Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om jourskyldighet för läkare. Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, 1:42 av herr Svante Kristiansson och herr Wååg, och II: 50 av herrar Engkvist och Gustavsson i Ängelholm.

1969-11-18 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1969:78, Utlåtande i anledning av motioner om jourskyldighet för läkare. Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, 1:42 av herr Svante Kristiansson och herr Wååg, och II: 50 av herrar Engkvist och Gustavsson i Ängelholm.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1969

1

Nr 78

Utlåtande i anledning av motioner om jourskyldighet för läkare.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, 1:42

av herr Svante Kristiansson och herr Wååg, och II: 50 av herrar Engkvist och

Gustavsson i Ängelholm.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen hos Kungl.

Maj :t anhåller att en skyndsam utredning verkställes beträffande införande av principen

om jourskyldighet för yrkesverksamma läkare».

Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande

över motionerna från socialstyrelsen. Vidare har på utskottets begäran Sveriges

läkarförbund, Svenska landstingsförbundet samt Svenska kommunförbundet yttrat

sig över motionerna.

Gällande bestämmelser

Enligt sjukvårdslagen 3 § åligger det landstingskommun att för dem, som är

bosatta inom sjukvårdsområdet, ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom,

skada, kroppsfel och barnsbörd i den mån inte annan drar försorg härom.

Samma skyldigheter att ombesörja vård — beträffande sluten vård dock med vissa

begränsningar avilar landstingskommun för dem, som vistas inom sjukvårdsområdet

utan att vara där bosatta, om behov av omedelbar vård föreligger.

För öppen läkarvård utanför sjukhus skall landstingskommun vara indelad i läkardistrikt

(4 §).

De nu återgivna bestämmelserna gäller även städerna utanför landsting.

I varje läkardistrikt i landstingskommun skall finnas minst en provinsialläkare.

Härjämte må i läkardistrikt anställas biträdande provinsialläkare och extra provinsialläkare.

I stad som ej tillhör landstingskommun skall finnas minst en stadsdistriktsläkare

i varje läkardistrikt (15 §). Enligt allmänna läkarinstruktionen 11 §

är de läkare som tjänstgör i läkardistrikt tjänsteläkare.

Vid bestämmandet av den lämpliga omfattningen av ett läkardistrikt tas hänsyn

till växlande geografiska och lokala förhållanden, bl. a. tillgången till privatpraktiserande

läkare.

För tjänsteläkare utanför de landstingsfria städerna — med vissa undantag_

regleras jourtjänsten av bestämmelser i tjänsteförteckning, utgiven av Svenska

landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund (LCT 67 nr 4 b). Enligt § 5 bör

provinsialläkarnas jourtjänst genom samverkan i lämpligt utformade jourkedjor

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 78

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1969

organiseras på sådant sätt, att provinsialläkare erhåller i genomsnitt fyra fridagar

per fyraveckorsperiod. Provinsialläkare som under ett kalenderår beretts färre fridagar

än genomsnittligt var sjunde dag äger under kalenderåret därefter erhålla

ledighet med bibehållen lön eller i vissa fall kontant kompensation. I en protokollsanteckning

har uttalats, att för genomförande av ett fridagssystem krävs en organiserad

samverkan mellan provinsialläkare i angränsande distrikt. Fridagarna bör

i möjligaste mån förläggas till sön- och helgdagar samt i erforderlig omfattning

till lördagar och helgdagsaftnar eller på annat sätt varigenom minsta möjliga kapacitetsminskning

åstadkommes. Då de praktiska förhållandena så medger, bör

även vardagsjour anordnas. I förekommande fall må för sådan jourtjänst i den

omfattning, som prövas skälig med hänsyn till arbetsbelastning och störningsfrekvens

under jouren, anlitas även annan än provinsialläkare.

Bestämmelserna i tjänsteförteckningen tillämpas även för statsanställda provinsialläkare.

Tidigare behandling av vissa frågor rörande den öppna vårdens jourverksamhet

I anslutning till propositionen 181 år 1961 angående hälsovård och öppen sjukvård

i landstingsområdena m. m. väcktes motioner (I: 718 och II: 864) med yrkande

bl. a. att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla att frågan om rörliga

jourtjänster inom provisialläkarorganisationen måtte upptagas till prövning i samråd

med berörda parter.

