Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om differentierade avgifter vid ålderdomshem. Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, I: 759 av herr Nils-Eric Gustafsson och herr Ernst Olsson samt II: 882 av fru Jonäng.

1969-11-18 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1969:79, Utlåtande i anledning av motioner om differentierade avgifter vid ålderdomshem. Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, I: 759 av herr Nils-Eric Gustafsson och herr Ernst Olsson samt II: 882 av fru Jonäng.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 79 år 1969

1

Nr 79

Utlåtande i anledning av motioner om differentierade avgifter vid

ålderdomshem.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,

I: 759 av herr Nils-Eric Gustafsson och herr Ernst Olsson samt II: 882 av

fru Jonäng.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhåller om förslag till kompletterande bestämmelser

i socialhjälpslagen som ger kommunerna möjlighet att uttaga differentierade

avgifter på ålderdomshemmen och att kompletteringen vidtages utan

tidsutdräkt».

Historik

Frågan om avgifter på ålderdomshemmen regleras varken i socialhjälpslagen

eller i annan författning. Uttalanden och rekommendationer om avgifterna

har dock gjorts vid skilda tillfällen.

I socialvårds kommitténs betänkande angående ålderdomshem (SOU

1946:52) uttalades att driftkostnaderna vid ålderdomshemmen i första

hand borde finansieras genom avgifter, som borde bestämmas till folkpensionen

minskad med pensionärens fickpengar. Denna avgift borde tas ut av

obemedlade och mindre bemedlade vårdtagare. För övriga vårdtagare skulle

kommunen ha rätt att ta ut högst självkostnaden för vården.

I proposition 243 år 1947 angående grunder för ålderdomshemsvårdens

ordnande och utbgggnad, m. m., uttalade föredragande departementschefen,

att han i princip anslöt sig till den av flera remissinstanser uttalade tanken,

att avgifterna borde vara lika för alla, oberoende av inkomst- och förmögenhetsställning.

Frågan om bindande föreskrift borde dock anstå och prövas

i samband med ett väntat förslag från kommittén om statsbidrag till kommunernas

kostnader för socialvården över huvud. Tills vidare borde det

därför ankomma på de kommunala myndigheterna att själva fatta beslut i

avgiftsfrågan.

Riksdagen hade inget att erinra mot departementschefens uttalande.

Vid behandlingen av proposition 177 år 1955 med förslag till lag om

socialhjälp, m. m. hade den år 1952 tillsatta åldringsvårdsutredningen

ännu inte avslutat sitt arbete. Det ansågs därför inte möjligt att fatta definitiv

ståndpunkt till frågan om ålderdomshemmens ställning. Propositio
0109709

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 2 avd. Nr 79

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 79 år 1969

nen innehöll inget bestämt uttalande i avgiftsfrågan. Tanken på statsbidrag

till kommunernas kostnader för socialvården avvisades i propositionen.

I anslutning till propositionen väcktes motioner (I: 554 och II: 683) med

yrkande att kommunernas rätt att ta ut ersättning för vård på ålderdomshem

skulle lagfästas med utgångspunkt i vad socialvårdskommittén föreslagit.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 39 bifall till motionerna

och framhöll bl. a. att det i motionerna framförda förslaget inte överensstämde

med 1947 års principbeslut. Motionerna avslogs av riksdagen.

Äldringsvårdsutredningen uttalade i sitt betänkande 1956: 1 att de kommunala

myndigheterna borde ha full frihet att själva bestämma storleken

av avgifterna för vård på ålderdomshem.

På grundval av åldringsvårdsutredningens betänkande begärdes i proposition

38 år 1957 riksdagens yttrande över förslag till riktlinjer för vården

av åldringar på ålderdomshem, m. m. Föredragande departementschefen

uttalade, att avgiften på ett ålderdomshem inte borde vara högre än att en

pensionär med full folkpension alltid kunde betala den med sin pension.

Principen ansågs emellertid inte böra lagfästas.

I motioner väckta i anslutning till propositionen (I: 391 och II: 485) begärdes

att riksdagen skulle uttala, att kommunerna alltjämt skulle äga

full frihet att bestämma avgifterna på ålderdomshemmen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande uttalade statsutskottet (SU 1957:

170) att den av departementschefen angivna principen, vilken redan nu i

allmänhet följdes, alltjämt borde uppställas som huvudregel. Eftersom

det inte var fråga om något lagfästande av denna princip följde emellertid

att kommunerna inte var bundna i fråga om avgifternas storlek.

