Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 är 1969

1969-10-21 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1969:63, Andra lagutskottets utlåtande nr 63 är 1969

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 är 1969

1

Nr 63

Utlåtande i anledning av motioner angående handläggningen av

fall av misstänkt barnmisshandel.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,

1:141 av herrar Brundin och Kaijser samt 11:163 av herr Åkerlind m. fl.

1 motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen hos

Kungl. Maj:t måtte hemställa om en skyndsam översyn av barnavårdsnämndernas

instruktioner vad gäller handläggningen av misstänkta barnmisshandelsfall».

Motionerna

I motionerna — som hänvisar till vad som framkommit under en inom

socialstyrelsen företagen utredning rörande barnmisshandel, för vilken utredning

nedan redogörs — anförs till en början sammanfattningsvis följande.

Den år 1966 vidtagna ändringen i den s. k. agaparagrafen (6 kap. 3 §)

i föräldrabalken och den samtidigt vidtagna kompletteringen av 93 § barnavårdslagen

skedde i syfte att motverka barnmisshandel. Dessa åtgärder har

emellertid knappast visat sig tillräckliga. Endast en mycket ringa del av de

barnmisshandelsfall som av läkare anmäls till barnavårdsnämnd kommer

till polisens kännedom. Detta är märkligt, eftersom läkaranmäld misshandel

i regel av domstol skulle betecknas som grov, inte endast därför att offret

nästan alltid är värnlöst utan även för att misshandel av samma barn mycket

ofta tycks ske vid upprepade tillfällen. Det kan även vara fråga om direkta

mordförsök. Föreskrifter som ålägger barnavårdsnämnderna att göra polisanmälan

finns emellertid inte och att polisanmälan underlåts trots erhållna

anmälningar från medicinskt fackutbildad personal kan kanske motiveras

med att nämnderna inte vill äventyra allmänhetens tillit till dem själva

och dessutom måhända önskar skydda anmälande läkare.

Vidare anför motionärerna bl. a. följande.

I de fall misstankarna om misshandel inte kan beläggas tillräckligt av

barnavårdsnämnd för att skilja ett barn från de misstänkta vårdnadshavare,

eller då barnet i fråga av samma skäl måste lämnas tillbaka till dem

efter kort tid, föreligger särskilt allvarliga risker för bamet. Trots misstanken

om barnmisshandel återbördar man i sådana fall barnet till den far
1

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 2 avd. Nr 63

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

liga miljön därför att man inte vill göra polisanmälan av ovan antydda skäl.

Detta måste anses vara en häpnadsväckande brist i rättssäkerhetshänseende.

Alla skäl finns att ifrågasätta om ett sådant förfaringssätt ligger i lagens

anda, eftersom barnmisshandel i förekommande fall sällan är en engångsföreteelse.

I de fall misstankarna blivit styrkta av barnavårdsnämnds utredning

(och i förekommande fall av polisutredning) är det nämligen klart belagt

att samma vårdnadshavare misshandlat samma barn upprepade gånger.

Följaktligen måste misstänkas att ett barn, som på grund av bristfälliga

bevis av barnavårdsnämnd får stanna hos eller återlämnas till misstänkta

vårdnadshavare, riskerar fortsatt misshandel. Polisanmälan för ingående

utredning borde i sådana fall ligga närmast till hands. Skälen är uppenbara:

dels har polisen sådana ytterligt avancerade tekniska och personella utredningsresurser

till sitt förfogande att man har betydligt större möjligheter än

en barnavårdsnämnd att fastställa fakta i tveksamma fall, dels — och framför

allt —- barnens rättssäkerhet måste till nära nog varje pris tillvaratagas.

Detta senare krav kan visserligen anses innebära ett ur allmän rättssäkerhetssynpunkt

diskutabelt ställningstagande, men det måste anses än mer

diskutabelt att inte ställa det med tanke på att att de barn det här är fråga om

är i alla avseenden så gott som försvarslösa.

Gällande bestämmelser, in. m.

Den s. k. agaparagrafen i föräldrabalken

Före den 1 juli 1966 hade 6 kap. 3 § föräldrabalken (FB) — den s. k.

agaparagrafen — följande lydelse.

