Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962

1969-11-25 · 40 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 40 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1969:80, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

1

Nr 80

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)

om allmän försäkring, m. m. jämte i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 17 oktober 1969 dagtecknad proposition, nr 125, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att

antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

2) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242),

3) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555)

angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring,

4) förordning om bidrag från landsting och städer som ej deltager i

landsting till bestridande av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i ämnet

väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckt motion:

1) motionen 11:889 av fru Kristensson och fröken Wetterström om en

frivillig sjukpenningförsäkring för ålderspensionärer, samt

B. i anledning av propositionen väckta motioner:

2) de likalydande motionerna 1: 1085 av herr Kaijser och 11:1256 av

fröken Wetterström m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1: 1087 av herr Nilsson, Ferdinand, m.fl.

och II: 1254 av herr Jonasson m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1: 1088 av herr Ottosson och II: 1255 av

herrar Lothigius och Clarkson,

5) de likalydande motionerna 1:1089 av herr Werner och 11: 1253 av

herr Hermansson m. fl.,

6) motionen I: 1084 av herr Hubinette,

7) motionen 1: 1086 av herrar Lidgard och Strandberg,

8) motionen II: 1252 av fru Eriksson i Stockholm och herr Wiklund

i Stockholm, samt

9) motionen II: 1257 av herr Åkerlind.

I anledning av propositionen har till utskottet inkommit en skrivelse från

Sveriges läkarförbund.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 80

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ett radikalt förenklat ersättningssystem för

sjukförsäkringen införs för all den öppna läkarvård som lämnas i samhällets

regi. Det föreslagna nya ersättningssystemet innebär att patienten

betalar en enhetlig avgift på 7 kr. till sjukvårdshuvudmannen för varje

besök hos läkare eller 15 kr. om läkaren gör hembesök. Samtidigt lyfter

sjukvårdshuvudmannen ersättning direkt från sjukförsäkringen med 31

kr. per besök. Den erlagda avgiften skall täcka inte bara besöket hos den

rådfrågade läkaren utan också röntgen- och laboratorieundersökningar

m. m. som patienten blir remitterad till.

För patienter som tas in på sjukhus innebär propositionen att sjukförsäkringen

såvitt gäller de försäkrade skall svara för en från den 1 januari

1970 till 10 kr. höjd dagavgift på allmän sal. En betydande förstärkning av

sjukförsäkringsskyddet såvitt gäller kostnaden för sjukhusvård föreslås

för pensionärer. Förslaget innebär att ersättning alltid skall utgå i 365

dagar efter pensioneringen.

Sjukvårdshuvudmännen har under senare tid vid vissa sjukhus börjat

praktisera s. k. halvöppna vårdformer, dagsjukhusvård och nattsjukhusvård,

som komplettering till den traditionella slutna vården. Likaså förekommer

s. k. femdagarsvård. I propositionen föreslås att dessa vårdformer

vid tillämpningen av sjukförsäkringens ersättningsregler genomgående jämställs

med sjukhusvård. Samtidigt föreslås att en patient vid sjukhusvård

skall få rätt till ersättning för läkarvårdskostnad som han ådrar sig under

vistelse utanför sjukhuset.

Propositionen innehåller slutligen förslag om vidgad rätt till ersättning

för övernattningskostnader i samband med läkarvård utom hemorten.

Reformerna beräknas medföra att sjukförsäkringens kostnader ökar med

sammanlagt ca 250 milj. kr. om året. Därav finansieras ca 200 milj. kr.

genom ökade avgifter på så sätt att procentsatsen för arbetsgivarnas avgift

till sjukförsäkringen höjs från 2,6 till 2,9 % av avgiftsunderlaget. De försäkrades

egna avgifter till sjukförsäkringen påverkas däremot inte. Återstående

ca 50 milj. kr. tillskjuts försäkringen i statsbidrag. Staten erhåller

dock kompensation härför genom att det s. k. mentalsjukvårdsbidraget till

sjukvårdshuvudmännen minskas till följd av den höjda sjukhusavgiften

och genom att avgiftsintäkterna vid de statliga sjukhusen ökar.

Förslagen är avsedda att genomföras den 1 januari 1970.

Av propositionen återges i det följande — förutom författningsförslagen

— endast vad föredragande departementschefen anfört vid lagsrådsremissen.

Beträffande redogörelsen för gällande bestämmelser, socialdepartmentets

promemoria (Stencil 1969: 2) och remissyttrandena över denna får utskottet

hänvisa till propositionen.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

3

1) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 §, 4 kap. 3 § och 19 kap. 4 § lagen den

25 maj 1962 om allmän försäkring1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 kap.

2 §.

Ersättning för utgifter för 1 äk

a r v å r d utgår vid sjukdom, som

enligt läkares utsago kräver sådan

vård, ävensom vid förlossning med

tre fjärdedelar av utgifterna eller, då

dessa överstigit det belopp, vartill de

enligt av Konungen fastställd taxa

skola beräknas uppgå, med tre fjärdedelar

av sistnämnda belopp. I utgifter

för läkarvård skola inräknas

kostnader för läkares resa och för

läkarintyg, som erfordras för utfående

av sjukpenning. Med läkarvård

avses icke vård, som lämnas försäkrad

vilken åtnjuter sjukhusvård.

Taxa, som i första stycket sägs,

skall avse sådan vård — däri inbegripen

röntgen- och annan undersökning

— som kan meddelas av

varje läkare, så ock röntgenundersökning

samt röntgen- och radiumbehandling,

som utföres av därför

särskilt utbildad läkare.

1 Senaste lydelse av 19 kap. 4 § se 1966:350.

Ersättning för utgifter för läkarvård

vid sjukdom, som enligt läkares

utsago kräver sådan vård,

ävensom vid förlossning utgår enligt

grunder som Konungen fastställer.

I utgifter för läkarvård skola inräknas

kostnader för läkares resa och

för läkarintyg, som erfordras för utfående

av sjukpenning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Är uppenbart att försäkrad vid

samma sjukdom utan fog sökt mer

än en läkare eller att läkare anlitats

vid flera tillfällen än som varit behövligt,

utgår ersättning allenast för

den vård, som lämnats av den först

rådfrågade läkaren, eller för de besök,

som slcäligen varit behövliga.

Hot försäkrad, oaktat han uppenbarligen

utan risk för försämring av

hälsotillståndet kunnat besöka läkare,

påkallat besök av läkare i sin bostad

eller annorstädes, må ersättningen

nedsättas till belopp, som

skulle hava utgivits för det fall att

den försäkrade besökt läkaren.

(Föreslagen lydelse)

Är uppenbart att försäkrad vid

samma sjukdom utan fog sökt mer

än en läkare eller att läkare anlitats

vid flera tillfällen än som varit behövligt,

utgår ersättning allenast för

den vård, som lämnats av den först

rådfrågade läkaren, eller för de besök,

som skäligen varit behövliga.

kap.

3 §■

För tid efter ingången av den månad,

varunder försäkrad fyllt sextiosju

år eller dessförinnan börjat åtnjuta

ålderspension enligt denna lag,

må sjukpenning eller ersättning för

sjukhusvård icke utgå för mer än

sammanlagt etthundraåttio dagar.

Vad nu sagts skall i fråga om ersättning

för sjukhusvård äga motsvarande

tillämpning för tid, varunder

den försäkrade åtnjuter hel förtidspension;

och skall med sådan tid

jämställas efterföljande tid, därest

förtidspensionen upphört att utgå

med månaden näst före den, varunder

den försäkrade fyller sextiosju

år.

För tid efter ingången av den

månad, varunder försäkrad fyllt sextiosju

år eller dessförinnan börjat

åtnjuta ålderspension enligt denna

lag, må ersättning för sjukhusvård

utgå för högst trehundrasextiofem

dagar och sjukpenning för högst etthundraåttio

dagar. För tid, varunder

den försäkrade åtnjuter hel förtidspension,

må ersättning för sjukhusvård

utgå för högst trehundrasextiofem

dagar; och skall med sådan

tid jämställas efterföljande tid,

därest förtidspensionen upphört att

utgå med månaden näst före den,

varunder den försäkrade fyller sextiosju

år.

19 kap.

4 §.

