Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt, in. in., jämte i ämnet väckta motioner.

1969-05-06 · 36 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 35 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1969:49, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt, in. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

1

Nr 49

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt,

in. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 mars 1969 dagtecknad proposition, nr 76, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt,

2) förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629)

om erkända arbetslöshetskassor,

3) förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964

(nr 401),

4) förordning om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964

(nr 402),

dels godkänna vad föredragande departementschefen förordat i sådana

frågor om samhällsstöd vid arbetskonflikt som inte berörs av författningsförslagen.

I samband med propositionen har utskottet behandlat de i anledning av

propositionen väckta motionerna I: 1012 av herr Werner och 11:1162 av

herr Hermansson m. fl. I motionerna, som är likalydande, yrkas,

»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969 med

förslag till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt,

att nu gällande konfliktdirektiv upphäves

dels i förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor

37 § och 50 § 1 mom,

dels i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401) 31 a § och 36 §,

dels ock i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402) 28 a § och 34 §,

samt

att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer om motsvarande ändring i

arbetsmarknadskungörelsen på berört område.»

De vid propositionen fogade författningsförslagen har följande lydelse.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 4.9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 4,9 år 1969

Förslag

till

Lag

om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Denna lag äger tillämpning i den mån särskild föreskrift därom meddelas

i lag eller annan författning eller i beslut av Konungen om bidrag

åt arbetslösa eller annat samhällsstöd.

2 §

Arbetskonflikt anses i denna lag föreligga vid lockout eller strejk ellei

därmed jämförlig stridsåtgärd på arbetsmarknaden.

Vid tillämpning av lagen anses som arbetstagare även den som, utan åt!

anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och

därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art

som en arbetstagare till arbetsgivaren. Den för vars räkning arbetet utföres

anses som arbetsgivare enligt lagen.

3 §

Samhällsstöd utgår icke till arbetsgivare eller arbetstagare som är indragen

i arbetskonflikt.

Samhällsstöd utgår dock till den som är indragen i arbetskonflikt till

följd av motparts stridsåtgärd, om åtgärden är olovlig enligt lag eller kollektivavtal

eller icke vidtagits Öppet.

4 §

Arbetsgivare är indragen i arbetskonflikt, om han omfattas av stridsåtgärd

som avses i 2 §.

5 §

Arbetstagare är indragen i arbetskonflikt under förutsättning att han

1. omfattas av sådan stridsåtgärd på arbetsplatsen som avses i 2 § eller

i annat fall blir utan arbete till följd av arbetskonflikt på arbetsplatsen,

om han icke är eller till kort tid före konflikten varit bunden av något där

gällande kollektivavtal samt flertalet av de arbetstagare på arbetsplatsen,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969 3

vilka hade huvudsakligen samma arbetsuppgifter som han, omfattas av

stridsåtgärden,

2. före konfliktens utbrott tillträtt och vid konfliktutbrottet alltjämt

innehade anställning vid den konfliktberörda arbetsplatsen samt anställningen

var avsedd att vara minst en månad och gällde arbete minst två dagar

eller 17 timmar i veckan samt

3. vid konfliktutbrottet icke var permitterad eller uppsagd av arbetsgivaren.

Har arbetstagares anställning vid konfliktberörd arbetsplats upphört

före konfliktutbrottet på grund av att arbetstagaren efter varsel om konflikten

själv sagt upp eller utan uppsägning lämnat anställningen och kan

det antagas att han vid bibehållen anställning hade fyllt förutsättningarna

i första stycket, anses han indragen i konflikten, om ej annat följer av

6 §•

6 §

Har konfliktindragen arbetstagares anställning vid den konfliktberörda

arbetsplatsen upphört på grund av att arbetstagaren själv sagt upp eller

utan uppsägning lämnat anställningen och får han anställning vid annan

arbetsplats, anses han ej längre indragen i konflikten, sedan den nya anställningen

varat en månad.

7 §

Talan mot central förvaltningsmyndighets beslut i den del beslutet rör

tillämpningen av denna lag föres genom besvär hos arbetsdomstolen. Vid

arbetsdomstolens prövning av besvären gäller lagen den 22 juni 1928 (nr

254) om arbetsdomstol i tillämpliga delar med de ändringar och tillägg

som följer av 8—11 §§.

8 §

Angår beslutet medlem i sammanslutning som avses i 1 § lagen den 22

juni 1928 (nr 253) om kollektivavtal, föres hans talan av sammanslutningen.

Medlemmen får ej själv föra talan, om han icke visar att sammanslutningen

undandrager sig att föra hans talan.

9 §

Avvisas ej besvären, delger arbetsdomstolen besvären med den som är behörig

motpart, om det icke uppenbarligen saknar betydelse för målets utgång.

10 §

Har myndighet beviljat eller avslagit framställning om samhällsstöd,

1*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 2 avd. Nr 49

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

kan arbetsdomstolen eller dess ordförande förordna annat i avbidan på att

besvären prövas slutligt. T

11 §

Arbetsdomstolen får avgöra besvärsmål enligt denna lag utan huvudförhandling.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

5

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor
Härigenom

förordnas, att 37 § och 50 § 1 mom. förordningen den 14 december

1956 om erkända arbetslöshetskassor* skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

37 §.

För tid, då arbetskonflikt råder,

må ersättning icke utgivas till

den, som är direkt indragen i konflikten

(deltager i strejk eller är föremål

för lockout), eller

den, som eljest blivit arbetslös i

anledning av konflikten och vilkens

löne- och anställningsvillkor skäligen

kunna antagas röna inverkan

av densamma.

Närmare bestämmelser angående

tillämpningen av denna paragraf

meddelas av tillsynsmyndigheten.

Lagen den ---

1969 (nr 00) om begränsning av

samhällsstöd vid arbetskonflikt äger

tillämpning på ersättning enligt denna

förordning.

50 §.

1 m o in. Talan mot-----

Mot tillsynsmyndighetens beslut i

ärende angående försäkring enligt

denna förordning föres talan genom

besvär hos försäkringsdomstolen.

— hos tillsynsmyndigheten.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i

ärende angående försäkring enligt

denna förordning föres talan genom

besvär hos försäkringsdomstolen,

om annat ej följer av lagen om begränsning

av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

1 Förordningen omtryckt 1964: 495.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Beslut som avses i andra stycket

må av tillsynsmyndigheten underställas

försäkringsdomstolens prövning,

om det för enhetlig lagtolkning

eller rättstillämpning är av synnerlig

vikt att saken prövas av domstolen

eller eljest särskilda skäl förefinnas

för sådan prövning.

(Föreslagen lydelse)

Beslut som avses i andra stycket

och ej innebår tillämpning av den

nämnda lagen må av tillsynsmyndigheten

underställas försäkringsdomstolens

prövning, om det för enhetlig

lagtolkning eller rättstillämpning

är av synnerlig vikt att saken

prövas av domstolen eller eljest särskilda

skäl förefinnas för sådan

prövning.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Äldre

bestämmelser äger dock alltjämt tillämpning i fråga om ersättning enligt

förordningen vid arbetskonflikt, om vilken varsel utfärdats eller som börjat

före ikraftträdandet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

7

Förslag

till

Förordning

om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401)

Härigenom förordnas, dels att 36 § studiemedelsförordningen den 4 juni

1964 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i förordningen

skall införas en ny paragraf, 31 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 a §.

Lagen den---

1969 (nr 00) om begränsning av

samhällsstöd vid arbetskonflikt äger

tillämpning på studiemedel som

sökts efter varsel om eller utbrott av

arbetskonflikt. Dock äger lagen icke

tillämpning på studiemedel åt handikappad

som av medicinska eller

sociala skäl behöver utbildning på

grund av handikappet.

36 §.

Över centrala studiehjälpsnämn- Över centrala studiehjälpsnämndens

beslut må klagan ej föras. dens beslut må klagan ej föras i an
nat

fall än som anges i lagen om begränsning

av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. De nya

bestämmelserna äger dock icke tillämpning på studiemedel vid arbetskonflikt,

om vilken varsel utfärdats eller som börjat före förordningens ikraftträdande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

Förslag

till

Förordning

om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402)

Härigenom förordnas, dels att 34 § studiehjälpsreglementet den 4 juni

1964 skall erhålla ändrad lydelse, dels att i reglementet skall införas en ny

paragraf, 28 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

28 a §.

Lagen den — ---1969

(nr 00) om begränsning av samhällsstöd

vid arbetskonflikt äger tillämpning

på studiebidrag eller förhöjt

studiebidrag för utbildning som börjat

efter varsel om eller utbrott av

arbetskonflikt och på annan studiehjälp

som sökts efter varsel eller

konfliktutbrott. Dock äger lagen icke

tillämpning på studiehjälp åt handikappad

som av medicinska eller

sociala skäl behöver utbildning på

grund av handikappet.

34 §.

Över centrala studiehjälpsnämn- över centrala studiehjälpsnämniens

beslut må klagan ej föras. dens beslut må klagan ej föras i an
nat

fall än som anges i lagen om begränsning

av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. De nya

bestämmelserna äger dock icke tillämpning på studiehjälp vid arbetskonflikt,

om vilken varsel utfärdats eller som börjat före förordningens ikraftträdande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr år 1969

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Genom lagen bestäms hur samhällets neutralitet vid arbetskonflikt

inverkar på bidrag åt arbetslösa och annat samhällsstöd. Lagen

avses tills vidare bli tillämplig på främst utbildnings- och flyttningsbidrag,

arbetslöshetshjälp, arbetslöshetsförsäkring, studiemedel och studiehjälp.

Med ar betskonflikt avses i förslaget lockout eller strejk eller därmed

jämförlig stridsåtgärd på arbetsmarknaden.

Förslaget innebär att den som strejkar eller är föremål för lockout liksom

hittills inte skall kunna beviljas samhällsstöd så länge ar bet skonflikten

pågår.

Arbetstagare som inte är direkt indragen i konflikten utan permitteras

eller friställs på annat sätt till följd av konflikten skall enligt förslagets

huvudregel däremot, till skillnad från vad som gäller nu, få samhällsstöd

även om han har ekonomiskt intresse av konfliktens utgång.

Samhällsstöd som har börjat utgå före konflikten, t. ex. för omskolning,

skall inte upphöra när konflikten bryter ut. Den som är arbetslös redan

före konflikt berörs alltså inte av de föreslagna neutralitetsbestämmelserna.

För att inte en eventuellt varslad eller pågående arbetskonflikt skall

påverkas av de nya bestämmelserna föreslås att de skall sättas i tillämpning

genom beslut av Kungl. Maj:t vid en tidpunkt då det är lugnt på

arbe t smarknaden.

Av propositionen redovisas i det följande endast vad föredragande departementschefen,

statsrådet Holmquist, anfört såsom allmän motivering i

samband med lagrådsremisser avlåtande.

Motionerna

I motionerna anförs bl. a.

Strejkande eller lockoutade gör inte anspråk på att bli betraktade som

arbetslösa. De söker alltså inte sådana former av samhällsstöd, som uttryckligen

är förbehållna endast arbetslösa. Någon lagstiftning, som talar om att

de inte är arbetslösa, framstår därför som helt överflödig. Nu gällande konfliktdirektiv

— § 37 i förordningen om erkända arbetslöshetskassor och

§ 112 i arbetsmarknadskungörelsen — har alltså ingen funktion att fylla,

när det erkänts, att s. k. indirekt berörda inte skall avstängas.

