Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 196!)

1969-11-11 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1969:73, Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 196!)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 196!)

1

Nr 73

Utlåtande i anledning av motioner om en översyn av lagen om

vapenfri tjänst, m. m.

Andra lagutskottet har behandlat tre till lagutskott hänvisade motioner

nämligen

1) de liltalydande motionerna I: 346 av herr Werner och 11:393 av fru

Ryding m. fl., i vilka yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär

utredning och förslag till ändring av lag om vapenfri tjänst, Kungl. Maj:ts

kungörelse med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga, samt av

Kungl. Maj:ts instruktion för vapenfrinämnden i enlighet med de i motionen

framförda synpunkterna, i huvudsak innebärande:

A. den nuvarande formuleringen i § 1 vapenfrilagen ''djup samvetsnöd’

slopas,

B. de vapenfrias tjänstgöringsmöjligheter, vapenfrilagens § 2, utökas och

kompletteras med i motionen framförda synpunkter,

C. vapenfrinämnden utökas med en ledamot som representant för de ickereligiösa

värnpliktsvägrarna,

D. myndigheterna ålägges lämna bättre information än för närvarande

om vapenfri tjänst till de värnpliktiga vid inskrivningarna,

E. de vapenfria tjänstepliktigas tjänstgöringstid fastställes till cirka 400

dagar, eller lika med vad som gäller för huvuddelen av vanliga värnpliktiga».

2) motionen 1:390 av fru Segerstedt Wiberg i vilken yrkas »att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en översyn av lagen om

vapenfri tjänst».

Över motionerna har yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, vapenfrinämnden

och värnpliktsverket. Yttrandena har genomgående begränsats

med hänsyn till myndigheternas verksamhetsområden.

Motionerna

Motionerna I: 346 och II: 393

Motionärerna framhåller, att vapenfrilagen — och därtill anslutande författningar

— har sådana brister att de bör bli föremål för snabb översyn

och ändring. Motionärerna konkretiserar sin kritik mot lagen i avsnitt, som

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 2 avd. Nr 73

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

direkt ansluter sig till de olika motionsyrkandena (A—E). Sammanfattningsvis

anför motionärerna utöver vad som framgår av yrkandena följande.

(A) Vapenfri tjänst bör stå öppen för alla för vilka värnpliktstjänstgöringen

står i strid med en allvarlig personlig övertygelse. Begreppet »djup

samvetsnöd» är olämpligt som kriterium på grund av svårigheten att definiera

innebörden av detta och hur samvetsnöden tar sig uttryck hos den

enskilde. Härigenom har formuleringen omöjliggjort utarbetandet av en

fast praxis för tilldelandet av vapenfri tjänst. De enskilda utredningsmännens

inställning till värnpliktsvägran och »djup samvetsnöd» har blivit

avgörande för vapenfrinämndens beslut.

(B) De vapenfrias tjänstgöringsmöjligheter bör ses över och kompletteras.

Vapenfria med tillräckliga kvalifikationer bör beredas tillfälle att fullgöra

fredstjänst på fältet i u-länderna. Vapenfria bör vidare få möjlighet

att fullgöra vapenfri tjänst i arbete hos ideella föreningar, freds-, politiska,

religiösa och nykterhetsorganisationer. Man bör också undersöka möjligheten

för vapenfria att under sin tjänstgöring få fortsätta i sitt civila yrke

på sin ordinarie arbetsplats med samma sociala och ekonomiska villkor som

andra vapenfria. Överskottet av arbete bör gå till fredsfrämjande ändamål,

exempelvis fredsforskning.

Den vapenfrie bör inte kunna åläggas att göra tjänst som strider mot hans

allvarliga övertygelse. Sålunda bör ingen tvingas att tjänstgöra inom exempelvis

civilförsvaret, om den vapenfrie anför sådana skäl mot tjänstgöringen.

(C) I vapenfrinämnden finns för närvarande två »representanter» för den

religiösa åskådningen, en frikyrko- och en statskyrkopräst. Nämnden bör

kompletteras med en ledamot från de ickc-religiösa »vapenpliktsvägrarna».

(E) Det är svårt att finna något annat skäl för att de vapenfria har en

längre tjänstgöringstid än huvuddelen av de vanliga värnpliktiga än att de

vapenfria skall straffas för sin allvarliga övertygelse; för närvarande utför

den stora delen av vapenfria okvalificerade rutingöromål som inte kräver

någon längre utbildning.

Motionen I: 390

Motionären erinrar om att chefen för försvarsdepartementet, statsrådet

Andersson, i samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till vapenfri

lag uttalade att de etiska totalvägrarna inte längre skulle utgöra något problem.

Emellertid har, anför motionären, lagens tillämpning vållat åtskilliga

problem. Motionären anför i sammanfattning följande.

De vapenfria ges ofta en tjänstgöring som passar illa samman med deras

utbildning och intresseinriktning. Ett rimligt krav är därför att de nuvarande

tjänstgöringsområdena vidgas och att möjlighet ges att fullgöra den vapenfria

tjänsten inom ideella föreningar, freds-, politiska, religiösa och nykterhetsorganisationer.

Denna möjlighet finns nu endast undantagsvis. Möj
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

ligheten att låta de vapenfria tjänstgöra inom vårdyrkena bör gradvis ökas.

Likaså torde det vara möjligt att i större utsträckning än hittills utnyttja

de vapenfria som har kvalifikationer för forskning och vetenskaplig verksamhet

på det sätt som försvarsministern angav i riksdagsdebatten 1966.

Mera tveksamt är om man i Sverige bör följa det norska exemplet att låta

vapenfria fortsätta arbeta i sitt civila yrke under den vapenfria tjänsten.

Det har visat sig svårt att bedöma de ansökningar om vapenfri tjänst,

som inte grundar sig på religiösa skäl. Begreppet »djup samvetsnöd» kan

tolkas olika beroende på den enskilde individens inställning till värnpliktsvägran,

till religiös och etisk övertygelse och till dagens aktuella problem

uttryckt i motsättningen mellan de rika och fattiga folken.

Beträffande sammansättningen av vapenfrinämnden anför motionären

samma synpunkter, som framförts i motionerna 1:346 och 11:393.

Den omständigheten att tjänstgöringstiden för de vapenfria är 540 dagar

medan värnpliktiga eljest tjänstgör 390 dagar torde utgöra en garanti för

att ingen av bekvämlighet söker vapenfri tjänst. Kritiken mot den nuvarande

ordningen, anför motionären slutligen, gäller mest att den får ett drag

av godtycke och att den inte tillåter de vapenfria att under sin tjänstgöringstid

utföra ett meningsfyllt och samhällsnyttigt arbete.

Gällande bestämmelser m. m.

I detta avsnitt ges en kortfattad framställning av reglerna i lagen om

vapenfri tjänst och övriga här aktuella författningar. Vidare lämnas vissa

statistiska uppgifter rörande lagens tillämpning. I följande avsnitt behandlas

därefter närmare de särskilda frågor, som tagits upp av motionärerna.

Därvid lämnas en utförligare redogörelse för vissa författningsbestämmelser.

Vidare återges — med smärre redaktionella jämkningar — det

väsentliga innehållet i remissyttrandena, och i viss utsträckning lämnas en

historik.

Gällande bestämmelser

Den nu gällande lagen om vapenfri tjänst antogs av 1966 års riksdag

(prop. 107, 2LU 45, SFS 413). Den trädde i kraft den 1 oktober 1966 och ersatte

då 1943 års lag om vapenfria värnpliktiga.

Enligt 1 § lagen om vapenfri tjänst äger värnpliktig erhålla tillstånd att

fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring »om bruk av

vapen mot annan icke är förenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga

övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom». Den som

fått sådant tillstånd kallas vapenfri tjänst ep liktig.

Vapenfri tjänstepliktig skall enligt 2 § fullgöra tjänst, som är betydelsefull

för samhället, såsom (a) brandtjänst inom civilförsvaret, (b) repara
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 106!)

tionstjänst vid järnvägarna, statens vattenfallsverlc eller televerket, (c)

hälsovårds- eller sjukvårdstjänst inom det allmänt civila medicinalväsendet,

(d) ekonomi- eller expeditionstjänst vid statlig eller kommunal förvaltning.