Avgift till sjukförsäkringen enligt Avgift till sjukförsäkringen enligt

1 § skall utgå med två och sex tion- 1 § skall utgå med två och nio tion
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

(Nuvarande lydelse)

dels procent av det belopp, varå avgiften

skall beräknas. Av avgiften

skola sju tjugosjättedelar användas

till bestridande av de allmänna försäkringskassornas

utgifter för sjukvårdsersättning

och återstoden till

bestridande av kassornas utgifter för

tilläggssjukpenning i vad den svarar

mot inkomst av anställning. Medlen

fördelas mellan kassorna i förhållande

till deras utgifter för vartdera ändamålet

under året; och skola därvid

de utgifter för läkemedel, som åvila

kassorna, anses ingå i utgifterna för

sjukvårdsersättning. Konungen äger

med riksdagen förordna, att viss del

av de medel, som enligt vad nu sagts

skola tillgodoföras de allmänna försäkringskassorna,

i stället skall ingå

till en fond, benämnd allmänna

sjukförsäkringsfonden, vilken

förvaltas enligt grunder som fastställas

i enahanda ordning.

(Föreslagen lydelse)

dels procent av det belopp varå avgiften

skall beräknas. Av avgiften

skola tio tjugoniondelar användas

till bestridande av de allmänna försäkringskassornas

utgifter för sjukvårdsersättning

och återstoden till

bestridande av kassornas utgifter för

tilläggssjukpenning i vad den svarar

mot inkomst av anställning. Medlen

fördelas mellan kassorna i förhållande

till deras utgifter för vartdera ändamålet

under året; och skola därvid

de utgifter för läkemedel, som

åvila kassorna, anses ingå i utgifterna

för sjukvårdsersättning. Konungen

äger med riksdagen förordna, att

viss del av de medel, som enligt vad

nu sagts skola tillgodoföras de allmänna

försäkringskassorna, i stället

skall ingå till en fond, benämnd allmänna

sjukförsäkringsfonden,

vilken förvaltas enligt

grunder som fastställas i enahanda

ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Beträffande den, som vid lagens ikraftträdande åtnjuter sjukhusvård

oavbrutet sedan minst ett år och för vilken rätten till sjukpenning eller

ersättning för sjukhusvård då upphört på grund av 4 kap. 3 § i dess äldre

lydelse, gäller fortfarande nämnda lagrum i den äldre lydelsen.

I fråga om avgift som avser tid före ikraftträdandet gäller 19 kap. 4 §

i sin äldre lydelse.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

2) Förslag

till

Lag

om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas, att 29 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelsei) (Föreslagen lydelse)

29 §.

Vid sjukhus anställd befattningshavare

må icke mottaga särskild ersättning

för undersökning, behandling

eller skötsel av där intagen person

eller för åtgärd, som står i omedelbart

samband med intagning på

eller utskrivning från sjukhuset. Vad

nu sagts gäller dock icke med avseende

å åtgärd, som vidtagits vid läkares

besök hos den sjuke utanför

sjukhuset. För öppen vård på sjukhus

må läkare efter överenskommelse

med landstingskommunen uttaga

särskild ersättning av den vårdsökande.

För öppen vård utanför sjukhus

må provinsialläkare, biträdande provinsialläkare

och extra provinsialläkare

samt vikarie för sådan läkare

ej uttaga högre ersättning av den

vårdsökande än som följer av överenskommelse

med landstingskommunen.

Den som är anställd i sjukvårdande

verksamhet som avses i denna

lag må ej för egen räkning mottaga

ersättning av patient som undersökes

eller behandlas inom verksamheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

7

3) Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555) angående redares

avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 18 december 1959 angående

redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

Av avgiften till sjukförsäkringen

skola sju tjugosjättedelar användas

till bestridande av de allmänna försäkringskassornas

utgifter för sjukvårdsersättning

och återstoden till

bestridande av kassornas utgifter för

tilläggssj ukpenning.

Av avgiften till sjukförsäkringen

skola tio tjugoniondelar användas till

bestridande av de allmänna försäkringskassornas

utgifter för sjukvårdsersättning

och återstoden till

bestridande av kassornas utgifter

för tilläggssj ukpenning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970.

I fråga om avgift som avser tid före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

1 Förordningen omtryckt 1962:397. Senaste lydelse av 5 § se 1966:351.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

4) Förslag

till

Förordning

om bidrag från landsting och städer som ej deltager i landsting till bestridande

av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset

Härigenom förordnas som följer.

Intages någon som är bosatt utanför Stockholms län på karolinska sjukhuset

för vård, som det enligt sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

åligger landstingskommun att ombesörja, skall den landstingskommun

inom vilken den intagne är bosatt till sjukhuset erlägga bidrag till kostnaderna

för vården enligt vad nedan sägs.

I fråga om vård på annan avdelning vid karolinska sjukhuset än radiumhemmet

föreligger skyldighet att utge vårdbidrag som avses i första stycket

endast under förutsättning att den på sjukhuset intagne antingen insjuknat

i den sjukdom vården avser under vistelse inom Stockholms län eller

fått hänvisning till sjukhuset för vård, som ej kan beredas på landstingskommunens

sjukhus. Närmare föreskrifter om sådan hänvisning meddelas

av Konungen.

Vårdbidraget utgår för varje vårddag med det belopp, varmed den för

patienten tillämpliga vårdavgiften på allmänt rum vid karolinska sjukhuset

överstiger tio kronor.

Vad ovan föreskrives om landstingskommun äger motsvarande tillämpning

på stad som ej tillhör landstingskommun.

Utgår vårdbidrag, minskas vårdavgiften med motsvarande belopp.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970, då förordningen den

30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och städer, som ej

deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å

karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet skall upphöra att gälla.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

9

Motionsyrkandena

1) I motionen 11:889 hemställs, »att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte

hemställa att förevarande motion angående frivillig sjukpenningförsäkring

för ålderspensionärer överlämnas till 1961 års sjukförsäkringsutredning

för beaktande». Syftet med ett sådant överlämnande skulle enligt motionärerna

vara att sjukförsäkringsutredningen därmed får i uppdrag att pröva

frågan om en frivillig sjukpenningförsäkring för förvärvsarbetande

ålderspensionärer.

2) I motionerna 1: 1085 och 11: 1256 yrkas, »att riksdagen måtte besluta»

a) »att de ändrade bestämmelserna rörande ersättning för i samhällets regi

anordnad öppen vård skall träda i kraft den 1 juli 1970,» b) »att frågan om

principerna för de privatpraktiserande läkarnas ställning inom sjukförsäkringsersättningssystemet

måtte före fastställandet underställas riksdagen,»

samt c) »att hos Kungl. Maj :t hemställa om en parlamentarisk utredning

angående sjukvårdskostnadernas samhällsekonomiska betydelse och verkningar».

3) I motionerna I: 1087 och II: 1254. hemställs, »att riksdagen vid behandling

av propositionen 125 måtte understryka att det bör ankomma på

huvudmannen för läkarutbildningen att tillse att läkare finnes att tillgå i

den omfattning och till sådan kostnad som i propositionen förutsättes».

4) I motionerna I: 1088 och II: 1255 yrkas, a) »att riksdagen med avslag

å proposition 125 i vad avser finansieringen hos Kungl. Maj :t måtte hemställa

om nytt förslag i enlighet med vad i motionen anförts; samt» b) »att

riksdagen måtte besluta att inom samhällets slutna vård vårdavgiften på

allmän sal på sjukhus och sjukpenningavdragets maximum skall vara lika

stora». I anslutning till yrkandet under a) anför motionärerna att en rimligare

fördelning av den kostnadsökning som den föreslagna reformen föranleder

bör ske än vad som föreslås i propositionen. I stället för att lägga

huvuddelen av kostnadsökningen på arbetsgivarna anser motionärerna att

den av reformen betingade kostnadsökningen till lika stora delar bör betalas

genom statsbidrag, arbetsgivaravgifter och egenavgifter.

5) I motionerna I: 1089 och II: 1253 föreslås, »att riksdagen i anledning

av och med bifall i övrigt till Kungl. Maj :ts prop. nr 125 år 1969 måtte besluta

1. att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till riksdagen

angående kostnadsfri sjukhusvård i överensstämmelse med riksdagens

år 1946 fattade principbeslut»; 2. »att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

att gällande ordning med vårdavgift och fickpengar inom den slutna

sjuk- och åldringsvården blir föremål för en skyndsam översyn»; samt

3. »att ur 4 kap. 3 § i lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring utmönstra

den bestämmelse som begränsar sjukhjälpstiden för ålderspensionär och

pensionär med hel förtidspension, varigenom sagda paragraf i sin helhet

föreslås få följande lydelse»:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

( Propositionen )

(Motionerna)

För tid efter ingången av den månad,

varunder försäkrad fyllt sextiosju

år eller dessförinnan börjat åtnjuta

ålderspension enligt denna lag,

må ersättning för sjukhusvård utgå

för högst trehundrasextiofem dagar

och sjukpenning för högst etthundraåttio

dagar. För tid, varunder den

försäkrade åtnjuter hel förtidspension,

må ersättning för sjukhusvård

utgå för högst trehundrasextiofem

dagar; och skall med sådan tid jämställas

efterföljande tid, därest förtidspensionen

upphört att utgå med

månaden näst före den, varunder

den försäkrade fgller sextiosju år.