Men strejkande eller lockoutade bör utan inskränkning tillförsäkras samma

rättigheter som andra löntagare. De bör exempelvis — vilket f. ö. departementschefen

själv i teorin medger men i praktiken frångår (prop. s. 101,

103) — ha samma rätt som andra löntagare till utbildnings- och flyttningsbidrag

m. m. vid risk för arbetslöshet. De bör självfallet också ha rätt till

studiemedel och studiehjälp. Ingenting berättigar staten att underkasta dem

någon speciallagstiftning, allra minst en lagstiftning med de tänjbara och

oöverskådliga konsekvenser som den nu föreslagna har.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9 år 1969

Departementschefen

Behov av nya neutralitetsbestämmelser

Sedan länge gäller den grundsatsen i vårt land att samhället skall stå

neutralt vid konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Grundsatsen har

kommit till uttryck i bestämmelser om ersättning från erkänd arbetslöshetskassa

och arbetslöshetshjälp i samband med arbetskonflikt. Bestämmelserna

innebär att samhällsstöd i dessa former inte får lämnas till den som är direkt

indragen i konflikt, dvs. strejkar eller är föremål för lockout. Sådant stöd

får inte heller lämnas till den som på annat sätt har blivit arbetslös med

anledning av konflikt (s. k. indirekt arbetslös), om hans löne- och anställningsvillkor

skäligen kan antas röna inverkan av konflikten.

Dessa neutralitetsbestämmelser går tillbaka på beslut efter de politiska

striderna under 1920-talet och 1930-talets början om arbetslöshetspolitikens

utformning. Sedan dess har förhållandena på arbetsmarknaden ändrats

väsentligt. Sålunda har dåvarande system med avtalsförhandlingar företagsvis

eller förbundsvis i stor utsträckning ersatts med centrala förhandlingar

i grundläggande frågor, förhandlingar som leds av huvudorganisationer och

omfattar stora grupper av arbetsgivare och arbetstagare. Till följd härav

kan en arbetskonflikt numera komma att leda till omfattande indirekt arbetslöshet,

samtidigt som det har blivit allt svårare att avgöra vilka indirekt

arbetslösa som enligt gällande neutralitetsbestämmelser skall stängas av

från kassaersättning och arbetslöshetshjälp vid arbetskonflikt. Erfarenheterna

från de konflikter som har förekommit eller hotat att bryta ut under

efterkrigstiden ger emellertid stöd för antagandet att avstängning skulle

komma att drabba flertalet indirekt arbetslösa.

Också i andra avseenden är förhållandena nu andra än när neutralitetsbestämmelserna

kom till. Samhället har åtagit sig ett väsentligt vidgat ansvar

för sysselsättningen. Inom arbetsmarknadspolitiken har detta vidgade

ansvarstagande fått form av bl. a. ett differentierat system av åtgärder för

att bereda sysselsättning åt dem som ställs utan arbete. Vid neutralitetsbestämmelsernas

tillkomst bestod samhällsinsatserna för den arbetslöse

huvudsakligen i kontant stöd eller nödhjälpsarbete. Numera ger samhället

stöd också i form av bidrag till flyttning och omskolning eller annan utbildning

samt till olika åtgärder för att bereda handikappade arbete. Neutralitetsbestämmelserna

är inte anpassade till denna nya arbetsmarknadspolitik.

Mot denna bakgrund tillkallade dåvarande chefen för inrikesdepartementet

i början av år 1968 efter Kungl. Maj :ts bemyndigande den s. k. konfliktdirektivutredningen,

som redovisade sitt uppdrag i september 1968. Utred
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

11

ningen har på skäl av den art som jag nyss har antytt funnit att de nuvarande

neutralitetsbestämmelserna behöver ersättas med nya. Denna uppfattning

bär också remissinstanserna, även om motiven för deras ståndpunkt varierar.

Även enligt min mening gör såväl utvecklingen på förhandlingsväsendets

område som arbetsmarknadspolitikens utveckling det nödvändigt att nu ompröva

frågan om samhällets neutralitet vid arbetskonflikter. Innan jag går

närmare in på huvudfrågorna vill jag ange ett par utgångspunkter för övervägandena

om samhällsneutraliteten.

När man säger att samhället skall stå neutralt vid arbetskonflikt avses

samhället som huvudman för bl. a. arbetsmarknadspolitikens stöd- och

hj älpåtgärder, socialt stöd och utbildningsstöd. Däremot rör frågan om samhällsneutralitet

självfallet inte statens eller kommuns möjligheter i egenskap

av arbetsgivare att vid tvist med de anställda tillgripa åtgärder som i

motsvarande situation står andra arbetsgivare till buds.

Mina överväganden i det följande begränsar sig till neutralitetsproblem i

fråga om samhällsstöd till anställda och arbetsgivare som berörs av arbetskonflikt.

Jag avser inte att i detta ärende behandla samhällets neutralitet i

fråga om åtgärder med anledning av andra verkningar på samhällslivet av

arbetskonflikter.

I ett remissyttrande anmärks att en nordisk utredning om neutralitetsbestämmelserna

borde ha företagits. Jag vill med anledning härav erinra

om att förhållandena på arbetsmarknaden i de nordiska länderna väsentligen

bestäms av arbetsmarknadens parter själva och att formerna för bl. a.

arbetsmarknadspolitiska insatser från samhällets sida varierar. Det skulle

därför bli tidsödande att söka nå en gemensam nordisk lösning av neutralitetsproblemen.

Jag kan inte förorda att en omprövning av våra neutralitetsbestämmelser

anstår i avvaktan på en sådan internordisk prövning.

Samhällsneutralitetens innebörd och omfattning

Det råder i stort sett allmän enighet om att samhället skall vara neutralt

i förhållande till parterna i arbetskonflikter. Jag förordar att denna grundsats

även framdeles skall utgöra utgångspunkten för bedömningen av samhällets

handlande vid arbetskonflikt.

Däremot har meningarna varit och är i viss mån fortfarande delade i frågan

om vad denna neutralitet närmare innebär. Enighet synes dock råda

om att de som direkt omfattas av en arbetskonflikt måste ställas utanför

möjligheten att få samhällsstöd. Också jag ansluter mig till uppfattningen

att denna möjlighet inte bör tillkomma den som själv har vidtagit eller är

föremål för stridsåtgärd vid arbetskonflikt. Jag vill emellertid tillägga att

skyddet mot nöd under alla förhållanden måste tillgodoses. Till denna

2*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 2 avd. Nr 49

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr W år 1969

fråga återkommer jag, när jag i det följande behandlar socialhjälp vid arbetskonflikt.

Under 1920-talet ansågs neutraliteten kräva att personer, som var arbetslösa

redan när konflikt bröt ut inom deras fack, undantogs från möjligheten

att få samhällsstöd, den s. k. regeln bakåt. Det ansågs vidare inte utgöra

neutralitetsbrott av samhället att hänvisa arbetslösa till arbetsplats, där

konflikt pågick, och att stänga av dem från möjligheten att få samhällsstöd

om de vägrade att bli strejkbrytare, de s. k. Stripadirektiven. Som jag har

nämnt förut ändrades uppfattningen om neutraliteten i dessa avseenden år

1933, då regeln bakåt och Stripadirektiven slopades. På dessa båda punkter

har sedan dess inte förekommit några meningsmotsättningar.

Alltsedan 1920-talet råder emellertid olika meningar om och i vad mån

de som till följd av en konflikt blir indirekt arbetslösa skall ställas utanför

möjligheten att få samhällsstöd. Detta är huvudfrågan i föreliggande ärende.

Bakgrunden till diskussionen om förhållandet mellan samhället och de

indirekt arbetslösa är, förenklat uttryckt, de överväganden av ekonomisk

och psykologisk art från arbetsmarknadsorganisationernas sida som bestämmer

hur arbetsstriden förs. Arbetsstridens främsta syfte är att —- intill

den gräns där skyddsarbete måste utföras — utsätta motparten för så svåra

ekonomiska påfrestningar att han blir benägen till uppgörelse i så nära

anslutning som möjligt till de villkor som har ställts upp av den part som

öppnar striden. En stridsåtgärd innebär emellertid samtidigt ekonomiska

påfrestningar även för denna part. Utgången av arbetsstriden beror i hög

grad på vardera partens ekonomiska resurser. Sättet att föra striden bestäms

följaktligen bl. a. av önskemålet att begränsa de ekonomiska verkningarna

av en stridsåtgärd för den egna sidan. En metod att på arbetstagarsidan

nå detta syfte är den s. k. punktstrejken, som innebär att arbetsinställelsen

begränsas till ett mindre antal arbetstagare, som har en nyckelställning

i ett eller annat avseende, medan striden i verkligheten gäller anställningsvillkoren

för ett stort antal arbetstagare. Punktstrejken leder

ofta till omfattande indirekt arbetslöshet bland arbetstagare som har intresse

av stridens utgång. Man har menat att dessa indirekt arbetslösa i

själva verket måste anses delta i striden och att det därför är neutralitetsbrott

från samhällets sida att ge ekonomiskt stöd åt dem med anledning av

arbetslösheten. Frågan har blivit, vilken intressegemenskap som skall föreligga

mellan de direkt stridande och de indirekt arbetslösa för att samhällsstöd

till de senare skall anses som neutralitetsbrott.

Enligt gällande neutralitetsbestämmelser fastställs intressegemenskapen

genom jämförelse mellan de stridandes och de indirekt arbetslösas kollektivavtal.

I den mån samma kollektivavtal gäller för de båda grupperna eller

väsentlig överensstämmelse föreligger mellan avtalens innehåll och giltighetstid

anses intressegemenskapen vara så påtaglig att de indirekt arbetslösa

måste stängas av från samhällsstöd med anledning av arbetslösheten

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

13

för att samhället skall anses upprätthålla sin neutralitet. Konfliktdirektivutredningen

har förordat en helt annan metod att fastställa intressegemenskap.

Utredningen utgår i sitt förslag sålunda från att intressegemenskapen

mellan arbetstagarna kommer till uttryck i deras organisationstillhörighet.

De indirekt arbetslösa vilka tillhör fackförbund som deltar i arbetskonflikt

skall därför enligt utredningens förslag ställas utanför möjligheten att få

samhällsstöd. Denna regel kompletterar utredningen med bestämmelser om

avstängning i vissa fall även av sådana indirekt arbetslösa som tillhör annat

fackförbund inom samma huvudorganisation. Avstängning i dessa fall

knyts enligt förslaget främst till huvudorganisationens stadgeenliga befogenheter

gentemot medlemsförbunden.

Ingen av dessa metoder att bestämma intressegemenskapen har gått fri

från kritik. Mot den avtalslikhetsprincip som gällande neutralitetsbestämmelser

vilar på har invänts främst att principen erbjuder stora tillämpningssvårigheter.

De erinringar som har riktats mot utredningens förslag går ut

på att avgränsningen av de indirekt arbetslösa som anses ha intressegemenskap

med de stridande är rent formell och att den leder till avstängning från

samhällsstöd av grupper vilkas anställningsförhållanden inte påverkas av

stridens utgång. Man har betonat bl. a. att organisationerna ofta inte har

byggts upp med hänsyn till samorganiserade gruppers intressegemenskap i

fråga om anställningsvillkoren.

Enligt min mening är det mot denna bakgrund nödvändigt att närmare

överväga om det över huvud taget är möjligt att på ett rimligt sätt avgränsa

de indirekt arbetslösa som på grund av förutsatt intressegemenskap skall

jämställas med de stridande i fråga om rätt till samhällsstöd under en konflikt.