Vapenfri tjänstepliktig får enligt samma lagrum inte åläggas att

tjänstgöra inom krigsmakten, om han inte förklarat sig villig till detta.

Vapenfri tjänstepliktig får icke övas i bruk av vapen eller åläggas bära

vapen eller ammunition (3 §). Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer vilket

slag av tjänstgöring som vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra (4 §).

Tjänstgöringstiden är 540 dagar. Den kan fördelas i omgångar över hela

värnpliktstiden (5 §).

Ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst prövas av vapenfrinämnden,

som består av ordförande och sex andra ledamöter (10 §). Nämnden

äger återkalla tillstånd till vapenfri tjänst. Beslut av nämnden får överklagas

hos Kungl. Maj:t. Instruktion för vapenfrinämnden (SFS 1966:431) har

utfärdats samtidigt med lagen.

I kungörelse med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga (SFS

1966:414) har Kungl. Maj :t meddelat närmare föreskrifter för tillämpningen

av vapenfrilagen. Beträffande prövningen av ansökan att fullgöra

vapenfri tjänst gäller enligt denna kungörelse (5 §) att vapenfrinämnden

skall göra den utredning om sökandens personliga förhållanden och övriga

omständigheter som behövs för prövning av ansökningen. Nämnden äger

kalla sökande och annan att höras muntligen inför nämnden. Denna äger förordna

särskild utredningsman att biträda vid utredningen. Utredningsman

äger kalla sökande och annan för samtal.

Statistiska uppgifter

Beträffande vapenfrinämndens beslut i ärenden rörande ansökan om

vapenfri tjänst må här lämnas följande uppgifter, som grundar sig på material

sammanställt inom vapenfrinämndens kansli.

1—3 kvartalet 1969

1968

1967

Antal

%

Antal

%

Antal

0/

/o

A Nämndens beslut eller åtgärd

Bifall......................

603

58,3

791

70,5

1 081

89,3

Avslag ....................

365

35,3

245

21,9

100

8,3

Avskrivning................

66

6,4

86

7,6

29

2,4

Summa slutligt avgjorda ....

1034

100,0

1 122

100,0

1 210

100,0

Vilandeförklarade ärenden. . . .

89

_

75

_

88

_

Summa prövade ärenden ....

1 123

.-

1 197

—

1 298

—

B Huvudsakliga motiv

Religiösa ..................

486

43,3

576

48,2

811

62,5

Etiska ....................

637

56,7

621

51,8

487

37,5

Summa prövade ärenden ....

1 123

100,0

1 197

100,0

1 298

100,0

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

5

Beträffande de 1 034 slutligt avgjorda ärendena under

de tre första kvar-

talen 1969 framgår vidare följande.

Antal

Huvudsakliga motiv

Religiösa

Etiska

Bifall ......................................

603

427

176

Avslag......................................

365

25

340

Avskrivna ..................................

66

4

62

Summa slutligt avgjorda......................

. . .. 1 034

456

578

Kungl. Maj:t har under de tre första kvartalen 1969 avgjort 67 ärenden

och därvid i 66 fall, varav 63 avsåg etiker, fastställt nämndens beslut och i

ett fall inte tagit upp besvären till prövning.

Förutsättningar för vapenfri tjänst

I föregående avsnitt har redogjorts för de villkor, som enligt 1 § vapenfrilagen

skall vara uppfyllda för att den värnpliktige skall få tillstånd att fullgöra

vapenfri tjänst. Med hänsyn till den utförliga historik, som lämnas av

vapenfrinämnden i dess remissyttrande, som återges nedan, må här anmärkas

endast följande.

Enligt 1 § i 1943 års lag om vapenfria värnpliktiga kunde värnpliktig, för

vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, få fullgöra

värnpliktstjänstgöringen som vapenfri värnpliktig. I prop. 1966: 107

med förslaget till den nuvarande lagen bibehölls den principiella lösning

som fanns i 1943 års lag. Föredragande departementschefen uttalade, utan

erinran från riksdagens sida, bl. a. att liksom tidigare borde både religiösa

och etiska betänkligheter mot vapentjänstgöring kunna medföra befrielse

från sådan tjänstgöring. I fråga om formuleringen av förutsättningarna för

vapenfri tjänst fann departementschefen inte skäl att, som föreslagits av

vapenfriutredningen (SOU 1965: 71), ersätta uttrycket »djup samvetsnöd»

med enbart »samvetsnöd». Det bör, anförde departementschefen, fordras att

den som söker vapenfri tjänst kan åberopa synnerligen starka skäl för att

få bifall till sin ansökan; allvaret och djupet i sökandens övertygelse kommer

klarast till uttryck om samvetsnöden alltjämt betecknas som djup. Riksdagen

antog den föreslagna lagtexten. I en vid andra lagutskottets utlåtande

i ämnet (nr 45) fogad reservation hade förordats, att vapenfriutredningens

förslag i förevarande hänseende skulle antagas.

Vapenfrinämnden anför i sitt yttrande över motionerna I: 346 och II: 393

följande.

Vid bedömande av hur villkoren för erhållande av vapenfri tjänst bör vara

utformade måste följande förhållanden hållas i minnet. Statsmakterna har

beslutat att landet skall ha ett väpnat försvar. Detta är byggt på allmän värnplikt

för män i vissa i värnpliktslagen angivna åldrar. Såsom anfördes bl. a.

-(• Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 73

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

vid tillkomsten av den nuvarande vapenfrilagen är den allmänna värnpliktens

bärande idé att försvaret utgör en hela folkets angelägenhet och att försvarsbördan

skall fördelas om möjligt likformigt och även i övrigt rättvist.

Vapenfrilagstiftningen innebär ett undantag från denna princip, betingad av

respekten för individens åsiktsfrihet.

Mot bakgrunden av principen om allmän värnplikt är det uppenbart, alt

inte vilken åsikt som helst om vapenbruk kan få utgöra skäl för befrielse

härifrån. Sålunda kan rimligen icke godtagas exempelvis enbart det förhållandet

att den värnpliktige har en annan uppfattning än statsmakterna om

hur vårt lands säkerhetspolitik hör utformas. Ej heller kan det vara tillfyllest

att åberopa åsikten att det bestående samhället icke är värt att försvara eller

att de medel, som anslås till försvaret, skulle komma till bättre användning

på annat sätt. I sådana hänseenden torde den enskilde få nöja sig med att

försöka få sina synpunkter beaktade av statsmakterna i vanlig demokratisk

ordning. Än vidare kan det inte heller gärna komma i fråga att en värnpliktig

skulle kunna befrias från vapentjänst enbart av det skälet att han känner

sig obehagligt berörd vid tanken på att skada en annan människa; en sådan

känsla torde vara gemensam för de flesta människor i vårt land.

För att en värnpliktig skall kunna befrias från vapentjänst måste uppenbarligen

fordras, att han kan anses intaga en särställning i förhållande till

den stora massan värnpliktiga. I 1 § vapenfrilagen beskrives denna situation

så att »bruk av vapen mot annan icke är förenligt med den värnpliktiges

allvarliga personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för

honom». Den särbehandling lagen åsyftar har således avseende endast på

värnpliktstjänstgöringens yttersta konsekvenser, tvånget att bruka vapen

mot annan människa. Vapenbruk skall vidare — oavsett vilken situationen

än är — stå så helt i strid med den värnpliktiges natur och personliga läggning

och karaktär i övrigt, att en svårartad inre konfliktsituation skulle upp

komma om han tvingades att bruka vapen. Det är denna djupa personliga

konflikt som lagstiftaren velat beskriva med uttrycket »djup samvetsnöd».

Lagstiflningens syfte är att den värnpliktige icke skall behöva sättas i detta

läge.

Alltsedan år 1902, då den första författningen rörande vapenfri tjänst tillkom,

har villkoren för att erhålla sådan tjänst varit knutna till den värnpliktiges

samvetsreaktion inför vapenbruket. Ursprungligen användes uttrycket

»allvarliga samvetsbetänkligheter», vilket genom 1943 års lagstiftning

utbyttes mot det alltjämt använda uttrycket »djup samvetsnöd». Någon

tvekan om vilken situation som lagstiftaren åsyftar har veterligen icke tidigare

yppats hos de tillämpande myndigheterna. En helt annan sak är att

det alltid måste vara en svår och grannlaga uppgift att i det enskilda fallet

söka utröna, om den värnpliktige till sitt sinnelag är sådan som lagstiftaren

förutsatt för att vapenfri tjänst skall kunna beviljas honom. Denna svårighet

ligger i sakens natur och är ofrånkomlig vilket uttryck man än väljer

för den situation, som lagstiftaren velat beskriva med uttrycket »djup samvetsnöd».