För tid efter ingången av den månad,

varunder försäkrad fyllt sextiosju

år eller dessförinnan börjat åtnjuta

ålderspension enligt denna lag,

må sjukpenning utgå för högst etthundraåttio

dagar.

6) I motionen 1:108k hemställs, »att riksdagen måtte besluta att den i

proposition nr 125 föreslagna reformen såvitt avser öppen vård i samhällelig

regi försöksvis prövas under en tid av förslagsvis ett år i ett av Kungl.

Maj :t utsett län samt att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig

lagtext».

7) I motionen 1: 1086 hemställs, att riksdagen dels beaktar vad som i motionen

anförts om möjligheterna till s. k. privatavtal, dels beslutar om uppskov

med reformens genomförande, dels ock uttalar sig för en informationsverksamhet

av i motionen angivet slag. Beträffande det förstnämnda

yrkandet anförs i motionen bl. a. följande:

Läkare, liksom vilken som helst annan anställningshavare i offentlig

tjänst, är emellertid oförhindrad att, när det inte inkräktar på hans tjänsteåligganden,

utöva privat verksamhet. Om i det enskilda fallet beträffande

viss läkare skulle befinnas lämpligt och ändamålsenligt — och det

inte heller inkräktar på sjukhusets normala drift — att sådan privat verksamhet

utövas inom sjukhusområdet, torde det enbart vara till fördel för

den samlade sjukvårdsproduktionen i landet att möjligheterna till privatavtal

mellan läkare och sjukvårdshuvudman icke omintetgöres av ett stelbent

regelsystem. Man bör rimligen få lov att räkna med att den omtalade

enigheten mellan socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen inte

i framtiden kommer att föranleda repressalieåtgärder mot den huvudman

som kan finna det lämpligt att träffa avtal om lokalupplåtelse in. m. åt

läkare som utanför sina tjänsteåligganden vill ägna en del av sin fritid åt

privatpraktik. Sjukvårdslagen med dess föreslagna precisering av förbudet

till att gälla undersökning och behandling inom verksamheten bör

inte kunna åberopas som grund för dylika åtgärder.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

Beträffande det sistnämnda yrkandet anför motionärerna följande:

Det förefaller emellertid önskvärt att allmänheten snarast möjligt och

senast i samband med reformens ikraftträdande gives en utförlig orientering

om reformens innebörd, förslagsvis i broschyrform. Särskilt viktigt

förefaller det vara att allmänheten får insikt i vad den har att iakttaga

för att tillförsäkra sig goda och personliga kontakter med respektive läkare,

vad den enskilde kan göra för att bevara möjligheterna till ett fritt

läkarval. Kanske bör det också lämnas upplysning om möjligheterna att

genom tidsbeställning planera sina läkarbesök. Även beträffande möjligheten

att bevara kontinuiteten i läkarvården är framför allt återfallspatienter

betjänta av råd och anvisningar.

8) I motionen 11: 1252 hemställs, a) »att innebörden av § 29 i sjukvårdslagen

måtte klarläggas och ges den tolkningen att taxebunden privatmottagning

blir möjlig på sjukhusen, åtminstone under en övergångstid, samt»

b) »att, om det under utskottsbehandlingen står klart att patienternas rätt

till god läkarvård vid reformens start den 1 januari 1970 icke kan tryggas,

ikraftträdandet måtte framflyttas till annan tidpunkt».

9) I motionen II: 1257 hemställs, a) »att riksdagen måtte uttala att ersättning

för resor i vissa halvöppna vårdformer bör utgå även vid arbetsresor,

samt» b) »att 29 § i förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen den

6 juni 1962 (nr 242) erhåller följande lydelse» :

(Propositionen) (Motionen)

Den som är anställd i sjukvårdande

verksamhet som avses i denna

lag må ej för egen räkning mottaga

ersättning av patient som undersökes

eller behandlas inom verksamheten.

Den som är anställd i sjukvårdande

verksamhet som avses i denna

lag må ej för egen räkning mottaga

ersättning av patient som undersökes

eller behandlas inom verksamheten

såvida ej annan överenskommelse

träffats med sjukvårdshuvudmannen.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån ytterligare redogörelse därför inte lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna 11:889, 1:1085, 1:1087, 1:1088, 11:1253,

I: 1084, I: 1086, II: 1252 och II: 1257.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, anför i propositionen

följande:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

Läkarvårdser sättningen

En kraftig förstärkning av den öppna läkarvården i samhällets regi är

en viktig punkt i den sjukvårdspolitiska målsättningen. Bland de åtgärder

som har vidtagits i detta syfte vill jag särskilt peka på den reformering

av läkarutbildningen som beslutades vid årets vårriksdag. Den plan för

fördelningen av våra ökande läkarresurser, som har upprättats i anslutning

till reformeringen av läkarutbildningen, innebär en stark prioritering av

den offentliga öppna läkarvården. Det är enligt min mening angeläget att

nu genomföra en reformering även av sjukförsäkringens ersättningssystem

för den öppna läkarvården. Ett av syftena bör även bär vara att underlätta

en utbyggnad av den vård som drivs i samhällets regi. Ersättningssystemet

bör radikalt förenklas och ges en sådan utformning att

man förstärker försäkringsskyddet främst för patienter som behöver omfattande

och dyrbar läkarvård. Patienten bör på förhand veta vad han

skall betala för ett läkarbesök, och denna kostnad bör bestämmas genom

en enkel och enhetlig regel. Sjukförsäkringssystemet bör konstrueras om

på så sätt att patienten slipper både att ligga ute med pengar för hela läkararvodet

och att gå till försäkringskassan för att få återbäring. Förslag,

efter dessa riktlinjer till en genomgripande reformering av sjukförsäkringens

ersättningsregler för läkarbesök har lagts fram i departementspromemorian.

Förslaget i promemorian innebär att ett system med i princip enhetlig

avgift införs den 1 januari 1970 för den öppna vård som tillhandahålls genom

de offentliga sjukvårdshuvudmännens försorg. Patienterna skall betala

en avgift på 7 kr. för varje besök hos läkaren och 15 kr. vid hembesök hos

den sjuke samtidigt som sjukvårdshuvudmannen får ersättning genom försäkringskassan

med 31 kr. per besök. Den erlagda avgiften skall täcka

inte bara besöket hos den rådfrågade läkaren utan också röntgen- och laboratorieundersökningar

m. m. som patienten blir remitterad till. Försäkringskassan

skall av sjukvårdshuvudmannen direkt debiteras den del av kostnaden

som sjukförsäkringen skall ersätta. Den försäkrade skall alltså inte

som nu behöva gå till försäkringskassan för att lyfta återbäring från försäkringen

för det arvode han betalat för vården. Därigenom kan också arbetet

i försäkringskassorna förenklas.

Nästan samtliga remissinstanser ansluter sig till huvudlinjerna i förslaget

och anser att det bör genomföras vid förutsatt tidpunkt.

Två remissinstanser — Sveriges läkarförbund och SACO -—• anser dock att

promemorieförslaget inte utan grundlig omarbetning och kompletterande

utredning kan läggas till grund för den avsedda reformen. Motivet för detta

ställningstagande anges framför allt vara att man befarar att den föreslagna

ändringen av betalningssystemet skall påverka efterfrågan på sjukvård och

patientströmmarna i så hög grad att besvärliga problem uppstår.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

Även remissinstanser som tillstyrker förslagets genomförande framlägger

synpunkter på det föreslagna systemets inverkan på den öppna vården.

Riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, statens handikappråd, Spri, Svenska

kommunförbundet, Försäkringskasseförbundet, LO, TCO och SALF

anser det angeläget att de privatpraktiserande läkarna inlemmas i ett ersättningssystem

liknande det som föreslagits för sjukvårdshuvudmännens

öppna vård bl. a. med tanke på att avgiftsreglerna annars kan medföra en

snedvridning av efterfrågan på läkarvård och leda till överbelastning av

sjukvårdshuvudmännens resurser. Några landsting hyser farhågor för att

den väntade stegringen av efterfrågan på öppen vård koncentrerar sig till

den öppna vård som bedrivs vid sjukhusens mottagningar. I andra remissyttranden

nämns risken för ett tryck på sjukhusens röntgen- och laboratorieavdelningar.

