Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966

1969-05-20 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1969:59, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

1

Nr 59

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293)

om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

jämte motioner i ämnet.

Genom en den 18 april 1969 dagtecknad proposition, nr 111, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga

vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen den 16 juni

1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i ämnet

väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner:

1) de likalydande motionerna 1:222 av herr Bengtson m.fl. och 11:251

av herr Hedlund m. fl. om åtgärder mot narkotikamissbruket, såvitt angår

yrkandet under f),

2) motionen II: 72 av herr Björck i Nässjö om åtgärder mot narkotikamissbruket,

såvitt angår yrkandet under 2;

B. i anledning av propositionen väckta motioner:

3) de likalydande motionerna I: 1051 av herr Sveningsson och II: 1208

av herr Enarsson,

4) motionen 1:1050 av herr Kaijser, samt

5) motionen II: 1209 av herr Åkerlind.

Vissa delar av motionerna under 1) och 2) har riksdagen redan behandlat

i anslutning till andra lagutskottets utlåtande 1969: 7. I de delar, som

motionerna under 1) hänvisats till statsutskottet, behandlas de i statsutskottets

utlåtande 1969: 113.

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 59

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom förordnas i fråga om lagen den 16 juni 1966 om beredande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall1, dels att i 6, 12, 15, 37 och 38 §§ ordet

»medicinalstyrelsen» eller böjningsform därav skall bytas ut mot »socialstyrelsen»

eller motsvarande böjningsform därav, dels att 1 § skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Den som lider av psykisk sjukdom

får oberoende av eget samtycke

beredas sluten psykiatrisk vård

med stöd av denna lag, om sådan

vård är oundgängligen påkallad med

hänsyn till sjukdomens art och grad

och till att han

a) dels till följd av sjukdomen

uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt

eller till följd av beroende av

narkotiska medel uppenbarligen är

ur stånd att rätt bedöma sitt behov

av vård, dels kan få sitt tillstånd avsevärt

förbättrat genom vården eller

avsevärt försämrat om vården uteblir,

b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga -----*-■—

— ----under b).

Med psykisk — ——i förståndsutvecklingen.

Vård beredes---—--sådan kommun.

Vad som--- — särskild sjukavdelning.

Den som lider av psykisk sjukdom

får oberoende av eget samtycke

beredas sluten psykiatrisk vård med

stöd av denna lag, om sådan vård

är oundgängligen påkallad med hänsyn

till sjukdomens art och grad

och till att han

a) uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt

till följd av sjukdomen

och kan få sitt tillstånd avsevärt

förbättrat genom vården eller avsevärt

försämrat om vården uteblir,

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1967: 948.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969 3

Motionerna

1) I motionerna I: 222 och II: 251 yrkas att riksdagen måtte besluta »om

sådan lagändring att narkotikamissbrukare kan omhändertas för vård».

Till detta yrkande ansluter följande uttalande i motionsmotiveringen:

Ett speciellt problem ur vårdsynpunkt utgör det stora antalet narkomaner

som saknar sjukdomsinsikt och som sålunda inte anser sig vara i behov

av vård. Det är ofta de svåraste narkotikafallen som saknar vårdmotivation.

Det är också känt att de största missbrukarna har en tendens att samla

mindre missbrukare kring sig och efter hand ökar också konsumtionen hos

dessa senare. De större missbrukarna sprider på detta sätt narkotikamissbruket

till vidare kretsar. Med hänsyn tagen till dessa faktorer borde överväganden

göras om möjligheterna att genom tvångsåtgärder omhänderta de

stora missbrukarna för avgiftning.

2) I motionen II: 72 yrkas att riksdagen måtte »hos Kungl. Maj:t hemställa

om förslag till sådan ändring av 1966 års lag om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall, att det i bestämmelserna klart utsäges att lagen

gäller läkemedelsmissbrukare såväl avseende intagning som behandling».

Motionären anför att läkemedelsmissbrukare bör kunna tvångsintas på

vårdanstalt. De bör även efter avgiftningen kunna kvarhållas på vårdanstalt

med tvång, eftersom erfarenheten visat att de flesta efter avgiftningen omedelbart

vill lämna anstalten och återvända till sin tidigare miljö.

