Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, in. in. Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, I: 39 av herr Björk och herr Larsson, Lars, samt II: 47 av fröken Bergegren in. fl.

1969-05-13 · 17 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1969:52, Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, in. in. Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, I: 39 av herr Björk och herr Larsson, Lars, samt II: 47 av fröken Bergegren in. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

1

Nr 52

Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av lagen om

åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, in. in.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,

I: 39 av herr Björk och herr Larsson, Lars, samt II: 47 av fröken Bergegren

in. fl.

I motionerna, som är likalydande, har yrkats

»att riksdagen för sin del måtte fr. o. m. den 1 januari 1970 upphäva lagen

den 4 juni 1964 om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till

lagstiftning, avseende möjligheter till undersökning och eventuell övervakning

från polis- och socialmyndigheters sida i särskilt allvarliga fall av asocialitet,

samt

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att behovet av

forskning kring prostitutionens problematik bör uppmärksammas i samband

med anslagsgivningen till social forskning».

Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionerna från rikspolisstyrelsen, riksåklagaren och socialstyrelsen.

På begäran av utskottet har vidare Svenska kommunförbundet

yttrat sig över motionerna.

Lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Lagen antogs vid 1964 års riksdag (prop. 128, 2LU 50) och trädde samtidigt

med brottsbalken i kraft den 1 januari 1965. Ändringar i lagen har

vidtagits 1966 (prop. 53, 2LU 44) och 1967 (prop. 147, 2LU 67). Ändringarna

hängde samman med antagandet av lagarna om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall och angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Första lagutskottet har i utlåtande 1969: 32 tillstyrkt ändring i lagen

från den 1 juli 1969, såvitt avser tjugoettårsgränsen i 1, 5 och 6 §§ (se nedan).

Dessa ändringar har samband med att samtliga tjugoettårsgränser i barnavårdslagen

föreslås sänkta till 20 år (prop. 25) och innebär att en motsvarande

sänkning förordas i lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för innehållet i lagen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 52

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Grundläggande bestämmelser (1—3 §§)

Den som fyllt tjugoett år och underlåter att efter förmåga söka försörja

sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger

för allmän ordning eller säkerhet, får intagas i arbetsanstalt enligt lagen

(1 §). Domstol förordnar om sådan intagning på talan av allmän åklagare

(2 §). För att sådant förordnande skall få meddelas skall det vara uppenbart

att vederbörande inte genom hjälpåtgärder eller andra mindre ingripande åtgärder

kan förmås till livsföring som ej är farlig för allmän ordning och

säkerhet (3 § första stycket). I åtskilliga fall får förordnande om intagning

i arbetsanstalt inte meddelas (3 § andra stycket). Detta gäller i följande fall,

nämligen a) om vederbörande är i behov av sluten psykiatrisk vård, vård i

vårdhem eller Specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller vård på

allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, b) om han dömts till fängelse

i minst sex månader, ungdomsfängelse, internering eller skyddstillsyn eller

omhändertagits för samhällsvård och mindre än ett år förflutit från det

straffet till fullo verkställts eller påföljden eljest upphört eller samhällsvården

slutligt upphört, eller c) om beslut angående hans avvisning, förpassning,

förvisning eller utvisning ur riket kan verkställas.

Förfarandet (X—1 §§)

I fråga om utredningen och förfarandet i mål om intagning i arbetsanstalt

äger i huvudsak vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt

åtal för brott, för vilket är stadgat svårare straff än fängelse i ett år, motsvarande

tillämpning (4 §). Förekommer anledning, att någon som fyllt

tjugoett år för ett sådant asocialt liv som avses i 1 § får förundersökning

inledas för utredning rörande alla omständigheter av betydelse för sakens

bedömande. Under förundersökningen skall i erforderlig utsträckning samråd

ske med arbetsförmedling, nykterhetsnämnd, socialnämnd, barnavårdsnämnd

och övervakningsnämnd. I regel skall läkarundersökning ske (5 §).

Om någon, som fyllt tjugoett år, är skäligen misstänkt att föra ett sådant

asocialt liv som avses i 1 § får han anhållas. Misstanken behöver således inte

hänföra sig även till försörjningsrekvisitet i sagda paragraf. På detta stadium

behövs inte heller någon utredning om lämpligaste åtgärd enligt 3 §.

Enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken äger polisman i vissa fall gripa den, mot

vilken skäl till anhållande förekommer, även om undersökningsledaren ännu

inte beslutat om anhållande. Denna bestämmelse får inte tillämpas i fråga

om lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet (6 § första stycket). Om

det föreligger sannolika skäl att någon må intagas i arbetsanstalt och det

skäligen kan befaras att han avviker eller eljest håller sig undan eller försvårar

utredningen, får han häktas (6 § andra stycket).

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

3

Villkorligt anstånd och åtgärder i samband därmed (8—13 §§)

Enligt 8 § får rätten förordna om villkorligt anstånd med verkställande

av dom å intagning i arbetsanstalt, om av särskild anledning får antagas att

den dömde skall utan att domen verkställes förmås till sådan livsföring att

fara för allmän ordning och säkerhet ej föreligger. Vid lagens tillkomst uttalade

föredragande departementschefen utan erinran från riksdagen att de

förutsättningar, som bör vara uppfyllda för att intagningsbeslut skall meddelas,

inte får efterges eller uppmjukas inför möjligheten att meddela villkorligt

anstånd med beslutets verkställande och att därav följer alt sådant

anstånd inte kan tänkas förekomma i någon större utsträckning. Han uttalade

vidare hl. a. att anstånd självfallet inte bör beviljas schablonmässigt

i alla förstagångsfall. Lagtexten fick sin utformning på förslag av lagrådet,

som avsåg att markera den tämligen sniiva tillämpning av stadgandet som

sålunda var avsedd.

Den som erhåller villkorligt anstånd skall ställas under övervakning under

en prövotid av två år. Denna kan förlängas till tre år. Beträffande övervakningen

gäller i huvudsak samma bestämmelser som vid övervakning under

villkorlig frigivning från fängelsestraff. Om den som erhållit villkorligt anstånd

har åsidosatt sina åligganden och det kan antagas alt han inte skall

låta sig rätta genom åtgärd som övervakningsnämnden äger vidtaga, må

domstol förklara anståndet förverkat.

Anstaltsvård och eftervård (l''i—20 §§)

Den som intagits i arbetsanstalt får kvarhållas under en tid av högst två

år (14 §), Så snart anledning är till antagande att den intagne efter utskrivning

kommer att föra ett sådant liv att fara ej föreligger för allmän ordning

och säkerhet, skall han utskrivas villkorligt. Om ej särskilda skäl äro däremot,

skall villkorlig utskrivning äga rum senast när ett år förflutit av kvarhållningstiden

(15 §).