Jag vill erinra om att förslaget har tillkommit bl. a. mot bakgrunden av

att efterfrågan på sjukvård har kommit att i alltför hög grad inrikta sig

på sluten vård, som allmänt sett är mera resurskrävande än den öppna.

En av orsakerna till denna inriktning måste antas ha varit att den slutna

vården, trots att den alltså är dyrare att tillhandahålla, ställer sig billigare

för den vårdsökande än den öppna vården. I samma riktning kan ha verkat

att patienten i öppen vård inte har kunnat på förhand överblicka vårdkostnaden

eftersom kostnaden i princip har varit helt beroende på omfattningen

av de åtgärder som har krävts i varje enskilt fall. Den slutna vården

däremot har lämnats till en enhetlig dagavgift. Slutligen har sjukförsäkringens

ersättningssystem som det i allmänhet tillämpats varit till nackdel

för den öppna vården eftersom patienten i öppen vård har fått förskottera

försäkringsersättningen vid läkarbesöket medan ersättningen i sluten vård

har reglerats direkt mellan sjukvårdshuvudmannen och försäkringskassan.

Det föreslagna systemet innebär för patienten i de nämnda, betydelsefulla

hänseendena praktiskt sett att kostnaden för öppen vård blir enhetligt bestämd

och kan förhandsbedömas på samma sätt som kostnaden för sluten

vård. Systemet bör stimulera till en sådan överföring av efterfrågan från

den slutna till den öppna sektorn som länge har eftersträvats. I den mån

en sådan överföring av efterfrågan på sjukvård kommer till stånd minskas

trycket på sjukvårdshuvudmännens samlade resurser. Däremot kan det

föreslagna systemets konstruktion knappast väntas medföra i varje fall

någon mera avsevärd stegring av den totala efterfrågan på sjukvård. Bl. a.

kan påpekas att förslaget inte innebär att det i enklare fall skulle bli billigare

att söka vård än f. n.

För det fall att läkare på den mottagning där patienten först har sökt vård

remitterar denne vidare till en annan läkarmottagning som också drivs av

sjukvårdshuvudmannen skall enligt förslaget den avgift som patienten

har erlagt täcka även besöket i anledning av remissen. Detta innebär att patienten

genom närmaste provinsialläkare har tillgång till hela den öppna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

vårdens resurser till enhetspris. En sådan ordning är ägnad att stärka den

icke sjukhusanslutna öppna vårdens ställning och kan tjäna som en motvikt

mot den dragningskraft, som den öppna vården vid sjukhusen har.

Den bör också främja ett ändamålsenligt utnyttjande av befintliga resurser.

Det ökade tryck på den sjukhusanslutna öppna vårdens resurser som kan

bli en följd av ett genomförande av förslaget bör kunna mötas genom åtgärder

från sjukvårdshuvudmännens sida. Systemet har en sådan konstruktion

att det bör ge ekonomisk stimulans till en utbyggnad av den öppna vården

utanför sjukhusen. Som jag inledningsvis nämnde kommer den vid vårriksdagen

(prop. 1969:35, SU 83, rskr 215) godkända planen för fördelningen

av våra ökande läkarresurser också att medföra en kraftig förstärkning

av den öppna läkarvården i samhällets regi.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag att förslaget i promemorian

bör läggas till grund för en reformering av reglerna om ersättning för läkarvård

från den allmänna försäkringen. Jag återkommer senare till vissa

detalj frågor.

Ett genomförande av reformen kräver i vissa avseenden en omläggning av

sjukvårdshuvudmännens administration och de rutiner som därvid tillämpas.

Jag kan här nämna att landstingsförbundet tillsatt en arbetsgrupp

för dessa frågor som bl. a. samarbetar med riksförsäkringsverket.

Jag delar den uppfattning som framförts från flera håll under remissbehandlingen

att det är önskvärt att de privatpraktiserande läkarna förs in

under reformen. Från socialdepartementets sida har på ett tidigt stadium

tagits kontakt i denna fråga med Sveriges läkarförbund. Som en följd av de

överläggningar som ägt rum har Kungl. Maj :t den 9 maj i år gett riksförsäkringsverket

i uppdrag att mot bakgrunden av de förslag som lagts fram

i departementspromemorian utreda frågan om ändrade regler för ersättningen

från den allmänna försäkringen vid öppen vård som meddelas av

läkare i enskild praktik. Utredningen skall syfta till att skapa ett ersättningssystem

som inbegriper hela det arvode som skall utgå till läkaren för

vården. Om det visar sig möjligt att genom riksförsäkringsverkets utredning

finna en lösning på denna fråga bör ersättningen från försäkringen vid privatläkarvård

inordnas i reformen. Tidpunkten härför blir beroende av resultatet

av utredningen. Det i promemorian föreslagna ersättningssystemet

för läkarvård i offentlig regi kan införas oberoende av frågan om privatläkarvården.

Jag anser det angeläget — bl. a. mot bakgrunden av de överläggningar

med sjukvårdshuvudmännen som föregått promemorian — att

förslaget i promemorian genomförs så snart som möjligt. Jag förordar att

så sker med ingången av år 1970.

Kungl. Maj :t bör få riksdagens bemyndigande att fastställa grunder för

läkarvårdsersättningen. Ett sådant bemyndigande, som alltså kommer att

innefatta befogenhet för Kungl. Maj:t att göra anpassningar efter framtida

förändringar, exempelvis privatläkarvårdens inordnande i det nu fö
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

15

reslagna systemet, bör lämpligen tas in i 2 kap. 2 § lagen den 25 maj 1962

(nr 381) om allmän försäkring (AFL).

Jag skall i det följande beröra vissa detaljfrågor som har aktualiserats i

samband med remissbehandlingen.

Vad som skall avses med ett läkarbesök vid tillämpning av de nya reglerna

har gett upphov till tvekan hos en del remissinstanser. Tanken bakom

förslagets huvudregel är att varje läkarbesök som omfattas av försäkringen

skall kosta 38 kr. eller vid hembesök 46 kr., dvs. för den enskilde

patienten 7 resp. 15 kr. Leder besöket till alt den försäkrade remitteras till

röntgen- eller laboratorieundersökning beräknas inte någon särskild ersättning

för sådan undersökning. Det är därvid likgiltigt om den försäkrade

får en eller flera remisser och om den eller de föreskrivna undersökningarna

kan utföras genast eller ej. Om läkare på den mottagning där patienten

först har sökt vård remitterar honom för vård till en annan läkarmottagning

som drivs av sjukvårdshuvudmannen bör som jag tidigare angett

den redan erlagda avgiften även täcka kostnaden för det första besöket

som remissen ger anledning till. Motsvarande bör gälla om den nye läkaren

vid detta besök remitterar patienten vidare.

Leder besök på öppen mottagning till omedelbar intagning för sluten vård

bör vården i dess helhet betraktas som sluten. Besöket på den öppna läkarmottagningen

skall alltså inte debiteras särskilt i detta fall.

Beträffande röntgen- och radiumbehandlingar har i promemorian förutsatts

att varje behandling i en serie skall ersättas som ett särskilt läkarbesök.

Detta har kritiserats av några remissinstanser. Det framhålls att förslaget

leder till kostnadsökning för patienten i jämförelse med vad som nu

gäller. En längre serie av behandlingar kan bli kostnadskrävande för patienten.

Jag delar de synpunkter som sålunda framförts. En tillfredsställande

lösning kan nås om kostnaden för de vid ett läkarbesök ordinerade röntgen-

och radiumbehandlingarna i likhet med kostnaden för undersökningar

vid röntgenavdelning eller laboratorium täcks av den föreslagna enhetliga

läkarvårdsavgiften. Jag förordar en sådan lösning.

Tillämpningen av de principer som jag nyss har berört bör inte bindas

alltför hårt i detta sammanhang utan det får som i departementspromemorian

har förutskickats ankomma på i första hand riksförsäkringsverket

att meddela de anvisningar som behövs för tillämpningen. Förberedelser

härför pågår inom riksförsäkringsverket i samarbete med sjukvårdshuvudmännen.

Förslaget i promemorian går ut från att principen om kostnadsfria remisser

inte kan tillämpas i andra fall än när läkare som är anställd hos

sjukvårdshuvudmannen har utfärdat remissen och följaktligen inte när en

privatpraktiserande läkare remitterar till undersökning eller behandling

hos sjukvårdshuvudmannen. Förslaget innebär därför i fråga om undersökning

eller behandling efter remiss från privatpraktiker att avgift i van
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

lig ordning skall erläggas för besök som i anledning av remissen sker hos

sjukvårdshuvudmannen. Detta har föranlett kritik från riksförsäkringsverket.