I detta sammanhang vill nämnden uttala, att den ställer sig frågande till

motionärernas påstående att »den nuvarande formuleringen har omöjliggjort

utarbetandet av en fast praxis för tilldelandet av vapenfri tjänst». Tillämpningen

inom området är enligt nämndens mening tvärtom mycket fast, vilket

tagit sig uttryck bl. a. i att Kungl. Maj :t hittills endast i några få fall funnit

skäl ändra nämndens överklagade beslut. Att på senare år förhållandevis

många sökande fått avslag på sina framställningar kan förvisso icke tagas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

7

som intäkt för påstående att praxis skulle vara vacklande utan förklaras av

att den starka propagandan för vapenfri tjänst dragit med sig osedvanligt

stor mängd sökande, som uppenbart icke uppfyller villkoren för sådan

tjänst.

Nämnden finner vidare anledning att något uppehålla sig vid motionärernas

påstående, att »de enskilda utredningsmännens inställning till värnpliktsvägran

och djup samvetsnöd, som självfallet är mycket varierande, har

blivit avgörande för vapenfrinämndens utslag». Nämnden har från början av

sin verksamhet sett som en mycket viktig uppgift att ingående informera utredningsmännen

om den gällande vapenfrilagstiftningens innebörd i syfte

att deras utredningar skall kunna utgöra ett tillförlitligt underlag för den bedömning,

som nämnden ålagts att göra. Nämnden har vidare föreskrivit, att

utredningsmännens utlåtanden skall upptaga icke blott utredningsmannens

egen bedömning och motiven härför utan även en fyllig redogörelse för det

samtal han haft med sökanden och andra personer. Härigenom ges nämnden

möjlighet att självständigt bilda sig en uppfattning om de förhållanden, som

är av betydelse för bedömning av sökandens uppgivna inställning till vapenbruk,

och med ledning härav taga ställning till ansökningen. I den mån så

finnes erforderligt förordnar nämnden om komplettering av utlåtandet genom

utredningsmannen eller om verkställande av ny utredning genom annan

utredningsman. Med hänsyn till vad nu anförts anser nämnden att all rimlig

garanti skapats för att nämndens beslut kommer att vila på tillförlitlig

grund. — Det bör i sammanhanget framhållas, att det nuvarande utredningssystemet

ger helt andra möjligheter till eu objektiv och omsorgsfull penetrering

av sökandens inställning än den förut gällande lagstiftningen. Det ökade

antalet avslagna ansökningar bör betraktas även i belysning av detta förhållande.

Såsom framgår av det anförda har samvetsbegreppet stark hävd inom den

svenska vapenfrilagstiftningen. Frågan om rätt till befrielse från vapentjänst

har städse varit anknuten till att sådan tjänst utgjort en samvetsfråga

för den enskilde. Mot denna bakgrund skulle ett borttagande av uttrycket

»djup samvetsnöd» i 1 § vapenfrilagen utan tvivel medföra en ändrad

saklig innebörd av de villkor, som lagstiftaren avsett att uppställa för vapenfri

tjänst. Enbart uttrycket »allvarlig personlig övertygelse» ger enligt

nämndens mening icke i erforderlig utsträckning uttryck för den djupgående

personliga konfliktsituation, som lagstiftaren åsyftar med den nuvarande

lydelsen av 1 § vapenfrilagen. Nämnden kan därför icke tillstyrka motionen

i denna del.

Vapenfrinämnden hänvisar i sitt yttrande över motionen I: 390 till ovannämnda

yttrande samt gör ett tillägg i anledning av vad som anförts i motion

I: 390 om att begreppet »djup samvetsnöd» kan tolkas olika beroende på den

enskildes inställning till värnpliktsvägran, till religiös och etisk övertygelse

etc. Nämnden hänvisar till att i ovan upptagna yttrande beskrivits den

situation, som enligt nämndens mening åsyftas med de i vapenfrilagens 1 §

angivna förutsättningarna för vapenfri tjänst. Nämnden tillägger, att den

personliga, djupgående konflikt, som lagstiftaren velat uttrycka med orden

»djup samvetsnöd», är av sådan natur att motionärens påstående att uttrycket

kan tolkas på olika sätt framstår som felaktigt. En annan sak är, anför

vapenfrinämnden slutligen, att personer, som bär en så beskriven inställning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

till vapenbruk, kan ha nått denna på olika vägar, exempelvis av religiösa

bevekelsegrunder eller av allmänt etiska skäl.

Tj änstgöringsområden

I 2 § vapenfrilagen, som i sin helhet återgivits i avsnittet Gällande bestämmelser,

lämnas en exemplifiering på tjänst som kan komma i fråga för

den som fått tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst. De tjänstgöringsalternativ,

som kan komma i fråga, innebär i förhållande till 1943 års lag en utökning

av de civila arbetsområden, där de vapenfria tjänstepliktiga kan placeras.

Föredragande departementschefen uttalade i prop. med lagförslaget,

att vid uttagning av de vapenfria till tjänstgöring bör som vapenfriutredningen

föreslagit vara vägledande, att uppgifterna i såväl fred som krig

skall vara sådana att samvetsskäl inte rimligen kan anföras mot att fullgöra

dem. Vidare uttalade departementschefen bl. a., att tjänstgöringen i

krigstid bör avse för samhället betydelsefulla uppgifter och väljas inom

områden där personalförstärkning behövs eller där personal behöver frigöras

för andra väsentliga samhällsuppgifter. Departementschefen avvisade

u-lands- eller fredskårstjänst som tjänstgöringsalternativ. I motioner, som

väcktes i anledning av propositionen, yrkades en vidgning av alternativen

till att avse dels tjänst inom områden forskning, undervisning och vetenskap,

dels — i särskilda fall — tjänstgöring i u-landshjälp. Andra lagutskottet

anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande.

Utskottet, som finner det värdefullt att tjänstgöringsalternativen för de

vapenfria utvidgas, ansluter sig till de av departementschefen anförda

synpunkterna i denna fråga. Sålunda bör vapenfri tjänstepliktig fullgöra

tjänst, som är betydelsefull för samhället. I lagförslaget har i huvudsaklig

överensstämmelse med vad utredningen anfört lämnats en exemplifiering

på tjänst som därvid kan komma i fråga. Departementschefens förslag utesluter

icke enligt utskottets mening att i särskilda fall även annan tjänstgöring,

som uppfyller nyss angivna krav och som står i överensstämmelse

med de allmänna riktlinjerna för den vapenfria tjänsten, kan komma i

fråga. Det bör alltså vara möjligt för en vapenfri tjänstepliktig, som på

grund av personliga kvalifikationer — utbildningsmässigt eller eljest —

har särskilt goda förutsättningar att efter genomgången grundutbildning

tilldelas annan betydelsefull tjänst. Till sådan tjänst bör enligt utskottets

mening räknas den tjänstgöring som i särskilda fall skall kunna ske vid

SIDA eller vid svensk hjälporganisation med internationell anknytning. Det

primära måste emellertid vara, som också framgår av departementschefens

uttalande, att utbildningen av de vapenfria inriktas på de betydelsefulla

civila uppgifter de har att fullgöra under krigsförhållanden i hemlandet.

Härav följer att de i motionerna föreslagna tjänstgöringsområdena blir

sekundära och knappast aktuella vid den tidpunkt som normalt gäller för

såväl värnpliktiga som vapenfria då fråga är om första tjänstgöring. Med det

sagda anser sig utskottet ha besvarat nu aktuella motioner.

I 10 § kungörelsen med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

stadgas att vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra sådant slag av tjänstgöring

för vilket han med hänsyn till sin utbildning och allmänna fallenhet

kan anses bäst lämpad. Hänsyn skall i möjlig mån tagas till den tjänstepliktiges

önskemål (jfr arbetsmarknadsstyrelsens yttrande nedan).

