Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966
1969-05-20 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1969:59, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969
1
Nr 59
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293)
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
jämte motioner i ämnet.
Genom en den 18 april 1969 dagtecknad proposition, nr 111, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen den 16 juni
1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen
A. vid riksdagens början väckta motioner:
1) de likalydande motionerna 1:222 av herr Bengtson m.fl. och 11:251
av herr Hedlund m. fl. om åtgärder mot narkotikamissbruket, såvitt angår
yrkandet under f),
2) motionen II: 72 av herr Björck i Nässjö om åtgärder mot narkotikamissbruket,
såvitt angår yrkandet under 2;
B. i anledning av propositionen väckta motioner:
3) de likalydande motionerna I: 1051 av herr Sveningsson och II: 1208
av herr Enarsson,
4) motionen 1:1050 av herr Kaijser, samt
5) motionen II: 1209 av herr Åkerlind.
Vissa delar av motionerna under 1) och 2) har riksdagen redan behandlat
i anslutning till andra lagutskottets utlåtande 1969: 7. I de delar, som
motionerna under 1) hänvisats till statsutskottet, behandlas de i statsutskottets
utlåtande 1969: 113.
Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 59
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall
Härigenom förordnas i fråga om lagen den 16 juni 1966 om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall1, dels att i 6, 12, 15, 37 och 38 §§ ordet
»medicinalstyrelsen» eller böjningsform därav skall bytas ut mot »socialstyrelsen»
eller motsvarande böjningsform därav, dels att 1 § skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Den som lider av psykisk sjukdom
får oberoende av eget samtycke
beredas sluten psykiatrisk vård
med stöd av denna lag, om sådan
vård är oundgängligen påkallad med
hänsyn till sjukdomens art och grad
och till att han
a) dels till följd av sjukdomen
uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt
eller till följd av beroende av
narkotiska medel uppenbarligen är
ur stånd att rätt bedöma sitt behov
av vård, dels kan få sitt tillstånd avsevärt
förbättrat genom vården eller
avsevärt försämrat om vården uteblir,
b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga -----*-■—
— ----under b).
Med psykisk — ——i förståndsutvecklingen.
Vård beredes---—--sådan kommun.
Vad som--- — särskild sjukavdelning.
Den som lider av psykisk sjukdom
får oberoende av eget samtycke
beredas sluten psykiatrisk vård med
stöd av denna lag, om sådan vård
är oundgängligen påkallad med hänsyn
till sjukdomens art och grad
och till att han
a) uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt
till följd av sjukdomen
och kan få sitt tillstånd avsevärt
förbättrat genom vården eller avsevärt
försämrat om vården uteblir,
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
1 Senaste lydelse av 1 § se 1967: 948.
Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969 3
Motionerna
1) I motionerna I: 222 och II: 251 yrkas att riksdagen måtte besluta »om
sådan lagändring att narkotikamissbrukare kan omhändertas för vård».
Till detta yrkande ansluter följande uttalande i motionsmotiveringen:
Ett speciellt problem ur vårdsynpunkt utgör det stora antalet narkomaner
som saknar sjukdomsinsikt och som sålunda inte anser sig vara i behov
av vård. Det är ofta de svåraste narkotikafallen som saknar vårdmotivation.
Det är också känt att de största missbrukarna har en tendens att samla
mindre missbrukare kring sig och efter hand ökar också konsumtionen hos
dessa senare. De större missbrukarna sprider på detta sätt narkotikamissbruket
till vidare kretsar. Med hänsyn tagen till dessa faktorer borde överväganden
göras om möjligheterna att genom tvångsåtgärder omhänderta de
stora missbrukarna för avgiftning.
2) I motionen II: 72 yrkas att riksdagen måtte »hos Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till sådan ändring av 1966 års lag om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, att det i bestämmelserna klart utsäges att lagen
gäller läkemedelsmissbrukare såväl avseende intagning som behandling».
Motionären anför att läkemedelsmissbrukare bör kunna tvångsintas på
vårdanstalt. De bör även efter avgiftningen kunna kvarhållas på vårdanstalt
med tvång, eftersom erfarenheten visat att de flesta efter avgiftningen omedelbart
vill lämna anstalten och återvända till sin tidigare miljö.