Kommunernas avgiftssystem

Gränsen uppåt för kommunernas rätt att fastställa avgifternas storlek

sätts av en kommunalrättslig grundsats, bekräftad av rättspraxis, att avgifterna

inte får överstiga kommunens självkostnader för inrättningen.

Två huvudsystem har utbildats för debitering av ålderdomshemsavgifter.

Det ena systemet innebär att kommunen debiterar enhetliga avgifter, i regel

inte högre än att en folkpensionär kan betala avgiften med sin folkpension,

eventuellt kompletterad med kommunalt bostadstillägg, och minskad med

fickpengar, men i vissa fall högre, t. ex. lika med självkostnadspriset. I sistnämnda

fall uttas i allmänhet endast en del av avgiften som löpande betalning,

medan resterande avgift kumuleras och bevakas som uppskjuten

avgift i vårdtagarens dödsbo.

Det andra systemet innebär att kommunen debiterar differentierade avgifter,

varvid dagavgiftens storlek anpassas efter vårdtagarens betalningsförmåga.

Härvid kan hänsyn tagas exempelvis till sidoinkomster — helt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 79 år 1969

3

eller delvis — skatt och kapitaltillgångar. Även i sådana fall förekommer

uppskjutna avgifter.

Socialstyrelsen har i sina råd och anvisningar vid olika tillfällen gjort

uttalanden om avgifterna. Åren 1956, 1960 och 1961 har styrelsen i princip

förordat systemet med enhetliga avgifter. I råd och anvisningar 1967 nr

205 förklarade sig styrelsen däremot inte beredd att rekommendera någotdera

av de två avgiftssystemen. Styrelsen fann emellertid att flera skäl talade

mot att avgiftssystemet konstrueras så att vårdtagare måste beviljas

socialhjälp för att avgiften skall bli betalad.

Enhetliga avgifter förekom år 1953 — enligt stickprovsundersökning —

i 40 procent av kommunerna, 1960 i ca 84, 1965 i ca 56 och vid utgången

av år 1968 i ca 50 procent av kommunerna. Av de vid sistnämnda tidpunkt

inackorderade, sammanlagt 52 652 personer, vistades 54 procent på hem i

kommuner som tillämpade enhetliga avgifter. Av de inackorderade i kommuner

med differentierade avgifter betalade flertalet enbart folkpension

minskad med fickpengar. En ytterligare avgift på minst fem kronor per dag

förekom i omkring 2 800 fall.

Regeringsrättens utslag den 27 mars 1968

Genom utslag den 27 mars 1968 har regeringsrätten förklarat, att en

kommun inte har rätt att bestämma avgiften för vård vid kommunalt ålderdomshem

till olika belopp efter vårdtagarens betalningsförmåga i varje

särskilt fall. Däremot förklarade regeringsrätten att en kommun är lagligen

oförhindrad att fastställa vårdavgiften till ett för alla vårdtagare lika stort

belopp, högst motsvarande kommunens självkostnad, vilket skulle medföra

att, om vårdtagare inte förmådde att betala hela avgiften, återstoden

fick täckas av kommunen genom socialhjälp.

Utslaget ger således besked om att endast det ena av de två huvudsystemen

för debitering av ålderdomshemsavgifter f. n. är lagligt, nämligen systemet

med enhetliga avgifter.

Motionerna

Motionärerna framhåller att kommunerna efter regeringsrättens utslag

1968 inte har laglig rätt att besluta om differentierade avgifter vid ålderdomshem.

För differentierade avgifter åberopas kommunalekonomiska skäl. Åldringarnas

procentuella andel av befolkningen ökar, och behoven av ålderdomshem

kommer att öka i takt därmed. En vårdplats på ålderdomshem

beräknas i dag kosta 16 000 kronor per år. Det måste anses rimligt att de som

bor på ålderdomshem i mån av betalningsförmåga svarar för sina levnads
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 79 år 1969

kostnader. Eftersom betalningsförmågan hos olika åldringar är olika, måste

avgifterna bli differentierade. Enhetliga avgifter måste hållas tämligen

låga. Det kan inte vara förenligt med samhällsintresset att kommunerna

belastas med dryga kostnader, medan vårdtagarens inkomster samlas och

ger ett överskott som denne ofta inte heller själv kan tillgodogöra sig.