Föräldrarna have uppsikt över barnet samt äge för barnets tillrättavisande

använda de uppfostringsmedel som med hänsyn till dess ålder och övriga

omständigheter må anses lämpliga.

Lagrummet gav visst utrymme även för handgriplig tillrättavisning. Med

nämnda formulering hade emellertid lagstiftaren velat utmärka att kroppslig

tillrättavisning helst borde undvikas och att aga borde utövas inom snäva

gränser när den ansågs erforderlig (se bl. a. prop. 1966:96 s. 5 och 17).

Äganderättens närmare innebörd var inte helt entydig. I rättspraxis hade

vissa former av frihetsberövande hänförts till aga.

I prop. 1966:96 föreslogs bl. a. en omformulering av 6 kap. 3 § FB för

att ge tydligare uttryck åt inställningen att kroppsaga är ett olämpligt uppfostringsmedel.

Enligt den i propositionen föreslagna lydelsen skulle liksom

enligt den då gällande lydelsen, anges att föräldrarna har uppsikt över barnet.

Därutöver innehöll förslaget att för barnets tillrättavisande inte fick användas

andra uppfostringsmedel än sådana som var lämpliga med hänsyn till

barnets ålder och övriga omständigheter. I samband med behandlingen av

propositionen behandlades även vissa motioner rörande agarätten. I sitt av

riksdagen godkända utlåtande (1LU 1966: 32) gav första lagutskottet uttryck

för en annan uppfattning om kroppsagans rättsenlighet än den dittillsvarande.

Det framstod nämligen såsom otillfredsställande, anförde utskottet,

att t. ex. sådan misshandel, som i och för sig skulle bedömas som rättsstridig,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

3

på grund av äganderätten kunde anses tillåtlig om den utövas av vårdnadshavare

mot barn. Utskottet ansåg därför, att inga andra stadganden än brottsbalkens

skulle äga tillämpning vid bedömande av om kroppsaga skulle anses

rättsenlig. Lagstadgandet borde utformas så, att den straffrihetsgrund som

äganderätten kunde innebära utmönstrades. Utskottet avvisade ett motionsförslag

om att även obetydliga tillrättavisningar genom lagstiftning skulle

förklaras rättsstridiga. På utskottets förslag fick lagrummet följande lydelse.

Föräldrarna skola utöva den uppsikt över barnet som är erforderlig med

hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter.

I socialstyrelsens råd och anvisningar i socialvårdsfrågor nr 191 uttalas,

efter en redogörelse för behandlingen av lagstiftningsärendet, att vid den

framtida bedömningen av fall av barnmisshandel skall alltså endast brottsbalkens

regler tillämpas jämte de seclvanerättsligt tillskapade straffrihetsgrunder

som finns. Som exempel på en i brottsbalken lagfäst straffrihetsgrund

nämns regeln i 24 kap. 4 § brottsbalken om tillåtna nödhandlingar. Socialstyrelsen

understryker slutligen vad utskottet framhållit, nämligen att lagstiftningen

inte får tolkas så att uppfostringsmedel skall anses lämpliga bara

av den anledningen att de är rättsenliga enligt brottsbalkens regler.

Misshandel enligt brottsbalken (BrB)

Beträffande bedömningen av frågan om visst handlande utgör misshandel

enligt brottsbalken eller ej samt beträffande reglerna för åtal i misshandelsfall

må anföras följande, som upptagits i socialstyrelsens råd och anvisningar

i socialvårdsfrågor nr 185, som utkom i januari 1966 och ägnades

frågor om barnmisshandel.

I 3 kap. 5 § BrB stadgas: »Den som tillfogar annan person kroppsskada,

sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant

tillstånd, dömes för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet

är ringa, till böter.»

Med kroppsskada förstås enligt förarbetena till brottsbalken förutom sår,

svullnader, benbrott och ledskador även funktionsrubbningar, förlamningar

och skador på syn eller hörsel. Sjukdom inbegriper sinnessjukdom och

psykisk invaliditet. Med smärta avses ett icke alltför hastigt övergående eller

alltför obetydligt fysiskt lidande.