3) I motionerna 1:1051 och II: 1208 uttalas att den i propositionen föreslagna

lagändringen måste ses som en provisorisk åtgärd i avvaktan på en

omfattande vårdlag. Motionärerna fortsätter:

Intagning av narkotikaskadade på psykiatrisk klinik eller motsvarande

löser inte på långt när vederbörande patienters problem utan innebär huvudsakligen

en temporär lättnad. Dessa klinikers huvudsakliga uppgift bör

vara att åtaga sig narkotikafall som akutfall. Eftervården måste till största

delen förläggas till andra institutioner och miljöer.

Möjligheterna till eftervård är dock nu mycket begränsade och alla resurser

måste sättas in för att ernå en ändamålsenlig lösning av detta utomordentligt

allvarliga problem. Det torde vara nödvändigt att på sikt samordna

vården av narkomaner och narkotikamissbrukare med nykterhetsvården

och samtidigt avsevärt förbättra nykterhetsvården. Det norska systemet

borde därvidlag i tillämpliga delar kunna utgöra en utgångspunkt för de

svenska strävandena.

Med stöd av det anförda hemställer motionärerna »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte uttala vad i förevarande motion anförts».

4) I motionen 1: 1050 aktualiseras frågan om rätten att kvarhålla en narkotikaförgiftad

som frivilligt inställt sig för vård. En sådan patient skall

omedelbart skrivas ut när han så önskar. Även om vården och rehabiliteringsmiljön

är perfekt enligt vedertagna normer, innebär enligt motionären

en utskrivning i dessa fall ofta en allvarlig fara för att patienten återfaller

i narkotikamissbruk. Motionären efterlyser med hänsyn härtill tillämp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Ändra lagutskottets utlåtande nr 59 år t969

ningsbestämmelser till lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall »som medger retentionsrätt i frivilligfall där den inskrivne inte

låter sig övertalas att undergå fortsatt vård men har så svåra narkotikaskador

att eu utskrivning bedömes leda till ofelbart återfall». Motionären hemställer

»att riksdagen till Kungl. Maj :t måtte överlämna förevarande motion

för beaktande».

5) I motionen II: 1209 efterlyses ett förtydligande av begreppet narkotiska

medel i den föreslagna lagtexten. Motionären hemställer att riksdagen antar

det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i lagen den 16

juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall med

den ändringen att 1 § erhåller följande lydelse:

(Propositionens förslag)

1 §

Den. som lider av psykisk sjukdom

får oberoende av eget samtycke beredas

sluten psykiatrisk vård med

stöd av denna lag, om sådan vård

är oundgängligen påkallad med hänsyn

till sjukdomens art och grad och

till att han

a) dels till följd av sjukdomen uppenbarligen

saknar sjukdomsinsikt

eller till följd av beroende av narkotiska

medel uppenbarligen är ur

stånd att rått bedöma sitt behov av

vård, dels kan få sitt tillstånd avsevärt

förbättrat genom vården eller

avsevärt försämrat om vården uteblir,

(Motionens förslag)

Den som lider av psykisk sjukdom

får oberoende av eget samtycke

beredas sluten psykiatrisk vård med

stöd av denna lag, om sådan vård

är oundgängligen påkallad med hänsyn

till sjukdomens art och grad och

till att han

a) dels till följd av sjukdomen uppenbarligen

saknar sjukdomsinsikt

eller till följd av beroende av narkotiska

och andra beroendeskapande

medel utom alkohol uppenbarligen

är ur stånd att bedöma sitt behov

av vård, dels kan få sitt tillstånd avsevärt

förbättrat genom vården eller

avsevärt försämrat om vården ute
-

blir,

b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga--

-!_i—— — ^-------■---under b).

Med psykisk-------------i förståndsutvecklingen.

Vård bereds--*--------------sådan kommun.