Villkorligt utskriven skall stå under övervakning. Prövotiden är två år.

Även under den villkorliga utskrivningen gäller i huvudsak samma regler

som under villkorlig frigivning från fängelsestraff (16 §). Om den villkorligt

utskrivne inte iakttager vad som åligger honom enligt lagen eller enligt

föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav, kan övervakningsnämnden

förlänga prövotiden till högst tre år eller besluta att han skall

återintagas i arbetsanstalt. Den som återintagits skall ånyo utskrivas villkorligt,

när samma förutsättningar som vid förstagångsutskrivning (15 §)

föreligger. Utskrivning får dock ske tidigast efter sex månader.

Enligt 19 § skall slutlig utskrivning äga rum beträffande villkorligt ul

skriven sist när prövotiden utgår och beträffande intagen senast vid kvai

hållningstidens slut.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

I fråga om behandlingen av den som är inlagen i arbetsanstalt gäller i

princip vad som stadgas om behandling i fång vårdsanstalt (20 §).

Särskilda bestämmelser (21—27 §§).

Dessa bestämmelser innehåller bl. a. regler om åtalsprövning vid brott

begångna av den beträffande vilken förordnats om intagning i arbetsanstalt,

om verkställighet av dom å intagning i arbetsanstalt och om talan mot övervakningsnämnds

beslut.

Vissa uttalanden vid lagens tillkomst

Behovet av särlagstiftning om samhällsfarlig asocialitet

Lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet ersatte 1885 års lag angående

lösdrivares behandling. Förutsättningarna för tillämpning av lösdrivarlagen

var medellöshet och sysslolöshet. Därutöver fordrades antingen

kringstrykande liv eller underlåtenhet att efter förmåga söka ärligen försörja

sig i förening med sådant levnadssätt att våda därav uppstod för allmän

säkerhet, ordning eller sedlighet.

1 prop. 1964: 128 med förslag till lagen om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet, vilket förslag grundade sig på ett betänkande (SOU 1962:22) av

en särskilt tillkallad utredningsman, uttalade föredragande departementschefen,

statsrådet Johansson, att den i lösdrivarlagen givna beskrivningen av

asocialitet var föråldrad. Han fortsatte.

Gångna tiders arbetslöshet har så gott som helt förlorat betydelse som

orsak till asocialitet. Den asociala attityd som kringstrykande innebär utgör

inte längre något allvarligt problem. Genom den skedda och alltjämt pågående

befolkningsökningen i storstäderna har den svårartade asocialiteten

främst kommit att koncentreras till dessa städer, där den blivit stationär

och samtidigt svåråtkomlig till följd av möjligheterna för asociala människor

att hålla sig anonyma.

Asocialitet är ett vidsträckt begrepp. Det omfattar eu mängd skiftande

mänskliga beteenden. Gemensamt för dem är att de enligt gängse uppfattning

är till skada för samhället. Med en så vidsträckt begreppsbestämning

kan man till asociala hänföra först och främst vissa brottslingar, framför

allt sådana vilkas brottslighet är vanemässig, såsom sutenörer. Även vanebettlare,

alkohol- och narkotikamissbrukare samt prostituerade kan räknas

dit. Man har i dessa fall att göra med de mera direkt samhällsfarliga elementen.

Till skada för samhället är emellertid även personer som till följd

av arbetsovillighet ligger samhället eller sina medmänniskor till last utan

att vara samhällsfarliga i den meningen alt de begår brott eller har sådan

livsföring som leder andra människor in i brottslighet eller parasiterande

liv. Det kan i dessa fall vara fråga om förslummade och djupt förkomna

människor, som främst behöver vård i någon form men som inte vill mottaga

hjälp av samhället.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

I det följande anförde departementschefen bl. a.

Utredningsmannens åsikt om asocialiteten som ett alltjämt allvarligt samhällsproblem

synes väl grundad i det utredningsmaterial han haft till förfogande.

Förekomsten av ett till storstäderna koncentrerat samhällsfarligt

asocialitetsklientel vitsordas också av flertalet remissinstanser. Vad som

framkommit vid remissbehandlingen ger ytterligare belägg för utredningsmannens

uppfattning.

Jag finner således, i likhet med utredningsmannen och flertalet remissinstanser,

klarlagt att det i vårt samhälle förekommer ett samhällsfarligt

asocialt klientel, som återfinns företrädesvis bland personer som lever på

egna eller andras brott, som har pengar utan laglig inkomstkälla eller som

på annat sätt genom sin livsföring utgör en fara för samhället. De mera

svårartade fallen uppehåller sig i de delar av de stora städerna som utredningsmannen

benämner träskområden. Enligt erfarenhet utgör dessa områden

grogrund för kriminalitet, och särskilt allvarligt är att de — såsom

understryks av flera remissinstanser — i allt större utsträckning drar till

sig ungdom på glid. Samhällsfaran framträder inte minst däri att den ungdom

som en gång infångats i dessa områdens asociala miljöer, där alkoholoch

narkotikamissbruk samt prostitution är vanligt förekommande, riskerar

att sjunka så djupt i brottslighet och asocialitet att möjligheterna att

återföra dem till ett ordnat levnadssätt äventyras.

Allmän enighet råder om att samhället med tjänliga medel måste kunna

ingripa mot det samhällsfarligt asociala klientelet. Även jag anser att denna

uppfattning måste vara utgångspunkten när man söker eu lösning av lösdrivarfrågan.

I fråga om lösningen av denna fråga anförde departementschefen sammanfattningsvis

följande.

Lagstiftningsmässigt står endast tre alternativ till huds härför: att även

i fortsättningen grunda ingripandena på den nuvarande lösdrivarlagen efter

vissa ändringar, att upphäva lösdrivarlagen och för nödvändiga ingripanden

lita till vård- och kriminallagstiftningen eller att ersätta lösdrivarlagen med

en ny lag, som direkt åsyftar att möjliggöra ingripanden mot samhällsfarligt

asociala. Det asociala klientelet är i stor utsträckning i behov av vård.

Så långt det är möjligt bör man därför söka komma till rätta med asocialitet

med hjälp av vårdlagstiftningen. Det skulle dock stå i strid mot rättssäkerhetens

krav att åberopa ett förment vårdbehov såsom avgörande motiv för ett

tvångsingripande. Utan tvekan finns ett restklientel bland de samhällsfarligt

asociala, som därför inte kan omhändertas med stöd av vårdlagstiftningen.