I 3 kap. 6 § BrB stadgas: »Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall

för grov misshandel dömas till fängelse, lägst ett och högst tio år. Vid bedömande

huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen var

livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig

sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.»

Straffrättskommittén anförde i anslutning till denna paragraf bl. a., att

grov misshandel kan anses föreligga, om ett barn tillfogats kroppsskada eller

sjukdom genom att vårdnadshavarna uppsåtligen underlåtit att skaffa barnet

läkarvård. Att misshandel förövas mot nära anhörig måste i regel anses som

försvårande, liksom att sådan misshandel förekommer vid upprepade tillfällen

och under brutala former t. ex. mot hustru och barn.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

Reglerna för åtal i misshandelsfall behandlas i 3 kap. 11 § 2 st. BrB:

»Misshandel, som ej är grov och icke förövats å allmän plats, eller försök

eller förberedelse till sådant brott må åtalas av åklagare allenast om målsägande

angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

» För att åtal skall kunna väckas utan angivelse erfordras således,

att misshandeln är grov (3 kap. 6 § BrB) eller har förövats på allmän plats

eller att åklagaren finner åtal påkallat ur allmän synpunkt.

Misshandlas ett barn i sitt hem, är förutsättningen för åtal enligt huvudregeln,

att barnet såsom målsägande anger brottet till åtal eller i praktiken

att barnets vårdnadshavare, vilken äger föra barnets talan beträffande brott

som rör barnets person (20 kap. 14 § rättegångsbalken), gör detta.

Socialstyrelsen anför i anslutning till det sist sagda, att sådan angivelse

är mindre sannolik eftersom den ene av föräldrarna i så fall måste ange den

andre men att i dessa fall åtal dock ofta måste anses påkallat ur allmän synpunkt,

vilket innebär att åklagaren kan väcka åtal utan angivelse om han

på annat sätt får vetskap om brottet.

Barnavårdsnämnds handläggning av ärende där misstanke om misshandel

föreligger

De råd och anvisningar nr 185 rörande barnmisshandel, som ovan berörts,

innehåller ett relativt omfattande avsnitt rörande barnavårdsnämndens handläggning

av ärenden av detta slag. Avsnittet omfattar utredningen (1), samarbete

med andra myndigheter (2), anmälningsplikt enligt 93 § barnavårdslagen

för vissa befattningshavare (3) samt åtgärder (4). Underavsnittet beträffande

anmälningsplikt har efter ett tillägg till 93 § barnavårdslagen, som

gjordes samtidigt med ändringen av 6 kap. 3 § FB, kompletterats i socialstyrelsens

råd och anvisningar nr 191.

93 § barnavårdslagen har efter lagändringen, som innebar att andra stycket

tillädes, följande lydelse.

Myndigheter vilkas verksamhet berör barnavården samt befattningshavare

hos sådana myndigheter ävensom i allmän tjänst ej anställda läkare,

lärare, sjuksköterskor och barnmorskor ha att ofördröjligen till barnavårdsnämnd

anmäla sådant som de i sin verksamhet erhållit kännedom om av

beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande.

Den som får kännedom om att någon, som ej fyllt aderton år, misshandlas

i hemmet eller eljest där behandlas på sådant sätt att hans kroppsliga eller

själsliga hälsa utsättes för fara bör anmäla detta till barnavårdsnämnd.

Den rekommendation, som finns i andra stycket, tillkom med hänsyn till

angelägenheten att misshandelsfallen så långt som möjligt kommer till

myndighetens kännedom.

I fråga om ovannämnda underavsnitt, som avser barnavårdsnämndens

åtgärder (4), innehåller råd och anvisningar nr 185 följande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

5

Företer barnet tydliga tecken på att ha misshandlats, kan barnavårdsnämnden

omedelbart omhänderta barnet för utredning enligt 30 § Bvl.