Frågan var aktuell redan vid de nuvarande neutralitetsbestämmelsernas

tillkomst. Som då framhölls är sammanhangen i det ekonomiska livet

sådana att utgången av en konflikt kan få verkningar långt utöver den krets

som konflikten närmast gäller. Ändrad lönenivå i ett yrke kan omedelbart

eller så småningom återverka på andra yrkesområden. Köpkraft kan ökas

eller minskas och avsättning av varor påverkas. Om man försöker att räkna

med de indirekta verkningarna för de arbetslösa av en arbetskonflikt, måste

man därför riskera att i det övervägande antalet fall begå orättvisor mot dem.

Skäl av denna art ansågs från regeringens sida tala för att man avstod från

att anse några indirekt arbetslösa berörda av arbetskonflikt (prop. 1933:

209). Riksdagen godtog inte denna ståndpunkt (SäU 1933: 18, rskr 356).

De erfarenheter som har vunnits sedan dess av förhållandena på arbetsmarknaden,

särskilt i fråga om sambandet mellan lönenivån inom skilda

yrkesgrupper, ger emellertid i dag betydligt större tyngd åt de skäl som år

1933 anfördes mot försöken att finna hållbara kriterier för en särskild

intressegemenskap mellan vissa grupper indirekt arbetslösa och de stridande.

Det kan enligt min mening knappast göras gällande att t. ex. förhandlingarna

under de senaste tio åren mellan SAF och LO om generella lönehöjningar

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

har haft intresse enbart för de anställda inom LO-området och inte för de

anställda inom t. ex. TCO:s och SACO:s områden. Jag ansluter mig därför

till konfliktdirektivutredningens och remissinstansernas uppfattning att

reell intressegemenskap mellan indirekt arbetslösa och de stridande inte

utgör en godtagbar grund för att behandla skilda grupper indirekt arbetsösa

olika i fråga om möjlighet att få samhällsstöd på grund av arbetslösaeten.

Från de synpunkter jag nu har anfört är inte heller utredningens förslag

ändamålsenligt. Den formella avgränsning av konfliktberörda indirekt arbetslösa

som utredningen förordar tar nämligen över huvud taget inte sikte

på intressegemenskap i fråga om anställningsvillkoren. Utredningens förslag

kan därför, som flera remissinstanser har anmärkt, leda till att indirekt

arbetslösa på grund av sin organisationstillhörighet avstängs från samhällsstöd,

trots att de i varje fall på kort sikt saknar intresse av konfliktens utgång,

medan andra grupper med direkt intresse av utgången men med annan

organisationstillhörighet får samhällsstöd.

Detta är en följd av att utredningens förslag helt inriktas på att klarlägga

solidariteten inom arbetsmarknadsparternas organisationer på ömse sidor

och de konsekvenser som denna solidaritet har för parternas sätt att föra

striden. Utredningen menar att striden förs av organisationer — förbund

eller huvudorganisationer — och att den därför gäller en stridande organisations

alla medlemmar, inte bara dem som det bedöms taktiskt lämpligt

att föra ut i den direkta striden.

Jag delar denna uppfattning och har heller ingen erinran mot den ingående

analys av arbetsstriden som utredningen har gjort. Däremot finns

det enligt min mening skäl att närmare granska utredningens slutsats att

samhällsneutraliteten därför kräver att indirekt arbetslösa som tillhör stridande

eller understödjande förbund eller huvudorganisation stängs av från

samhällsstöd som i annat fall utgår vid arbetslöshet.

Jag vill då först konstatera att stridsåtgärder i intressekonflikter på arbetsmarknaden

är tillåtna enligt svensk lag, bortsett från vissa undantagsfall,

och att parterna på arbetsmarknaden själva, dvs. utan samhällets inblandning,

bestämmer vilka stridsåtgärder de skall vidta och åtgärdernas

omfattning. Med anledning av uttalanden vid remissbehandlingen är jag

angelägen att framhålla att de författningsbestämmelser som reglerar vår

arbetsrätt inte innefattar någon inbördes värdering av de skilda i och för sig

tillåtna stridsåtgärderna vid arbetskonflikt. Risken att bli utsatt för t. ex.

strejk eller lockout hör till spelets regler. Som utredningen anför skall samhället

inte heller ta ställning till frågan vem som bär skulden till en konflikt.

I det som jag nu har anfört ligger ett ställningstagande till förmån för

arbetsmarknadsparternas principiella frihet att själva bestämma om arbetsstriden.

Detta synes mig väl förenligt med den utveckling som har ägt rum

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

på arbetsmarknaden sedan 1930-talets början och som innebär att de fackliga

organisationernas ställning har befästs.

Jag anser därför att samhällets neutralitet vid arbetskonflikter bör bestämmas

i förhållande till parternas frihet att föra arbetsstriden. Syftet med

striden är som jag har sagt förut att genom att tillfoga motparten ekonomiskt

avbräck få till stånd en uppgörelse. Strejken är på arbetstagarsidan

ett medel att stoppa eller försvåra arbetsgivarens verksamhet och därmed

åsamka honom förluster, och lockout är på arbetsgivarsidan ett medel att

beröva arbetstagarna deras inkomster. Valet av stridsåtgärd och åtgärdens

omfattning bestäms så att striden kan vinnas med så små ekonomiska uppoffringar

för den egna sidan som möjligt. Självfallet kommer också andra

faktorer in i bilden, bl. a. den psykologiska effekten av olika stridsåtgärder.

Samhällsstöd vid arbetslöshet får betydelse i arbetsstriden så till vida som

stödet bidrar till den arbetslöses försörjning och därigenom lättar trycket

på de konfliktfonder som regelmässigt har byggts upp inom organisationerna.

Det är därför givet att, som jag har förordat i det föregående, samhällsstöd

inte skall utgå till den som deltar i arbetskonflikt.

En stridsåtgärd från endera sidan medför flera effekter. Sålunda leder en

strejk, särskilt punktstrejken, i regel till att andra anställda än de strejkande

ställs utan arbete och mister sin inkomst, dvs. permitteras och blir

indirekt arbetslösa. Det är särskilt denna situation som har tagits till utgångspunkt

för diskussionen om behovet att stänga av också indirekt arbetslösa

från samhällsstöd.

Som utredningen har anfört bör avstängning från samhällsstöd komma

i fråga bara om samhällets neutralitet till arbetskonflikter kräver det,

dvs. om samhället genom att ge stödet under en konflikt medverkar

till att stärka eller försvaga någondera sidan ekonomiskt. Om man med

dessa utgångspunkter bedömer punktstrejken, måste först konstateras att

den viktigaste ekonomiska konsekvensen för arbetstagarsidan är att denna

sida med begränsade egna ekonomiska uppoffringar kan tillfoga motparten

lika stor ekonomisk skada som genom en generell strejk. Detta påstående

äger emellertid giltighet endast om de arbetstagare som blir indirekt

arbetslösa kan få samhällsstöd och på så sätt får hjälp till det dagliga

uppehället. De belastar då inte sin organisations konfliktfonder.

Avstängning av indirekt arbetslösa från samhällsstöd skulle i denna situation

kunna anses motiverad om arbetsgivaren saknade möjlighet att möta

punktstrejken med egna stridsåtgärder som berövar motsidan fördelarna

av en sådan strejk. Så är dock inte fallet. Arbetsgivarsidan kan genom

lockout åstadkomma att de indirekt arbetslösa dras in i striden och alltså

går miste om samhällsstöd enligt den förut angivna huvudregeln. Som jag

har antytt förut innebär därför avstängning från samhällsstöd av indirekt

arbetslösa att samhället genom sina neutralitetsbestämmelser åstadkommer

den effekt som arbetsgivarsidans stridsåtgärd skall ge och följaktligen be
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr A9 år 196!)

friar denna sida från att behöva tillgripa stridsåtgärder Det blir härigenom

samhällets neutralitetsbestämmelser och inte parternas stridsåtgärder som

på arbetstagarsidan reglerar effekten av en punktstrejk. Samhället har

med andra ord genom sitt principiella ställningstagande påverkat förutsättningarna

för parternas handlande i en fråga som det bör ankomma

på parterna att avgöra.

Utredningen erinrar om att kollektivavtalslagen förbjuder avtalspart att

vidta stridsåtgärd för att genomföra bestämmelse som är avsedd att träda

i tillämpning efter det att det gällande kollektivavtalet har löpt ut. Sympatilockout

— eller annan stridsåtgärd — kan enligt utredningen därför sannolikt

inte användas i fråga om organisation, vars medlemmar har fredsplikt

därför att deras kollektivavtal alltjämt gäller. Med anledning av SAF:s

uttalande att detta kan medföra en allvarlig rubbning av balansen mellan

parterna vill jag i likhet med utredningen erinra om att kollektivavtalens

giltighetstid är en förhandlingsfråga och alltså ytterst beror av styrkeförhållandena

vid tvist om ett blivande avtals innehåll på denna punkt.

En annan omständighet som enligt min mening hör beaktas är att nuvarande

regler om avstängning av indirekt arbetslösa som LO har påpekat

verkar olika för tjänstemän och arbetare. Tjänstemän kan i regel inte friställas

genom permittering utan måste sägas upp och får då lön under uppsägningstid.

För att varken lön eller samhällsstöd skall utgå till dem vid

konflikt, måste de vara direkt indragna i konflikt. Arbetsgivaren har rätt

att utan uppsägning tillgripa lockout mot dem. Beträffande tjänstemännen

är det alltså enligt såväl gällande bestämmelser som utredningens förslag

arbetsgivarparten som råder över konfliktens verkningar i detta hänseende.

Så länge denjna praxis råder på arbetsmarknaden i fråga om permittering,

kan de båda arbetstagargrupperna i detta hänseende få samma ställning

endast genom en ordning som innebär att bara de direkt indragna stängs

av från möjlighet att få samhällsstöd.

Jag har förut berört svårigheten att på ett rättvist sätt avgränsa den grupp

indirekt arbetslösa som bör stängas av från samhällsstöd vid arbetslöshet.

Både konfliktdirektivens historik och det nu föreliggande remissutfallet bär

tydliga vittnesbörd om denna svårighet. Vid de nuvarande bestämmelsernas

tillkomst år 1933 uttalade föredragande departementschefen att bestämmelser

om avstängning av indirekt arbetslösa nödvändigt blir synnerligen obestämda

och tänjbara samt att enkla och klara regler är särskilt viktiga på

detta område. I detta uttalande instämmer jag oreserverat. Det är enligt min

mening särskilt viktigt att reglerna är sådana att arbetsmarknadens parter

i förväg kan avgöra samhällsneutralitetens innebörd inför en hotande konflikt.

Enkla regler behövs bl. a. därför att tveksamma fall i en konfliktsituation

oftast måste avgöras snabbt om avgörandet skall få någon praktisk

betydelse. Erfarenheten får anses visa att den önskvärda enkla ordningen

kan vinnas endast genom neutralitetsbestämmelser som avser stridsåtgär
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9 år 1969

17

derna. En sådan ordning tillgodoser dessutom bl. a. SAF :s önskemål att

neutralitetsbestämmelserna inte får motverka strävandena till samverkan

mellan arbetsmarknadsorganisationerna på ömse sidor och medverka till att

utvecklingen hittills mot centraliserat beslutsfattande inom huvudorganisationerna

bryts. Neutralitetsbestämmelserna kommer med en sådan lösning

över huvud taget inte att ha någon inverkan på utformningen av organisationernas

stadgar.