Inte heller ger kriminallagstiftningen tillräckliga möjligheter att

ingripa mot detta restklientel. Liksom utredningsmannen och det alldeles

övervägande antalet remissinstanser har jag sålunda kommit till slutsatsen

att särskild lagstiftning om åtgärder mot samhällsfarlig asocialitet fortfarande

erfordras. Gällande bestämmelser måste dock grundligt omarbetas och

jag förordar därför att lösdrivarlagen nu ersätts med en ny lag om åtgärder

vid samhällsfarlig asocialitet. Den allvarligaste samhällsreaktionen på samhällsfarlig

asocialitet hör därvid liksom hittills vara ett frihetsberövande i

form av tvångsintagning i någon för detta klientel avsedd anstalt. Jag vill

emellertid redan här betona, att omhändertagande på anstalt enligt en sådan

lag bör komma i fråga endast när den samhällsfarliga asocialiteten inte kan

undanröjas med andra medel såsom lagföring eller vård och hjälpåtgärder.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Delta bör beaktas vid lagens utformning. Härigenom kommer tillämpningsområdet

för lagen att krympa i samma mån som resurserna inom angränsande

vårdområden ökas.

Allmänna grunder för lagstiftningen

1 detta hänseende uttalade departementschefen bl. a. följande.

Lösdrivarlagens syfte är att möjliggöra ingripande för att avvärja fara

för brottslighet. Grundtanken i utredningsmannens förslag är likaså att den

särskilda lag som han föreslår i första hand skall tillgodose samhällsskyddet.

Av vad jag förut anfört om behovet av en sådan lag framgår, att även

jag anser samhällsskyddet böra tagas till utgångspunkt när det gäller all

utforma förutsättningarna för en sådan lags tillämplighet.

Eftersom det inte är fråga om ingripande i anledning av ett begånget

brott, kommer lagen inom det rådande systemet att ligga i ett gränsområde

mellan kriminallagstiftning och vårdlagstiftning. Föreligger ett vårdbehov

och kan vård anordnas, saknas anledning att tillämpa den särskilda lagen

även om den sjukdom eller missanpassning, som föranleder vårdbehovet,

tillika är samhällsfarlig.

Vid utformningen av förutsättningarna för ingripanden

är det viktigt att skilja mellan frihetsberövanden som har sin grund i ett

klart vårdbehov och frihetsberövanden som sker för samhällsskyddet. Atl

man även i samhällsskyddsfallen strävar efter att bereda vårdsynpunkterna

största möjliga utrymme — på det sättet att man sedan beslut lättats om

tvångsingripande söker finna den lämpligaste behandlingsformen — har

stundom medfört att denna vikliga skillnad inte alltid uppmärksammas.

Uppgiften blir således att närmare beskriva den asociala livsföring, som

utan att vara brottslig är så samhällsfarlig att tvångsingripande bör ske.

Utredningsmannen framhåller att man endast genom att ange objektiva

kriterier på en sådan livsföring kan få garantier för att rättssäkerhetssynpunkterna

blir vederbörligen tillgodosedda. Detta överensstämmer med remissinstansernas

uppfattning och även jag ansluter mig härtill. Svårigheten

är emellertid att det här blir fråga om att beskriva mera ett visst levnadssätt

än, såsom oftast inom straffrätten, vissa konkreta handlingar. Dock

förekommer inom straffrätten sådana uttryck som vanemässigt, yrkesmässigt,

stadigvarande utnyttjande, allmän fara för människors liv eller hälsa

osv. Något från rättssäkerhetssynpunkt betänkligt avsteg från vad som eljest

gäller om förutsättningar för frihetsberövande kan därför inte sägas föreligga

om blott beskrivningen görs tillräckligt konkret och uttömmande.

Enligt flera remissinstansers uppfattning fyller utredningsmannens redogörelse

för de kategorier asociala som bör få omhändertagas inte dessa krav.

Kritiken tar sikte både på det sakliga innehållet och på förslaget att i lagtexten

endast låta detta komma till uttryck i ett kortfattat och allmänt

hållet stadgande. Till eu början vill jag i det följande i anslutning till utredningsmannens

förslag och remissyttrandena uppehålla mig vid de olika

fall där omhändertagande bör få ske.

Härefter behandlade departementschefen frågan om avgränsningen av

del klientel, mot vilket ingripande enligt den föreslagna lagen skulle kunna

göras. Han uppehöll sig därvid vid följande grupper, nämligen bettlare,

kriminella element, prostituerade, sutenörer, och parasiter. Beträffande den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

i

utförliga framställningen i denna del hänvisar utskottet till propositionen

(s. (55). Beträffande ingripande mot sutenörer är därutöver lagrådets yttrande

av särskilt intresse liksom departementschefens uttalande vid propositionens

avlåtande (prop. s. 130 och s. 140).

Efter nämnda framställning fortsatte departementschefen.

Som jag förut anfört kan samhällsskyddet mot samhällsfarligt asociala

i många fall tillgodoses genom hjälp- och vårdåtgärder. Den samhällsreaktion

som i sådant sammanhang kommer i fråga behöver inte såsom brottspåföljderna

utformas med beaktande av hänsyn till den allmänna laglydnaden.

Även om ingripandet också kommer att tillgodose samhällsskyddet,

har man därför större möjligheter att direkt beakta de. individuella förhållandena.

Som jag i det föregående utförligt redogjort för kan emellertid

hjälp- och vårdåtgärder enligt angränsande vårdlagstiftning inte alltid vidtagas.

Utanför vårdmöjligheterna faller ett restklientel av asociala. För

min del vill jag med skärpa framhålla, att jag finner det angeläget att restklientelet

blir så litet som möjligt. Samhällsåtgärder som kan grundas i

första hand på ett vårdbehov och som därigenom i andra hand tillgodoser

samhällsskyddet är att föredra framför åtgärder som primärt grundas på

behovet av samhällsskydd. .lag biträder således förslaget att den särskilda

lagen skall vara subsidiär i förhållande till angränsande vårdlagstiftning

och att detta anges som ett uttryckligt villkor för dess tillämpning.