Förutsättningen för att tillgripa 30 § Bvl i dessa fall är, att det föreligger

sannolika skäl för ingripande jämlikt 25 § a) Bvl och att det kortvariga omhändertagandet

anses nödvändigt på grund av förefintliga risker för barnets

hälsa eller utveckling. Visar barnet tydliga tecken på misshandel är dessa

båda krav uppfyllda. Omhändertas barnet jämlikt 30 § Bvl skall läkarundersökning

ske snarast för att nämnden skall få klarhet i om misshandel orsakat

skadorna.

De åtgärder, som står barnavårdsnämnden tillbuds, om det visar sig att

misshandel föreligger, är förebyggande åtgärder enligt 26 § Bvl eller, därest

sådana bedömes gagnlösa eller redan prövats och befunnits gagnlösa, omhändertagande

för samhällsvård enligt 29 § Bvl.

I många fall av allvarlig barnmisshandel torde det vara befogat att tillgripa

omhändertagande som första åtgärd. Detta gäller framför allt, om misshandeln

riktat sig mot ett spädbarn eller eljest barn i låg ålder. Man synes med

fog kunna ifrågasätta, om den, som är i stånd att misshandla ett sådant barn,

låter sig tillrättaföras av åtgärder, som nämns i 26 § Bvl — hjälpåtgärder,

förmaningar, föreskrifter och övervakning.

Socialstyrelsen har i sina råd och anvisningar rörande barnmisshandel

(nr 185 och 191) inte behandlat frågan om polisanmälan bör ske, då barnmisshandel

misstänks eller enligt nämndens mening anses styrkt. Än mindre

har socialstyrelsen lämnat föreskrifter om skyldighet att i alla eller vissa fall

göra polisanmälan.

Utredning rörande barnmisshandel

I anledning av motioner till 1965 års riksdag anhöll denna i skrivelse till

Kungl. Maj:t om en undersökning rörande barnmisshandel. I sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 26 uttalade allmänna beredningsutskottet att

utskottet var medvetet om att effektiva förebyggande åtgärder var svåra att

utforma. Utskottet fann det även tveksamt om omedelbara ändringar i den

lagstiftning som innehåller bestämmelser till skydd för barnen — i första

hand föräldrabalken, barnavårdslagen och brottsbalken — skulle i nämnvärd

grad minska riskerna för nya fall av barnmisshandel. Utskottet anförde

vidare bl. a. följande.

Den största svårigheten för möjligheterna att effektivt bekämpa barnmisshandeln

är såvitt utskottet kunnat finna den bristande kännedomen

om de förhållanden som ligger bakom dessa företeelser. Inte minst synes

de psykologiska faktorernas och miljöfaktorernas roll härvidlag vara otillräckligt

kända. Det skulle enligt utskottets mening vara av stort värde med

en ingående undersökning av dessa förhållanden. Utskottet anser således att

motionärernas önskemål bör tillmötesgås på det sättet att en sådan undersökning

kommer till stånd.

För undersökningen bör i enlighet med vad ovan sagts anlitas bl. a. medicinsk,

psykologisk och sociologisk expertis, och i undersökningen torde självfallet

böra ingå en granskning av de fall av barnmisshandel som är kända.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

Undersökningen bör kunna ge ett fastare underlag för utformningen av praktiska

åtgärder av olika slag. I motionerna framförda särskilda förslag, exempelvis

angående föräldrautbildning, upplysning, förstärkning av den psykiska

rådgivningen vid barnavårdsnämnderna och av den juridiska expertis

som står till barnavårdsorganens förfogande, får då i vad gäller åtgärder på

längre sikt eller av större omfattning prövas med beaktande av undersökningens

resultat. Undersökningen kan jämväl eventuellt aktualisera frågan

om en omprövning av rätten att aga.

Kungl. Maj:t uppdrog åt dåvarande medicinalstyrelsen att verkställa en

undersökning beträffande barnmisshandel i huvudsaklig överensstämmelse

med vad utskottet anfört. Eu av styrelsen tillsatt utredning har avgivit ett

stencilerat betänkande i ämnet, vilket betänkande av socialstyrelsen överlämnats

till Kungl. Maj :t den 28 februari 1969.

Betänkandet — till vars förslag socialstyrelsen i allt väsentligt anslutit sig

— har remissbehandlats och är nu beroende på Kungl. Maj ds prövning.