Vad som i ~-----— särskild sjukavdelning.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändring i lagen om beredande av sluten psykiatrisk

vård i Vissa fall såvitt avser narkotikamissbrukare.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

5

Av propositionen återges i det följande endast vad föredragande departementschefen

anfört i direkt anslutning till det framlagda lagförslaget. Beträffande

redogörelsen för gällande bestämmelser, socialstyrelsens, framställning,

remissyttrandena över denna samt vad departementschefen anfört

angående olika åtgärder för att komma till rätta med narkotikamissbruket

och de problem som där möter får utskottet hänvisa till propositionen. Vad

gäller departementschefens sistnämnda uttalande får utskottet jämväl hänvisa

till den redogörelse härför som i olika avsnitt är intagen i statsutskottets

utlåtande 1969: 113.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, anför bl. a. följande:
»De

insatser som i olika hänseenden görs för att få till stånd ökade vårdresurser

för narkotikamissbrukare bör ge läkarna bättre möjligheter att

ta hand om dem. I socialstyrelsens förslag till lagändring framhålls att

läkarnas tveksamhet om tillämpligheten av 1966 års lag på narkotikamissbrukare

till viss del beror på osäkerhet i fråga om tolkningen av lagen.

Socialstyrelsens förslag avser att undanröja denna osäkerhet. 1966 års lag

utgår från att sjukvård bör bedrivas på i princip samma villkor oavsett

om en sjukdom karaktäriseras som psykisk sjukdom eller kroppssjukdom,.

Vård för psykisk sjukdom som meddelas efter begäran av den sjuke själv

regleras därför av samma bestämmelser som gäller för kroppssjukvården

och som återfinns i sjukvårdslagen. Riktpunkten vid tillkomsten av 1966

års lag var, som socialstyrelsen framhållit, att så långt möjligt utjämna

skillnaderna mellan psykiatrisk vård och kroppssjukvård. I överensstämmelse

med denna tankegång begränsades möjligheterna till intagning pcb

kvarhållande på sjukhus utan patientens samtycke till noga beskrivna fall av

oundgängligt behov av psykiatrisk vård. Behov av annan vård , än psykiatrisk

vård skall således inte beaktas vid prövning av frågor om intagning

och kvarhållande.

De särbestämmelser i förhållande till sjukvårdslagen som behövs för att

psykiskt sjuka skall kunna beredas vård oberoende av sitt eget samtycke

finns i 1966 års lag. De allmänna förutsättningarna för att någon skall

kunna beredas vård enligt lagen är att han lider av psykisk sjukdom och

att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens

art och grad och till att någon av vissa i lagen närmare preciserade

s. k. specialindikationer föreligger.

Dessa är att den sjuke a) uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt till följd

av sjukdomen och kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården

eller avsevärt försämrat om vården uteblir, b) till följd av sjukdomen är

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller

för eget liv, c) till följd av sjukdomen är ur stånd att ta vård om sig själv

och d) till följd av sjukdomen för ett för närboende och andra grovt störande

levnadssätt. Den under e) upptagna specialindikationen kan i detta sammanhang

lämnas åt sidan eftersom den har betydelse endast för intagning

efter förordnande av domstol.

Lagen innehåller utförliga bestämmelser om intagning och utskrivning

av patienter. När förutsättningar för intagning av patienten mot dennes

vilja inte längre föreligger skall han skrivas ut. Det föreligger alltså full

överensstämmelse mellan förutsättningarna för intagning och för utskrivning.

Jag vill understryka att en strävan givetvis bör vara att de narkotikamissbrukare

som är i behov av psykiatrisk vård söker vården frivilligt.

Först när alla ansträngningar att komma fram till vård på denna väg misslyckats

kan det komma i fråga att överväga tvångsingripanden.

Frågan i vilken utsträckning 1966 års lag är tillämplig på narkotikamissbrukare

har berörts i prop. 1968: 7. Där hänvisade jag till narkomanvårdskommitténs

uttalande att lagen erbjuder tillräckliga möjligheter att på

sjukhus med tvång ta in och hålla kvar sådana missbrukare för vilka vård

på sjukhus är oundgängligen påkallad. Jag erinrade om att det stora flertalet

remissinstanser delat denna uppfattning och anslöt mig för egen del

till densamma. Jag framhöll emellertid att det fick ankomma på socialstyrelsen

att uppmärksamt följa utvecklingen och komma in med de förslag

som kunde föranledas av erfarenheterna.

Erfarenheterna visar att det alltjämt på många håll råder oklarhet om

i vilken utsträckning lagens bestämmelser är tillämpliga på narkotikamissbrukare.

Socialstyrelsens framställning får ses mot bakgrunden härav och

av att narkotikamissbruket numera fått en större utbredning än det hade

vid tillkomsten av 1966 års lag. Socialstyrelsen har ansett att ett förtydligande

av 1966 års lag är påkallat för att undanröja den oklarhet som råder.