Är de av utredningsmannen angivna sociala hjälpåtgärderna tillräckliga

för att tillgodose samhällsskyddet — en fråga som har nära samband

med hur klart hjälpbehovet kan påvisas och hur sannolikt det är att vederbörande

skall tillgodogöra sig hjälpen — måste de också vara bättre ägnade

att främja ^socialisering än tvångsintagning på anstalt. Gentemot den i

några yttranden framkomna uppfattningen att särlagstiftningen hör få tilllämpas

även om vårdlagstiftningens resurser inte är helt uttömda vill jag

framhålla att jag anser det angeläget att tvångsintagning på anstalt tillgrips

endast såsom en sista utväg. För att skapa garanti för att hjälpåtgärder

verkligen prövas anser jag vidare i enlighet med utredningsmannens förslag

lämpligt alt det föreskrivs att det skall vara uppenbart att sådana åtgärder

inte är tillfyllest för att intagning på anstalt skall få ske. Så kan först och

främst vara fallet om samhällsskyddet gör någon form av tvångsinternering

nödvändig samt vidare om hjälpåtgärder redan prövats utan att vederbörande

kunnat återföras till ett ordnat liv. Även andra fall kan givetvis tänkas

där hjälpåtgärder uppenbarligen skulle vara gagnlösa.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 50, framställde andra lagutskottet

inte någon erinran mot de ovan upptagna uttalandena.

Lagens tillämpning

Vid rikspolisstyrelsens remissyttrande har fogats statistiska uppgifter om

lagens tillämpning i de tre största städerna. Vidare innehåller riksåklagarens

yttrande uppgifter om i vilken utsträckning talan väckts enligt lagen. I

sammanfattning visar uppgifterna, som avser åren 1965—1968, följande.

I hela landet har talan om intagning i arbetsanstalt väckts i endast åtta fall,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

varav ett i Stockholm och sju i Göteborg. Svarande i samtliga fall var kvinnor.

Asocialiteten bestod genomgående i gatuprostitution. I Stockholm har

sammanlagt fem anhållanden gjorts med stöd av lagen men talan har endast

väckts i nämnda fall, i vilket kvinnan erhöll villkorligt anstånd med

intagning i arbetsanstalt. 1 Göteborg har sammanlagt 22 prostituerade kvinnor

anhållits. Av dessa har 15 frigivits utan att talan mot dem väckts. Flertalet

av kvinnorna har intagits på mentalsjukhus. Mot de övriga sju har talan

väckts. I två fall har talan slutligen ogillats. I fyra fall har förordnande om

villkorligt anstånd med intagning i arbetsanstalt meddelats. I det återstående

fallet förordnades att kvinnan skulle intas i arbetsanstalt utan att villkorligt

anstånd gavs. Utöver de här lämnade uppgifterna må nämnas, att

enligt kriminalvårdsstyrelsen skall ytterligare en person — en man — ha

intagits på arbetsanstalt under den aktuella perioden.

Av de erhållna statistiska uppgifterna framgår vidare följande. I Stockholm

har under tidsperioden redovisats över 1500 ärenden, av vilka mer

än två tredjedelar avsåg män, med anledning av ifrågasatt samhällsfarlig

asocialitet. I 81 fall överlämnades ärendet till åklagarmyndigheten och föranledde,

som ovan angivits, fem anhållanden. De övriga ärendena avskrevs

av skilda anledningar. I 491 ärenden var det fråga om nykterhetsvårdsfall,

i 155 ärenden pågick utredning om brott, i 191 ärenden hade väckts åtal

för brott och i 187 ärenden stod vederbörande under övervakning på grund

av ådömd skyddstillsyn in. m. I inte mindre än 211 fall avskrevs ärendet

till följd av den ettårsgräns som finns i 8 § andra stycket bj asocialitetslagen

och för vilken ovan redogjorts.

I Malmö har fortlöpande verkställts undersökning beträffande ett antal

hos polisen kända personer. Undersökningarna har avsett två kriminella

män och 56 kvinnor, huvudsakligen prostituerade. Icke i något fall har, som

framgår av det inledningsvis anförda, förutsättning för väckande av talan

enligt lagen ansetts föreligga.

I detta sammanhang må även anmärkas, att statsrådet Kling i ett interpellationssvar

år 1967, för vilket redogörs i det följande, upplyst att under

åren 1965 och 1966 i Göteborg handlagts 260 ärenden rörande lagen.

Interpellationssvar 1967

I eu interpellation vid 1967 års riksdag frågade herr Björk chefen för

justitiedepartementet om denne mot bakgrunden av dittills vunna erfarenheter

av lagen om åtgärder mot samhällsfarlig asocialitet ansåg att lagen

var meningsfull. I svar på interpellationen den 11 maj 1967 lämnade statsrådet

Kling bl. a. uppgifter om antalet ärenden som redovisats från Stockholm

och Göteborg under 1965 och 1966 — 1043 respektive 260 —- och om

de fåtal fall av dessa som föranlett åklagarprövning och talan vid domstol.

Härefter anförde statsrådet Kling.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

9

De relativt inånga ärenden som således har redovisats från Stockholm

och Göteborg har i allmänhet inte innefattat någon mer omfattande undersökning

och har därför inte tagit polisens utredningsresurser i anspråk i

sådan omfattning som antalet ärenden kan ge sken av. Ofta har undersökningarna

begränsat sig till lätt och snabbt genomförda kontrollåtgärder i

fråga om påträffade personer som misstänkts för samhällsfarlig asocialitet. I

Göteborg synes denna kontroll mestadels ha skett vid kortfattade förhör på

gatan. Dessa undersökningsåtgärder får å andra sidan anses ha haft eu uppgift

att fylla i polisens arbete att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Enbart det förhållandet att förordnande om intagning meddelats endast i

ett fåtal fall kan inte anses innebära att asocialitetslagen saknar mening. Av

lagen följer att intagning i arbetsanstalt skall ske endast om andra vårdformer,

exempelvis intagning på alkoholistanstalt, eller hjälpåtgärder av

mindre ingripande art, t. ex. anskaffande av arbete, socialhjälp och sjukvård,

inte står till buds. I större utsträckning än intagning i arbetsanstalt

syftar dessa vårdformer och hjälpåtgärder till att angripa orsakerna till

den asociala livsföringen. Det kan därför sägas från samhällets synpunkt

vara till fördel om ett ingripande av sådant slag kan ske i stället för intagning

i arbetsanstalt. Vid bedömandet av asocialitetslagens betydelse måste

därför hänsyn tas till i vilken omfattning som de redovisade ärendena har

utmynnat i sådan tillrättaförande åtgärd.

Av de uppgifter som har inhämtats framgår inte klart i vilken utsträckning

polisens ingripanden enligt asocialitetslagen har lett till sådana positiva

åtgärder. Man vet t. ex. inte i vad mån den kontakt som polisen har tagit

med de socialvårdande myndigheterna i någon större utsträckning har resulterat

i att dessa har gjorts uppmärksamma på personer, som inte tidigare

har varit föremål för deras åtgärder. Däremot torde man kunna utgå ifrån

att polisens ingripande i många fall har aktualiserat förnyade ingripanden

från de sociala organens sida.