3) I motionerna 1:1051 och II: 1208 uttalas att den i propositionen föreslagna
lagändringen måste ses som en provisorisk åtgärd i avvaktan på en
omfattande vårdlag. Motionärerna fortsätter:
Intagning av narkotikaskadade på psykiatrisk klinik eller motsvarande
löser inte på långt när vederbörande patienters problem utan innebär huvudsakligen
en temporär lättnad. Dessa klinikers huvudsakliga uppgift bör
vara att åtaga sig narkotikafall som akutfall. Eftervården måste till största
delen förläggas till andra institutioner och miljöer.
Möjligheterna till eftervård är dock nu mycket begränsade och alla resurser
måste sättas in för att ernå en ändamålsenlig lösning av detta utomordentligt
allvarliga problem. Det torde vara nödvändigt att på sikt samordna
vården av narkomaner och narkotikamissbrukare med nykterhetsvården
och samtidigt avsevärt förbättra nykterhetsvården. Det norska systemet
borde därvidlag i tillämpliga delar kunna utgöra en utgångspunkt för de
svenska strävandena.
Med stöd av det anförda hemställer motionärerna »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte uttala vad i förevarande motion anförts».
4) I motionen 1: 1050 aktualiseras frågan om rätten att kvarhålla en narkotikaförgiftad
som frivilligt inställt sig för vård. En sådan patient skall
omedelbart skrivas ut när han så önskar. Även om vården och rehabiliteringsmiljön
är perfekt enligt vedertagna normer, innebär enligt motionären
en utskrivning i dessa fall ofta en allvarlig fara för att patienten återfaller
i narkotikamissbruk. Motionären efterlyser med hänsyn härtill tillämp
-
4
Ändra lagutskottets utlåtande nr 59 år t969
ningsbestämmelser till lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall »som medger retentionsrätt i frivilligfall där den inskrivne inte
låter sig övertalas att undergå fortsatt vård men har så svåra narkotikaskador
att eu utskrivning bedömes leda till ofelbart återfall». Motionären hemställer
»att riksdagen till Kungl. Maj :t måtte överlämna förevarande motion
för beaktande».
5) I motionen II: 1209 efterlyses ett förtydligande av begreppet narkotiska
medel i den föreslagna lagtexten. Motionären hemställer att riksdagen antar
det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i lagen den 16
juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall med
den ändringen att 1 § erhåller följande lydelse:
(Propositionens förslag)
1 §
Den. som lider av psykisk sjukdom
får oberoende av eget samtycke beredas
sluten psykiatrisk vård med
stöd av denna lag, om sådan vård
är oundgängligen påkallad med hänsyn
till sjukdomens art och grad och
till att han
a) dels till följd av sjukdomen uppenbarligen
saknar sjukdomsinsikt
eller till följd av beroende av narkotiska
medel uppenbarligen är ur
stånd att rått bedöma sitt behov av
vård, dels kan få sitt tillstånd avsevärt
förbättrat genom vården eller
avsevärt försämrat om vården uteblir,
(Motionens förslag)
Den som lider av psykisk sjukdom
får oberoende av eget samtycke
beredas sluten psykiatrisk vård med
stöd av denna lag, om sådan vård
är oundgängligen påkallad med hänsyn
till sjukdomens art och grad och
till att han
a) dels till följd av sjukdomen uppenbarligen
saknar sjukdomsinsikt
eller till följd av beroende av narkotiska
och andra beroendeskapande
medel utom alkohol uppenbarligen
är ur stånd att bedöma sitt behov
av vård, dels kan få sitt tillstånd avsevärt
förbättrat genom vården eller
avsevärt försämrat om vården ute
-
blir,
b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga--
-!_i—— — ^-------■---under b).
Med psykisk-------------i förståndsutvecklingen.
Vård bereds--*--------------sådan kommun.
Vad som i ~-----— särskild sjukavdelning.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändring i lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i Vissa fall såvitt avser narkotikamissbrukare.
Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969
5
Av propositionen återges i det följande endast vad föredragande departementschefen
anfört i direkt anslutning till det framlagda lagförslaget. Beträffande
redogörelsen för gällande bestämmelser, socialstyrelsens, framställning,
remissyttrandena över denna samt vad departementschefen anfört
angående olika åtgärder för att komma till rätta med narkotikamissbruket
och de problem som där möter får utskottet hänvisa till propositionen. Vad
gäller departementschefens sistnämnda uttalande får utskottet jämväl hänvisa
till den redogörelse härför som i olika avsnitt är intagen i statsutskottets
utlåtande 1969: 113.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, anför bl. a. följande:
»De
insatser som i olika hänseenden görs för att få till stånd ökade vårdresurser
för narkotikamissbrukare bör ge läkarna bättre möjligheter att
ta hand om dem. I socialstyrelsens förslag till lagändring framhålls att
läkarnas tveksamhet om tillämpligheten av 1966 års lag på narkotikamissbrukare
till viss del beror på osäkerhet i fråga om tolkningen av lagen.
Socialstyrelsens förslag avser att undanröja denna osäkerhet. 1966 års lag
utgår från att sjukvård bör bedrivas på i princip samma villkor oavsett
om en sjukdom karaktäriseras som psykisk sjukdom eller kroppssjukdom,.
Vård för psykisk sjukdom som meddelas efter begäran av den sjuke själv
regleras därför av samma bestämmelser som gäller för kroppssjukvården
och som återfinns i sjukvårdslagen. Riktpunkten vid tillkomsten av 1966
års lag var, som socialstyrelsen framhållit, att så långt möjligt utjämna
skillnaderna mellan psykiatrisk vård och kroppssjukvård. I överensstämmelse
med denna tankegång begränsades möjligheterna till intagning pcb
kvarhållande på sjukhus utan patientens samtycke till noga beskrivna fall av
oundgängligt behov av psykiatrisk vård. Behov av annan vård , än psykiatrisk
vård skall således inte beaktas vid prövning av frågor om intagning
och kvarhållande.
De särbestämmelser i förhållande till sjukvårdslagen som behövs för att
psykiskt sjuka skall kunna beredas vård oberoende av sitt eget samtycke
finns i 1966 års lag. De allmänna förutsättningarna för att någon skall
kunna beredas vård enligt lagen är att han lider av psykisk sjukdom och
att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens
art och grad och till att någon av vissa i lagen närmare preciserade
s. k. specialindikationer föreligger.
Dessa är att den sjuke a) uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt till följd
av sjukdomen och kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården
eller avsevärt försämrat om vården uteblir, b) till följd av sjukdomen är
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969
farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller
för eget liv, c) till följd av sjukdomen är ur stånd att ta vård om sig själv
och d) till följd av sjukdomen för ett för närboende och andra grovt störande
levnadssätt. Den under e) upptagna specialindikationen kan i detta sammanhang
lämnas åt sidan eftersom den har betydelse endast för intagning
efter förordnande av domstol.
Lagen innehåller utförliga bestämmelser om intagning och utskrivning
av patienter. När förutsättningar för intagning av patienten mot dennes
vilja inte längre föreligger skall han skrivas ut. Det föreligger alltså full
överensstämmelse mellan förutsättningarna för intagning och för utskrivning.
Jag vill understryka att en strävan givetvis bör vara att de narkotikamissbrukare
som är i behov av psykiatrisk vård söker vården frivilligt.
Först när alla ansträngningar att komma fram till vård på denna väg misslyckats
kan det komma i fråga att överväga tvångsingripanden.
Frågan i vilken utsträckning 1966 års lag är tillämplig på narkotikamissbrukare
har berörts i prop. 1968: 7. Där hänvisade jag till narkomanvårdskommitténs
uttalande att lagen erbjuder tillräckliga möjligheter att på
sjukhus med tvång ta in och hålla kvar sådana missbrukare för vilka vård
på sjukhus är oundgängligen påkallad. Jag erinrade om att det stora flertalet
remissinstanser delat denna uppfattning och anslöt mig för egen del
till densamma. Jag framhöll emellertid att det fick ankomma på socialstyrelsen
att uppmärksamt följa utvecklingen och komma in med de förslag
som kunde föranledas av erfarenheterna.
Erfarenheterna visar att det alltjämt på många håll råder oklarhet om
i vilken utsträckning lagens bestämmelser är tillämpliga på narkotikamissbrukare.
Socialstyrelsens framställning får ses mot bakgrunden härav och
av att narkotikamissbruket numera fått en större utbredning än det hade
vid tillkomsten av 1966 års lag. Socialstyrelsen har ansett att ett förtydligande
av 1966 års lag är påkallat för att undanröja den oklarhet som råder.