Jag har förståelse för verkets synpunkter. Inom ramen för förevarande

förslag torde den berörda frågan dock inte kunna lösas på annat

sätt. Problemet får övervägas i anslutning till att frågan om privatpraktikernas

ställning tas upp. Den föreslagna regeln skall emellertid, som verket

också påpekar, inte tillämpas i de fall då en privatpraktiker sänder in

ett prov för analys på laboratorium. I sådant fall måste gälla att frågan

om gottgörelse för analysen av provet klaras mellan läkaren och det laboratorium

denne anlitat för analysen. Någon ersättning enligt enhetstaxan

från sjukförsäkringen till den sjukvårdshuvudman som driver laboratoriet

skall alltså inte utgå i sådana fall.

Vid hembesök föreslås i promemorian att läkarvårdsavgiften skall vara

8 kr. högre än avgiften vid besök på läkarens mottagning och att detta belopp

läggs på den andel av kostnaden som stannar på patienten. Riksförsäkringsverket

har i sitt remissyttrande föreslagit en begränsningsregel för

de fall då hembesöket avser flera personer i samma hushåll. Förslaget

skulle för sådana fall enligt verkets mening medföra alltför hög avgift.

Jag delar verkets åsikt. Grunden till promemorieförslaget har varit den

högre kostnad som tillhandahållandet av läkarvård vid hembesök regelmässigt

drar genom att läkaren måste lämna sin mottagning och bege sig hem

till den sjuke. Denna kostnadsökning är i de vanliga fallen inte avhängig

av hur många patienter som vårdas vid hembesöket. Det sagda leder till att

förslaget bör modifieras. I likhet med vad som gäller beträffande läkarens

inställelsearvode enligt nuvarande återbäringsregler bör en bestämmelse

ges av innebörd att inte mer än en avgift på 15 kr. tas ut om vård meddelas

åt flera personer tillhörande samma hushåll vid ett hembesök. I övrigt beräknas

alltså avgiften för den vård som lämnas varje medlem i hushållet till

samma belopp som vid besök hos läkaren eller alltså till 7 kr.

Mot den föreslagna nivån för patientens nettoutgift för läkarvård, 7 kr.

eller vid hembesök 15 kr., har invänts från Sveriges läkarförbund och SACO

att den innebär en fördyring av sådana läkarbesök som enligt nuvarande läkarvårdstaxa

hänförs till de lägsta taxegrupperna. Detta är enligt min mening

ofrånkomligt om ett system med enhetlig avgift skall kunna genomföras.

Jag finner inte skäl att frångå promemorieförslaget, som har lämnats

utan erinran av övriga remissinstanser.

Ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmannen, 31 kr.

per besök, skall enligt promemorian utgå under förutsättning att för vården

inte därutöver tas ut högre avgift än 7 kr. eller vid hembesök 15 kr. Detta

innebär att rätten till ersättning från försäkringen inte påverkas av att vårdavgiften

av sjukvårdshuvudmannen sätts ned under de angivna beloppen.

Sjukvårdshuvudmännen skall alltså utan att gå miste om ersättning från

försäkringen kunna beakta de ekonomiska, sociala eller andra skäl till av
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

17

giftsnedsättning som kan föreligga i det enskilda fallet.

I enlighet med vad riksförsäkringsverket anfört i sitt remissyttrande

måste garantier skapas för att behövlig sjukvård i hemmet kan fås till den

angivna taxan, 15 kr. per besök. Det får ankomma på varje sjukvårdshuvudman

att organisera jourtjänst som tillgodoser anspråken på läkarvård

vid hembesök till sådan taxa.

Promemorieförslaget i fråga om telefonkonsultationer innebär att ersättning

från försäkringen till huvudmannen skall utgå med 4 kr. under förutsättning

att därutöver inte tas ut högre avgift av patienten än 2 kr, I remissyttrandena

av Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet

och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse har framförts tanken att den

enhetliga läkarvårdsavgiften 38 kr. — varav patienten alltså betalar 7 kr.

och sjukförsäkringen 31 kr. —- bör tillämpas även vid rådfrågningar per

telefon som innefattar läkarkonsultation och således utgör ett alternativ

till personligt besök på mottagning, medan övriga rådfrågningar per telefon

bör vara avgiftsfria. Med anledning av dessa synpunkter vill jag till

en början framhålla att förslaget i fråga om telefonkonsultationer liksom

i övrigt rör sig inom läkarvårdens ram. Förslaget innebär alltså inte att

sjukförsäkringen skall ersätta telefonsamtal som inte innefattar läkarkonsultation.

Vad åter angår storleken av den ersättning som bör lämnas vid

läkarkonsultation per telefon måste utgångspunkten vara att läkarvård

inte gärna kan sökas och ges på detta sätt annat än i mycket enkla fall.

Den föreslagna enhetliga läkarvårdsavgiften 38 kr. tar sikte på kostnaderna

för läkarvård i allmänhet och vid framräkningen av detta belopp

har f. ö. telefonkonsultationerna inte vägts in. Att utsträcka dess tillämpning

till telefonkonsultationer kan inte komma i fråga. Jag vill därför förorda

den i promemorian föreslagna lösningen.

Även i fråga om telefonkonsultationer vilar förslaget på tanken att det

skall stå sjukvårdshuvudmannen fritt att bestämma patientandelens storlek

inom ramen för maximibeloppet 2 kr. De kontrollsynpunkter som riksförsäkringsverket

i sitt remissyttrande anfört som ett motiv för att alltid kräva

att patienten skall ha erlagt 2 kr. får tillgodoses på annat sätt. Jag vill

1 detta sammanhang understryka att hela det nya systemet med direktdebitering

bygger på att sjukvårdshuvudmannen gentemot försäkringskassan

bär förstahandsansvar för att de kostnader som debiteras kassan avser ersättningsberättigade

personer och ersättningsbara åtgärder enligt gällande

regler. I fråga om telefonkonsultationer måste debiteringsunderlaget i varje

fall innefatta noteringar om de vårdsökande så att dessa kan identifieras.

Det i departementspromemorian föreslagna systemet för läkarvårdsersättning

är, som närmare har utvecklats i promemorian, begränsat till sådan

läkarvård som omfattas av sjukförsäkringen, dvs. förutom vård av

barnaföderskor endast vård vid sjukdom. I en del remissyttranden har föreslagits

att ersättningssystemet skall utsträckas till förebyggande hälsovård.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 2 avd. Nr 80

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

Jag anser det dock inte möjligt att i förevarande sammanhang gå in på sådana

frågor, vilka i realiteten berör sjukförsäkringens grundläggande principer.

Jag vill här erinra om att Kungl. Maj:t den 29 maj i år uppdragit åt socialstyrelsen

att i samråd med riksförsäkringsverket och sjukvårdshuvudmännen

göra en utredning rörande den förebyggande hälsovården.

Vid de överläggningar som har förts mellan representanter för socialdepartementet

och sjukvårdshuvudmännen har enighet rått om att all öppen

vård som läkare meddelar på sjukhus skall föras in under det nya ersättningssystemet.

Med andra ord liar man varit ense om att varken överenskommelser

att läkare skall få ta särskild ersättning av vårdsökande i den

av huvudmannen anordnade öppna vården eller sådana avtal som ger läkare

rätt till privatmottagning på sjukhus skall förekomma i fortsättningen.

I anslutning till förslaget om direktdebitering av försäkringsersättningen

från sjukvårdshuvudman till försäkringskassa har mot bakgrunden därav

i promemorian lagts fram ett förslag om ändring i 29 § sjukvårdslagen

(SjvL) den 6 juni 1962 (nr 242). Enligt förslaget skall paragrafen i sin

nya lydelse innehålla ett generellt förbud för den som är anställd i sjukvårdande

verksamhet som avses i SjvL att för egen del motta ersättning av

patient som undersöks eller behandlas inom verksamheten. Motsvarande

ändringar förutsätts i reglementena för de statliga sjukhusen.

Omläggningen av ersättningssystemet bör på de skäl som närmare utvecklats

i promemorian författningstekniskt ske på det sättet att den nuvarande

ersättningsnormen i 2 kap. 2 § AFL utmönstras och Kungl. Maj :t

i lagrummet ges befogenhet att fastställa grunder för ersättningen för läkarvårdsutgifter.