Det har vidare framhållits i olika sammanhang att det behövs en lagstiftning

på detta område för att polisen med framgång skall kunna bekämpa

brottsligheten redan i dess grogrund och att ett upphävande av lagen

skulle beröva polisen en av dess möjligheter att förhindra sådan brottslighet

som bottnar i asociala levnadsförhållanden.

Det finns således skäl som talar för att lagen fyller eu uppgift när det

gäller att ingripa mot och att avhjälpa asociala levnadsförhållanden. Därmed

är emellertid inte sagt att lagen kommer att visa sig ha en sådan självständig

betydelse i framtiden att den bör bibehållas. Med hänsyn till den förhållandevis

ringa erfarenhet man ännu har av lagens tillämpning är det dock för

tidigt att nu uttala någon bestämd mening i den frågan.

I den följande debatten uttalade statsrådet Kling bl. a. att det framgick

av de redovisade siffrorna att myndigheterna vid sin tillämpning av lagen

helt och hållet följt de intentioner som lagstiftaren uttalade vid lagens tillkomst;

i ett fåtal fall hade ingripandena lett till någon påföljd enligt lagen.

Remissyttranden

I det följande återges med smärre ändringar av redaktionell natur det

väsentliga innehållet i remissyttrandena.

Rikspolisstyrelsen har vid sitt yttrande fogat redogörelse från Stockholms,

opaginerad Kontrollera mot PDF

JO Andra lagutskottets utlåtande nr 52 dr 1969

Göteborgs och Malmö polisdistrikt över erfarenheter av tillämpningen av

asocialitetslagen samt synpunkter på lagen med förslag till ändringar. Eu

kortfattad sammanfattning av det statistiska material, som lämnats i dessa

redovisningar, har upptagits i ett särskilt avsnitt ovan. Av polismyndigheternas

yttranden må vidare återges följande.

Polismästaren i Stockholm anför.

Erfarenheterna från fyra års tillämpning av asocialitetslagen har givit

vid handen, att polisens möjligheter att komma till rätta med det starkt

asociala klientel, som ovedersägligen finnes i Stockholm, genom lagens utformning

starkt beskurits.

Bestämmelsen i 6 § att polisman icke äger med stöd av lagen utan beslut

av anhållningsmyndigheten gripa den mot vilken skäl till anhållande förekommer

har märkbart försvårat insättande av effektiva och snabba åtgärder

från polisens sida. Sådana var väsentligt lättare att åstadkomma, då

den som skäligen kunde misstänkas föra ett samhällsfarligt asocialt liv kunde

omhändertagas av polisman, personlig kontakt kunde nås med honom och

utredning om hans levnadsomständigheter verkställas. Värdefull utredning

för bedömande av frågan om den lämpligaste socialvårdande behandlingen

för honom kunde på detta sätt ernås på ett tidigt stadium i asocialitetsutvecklingen.

Mot bakgrunden av de erfarenheter som gjorts synes mig i asocialitetslagen

böra införas en befogenhet för polisman att för utredning provisoriskt

omhändertaga den som skäligen kan misstänkas föra ett samhällsfarligt

asocialt liv.

En starkt bidragande orsak bil att lagen tillämpats i mycket liten omfattning

har varit den beskärning av möjligheterna att ingripa mot det asociala

klientelet som skett genom bestämmelsen om den s. k. ettårs-regeln i 3 §.

Vid polisens övervakning av det klientel, som uppfyller rekvisiten för

asocialitet enligt lagens första paragraf, har det visat sig, att de flesta dömts

till sådant straff som medför tillämpning av ettårs-regeln. Asocialitetslagen

kan således inte brukas mot dessa, vilket de väl känner till. De fortsätter

därför ofta sitt asociala leverne utan att under ettårsperioden behöva riskera

intagning på arbetsanstalt.

Av sammanställningen framgår att i icke mindre än 211 av de fall som

i Stockholm föranlett utredning enligt asocialitetslagen under åren 1965—

68 det klientel, varom här är fråga, icke kunnat avhålla sig från att föra

ett samhällsfarligt asocialt liv under ettårsperioden. Har den som dömts

till påföljd under övervaknings- eller tillsynstiden icke återgått till en social

livsföring, finns det knappast anledning antaga att han skall göra det under

den därpå följande ettårsperioden, då han har att helt taga hand om sig

själv. Om vederbörande ånyo begått brott, kan ett nytt riskfritt år följa

med påföljd att asocialitetslagens eventuella tillämpning framskjutes ytterligare

i tiden.

Ettårs-regeln gör det i stort sett omöjligt att effektivt ingripa mot personer,

som inte kan omhändertagas inom befintliga sociala vårdformer men

vilkas asocialitet är av så allvarlig art, att samhället icke rimligen kan förhålla

sig passivt därtill. Därest asocialitetslagen skall få åsyftad verkan är

det angeläget att ettårs-regeln i 3 § upphäves. Redan vetskapen om att åtgärder

enligt asocialitetslagen kunde komma att sättas in omedelbart skulle

verka återhållande på det asociala klientelet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

11

Polismästaren i Göteborg anför.

I Göteborg uppehåller sig ett stort antal personer, som kan betecknas som

asociala och samhällsfarliga. Det är av stor vikt att det finns möjlighet inordnings-

och säkerhetssynpunkt att ingripa mot dessa. Asocialitetslagen

ger även om dess tillämpningsområde är snävt vissa sådana möjligheter.

Enbart den omständigheten att de asociala personerna känner till att ingripande

kan ske enligt lagen torde enligt polismyndighetens uppfattning

utgöra en återhållande faktor. Att ersätta de i lagen upptagna tvångsåtgärderna

med positiva åtgärder av socialvårdsnatur torde med hänsyn till det

asociala klientelets inställning ej vara realistiskt.

Beträffande ettårsgränsen i 3 § andra stycket b) anför polismästaren.

Det är polismyndighetens erfarenhet att många av dem som står under

övervakning kvarbliver i samma miljö som tidigare och risken för att de

återfaller i ett sysslolöst och asocialt liv när övervakningen upphör är stor.

Med den angivna begränsningen i lagen kan ingripande ej ske inom ett år

efter övervakningens upphörande. Under denna tid kan de sjunka så djupt

i asocialitet att möjligheterna att återföra dem till ett ordnat levnadssätt

äventyras. Polismyndigheten får med hänsyn härtill föreslå att den ifrågavarande

tidsbegränsningen slopas eller att tiden avsevärt förkortas.