Styrelsen föreslår att ändringen utformas som ett förtydligande av den
medicinska specialindikationen il § a). Med bristande sjukdomsinsikt bör
enligt socialstyrelsen jämställas den sjukes oförmåga till följd av missbruk
av beroendcframkallande medel att bedöma sitt behov av vård.
De flesta remissinstanserna anser liksom socialstyrelsen att 1966 års
lag behöver ändras med hänsyn till den rådande osäkerheten, även om
delade meningar gör sig gällande om hur en ändring bör utformas.
Jag är medveten om att den nuvarande lagens ordalydelse satt i relation
till den allmänna restriktivitet som kommit till uttryck i förarbetena till
1966 års lag kan ge upphov till viss tveksamhet i vilken utsträckning lagen
ger möjlighet att ta hand om narkotikamissbrukare. Narkotikaproblemet
framstår också i en annan belysning nu än vid tiden för lagens tillkomst.
Att, som några remissinstanser anfört, undanröja tveksamheten i admini
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969 7
strativ väg är inte möjligt eller lämpligt. Det bör i stället ske genom lagändring.
Det har under remissbehandlingen förts fram olika alternativ rörande utformningen
av den ifrågasatta lagändringen. Jag vill först beröra förslaget
om enbart ett tillägg till utskrivningsreglerna i 16 §. Detta förslag får ses
mot bakgrund av att socialstyrelsen i sin framställning särskilt betonat vikten
av att en tillräckligt lång vårdtid säkerställs för narkotikamissbrukarna.
Ett sådant tillägg skulle emellertid innebära ett avsteg från principen att
förutsättningarna för intagning och utskrivning skall överensstämma. Jag
är inte beredd att på det föreliggande materialet tillstyrka en sådan ändring
i en av grundprinciperna i 1966 års lag. En lagändring bör därför inte rubba
den nyssnämnda överensstämmelsen.
Denna överensstämmelse bibehålls däremot om ändringen görs genom
ett tillägg till någon av de s. k. specialindikationerna i 1 §. Beträffande narkotikamissbrukare
kan såvitt nu är i fråga samtliga de under a)—d) upptagna
tillämpas. Av dessa synes den under c) oftast vara tillämplig, eftersom
det i stor utsträckning torde förhålla sig så att missbruket försätter
missbrukaren i ett sådant tillstånd att han blir ur stånd att ta vård om sig
själv. Enligt min mening behöver det inte heller råda någon tvekan om att
denna indikation är tillämplig på en sådan patient även efter den akuta
avgiftningen så länge sannolikheten för återfall är stor.
Av socialstyrelsens framställning framgår alt det främst är vid tilllämpningen
på narkotikamissbrukare av den s. k. medicinska specialindikationen
under a) som tveksamhet uppstått. Majoriteten av de remissinstanser
som uttalat sig till förmån för att 1966 års lag kompletteras med
avseende på vården av narkotikamissbrukare är av den uppfattningen att
detta bör ske genom ett tillägg till den nämnda medicinska specialindikationen.
Från en del håll har framförts att en ändring av den medicinska specialindikationen
skulle bli verkningslös så länge den allmänna indikationen i
1 § får stå kvar oförändrad. Jag kan inte dela denna uppfattning. Det är
visserligen riktigt att den allmänna indikationen alltid måste vara uppfylld
för att tvångsintagning skall kunna ske. Detta utesluter dock inte att en
ändring beträffande specialindikationerna får betydelse i de fall där väl den
allmänna indikationen är uppfylld men förutsättningar inte anses föreligga
att tillämpa någon specialindikation. Samtidigt vill jag framhålla att
jag anser det väsentligt att 1966 års lag får behålla karaktären av medicinsk
vårdlag. Intagning eller kvarhållande bör inte kunna ske om patientens tillstånd
inte kan betecknas som psykisk sjukdom, vars art och grad gör sluten
psykiatrisk vård oundgängligen påkallad.
Vid tillkomsten av 1966 års lag framhölls i prop. 1966: 53 (sid. 159) att
de uttalanden som gjordes beträffande frågan vid vilka sjukdomstillstånd
intagning skall kunna äga rum borde uppfattas endast som rekommenda
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år i969
tioner. Jag framhöll att någon fastlåsning vid vissa sjukdomsbeskrivningar
inte synes möjlig eller önskvärd och att man inte heller bör låsa fast positionerna
när det gäller att avgöra när sluten psykiatrisk vård skall vara
oundgängligen påkallad.
