Utlåtande i anledning av motioner om ersättning från den allmänna försäkringen för behandling av missbildningar i ansiktet. Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, 1:769 av herr Lars Larsson och herr Göran Karlsson samt 11:901 av fru Skantz m. fl.
1969-11-18 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1969:77, Utlåtande i anledning av motioner om ersättning från den allmänna försäkringen för behandling av missbildningar i ansiktet. Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, 1:769 av herr Lars Larsson och herr Göran Karlsson samt 11:901 av fru Skantz m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1969
1
Nr 77
Utlåtande i anledning av motioner om ersättning från den allmänna
försäkringen för behandling av missbildningar i ansiktet.
Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, 1:769
av herr Lars Larsson och herr Göran Karlsson samt 11:901 av fru Skantz m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att i enlighet med vad som anförts i motionen bestämmelser
utfärdas om vidgad rätt för försäkrad enligt lagen om allmän försäkring till
ersättning med stöd av lagen vid behandling av medfödda och förvärvade ansiktsoch
käkmissbildningar.
Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande
över motionerna från riksförsäkringsverket.
Gällande bestämmelser
Enligt 2 kap. 3 § lagen om allmän försäkring den 25 maj 1962 utgår ersättning
till försäkrad för utgifter för tandläkarvård för sådan av sjukdom föranledd behandling,
som anges i en av Konungen fastställd förteckning och som av tandläkare
meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus. Ersättningen
utgår med tre fjärdedelar av utgifterna eller, då dessa överstigit det belopp,
vartill de enligt av Konungen fastställd taxa skall beräknas uppgå, med tre fjärdedelar
av sistnämnda belopp.
I återbäringstaxan den 24 november 1967 (nr 717) anges under 9 § ersättningsberättigande
behandlingsformer och de beräknade arvoden efter vilka ersättning
utgår. Ersättning utgår i huvudsak endast för behandling som är att hänföra till
tand- och käkkirurgi, käkortopedi, käkprotetik samt annan behandling av käkskada
av svårare beskaffenhet jämte vissa undersökningar och rådfrågning.
Barn som deltar i organiserad barntandvård enligt kungörelsen den 26 maj 1961
(nr 278) angående statsbidrag till folktandvård erhåller kostnadsfri tandvård vid
centraltandpoliklinik, dock med det undantaget att huvudmannen äger uttaga viss
avgift för särskild tandregleringsvård. I övrigt äger huvudman för centraltandpoliklinik
enligt folktandvårdstaxan (senaste lydelse nr 1965:563) fastställa ersättning för
behandling av tandskador av mera svårartad beskaffenhet. Odontologiska fakulteter
och huvudmän för käkcentraler fastställer likaså särskilda taxor.
Har käkskada e. d. uppkommit vid olycksfall i arbete utgår ersättning för erfor
Bihang
till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 77
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1969
derliga kostnader för därav föranledd tandläkarvard med stöd av lagen den 14 maj
1954 om yrkesskadeförsäkring, under samordningstiden dock endast i den man ersättning
inte utgår enligt lagen om allmän försäkring.
Tidigare behandling m. m.
Vid 1962 års riksdag väcktes skilda motioner (1:71 och 11:218 samt 11:367) om
ersättning från den allmänna sjukförsäkringen vid behandling av gomdefekter hos
barn.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 11 behandlade andra lagutskottet dessa
och vissa andra motioner om rätt till ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för tandvårdskostnad. Utskottet erinrade om att sakkunniga tillkallats i december
1961 med uppgift att företa en översyn av sjukförsäkringslagstiftningen. Enligt direktiven
skulle utredningen även undersöka förutsättningarna för en vidgad rätt till
ersättning för tandläkarvård. Utskottet anförde att det för vissa grupper av patienter,
utöver de blivande mödrarna framför allt de gomdefekta barnen, var mer angeläget
med en utvidgning av ersättningsrätten än för andra grupper. Behandlingen av
dessa barn kunde uppdelas huvudsakligen i en kirurgisk del och en tandläkarvardsdel.
För den förra utgick enligt gällande bestämmelser ersättning men ej för den
senare. Starka skäl talade för att de olika behandlingsmomenten betraktades som
likvärdiga även i ersättningshänseende. Enligt utskottets uppfattning hade emellertid
de sakkunniga redan att pröva de olika problem som aktualiserats i motionerna.
Utskottet fann inte påkallat för riksdagen att hemställa om komplettering av utredningsdirektiven
men ansåg lämpligt att motionerna jämte utskottets utlåtande överlämnades
till utredningen för kännedom.