Om en lösning av ersättningsfrågan vid privatläkarvård

uppnås förutsätter jag att nödvändiga ersättningsbestämmelser för sådan

vård kan ges av Kungl. Maj :t inom ramen för detta bemyndigande. Utöver

denna lagändring behövs en omarbetning av återbäringstaxan och provinsialläkartaxan.

Därjämte bör ändring göras i 29 § SjvL i enlighet med vad jag förut har

anfört.

Vårdavgift i sluten sjukvård

Vårdavgiften i sluten sjukvård är f. n. i regel 5 kr. per dag på allmän sal.

Sjukförsäkringen svarar i princip för avgiften för sjukhusvård såvitt gäller

de försäkrade. För pensionärer är emellertid sjukhjälpstiden avseende ersättning

för sjukhusvård i regel begränsad. Enligt 4 kap. 3 § AFL gäller att

ersättning för sjukhusvård och sjukpenning sammantagna inte utgår för

mer än 180 dagar efter ingången av den månad, varunder den försäkrade

fyllt 67 år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension enligt AFL. För

den som har hel förtidspension är sjukhjälpstiden också begränsad till

180 dagar i fråga om sjukhusvård. Eftersom den som åtnjuter hel förtidspension

inte kan vara placerad i sjukpenningklass saknas i detta fall mot
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

19

svårighet till den regel om sammanräkning av dagar för sjukhusvård med

sjukpenningdagar som gäller för ålderspensionärer. Inga begränsningar i

sjukhjälpstiden gäller för pensionärer med partiell förtidspension.

Under tid då en försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall enligt 3 kap. 4 §

AFL avdrag i regel göras på den sjukpenning denne kan vara berättigad till.

Avdraget uppgår till 5 kr. per dag, dock högst hälften av sjukpenningens

belopp.

I promemorian föreslås att sjukförsäkringen såvitt gäller de försäkrade

skall svara för en från den 1 januari 1970 till 10 kr. höjd vårdavgift på allmän

sal på sjukhus. Sjukpenningavdraget vid sjukhusvård föreslås bibehållet

på nuvarande nivå. Vidare föreslås en förlängning av sjukhjälpstiden

för pensionärer från 180 till 365 dagar. Äldre bestämmelser skall dock fortfarande

gälla för dem som vid ikraftträdandet av de nya bestämmelserna

åtnjuter sjukhusvård oavbrutet sedan minst ett år. För utförsäkrade patienter

skall en huvudman efter eget bedömande kunna begagna möjligheten att

ta ut vårdavgift motsvarande folkpension efter avdrag för s. k. fickpengar.

I de undantagsfall då man trots förstärkningen av sjukförsäkringsskyddet

skulle få stötande sociala effekter förutsätts att sjukvårdshuvudmännen

medger avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse.

Förslagen har vunnit stöd från så gott som alla remissinstanser som har

yttrat sig över dem. Jag förordar att de genomförs. Samtidigt vill jag föreslå

ytterligare en ändring för att förbättra pensionärernas sjukförsäkringsskydd.

Det i promemorian framlagda förslaget i fråga om pensionärernas sjukförsäkring

innebär att sjukpenning och ersättning för sjukhusvård sammanlagt

skall utgå för 365 dagar, varav sjukpenning för högst 180 dagar. Enligt

promemorian bibehålls alltså nuvarande ordning som innebär att för ålderspensionärer

sjukpenningdagar och dagar då ersättning för sjukhusvård hav

utgått sammanräknas när det gäller att bestämma det återstående antal

dagar sjukhjälp skall utgå. Om med andra ord en försäkrad — utan att

vara intagen på sjukhus — uppbär sjukpenning ett visst antal dagar som

pensionär så minskas antalet dagar för vilka ersättning för sjukhusvård

kan utgå i motsvarande mån. I likhet med vad riksförsäkringsverket anfört

anser jag att detta samband bör brytas. Jag föreslår alltså att ersättning

för sjukhusvård alltid skall utgå i 365 dagar. Den som är sjukpenningförsäkrad

skall därjämte ha rätt att uppbära sjukpenning i 180 dagar.

Kostnadsökningen för försäkringen på grund av ändringen är inte större

än att den ryms inom ramen för de i promemorian angivna kostnadsberäkningarna.

Förbättringen av pensionärernas sjukförsäkring kräver ändring i 4 kap. 3

§ AFL. Beträffande vad som i övrigt behandlas i detta avsnitt gäller att

det ankommer på sjukvårdshuvudmännen att besluta om såväl höjningen

av vårdavgifterna som avgiftsnedsättningarna. Sjukförsäkringen svarar

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

enligt 2 kap. 4 § AFL för den höjda vårdavgift vid sjukhusvård som i promemorian

föreslås från den 1 januari 1970, och detta förslag påkallar således

inte någon ändring i AFL. Det bör i detta sammanhang framhållas

att vid de överläggningar som förekommit mellan socialdepartementet och

representanter för sjukvårdshuvudmännen förutsatts att sjukvårdshuvudmännen

i god tid ger till känna om någon ändring av vårdavgiften skulle

aktualiseras framdeles.

Höjningen av vårdavgifterna jämte andra i promemorian angivna förhållanden

påverkar innehållet i förordningen den 30 juni 1937 angående bidrag

från landsting och städer, som ej deltager i landsting, till bestridande

av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimeriasarettet.

Jag föreslår att förordningen upphävs och ersätts med en ny.

Denna bör enbart avse vård vid karolinska sjukhuset eftersom serafimerlasarettet

numera övertagits av Stockholms stad.

Den i promemorian förutskickade översynen av SjvL i syfte att underlätta

den öppna vården har kommit till stånd genom att Kungl. Maj :t den

29 maj 1969 meddelat den sakkunnige för utredning av vissa frågor angående

sjukhusorganisationen m. m. ett vidgat uppdrag. Vidare har Kungl.

Maj :t den 27 juni 1969 tillkallat en sakkunnig för att verkställa en utredning

av vissa frågor rörande sjukvårdskostnaderna, innefattande dels en

samhällsekonomisk analys rörande sjukvårdskostnadernas utveckling och

dels en teknisk undersökning rörande verkningar individuellt och kollektivt

av nuvarande metoder för sjukvårdskostnadernas finansiering.

Vårdavgift m. m. i vissa halvöppna vårdformer

Sjukvårdshuvudmännen har under senare tid vid vissa sjukhus börjat

använda s. k. halvöppna vårdformer — dagsjukhusvård och nattsjukhusvård

— som komplettering till den traditionella slutna vården. Tvekan om

klassificeringen av de nya vårdformerna har skapat problem bl. a. vid tilllämpningen

av sjukförsäkringens ersättningsregler. Sådana problem kan

också uppkomma vid s. k. femdagarsvård, dvs. när patienten vistas utanför

sjukhuset över veckohelgen. I promemorian föreslås en lösning som

innebär att dagsjukhusvård och nattsjukhusvård betraktas som sluten vård.

Kriterium på vården blir då att den fordrar intagning på sjukhus. Patienten

skall anses ha permission de tider då han inte vistas på sjukhuset.

Förslaget i promemorian ger därigenom en avgränsning mot området för

öppen vård. Endast sådan vård där ett avbrott naturligen har karaktären

av permission hänförs hit. Femdagar svården hänförs också i promemorian

till sluten vård.

Förslaget har tillstyrkts av alla remissinstanser som har yttrat sig över

det och jag ansluter mig till det. Dess genomförande fordrar inte lagstiftningsåtgärder.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

21

Som socialstyrelsen har framhållit i sitt remissyttrande kan det i tillämpningen

uppkomma tvekan om den vård som i ett visst fall ges en patient

skall betraktas som öppen eller sluten. Avgörandet måste grundas på det

vårdbehov som kännetecknar det särskilda fallet. Från vårdorganisatoriska

synpunkter är det angeläget med en enhetlig tillämpning. Även be-?

hovet av klarhet i fråga om ansvaret gentemot patienten och i fråga om

kostnaderna för vården talar härför. En förutsättning för att den vård som

bedrivs som dagsjukhus- eller nattsjukhusvård skall hänföras till sluten

vård bör vara att den pågår ett visst antal dagar i följd. Det får ankomma

på socialstyrelsen att i samarbete med riksförsäkringsverket verka för

att enhetlighet åstadkoms.

Promemorian innehåller också förslag att patient i sluten vård skall få

rätt till ersättning för läkarvårdskostnad som han ådrar sig under vistelse

utanför sjukhuset. Förslaget är avsett att lösa vissa problem framför allt för

patienter i dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och femdagarsvård. Inte heller

detta förslag har mött gensaga vid remissbehandlingen och jag förordar

att det genomförs genom ändring i 2 kap. 2 § AFL.