Värnpliktsverket hänför sig i sitt yttrande över motion 1:390 till ovan

angivna uttalanden av departemenschefen om principerna för valet av

tjänstgöringsalternativ. Vidare hänvisar verket till uttalanden av departementschefen

att tjänstgöringstiden under beredskap och krig bör vara densamma

för vapenfria som för andra värnpliktiga (se 5 § vapenfrilagen) samt

att i ett skärpt läge skillnad inte bör göras mellan de vapenfrias och de

värnpliktigas samhällsviktiga insatser. Härefter anför verket.

Av ovanstående framgår att man i vapenfrilagstiftningen förutsätter en

sådan samhörighet med samhället under beredskap och krig att den som

medgivits vapenfri tjänst skall vara beredd att då fullgöra samhällsviktig

insats av annat slag än sådan som är förenad med bruk av vapen. Av

detta följer att personalbehovet för aktuella verksamhetsområden måste

vara dimensionerande då det gäller placering till tjänstgöring. Vid de nyinskrivna

värnpliktigas fördelning till förband och befattningsutbildning

är och måste utgångspunkten vara krigsorganisationens behov av personal

(årliga rekryteringsbehov). Förhållandet blir principiellt detsamma för vapenfria

tjänstepliktiga. I båda nämnda fall skall självfallet eftersträvas att

inom tjänstgöringsalternativens ram var för sig vid krigsmakten och vid

arbetsmarknadsstyrelsen fördela de värnpliktiga respektive dem som efter

inskrivning befunnits dugliga till krigstjänst och därefter av vapenfrinämnden

medgivits vapenfri tjänst så att vederhörandes kvalifikationer tillvaratas

på ett bästa möjliga sätt. Detta senare gäller även vid den fortsatta användningen

under värnpliktstiden inom krigsmakten eller inom övriga delar

av totalförsvaret.

En ändring av lagen om vapenfri tjänst så att man gör avkall på ovan

nämnda målsättning för bestämmande av tjänstgöringsalternativ innebär

ett väsentligt nytt sätt att se på hela frågan. Den medför ett utökat hänsynstagande

till avvikande samhällsuppfattningar på så sätt att det icke

längre skulle vara bruk av vapen eller ej som blir undantagsgrundande

utan i stället uppfattningen om huruvida riket skall försvaras eller ej och

sättet för hur ett eventuellt försvar skall genomföras. Skulle en allmänt

negativ inställning till landets försvar godtas som grund för en undantagslagstiftning

kan man icke längre tala om att landets försvar bygger på

allmän värnplikt. Man får i stället ett på frivilligt åtagande baserat försvarssystem,

vilket till sin yttersta konsekvens kan leda till en yrkesanställd

krigsmakt, en utveckling som direkt strider mot riksdagens vid flera

tillfällen uttalade grundsyn på den allmänna värnplikten.

Arbetsmarknadsstyrelsen —- som enligt 4 § vapenfrilagen bestämmer vilket

slag av tjänstgöring som vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra och även

enligt samma lagrum har tillsyn över vapenfria tjänstepliktigas utbildning

och tjänstgöring — framhåller att den i enlighet med sina åligganden i vapenfrilagen

kontinuerligt bevakar de nuvarande och prövar de olika förslag

till nya tjänster som framkommer. Vid prövningen av olika utbildningsalternativ

och -myndigheter begagnar styrelsen följande kriterier.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

1. Den tjänstgöring vapenfri tjänstepliktig (vtp) har att göra skall vara

betydelsefull för samhället i såväl krig som fred.

2. Vtp skall göra sådan tjänst som han med hänsyn till sin civila utbildning

och allmänna fallenhet kan anses bäst lämpad för.

3. Hänsyn tas i möjligaste mån till vtp:s önskemål.

4. Utbildningsmyndigheten skall äga resurser att på effektivt sätt administrera

samt utbilda och handleda vtp.

5. Lönsamhetsaspekt — för att minska utbildningskostnader och få till

stånd en likartad behandling av vtp bör varje myndighet ta emot grupper

om minst 8—10 vtp.

Styrelsen anför i anslutning härtill, att styrelsen — efter studier hösten

1968 av vapenfriverksamheten vid samtliga utbildningsmyndigheter och

efter noggrann prövning — funnit att vissa myndigheter inte uppfyller

de angivna kriterierna, varför vapenfriverksamheten vid åsyftade myndigheter

kommer att avvecklas från och med budgetåret 1969/70. Detta innebär,

att verksamheten avvecklas vid etnografiska museet, försvarsdepartementet,

poststyrelsen, statens sjöhistoriska museum, svenska filminstitutet,

Svenska röda korset (på begäran av organisationen), tekniska museet, Uppsala

universitets skogsförvaltning, Svenska FN-förbundet och Svenska baptistförbundet.

Styrelsen ämnar i stället koncentrera verksamheten till färre

myndigheter som har möjligheter att ta emot större vtp-grupper i kvalificerade

arbetsuppgifter. Styrelsen satsar vid uttagning och tilldelning av

vtp på sådana tjänster som är speciellt attraktiva bland dem och i vilka

möjligheter bör finnas att ge en god utbildning. Exempel därpå är museibiträdestjänster

vid riksantikvarieämbetet, expeditionstjänster vid SIDA

och brandtjänst vid luftfartsverket.

En sektor där styrelsen i framtiden avser att placera ett stort antal vtp

— efter visat stort intresse från deras sida — är vårdsektorn. Sedan hösten

1968 pågår försöksverksamhet vid några av statens ungdomsvårdsskolor.

Med början sommaren 1969 kommer en utökad försöksverksamhet att äga

rum vid Malmö stads socialförvaltning. Nio vtp kommer att placeras inom

den slutna barna- och ungdomsvården. Samtidigt kommer ett tjugotal vtp

att påbörja utbildning som expeditions- och utredningsbiträden vid några

mellansvenska länsarbetsnämnders arbetsvårdsexpeditioner. Genom denna

satsning kommer under budgetåret 1969/70 omkring 20 % av de vtp som då

skall göra sin första tjänstgöring att utbildas på vårdområdet. Utöver ovannämnda

grupper omfattar vårdsektorn 102 vtp som fullgör vårdbiträdestjänst

hos vissa sjukvårdshuvudmän.

Av arbetsmarknadsstyrelsen gjorda sammanställningar framgår sammanfattningsvis

följande rörande fördelningen på tjänstegrenar för inkallade

under budgetåret 1969/70 (ej repetitionsutbildning). Hela antalet vtp är

742. Av dessa fullgör 180 brandtjänst (luftfartsverket), 222 teknisk tjänst

(linjereparationstjänst hos statens vattenfallsverk, reparationstjänst hos

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

11

statens järnvägar samt linjereparationstjänst och telegrafbiträdestjänst hos

telestyrelsen), 151 vårdtjänst (se ovan), 25 läkartjänst, 80 ekonomitjänst

(civilförsvarsstyrelsen), 37 lantbrukstjänst m. m. (21 kulturminnesvårdstjänst

och 16 lantbrukstjänst vid Ökna lantbruksskola i Sörmland) och 47

expeditionstjänst (bl. a. riksantikvarieämbetet, SIDA och statens vattenfallsverk).

I anslutning härtill kan framhållas, att styrelsen utarbetat ett

förslag till ny utbildningsform för vtp i expeditionstjänst.

Arbetsmarknadsstyrelsen menar att bestämmelserna i den nuvarande vapenfrilagens

2 § ger utrymme att låta vtp tjänstgöra vid ideella föreningar.

Under budgetåret 1969/70 kommer emellertid ingen vtp att påbörja sin

tjänstgöring vid någon sådan organisation. Anledningen därtill är att ingen

förening som anmält intresse för vtp uppfyller de ovan angivna kriterierna.

För närvarande arbetar styrelsen på att få till stånd en utbildningsform

som skall göra det möjligt att placera vtp hos ideella organisationer.

Styrelsen uttalar, att den strävar att placera personer, som har kvalifikationer

från forsknings- och annan vetenskaplig verksamhet, inom områden

där deras meriter kan utnyttjas. Hittills har det emellertid visat sig att endast

ett fåtal vtp har sådana meriter. En del tillgängliga tjänster har därför

inte kunnat besättas.