Samma år väcktes motioner (1:356 och 11:432) med hemställan att snabba åtgärder
måtte vidtagas för säkerställande av en effektiv vårdorganisation för de gomdefekta
barnen. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 54 anförde statsutskottet
efter en redogörelse för vidtagna och planerade åtgärder för att förbättra vårdresurserna
att frågan om behandlingen och vården på regionplanet av gomdefekterna
syntes vara på god väg att finna sin lösning. Med hänsyn härtill och då ansvaret
för vård och behandling i första hand var en landstingskommunal angelägenhet
ansåg utskottet att några särskilda åtgärder från riksdagens sida inte var påkallade.
Dock underströk utskottet, att utskottet helt delade motionärernas uppfattning
att snabba åtgärder på området var synnerligen angelägna.
1961 års sjukförsäkringsutredning anförde i sitt betänkande om tandvårdsförsäkring
(SOU 1965:4) att den tandregleringsvård som meddelades de gomdefekta
barnen under tid då de ej var intagna på sjukhus i stor utsträckning ombesörjdes av
folktandvårdens huvudmän; när det gällde barn i skolaldrarna praktiskt taget helt
och hållet. Utredningen förutsatte att så kom att bli förhållandet även i framtiden.
Med hänsyn härtill och då vården av detta klientel måste anses vara den betydelsefullaste
uppgiften inom tandregleringsvården, var det enligt utredningens mening
angeläget att huvudmännen ombesörjde sådan vård och att vården lämnades avgiftsfritt
för den enskilde.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1969
Motionerna
Motionärerna framhåller att medfödda eller förvärvade ansiktsmissbildningar hos
barn och ungdom i regel fordrar en långvarig och omfattande behandling av ett flertal
medicinska och odontologiska experter (plastikkirurg, foniater, käkortoped och käkprotetiker).
Behandlingen kräver en långsiktig planering. Den innebär i flertalet fall
plastikkirurgiska operationer med sjukhusvistelse och därefter långvariga polikliniska
behandlingar. För en optimal rehabilitering krävs ett kontinuerligt lagarbete mellan
olika kliniker och specialister.
Rehabiliteringsarbetet avslutas i många fall med en rekonstruktion av tuggapparaten,
som vid tillämpning av folktandvårdens taxor kan kosta upp till 2 000 kronor.
Frånsett de fall då kostnaderna blir täckta genom försäkring eller skadeståndsvederlag
får patienten ersättning för sina kostnader enligt återbäringstaxan med högst
54 kronor.
Motionärerna upplyser, att det årligen föds mellan 185 och 200 barn i vårt land
med missbildningar av typen harskår och gomspalta. Antalet barn med genom sjukdom
eller olycksfall förvärvad missbildning har uppskattats till cirka 100 per år.
Motionärerna erinrar om att riksdagen år 1960 tillstyrkte att käkcentraler inrättades
vid varje regionsjukhus för behandling av komplicerade käk- och ansiktsfrakturer,
käkställningsanomalier, läpp-, käk- och gomdefekter samt rekonstruktioner
inom ansikte och käkar. Till de inrättade käkcentralerna har knutits högt kvalificerad
odontologisk expertis inom områdena käkortopedi och käkprotetik.
Enligt motionärernas mening bör patienter med medfödda eller förvärvade missbildningar
inom ansiktet ha samma möjligheter till ersättning med stöd av lagen om
allmän försäkring vare sig behandlingen meddelas av läkare eller tandläkare. Ersättning
med stöd av denna lag bör därför utgå i avsevärt vidgad omfattning och avse
behandling som meddelas av specialisttandläkare vid käkcentral, centraltandpoliklinik
eller odontologisk fakultet, röntgenundersökning utförd av specialisttandläkare
i odontologisk röntgendiagnostik samt protetisk behandling av sjukdomstillstånden.
Remissyttrande
Riksförsäkringsverket anför att ersättning från den allmänna försäkringen för de i
motionerna åsyftade behandlingarna för närvarande kan utgå endast i den mån det
är fråga om behandling, som kan hänföras till sådan tandläkarvård som avses i
9 § 1 mom. återbäringstaxan. Dessa ersättningsbestämmelser är mycket restriktivt
utformade och omfattar endast vissa svårare former av tandbehandling som meddelats
vid centraltandpoliklinik, odontologisk fakultet eller allmänt sjukhus.
Verket erinrar om vad som anförts i dess utlåtande den 10 september 1965 över
1961 års sjukförsäkringsutrednings betänkande om tandvårdsförsäkring. Verket hade
inte någon erinran mot utredningens förslag i vad det gällde tandregleringsvård
åt barn i och under skolåldern. Däremot anförde verket att — även om tandregleringsvård
för personer över 16 år kunde meddelas i endast ringa omfattning
på grund av brist på tandläkare med erforderlig specialistkompetens — det fram
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1969
stod som inkonsekvent att i fall då dylik vård stod till buds ingen ersättning för den
försäkrades härav föranledda kostnader lämnades av försäkringen.