Polismästaren i Malmö har vid sitt yttrande till rikspolisstyrelsen fogat

promemorior, som upprättats av polismän i befälsställning som handlagt

ärenden rörande asocialitetslagen. Även i dessa promemorior anförs att

lagen inte kunnat effektivt tillämpas till följd av ettårsregeln i 3 § andra

stycket b) och inskränkningen i 6 § i fråga om polismans befogenhet att

gripa den som skäligen kan misstänkas att föra ett sådant asocialt liv som

avses i 1 §. Vidare anförs bl. a., att eu ytterligare brist i den nuvarande lagstiftningen

är, att den dolda eller maskerade prostitutionen, som förekommer

inom massageinstitut, stripteaseklubbar, sexfilmklubbar m. in., är oåtkomlig

för lagen, trots att verksamheten inom nämnda institut och klubbar

är klart asocial.

Polismästaren framhåller, att nedgången i antalet ingripanden enligt

asocialitetslagen i förhållande till ingripanden enligt lösdriverilagen är en

följd av asocialitetslagens konstruktion och de bristande möjligheter denna

lag ger i fråga om även ringa ingripanden från polisens sida. Vidare anför

polismästaren bl. a. följande.

Ett av argumenten för upphävande av lagen är enligt motionärerna, att

lagen på ett orättvist sätt hänger som ett hot över en viss mindre kategori

prostituerade, vilka icke haft förslagenheten att med möjliga medel gardera

sig mot densamma. Jag tillåter mig betvivla existensen av en sådan känsla

visavi denna lag hos någon prostituerad överhuvudtaget. Då jag trots min

uppfattning om asocialitetslagens bristande tjänlighet som medel för ingripanden

mot grövre asocialitet anger det mindre välbetänkt att upphäva

denna lag på sätt i motionerna föreslagits, beror detta framför allt på att

lagen trots sina markanta brister likväl måste uppfattas som en deklaration

av samhällsmakternas ogillande inställning till vissa yttringar av grovt aso

cialt levnadssätt. Ett upphävande av lagen utan att den samtidigt ersättes av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 dr 1969

annan lagstiftning skulle psykologiskt otvivelaktigt leda till tanken att samhället,

statt i nödsituation, ansett sig böra mer eller mindre legalisera asocialitet

t. o. in. i grova, »samhällsfarliga» former.

Den väsentliga behållningen av motionerna ger utan tvivel förslaget om

åtgärder för tillskapandet av en lagstiftning, som ger möjligheter till undersökning

och eventuell övervakning från polis- och socialmyndigheters sida

i särskilt allvarliga fall av asocialitet. Jag delar helt uppfattningen om behovet

av eu sådan lagstiftning och tillstyrker motionens förslag i denna del.

För egen del anför rikspolisstyrelsen, att anledningen till att de undersökningar

som verkställts med stöd av asocialitetslagen endast i ett fåtal

fall lett till fällande dom torde vara de begränsningar som införts i lagens

tillämpningsområde. Övervägande antalet undersökningar som företagits

med stöd av lagen har, anför styrelsen, resulterat i vård eller andra åtgärder,

såsom överförande för nykterhets- eller mentalsjukhusvård.

Styrelsen fortsätter.

Rikspolisstyrelsen anser att det under sådana omständigheter starkt kan

ifrågasättas om det finns skäl att bibehålla lagen. Nuvarande kriminal- och

vårdlagstiftning ger stöd för ingripande mot flertalet personer i det klientel,

som avsågs med lagen. Även för det fåtal personer, huvudsakligen prostituerade,

mot vilka ingripande nu sker med stöd av lagen, bör enligt styrelsens

uppfattning möjlighet till omhändertagande och behandling beredas inom

vårdområdet. En utredning rörande denna fråga bör därför komma till

stånd.

Riksåklagaren konstaterar — mot bakgrunden av det fåtal fall under

1965—1968 i vilka talan enligt lagen väckts och utgången av dessa mål —

att lagen tillämpats i mycket liten omfattning. Han anför härefter följande.

Även om erfarenheterna av lagens tillämpning således hittills är mycket

begränsade, kan det inte uteslutas att lagens existens haft viss betydelse för

ordningens upprätthållande på allmän plats. Det är också tänkbart att den

i och för sig relativt begränsade möjlighet till polisiering, som lagen medger,

ibland bidragit till att rymlingar från anstalter och andra efterlysta

personer kunnat gripas. Lagens betydelse i dessa hänseenden är dock så

osäker att den inte ensam kan anses utgöra tillräcklig motivering för att

bibehålla lagen, om denna inte fyller någon väsentlig funktion i övrigt.

Det torde få anses ådagalagt att de syften, som enligt förarbetena legat

till grund för lagen, uppnåtts i mycket ringa grad. Av de olika grupper av

asociala personer som man avsett att kunna omhänderta enligt lagen —

bettlare, prostituerade, sutenörer och kriminella element i övrigt — är det

sålunda bara de prostituerade som blivit föremål för omhändertagande. Mot

denna grupp synes ingripandena för övrigt ha skett tämligen slumpmässigt

och de har praktiskt taget varit begränsade till ett av rikets åklagardistrikt.

Vid sådant förhållande torde det med fog kunna ifrågasättas om det finns

skäl att bibehålla lagen. Det samhällsfarliga asociala klientel, som man inte

kan ingripa mot med vare sig kriminal- eller vårdlagstiftning i gällande utformning,

måste antagas vara mycket litet. De problem, som detta klientel

likväl skapar, synes mig inte vara ägnade att lösas med en tvångslag utan

snarare genom positiva åtgärder av socialvårdskaraktär. Jag delar alltså

motionärernas uppfattning om angelägenheten av en skyndsam utredning

rörande dessa frågor.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 är 1969

13

Socialstyrelsen tillstyrker i ett utförligt yttrande bifall till yrkandet om

upphävande av lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

Till en början uppehåller sig styrelsen vid möjligheterna att bistå och

reducera asocialitetsklientelet i storstäderna. Styrelsen erinrar därvid om

att den utredningsman, vars förslag ligger till grund för lagen, framhöll alt

lagen borde riktas mot ett gravt asocialt klientel som levde i storstädernas

»träskområden» och som ansågs samhällsfarligt eftersom det kunde antagas

komma att snart återfalla i tidigare kriminalitet eller sådan asocialitet som

alkohol- och narkotikamissbruk. Styrelsen anför vidare.