Mot en ordning där neutralitetsbestämmelserna avser bara de stridande

har invänts att den är ägnad att åstadkomma onödiga konflikter. Risken

härför bedömer jag som ringa. Vid överväganden om stridsåtgärdernas omfattning

vid en arbetskonflikt torde effekten i fråga om möjlighet att få samhällsstöd

sällan ha avgörande betydelse. Vidare bör uppmärksammas att

just denna effekt inträder i stor omfattning enligt nuvarande neutralitetsbestämmelser

utan att stridsåtgärd behöver tillgripas, och det kan då inte

sägas vara en utvidgning av konflikten, om stridsåtgärd måste tillgripas för

att effekten skall nås. Snarare finns skäl att räkna med en begränsning av

konfliktens faktiska verkningar, eftersom konfliktbeslutet kan fattas med

hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet, medan de nuvarande och de

av utredningen föreslagna neutralitetsbestämmelsernas generella utformning

gör sådant hänsynstagande omöjligt.

De överväganden som jag nu har redovisat har lett mig till uppfattningen

att samhället vid utformningen av sin neutralitet vid arbetskonflikter bör

beakta endast den direkta striden. Detta står bäst i överensstämmelse med

principen att det bör ankomma på arbetsmarknadens parter att själva

bestämma arten och omfattningen av striden. Jag förordar därför att endast

de som är arbetslösa på grund av att de är direkt indragna i arbetskonflikt

skall omfattas av neutralitetsbestämmelser av innebörd att de

stängs av från möjlighet att få samhällsstöd vid arbetslöshet.

Betydelsen av organisationstillhörighet

Med den huvudlinje som jag sålunda förordar i fråga om samhällets neutralitet

vid arbetskonflikter kommer frågan om de konfliktberördas organisationstillhörighet

i ett annat läge än enligt utredningens förslag. Visserligen

kommer det enligt mitt förslag liksom enligt utredningens att sakna

betydelse om de som är indragna i arbetskonflikt tillhör den ena eller andra

arbetsgivar- eller löntagarorganisationen eller inte alls tillhör sådan organisation.

Men man kan inte bortse från att stridsåtgärder regelmässigt vidtas

av organisationer och riktar sig mot arbetsgivare eller arbetstagare såsom

medlemmar i organisationer på arbetsmarknaden. Stridens syfte är

knutet till kollektivavtal mellan organisationer. Det medför att oorganiserade

arbetstagare liksom de som tillhör organisation som inte har varit

part i något på arbetsplatsen gällande kollektivavtal ofta kommer att stå

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

utanför direkta stridsåtgärder. På arbetsmarknaden råder emellertid som

allmän princip att organiserad och oorganiserad arbetskraft skall behandlas

lika. Sålunda är i regel ett kollektivavtal även utan uttrycklig föreskrift

tillämpligt också på anställda som inte är bundna av avtalet. Vikten

att värna om denna likabehandlingsprincip har betonats av utredningen

och remissinstanserna och jag vill även för min del stryka under betydelsen

av att principen upprätthålls. Som en följd härav kan man inte undgå

att ta ställning till vilka konsekvenser arbetsstriden bör få för dessa kategorier

anställda, om de inte vidtar eller blir föremål för direkta stridsåtgärder

men måste friställas på grund av konflikten.

Med utredningens utgångspunkter har det varit naturligt att lösa denna

fråga på så sätt att dessa indirekt arbetslösa anses berörda av konflikten och

alltså avstängs från samhällsstöd. Denna lösning är inte möjlig med mitt

förslag i huvudfrågan, eftersom jag anser att indirekt arbetslösa i princip

inte skall avstängas från samhällsstöd. Jag föreslår därför att oorganiserade

arbetstagare eller arbetstagare, som är organiserade men inte har varit

bundna av något kollektivavtal som har gällt på deras arbetsplats närmast

före konflikten och inte heller blir bundna av avtal där under konflikten,

i princip skall anses indragna i konflikt om de blir permitterade eller

annars utan arbete på grund av konflikten. Denna regel bör i överensstämmelse

med den förordade huvudregeln begränsas att gälla endast

anställda vid arbetsplats där det råder konflikt, dvs. där det finns konfliktindragna

arbetstagare. Vidare måste uppmärksammas det fall att en

konflikt berör endast vissa kategorier arbetstagare på en arbetsplats. Oorganiserade

eller andra ej avtalsbundna arbetstagare som permitteras eller

annars blir utan arbete bör i ett sådant fall i enlighet med grunderna för

utredningens förslag i frågan anses som indragna i konflikten under förutsättning

dels att de hade huvudsakligen samma arbetsuppgifter som de

stridande, dels att de stridande utgör flertalet arbetstagare med sådana

arbetsuppgifter på arbetsplatsen.

För fullständighetens skull vill jag tillägga att vad jag nu har sagt alltså

inte avser arbetstagare som tillhör annan avtalsslutande organisation på

arbetsplatsen än den stridande. Sådana arbetstagare blir, om de permitteras

på grund av konflikten, inte berörda av konflikten enligt mitt förslag.

Det skulle kunna synas som om den lösning som jag sålunda förordar

innebär intrång i vars och ens rätt att tillhöra vilken organisation han vill.

Den förut nämnda principen om likabehandling av organiserade och oorganiserade

kräver emellertid detta avsteg från huvudregeln. Avsteget, som

görs även i utredningens förslag och har godtagits av de allra flesta remissinstanserna,

står i god överensstämmelse med grunderna för systemet med

kollektivavtal sreglering av förhållandena på arbetsmarknaden. Friheten att

vara oorganiserad eller organiserad i annan organistion än sådan som sluter

kollektivavtal för anställda på arbetsplatsen innebär inte i och för sig en

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

19

rätt att undgå konsekvenserna av striden om arbetsvillkoren där. Jag anser

därför att invändningar av det slag jag nyss antydde mot mitt förslag inte

är befogade.

Samhällets stödåtgärder

Inledning

När de nuvarande neutralitetsbestämmelserna kom till, var arbetsmarknadspolitiken

i huvudsak en arbetslöshetspolitik. Den omfattade de s. k.

reservarbetena, som närmast motsvarade nuvarande beredskapsarbeten, samt

kontant stöd från erkända arbetslöshetskassor och kommunalt kontantunderstöd

med statsbidrag. Som framgår av min föregående framställning

är arbetsmarknadspolitiken numera i väsentligt större utsträckning än

förr inriktad på att bereda arbetslösa nytt arbete, i första hand på den

öppna arbetsmarknaden och, om det inte lyckas, i skyddad verksamhet av

något slag. Bidrag och hjälp för flyttning och omskolning är i dag mer än

förr ett alternativ till arbetslöshetshjälp och kassaersättning. Ett uttryck

härför är att utbildningsbidrag och flyttningsbidrag kan utgå inte bara

till den som är arbetslös utan också till den som löper risk att bli arbetslös.

Syftet med arbetsmarknadspolitiken, att så långt det är möjligt sörja för

full, produktiv och fritt vald sysselsättning, ger två principiella utgångspunkter

i fråga om samhällsneutraliteten vid arbetskonflikt. För det första

bör de arbetsmarknadspolitiska medlen inte vid en arbetskonflikt generellt

användas restriktivt under åberopande av samhällsneutraliteten. Neutraliteten

innebär enligt vad jag har utvecklat i det föregående att samhället

avstår från att använda arbetsmarknadspolitiska medel endast i den mån

de direkt inverkar på arbetsstriden men i övrigt bedriver arbetsmarknadspolitiken

utan hänsyn till konflikten. Till följd av mitt förslag att indirekt

arbetslösa inte skall stängas av från stödmöjligheten finns det därför anledning

att räkna med att de arbetsmarknadspolitiska insatserna, när det

gäller de icke konfliktindragna, får minst samma omfattning under konflikt

som annars.

Av huvudprincipen för samhällsneutraliteten följer vidare att ingen bör

vägras samhällsstöd, om det kan konstateras att han skulle ha fått det i

händelse konflikt inte hade brutit ut. Jag återkommer till denna fråga, när

jag nu övergår till att behandla de olika stödformerna, men vill redan nu

förutskicka att utredningssvårigheter kan uppstå i detta sammanhang och

att det ibland blir nödvändigt att ställa upp presumtionsregler för de tilllämpande

myndigheterna.

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

Arbetsförmedling m. m. Arbetsförmedling sker dels i samband med den

arbetssökandes personliga kontakt med ett arbetsförmedlingskontor, vilket

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

tidigare var den enda förmedlingsformen, dels numera också genom

allmän skriftlig information om lediga platser. Informationen ger tillräckligt

underlag för den arbetssökande att själv ta kontakt med arbetsgivaren.

Arbetsförmedling är den enda av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna

som f. n. enligt uttryckliga bestämmelser skall bedrivas oberoende av arbetskonflikt.

Föreskrift härom finns i 5 § arbetsmarknadskungörelsen, där

det vidare heter att arbetsförmedlingsorganet skall underrätta den arbetssökande

om konflikten. Utredningen föreslår ingen annan ändring härvidlag

än att skyldigheten för förmedlingsorganen att upplysa arbetssökande

om arbetskonflikt skall omfatta också allmän information om lediga platser.

Remissinstanserna gör ingen erinran mot utredningens förslag utom

en länsarbetsnämnd som emotser svårigheter att fullgöra den utvidgade

upplysningsplikten.

Jag finner liksom utredningen och remissinstanserna det självklart att

arbetsförmedling som hittills skall bedrivas oberoende av arbetskonflikt

och att arbetsförmedlingsorganen fortfarande skall vara skyldiga att upplysa

de arbetssökande om arbetskonflikt vid arbetsplats där ledig anställning

anvisas. Arbetsmarknadsstyrelsen har inte ifrågasatt möjligheten att

komplettera vakanslistor eller öppen information i andra former med uppgifter

om de arbetsplatser där konflikt råder. Jag ansluter mig till utredningens

förslag även i detta avseende. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen

att bestämma hur förslaget skall genomföras på praktiskt lämpligaste

sätt.

I samband med utredning om framtida sysselsättning, arbetsvårdsutredning

eller utredning om förutsättningarna för yrkesutbildning kan den arbetssökande

få resekostnadsersättning och traktamente samt i sistnämnda

fall också ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Som utredningen framhåller

avser dessa åtgärder till övervägande del arbetssökande med handikapp

eller annat arbetshinder. Jag ansluter mig därför till utredningens och

remissinstansernas uppfattning att arbetskonflikt inte skall påverka ifrågavarande

utredningsverksamhet eller möjligheten för de arbetssökande att

få de angivna ersättningarna.

Utbildningsbidrag m.m. Som jag bär nämnt tidigare har utbildningsbidragen

tillkommit senare än neutralitetsbestämmelserna. Statsmakterna

har aldrig tagit ställning till hur bidragen skall behandlas vid arbetskonflikt.

Utredningen föreslår att bidrag i princip inte skall få beviljas den

som är konfliktberörd, med undantag för handikappade i vissa fall. Denna

mening biträds av nästan alla remissinstanserna men många håller före

att de handikappade bör behandlas gynnsammare än vad utredningen har

ansett vara praktiskt möjligt.