Vi har numera fått ökade kunskaper om det svåra beroende många narkotikamissbrukare
drabbas av och vikten av att de blir omhändertagna för
vård på ett tillräckligt tidigt skede liksom av att en tillräckligt lång vårdtid
säkerställs. Vi har också fått ökade erfarenheter av svårigheterna att få narkotikamissbrukare
att i tillräcklig omfattning frivilligt söka vård. De saknar
ofta insikt om behovet och värdet av vård. I likhet med socialstyrelsen och
ett flertal remissinstanser anser jag att ändringen bör utformas som ett
tillägg till den medicinska specialindikationen under a).
Rörande den närmare utformningen av lagändringen vill jag framhålla
följande.
Ändringen bör begränsas till att avse endast beroende av narkotiska
medel. Med narkotiska medel bör i detta sammanhang förstås alla medel
utom alkohol som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet har förmåga
att framkalla beroende hos människan. Det bör inte i detta sammanhang
skapas ökade möjligheter att med tvång ta in alkoholmissbrukare för psykiatrisk
vård.
Beroende bör i detta sammanliang tolkas på det sätt narkomanvårdskommittén
angett i sitt betänkande Kartläggning och vård (SOU 1967:25 sid.
20). Där framhålls att beroende eller bundenhet karaktäriseras av behovet
av att fortsätta konsumtionen av ett medel för att framkalla vissa eftersträvade
verkningar eller förhindra uppkomsten av abstinenssymptom. Dessa
kan vara av psykiskt och ofta även av kroppsligt slag.
Vid övervägande av olika alternativ har jag stannat för att ge lagändringen
en utformning som nära ansluter till socialstyrelsens förslag. Lagändringen
bör sålunda sikta till att klarlägga att en narkotikamissbrukare
skall få omhändertas enligt lagen om han saknar förmåga att rätt bedöma
sitt behov av vård, allt givetvis under förutsättningen att sluten psykiatrisk
vård är oundgängligen påkallad även med hänsyn till sjukdomens art och
grad. Jag föreslår därför att den medicinska specialindikationen — 1 § a)
— får följande lydelse: »dels till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar
sjukdomsinsikt eller till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen
är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård, dels kan få sitt tillstånd
avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om vården
uteblir».
Vad angår den framtida utformningen av vården av narkotikamissbrukare
vill jag, utöver vad jag tidigare sagt, i anslutning till vad som framhållits
under remissbehandlingen uttala, att skäl talar för att en samordning av
vårdreglerna för missbrukare av alkohol och narkotika bör komma till
stånd på längre sikt. Utredning pågår om den framtida utformningen av
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969
hela den sociala vårdsektorn. Det får ankomma på den för detta ändamal
tillkallade socialutredningen att under sitt fortsatta arbete närmare överväga
dessa frågor. Jag vill i detta sammanhang erinra om att det i socialutredningens
direktiv framhållits att utredningen bör överväga bl. a. i vad
mån nykterhetsvården kan knytas närmare till sjukvården.
Läkarförbundet har i sitt remissyttrande diskuterat i vilken utsträckning
försöksutskrivningsinstitutet skall kunna användas beträffande narkotikamissbrukare.
Förbundet framhåller att det inte synes förenligt med
avsikten med detta institut att det skall kunna användas så att en tids
vistelse vid rehabiliteringsinstitution skall kunna knytas som villkor till
en försöksutskrivning.