Beträffande önskemålet att en vapenfri tjänstepliktig eventuellt skall få

tjänstgöra i sitt civila yrke på sin ordinarie arbetsplats (motionerna I: 346

och II: 393) framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att — bl. a. av rättviseskäl

•— en utredning av problemet bör omfatta samtliga värnpliktiga och inte

endast minoriteterna i vapenfri tjänst.

Då det slutligen gäller frågan om att ålägga en vapenfri tjänstepliktig

att tjänstgöra hos viss myndighet mot sin vilja (motionerna 1:346 och

11:393) anför styrelsen följande.

Styrelsen har tolkat bestämmelserna i vapenfrilagen på det sätt att tillståndet

att göra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänst endast avser

medgivande att icke utbildas i brulc av vapen mot annan. Rätt att välja

visst slag av vapenfri tjänst föreligger däremot inte för vtp. Vid uttagning

av vtp till olika tjänstgöringsalternativ tar styrelsen emellertid i största

möjliga utsträckning hänsyn till framförda önskemål. Under mars—april

1969 har vapenfrienheten haft uttagning av 207 vtp. Av dessa hade åtta inte

angivit något önskemål och fyra ville tjänstgöra i u-land. 23 fick inte den

tilldelning de begärt då de i något eller några avseenden inte uppfyllde de

fordringar som utbildningsmyndigheterna anmält. Resterande 172 fick önskad

uttagning.

Tjänstgöringens längd

Ovan har angivits, att tjänstgöringstiden för vapenfria tjänstepliktiga är

540 dagar som kan fördelas i omgångar över hela värnplikstiden (5 § vapenfrilagen).

Därutöver kan vapenfria tjänstepliktiga på samma sätt som andra

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

värnpliktiga inkallas till tjänstgöring under beredskap eller krig.

Tjänstgöringstiden 540 dagar motsvarar utbildningstiden för värnpliktiga,

som tas ut till specialtjänst (27 § 1 mom. D värnpliktslagen).

Vapenfriutredningen ansåg, att med hänsyn till riskerna för missbruk av

möjligheten att fullgöra vapenfri tjänst borde fredstjänstgöringen vara längre

än för huvuddelen av värnpliktiga i vapentjänst. Kravet på fullgod utbildning

till de relativt kvalificerade arbetsuppgifter som befunnits lämpliga

för de vapenfria medförde också att tiden för denna utbildning inte

kunde sättas alltför kort. Utredningen ansåg dock inte riktigt att utbildningen

för vapenfria skulle vara lika lång som den tjänstgöring, som kunde

åläggas värnpliktiga i vapentjänst. Den föreslagna tiden, som var lika lång

som i den sedermera antagna lagen, ansågs rimlig främst med beaktande av

att ett godtagbart utbildningsresultat skulle kunna uppnås. Utredningen uttalade

vidare bl. a. att de uppgifter som under krigstid måste ställas på de

vapenfria vore givetvis av sådant slag, att det vore tänkbart att på samma

sätt som sker i fråga om värnpliktsutbildningen införa varierande tjänstgöringstider.

Därvid kunde också hänsyn tas till de vapenfrias individuella

förmåga att tillgodogöra sig utbildningen. Utredningen ansåg emellertid att

alla vapenfria borde fullgöra lika lång tjänstgöring och hänvisade därvid

främst till att grunden för medgivande av vapenfri tjänst är densamma för

alla värnpliktiga och att de tidsmässiga konsekvenserna av vapenfri tjänst

därför borde vara lika för alla.

Beträffande innehållet i remissyttranden över utredningens förslag i detta

avseende hänvisar utskottet till prop. 1966: 107 s. 37.

Föredragande departementschefen anslöt sig till vapenfriutredningens uttalande

att tjänstgöringstiden i huvudsak måste anpassas så att den medgav

en effektiv utbildning till merendels tämligen kvalificerade tjänstgöringsuppgifter

under krigsförhållande.

Han fann med hänsyn härtill utredningsförslaget väl avvägt. Han erinrade

om att dagantalet 540 dagar motsvarade utbildningstiden för specialtjänstuttagna

värnpliktiga och nära överensstämde med den tid som han enligt

prop. 106 rörande de värnpliktigas utbildning m. in. skulle komma att föreslå

som den längsta möjliga för värnpliktiga i allmänhet. Vidare anslöt sig

departementschefen till förslaget att i ett skärpt läge borde skillnad inte

göras mellan de vapenfrias och de värnpliktigas samhällsviktiga insatser.

Riksdagen godtog utan erinran propositionsförslaget rörande tjänstgöringstiden.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför följande beträffande motionsuttalandet

(1:346 och 11:393) att den stora delen av vapenfria tjänst ep liktiga utför

okvalificerade rutingöromål som inte kräver någon längre utbildning.

Styrelsen vill här anmäla att med det arbete som fortlöpande pågår att

förbättra vapenfriverksamheten kan man vänta sig att tjänsterna kommer

att bli innehållsrika och meningsfyllda. För tjänsterna fordras en omfattande

och allsidig utbildning. För att vtp efter en grundutbildning skall kunna

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

13

befästa sina yrkeskunskaper på ett sådant sätt att han kan krigsplaceras

måste han ha en avsevärd tillämpningsutbildning.

Värnpliktsverket hänvisar till en sammanställning av tjänstgöringstider

för olika värnpliktskategorier — off, uoff, ubef, meniga och uttagna till specialtjänst

— samt anför att av de inskrivningsprövade, som ansökt om vapenfri

tjänst vid 1968 års inskrivningsförrättningar — omkring 720, Bergslagens

militärområde icke inräknat — skulle omkring en tredjedel ha kunnat uttagas

till underofficersutbildning och drygt lika många till underbefälsutbildning.

Vidare uttalar värnpliktsverket bl. a. att något i sak väsentligt nytt

som påverkar denna fråga synes icke ha framkommit efter 1966 års riksdagsbeslut.

Den av värnpliktsverket åberopade sammanställningen utgör en sammanfattning

av de väsentliga bestämmelserna i 27 § värnpliktslagen och i förevarande

hänseende av de grunder för värnpliktsutbildningen, som riksdagen

godkände år 1966 (prop. 106, 2LU 48). Sammanställningen innehåller bl. a.

följande uppgifter angående tjänstgöringstiden för de värnpliktiga.

Försvarsgren

Utbildning

V ärnpliktskategori

OfI

Uoff

Ubef

Kate-

gori

E

Kate-

gori

F

Meniga

Kate-

gori

G

Hand- räck- nings - tjänst

Stabs- tjänst

Armén........................

751

661

521

521

456

411

390

390

Flottan ......................

735

615

508

573

487

429

392

392

Kustartilleriet ................

735

645

490

—

460

411

394

390

Flygvapnet....................

640

550

474

459

380

335

394

390

Angivna tjänstgöringstider anger summan av tiden för grundutbildning

och repetitionsutbildning. I fråga om den senare kan variationer förekomma

beroende på krigsplacering. Officersutbildningen förutsätter —- i den mån

utbildningstiden överstiger tiden för underofficersutbildning — frivilligt

åtagande.

Den differentiering av utbildningstidens längd, som finns för värnpliktiga

i allmänhet (utom handräckningsvärnpliktiga), är främst beroende av den

tid som behövs för grundutbildning av den värnpliktige i dennes befattning.

Utöver de tjänstgöringstider, som finns i tabellen, gäller, som tidigare angivits,

att värnpliktiga i specialtjänst (utom läkare) har en tjänstgöringstid

av 540 dagar uppdelad i omgångar med hänsjm till civila studier m. m.

Till denna grupp hänförs bl. a. tandläkare, apotekare, veterinärer och viss

teknisk personal.

I detta sammanhang må anmärkas, att 1966 års värnpliktskommitté beräknar

att inom kort framlägga ett delbetänkande rörande värnpliktiga uttagna

för utbildning i specialtjänst.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

1968 års utredning om biståndsutbildning

I oktober 1968 tillkallade chefen för försvarsdepartementet, statsrådet

Andersson, enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande en sakkunnig för att utreda

frågan om utbildning av vapenfria tjänstepliktiga och andra värnpliktiga

för internationell biståndsverksamhet m. m.