Statsutskottet anförde i sitt utlåtande nr 186 att tillkomsten av två- och flerläkarstationer

torde få betydelse för lösningen av den viktiga frågan om tjänsteläkarnas

jourtjänstgöring. För glesbygderna, där enläkarstationer alltjämt måste

komma i fråga, kom problemet dock att kvarstå. Att för detta ändamål inrätta

särskilda befattningar för jourläkare torde emellertid vid rådande läkarbrist knappast

medföra någon lösning. Utskottet avstyrkte motionerna, vilka inte föranledde

någon riksdagens åtgärd.

I motioner till 1967 års riksdag (I: 462 och II: 581) föreslogs att riksdagen hos

Kungl. Maj:t hemställde att den öppna läkarvårdens jour gjordes till föremål för

utredning.

Allmänna beredningsutskottet anförde i sitt utlåtande nr 48 bl. a., att ett enhetligt

huvudmannaskap för den öppna läkarvården inom de landstingsstäder som

själva ombesörjde öppen läkarvård och landstingsområdena i övrigt syntes vara

ett väsentligt led i strävanden att utjämna jourbördan. Förhandlingar hade upptagits

i detta syfte. Utskottet anförde vidare, att Sveriges läkarförbund hade utarbetat

vissa allmänna riktlinjer, som avspeglade en positiv inställning till ett ökat

deltagande i jourtjänst av de inte tjänstemässigt jourpliktiga läkarna. Det var emellertid

en förhandlingsfråga, under vilka villkor ett ökat deltagande skulle komma

till stånd. Utskottet avstyrkte motionerna, vilka inte föranledde någon riksdagens

åtgärd.

Jourfrågan har härutöver vid upprepade tillfällen berörts i samband med frågor

om åtgärder för att häva läkarbristen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1969 3

Motionerna

Motionärerna framhåller att vakanser på provinsialläkartjänster har medfört

att provinsialläkarnas arbetsbörda ökat därhän att rekryteringen tycks nära nog

stagnera och att det på många håll blivit omöjligt att upprätthålla en försvarlig

läkarjour genom tjänsteläkare. Sjukvårdshuvudmännen har med växlande framgång

strävat efter att engagera privatpraktiserande läkare och sjukhusanställda läkare

i jourverksamheten. Läkare med anställning inom försvaret eller inom företagshälsovården

torde inte i någon mera betydande utsträckning kunna medverka

i den öppna vårdens jourverksamhet.

Vidare anför motionärerna att Svenska landstingsförbundets representantskap i

likhet med socialstyrelsen har uttalat att privatpraktiserande läkare bör deltaga i

jourverksamhet och att detta måste anses utgöra en integrerad del av den privatpraktiserande

läkarens arbete inom öppen vård. Jämförelse har ansetts kunna göras

med förhållandena i Norge, där de lokala läkarföreningarna i sina stadgar ålagt

samtliga läkare skyldighet att deltaga i sådan tjänstgöring. I socialstyrelsens år 1968

framlagda principprogram om öppen vård har också anförts att röster höjts för att

alla yrkesverksamma läkare i princip skall ha jourskyldighet. Enligt motionärernas

mening kan många skäl anföras för en sådan ordning. Frågan bör utan dröjsmål

bli föremål för särskilda överväganden.

Vidareutbildning och fördelning av läkare, in. m.

I proposition 35 till årets riksdag har redovisats ett förslag om läkares grundutbildning

och vidareutbildning. En grundtanke i förslaget har varit att läkarnas vidareutbildning

skall inordnas i den allmänna sjukvårdsplaneringen. Vidareutbildningen

skall därvid utformas som ett led i en strävan efter en balanserad expansion

av sjukvårdens olika grenar med tonvikt särskilt på den öppna vården utanför

sjukhusen, den psykiatriska vården och långtidssjukvården. Vidareutbildningen är

i huvudsak avsedd att fullgöras i form av tjänstgöring inom den offentliga sjukvården.

I den allmäntjänstgöring som skall följa på grundutbildningen skall bl. a.

ingå obligatorisk tjänstgöring under sex månader i öppen vård. Departementschefen

har räknat med att de kommunala sjukvårdshuvudmännen skall utnyttja de

möjligheter till en ökning av antalet läkartjänster i underordnad ställning — särskilt

inom den inte sjukhusanslutna öppna vården — som satsningen på en reformerad

läkarutbildning ger.