Enligt min mening stämmer en sådan tillämpning emellertid väl överens
med de uttalanden som gjordes beträffande försöksutskrivning vid
tillkomsten av 1966 års lag. Jag uttalade då (prop. 1966: 53 sid. 195—197)
att det i vissa fall kan vara tveksamt om patienten när han skrivs ut från
sjukhuset kan ta vård om sig själv och att detta förhållande ibland inte
med säkerhet kan konstateras under tiden för sjukhusvistelsen. För dessa
och likartade fall borde det enligt min mening finnas möjlighet till utskrivning
på försök. Jag uttalade vidare att det inte var lämpligt att göra
utskrivning på försök till ett normalt inslag i vården av psykiskt sjuka
därför att avvikelserna från vad som gäller för kroppsligt sjuka patienter
inte borde vara fler än som är absolut oundgängligt. Enligt min mening
visar emellertid erfarenheterna att det just beträffande missbrukare av
olika beroendeframkallande medel föreligger särskilda skäl att använda
försöksutskrivning som ett medel att på ett relativt tidigt stadium av vården
undersöka möjligheterna för patienten att i fortsättningen klara sin
tillvaro utan återfall i sitt missbruk. Som läkarförbundet framhållit i sitt
remissyttrande över narkomanvårdskommitténs delbetänkande Kartläggning
och vård, torde den psykiatriska vården inte bli effektiv utan en långt
gående samordning med de socialvårdande myndigheterna. Jag har också i
det föregående framhållit att det är nödvändigt att den vårdkedja som behövs
för att komma till rätta med narkotikamissbruket organisatoriskt är väl
samordnad och ger möjligheter till kontinuitet i behandlingen. Det är från
dessa utgångspunkter väl förenligt med principerna bakom 1966 års lag att
tillämpa utskrivning på försök beträffande narkotikamissbrukare.
Slutligen vill jag ta upp en fråga av formell natur. Som en följd av att
socialstyrelsen den 1 januari 1968 övertagit de arbetsuppgifter som tidigare
ankom på medicinalstyrelsen bör ordet »medicinalstyrelsen» eller böjningsform
därav bytas ut mot »socialstyrelsen» eller motsvarande böjningsform
därav i 6, 12, 15, 37 och 38 g § av 1966 års lag.
Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1969.»
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969
Utskottet
I förevarande proposition töreslås en ändring i lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Ändringen har motiverats av den tveksamhet
som på många håll uppstått om i vilken utsträckning lagen ger möjlighet
att ta hand om narkotikamissbrukare. Ett klarläggande på denna
punkt föreslås ske genom ett tillägg till den medicinska specialindikationen
i 1 § a). Den som lider av psykisk sjukdom och för vilken sluten psykiatrisk
vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad
skall sålunda mot sin vilja kunna beredas sådan vård inte endast — såsom
nu är fallet — då han till följd av sjukdomen saknar sjukdomsinsikt utan
även då han till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur
stånd alt rätt bedöma sitt behov av vård.
Utskottet anser att ett förtydligande av det slag som föreslås i propositionen
är befogat för att undanröja den tveksamhet om lagens tillämpning som
för närvarande råder. Därigenom utsäges klart att narkotikamissbrukare
kan kvarhållas för vård, även om han efter avgiftningen fått sjukdomsinsikt
men alltjämt saknar förmåga att själv rätt bedöma behovet av psykiatrisk
vård. En utskrivning i detta skede skulle i de allra flesta fall med sannolikhet
leda till återfall i missbruk.
I propositionen begränsas den föreslagna ändringen till sådana fall där
beroende av narkotiska medel föreligger. I motionen II: 1209 föreslås att
begreppet »narkotiska medel» förtydligas i lagtexten till »narkotiska och
andra beroendeskapande medel utom alkohol». Departementschefen har anfört
att med narkotiska medel bör i sammanhanget förstås alla medel utom
alkohol som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet har förmåga att framkalla
beroende hos människan. Genom detta uttalande i lagmotiven har man
enligt utskottets mening sörjt för en tillfredsställande avgränsning av begreppet
narkotiska medel.
Med anledning av det anförda får utskottet, med avstyrkande av motionen
II: 1209, tillstyrka det i propositionen framlagda lagförslaget. Härigenom
har yrkandet i de vid riksdagens början väckta motionerna I: 222 och II: 251
om sådan lagändring att narkotikamissbrukare kan omhändertas för vård
samt yrkandet i den likaledes vid riksdagens början väckta motionen II: 72
om sådan ändring av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall att det klart utsäges att lagen gäller läkemedelsmissbrukare blivit tillgodosedda.