Från de synpunkter som har intresse i detta sammanhang kan samhällsstödet

till utbildning indelas i två olika grupper. Den ena omfattar

statsbidrag till företag på villkor att företaget anordnar utbildningen och

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr A9 år 1969

ger den anställde avtalsenliga löneförmåner under utbildningstiden. Till

denna grupp hör f. n. vissa bidrag, som inte regleras i arbetsmarknadskungörelsen

utan genom särskilda föreskrifter av Kungl. Maj :t, nämligen bidrag

till kostnader för utbildning i samband med lokalisering av företag

in. m., bidrag till företag för yrkesutbildning av handikappade samt bidrag

till företag för yrkesutbildning av äldre arbetskraft. Om lön inte utgår från

företaget till eleverna vid arbetskonflikt, brister förutsättningarna för det

statliga bidraget. Även om jag anser det angeläget att företagsutbildningen

kan fortsättas också vid arbetskonflikt, är det uppenbart att företagen inte

kan åläggas att i varje situation fortsätta med företagsutbildningen under

konflikt. Både praktiska och andra skäl kan hindra fortsatt utbildningsverksamhet.

Bedömningen bör göras av företaget självt med hänsyn till

bl. a. utbildningens betydelse för parternas agerande i konflikten. Några allmänna

regler om företagsutbildningen kan därför enligt min mening inte

ställas upp. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att i varje särskilt

fall komma överens med vederbörande företag om företagsutbildning

vid konflikt och att besluta om statsbidrag till företaget.

Den andra och vanligaste gruppen omfattar utbildningsbidrag som utgår

direkt till eleven. Så är fallet vid de former av utbildning som anges i 15 §

arbetsmarknadskungörelsen, dvs. omskolning och yrkesutbildning vid kurser,

som anordnas inom det ordinarie utbildningsväsendet eller särskilt för

ändamålet och finansieras av arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen,

samt utbildning i provanställning. Vidare anordnas utbildning enligt

bestämmelser av Kungl. Maj :t i brev den 7 oktober 1966 angående bristyrkesutbildning.

Som utredningen framhåller är utbildningsbidrag i huvudsak

ersättning av samma natur som arbetsinkomst. Jag anser därför, liksom

utredningen och de allra flesta remissinstanserna, att utbildningsbidrag

till den som är direkt indragen i arbetskonflikt i princip måste

betraktas som ett avsteg från samhällets neutralitet.

Denna princip behöver emellertid modifieras. Som utredningen framhåller

kan samhällets neutralitet vid arbetskonflikt inte anses kräva att den

som blir berörd av konflikten stängs av från bidrag till sådan utbildning

som har aktualiserats oberoende av konflikten. Enligt utredningens förslag

skall utbildning som konfliktberörd arbetstagare har påbörjat före

konflikten alltid få fullgöras. I övrigt skall enligt förslaget konfliktberörd

arbetstagare inte få beviljas utbildningsbidrag, om arbetslöshet på grund

av konflikten föreligger eller kunde befaras när frågan om utbildningen

aktualiserades hos arbetsförmedlingen genom skriftlig förfrågan från arbetstagaren

eller vid hans personliga besök hos förmedlingen. Före befarad

konflikt bör enligt utredningen utbildningsbidrag inte få beviljas den som

löper risk att bli arbetslös på grund av konflikten. Remissinstanserna har

inte gjort några erinringar mot en huvudsaklig lösning efter dessa linjer.

En av förutsättningarna för att utbildningsbidrag skall utgå är att so
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

kanden löper risk att bli arbetslös. Jag anser det inte förenligt med det betraktelsesätt

som ligger till grund för de uppställda förutsättningarna för

utbildningsbidrag att sådant bidrag utgår till den som löper risk att bli

arbetslös endast till följd av befarad arbetskonflikt, vare sig fråga är om

risk att bli indragen i konflikten eller att bli permitterad på grund av den.

Riktigheten härav framgår ytterligare av att strejk eller lockout inte anses

bryta anställningsförhållandet. Vid arbetsmarknadsmyndigheternas prövning

av förutsättningarna för utbildningsbidrag utgör alltså risk för att bli

indragen i eller permitterad på grund av arbetskonflikt inte risk för arbetslöshet.

Detta innebär å andra sidan att beslut, varigenom utbildningsbidrag

före konfliktutbrott har beviljats den som inte är arbetslös, måste vara

grundat på risk för arbetslöshet som inte har samband med konflikt. I sådant

fall bör utbildningen och utbildningsbidraget vara oberoende av konflikten.

Bidrag som har beviljats före konflikt bör därför få utgå oavsett

om utbildningen har börjat före konflikt eller efter utbrottet av konflikt där

eleven blir indragen.

Den huvudprincip som jag har förordat i fråga om samhällsneutraliteten

medför att utbildningsbidrag inte får utgå till den som är arbetslös därför

att han är indragen i arbetskonflikt. Vad jag nyss har sagt utgör ett undantag

från denna huvudprincip. Ytterligare ett undantag är motiverat för det

fall att bidrag visserligen inte har beviljats före konflikten men utbildningen

skulle ha kommit till stånd oavsett den arbetslöshet som har samband

med konflikten. Detta bör i första hand antas vara fallet om utbildningen

före varsel om konflikten har aktualiserats genom att utbildningsbidrag har

sökts eller genom att arbetstagaren skriftligen eller vid besök hos arbetsförmedlingen

har förfrågat sig om utbildning. Även om han inte har vidtagit

någon sådan åtgärd före varsel, kan det i undantagsfall tänkas att utbildningen

uppenbarligen skulle ha kommit till stånd och bidrag beviljats

oberoende av konflikten. Undantaget bör omfatta även det fallet.

Den ordning som jag sålunda förordar stämmer i huvudlinjerna överens

med utredningens ståndpunkt, som har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Ordningen innebär bl. a. att det, om förutsättningarna för utbildningsbidrag

tillämpas så som jag har utvecklat i det föregående, inte kan

inträffa att utbildningsbidrag som har börjat utgå blir indraget till följd av

konfliktutbrott.

Jag vill emellertid i sammanhanget framhålla att det inför en befarad arbetskonflikt,

och särskilt efter varsel om konflikten eller dess utbrott, finns

skäl att iaktta försiktighet vid prövningen av om en risk för arbetslöshet

föreligger oberoende av konfliktrisken. Gränsen kan vara svår att dra, och

vid tveksamhet rörande arbetslöshetsrisken är en återhållsam bedömning

att förorda för att förebygga att samhällsneutraliteten sätts i fråga.

Redan i utredningens direktiv framhölls att de handikappade så långt

som möjligt bör skyddas mot olägenheterna av en arbetskonflikt. Önske
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

23

målet att kunna bereda yrkesutbildning åt alla sådana handikappade som

oberoende av konflikt får anses behöva utbildning har utredningen av praktiska

skäl funnit omöjligt att förverkliga helt, eftersom de handikappade

vanligen är integrerade med övriga elever och handikappet som sådant inte

behöver ha direkt samband med utbildningens inriktning. Annorlunda ställer

det sig enligt utredningen i fråga om anpassningsutbildning för handikappade

och dem som genomgår arbetsprövning vid statens arbetsklinik.

Dessa åtgärder avser enbart svårt handikappade.

Utredningens förslag innebär därför å ena sidan att indirekt arbetslös

eller lockoutad handikappad inte kan få utbildningsbidrag, om han inte tillhör

någon av de grupper handikappade som enligt utredningen är klart avskiljbara,

samt å andra sidan att handikappad som själv strejkar kan få

bidrag, om han hör till en sådan grupp. Flertalet remissinstanser lämnar utredningens

förslag utan erinran, medan arbetsmarknadsstyrelsen, LO och

statens handikappråd anser att man kan skydda de handikappade i större

utsträckning än som följer av utredningens förslag.

Mitt förslag att indirekt arbetslösa inte skall avstängas från möjlighet att

få samhällsstöd vid arbetskonflikt innebär att problemet att skydda de

handikappade begränsas. Å andra sidan måste man räkna med att förslaget

leder till att ett större antal handikappade än utredningen förutsatte kan

komma att direkt omfattas av strejk eller lockout eller annan stridsåtgärd

på deras arbetsplats. Stridsåtgärder för att få till stånd en uppgörelse enbart

om en grupp handikappades anställningsvillkor synes dock vara orealistiskt

att förutse.

I fråga om den grupp handikappade som sålunda kan bli indragna i arDetskonflikt

bör, som framhålls vid remissbehandlingen, undersökas i vad

mån de bör kunna få utbildningsbidrag i större utsträckning än andra konfliktindragna.

Jag vill betona att fråga här är endast om handikappad som

har anställning från vilken han har blivit arbetslös till följd av konflikt

där han är direkt indragen. Om det redan före konflikten har konstaterats

att handikappet motiverar utbildning men denna — och utbildningsbidrag

—- inte aktualiseras förrän den handikappade blir arbetslös till följd av konflikten,

är det enligt min mening både rimligt och möjligt att bevilja honom

utbildningsbidrag även om han t. ex. själv strejkar. Emellertid kan,

som framhålls av statens handikappråd och De handikappades riksförbund,

den inträffade sysslolösheten till följd av konflikten utgöra motivet för

att behovet av utbildning i speciella fall tas upp till prövning, Om det

då visar sig att sysslolösheten för den handikappade skapar en sådan situation

att handikappet av sociala eller medicinska skäl bör föranleda yrkesutbildning,

anser jag att bidrag också bör kunna beviljas trots att den handikappade

är direkt indragen i konflikten. Jag är alltså ense med de remissinstanser

som anser att de handikappade i detta hänseende kan skyddas

utöver vad utredningen har funnit möjligt. Min ståndpunkt innebär vis
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

serligen att arbetsmarknadsmyndigheterna i varje särskilt fall måste undersöka

handikappets natur och den handikappades särskilda förhållanden.

Men jag räknar med att sådan undersökning kan komma att aktualiseras

under konflikt i endast ett relativt obetydligt antal fall.

Till den som deltar i bristyrkesutbildning utgår utbildningsbidrag med

tillämpning av bestämmelserna om utbildningsbidrag i arbetsinarknadskungörelsen.

Utredningens förslag att huvudregeln om avstängning från

möjligheten att få utbildningsbidrag vid konflikt skall gälla även bristyrkesutbildning

har i princip godtagits vid remissbehandlingen. Också jag

biträder förslaget. Som framhålls av statens handikappråd kan det emellertid

inte uteslutas att också handikappade deltar i bristyrkesutbildning. För

dem bör då tillämpas den ordning som jag nyss har förordat i fråga om utbildningsbidrag

till handikappade vid annan arbetsmarknadsutbildning.

Flyttningsbidrag m. m. De bidrag som numera kan utgå i samband med

flyttning samt statlig inlösen av egna hem och lägenheter har, liksom utbildningsbidragen,

tillkommit efter neutralitetsbestämmelserna. Utredningen

föreslår med instämmande i princip av remissinstanserna att flyttningsbidrag

inte skall få beviljas och inlösen inte ske från den som är berörd av

arbetskonflikt.

Jag finner de skäl som utredningen har anfört för sitt förslag vara bärande

och förordar därför att flyttningsbidrag i princip inte skall få utgå

till den som är indragen i arbetskonflikt. Liksom för utbildningsbidrag är

risk för arbetslöshet en förutsättning för flyttningsbidrag. Vad jag har sagt

i det föregående om befarad arbetskonflikts inverkan på bedömningen av

denna förutsättning har motsvarande giltighet i fråga om flyttningsbidrag.

Risken för arbetslöshet bör alltså bedömas utan hänsyn till konfliktrisk,

och beslut varigenom flyttningsbidrag beviljas före konfliktutbrott måste

vara grundat på risk för arbetslöshet som inte har samband med konflikt.

Flyttningsbidrag som har beviljats före konflikt bör därför alltid få utgå

oavsett konflikten. Som jag har utvecklat beträffande utbildningsbidrag bör

emellertid inför befarad arbetskonflikt eller under konflikt försiktighet

iakttas vid prövningen av om risk för arbetslöshet föreligger.