Styrelsen föreslår att ändringen utformas som ett förtydligande av den

medicinska specialindikationen il § a). Med bristande sjukdomsinsikt bör

enligt socialstyrelsen jämställas den sjukes oförmåga till följd av missbruk

av beroendcframkallande medel att bedöma sitt behov av vård.

De flesta remissinstanserna anser liksom socialstyrelsen att 1966 års

lag behöver ändras med hänsyn till den rådande osäkerheten, även om

delade meningar gör sig gällande om hur en ändring bör utformas.

Jag är medveten om att den nuvarande lagens ordalydelse satt i relation

till den allmänna restriktivitet som kommit till uttryck i förarbetena till

1966 års lag kan ge upphov till viss tveksamhet i vilken utsträckning lagen

ger möjlighet att ta hand om narkotikamissbrukare. Narkotikaproblemet

framstår också i en annan belysning nu än vid tiden för lagens tillkomst.

Att, som några remissinstanser anfört, undanröja tveksamheten i admini
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969 7

strativ väg är inte möjligt eller lämpligt. Det bör i stället ske genom lagändring.

Det har under remissbehandlingen förts fram olika alternativ rörande utformningen

av den ifrågasatta lagändringen. Jag vill först beröra förslaget

om enbart ett tillägg till utskrivningsreglerna i 16 §. Detta förslag får ses

mot bakgrund av att socialstyrelsen i sin framställning särskilt betonat vikten

av att en tillräckligt lång vårdtid säkerställs för narkotikamissbrukarna.

Ett sådant tillägg skulle emellertid innebära ett avsteg från principen att

förutsättningarna för intagning och utskrivning skall överensstämma. Jag

är inte beredd att på det föreliggande materialet tillstyrka en sådan ändring

i en av grundprinciperna i 1966 års lag. En lagändring bör därför inte rubba

den nyssnämnda överensstämmelsen.

Denna överensstämmelse bibehålls däremot om ändringen görs genom

ett tillägg till någon av de s. k. specialindikationerna i 1 §. Beträffande narkotikamissbrukare

kan såvitt nu är i fråga samtliga de under a)—d) upptagna

tillämpas. Av dessa synes den under c) oftast vara tillämplig, eftersom

det i stor utsträckning torde förhålla sig så att missbruket försätter

missbrukaren i ett sådant tillstånd att han blir ur stånd att ta vård om sig

själv. Enligt min mening behöver det inte heller råda någon tvekan om att

denna indikation är tillämplig på en sådan patient även efter den akuta

avgiftningen så länge sannolikheten för återfall är stor.

Av socialstyrelsens framställning framgår alt det främst är vid tilllämpningen

på narkotikamissbrukare av den s. k. medicinska specialindikationen

under a) som tveksamhet uppstått. Majoriteten av de remissinstanser

som uttalat sig till förmån för att 1966 års lag kompletteras med

avseende på vården av narkotikamissbrukare är av den uppfattningen att

detta bör ske genom ett tillägg till den nämnda medicinska specialindikationen.

Från en del håll har framförts att en ändring av den medicinska specialindikationen

skulle bli verkningslös så länge den allmänna indikationen i

1 § får stå kvar oförändrad. Jag kan inte dela denna uppfattning. Det är

visserligen riktigt att den allmänna indikationen alltid måste vara uppfylld

för att tvångsintagning skall kunna ske. Detta utesluter dock inte att en

ändring beträffande specialindikationerna får betydelse i de fall där väl den

allmänna indikationen är uppfylld men förutsättningar inte anses föreligga

att tillämpa någon specialindikation. Samtidigt vill jag framhålla att

jag anser det väsentligt att 1966 års lag får behålla karaktären av medicinsk

vårdlag. Intagning eller kvarhållande bör inte kunna ske om patientens tillstånd

inte kan betecknas som psykisk sjukdom, vars art och grad gör sluten

psykiatrisk vård oundgängligen påkallad.

Vid tillkomsten av 1966 års lag framhölls i prop. 1966: 53 (sid. 159) att

de uttalanden som gjordes beträffande frågan vid vilka sjukdomstillstånd

intagning skall kunna äga rum borde uppfattas endast som rekommenda
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år i969

tioner. Jag framhöll att någon fastlåsning vid vissa sjukdomsbeskrivningar

inte synes möjlig eller önskvärd och att man inte heller bör låsa fast positionerna

när det gäller att avgöra när sluten psykiatrisk vård skall vara

oundgängligen påkallad.