I promemorian har intagits vissa rekommendationer till sjukvårdshuvudmännen,

som innebär att dessa bör svara för resorna till och från sjukhuset

för patienter i dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och femdagarsvård.

Undantag görs för intagnings- och utskrivningsresor, som försäkringen

svarar för enligt nu gällande regler.

En grund för att sjukvårdshuvudmännen skall svara för kostnaderna för

patienternas resor är att de vårdformer som det är fråga om framför allt har

tillkommit i huvudmännens intresse och bör medföra kostnadsbesparingar

för dessa. Jag ställer mig bakom de i promemorian upptagna rekommendationerna.

Genom rekommendationerna får vi enhetliga regler för hela landet

och slipper den splittring och oklarhet som nu råder. Eftersom de har

tillstyrkts av så gott som alla sjukvårdshuvudmän förutsätter jag att rekommendationerna

kommer att följas av sjukvårdshuvudmännen och jag

anser således att något behov av lagstiftningsåtgärder inte föreligger f. n.

Även förslaget i promemorian om en utvidgning av rätten till ersättning

för övernattningskostnader och om uppräkning av maximum för ersättningen

har vunnit sLöd i remissyttrandena och jag förordar att det genomförs.

Genomförandet ankommer på Kungl. Maj :t med stöd av bemyndigande

i sjukreseförordningen.

Kostnader och finansiering

På grundval av de beräkningar som redovisas i promemorian kan de förslag

som jag i det föregående förordat beräknas medföra att kostnaderna

för sjukförsäkringen ökar med totalt omkring 250 milj. kr. om året. Därav

finansieras ca 50 milj. kr. med statsbidrag. Detta statsbidragsbelopp mot
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

svaras av att 45 milj. kr. avräknas på det statliga mentalsjukvårdsbidraget

mot bakgrunden av den höjda vårdavgiften vid sjukhusen och av att avgiftsintäkterna

vid de statliga sjukhusen ökar. Resten av kostnaderna, ca

200 milj. kr., finansieras med avgifter till sjukförsäkringen. I promemorian

föreslås att dessa kostnader täcks genom att procentsatsen för arbetsgivaravgiften

till sjukförsäkringen höjs från 2,6 till 2,9 % av avgiftsunderlaget.

Den föreslagna formen för finansieringen har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av alla remissinstanser utom SAF och SHIO, som anser att

höjningen bör läggas på de försäkrades egenavgifter.

Om ingen ändring vidtas i gällande finansieringsregler skulle kostnadsökningen

på grund av förslagen resultera i en avsevärd höjning av de försäkrades

egenavgifter. Dessa har under de senaste åren stegrats kraftigt

till följd av de förbättringar i försäkringsförmånerna som genomförts.

Däremot skulle arbetsgivarnas avgifter till sjukförsäkringen inte påverkas,

eftersom de inte beräknas på grundval av försäkringens utgifter utan på

grundval av utgivna lönebelopp. Som närmare har redovisats i promemorian

har det bidrag arbetsgivaravgifterna lämnat till läkemedels-, läkarvårds-,

rese- och sjukhusvårdsförmånerna — de grenar av sjulcvårdsförsäkringen

de ansetts i första hand böra lämna bidrag till — successivt sjunkit från ca

75 % av försäkringens kostnad efter avdrag för statsbidrag för år 1967 så

att de beräknas bli ca 55 % för år 1969. En orsak till denna utveckling är att

kostnaden för reformeringen av läkemedelsförmånerna liksom för uppräkningen

av återbäringstaxans normer från ingången av år 1968 inte till

någon del har lagts på arbetsgivaravgifterna. Görs det på samma sätt med

kostnaderna för förevarande förslag kommer relationen mellan arbetsgivaravgifter

och egenavgifter att ytterligare förskjutas. Jag förordar därför

att kostnaden finansieras genom en sådan höjning av arbetsgivaravgiften

som har föreslagits i promemorian. Detta beräknas, som i promemorian

angivits, för år 1970 medföra att arbetsgivaravgiften täcker ca 65 % av

kostnaderna för de nyss uppräknade förmånsgrenarna efter avdrag för

statsbidrag.

Förslagen leder till ändring i 19 kap. 4 § AFL och 5 § förordningen den 18

december 1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen

om allmän försäkring.

Utskottet

I förevarande proposition föreslås ett förenklat system för läkarvårdsersättningen

inom sjukförsäkringen, vissa ändringar beträffande vårdavgift

i sluten sjukvård, vissa klarlägganden och ändringar beträffande vårdavgift

in. in. i en del halvöppna vårdformer samt som följd av dessa förslag

ändringar i den allmänna försäkringens finansieringsregler.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

23

Läkarvårds ersättningen

Enligt gällande regler utgår ersättning för försäkrads utgifter för besök

hos läkare i öppen vård med tre fjärdedelar av utgifterna. Har utgifterna

överstigit det belopp som de enligt en av Kungl. Maj :t fastställd taxa, återbäringstaxan,

skall beräknas uppgå till, lämnas dock ersättning endast med

tre fjärdedelar av taxans belopp. Allt efter konsultationens omfattning och

innehåll kan dessa belopp variera mellan 10 och 60 kronor. För rådfrågning

per telefon beräknas ett arvode av 5 kronor. Kostnader för läkarens

resa, inställelsearvode vid hembesök, ersättning för obekväm arbetstid samt

kostnader för läkarintyg som fordras för att få ut sjukpenning kan tillkomma.

Detsamma gäller kostnader för röntgen- och laboratorieundersökningar

m. m. Återbäringssystemet tillämpas i regel på sådant sätt att den försäkrade

erlägger hela läkararvodet vid läkarbesöket och sedan mot avlämnande

av läkarvårdskvittot får ersättning för en del av utgiften från försäkringskassan.

Vid sluten vård uttas endast vårdavgift, f. n. 5 kronor per dag på allmän

sal för patient från det egna sjukvårdsområdet. Denna avgift betalas för

icke utförsäkrad direkt av försäkringskassan till sjukvårdshuvudmannen.

Generellt förbud gäller enligt sjukvårdslagen för befattningshavare vid sjukhuset

att ta emot särskild ersättning för undersökning, behandling eller

skötsel av där intagen person.

Genom gällande ersättningsregler kommer den slutna vården, trots att

den är betydligt dyrare att tillhandahålla, att ställa sig billigare för den

vårdsökande än den öppna vården. Resultatet härav har blivit att efterfrågan

på sjukvård i stor utsträckning kommit att inrikta sig på sluten vård.

Av många skäl skulle en förskjutning av efterfrågetrycket från sluten till

öppen vård framstå som önskvärd. Statsmakterna har tidigare i år antagit

en plan för fördelningen av våra ökande läkarresurser vilken bl. a. innebär

en stark prioritering av den offentliga öppna läkarvården. Samma syfte

har det nu framlagda förslaget om förenkling av sjukförsäkringens ersättningssystem.

Förslaget innebär att patient vid besök hos läkare i offentlig sjukvård,

i stället för att erlägga hela läkararvodet och därefter få återbäring från

försäkringskassan, skall erlägga en enhetlig läkarvårdsavgift som tillfaller

sjukvårdshuvudmannen. Avgiften föreslås till 7 kronor per besök på sjukhus

eller hos provinsialläkare och 15 kronor vid hembesök hos den sjuke.

Samtidigt skall försäkringskassan betala 31 kronor per besök direkt från

sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmannen. Den erlagda patientavgiften

skall täcka kostnaden inte bara för besöket hos läkaren utan också för röntgen-

och laboratorieundersökningar m. m. som patienten blir remitterad till.