Det står numera klart att »träskområdena» i regel utgöres av byggnadsslum

som i storstäderna framför allt uppträder på platser där nya eller ifrågasatta

nya stadsplaner förhindrat reparationer och nybyggnad. Några andra

bostäder än rivningshus i dylika kvarter kan i storstäderna ofta icke

erbjudas personer som skall återinträda i samhällslivet efter utskrivning

från slutna anstalter för framför allt kriminalvård och nykterhetsvård. Här

logerar ofta också narkomaner, även sådana narkomaner som icke varit

omhändertagna på anstalter för kriminella eller alkoholmissbrukare. Även

om dylika människor skulle visa arbetsvilja har de i regel mycket svårt att

få arbete med hänsyn till att de saknar bostad och med hänsyn även till

den belastning som anstaltsvården och bakgrunden till denna utgör. Om

asocialitetslagen tagits i bruk så att arbete på arbetsanstalt kommit att verkställas

i större omfattning kan man befara att även flertalet av detta klientel

efter utskrivningen skulle i stor utsträckning ha återvänt till »träskområdena».

Det finns nämligen knappast anledning antaga att den i asocialitetslagen

föreskrivna eftervården skulle fungera mera effektivt än eftervården

i övriga, här berörda vårdformer.

Bedömningen av de missanpassades problem har sålunda förskjutits under

senare år. Man har alltmer börjat beakta de svårigheter till återanpassning

i samhället som sluten, tvångsvis genomförd vård medför. Avstängningen

i och för sig från samhällslivet har givetvis härvidlag en negativ effekt.

Samtidigt har man också alltmer börjat inse att arbete utfört under tvång

och mot ringa eller ingen ersättning är en dålig metod att skapa motivation

för ett lyckat återinträde i arbetslivet. Eftervårdens resurser har varit alldeles

för knappt tillmätta.

Dessa nyare strömningar torde i avsevärd utsträckning komma att sätta

sin prägel på planläggningen av hela den sociala verksamheten under kommande

decennium.

Styrelsen framhåller i det följande, att det kan antas att en utbyggnad avsärskilt

eftervården för personer, som varit intagna på nykterhetsvårds- och

fångvårdsanstalter, skulle på längre sikt i icke oväsentlig utsträckning reducera

omfattningen av lösdriveriklientelet. Av socialstyrelsen i samband med

lagens tillkomst uttalade önskemål om samarbete mellan olika samhällsorgan

har i viss mån tillgodosetts genom de förra året vidtagna ändringarna

i 1 och 6 §§ socialhjälpslagen, som avsåg skyldighet för socialnämnd att

bedriva en aktiv uppsökande verksamhet och som förutsatte samarbete med

organ som ansvarar för bl.a. bostadsanskaffning, sysselsättning och rehabilitering.

Samarbete med organ som ansvarar för eftervård i olika former

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

bör även komma till stånd. I storstäderna, där hithörande klientel närmast

återfinns, bedrivs väl redan i viss utsträckning ett sådant samarbete. Man

torde kunna räkna med all detta kommer att intensifieras efter 1968 års lagändring.

I fråga om syftet med asociulitctslagen, som främst torde ha varit att

undanröja den samhällsfara som ifrågavarande klientel kan utgöra, anför

socialstyrelsen.

Socialstyrelsen vill framhålla att varje arbetsför straffad person som icke

återvunnits till arbetslivet kan sägas utgöra eu liknande samhällsfara. Man

kan t. o. m. säga att alla arbetslösa personer som saknar medel till uppehället

utgör eu dylik fara. Detta var den inställning som låg till grund för

stadgan angående s. k. försvarslöse och sedermera lösdrivarlagen.

I dagens läge kan den inställning som legat bakom ifrågavarande lagstiftning

icke längre godtagas.

Vad narkomanerna beträffar vill socialstyrelsen erinra om att sedan asocialitetslagen

trädde i kraft ny lagstiftning tillkommit och att nya vårdmöjligheter

är under uppbyggnad. Icke heller på detta område har lagen längre

någon funktion att fylla.

Behovet av ingripanden mot den latenta samhällsfara som kan befaras

föreligga efter upprepad kriminalitet bör enligt socialstyrelsens mening kunna

i tillräcklig utsträckning tillgodoses genom bestämmelserna om internering

i 30 kap. Brottsbalken.

Redan vid lagens tillkomst framskymtade på sina håll i remissyttrandena

eu viss olust mot en lagstiftning som stadgade ingripande mot en fara som

icke kunde mera konkret beskrivas. Risken för att rättssäkerhetskravet icke

skulle kunna i skälig utsträckning tillgodoses ansågs betydande. I olika sammanhang

föreskrevs därför i motiven en mycket restriktiv tillämpning. Resultatet

har blivit att lagen praktiskt taget icke kunnat tillämpas. En uppmjukning

av den restriktiva tillämpningen ter sig återigen vansklig ur rättssäkerhetssynpunkt.

Enligt socialstyrelsens mening bör därför åtgärder i sådan

riktning icke ifrågasättas.

Socialstyrelsen ställer sig slutligen avvisande till yrkandet i motionerna

om lagstiftning, som vid ett avskaffande av asocialitetslagen skulle ge möjlighet

till undersökning och eventuell övervakning i särskilt allvarliga fall

av prostitution och annan asocialitet. I detta avseende anför styrelsen bl. a.

följande.

Givetvis är det önskvärt att samhället genom rena hjälpåtgärder verkar

för att yrkesprostituerade överger sin hantering. En utredning i sådant syfte

kan vara motiverad. Styrelsen kan emellertid icke tillstyrka att man därvid

överväger några tvångsåtgärder och alltså icke heller — som motionärerna

ifrågasatt — någon form av övervakning. I den mån brottslighet föreligger

eller kan misstänkas föreligga hos prostituerade, eller i fall där prostitutionen

kan misstänkas stå i samband med brottslighet hos annan, exempelvis sutenörer,

finns samma möjligheter till polisingripande och utredning som vid

annan misstänkt brottslighet. Skulle vid sådan utredning eller eljest framkomma

att vederbörande är i behov av speciell vård exempelvis nykterhetsvård

eller psykiatrisk vård kan ingripande ske enligt speciallagstiftningen

på respektive område.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

15

Styrelsen för Svenska kommunförbundet uttalar, att styrelsen kan dela

motionärernas uppfattning att erfarenheterna av lagen inte varit särskilt positiva

och att lagen inte kan sägas ha varit av någon egentlig betydelse för

den kommande socialvårdens del.

Vidare anför styrelsen.