Vi har numera fått ökade kunskaper om det svåra beroende många narkotikamissbrukare

drabbas av och vikten av att de blir omhändertagna för

vård på ett tillräckligt tidigt skede liksom av att en tillräckligt lång vårdtid

säkerställs. Vi har också fått ökade erfarenheter av svårigheterna att få narkotikamissbrukare

att i tillräcklig omfattning frivilligt söka vård. De saknar

ofta insikt om behovet och värdet av vård. I likhet med socialstyrelsen och

ett flertal remissinstanser anser jag att ändringen bör utformas som ett

tillägg till den medicinska specialindikationen under a).

Rörande den närmare utformningen av lagändringen vill jag framhålla

följande.

Ändringen bör begränsas till att avse endast beroende av narkotiska

medel. Med narkotiska medel bör i detta sammanhang förstås alla medel

utom alkohol som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet har förmåga

att framkalla beroende hos människan. Det bör inte i detta sammanhang

skapas ökade möjligheter att med tvång ta in alkoholmissbrukare för psykiatrisk

vård.

Beroende bör i detta sammanliang tolkas på det sätt narkomanvårdskommittén

angett i sitt betänkande Kartläggning och vård (SOU 1967:25 sid.

20). Där framhålls att beroende eller bundenhet karaktäriseras av behovet

av att fortsätta konsumtionen av ett medel för att framkalla vissa eftersträvade

verkningar eller förhindra uppkomsten av abstinenssymptom. Dessa

kan vara av psykiskt och ofta även av kroppsligt slag.

Vid övervägande av olika alternativ har jag stannat för att ge lagändringen

en utformning som nära ansluter till socialstyrelsens förslag. Lagändringen

bör sålunda sikta till att klarlägga att en narkotikamissbrukare

skall få omhändertas enligt lagen om han saknar förmåga att rätt bedöma

sitt behov av vård, allt givetvis under förutsättningen att sluten psykiatrisk

vård är oundgängligen påkallad även med hänsyn till sjukdomens art och

grad. Jag föreslår därför att den medicinska specialindikationen — 1 § a)

— får följande lydelse: »dels till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar

sjukdomsinsikt eller till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen

är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård, dels kan få sitt tillstånd

avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om vården

uteblir».

Vad angår den framtida utformningen av vården av narkotikamissbrukare

vill jag, utöver vad jag tidigare sagt, i anslutning till vad som framhållits

under remissbehandlingen uttala, att skäl talar för att en samordning av

vårdreglerna för missbrukare av alkohol och narkotika bör komma till

stånd på längre sikt. Utredning pågår om den framtida utformningen av

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

hela den sociala vårdsektorn. Det får ankomma på den för detta ändamal

tillkallade socialutredningen att under sitt fortsatta arbete närmare överväga

dessa frågor. Jag vill i detta sammanhang erinra om att det i socialutredningens

direktiv framhållits att utredningen bör överväga bl. a. i vad

mån nykterhetsvården kan knytas närmare till sjukvården.

Läkarförbundet har i sitt remissyttrande diskuterat i vilken utsträckning

försöksutskrivningsinstitutet skall kunna användas beträffande narkotikamissbrukare.

Förbundet framhåller att det inte synes förenligt med

avsikten med detta institut att det skall kunna användas så att en tids

vistelse vid rehabiliteringsinstitution skall kunna knytas som villkor till

en försöksutskrivning.