I utredningsdirektiven erinrar departementschefen om uttalandena vid

vapenfrilagens tillkomst rörande tjänstgöring i u-landshjälp (se avsnittet

Tjänstgöringsområden). Härefter anförde departementschefen.

Det är uppenbart att den som skall göra en meningsfylld internationell

biståndsinsats måste ha speciella kunskaper inom något av de områden

som efterfrågas av u-ländernas myndigheter. Hans vilja till medverkan

måste också vara grundad på vissa allmänna kunskaper om det mottagande

landets förhållanden. Sådana kunskaper har endast i undantagsfall den

20-årige svensk som skall göra värnplikt eller vapenfri tjänst. Han har i

regel inte heller tillräcklig erfarenhet för att kunna delta i någon form av

katastrofhj älp.

En stark satsning görs f. n. för att öka den svenska medverkan i det

internationella biståndet över hela fältet, vilket bl. a. tar sig uttryck i en

förstärkt utbildnings- och rekryteringsverksamhet. Om det skulle visa

sig att även vapenfria tjänstepliktiga och andra värnpliktiga kan användas

i det internationella biståndet, skulle Sveriges möjligheter vidgas att

göra direkta personalinsatser inte minst i katastroffall, och vårt land skulle

tillföras goda kunskaper och erfarenheter av värde för totalförsvarsinsatserna

under krig. Det framstår med hänsyn härtill som alltmera angeläget

att undersöka förutsättningarna att anordna utbildning för internationell

biståndsverksamhet inom ramen för värnpliktstjänstgöringen och

den vapenfria tjänsten. Frågan om en sådan målinriktad och specialiserad

utbildning har stor principiell räckvidd och de administrativa och praktiska

problemen är många. Efter samråd med ministern för utrikes ärendena

och chefen för inrikesdepartementet har jag funnit att frågan bör

utredas allsidigt. Utredningen bör anförtros en särskilt tillkallad sakkunnig.

Utredningsmannen bör till en början behandla spörsmål om den ifrågasatta

utbildningens anordnande och innehåll samt om utbildningstidens

längd och utbildningskontingentens storlek. Utbildningen bör i första hand

syfta till att göra vederbörande lämpad att delta i hjälpaktioner i katastroffall,

men den bör även kunna vara en grund för framtida u-landstjänst.

Utbildningen skall äga rum inom landet och bör ske i samarbete med SIDA,

Svenska Röda Korset eller annan svensk hjälporganisation med internationell

anknytning. Det är tänkbart att utbildningen bör ske i Svenska

Röda Korsets eller civilförsvarsstyrelsens regi. Utbildningen skall äga rum

på de sociala och ekonomiska villkor som gäller för vapenfria tjänstepliktiga

och andra värnpliktiga. I den mån utbildningen inte täcker hela

tjänstgöringstiden för vederbörande vapenfria tjänstepliktiga och andra

värnpliktiga har utredningsmannen att ta ställning till hur återstående

tjänstgöringstid skall utnyttjas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

Beträffande innehållet i övrigt i utredningsdirektiven får utskottet hänvisa

till Riksdagsberättelsen 1969 s. 111.

Vapenfrinämndens sammansättning

Såsom ovan angivits består vapenfrinämnden av ordförande och sex andra

ledamöter (10 § vapenfrilagen). Enligt nämnda lagrum samt 11 och 12 §§ i

samma lag gäller vidare följande. För ledamot skall finnas ersättare. Ordförande

och ersättare för honom skall vara eller ha varit innehavare av

domarämbete. Konungen utser ledamöter och ersättare för viss tid. Vapenfrinämnden

är beslutför när minst fem ledamöter, bland dem ordföranden

eller ersättare för honom, är närvarande. Som nämndens beslut gäller den

mening varom de flesta förena sig eller, vid lika röstetal, den mening som

ordföranden biträder. Rättegångsbalkens bestämmelser om jäv mot domare

gäller i tillämpliga delar ledamot av vapenfrinämnden.

Vapenfrinämnden framhåller i sitt yttrande över motionerna I: 346 och

11:393 att hos ledamöterna av nämnden föreligger erfarenhet bl. a. från

religiös verksamhet, fredsrörelser, internationell biståndsverksamhet, folkrörelser

och psykologisk verksamhet men att ingen ledamot är att anse som

»företrädare» eller »representant» för någon viss åsikt i vapenfrifrågor.

Nämnden avstyrker motionsförslaget att nämnden skall utökas med en

ledamot som »representant för de icke-religiösa vapenvägrarna» och anför

som grund härför följande.

Det är svårt att förstå vad motionärerna menar skulle vinnas genom förslaget.

För den händelse man anser att nämnden behöver tillföras mera sakkunskap

för att kunna objektivt bedöma de icke-religiösa sökandenas inställning

till bruk av vapen, vill nämnden emellertid anföra att dessa sökandes

skäl och värderingar icke är av så märklig natur att specialist skulle erfordras

för uttolkning av desamma.

Motionärerna uttalar att det förhållandet att icke-religiösa vägrare oftare

får avslag på sina ansökningar än religiösa kan antas i viss mån ha påverkats

av att det icke finns någon företrädare för de icke-religiösa vägrarnas

åsikter i nämnden. Läsaren av dessa rader i motionen kan inte gärna undgå

att komma in på tankegången, att häri kan ligga en antydan att nämnden

intar en avog inställning mot de etiska vapenvägrarna och att detta förhållande

skulle behöva så att säga vägas upp av att en ledamot särskilt företräder

dessa. I anslutning härtill vill nämnden framhålla, att nämnden ju är

ett organ med domstolsliknande funktioner. I sin verksamhet har nämnden

att strikt hålla sig till gällande lagstiftning och dess intentioner. Det är helt

självklart att ledamöterna i sitt uppdrag besjälas endast av en uppriktig

strävan att, med allt rimligt hänsynstagande till den enskilde, söka nå fram

till ett objektivt riktigt avgörande i varje särskilt ärende i enlighet med vapenfrilagens

bestämmelser. Ledamöterna är underkastade straffansvar för

sin verksamhet. Om ledamot i nämnden skulle ha till uppgift att företräda

en viss åsiktsriktning och därmed antagas genomgående ha en förhandsinställning

i ärendena, skulle nämnden helt mista sin karaktär av ett objektivt

och opartiskt bedömande organ.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

Sedan vapenfrinämnden avgivit ovannämnda yttrande har Kungl. Maj :t

förordnat ledamöter och ersättare i nämnden för en ny treårsperiod. Därvid

har en pastor som är verksam inom frikyrkorörelsen och som tidigare

varit ledamot blivit ersättare för ledamot, och till ny ledamot har förordnats

en ombudsman i LO. Antalet ersättare har ökats så att det nu finns

två ersättare för ordföranden och elva ersättare för de övriga ledamöterna.

Informationsfrågan

Från och med halvårsskiftet i år har systemet för inskrivning och redovisning

av värnpliktiga lagts om. Inskrivningen skall äga rum vid sex fasta inskrivningscentraler.

Varje värnpliktig kommer att deltaga i provningsverksamheten

under två dagar. Centralt organ för inskrivningen och personalredovisningen

är värnpliktsverket.

Redan före inskrivningen inhämtas vissa uppgifter (frågehäfte) från den

värnpliktige, vilka uppgifter därefter blir av betydelse för inskrivningsprövningen.

I samband med att frågehäftet och vissa andra handlingar tillställs

den värnpliktige får denne en av värnpliktsverket utgiven 48-sidig

broschyr med titeln Inför inskrivningen. I ett avsnitt, som i den nu aktuella

upplagan (1969) omfattar två sidor, lämnas upplysningar om vapenfri

tjänst. En redogörelse för det väsentliga innehållet i vapenfrilagen lämnas.

Sålunda anges bl. a. förutsättningen för tillstånd till vapenfri tjänst,

tjänstgöringsalternativen och tjänstgöringstidens längd. Vidare anges bl. a.

att närmare orientering om tjänstgöringsalternativ lämnas av arbetsmarknadsstyrelsen

till den som medgivits vapenfri tjänst. Slutligen framhålls, att

närmare upplysningar om den vapenfria tjänsten lämnas vid inskrivningscentralerna.