I propositionen har även anförts siffror som belyser ökningen av läkarantalet.

Under de tre åren 1964—1966 utexaminerades cirka 1 000 medicine licentiater.

Under åren 1967—1969 beräknas antalet stiga till cirka 1 400 som en följd av

ökad intagning vid de medicinska läroanstalterna. Under de närmast följande treårsperioderna

beräknas emellertid examinationen bli dubbelt så stor. Under var

och en av perioderna 1970—1972 och 1973—1975 skulle antalet nya medicine licentiater

därmed uppgå till cirka 2 800.

Vidare har i propositionen redovisats ett program för användningen av läkartillskottet

fram t. o. m. år 1975 som riktpunkt för socialstyrelsens planering av sjuk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1969

vårdens utbyggnad. I programmet beräknas bl. a. att ca 1 200 nya tjänster behöver

inrättas inom den öppna vården, varav ca 650 tjänster kan användas för utbildningsändamål.

De läkare som inte tas i anspråk för nya tjänster inom den öppna

eller slutna vården beräknas i första hand användas för att fylla vakanser inom

öppen vård och för att öka antalet överläkare m. fl. inom den slutna vården.

Riksdagen har i huvudsak godkänt propositionens förslag (SU 83, rskr. 215).

Kungl. Maj:t har i brev den 31 januari 1969 utfärdat föreskrifter rörande försvarsmedicinsk

tjänstgöring för läkare att i avvaktan på viss utredning gälla till

utgången av 1969. Värnpliktiga läkare skall i viss utsträckning krigsplaceras vid

det allmänt civila medicinalväsendet och därvid fullgöra försvarsmedicinsk tjänstgöring,

vars art och omfattning anpassas efter socialstyrelsens närmare bestämmande

med hänsyn bl. a. till läkarens yrkesinriktning. I första hand bör tjänstgöringen

fullgöras inom områden av den civila sjukvården, där särskilt behov av läkare

föreligger.

Remissyttrandena

Socialstyrelsen anför bl. a., att det knappast torde vara aktuellt att organisera

ett för alla vårdgrenar gemensamt joursystem. Jourorganisationen vid sjukhusen

torde uppfylla alla rimliga krav på service och effektivitet. Däremot föreligger stora

svårigheter att överallt i riket ordna en för allmänheten och de deltagande läkarna

tillfredsställande öppenvårdsjour. Detta beror på läkarbristen men även på

att det är orimligt att kräva att provinsialläkare skall vara ständig jour inom sitt

distrikt. Även om alla vakanser vore fyllda och provinsialläkarna sammanförda

till flerläkarstationer skulle jourbördan bli för tung. Den öppna vården måste därför

tillföras fler läkare för att jourfrågan skall lösas.

Om skyldighet införs för yrkesverksamma läkare att fullgöra jourtjänst i öppen

vård kommer närmast de privatpraktiserande läkarna i fråga. Genom frivilligt

åtagande deltar sådana läkare redan på vissa håll i jourarbetet. Att genom lagstiftning

ålägga dem sådan tjänstgöringsskyldighet ter sig stötande särskilt med tanke

på att omfattningen av privatpraktikernas verksamhet över huvud taget inte är lagligen

reglerad. Vidare arbetar endast ett mycket ringa antal privatpraktiserande

läkare inom glesbygdsområdena, och jourfrågan skulle alltså inte bringas nära sin

lösning även om de engagerades tvångsvis.

Styrelsen upplyser, att man både i Norge och Finland organiserat sin öppenvårdsjour

ungefär på samma sätt som i Sverige. Enligt gällande norska »Etiska

regler for leger» bör emellertid läkare i den utsträckning hänsyn till ålder, specialitet

o. d. gör det rimligt delta i jourarbetet. Från denna etiska regel finns vittgående

undantag. I Finland deltar i många städer privatpraktiserande läkare frivilligt i

jourarbetet.