Enligt min mening stämmer en sådan tillämpning emellertid väl överens

med de uttalanden som gjordes beträffande försöksutskrivning vid

tillkomsten av 1966 års lag. Jag uttalade då (prop. 1966: 53 sid. 195—197)

att det i vissa fall kan vara tveksamt om patienten när han skrivs ut från

sjukhuset kan ta vård om sig själv och att detta förhållande ibland inte

med säkerhet kan konstateras under tiden för sjukhusvistelsen. För dessa

och likartade fall borde det enligt min mening finnas möjlighet till utskrivning

på försök. Jag uttalade vidare att det inte var lämpligt att göra

utskrivning på försök till ett normalt inslag i vården av psykiskt sjuka

därför att avvikelserna från vad som gäller för kroppsligt sjuka patienter

inte borde vara fler än som är absolut oundgängligt. Enligt min mening

visar emellertid erfarenheterna att det just beträffande missbrukare av

olika beroendeframkallande medel föreligger särskilda skäl att använda

försöksutskrivning som ett medel att på ett relativt tidigt stadium av vården

undersöka möjligheterna för patienten att i fortsättningen klara sin

tillvaro utan återfall i sitt missbruk. Som läkarförbundet framhållit i sitt

remissyttrande över narkomanvårdskommitténs delbetänkande Kartläggning

och vård, torde den psykiatriska vården inte bli effektiv utan en långt

gående samordning med de socialvårdande myndigheterna. Jag har också i

det föregående framhållit att det är nödvändigt att den vårdkedja som behövs

för att komma till rätta med narkotikamissbruket organisatoriskt är väl

samordnad och ger möjligheter till kontinuitet i behandlingen. Det är från

dessa utgångspunkter väl förenligt med principerna bakom 1966 års lag att

tillämpa utskrivning på försök beträffande narkotikamissbrukare.

Slutligen vill jag ta upp en fråga av formell natur. Som en följd av att

socialstyrelsen den 1 januari 1968 övertagit de arbetsuppgifter som tidigare

ankom på medicinalstyrelsen bör ordet »medicinalstyrelsen» eller böjningsform

därav bytas ut mot »socialstyrelsen» eller motsvarande böjningsform

därav i 6, 12, 15, 37 och 38 g § av 1966 års lag.

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1969.»

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

Utskottet

I förevarande proposition töreslås en ändring i lagen om beredande av

sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Ändringen har motiverats av den tveksamhet

som på många håll uppstått om i vilken utsträckning lagen ger möjlighet

att ta hand om narkotikamissbrukare. Ett klarläggande på denna

punkt föreslås ske genom ett tillägg till den medicinska specialindikationen

i 1 § a). Den som lider av psykisk sjukdom och för vilken sluten psykiatrisk

vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad

skall sålunda mot sin vilja kunna beredas sådan vård inte endast — såsom

nu är fallet — då han till följd av sjukdomen saknar sjukdomsinsikt utan

även då han till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur

stånd alt rätt bedöma sitt behov av vård.

Utskottet anser att ett förtydligande av det slag som föreslås i propositionen

är befogat för att undanröja den tveksamhet om lagens tillämpning som

för närvarande råder. Därigenom utsäges klart att narkotikamissbrukare

kan kvarhållas för vård, även om han efter avgiftningen fått sjukdomsinsikt

men alltjämt saknar förmåga att själv rätt bedöma behovet av psykiatrisk

vård. En utskrivning i detta skede skulle i de allra flesta fall med sannolikhet

leda till återfall i missbruk.

I propositionen begränsas den föreslagna ändringen till sådana fall där

beroende av narkotiska medel föreligger. I motionen II: 1209 föreslås att

begreppet »narkotiska medel» förtydligas i lagtexten till »narkotiska och

andra beroendeskapande medel utom alkohol». Departementschefen har anfört

att med narkotiska medel bör i sammanhanget förstås alla medel utom

alkohol som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet har förmåga att framkalla

beroende hos människan. Genom detta uttalande i lagmotiven har man

enligt utskottets mening sörjt för en tillfredsställande avgränsning av begreppet

narkotiska medel.

Med anledning av det anförda får utskottet, med avstyrkande av motionen

II: 1209, tillstyrka det i propositionen framlagda lagförslaget. Härigenom

har yrkandet i de vid riksdagens början väckta motionerna I: 222 och II: 251

om sådan lagändring att narkotikamissbrukare kan omhändertas för vård

samt yrkandet i den likaledes vid riksdagens början väckta motionen II: 72

om sådan ändring av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall att det klart utsäges att lagen gäller läkemedelsmissbrukare blivit tillgodosedda.