Vad gäller den framtida utformningen av vården av narkotikamissbrukare
har departementschefen uttalat i propositionen att skäl talar för att en samordning
av vårdreglerna för missbrukare av alkohol och narkotika bör komma
till stånd på längre sikt. Det får ankomma på socialutredningen, som har
att pröva den framtida utformningen av hela den sociala vårdsektorn, att
under sitt fortsatta arbete närmare överväga dessa frågor. Departements
-
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969
chefen har samtidigt erinrat om att det i socialutredningens direktiv framhållits
att utredningen bör överväga bl. a. i vad mån nykterhetsvården kan
knytas närmare till sjukvården. Vad departementschefen i nämnda avseenden
anfört tillgodoser enligt utskottets mening syftet med motionerna
I: 1051 och II: 1208, enligt vilka riksdagen borde uttala att den föreslagna
lagen måste ses som en provisorisk åtgärd i avvaktan på en omfattande vårdlag
samt att en samordning av vården av narkotikamissbrukare med nykterhetsvården
på sikt är nödvändig.
I motionen I: 1050 aktualiseras frågan om rätten att med tvång kvarhålla
en narkotikamissbrukare som inställt sig frivilligt för vård. Motionären
erinrar om att en sådan patient enligt gällande regler måste skrivas ut omedelbart
när han själv begär det. Detta medför i många fall att vårdtiden blir
för kort med allvarlig fara för patienten i återfall. Motionären vill att tilllämpningsföreskrifter
skall utarbetas som medger kvarhållning mot patientens
vilja i sådana fall, där patienten inte låter sig övertala att undergå fortsatt
vård och har så svåra narkotikaskador att en utskrivning bedöms leda
till ofelbart återfall.
Frågan om läkares rätt att kvarhålla psykiskt sjuk patient som frivilligt
intagits för vård var år 1966 föremål för statsmakternas prövning i samband
med antagandet av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall. Föredragande departementschefen anförde i frågan att han fann det
vara av största vikt för förtroendet för mentalsjukvården att en psykiskt
sjuk människa kunde söka sjukhusvård på eget initiativ utan att riskera
att bli kvarhållen mot sin vilja. En sådan patient borde därför inte i något
avseende vara underkastad andra bestämmelser när det gäller kvarhållande
än patienter som vårdas för kroppssjukdom. Skulle det inträffa att patient,
som vårdats enligt den fria intagningsformen, vid utskrivningstillfället bedömes
vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, borde underrättelse
härom omedelbart lämnas polismyndighet eller annan som var behörig
att göra ansökan om intagning enligt lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, så att sådan intagning genast kunde komma till
stånd. Det fick inte förekomma, att handlingar anskaffades medan patienten
var kvar på sjukhuset, och att han därefter överfördes till att vara intagen
med kvarhållningsrätt utan att han dessförinnan lämnat sjukhuset.
Riksdagen anslöt sig i princip till departementschefens uppfattning. För
det fall att det under sjukhusvistelsen inträffade sådan förändring i den
sjukes psykiska tillstånd, att indikationen »fara för annans säkerhet eller
eget liv» enligt läkarens bedömande var för handen, uttalade riksdagen att
läkaren borde göra vad som stod i hans makt för att få den sjuke att inte
lämna sjukhuset. Att införa bestämmelser härom i lagen skulle dock strida
mot principen om likställighet mellan frivilligfallen och de kroppssjuka men
Kungl. Maj:t borde i lämpligt sammanhang överväga vilka åtgärder som
kunde bli erforderliga i anledning av riksdagens uttalande.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969
Vid anmälan av riksdagens skrivelse för Kungl. Maj :t i november 1966
beslöts bl. a. att i sjukvårdsstadgan intaga dels en bestämmelse i 27 § 1 mom.
av innehåll att vederbörande överläkare ofördröj ligen skall underrätta någon
av patientens anhöriga eller lämplig myndighet i sådana fall som riksdagen
berört, dels en föreskrift i 27 § 2 mom. att överläkare skall särskilt
tillse att tvångsåtgärd mot intagen vidtas endast då den är medgiven enligt
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller i annat fall
oundgängligen behövs till skydd för person eller egendom.