Det är styrelsens åsikt att jourverksamheten i öppen vård även i fortsättningen

i princip bör ombesörjas av offentligt anställda läkare jämte privat verksamma läkare,

de senare rekryterade på frivillighetens grund.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1969

Vid diskussioner om specialistutbildade läkares deltagande i allmänjour vid jourcentraler

— en organisation som styrelsen rekommenderat bl. a. i sin öppenvårdsutredning

—har styrelsen framhållit att man vid den praktiska utformningen av

organisationen bör ta hänsyn till att läkarna inom många specialiteter arbetar inom

så begränsade verksamhetsområden att de så småningom blir mindre ägnade att

delta i den primära allmänjouren.

Styrelsen uttalar att riksdagens bifall till proposition 35 år 1969 angående vidareutbildning

och fördelning av läkare m. m. innebär att provinsialläkarorganisationen

redan hösten 1969 tillförs ett betydande antal läkare som fullgör tjänstgöring

inom öppen vård som en del av allmäntjänstgöringen.

Slutligen erinrar styrelsen om de genom kungl. brev den 31 januari 1969 utfärdade

föreskrifterna rörande försvarsmedicinsk tjänstgöring för läkare, vilka öppnat

möjligheter för värnpliktiga läkare att efter socialstyrelsens bestämmande fullgöra

försvarsmedicinsk tjänstgöring inom i första hand områden av den civila sjukvården,

där särskilt behov av läkare föreligger.

Styrelsen anser att en utredning beträffande införande av principen om jourskyldighet

för yrkesverksamma läkare f. n. inte är aktuell.

Sveriges läkarförbund uttalar bl. a, att jouren inom flertalet landstingsområden

fortfarande bedrivs under mycket ineffektiva former, bl. a. till följd av brist på

hjälppersonal och tekniska hjälpmedel. Studium av andra näringar och yrkesgrupper

med jour- och nattjänstgöring skulle kunna tillföra huvudmännen åtskilliga

uppslag av värde för jourtjänsten.

Av de yrkesutövande privatpraktiserande läkarna — ungefär 1 000 till antalet

— är omkring 400 specialister, varav en stor del inte på flera år sysslat med den

form av allmänmedicin som krävs för jourtjänst. Det helt övervägande antalet privatpraktiserande

läkare återfinns i de större städerna. Utanför dessa områden

finns cirka 100 praktiserande läkare, varav en del är specialister. Genomsnittsåldern

är hög. Den aktuella grupp av läkare som i princip skulle kunna utnyttjas för

jourverksamheten motsvarar inte ens en tredjedel av de vakanta provinsialläkartjänsterna.

Det är också sannolikt att dessa praktiker inte är bosatta inom vakansområdena.

Förbundet erinrar om att en överenskommelse nyligen träffats mellan Svenska

landstingsförbundet och Läkarförbundet om jourersättning till bl. a. de praktiserande

läkare som i provinsialläkares ställe är villiga att fullgöra jourtjänstgöring i

öppen sjukvård samt att lokala överenskommelser under medverkan av lokalavdelningar

inom Sveriges Yngre Läkares Förening träffats med sjukvårdshuvudmännen

rörande underläkares deltagande i öppen vårdjour. Underläkarnas engagemang

kan accepteras som en nödlösning men måste i princip bestämt avvisas av

Läkarförbundet.

Förbundet hävdar att ett åläggande på det sätt som motionärerna ifrågasatt för

läkarkåren som yrkesgrupp betraktad skulle innebära ett långtgående ingrepp som

skulle te sig mycket främmande inom den svenska arbetsmarknaden och ställa lä
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1969

karna i en unik situation i förhållande till andra arbetstagargrupper. Jourfrågan

bör betraktas som en arbetsmarknadsfråga som det ankommer på de berörda parterna

att själva lösa.

Förbundet framhåller att den obligatoriska tjänstgöringen i öppen vård under

vidareutbildning samt de nya bestämmelserna om försvarsmedicinsk tjänstgöring

ganska snart kan resultera i en radikal förändring av läget. Även med bättre tillgång

på läkare måste man emellertid utgå från att den öppna vårdens jour inte kan

lösas utan att provinsialläkartjänsterna görs attraktiva. En ändamålsenlig jourorganisation,

en väldimensionerad provinsialläkarorganisation och rekryteringsfrämj ande

åtgärder i övrigt måste betraktas som nödvändiga bidrag för en lösning av

jourfrågan.