I enlighet med riksdagens intentioner bör kommunerna ges frihet att lösa

frågan om enhetliga eller differentierade avgifter efter eget gottfinnande.

Rätten att uttaga differentierade avgifter bör emellertid enligt motionärernas

mening lagfästas.

Kommunförbundets framställning

Efter regeringsrättens utslag har Svenska kommunförbundet i framställning

hos Konungen den 16 maj 1968 hemställt om lagändring i syfte att

legalisera systemet med differentierade avgifter vid ålderdomshemmen.

Kommunförbundet framhåller att förbundet inte kan acceptera den av regeringsrätten

anvisade utvägen att med socialhjälp täcka den del av en

enhetlig vårdavgift som vårdtagaren inte förmår betala med egna medel.

En sådan utveckling skulle enligt Kommunförbundets mening innebära ett

klart steg tillbaka. I dagens kommunalfinansiella situation och rådande

vårdläge kan inte heller ett system med enhetliga vårdavgifter motsvarande

folkpension minus fickpengar över lag tillämpas. Förbundets framställning

går alltså ut på att bevara kommunernas rätt att själva bestämma vilket

system de vill använda i fråga om ålderdomshemsavgifter.

Efter remissbehandling av framställningen har i en departementspromemoria

anförts bl. a. följande.

Den hittills av statsmakterna vid flera tillfällen klart hävdade huvudprincipen

med lika avgifter motsvarande folkpension minus fickpengar för alla

som vårdas på ålderdomshem kan inte överges utan ytterligare utredning.

En sådan utredning bör även omfatta t. ex. frågor om fastställande av vårdtaxor,

om tillsynen över deras tillämpning, om rätten att klaga över debiterad

vårdavgift. En jämförelse mellan vårdavgifterna på sjukhem och på

ålderdomshem kommer också in i bilden. En fråga som särskilt torde böra

undersökas i sammanhanget är möjligheten att mer systematiskt än för

närvarande använda de kommunala bostadstilläggen som ett medel att uppnå

en avgiftsdifferentiering vid ålderdomshemmen.

Det anförs vidare att de kommuner som tillämpar differentierade avgifter

har kommit i en besvärlig situation genom regeringsrättens utslag. För

att man så snart som möjligt skall nå en lösning torde Kommunförbundets

framställning böra överlämnas till socialutredningen. Utredningen, som

redan enligt sina direktiv har att pröva frågan om debitering av inackorderingsavgifter

vid ålderdomshemmen bör behandla denna fråga med förtur.

Framställningen jämte remissmaterialet m. m. har härefter överlämnats

till socialutredningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 79 dr 1969

5

Utskottet

Regeringsrätten har genom utslag den 27 mars 1968 förklarat, att kommun

inte har rätt att bestämma avgiften för vård vid kommunalt ålderdomshem

till olika belopp efter vårdtagarens betalningsförmåga i varje

särskilt fall. Med anledning härav har motionärerna, under åberopande av

bl. a. kommunalekonomiska skäl, hemställt att förslag till kompletterande

bestämmelse till socialhjälpslagen utan tidsutdräkt framläggs i syfte att ge

kommunerna möjlighet att uttaga differentierade avgifter på ålderdomshemmen.

Svenska kommunförbundet har i skrivelse till Konungen den 16 maj 1968

hemställt om lagändring i samma syfte. Efter remissbehandling har framställningen

genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 maj 1969 överlämnats till

socialutredningen, som fått i uppdrag att behandla frågan med förtur. Då

ärendet sålunda är under utredning finner sig utskottet inte böra tillstyrka

bifall till motionerna utan hemställer,

att motionerna I: 759 och II: 882 icke föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 18 november 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar

Dahlberg (s)*, Hubinette (m)*, Wanhainen (s)*, Andreasson (ep)*,

fru Grethe Lundblad (s) och herr Axelson (fp);

från andra kammaren: fröken Sandell (s)*, fru Skantz (s)*, herrar

Nordberg (s)*, Nilsson i Kalmar (s), fru Framkel (fp), herrar Åkerlind

(m)*, Aldén (s)* och Johansson i Skärstad (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.