Denna uppgift anknyter till 40 § kungörelsen den 29 maj 1969

(nr 379) om inskrivning och redovisning av värnpliktiga, i vilken paragraf

stadgas, att de inskrivningsskyldiga vid inskrivningsförrättning skall erhålla

upplysning om bestämmelserna för bl. a. vapenfri tjänst. I enlighet

härmed har i momenten 312 och 316 (se även 461—464) i Provisorisk Inskrivningsinstruktion

upptagits bestämmelser, som avser information till

de inskrivningsskyldiga beträffande vapenfri tjänst.

Arbetsmarknadsstyrelsen har utarbetat en åttasidig folder, som vänder

sig till den vapenfrie tjänstepliktige. Det mest omfattande avsnittet innehåller

en redogörelse för de tjänstgöringsalternativ, som är aktuella fr. o. m. den

1 juli 1969 t. v. I broschyren ges bl. a. kortfattade upplysningar om ekonomiska

och sociala villkor för vapenfria tjänsteplikt ga.

I detta sammanhang må erinras om att föredragande departementschefen

— utan erinran från riksdagens sida — vid vapenfrilagens tillkomst uttalade

att bättre information än vad som ditintills varit fallet skulle ges vid inskrivningen

om innebörden av vapenfrilagstiftningen och den vapenfria tjänsten.

Självfallet skulle, tilläde departementschefen, informationen vara objektiv

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969 17

och inte utformas som propaganda för eller mot vapenfri tjänst (prop. 1966:

107 s. 48).

Värnpliktsverket hänvisar till innehållet i ovannämnda broschyr -—- i den

utformning denna hade 1968 — och uttalar i sitt yttrande, att informationen

till de inskrivningsskyldiga ges i enlighet med departementschefens uttalande.

Vidare anför verket.

Informationen 1968 var utökad i jämförelse med vad tidigare varit fallet

och avser grunderna för vapenfri tjänst, huvudalternativ för tjänstgöringen

samt tjänstgöringstidens längd. Informationen är utarbetad i samråd med

arbetsmarknadsstyrelsen och vapenfrinämnden samt underställd försvarsdepartementets

prövning. Till sin omfattning måste informationen i denna

fråga vägas mot informationsbehovet totalt och beträffande alla de övriga

frågor som uppställer sig inför inskrivningstillfället. Eftersom frågan om

vapenfri tjänst i första hand är särskilt beroende av den enskilde värnpliktiges

personliga förhållanden anges i informationen »Inför inskrivningen»

att närmare upplysningar lämnas vid inskrivningsexpeditionerna och av inskrivningsnämnden.

Motsvarande information om villkoren för vapenfri

tjänst in. m. lämnas också enskild värnpliktig, som begär detta i anslutning

till eller under tjänstgöringstillfälle eller i övrigt under vederbörandes tid

som värnpliktig.

Verket tillägger, att den slutliga informationen om tjänstgöringsalternativ

är främst aktuell för sådana som medgivits vapenfri tjänst och att sådan information

ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen.

Utskottet

Enligt 1966 års lag om vapenfri tjänst kan värnpliktig erhålla tillstånd

att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring. Förutsättningen

härför är att bruk av vapen mot annan inte är förenligt med sökandens

personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom.

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst som är av betydelse för samhället.

Han får icke övas i bruk av vapen eller åläggas bära vapen eller ammunition.

Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer vilket slag av tjänstgöring de

vapenfria skall fullgöra och har tillsyn över utbildningen och tjänstgöringen.

Tjänstgöringstiden är 540 dagar.

En särskild vapenfrinämnd prövar frågan om tillstånd att fullgöra vapenfri

tjänst. Nämndens beslut kan överklagas hos Kungl. Maj :t.

I de motioner som behandlas i detta utlåtande riktas kritik mot vapenfrilagstiftningen

på olika punkter och hemställs om en översyn av lagstiftningen.

Utskottet vill innan de olika detaljfrågorna i motionerna tas upp till behandling

framhålla följande. Vapenfrilagstiftningen är eu undantagslagstiftning

till förmån för dem som hyser djupgående betänkligheter mot

värnpliktstjänstgöringen. Lagstiftningen är betingad av respekten för indi
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

videns åsiktsfrihet. Det är emellertid angeläget understryka, att statsmakterna

inte avsett att tillerkänna dem som får tillstånd till vapenfri tjänst

bättre villkor än de värnpliktiga vare sig då det gäller rätten att välja tjänstgöring

eller i annat avseende. Inte heller får den vapenfria tjänsten ges ett

sådant innehåll att den framstår som en opåkallad förmån för en viss grupp

medborgare.

Förutsättningar för vapenfri tjänst

Motionärerna menar att formuleringen »djup samvetsnöd» i den regel

som anger förutsättningarna för vapenfri tjänst medfört tolkningssvårigheter.

Detta rekvisit som förutsättning för vapenfri tjänst bör enligt motionerna

I: 346 och II: 393 slopas. I dessa motioner anförs även att den personliga

inställning till värnpliktsvägran och »djup samvetsnöd» som de utredningsmän

har, som biträder vapenfrinämnden, blir avgörande för nämndens beslut.

De i vapenfrilagen angivna förutsättningarna för vapenfri tjänst innebär

att både religiösa och etiska betänkligheter kan medföra befrielse från vapentjänstgöring.

Det krävs att vederbörande på grund av sin klart dokumenterade

övertygelse inte är beredd att för något ändamål bruka vapen

mot annan. Vid lagens tillkomst framhölls att det borde fordras att den som

söker vapenfri tjänst kan åberopa synnerligen starka skäl för att få bifall

till sin ansökan. Det allvar och djup i sökandens övertygelse, som skulle

krävas för bifall till ansökan, ansågs liksom enligt den tidigare lagen i ämnet

böra markeras med uttrycket djup samvetsnöd.

Vid remissbehandlingen har vapenfrinämnden — som framhållit att villkoren

för att erhålla vapenfri tjänst ända sedan 1902 varit knutna till den

värnpliktiges samvetsreaktion inför vapenbruket —- uttalat att någon tvekan

om vilken situation som lagstiftaren åsyftar hitintills inte yppats hos de

tillämpande myndigheterna. En helt annan sak är att det alltid måste vara

en svår och grannlaga uppgift att i det enskilda fallet söka utröna, om den

värnpliktige till sitt sinnelag är sådan som lagstiftaren förutsatt för att vapenfri

tjänst skall kunna beviljas. Denna svårighet ligger i sakens natur

och är ofrånkomlig vilket uttryck man än väljer för den situation, som lagstiftaren

velat beskriva med uttrycket »djup samvetsnöd».

Utskottet ansluter sig till den mening vapenfrinämnden gett uttryck åt.

Motionärerna har inte ifrågasatt att vapenfrilagen borde tillämpas i fråga

om andra grupper än dem som nu omfattas av lagen. En omformulering av

lagen i förevarande hänseende utan att någon saklig ändring är avsedd

skulle enligt utskottets mening inte tjäna något rimligt syfte. Med hänsyn

till det anförda och då vapenfrinämndens yttrande ger stöd för att en fast

praxis finns i fråga om prövningen av ansökningar om vapenfri tjänst anser

utskottet att någon utredning i anledning av motionerna inte år påkallad i

denna del.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

19

Tjänstgöringsområden

I samtliga motioner framhålls som önskvärt att en vidgning av tjänstgöringsalternativen

för de vapenfria kommer till stånd. Sålunda bör möjlighet

skapas att fullgöra tjänst hos ideella föreningar samt freds-, politiska,

religiösa och nykterhetsorganisationer. I de likalydande motionerna 1: 346

och II: 393 anges vidare fredstjänst på fältet i u-länderna som lämplig för

vapenfria med tillräckliga kvalifikationer. I motionen 1:390 pekas på möjligheterna

till tjänstgöring inom vårdyrken. I samma motion uttalas även

att det torde vara möjligt att i större utsträckning än hittills utnyttja vapenfria

som har kvalifikationer för forskning och vetenskaplig verksamhet.

Samtliga motionärer menar att ingen vapenfri tjänstepliktig bör kunna

åläggas att göra sådan tjänst som strider mot vederbörandes övertygelse. I

detta sammanhang nämns särskilt åläggande att tjänstgöra inom civilförsvaret.