I betänkandet redovisas en studie av 119 fall, i vilka enligt utredningens

uppfattning barn utsatts för misshandel av föräldrar eller vårdare. På

grundval av det bearbetade materialet föreslås en råd åtgärder till förebyggande

av barnmisshandel, såsom undervisning av medicinpersonal och

socialvårdspersonal, upplysning av allmänheten, inrättande av en särskild

nämnd för dessa frågor inom socialstyrelsen, ökad tillgång till juridisk sakkunskap

hos barnavårdsnämnderna, registrering av barnmisshandelsfall,

skyldighet för läkare på förlossningsanstalt att anmäla nyfött barn till barnavårdscentral

samt bättre samarbete mellan barnavårdscentral och barnavårdsnämnd.

I fråga om barnavårdsnämndens handläggning av fall rörande

barnmisshandel anförs vidare bl. a. följande.

Finner barnavårdsnämnden att barnmisshandel av den typ utredningen

åsyftar föreligger, torde förhållandet regelmässigt vara att barnet omhändertages

för samhällsvård. I varje fall synes det naturligt med ett sådant beslut

om barnet vid en återgång till hemmet kommer att vårdas av den som gjort

sig skyldig till misshandeln. Enligt vad utredningen funnit medför inte åtgärder

i form av övervakning eller hjälpåtgärder erforderligt skydd för barn,

som en gång blivit utsatta för misshandel.

Angående polisanmälan anförs i betänkandet följande.

Utredningens genomgång av tillgängligt material har visat att i många fall

av konstaterad barnmisshandel ingen anmälan har inlämnats till polismyndighet

av ansvarig läkare eller av barnavårdsnämnden.

I 27 § 1 mom 4) sjukvårdsstadgan har bestämmelser givits i vilka fall

läkare skall inge anmälan till polismyndighet. I övriga fail har läkare inte

någon formell anmälningsplikt, vilket emellertid givetvis inte kan innebära

att det skulle vara fel av läkare att vid fall av misstänkt barnmisshandel göra

polisanmälan. Utredningen anser att läkare härigenom inte kan anses bryta

mot sin tystnadsplikt. Utredningen finner inte några skäl till att utvidga den

anmälningsplikt för läkare som redan föreligger.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

7

Eftersom samtliga fall av barnmisshandel skall anmälas till barnavårdsnämnd

måste det huvudsakligen vara nämndens uppgift att avgöra huruvida

anmälan till polismyndighet skall ske. Enligt utredningens uppfattning bör

detta ske i de fall brottets svårighetsgrad motiverar eu anmälan. Givetvis bör

det alltid ske vid särskilt grava fall av misshandel. Likaså skall anmälan

ske när icke utredning kan göras utan medverkan av polis. Det kan också

vara av vikt att göra anmälan med hänsyn till att det därigenom kan bli

möjligt att erhålla ytterligare belysande utredningar såsom rättspsykiatrisk

undersökning av den som utövat misshandeln. En sådan undersökning blir

särskilt betydelsefull om förövaren inte redan genomgått psykiatrisk undersökning.

I annat fäll riskeras att erforderlig psykiatrisk behandling uteblir.

Stundom kan en polisanmälan tänkas böra underlåtas av speciella skäl.

Det frihetsberövande som en polisanmälan kan få till följd innebär en splittring

av familjen som kan försvåra eller omöjliggöra en rehabilitering av

denna. Barnavårdsnämnden får här göra en avvägning mellan olika intressen.

Om rehabilitering av förövaren och dennes familj bedöms som gynnsam

just av det skälet att polisanmälan underlåts och inga skäl i övrigt talar för

en anmälan med dess konsekvenser, torde sådan böra undvikas. I anledning

härav synes det därför utredningen olämpligt att införa en obligatorisk

skyldighet för barnavårdsnämnd att i fall av barnmisshandel göra anmälan

till polismyndighet.

Med hänsyn till det speciella klientel som förövarna av barnmisshandel

ofta utgör är det också angeläget att under en polisutredning all tillgänglig

expertis anlitas, i första hand de medicinska experter som tidigare varit

inkopplade på fallet och, om så anses nödvändigt även rättsmedicinsk och

psykiatrisk expertis.