Flyttningsbidrag får inte utgå till den som är arbetslös därför att han

är indragen i konflikt. Från denna huvudprincip bör göras samma undantag

som jag har förordat i fråga om utbildningsbidrag. Om flyttningsbidrag

inte har beviljats före konflikten men flyttningen skulle ha kommit till

stånd oavsett konflikten, bör alltså bidrag kunna utgå till den som är indragen.

Inlösen av eget hem eller bostadsrättslägenhet har så nära samband med

flyttning att, som utredningen föreslår, samma regler bör gälla som för

flyttningsbidrag.

Jag delar utredningens uppfattning att de handikappade inte kan särbehandlas

i fråga om flyttningsbidrag och inlösen av eget hem eller lägenhet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr A9 år 1969 25

Den som saknar arbete därför att han är indragen i arbetskonflikt kan

inte samtidigt vara säsongarbetslös. De familjebidrag till säsongarbetslösa

familjeförsörjare som sedan år 1966 utgår försöksvis behöver därför inte

omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Arbetslöshetshjälp och arbetslöshetsförsäkring. Dessa former av samhällsstöd

omfattas f. n. av neutralitetsbestämmelser. I likhet med utredningen

och remissinstanserna anser jag att någon ändring av bestämmelserna

inte är påkallad i och för sig. Jag förordar därför ingen annan ändring

än den som följer av mitt förslag att indirekt arbetslösa inte skall

stängas av från stödmöjligheterna.

Vid beredskapsarbete, som är en form av arbetslöshetshjälp, tillämpas

lönerna på den öppna arbetsmarknaden. I allmänhet träffas kollektivavtal

som har form av s. k. hängavtal och därför i stort sett följer riksavtalen

inom de olika arbetsområdena. Arbetskonflikt skulle därför i undantagsfall

kunna inträffa på arbetsplats där beredskapsarbete pågår. Om man vill

godta arbetskonflikt som medel att lösa intressetvister vid arbeten som

samhället anordnar för arbetslösa — en fråga som jag inte avser att ta

ställning till i detta lagstiftningsärende — synes det ofrånkomligt att i

neutralitetssammanhang behandla beredskapsarbetare på samma sätt som

annan arbetstagare. Är han indragen i konflikten bör han således som utredningen

framhåller stängas av från samhällsstöd så länge konflikten pågår.

Han skall under denna tid inte betraktas som arbetslös. Däremot skall

beredskapsarbetare som blir indirekt arbetslös till följd av konflikt inte

gå miste om andra stödmöjligheter. Arbetslösa bör självfallet inte hänvisas

till beredskapsarbetsplats där konflikt pågår.

I detta sammanhang vill jag nämna att den begränsning av konfliktbe:ördheten

till direkt indragna som jag har förordat kan få andra ekonomiska

konsekvenser vid en konflikt än den nuvarande ordningen. I den

mån en konflikt leder till att stora grupper blir indirekt arbetslösa kommer

deras arbetslöshetskassor att belastas, vilket i sin tur medför ökade kostnader

för staten. Detsamma gäller statens och kommunernas kostnader

för arbetslöshetshjälp till indirekt arbetslösa. Eftersom arbetsmarknadsparterna

råder inte bara över arbetsstridens igångsättande utan också över en

konflikts omfattning, är det omöjligt att på förhand beräkna vilka kostnader

det allmänna av denna anledning kan komma att åsamkas i samband

med konflikt.

KSA-utredningen säger i sitt remissyttrande — i anslutning till de överväganden

som hittills har gjorts inom utredningen — att neutralitetsbestämmelser

bör gälla för kontant arbetslöshetsstöd i form av både grundstöd

och frivillig arbetslöshetsförsäkring. Med anledning härav vill jag framhålla

att ställning till samhällsneutraliteten bör tas i fråga om varje nytillkommande

stödform för sig och att stödets syfte, storlek och utformning därvid

måste beaktas. I samband med utredningar om nya stödformer bör

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

alltså underlag tillhandahållas statsmakterna för bedömning av samhällsneutraliteten.

Arbetsvärd, näringshjälp och andra åtgärder för handikappade. Under

denna rubrik sammanför utredningen alla de åtgärder enligt arbetsmarknadskungörelsen

vilka är uteslutande eller huvudsakligen inriktade på handikappade.

Utredningen föreslår, utan erinran från remissinstanserna, att

de handikappade skyddas från verkningarna av arbetskonflikt genom att

dessa åtgärder får vidtas och fortgå oberoende av konflikt. Jag har samma

uppfattning och vill tillägga att frågan om stöd åt dessa handikappade under

konflikt torde få ringa betydelse om, som jag förordar, endast direkt

indragna omfattas av neutralitetsbestämmelserna.

Den av socialstyrelsen upptagna frågan om åtgärder för att trygga fortsatt

sysselsättning i skyddad verkstad under arbetskonflikt hos avnämaren

av verkstadens produkter torde inte böra behandlas i detta sammanhang.

Skulle undantagsvis ett sådant fall uppkomma, bör det ankomma på verkstadens

huvudman att i samråd med berörda myndigheter undersöka vilka

åtgärder som behöver och kan vidtas för att sysselsättningen skall kunna

upprätthållas.

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken

Samhällsneutraliteten har hittills diskuterats bara i förhållande till de

former av samhällsstöd som utgör ett led i arbetsmarknadspolitiken. Gemensamt

för dessa stödformer är att de förutsätter arbetslöshet eller risk

för arbetslöshet. Utredningen har gått längre och funnit att även det allmänna

studiestödet, som inte förutsätter arbetslöshet, bör påverkas av arbetskonflikt.

Denna uppfattning delas av remissinstanserna.

Eftersom studiestödet är oberoende av elevens arbetssituation, skulle

neutraliteten kunna anses kräva att stödet utgår oberoende av om han har

mist sitt arbete till följd av arbetskonflikt eller av annan orsak. Det skulle

kunna sägas vara ett avsteg från neutraliteten att stänga av den som är indragen

i konflikt från ett stöd som i princip kan utgå till alla. Emellertid

anser jag liksom utredningen att det är nödvändigt att beakta de praktiska

konsekvenserna av om studiestöd skulle kunna utgå till den som är indragen

i konflikt. Det skulle i själva verket innebära att konflikten skulle

bli meningslös, eftersom ena parten skulle kunna hålla ut under den tid

som behövs för utbildning till ett nytt yrke. I praktiken synes det inte heller

lämpligt att i fråga om samhällsstöd åt konfliktindragen arbetstagare göra

skillnad mellan den som får arbetsmarknadsutbildning och den som utbildas

utanför arbetsmarknadspolitiken. Jag biträder alltså utredningens förslag

att den som är indragen i arbetskonflikt avstängs från rätten till studiemedel

och studiehjälp.

Vad jag nu har sagt bör inte uppfattas så att jag räknar med att många

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr i9 år 1969

27

konfliktindragna kommer att påbörja utbildning med anledning av konflikten.

Eftersom det i allmänhet är ett stort steg att ta för den enskilde att

börja utbildning och söka studiestöd, måste det som jag ser saken bli fråga

om undantagsfall. Ytterligare ett skäl för detta antagande är att utbildningen

i stor utsträckning kan påbörjas endast vid början av en termin.

De lärarutbildningskurser som skolöverstyrelsen i detta sammanhang

erinrar om i sitt yttrande avser främst ämneslärare, sjuksköterskor, yrkeslärare

och förskollärare. Utbildningsarvode utgår till deltagare som inte

innehar lärartjänst. Det synes högst osannolikt att den som på grund av

annan tjänst än lärartjänst är indragen i arbetskonflikt skulle ansöka om

att få delta i dessa kurser som ju är tillgängliga bara för personer med

viss utbildning. Även om jag självfallet anser att samhällsneutralitet bör

iakttas också i fråga om arvoden av denna art, finner jag det inte nödvändigt

med särskilda bestämmelser på dessa skilda utbildningsområden.

Den av några remissinstanser ställda frågan huruvida lärarkandidaterna

bör anses som arbetstagare avser dessas anställningsförhållanden vid

den tidpunkt då konflikt blir aktuell. Jag kommer i det följande att behandla

anställningens betydelse i samband med konflikt men vill redan här säga

att jag i detta lagstiftningsärende inte kan gå in på en generell lösning av

den väckta frågan utan anser att den vid konflikt får lösas i rättstillämpningen.

Det ankommer enligt min mening på kommunerna att själva bestämma

i vad mån sådana kommunala studiestipendier som skolöverstyrelsen nämner

i sitt yttrande bör utgå till den som är indragen i arbetskonflikt. Den

som har statligt doktorand- eller licentiandstipendium kan som stipendiat

inte vara indragen i arbetskonflikt. Inte heller torde man behöva räkna

med att den som blir indragen i konflikt söker sådant stipendium om han

inte skulle ha gjort det ändå. Villkoren i en anställning som en docenteller

licentiandstipendiat eventuellt har som bisyssla kan däremot föranleda

arbetskonflikt som han blir indragen i. Jag kan inte finna att neutraliteten

kräver att stipendiet då dras in.

Jag har i det föregående förordat att utbildningsbidrag i särskilda fall

skall få utgå till handikappad trots att han är indragen i arbetskonflikt. Motsvarande

bör gälla handikappad som behöver sådant utbildningsstöd utanför

arbetsmarknadspolitiken som omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Liksom utbildningsbidrag bör studiemedel och studiehjälp få utgå om

studierna har påbörjats oavsett konflikten. Tidpunkten för varsel bör vara

avgörande. Har ansökan om studiestöd gjorts före varsel, bör således stödet

få beviljas och utgå efter varsel och efter konfliktutbrottet. Centrala

studiehjälpsnämnden upplyser att studiemedel kan beviljas på grundval av

ansökan som har gjorts efter det att studierna påbörjades. Nämnden vill

emellertid inte förorda någon specialregel för det fall att den studerande

blir indragen i konflikt innan han sökt studiemedel. Skälet till nämndens

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

ställningstagande är risken för missbruk från den som är anställd vid läroanstalt

där han också är registrerad som studerande. Jag biträder nämndens

mening.

För studiehjälp som utgår efter ansökan bör gälla vad jag nu har förordat

i fråga om studiemedel. På grund av vad centrala studiehjälpsnämnden

har anfört förordar jag att sådan studiehjälp, som inte förutsätter ansökan,

får utgå till den som vid konfliktvarsel har påbörjat sin utbildning.

Med anledning av en anmärkning i yttrandet från statens handikappråd

vill jag framhålla att den som vid prövning i samband med en långvarig

konflikts början har fått studiestöd inte vid en senare prövning av stöd

för ytterligare studieperiod bör kunna berövas detta på grund av samma

konflikt.

Sjukpenning

Förmåner från den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen

utgår f. n. utan hinder av arbetskonflikt, och inkomstbortfall till följd av

konflikt påverkar inte placeringen i sjukpenningklass. I likhet med utredningen

och riksförsäkringsverket finner jag att dessa förmåner är av

sådan natur att de inte bör påverkas av arbetskonflikt.

Som jag kommer att utveckla närmare i det följande har den som är

ledig från sitt arbete på grund av sjukdom kvar sin anställning och anses

indragen i konflikten. Praktisk betydelse för honom får detta först när

han blir frisk och sjukpenningen upphör att utgå. Konfliktindragen som

blir sjuk efter konfliktens utbrott får å andra sidan sjukpenning under sjukdomstiden.