I den allmänna debatten har framställts krav på att vapenfria skulle kunna

få fullgöra sin tjänsteplikt genom att arbeta i sitt civila yrke på sin ordinarie

arbetsplats med samma sociala och ekonomiska villkor som andra

värnpliktiga. Skillnaden mellan dessa villkor och den ordinarie arbetslönen

borde gå till fredsfrämjande ändamål, exempelvis fredsforskning. Enligt

motionerna I: 346 och II: 393 bör möjligheterna att införa ett sådant system

undersökas. I den andra motionen, 1: 390, ställer sig motionären mera tveksam

till detta tjänstgöringsalternativ men uttalar att erfarenheterna från

Norge, där systemet tillämpas, förtjänar uppmärksamhet.

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst som är betydelsefull för samhället.

I lagen lämnas en exemplifiering på tjänst som kan komma i fråga.

Bland de särskilt uppräknade tjänstgöringsområdena kan nämnas brandtjänst

inom civilförsvaret, reparationstjänst vid bl. a. järnvägarna samt hälsovårds-

eller sjukvårdstjänst inom det civila medicinalväsendet. Som uttalades

vid lagens tillkomst utesluter emellertid uppräkningen i lagen inte att

i särskilda fall även annan tjänstgöring, som uppfyller nyss angivna krav och

som står i överensstämmelse med de allmänna riktlinjerna för den vapenfria

tjänsten, kan komma i fråga.

Av arbetsmarknadsstyrelsens yttranden framgår, att styrelsen kontinuerligt

bevakar de nuvarande tjänstgöringsområdena och prövar de olika förslag

till nya alternativ som framkommer. Enligt utskottets mening utgör de

faktorer — uppställda i fem punkter och redovisade i det föregående — som

styrelsen därvid beaktar en god grund för att få fram lämpliga tjänstgöringsalternativ.

Det ligger dock i öppen dag, att det inte är möjligt att för

alla vapenfria tjänstep liktiga få fram t jänstgöringsområden, där alla de

nämnda kriterierna är uppfyllda. Detta torde inte minst gälla frågan om

hänsynen till den vapenfries önskemål. I enlighet med det inledningsvis

sagda kan det emellertid lika litet som då det gäller den vanliga värnpliktstjänstgöringen

de egna önskemålen få spela en avgörande roll vid valet av

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år i969

tjänstgöring. Den begränsning som härvidlag finns är att vapenfri tjänstepliktig

inte får åläggas att tjänstgöra inom krigsmakten mot sin vilja. Utskottet

kan inte tillstyrka att den vapenfrie tjänstepliktige i vidare mån än

vad som följer av denna regel får rätt att vägra viss tjänstgöring.

Av den lämnade redogörelsen för den planerade verksamheten på vapenfrisektorn

för innevarande budgetår framgår att omkring 20 % av de vapenfria

tjänstepliktiga kommer att utbildas på vårdområdet. Eftersom en del

av denna verksamhet har experimentkaraktär finns det stöd för antagandet

att en ytterligare satsning på detta område kommer att ske i fortsättningen.

Motionskravet i denna del torde därför vara tillgodosett. Även då det gäller

flertalet av de övriga önskemål beträffande tjänstgöringsalternativen som

framställts i motionerna ger arbetsmarknadsstyrelsens yttranden stöd för

att man är inriktad på att tillgodose önskemålen i den mån de ovan nämnda

kriterierna för tjänsten i fråga är uppfyllda. Vad särskilt angår tjänstgöring

i u-land får utskottet erinra om att Kungl. Maj :t förra året tillkallat en

sakkunnig för att utreda frågor om utbildning av vapenfria t jänstep liktiga

och vanliga värnpliktiga för internationell biståndsverksamhet in. m.

Med hänsyn till vad i det föregående anförts finns det enligt utskottets

mening inte behov av någon utredning av vidgade tjänstgöringsmöjiigheter

för de vapenfria t jänstep liktiga. Det finns inte heller anledning utreda möjligheterna

för vapenfria tjänstepliktiga att på sätt som föreslagits tjänstgöra

i sina civila yrken.

Tjänstgöringens längd

I motionerna I: 346 och II: 393 yrkas att tjänstgöringstiden för vapenfria

tjänstepliktiga skall minskas från 540 dagar till cirka 400 dagar eller lika

med vad som gäller för huvuddelen av vanliga värnpliktiga.

I anledning av motionsyrlcandet vill utskottet erinra om att en mycket

stor del av dem som fullgör värnpliktstjänstgöring är skyldiga att tjänstgöra

lika länge eller längre än de vapenfria. Redan denna omständighet talar

emot bifall till motionsyrkandet. Vad som emellertid främst är av betydelse

är att tjänstgöringstiden vid vapenfrilagens tillkomst bestämdes med hänsyn

till att den i huvudsak måste anpassas så att den medgav en effektiv utbildning

till merendels tämligen kvalificerade tjänstgöringsuppgifter under

krigsförhållanden. På grund härav kan utskottet, som liksom vid lagens tillkomst

anser att varierande tjänstgöringstider i princip inte bör förekomma

för de vapenfria, inte förorda en sänkning av utbildningstiden.

I enlighet med det anförda kan utskottet inte ställa sig bakom motionärernas

utredningsyrkande i förevarande del.

Vapenfrinämndens sammansättning

Vapenfrinämnden, som har att pröva ansökan om tillstånd att fullgöra

vapenfri tjänst, utses av Kungl. Maj:t. Nämnden består av ordförande och

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969 21

sex andra ledamöter. För närvarande finns två ersättare för ordföranden och

elva ersättare för övriga ledamöter. Ordföranden och ersättare för honom

skall vara eller ha varit innehavare av domarämbete. Vid vapenfrilagens

tillkomst uttalade föredragande departementschefen utan erinran från riksdagens

sida, att det är angeläget att olika intressen blir allsidigt representerade

i nämnden. Vidare anfördes att några av ledamöterna självfallet bör

ha anknytning till yrkesområden, som gör dem särskilt ägnade att bedöma

bärigheten av de samvetsbetänkligheter mot vapenbruk som åberopas av

sökandena.

I motionerna 1: 346 och II: 393 yrkas att vapenfrinämnden skall utökas

med en representant för de icke-religiösa värnpliktsvägrarna. Motionärerna

hänvisar till att det i nämnden vid tiden för motionernas väckande fanns »två

representanter för den religiösa åskådningen». Samma synpunkter anförs

i motionen 1: 390.

Vapenfrinämnden är, som den själv framhåller, ett organ med domslolsliknande

funktioner. I sin verksamhet har den att strikt hålla sig till gällande

lagstiftning och dess intentioner. Ledamöterna i nämnden skall alltså

inte företräda någon viss åsikt i vapenfrifrågor. Med hänsyn till det anförda

finns det enligt utskottets mening inte skäl att införa regler om att Kungl.

Maj :t skall utse ledamöter och suppleanter i nämnden från viss eller vissa

intressegrupper. Utskottet avstyrker således motionerna i denna del.

Informationsfrågan

I motionerna I: 346 och II: 393 framställs krav på att myndigheterna skall

åläggas att vid inskrivningsförrättningarna lämna bättre information till

de värnpliktiga om vapenfri tjänst än vad som för närvarande sker.

I det föregående har lämnats en utförlig redogörelse för den information

som lämnas i det av motionärerna påtalade hänseendet. Utskottet anser,

att informationen till sitt innehåll väl fyller det krav, som ställdes vid lagens

tillkomst, nämligen att den skulle vara objektiv och inte utformas som

propaganda för eller emot vapenfri tjänst. Även omfattningen av informationen

är enligt utskottets mening väl avvägd. Någon riksdagens åtgärd i anledning

av motionerna är således inte heller i detta avseende påkallad.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner, nämligen

1) motionerna I: 346 och II: 393 samt

2) motionen 1: 390,

inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 november 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1963

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand (s), Kilsmo (fp)*, Ivar Andersson

(s), Axelson (fp), Blomqnist (in) och fröken Pehrsson (ep);

från andra kammaren: fröken Sandell (s), herr Fredriksson (s)*, fru

Skantz (s), herr Nilsson i Kalmar (s), fru Framkel (fp), herr Åkerlind

(m), fru Håvik (s) och herr Johansson i Skärstad (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHIM 1969 690031

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.