Vad gäller den framtida utformningen av vården av narkotikamissbrukare

har departementschefen uttalat i propositionen att skäl talar för att en samordning

av vårdreglerna för missbrukare av alkohol och narkotika bör komma

till stånd på längre sikt. Det får ankomma på socialutredningen, som har

att pröva den framtida utformningen av hela den sociala vårdsektorn, att

under sitt fortsatta arbete närmare överväga dessa frågor. Departements
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

chefen har samtidigt erinrat om att det i socialutredningens direktiv framhållits

att utredningen bör överväga bl. a. i vad mån nykterhetsvården kan

knytas närmare till sjukvården. Vad departementschefen i nämnda avseenden

anfört tillgodoser enligt utskottets mening syftet med motionerna

I: 1051 och II: 1208, enligt vilka riksdagen borde uttala att den föreslagna

lagen måste ses som en provisorisk åtgärd i avvaktan på en omfattande vårdlag

samt att en samordning av vården av narkotikamissbrukare med nykterhetsvården

på sikt är nödvändig.

I motionen I: 1050 aktualiseras frågan om rätten att med tvång kvarhålla

en narkotikamissbrukare som inställt sig frivilligt för vård. Motionären

erinrar om att en sådan patient enligt gällande regler måste skrivas ut omedelbart

när han själv begär det. Detta medför i många fall att vårdtiden blir

för kort med allvarlig fara för patienten i återfall. Motionären vill att tilllämpningsföreskrifter

skall utarbetas som medger kvarhållning mot patientens

vilja i sådana fall, där patienten inte låter sig övertala att undergå fortsatt

vård och har så svåra narkotikaskador att en utskrivning bedöms leda

till ofelbart återfall.

Frågan om läkares rätt att kvarhålla psykiskt sjuk patient som frivilligt

intagits för vård var år 1966 föremål för statsmakternas prövning i samband

med antagandet av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall. Föredragande departementschefen anförde i frågan att han fann det

vara av största vikt för förtroendet för mentalsjukvården att en psykiskt

sjuk människa kunde söka sjukhusvård på eget initiativ utan att riskera

att bli kvarhållen mot sin vilja. En sådan patient borde därför inte i något

avseende vara underkastad andra bestämmelser när det gäller kvarhållande

än patienter som vårdas för kroppssjukdom. Skulle det inträffa att patient,

som vårdats enligt den fria intagningsformen, vid utskrivningstillfället bedömes

vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, borde underrättelse

härom omedelbart lämnas polismyndighet eller annan som var behörig

att göra ansökan om intagning enligt lagen om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall, så att sådan intagning genast kunde komma till

stånd. Det fick inte förekomma, att handlingar anskaffades medan patienten

var kvar på sjukhuset, och att han därefter överfördes till att vara intagen

med kvarhållningsrätt utan att han dessförinnan lämnat sjukhuset.

Riksdagen anslöt sig i princip till departementschefens uppfattning. För

det fall att det under sjukhusvistelsen inträffade sådan förändring i den

sjukes psykiska tillstånd, att indikationen »fara för annans säkerhet eller

eget liv» enligt läkarens bedömande var för handen, uttalade riksdagen att

läkaren borde göra vad som stod i hans makt för att få den sjuke att inte

lämna sjukhuset. Att införa bestämmelser härom i lagen skulle dock strida

mot principen om likställighet mellan frivilligfallen och de kroppssjuka men

Kungl. Maj:t borde i lämpligt sammanhang överväga vilka åtgärder som

kunde bli erforderliga i anledning av riksdagens uttalande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

Vid anmälan av riksdagens skrivelse för Kungl. Maj :t i november 1966

beslöts bl. a. att i sjukvårdsstadgan intaga dels en bestämmelse i 27 § 1 mom.

av innehåll att vederbörande överläkare ofördröj ligen skall underrätta någon

av patientens anhöriga eller lämplig myndighet i sådana fall som riksdagen

berört, dels en föreskrift i 27 § 2 mom. att överläkare skall särskilt

tillse att tvångsåtgärd mot intagen vidtas endast då den är medgiven enligt

lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller i annat fall

oundgängligen behövs till skydd för person eller egendom.