Med hänsyn till att lagen endast varit i kraft fyra år och någon närmare

utredning om lagens tillämpning icke föreligger anser sig förbundet endast

i så måtto kunna tillstyrka motionärernas hemställan att förbundet förordar

att frågan om samhällets åtgärder mot samhällsfarlig asocialitet i första

hand bör bli föremål för förnyad utredning, varvid samtidigt övriga av

motionärerna berörda frågor bör tagas upp till övervägande.

Utskottet

Lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, som trädde i kraft den

1 januari 1965 och då ersatte 1885 års lösdriverilag, har kommit till för att

tillgodose samhällsskyddet mot eit restklientel av samhällsfarligt asociala

individer i de fall då detta skydd inte kan tillgodoses genom kriminalvård,

socialvård eller sjukvård. Som samhällsfarligt asocial anses enligt lagen den

som underlåter att efter förmåga söka försörja sig hederligt samt för ett

sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger för allmän ordning eller

säkerhet. Lagen är avsedd att kunna användas mot personer som tillhör

grupperna bettlare, kriminella element, prostituerade, sutenörer och liknande.

Den som omfattas av lagen får enligt beslut av domstol tvångsintas i

vårdanstalt och kvarhållas där högst två år. Han skall dessförinnan regelmässigt

utskrivas villkorligt och stå under övervakning under en prövotid.

Motionärerna framhåller att lagen i praktiken endast tillämpats i något

enstaka fall och då mot gatuprostituerade utan kriminell belastning. Däremot

har lagen inte utnyttjats mot exempelvis sutenörer och andra som i

mer egentlig mening är samhällsfarliga. Motionärerna menar att lagen bör

upphävs eftersom den inte tjänar något meningsfullt syfte. De yrkar att

lagen upphävs vid kommande årsskifte. Motionärerna framhåller emellertid

vidare, att samhället har visst ansvar då det gäller att förhindra uppkomsten

av vanemässiga asociala beteenden, som kan utmynna i förfall och kriminalitet.

Åtgärder främst av vårdkaraktär hör därför kunna vidtas i särskilt

allvarliga fall av asocialitet. Motionärerna yrkar att Kungl. Maj:t i delta

syfte framlägger förslag till lagstiftning som ger möjlighet till undersökning

och om så behövs övervakning från polis- och socialmyndigheternas

sida. Slutligen yrkar motionärerna, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

uttalar, att behovet av forskning kring prostitutionen bör uppmärksammas

i samband med anslagsgivningen till social forskning.

De uppgifter rörande tillämpningen av lagen om åtgärder vid samhälls
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 är 1969

farlig asocia litet som lämnats av rikspolisstyrelsen och riksåklagaren ger

klart helägg för att, som motionärerna påstått, lagen i praktiken föranlett

omhändertagande mycket sällan och därvid riktats uteslutande mot kvinnor

som ägnat sig åt gatuprostitution. Riksåklagaren har påpekat att ingripandena

synes ha skett tämligen slumpmässigt och praktiskt taget varit begränsade

till ett åklagardistrikt. Eftersom individerna i flertalet av de grupper,

som lagen är avsedd att ge ett samhällsskydd mot, således inte varit föremål

för talan om intagning på arbetsanstalt, finns det enligt utskottets mening

fog för antagande att syftet med lagen inte uppnåtts. Det kan även, som

framgår av socialstyrelsens yttrande, ifrågasättas om — sett på längre sikt

- det samhällsskydd som är lagstiftningens syfte över huvud kan uppnås

genom omhändertagande enligt lagen. I stället synes starka skäl tala för att

samhället måste lösa problemet med de samhällsfarligt asociala på annat

sätt. Socialstyrelsen har pekat bl. a. på den utbyggnad av narkomanvården

som pågår och har vidare framhållit betydelsen av förbättrad eftervård inom

kriminal- och nykterhetsvård. Vidare har styrelsen framhållit betydelsen

av de ändringar i socialhjälpslagen som företogs 1968 och som innebar bl. a.

skyldighet för socialnämnderna att bedriva en aktiv uppsökande verksamhet

avseende alla som möter betydande svårigheter i sin dagliga livsföring.

Till dessa synpunkter på lagstiftningen såsom ett medel att hjälpa personer

som har svårt att anpassa sig i det normala samhället kommer att, såsom

framhållits under remissbehandlingen, antalet sådana personer är litet och

att den fortgående utbyggnaden på vårdsidan är ägnad att ytterligare reducera

antalet. Samtliga redovisade omständigheter talar enligt utskottets mening

för att lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet upphävs.

Som framgår av i främsta rummet de vid rikspolisstyrelsens remissvar

fogade yttrandena från polismästarna i de största städerna har å andra sidan

lagen mera indirekt eu effekt genom att lagen bl. a. ger möjlighet att närmare

kontrollera det asociala klientelet. Den skapar samtidigt möjlighet

för polisen att genom samarbete med andra samhällsorgan åstadkomma

vård och hjälp så att orsakerna till den asociala livsföringen undanröjs. Det

kan otvivelaktigt finnas ett behov av att då det gäller allvarligare fall av

asocialitet även i fortsättningen ge polisen möjlighet att vidta åtgärder i nu

angivna syfte. Likartade utredningsmöjligheter — utöver vad som erbjuds

inom vårdlagstiftningen — kan också visa sig behövliga för andra myndigheter.

Vilka behov som i detta hänseende föreligger och på vilket sätt man

kan åstadkomma en lösning bör klarläggas.

Vad utskottet sålunda anfört bör bringas till Kungi. Maj ds kännedom.

Självfallet är det av betydelse att prostitutionens omfattning och karaktär

blir föremål för forskning. Enligt utskottets mening är det dock inte

möjligt att i detta sammanhang angelägenhetsgradera denna och annan

samhällsforskning. Motionsyrkande! i detta avseende bör därför inte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

17

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen i anledning av motionerna 1: 39 och II: 47

i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna vad utskottet anfört

angående lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet;
B.

att motionerna, i den mån de inte besvarats genom

vad utskottet under A. hemställt, inte föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar

Lars Larsson (s), Dahlberg (s), Österdahl (fp), Andreasson (ep), fru Grethe

Lundblad (s) och herr Blomquist (m);

från andra kammaren: fröken Sandell (s), herrar Fredriksson (s), Svensson

i Kungälv (s), fru Skantz (s)*, fru Nilsson (ep), fru Fnenkel (fp), herr

Åkerlind (m) och fru Ilåvik (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Reproduktions AB 1969

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:276 Skrivelse till Konungen i anledning av proposition med förslag till ändring i landstingslagen och till särskilda bestämmelser för Stockholms läns landstingskomm a1 i texten