Förbundet avstyrker förslaget om utredning.

Svenska landstingsförbundet framhåller att landstingens övertagande av huvudmannaskapet

för provinsialläkarna och stadsdistriktsläkarna har skapat förutsättningar

för en effektivare jourorganisation genom samordning med den sjukhusanslutna

och den utanför sjukhusen bedrivna sjukvården. Förbundet erinrar om genomförda

eller planerade försök med jourcentraler och om att organiserad samjour

mellan provinsialläkare, sjukhusläkare, privatpraktiker och industriläkare i

vissa fall har kommit till stånd. Mellan socialstyrelsen, Spri samt Kommun-, Landstings-

och Läkarförbunden sker kontinuerligt samråd i frågor om den öppna vårdens

organisation. Utvärderingen av praktiska försök kan väntas leda till rekommendationer

till huvudmännen om en förbättrad organisation. Ökad kapacitet och

ändrad studieordning vid de medicinska fakulteterna liksom import av utländska

läkare kommer att innebära ett ökat utbud av läkarkrafter.

Förbundet anför vidare, att den av motionärerna åsyftade jourskyldigheten i realiteten

synes innebära en allmän tjänsteplikt för läkare. I nu rådande läge är det

synnerligen tveksamt om en så vittgående åtgärd skall tillgripas. Möjligheterna att

uppnå motsvarande positiva effekt genom överenskommelser mellan parterna synes

i första hand böra prövas.

Även Svenska kommunförbundet förutsätter att det skall vara möjligt att nå avsedd

effekt genom samarbete och överenskommelser mellan sjukvårdshuvudmännen

och läkarna. Förbundet finner inte skäl tillstyrka utredning.

Överenskommelser om ersättning för jourtjänstgöring i öppen vård, m. m.

En inom Sveriges läkarförbund tillsatt kommitté för den öppna vårdens jour har

i ett i september 1964 avgivet betänkande bl. a. uttalat den uppfattningen, att

frågan om de inte tjänstemässigt jourskyldiga läkarnas deltagande bör lösas på

frivillighetens väg genom rekommendationer, med betonande av vikten av att en

lösning kommer till stånd samt att vissa sakliga hinder i görligaste mån elimineras.

Som en allmän synpunkt har framhållits, att en lösning av problemen i enlighet

med Läkarförbundets intressen förutsätter ett i betydande utsträckning ökat deltagande

i jouren av de inte tjänstemässigt jourskyldiga läkarna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1969

7

År 1969 har träffats överenskommelse mellan Svenska landstingsförbundet och

Sveriges läkarförbund om ersättning m. m. till legitimerad läkare — dock ej provinsialläkare

— och medicine kandidat för jourtjänstgöring i öppen vård. Bestämmelserna

tillämpas fr. o. m. den 1 april 1969, och giltighetstiden är begränsad till

årets utgång.

Under medverkan av lokalavdelningar inom Sveriges Yngre Läkares Förening

(SYLF) har vissa lokala överenskommelser träffats med sjukvårdshuvudmännen

rörande underläkarnas deltagande i öppenvårdsjour. SYLF har framhållit att dessa

åtaganden avser hjälp i en akut krissituation. I den mån det inte är möjligt att

organisera en särskild öppenvårdsjour med enbart provinsialläkare och privatpraktiker

har förklarats att underläkarna bör acceptera att på frivillighetens grund och

som bisyssla medverka i jourverksamhet under förutsättning bl. a. att det klart

framgår av organisationsplan att det avser en temporär företeelse.

Styrelsen för Svenska landstingsförbundet har i juli 1969 hänvänt sig till styrelsen

för Svenska industriläkarföreningen med hemställan att föreningen överväger

lämpliga åtgärder som kan bidra till att föreningens medlemmar i största

möjliga utsträckning engagerar sig i den av sjukvårdshuvudmännen anordnade

öppnavårdsjouren.

Spri:s rapport om den öppna vårdens jour, in. m.

Spri:s expertgrupp för läkararbetsfrågor har i en rapport nr 11/1969 angående

den öppna vårdens jour redovisat ett antal föreslagna och prövade alternativ till

förändringar av jourorganisationen och angivit för- och nackdelar med olika alternativ.