Justitieombudsmannen har i ett ärende, som redovisas i hans ämbetsberättelse

1968, uttalat att de vidtagna ändringarna i sjukvårdsstadgan inte

kan åberopas som stöd för tvångsåtgärder i frivilligfall till förhindrande av

patients utskrivning från sjukhuset. Överläkaren har endast möjlighet att

inom ramen för ordinationsrätten föreskriva den restriktivitet beträffande

hembesök och annan permission som är påkallad med hänsyn till patientens

tillstånd och vårdens ändamålsenliga bedrivande. Om patienten ej vill foga

sig i vad överläkaren sålunda föreskrivit lär enligt justitieombudsmannen

— så länge klara bestämmelser i ämnet saknas — annan åtgärd inte återstå

än att utskriva patienten med iakttagande av den underrättelseskyldighet

som stadgas i 27 § 1 mom. sjukvårdsstadgan.

Utskottet vill för egen del ansluta sig till den principiella syn på kvarhållningsrätten

i frivilligfallen som statsmakterna anlade 1966. Vikten att förtroendet

för mentalsjukvården upprätthålls bör väga över de eventuella

olägenheter som kan uppstå då en frivilligt intagen först får skrivas ut och

sedan återintagas mot sin vilja. I avvaktan på ytterligare erfarenheter av

1966 års lag får man nöja sig med de föreskrifter som i anledning av riksdagens

uttalande i frågan införts i sjukvårdsstadgan. Utskottet vill i sammanhanget

erinra om att socialstyrelsen i februari i år startat en enkät bland

överläkarna vid de psykiatriska sjukhusen m. m. och utskrivningsnämnderna

angående tillämpbarheten av 1966 års lag för att utreda om behov av

jämkningar i lagen föreligger. Bland de frågor som tas upp i enkäten är frågan

om överförande av frivilligfall till vård mot patientens vilja. Den i motionen

I: 1050 upptagna frågan kommer således att bli föremål för prövning

under socialstyrelsens utredningsarbete. Någon åtgärd från riksdagens sida

i anledning av motionen bör inte vidtas.

Under hänvisning till vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med avslag på motionen II: 1209 antar det

genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring

i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall;

B. att motionen I: 1050 inte föranleder någon riksdagens

åtgärd;

C. att följande motioner, nämligen

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

1) motionerna 1:222 och 11:251, såvitt angår yrkandet

under f),

2) motionerna I: 1051 och II: 1208, samt

3) motionen II: 72, såvitt angår yrkandet under 2,

inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar

Lars Larsson (s), Dahlberg (s), Österdahl (fp)*, Kaijser (m), Andreasson

(ep)* och fru Grethe Lundblad (s)*;

från andra kammaren: herr Gustavsson i Alvesta (ep)*, fröken Wetterström

(m)*, herrar Fredriksson (s), Svensson i Kungälv (s), Nilsson i Kalmar

(s)*, Gadd (s), fru Fraenkel (fp)* och fru Håvik (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

vid utskottets hemställan under B. av herr Kaijser (m), som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 12, som börjar med orden

»Utskottet vill» och slutar med orden »inte vidtas», bort ersättas med text av

följande lydelse:

»Utskottet vill för egen del ansluta sig till den principiella syn på kvarhållningsrätten

i frivilligfallen som statsmakterna anlade år 1966. Det är av

väsentlig betydelse att förtroendet för mentalsjukvården inte rubbas. Om

den sjuke önskar lämna sjukhuset men har så svåra narkotikaskador att en

utskrivning bedöms medföra stora risker för ett omedelbart återfall, bör vederbörande

läkare därför i första hand försöka övertala den sjuke till fortsatt

vård vid sjukhuset. Kan den sjuke inte övertalas och är risken för sådant

återfall mycket stor, kan emellertid avsevärda olägenheter uppstå, om

en sådan frivilligt intagen patient först måste skrivas ut från sjukhuset för

att därefter med tvång omedelbart åter tas in så snart erforderliga intagningshandlingar

för vård enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall färdigställts. Det är enligt utskottets mening önskvärt att de

åtgärder vidtas som är erforderliga för att — under hänsynstagande till de

angelägna och berättigade krav på rättssäkerhet som härvid kan ställas —

undanröja dessa besvärligheter. Vad utskottet sålunda uttalat bör bringas

till Kungl. Maj :ts kännedom.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

dels att utskottet under B. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionen I: 1050 i skrivelse

till Kungl. Maj :t som sin mening ger till känna vad utskottet

anfört om överförande av frivilligfall till vård mot patientens

vilja.

ESSELTE AB. STHLM 69

914320

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:274 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om en allmän översyn av arbetarskyddslagen, m. m. a1 i texten