I vissa fall förekommer arbetsgivarinträde, vilket innebär att

arbetsgivaren betalar lön under den anställdes sjukdom och i gengäld uppbär

dennes sjukpenning från den allmänna försäkringskassan. Om konflikt

medför att sjuklön inte betalas, saknas underlag under motsvarande

tid för arbetsgivarinträde. Sjukpenning skall då, trots att i princip arbetsgivarinträde

tillämpas, betalas till den sjuke från försäkringskassan.

Stöd åt företagare

Samhällsstöd åt företagare kan förekomma i olika former, nämligen

som stöd till företag för utbildnings- eller investeringsändamål, som stöd

med syfte att hjälpa en arbetslös att bli självständig företagare samt som

stöd till enskild person som har blivit arbetslös i egenskap av självständig

företagare.

Utredningen behandlar — utöver utbildningsstödet, som är redovisat i

det föregående — endast stöd åt företag för investeringsändamål och anser

att samhället i princip bör vara neutralt i fråga om sådant stöd. Några särskilda

neutralitetsbestämmelser för företagsstödet behövs enligt utredningen

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

29

dock inte. Vid remissbehandlingen har framhållits att neutralitetsbestämmelserna

bör omfatta detta företagsstöd.

Stödet till företag för investeringsändamål utgår i allmänhet i form av lån

eller bidrag. Det kan enligt min mening inte komma i fråga att säga upp

lånet till omedelbar betalning eller återkräva bidragsbeloppet endast därför

att företaget blir indraget i arbetskonflikt. Frågan gäller om stöd inte

skall få beviljas efter konfliktutbrottet eller efter konfliktvarsel och om

stöd som har beviljats före konflikt skall innehållas tills denna är bilagd.

Villkoren för företagsstöd är utformade så att något orsakssammanhang

mellan företagets situation till följd av konflikten och behovet av stöd inte

föreligger. Som utredningen säger utgår stödet först efter ingående undersökning

av investeringsbehovet och andra omständigheter, och kontrollen över

att det används för rätt ändamål är betryggande. Även om sålunda stödbehovet

inte har samband med konflikten, kan denna göra det tveksamt om

stödet kan användas för avsett ändamål i händelse det betalas ut under

konflikten. Och utgör stödet lån eller garanti för lån kan det vara tveksamt

om säkerheterna för lånet är godtagbara så länge den av konflikten föranledda

ovissheten om företagets förhållanden består. Omständigheter av denna

art måste, som utredningen framhåller, den myndighet som beslutar om

stöd självmant beakta. Det kan därvid redan med hänsyn till stödförutsättningarna

finnas anledning att uppskjuta beslut i stödärende eller innehålla

beslutat stöd. Endast i rena undantagsfall torde investeringsstöd

— om det i och för sig skulle kunna betalas ut enligt sina förutsättningar

— ha den verkan att det förbättrar företagets situation i konflikten. I likhet

med utredningen anser jag att myndigheterna i ett sådant fall kan beakta

samhällsneutraliteten utan stöd av särskilda föreskrifter. För dessa

undantagsfall anser jag det alltså inte behövligt med särskilda neutralitetsbestämmelser

för alla de skiftande former av företagsstöd som finns f. n.

Jag vill erinra om att sådant stöd kan förekomma inte bara i form av bidrag

och lån, som utredningen behandlar, utan också t. ex. i form av aktieteckning,

tillstånd att ta i anspråk investeringsfonder och befrielse från avgift

som är knuten till viss investering.

En form av samhällsstöd med syfte att hjälpa en arbetslös att bli självständig

företagare är näringshjälp, som jag redan har behandlat. Utredningen

har i samband med näringshjälpen anfört att hj älpåtgärder som avser

att underlätta för arbetstagare att bli egen företagare bör vidtas oberoende

av konflikt, eftersom arbetstagaren inte kan ha någon fördel av konfliktens

utgång. Jag delar denna uppfattning.

Som KSA-utredningen påpekar kan samhällsstöd enligt arbetsmarknadskungörelsen

utgå till arbetslös oavsett om han tidigare har varit självständig

företagare eller arbetstagare. Detsamma gäller i viss utsträckning ersättning

från erkänd arbetslöshetskassa. I den mån kvalifikation i form av

förvärvsarbete krävs, som fallet är med omställningsbidrag och kassaersätt
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

ning, får arbete som självständig företagare räknas. Den av KSA-utredningen

väckta frågan omfattar emellertid i själva verket alla former av samhällsstöd

till enskild person, som är självständig företagare och blir indragen

i arbetskonflikt. Så länge han under konflikten kan anses behålla egenskapen

av självständig företagare och arbetsgivare bör han enligt min mening

anses som indragen och således lika litet som sina konfliktindragna anställda

kunna beviljas samhällsstöd. Det torde bli nödvändigt att från fall till fall

avgöra om egenskapen av självständig företagare består. Att så inte är fallet

kan framgå t. ex. av att rörelsen avvecklas. Det bör visserligen sakna

betydelse att avveckling sker till följd av konflikten, men förhållandena

bör då vara sådana att det är uppenbart att rörelsen inte blir återupptagen

efter konflikten. Med självständig företagare som är fysisk person bör vid

tillämpning av den ordning jag nu har förordat likställas bolagsman i handelsbolag

och aktieägare i enmansaktiebolag, om han blir arbetslös därför

att bolaget är indraget i arbetskonflikt.

Socialhjälp

Den som är arbetsför men som enbart på grund av arbetslöshet saknar

medel till uppehälle har inte rätt till socialhjälp, s. k. obligatorisk socialhjälp.

Kommunen får emellertid bevilja honom socialhjälp om det behövs,

s. k. frivillig socialhjälp. Sådan socialhjälp skall i princip betalas tillbaka

men kommunen får efterge återbetalningsskyldigheten.

Förarbetena till socialhjälpslagen tyder närmast på att socialhjälp till

den som saknar arbete på grund av arbetskonflikt inte har ansetts utgöra

ett avsteg från samhällsneutraliteten. Utredningen, som nämner att socialhjälp

vid arbetskonflikter hittills i regel har hållits på sådan nivå att hjälpen

har räckt bara för rent oumbärliga ändamål, dvs. existensminimum,

räknar med att den standardsänkning som det innebär att vara beroende

av endast socialhjälp utgör en garanti för samhällsneutraliteten.

Utredningen har emellertid i sitt betänkande inte tagit slutlig ställning

till behovet av neutralitetsbestämmelser i fråga om socialhjälp. Enligt

utredningens mening bör frågan om bindande direktiv för socialhjälpslagens

tillämpning vid konflikt lösas i samband med den översyn av socialhjälpens

grundförutsättningar som sker inom den pågående socialulredningen.

Liksom remissinstanserna finner jag denna ståndpunkt välgrundad.

På grund av socialutredningens remissyttrande anser jag mig kunna

utgå från att denna utredning tar upp frågan om socialhjälp vid arbetskonflikt

i hela dess vidd.

Mot denna bakgrund har utredningen undersökt kommunernas möjligheter

att inom den gällande socialhjälpslagens ram förena skydd mot nöd

med samhällsneutraliteten. Utredningen framhåller härvid att socialhjälpen

allmänt sett kan antas få allt mindre betydelse i samband med arbets
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr b9 år 1969

konflikt. Även om remissinstansernas meningar härom är delade, leder mitt

förslag i det föregående att indirekt arbetslösa inte skall stängas av från

samhällsstöd närmast i samma riktning. Utredningen anser vidare att den

standardsänkning, som under alla förhållanden inträder för den som är

beroende av socialhjälp, och återbetalningsskyldigheten utgör tillräckliga garantier

mot att socialhjälpen får neutralitetskränkande effekt. Den närmare

reglering av återbetalningsskyldigheten som möjligen kan övervägas

anser utredningen böra ske i samband med socialutredningens översyn av

den sociala vårdlagstiftningen. Jag har ingen erinran mot utredningens

bedömningar i dessa hänseenden.

Jag anser alltså liksom utredningen att det f. n. inte föreligger tillräckligt

underlag för slutligt ställningstagande till frågan om förhållandet mellan

socialhjälpen och samhällsneutraliteten. Utredningens undersökningar ger

enligt min mening vid handen att det inte kan antas medföra olägenheter att

i väntan på att socialutredningen tillhandahåller sådant underlag alltjämt

överlåta åt kommunerna att vid eventuella arbetskonflikter göra den nödvändiga

avvägningen mellan trygghet mot nöd och samhällsneutralitet.

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt

Avgörandet i sista instans i fråga om tillämpningen av de gällande neutralitetsbestämmelserna

ankommer på olika myndigheter. Sålunda prövar

Kungl. Maj :t i sista hand tillämpningen i fråga om samhällsstöd enligt arbetsmarknadskungörelsen

med undantag för ärenden om kommunalt kontantunderstöd,

i vilka klagan förs genom kommunalbesvär. Prövningen

av sådana besvär tillkommer regeringsrätten som sista instans. Försäkringsdomstolen

är sista instans för prövning av besvär rörande ersättning

från erkänd arbetslöshetskassa och centrala studiehjälpsnämnden för besvär

angående studiemedel och studiehjälp.

Utredningen föreslår nu utan erinran från remissinstanserna att arbetsdomstolen

skall vara sista instans i mål om tillämpningen av de av utredningen

föreslagna bestämmelserna om samhällsneutralitet vid arbetskonflikt.

Tillämpningen av de neutralitetsbestämmelser som jag har förordat i det

föregående får närmast anses utgöra rättstillämpning. Förvaltningsmyndigheterna

kan företräda samhället både som arbetsgivare och som ansvariga

för tillämpningen av statsmakternas politik i fråga om samhällsstöd.

Dessa förhållanden talar enligt min mening för att prövningen av

samhällets neutralitet i sistnämnda hänseende vid arbetskonflikt åtminstone

i sista instans bör ankomma på fristående rättstillämpande organ, dvs.

domstol.

Jag är ense med utredningen om att flera skäl av organisatorisk och annan

art kan anföras mot att regeringsrätten anförtros denna prövning i sista

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

instans. Kommunalt beslut om kontantunderstöd inom arbetslöshetshjälpen

kan visserligen som jag nyss nämnt överklagas endast genom kommunalbesvär,

varvid regeringsrätten är högsta instans. Det kan inte komma i fråga

att nu gå ifrån denna ordning. Jag vill emellertid erinra om att den kommunala

kontantunderstödsverksamheten bedrivs av endast få kommuner

och f. n. omprövas av KSA-utredningen.

Avgörande vid neutralitetsbestämmelsernas tillämpning är frågan om

arbetsgivare eller arbetstagare är indragen i konflikt. Besvärsprövningen

omfattar olika stridsåtgärders karaktär, omfattning och lovlighet, enskilda

anställningsavtals innehåll och bestånd samt oorganiserades ställning på

arbetsplatsen. Däremot omfattar besvärsprövningen inte sådana frågor

som risk för arbetslöshet av annan anledning än arbetskonflikt eller medicinska

eller sociala skäl som motiverar samhällsstöd till handikappade.

I dessa frågor gäller den vanliga besvärsordningen.

Neutralitetsfrågorna är enligt min mening av sådan art att arbetsdomstolen

är bäst lämpad att pröva dem. Som utredningen visar talar också

organisatoriska skäl för arbetsdomstolen. Jag ansluter mig därför till utredningens

förslag att arbetsdomstolen blir högsta besvärsinstans i mål

om samhällsneutralitet, med det undantag för regeringsrätten som jag har

nämnt. De särskilda bestämmelser som behövs om domstolens handläggning

av dessa besvärsmål behandlar jag i det följande.