Justitieombudsmannen har i ett ärende, som redovisas i hans ämbetsberättelse
1968, uttalat att de vidtagna ändringarna i sjukvårdsstadgan inte
kan åberopas som stöd för tvångsåtgärder i frivilligfall till förhindrande av
patients utskrivning från sjukhuset. Överläkaren har endast möjlighet att
inom ramen för ordinationsrätten föreskriva den restriktivitet beträffande
hembesök och annan permission som är påkallad med hänsyn till patientens
tillstånd och vårdens ändamålsenliga bedrivande. Om patienten ej vill foga
sig i vad överläkaren sålunda föreskrivit lär enligt justitieombudsmannen
— så länge klara bestämmelser i ämnet saknas — annan åtgärd inte återstå
än att utskriva patienten med iakttagande av den underrättelseskyldighet
som stadgas i 27 § 1 mom. sjukvårdsstadgan.
Utskottet vill för egen del ansluta sig till den principiella syn på kvarhållningsrätten
i frivilligfallen som statsmakterna anlade 1966. Vikten att förtroendet
för mentalsjukvården upprätthålls bör väga över de eventuella
olägenheter som kan uppstå då en frivilligt intagen först får skrivas ut och
sedan återintagas mot sin vilja. I avvaktan på ytterligare erfarenheter av
1966 års lag får man nöja sig med de föreskrifter som i anledning av riksdagens
uttalande i frågan införts i sjukvårdsstadgan. Utskottet vill i sammanhanget
erinra om att socialstyrelsen i februari i år startat en enkät bland
överläkarna vid de psykiatriska sjukhusen m. m. och utskrivningsnämnderna
angående tillämpbarheten av 1966 års lag för att utreda om behov av
jämkningar i lagen föreligger. Bland de frågor som tas upp i enkäten är frågan
om överförande av frivilligfall till vård mot patientens vilja. Den i motionen
I: 1050 upptagna frågan kommer således att bli föremål för prövning
under socialstyrelsens utredningsarbete. Någon åtgärd från riksdagens sida
i anledning av motionen bör inte vidtas.
Under hänvisning till vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,
A. att riksdagen med avslag på motionen II: 1209 antar det
genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall;
B. att motionen I: 1050 inte föranleder någon riksdagens
åtgärd;
C. att följande motioner, nämligen
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969
1) motionerna 1:222 och 11:251, såvitt angår yrkandet
under f),
2) motionerna I: 1051 och II: 1208, samt
3) motionen II: 72, såvitt angår yrkandet under 2,
inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 maj 1969
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar
Lars Larsson (s), Dahlberg (s), Österdahl (fp)*, Kaijser (m), Andreasson
(ep)* och fru Grethe Lundblad (s)*;
från andra kammaren: herr Gustavsson i Alvesta (ep)*, fröken Wetterström
(m)*, herrar Fredriksson (s), Svensson i Kungälv (s), Nilsson i Kalmar
(s)*, Gadd (s), fru Fraenkel (fp)* och fru Håvik (s).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
vid utskottets hemställan under B. av herr Kaijser (m), som ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 12, som börjar med orden
»Utskottet vill» och slutar med orden »inte vidtas», bort ersättas med text av
följande lydelse:
»Utskottet vill för egen del ansluta sig till den principiella syn på kvarhållningsrätten
i frivilligfallen som statsmakterna anlade år 1966. Det är av
väsentlig betydelse att förtroendet för mentalsjukvården inte rubbas. Om
den sjuke önskar lämna sjukhuset men har så svåra narkotikaskador att en
utskrivning bedöms medföra stora risker för ett omedelbart återfall, bör vederbörande
läkare därför i första hand försöka övertala den sjuke till fortsatt
vård vid sjukhuset. Kan den sjuke inte övertalas och är risken för sådant
återfall mycket stor, kan emellertid avsevärda olägenheter uppstå, om
en sådan frivilligt intagen patient först måste skrivas ut från sjukhuset för
att därefter med tvång omedelbart åter tas in så snart erforderliga intagningshandlingar
för vård enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall färdigställts. Det är enligt utskottets mening önskvärt att de
åtgärder vidtas som är erforderliga för att — under hänsynstagande till de
angelägna och berättigade krav på rättssäkerhet som härvid kan ställas —
undanröja dessa besvärligheter. Vad utskottet sålunda uttalat bör bringas
till Kungl. Maj :ts kännedom.»
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969
dels att utskottet under B. bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionen I: 1050 i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening ger till känna vad utskottet
anfört om överförande av frivilligfall till vård mot patientens
vilja.
ESSELTE AB. STHLM 69
914320
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1969:274 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om en allmän översyn av arbetarskyddslagen, m. m. a1 i texten