För egen del anför socialstyrelsen, alt all misshandel av ett litet barn

i princip är att betrakta som grov och därför bör bli föremål för polisutredning;

anmälan av sådan misshandel till polismyndighet skall göras av

barnavårdsnämnd.

JO-f ramställning

Genom skiivelse till socialstyrelsen den 25 juni 1969 avgjorde justitieombudsmannen

Alfred Bexelius tre ärenden rörande fall av barnmisshandel.

Fallet avsåg en pojke, som var endast ett halvt år gammal och som vid uppicpade

lilllällen blivit allvarligt misshandlad av moderns fästman.

JO uttalade att underlåtenheten av vederbörande barnavårdsnämnd och

dess tjänstemän att polisanmäla framkomna misstankar om en mycket grov

barnmisshandel framstod som en försummelse att iakttaga vad som av omständigheterna

var påkallat till barnets bästa och av det allmännas intresse

av att framkomna misstankar om grov barnmisshandel alltid blir föremål

för utredning. Härefter uttalade JO följande.

Vidare maste beaktas att frågor om i vilken utsträckning polisanmälan

skall ske av vad som framkommit i barnavårdsärenden är av ömtålig natur.

Da härtill kommer, att författningsbestämmelser och anvisningar i ämnet

— såsom socialstyrelsen framhållit — saknas, anser jag försummelsen ej bör

läggas nämndens ledamöter eller någon dess tjänsteman till last såsom

tjänstefel.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

När jag låtit i detalj utreda detta ärende och påkallat socialstyrelsens

utlåtande har syftet därmed främst varit att söka klargöra hur framdeles

förekommande fall av liknande beskaffenhet bör behandlas och att söka belysa

i vad mån gällande föreskrifter, råd och anvisningar behöver kompletteras.

Vad som framkommit i ärendet synes mig ge vid handen att de råd

och anvisningar angående barnmisshandel som utfärdades i januari 1966

behöver kompletteras. När det gäller förebyggande åtgärder bör sådana iakttagelser

om förmodade missförhållanden i ett barns hem, som de vilka i det

aktuella fallet gjordes på sjukhuset i samband med att barnet vårdades där

första gången i april 1968, anmälas till barnavårdscentralen eller barnavårdsman

eller barnavårdsnämnd. Vidare och framför allt är det med hänsyn till

vad som inträffat uppenbart att vägledning bör ges barnavårdsnämnderna

i vilken utsträckning polisutredning bör påkallas i anledning av framkomna

misstankar om misshandel av barn. Med hänsyn till de skiftande omständigheterna

i varje särskilt fall synes en sådan vägledning knappast böra ske

författningsvägen utan genom att råd och anvisningar i frågan utfärdas.

Erforderligt material för råd och anvisningar kan hämtas från den inom

socialstyrelsen verkställda utredningen.

Då behovet av anvisningar i nu berörda hänseende synes trängande, synes

desamma böra snarast utfärdas utan att avvakta Kungl. Maj:ts ställningstagande

till den inom socialstyrelsen verkställda utredningen i dess helhet.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa att socialstyrelsen ville

taga under övervägande att utarbeta och tillställa de organ, som har med

barnavården att göra, råd och anvisningar rörande dels vad som ytterligare

kan göras för att i möjligaste mån förebygga barnmisshandel och vanvård

av barn, dels i vilken utsträckning dessa organ bör medverka till polisanmälan

av misstänkt barnmisshandel.