Verket framhåller att vissa bidragsmöjligheter finns. Sålunda utger vissa landsting
bidrag till kostnader för behandling främst av missbildningar av här avsedd
art. Bidraget är avsett att täcka utgifter som ej ersätts i annan ordning. År 1968
betalade 16 landsting ut dylika bidrag med ett sammanlagt belopp av 404 000 kronor.
Vidare lämnar riksförsäkringsverket inom ramen för sin invaliditetsförebyggande
verksamhet vissa bidrag till kostnader för behandling — dock endast vid odontologisk
fakultet — av vissa svårare fall av medfödda gom- och käkdefekter. Bidraget
avser såväl behandlingskostnad som inackorderingskostnad och utgår, med viss
maximering, med två tredjedelar av kostnaderna. Utgifterna uppgick under de tre
senast förflutna kalenderåren till i genomsnitt ca 15 000 kronor per år. Denna
bidragsverksamhet framstår numera som föråldrad.
Verket anför, att de av huvudmännen fastställda avgiftstaxornas belopp i en del
fall avsevärt överstiger beloppen i sjukförsäkringens återbäringstaxa. En del åtgärder
som kommer till användning upptas inte i återbäringstaxan. I den mån det inte är
fråga om barn som får vård genom folk- eller skoltandvården eller om personer
som får landstingsbidrag kan kostnaderna för patienterna därför bli avsevärda. Särskilt
torde så vara fallet vid käkprotetisk behandling, där bl. a. anbringande av
resektionsproteser och obturatorer brukar betinga höga avgiftsbelopp. Även långvariga
behandlingar av käkskador i samband med trafikolycksfall o.d. kan medföra
betydande avgifter enligt gällande taxor.
Riksförsäkringsverket finner det angeläget att åtgärder vidtages så att patienter,
som på käkskadevårdens område meddelats behandling förenad med dryga kostnader,
själva behöver svara blott för en mindre del av dessa. Härvid synes kunna
komma i fråga att avgiftstaxorna sänkes eller att ändringar göres i lagen om allmän
försäkring och sjukförsäkringens återbäringstaxa eller att en kombination av dessa
åtgärder genomföres. Verket anser att frågan bör utredas med det snaraste.
Utskottet
Enligt gällande bestämmelser utgår ersättning från försäkringskassa för tandläkarvård
i samband med behandling av missbildningar i ansiktet endast i begränsad
omfattning, nämligen då vården meddelats vid centraltandpoliklinik, odontologisk
fakultet eller allmänt sjukhus samt avsett vissa i återbäringstaxan angivna, mera
komplicerade behandlingsformer.
I förevarande motioner hemställs om vidgade möjligheter till ersättning från den
allmänna försäkringen för behandling av personer med medfödda och förvärvade
ansikts- och käkmissbildningar.
Utskottet har redan år 1962 i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 11 funnit
starka skäl tala för att tandvården vid behandling av gomdefekta barn i ersättningshänseende
skulle betraktas som likvärdig med den kirurgiska vård som ingår i behandlingen.
Riksförsäkringsverket har i yttrande över motionerna funnit det angeläget att
Andra lagutskottets utlåtande nr 77 år 1969
5
åtgärder vidtages så att patienter, som på käkskadevårdens område meddelats behandling
förenad med dryga kostnader, själva behöver svara blott för en mindre
del av dessa. Verket har därvid angivit att detta syfte skulle kunna nås genom en
sänkning av avgiftstaxorna eller ändringar i lagen om allmän försäkring och återbäringstaxan
eller en kombination av sådana åtgärder.
Utskottet som i allt väsentligt ansluter sig till motionernas syfte anser i likhet med
riksförsäkringsverket att frågan om ersättning från den allmänna försäkringen i här
berörda fall bör utredas. Vad utskottet anfört bör bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna 1:769 och 11:901 i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening ger till känna vad utskottet
anfört.
Stockholm den 18 november 1969
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Dahlberg
(s)*, Hiibinette (m)*, Wanhainen (s)*, fru Grethe Lundblad (s), herr Axelson
(fp) och fröken Pehrsson (ep);
från andra kammaren: fröken Wetterström (m), fröken Sandell (s)*, herr
Svensson i Kungälv (s), fru Skantz (s)*, herrar Nordberg (s)*, Nilsson i Kalmar
(s), fru Frsenkel (fp) och herr Johansson i Skärstad (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1969:368 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om ersättning från den allmänna försäkringen för behandling av missbildningar i ansiktet. a1 i texten