I likhet med utredningen anser jag att frågan om samliällsneutraliteten

vid arbetskonflikt angår både arbetsgivaren och arbetstagaren samt deras

organisationer. Självständig besvärsrätt bör därför i princip tillkomma

var och en av dem i frågan om ett stödbesluts förenlighet med gällande

neutralitetsbestämmelser. Någon särskild författningsbestämmelse torde

inte behövas för att förvaltningsmyndigheterna i enlighet härmed skall

kunna bedöma vem ett beslut angår. Vad utredningen har uttalat i övrigt

om förfarandet i lägre instanser kan jag biträda, i den mån uttalandena

får aktualitet med den lösning som jag har förordat beträffande kretsen av

konfliktberörda parter vid arbetskonflikt.

Som jag nyss antydde kan prövningen av stödärenden i samband med

konflikt komma att avse två skilda frågor, dels om stöd kan utgå i och

för sig, dvs. bortsett från konflikten, dels om neutralitetshinder finns mot

stöd. Eftersom dessa skilda frågor enligt mitt förslag skall prövas av olika

myndigheter, kan vissa komplikationer uppstå vid handläggningen. Följande

situationer synes mig böra uppmärksammas.

Om lokalt stödorgan, dvs. länsarbetsnämnd, erkänd arbetslöshetskassa,

studiemedelsnämnd eller skolmyndighet, finner att stöd kan beviljas i och

för sig, prövar detta organ också neutralitetsfrågan. Föreligger inte neutralitetshinder

beviljas stöd, i motsatt fall avslås stödansökan på grund

av att neutralitetsbestämmelser na utgör hinder mot stöd. Besvärstalan

mot beslutet kan i båda fallen avse endast neutralitetsfrågan. Den prövas

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

33

av den centrala förvaltningsmyndigheten, dvs. arbetsmarknadsstyrelsen

eller centrala studiehjälpsnämnden. Denna myndighets beslut kan, i enlighet

med vad jag har förordat, överklagas hos arbetsdomstolen.

Finner däremot det lokala stödorganet att stöd inte kan beviljas i och för

sig, meddelas avslagsbeslut av detta skäl och neutralitetsfrågan prövas

inte i första instansen. Besvär över beslutet kan avse endast frågan om

stöd i och för sig. Om den centrala förvaltningsmyndigheten inte ändrar

det överklagade beslutet, prövar den inte neutralitetsfrågan. Förs frågan

om stöd i och för sig genom besvär vidare till Kungl. Maj :t eller försäkringsdomstolen

— vilket är möjligt utom i fråga om studiehjälp och studiemedel

— och anses därvid att stöd skall utgå, ankommer det på de

lägre myndigheterna att självmant ta upp neutralitetsfrågan, om den fortfarande

är aktuell. Om den centrala förvaltningsmyndigheten däremot på

grund av besvären över det lokala organets beslut finner förutsättningar

i och för sig föreligga för stöd, skall den pröva också neutralitetsfrågan.

Utgör neutraliteten inte hinder mot stöd, beviljas det, medan i motsatt fall

beslutet bör innehålla att stöd i och för sig kan utgå men att neutralitetsbestämmelserna

utgör hinder mot att stöd beviljas. Talan mot beslutet

kan i båda dessa fall avse endast neutralitetsfrågan och får alltså föras

hos arbetsdomstolen.

Ett särskilt problem kan uppstå i stödärende där risk för arbetslöshet

utgör en av stödförutsättningarna. Det är fallet i fråga om utbildningsbidrag

och flyttningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen. Denna stödförutsättning

skall som jag har angett bedömas helt bortsett från varslad

eller annars befarad arbetskonflikt. Med hänsyn till svårigheterna att i en

sådan situation göra bedömningen av arbetslöshetsrisken skulle det emellertid

kunna hända att beslut, varigenom samhällsstöd har beviljats sedermera

konfliktindragen arbetstagare, framstår som ett åsidosättande av

samhällsneutraliteten. Ett sådant beslut måste därför anses angå även

arbetsgivaren, varför besvärsrätt torde tillkomma både arbetsgivaren och

den arbetsgivarorganisation som han eventuellt är medlem i. Beslutet rör

emellertid prövningen av de vanliga stödförutsättningarna, dvs. bedömningen

av arbetslöshetsrisken, och inte de särskilda neutralitetsbestämmelserna.

Besvär över ett sådant beslut skall därför föras hos Kungl. Maj :t

som sista instans och inte hos arbetsdomstolen.

F örfattningsför slag

De nuvarande neutralitetsbestämmelserna har i fråga om arbetslöshetsförsäkringen

kommit till genom lagstiftning med riksdagen och i fråga om

arbetslöshetshjälpen genom administrativa föreskrifter som ger uttryck för

de villkor riksdagen har fäst vid anslagen till denna hjälp. Neutralitetsbestämmelserna

finns alltså i de författningar som rör dessa stödformer.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

I fråga om myndigheternas handläggning av ärenden om samhällsneutralitet

gäller de allmänna reglerna om förvaltningsförfarandet.

Utredningen har funnit det vara lämpligt att till en särskild lag sammanföra

dels de allmänna bestämmelser som behövs om samhällsstöd vid

arbetskonflikt, dels de särskilda bestämmelser som fordras för handläggningen

i arbetsdomstolen av besvärsmål angående sådant stöd. Den föreslagna

lagen skall enligt den författningstekniska lösning som utredningen

har valt göras tillämplig på olika former av samhällsstöd efter en bedömning

i fråga om varje stödform för sig. Om lagen anses böra tillämpas

i fråga om en stödform, skall särskild föreskrift därom ges i den författning

som reglerar den stödformen. Denna lösning har inte mött erinran vid remissbehandlingen.

Vad jag har anfört i det föregående ger vid handen att jag anser

generella bestämmelser om samhällsneutralitet behövas för ett betydande

antal stödformer. Vidare är neutralitetsbestämmelserna enligt min mening

av central betydelse för förhållandena på vår arbetsmarknad. Både praktiska

och principiella skäl talar således för att neutralitetsbestämmelserna

förs samman till en särskild författning så som utredningen har tänkt sig.

De allmänna neutralitetsbestämmelsernas centrala betydelse anser jag

motivera att deras innehåll liksom hittills läggs fast med riksdagen. Det

bör ske genom lag. Som jag redan har antytt behövs speciella bestämmelser

om besvärsmål vid arbetsdomstolen vilka avser tillämpning av bestämmelserna

om samhällsneutraliteten. De kan införas endast genom lag. I likhet

med utredningen anser jag att de bör föras samman med övriga bestämmelser

om samhällets neutralitet vid arbetskonflikt och alltså inte fogas in i

lagen om arbetsdomstol. Jag förordar således en särskild lag om begränsning

av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Vid min genomgång i det föregående av de skilda formerna av samhällsstöd

har jag funnit att de flesta av dem bör omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Med hänsyn till stödformernas skiftande beskaffenhet fordras för en

del av dem särskilda regler om i vad mån eller på vad sätt neutralitetsbestämmelserna

bör äga tillämpning. Jag har vidare framhållit att ställning

till samhällsneutraliteten bör tas för varje nytillkommande stödform för sig.

Mot denna bakgrund biträder jag den av utredningen föreslagna författningstekniska

lösning som innebär att neutralitetsbestämmelsernas tillämplighet

på en viss stödform skall framgå av den författning eller det beslut,

där stödformen i övrigt regleras närmare.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag

till

1) lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt,

2) förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr

629) om erkända arbetslöshetskassor,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969 35

3) förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964

(nr 401),

4) förordning om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964

(nr 402).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

2.

Jag vill tillägga att, om riksdagen godkänner vad jag i övrigt har förordat,

ändringar behövs också i bl. a. arbetsmarknadskungörelsen. Frågan

om sådana ändringar torde få anmälas för Kungl. Maj :t sedan riksdagen

har fattat beslut i förevarande ärende.

Utskottet

I propositionen läggs fram förslag till en särskild lag om begränsning av

samhällsstöd vid arbetskonflikt. Utgångspunkten för lagstiftningen är att

samhället liksom hittills skall förhålla sig neutralt vid arbetskonflikter. Samhällsstöd

i form av t. ex. arbetslöshetshjälp eller utbildningsbidrag skall i

princip inte kunna utgå till den som strejkar eller är föremål för lockout.

Lagen innehåller en närmare reglering av hur stödfrågorna skall lösas i

konfliktsituationer. Arbetsdomstolen föreslås — utom då det gäller kommunalt

kontantunderstöd — bli sista instans vid tillämpning av lagen. Det

föreslås att lagen skall bli tillämplig på sådana förmåner som utgår enligt

förordningen om erkända arbetslöshetskassor, studiemedelsförordningen

och studiehjälpsreglementet samt beträffande vissa i arbetsmarknadskungörelsen

reglerade stödformer av vilka de viktigaste är utbildningsbidrag,

flyttningsbidrag och arbetslöshetshjälp.

I motionerna I: 1012 och II: 1162 yrkas avslag på de framlagda författningsförslagen.

Motionärerna begär dessutom att de redan gällande neutralitetsbestämmelserna

i förordningen om erkända arbetslöshetskassor och

arbetsmarknadskungörelsen skall upphävas. Av motionernas motivering

framgår att motionärerna inte avser att strejkande eller lockoutade skulle

få sådan ersättning som »uttryckligen är förbehållen endast arbetslösa» men

att de däremot borde kunna få utbildnings- och flyttningsbidrag in. m.

samt studiemedel och studiehjälp. Motionärerna menar dessutom att det

inte finns behov av några neutralitetsbestämmelser eftersom strejkande och

lockoutade inte betraktar sig som arbetslösa.

Utskottet kan inte dela motionärernas åsikt att det skulle saknas behov

av neutralitetsbestämmelser. Utskottet vill i stället uttala sin tillfredsställelse

över propositionens förslag som innebär enklare och klarare regler än

tidigare på det berörda området. Särskilt värdefullt är det att arbetsdomstolen

gjorts till överinstans vid tillämpning av bestämmelserna. Motionsyrkandet

att utbildningsbidrag, studiehjälp m. m. skulle kunna utgå till den som

är indragen i konflikt kan utskottet heller inte biträda. Utbildningsbidrag

måste i huvudsak anses som ersättning av samma natur som arbetsinkomst.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

Det skulle därför innebära ett avsteg från den neutralitetsprincip som ligger

till grund för lagstiftningen om sådant bidrag skulle kunna utgå till den

som är indragen i konflikt. Flyttningsbidrag och olika former av studiehjälp

bör behandlas på samma sätt. Utskottet avstyrker alltså motionerna

i deras helhet.

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda förslagen och

de av föredragande departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena

inte givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottet hemställer,

att riksdagen med avslag på motionerna I: 1012 och II:

1162 bifaller propositionen nr 76.

Stockholm den 6 maj 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp),

herrar Lars Larsson (s), Dahlberg (s), Hiibinette (in), Wanhainen (s),

Axelson (fp) och Axel Georg Pettersson (ep)*;

från andra kammaren: herrar Gustavsson i Alvesta (ep)*, Jönsson i

Ingemarsgården (fp), fröken Sandell (s), herrar Göransson (s), Nordberg

(s)*, Åkerlind (m), fru Håvik (s) och herr Olsson i Mölndal (s).

*Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 69

914281

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:186 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt, m. m., jämte i ämnet a1 i texten