Utskottet

I motionerna behandlas frågan om barnavårdsnämnds skyldighet att göra

polisanmälan vid misstänkt barnmisshandel. Motionärerna framhåller, att

endast en mycket ringa del av de barnmisshandelsfall som av läkare anmäls

till barnavårdsnämnd kommer till polisens kännedom, trots att sådan misshandel

i allmänhet är att bedöma som grov. Särskilt i fall då det finns sannolika

skäl för att misshandel förekommit men barnavårdsnämnden inte

funnit misshandel styrkt föreligger allvarliga risker för barnet, framför allt

som barnet då inte kan skiljas från vårdnadshavare!!. Om polisutredning

kommer till stånd finns däremot betydligt större möjligheter att ta till vara

barnets intressen, eftersom polisen har större tekniska och personella resurser

än nämnden att utreda frågan om misshandel förekommit. Motionerna

mynnar ut i ett yrkande att riksdagen skall hemställa om en skyndsam översyn

av barnavårdsnämndernas instruktioner rörande handläggningen av

misstänkta barnmisshandelsfall.

Såsom framhållits i motionerna saknas för närvarande bestämmelser eller

anvisningar till ledning för barnavårdsnämnderna vid deras prövning om

polisanmälan skall ske i fall av misstänkt barnmisshandel. Sedan motionerna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969 9

väcktes har emellertid i olika sammanhang denna och andra frågor som

sammanhänger med problemet att uppdaga och om möjligt förebygga barnmisshandel

uppmärksammats. Socialstyrelsen har således under året till

Kungl. Maj:t överlämnat en utredning i ämnet, som verkställts på begäran

av 1965 års riksdag. I utredningen, som bygger på en omfattande studie av

fall, där barnmisshandel förekommit, föreslås ett flertal åtgärder i nyss angivna

syfte. Enligt utredningen bör barnavårdsnämnd i betydande utsträckning

göra polisanmälan vid misstänkt barnmisshandel. Av speciella skäl bör

dock polisanmälan kunna undvikas. En obligatorisk skyldighet att göra

sådan anmälan avvisas därför. Utredningen, som har remissbehandlats, är

f. n. beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Den i motionerna uppmärksammade

frågan har även tagits upp i en JO-skrivelse till socialstyrelsen. Med hänsyn

till vad som förekommit i de genom skrivelsen avgjorda ärendena anser

JO det vara uppenbart att vägledning bör ges barnavårdsnämnderna i vilken

utsträckning polisutredning bör påkallas i anledning av framkomna misstankar

om misshandel av barn. JO anser att en sådan vägledning knappast

bör ske författningsvägen utan genom att råd och anvisningar i frågan utfärdas.

Enligt JO:s mening synes behovet av anvisningar trängande. Anvisningar

bör därför utfärdas utan att Kungl. Maj:ts ställningstagande till den

inom socialstyrelsen verkställda utredningen avvaktas.

Innehållet i den inom socialstyrelsen företagna utredningen visar att det

är angeläget att ytterligare åtgärder vidtas för att bekämpa barnmisshandel.

Med hänsyn till frågans vikt förutsätter utskottet, att de förslag som framlagts

i angivna syfte blir föremål för prövning utan dröjsmål. När det gäller

den av motionärerna upptagna frågan om barnavårdsnämndernas kontakt

med polisen — vars lösning av JO betraktats såsom trängande — har utskottet

inhämtat, att socialstyrelsen tillsatt en arbetsgrupp, som med utgångspunkt

från det material som finns i utredningen, skall utarbeta nya

råd och anvisningar för barnavårdsnämndernas handläggning av ärendena

i fråga. Därvid kommer ett särskilt avsnitt att ägnas frågan om nämndernas

skyldighet att göra polisanmälan vid misstänkt barnmisshandel. Då motionärernas

önskemål härigenom torde bli tillgodosett, synes någon riksdagens

åtgärd i anledning av motionerna inte vara påkallad.

Utskottet hemställer,

att motionerna I: 141 och II: 163 inte föranleder någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 oktober 1969

På andra lagutskottets vägnar:

RUTH HAMRIN-THORELL

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Dahlberg (s),

Wanhainen (s), Österdahl (fp), Andreasson (ep), Ivar Andersson (s), fru

Grethe Lundblad (s) och herr Blomquist (m);

från andra kammaren: herr Lundberg (s), fröken Wetterström (m),

herrar Fredriksson (s), Svensson i Kungälv (s), Göransson (s), fru Fraenkel

(fp), fru Håvik (s) och herr Johansson i Skärstad (ep).

Svenska Reproduktions AB, Sthlm 1969

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.