I rapporten konstateras att en telefoncentral bemannad med en sjuksköterska

och om möjligt med tillgång till läkare under alla omständigheter är att rekommendera.

Det konstateras även att hembesöken i möjligaste mån bör ransoneras,

dels för att personalen i jourtjänst då kan utnyttjas bättre, dels för att patienterna

då kan erbjudas bättre vård än i hemmet.

Vidare uttalas att en sammanslagning av jourtjänsten för flera tjänsteläkare har

fördelar genom att jourtillfällena för varje läkare kan begränsas och att läkaren i

stället under sin bundenhet blir mer sysselsatt i aktivt arbete. Nackdelen är längre

resvägar för tillresande patienter och läkare vid hembesök.

En sjukhusbaserad jourtjänst för tjänsteläkare erbjuder den fördelen att patienter

som är i behov av sjukhusets resurser kan åtnjuta dessa omgående och vidare att

jourhavande läkare kan göra utryckningar från sjukhuset utan att läkare i sekundärjour

behöver anlitas. Belastningsvariationer är lättare att utjämna. Ännu större

vinster kan uppnås genom en fullständig integration med sjukhusets akutmottagning

i den mån denna har outnyttjad kapacitet. En förläggning av öppenvårdsjouren

till sjukhus har emellertid ansetts medföra vissa problem, varav ett är risken för

att vårdplatser och andra speciella, kostnadskrävande sjukhusresurser onödigt tas

i anspråk.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1969

I socialstyrelsens år 1968 framlagda principprogram om öppen vård uttalas att de

olika jourfunktionerna inom ett sjukvårdsområde bör samordnas och koncentreras

så långt som möjligt, i första hand till lasarett eller vårdcentraler. En arbetsgrupp

har redovisat en teoretisk modell för jourtjänstens principiella konstruktion vid en

centraliserad rådfrågningsverksamhet för sjukvårdsområde eller största möjliga

del därav. Bland frågor som sammanhänger med jourproblemet men inte slutdiskuterats

i arbetsgruppen nämns frågan huruvida alla läkare, även praktiker, i princip

skall kunna åläggas jourtjänst.

Utskottet

Läkarbristen inom den öppna vården har som motionärerna framhåller på många

håll medfört en onormal arbetsbörda för tjänsteläkare och stora svårigheter att

upprätthålla jourverksamhet. Denna brist i samhällets jourberedskap måste uppenbart

betraktas som ett allvarligt problem. Det framträder särskilt i de nordligaste

länen men även i många andra delar av landet. Även om förhållandena inom relativt

kort tid kan väntas bli förbättrade till följd av ökad läkartillgång, nyinrättande

av tjänster, styrning av läkarnas vidareutbildning och omorganisation av den öppna

vården kan det förmodas dröja innan frågan får en fullt tillfredsställande lösning.

Utskottet finner det vara av stort värde att läkare utanför kretsen av tjänsteläkare

åtagit sig jourtjänstgöring inom den öppna vården. Mot tanken att införa jourskyldighet

för läkare — vilken närmast skulle innebära en form av tjänsteplikt —

finner utskottet dock att avgörande invändningar av principiell natur kan göras.

Utskottet vill vidare framhålla, att jourskyldighet för den grupp som närmast åsyftas,

nämligen de privatpraktiserande läkarna, med hänsyn till deras antal, specialistinriktning

och geografiska fördelning knappast skulle kunna lämna annat än en begränsad

förstärkning av jourverksamheten. Med hänsyn till det anförda kan utskottet

inte tillstyrka bifall till motionerna utan hemställer,

att motionerna I: 42 och II: 50 icke föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 18 november 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Dahlberg

(s)*, Hiibinette (m)*, Wanhainen (s)*, fru Grethe Lundblad (s), herr Axelson

(fp) och fröken Pehrsson (ep);

från andra kammaren: fröken Wetterström (m), fröken Sandell (s)*, fru

Skantz (s)*, herrar Nordberg (s)*, Nilsson i Kalmar (s), fru Framkel (fp), herrar

Aldén (s)* och Johansson i Skärstad (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

TRYCKERIBOLAGET IVAR H/EGGSTRÖM AB. STOCKHOLM 1969

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.