Det föreslagna systemet beräknas omfatta cirka 15 miljoner läkarbesök

per år eller cirka tre fjärdedelar av alla läkarbesök i landet. För återstående

fjärdedel, som gäller besök hos privatpraktiserande läkare, avses nuvarande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr SO år 1969

återbäringssystem tills vidare skola gälla. Som framgår av det följande pågår

arbete med att inordna även dessa läkarbesök under ett system med enhetlig

läkarvårdsavgift. Det föreslås att det nya ersättningssystemet för den

av samhället tillhandahållna vården skall börja tillämpas den 1 januari

1970.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att det framlagda förslaget

bör kunna stimulera till en sådan överföring av efterfrågan från den

slutna till den öppna sektorn som länge bär eftersträvats. För den enskilde

patienten innebär förslaget att han slipper att ligga ute med pengar för läkarvårdskostnader

och omgången att hos försäkringskassa återkräva ersättningsberättigad

del av utgiften. I många fall torde den föreslagna avgiften

7 respektive 15 kronor medföra att patientens egen del av läkarvårdsutgifterna

sjunker. Detta kommer framför allt att gälla patienter som behöver

en omfattande vård, inkluderande röntgenundersökningar, röntgeneller

radiumbehandlingar, laboratoricundersökningar, in. m. Här åstadkommes

en angelägen utjämning av skillnaderna mellan olika patienters kostnader

i öppen vård. Att utjämningen i viss mån sker så att läkarbesök, som

enligt nuvarande läkarvårdstaxa hänförs till de lägsta taxegrupperna, kan

bli upp till 4 kronor 50 öre dyrare är ofrånkomligt, om ett rimligt system

med enhetlig avgift skall kunna genomföras. För försäkringskassorna kan

den föreslagna metoden med direktdebitering från sjukvårdshuvudmannen

till kassan av läkarvårdsavgiften ge möjligheter till rationaliseringsvinster.

Vid utskottets behandling har inga erinringar i sak riktats mot det föreslagna

ersättningssystemet. Tvärtom har förslagets förtjänster på olika sätt

understrukits, och utskottet vill med hänvisning till vad ovan anförts tillstyrka

ett genomförande av detsamma.

I propositionen uttalas att det föreslagna systemets konstruktion knappast

kan väntas medföra i varje fall någon mera avsevärd stegring av den

totala efterfrågan på sjukvård. Bl. a. kommer det i enklare fall inte att bli

billigare att söka vård än för närvarande. Huruvida denna bedömning kommer

att visa sig realistisk kan man ha delade meningar om. Även om den

totala efterfrågan inte kommer att visa en avsevärd stegring, kan naturligtvis

— så länge inte reformen omfattar hela den öppna vården -— vissa förskjutningar

av efterfrågan inträffa som på enstaka områden kan innebära

en mer eller mindre starkt ökad belastning. Som departementschefen uttalar

får det ankomma på sjukvårdshuvudmännen att ha denna fråga länder

särskild uppmärksamhet och att omgående vidta de åtgärder som kan bli

nödvändiga. En utbyggnad av den öppna vården kan därvid på kortare eller

längre sikt bli aktuell. För en sådan åtgärd krävs att det ställs såväl ekonomiska

som personella resurser till förfogande samt att det finns bl. a. tillräckligt

antal läkare att tillgå. Mot denna bakgrund hemställs i motionerna

1: 1087 och II: 1254 att riksdagen skall understryka »att det bör ankomma

på huvudmannen för läkarutbildningen att tillse att läkare finnes att tillgå

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969 25

i den omfattning och till sådan kostnad som i propositionen förutsattes».

Till detta kan anföras att antalet läkare kommer att växa snabbt i landet

tack vare den fördubbling av utbildningskapaciteten vid de medicinska högskolorna

som genomförts under 1960-talet och den ytterligare ökning av

kapaciteten som föreslås i den nyligen avlämnade propositionen 137. Enligt

socialstyrelsens beräkningar kommer totalantalet läkare att öka från

för närvarande drygt 10 000 till cirka 16 000 år 1975 och nära 20 000 år

1980. Den ökade utbildning som startade under första hälften av 1960-talet

bär redan börjat ge resultat i färdigutbildade läkare. De som kommer att

avlägga examen under första hälften av 1970-talet befinner sig i huvudsak

redan inne i utbildningen. Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat

motionerna I: 1087 och II: 1254.

I åtskilliga motioner uttrycks farhågor för att nödvändigt förberedelsearbete

inte hinns med före den föreslagna ikraftträdandedagen den 1 januari

1970. I motionerna I: 1085 och II: 1256 anförs att ett omfattande administrativt

och organisatoriskt arbete måste föregå reformen liksom kvalificerade

förhandlingar mellan huvudmännen och deras personal. Bland

detaljproblem som måste lösas nämner motionärerna upprättande av joursystem,

utformande av en transportorganisation, översyn av blankettsystem

och rutiner samt utförande av kostnadskalkyler och budgetering. De hemställer

på grund av dessa förhållanden att de ändrade bestämmelserna rörande

ersättning för i samhällets regi anordnad öppen vård skall träda i

kraft först den 1 juli 1970. Med hänvisning framför allt till att förhandlingarna

mellan läkarna och huvudmännen ännu inte lett till något avtal

hemställs i motionen 1: 1086 om uppskov med reformen till en senare tidpunkt.

I motionen II: 1252 uttalas att en knapp förberedelsetid kan vålla

många missförstånd och skapa olägenheter för främst gamla patienter och

patienter med särskilda läkarbehov. Om det under utskottsbehandlingen

står klart att patienternas rätt till god läkarvård vid reformens start den 1

januari 1970 inte kan tryggas, hemställer motionärerna att ikraftträdandet

flyttas fram till en annan tidpunkt. Yrkandet i sistnämnda båda motioner

tar formellt sikte på hela den i propositionen framlagda reformen men torde

ha reell betydelse främst för den del av propositionen som gäller läkar - vårdsersättningen. För att någorlunda klara ut verkningarna och skapa sig

en uppfattning om det föreslagna systemets funktionsduglighet föreslås i

motionen I: 1084 att det nya ersättningssystemet inom den av samhället

bedrivna öppna vården försöksvis prövas under en tid av förslagsvis ett år

i ett av Kungl. Maj :t utsett län.

Utskottet har förståelse för de betänkligheter som kommer till uttryck i

motionerna beträffande möjligheterna att i förväg garantera att nödvändiga

förberedelser hunnit genomföras före den 1 januari 1970. Uppenbarligen

måste den föreslagna reformen föregås av åtskilligt arbete på det administrativa

och organisatoriska planet. Likaså kräver det i det följande be
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

handlade förslaget om förbud för sjukhusläkare att bedriva privatpraktik

inom sjukvårdsverksamheten att läkarnas anställningsförhållanden klarläggs

genom förhandlingar mellan berörda parter. Det hade väl också varit

av värde att man kunnat överblicka utvecklingen av den öppna vården

i den privata sektorn. Såsom departementschefen framhåller har förberedelsearbetet

för reformen satts i gång på ett tidigt stadium. Landstingsförbundet

har redan i april i år tillsatt en arbetsgrupp för dessa frågor som

bl. a. samarbetat med riksförsäkringsverket. Preliminära förslag från gruppen

lades fram i början av september och slutliga förslag den 17 oktober.

Läkarförhandlingarna har påbörjats för någon tid sedan och har redan lett

till enighet i vissa principiella frågor. Riksförsäkringsverket har den 13 november

1969 till socialministern överlämnat utredning och förslag om ersättning

vid privatläkarvård. Nu nämnda omständigheter gör att invändningarna

mot ett ikraftträdande den 1 januari 1970 förlorar i tyngd. Till

detta kommer att förberedelsearbetet enligt uppgift från Landstingsförbundet

fortskridit i planenlig ordning och att man från förbundets sida är

beredd att tillämpa reformen från instundande årsskifte. Med hänsyn härtill

och då reformen innebär betydande ekonomiska förbättringar för en

stor del patienter, framför allt sådana som är beroende av omfattande och

dyrbar läkarvård, anser utskottet att det nya ersättningssystemet bör tilllämpas

från och med den 1 januari 1970. Utskottet tillstyrker således propostionen

i denna del och avstyrker motionsyrkandena om uppskov med

reformen. Därmed har utskottet också avstyrkt motionsyrkandet om ett

tidsbegränsat försök med ersättningssystemet i ett av Kungl. Maj :t utsett

län.

Vid granskningen av förslaget om läkarvårdsersättning i detalj har utskottet

särskilt uppmärksammat två frågor.

Enligt förslaget skall den enhetliga patientavgiften omfatta inte endast

läkarbesöket utan också röntgen- och laboratorieundersökningar till vilka

patienten remitteras. Det är därvid likgiltigt om den försäkrade får en eller

flera remisser och om den eller de föreskrivna undersökningarna kan utföras

genast eller senare. Sjukronorsavgiften skall också omfatta samtliga i

en serie ingående röntgen- och radiumbehandlingar som ordinerats vid ett

läkarbesök. Anledningen härtill är att sådana behandlingsserier, om varje

behandling skulle betinga ett arvode av sju kronor, skulle bli kostnadskrävande

för patienten och leda till en kostnadsökning i jämförelse med vad

som nu gäller. Enligt utskottets mening kan det tänkas andra behandlingsserier

än sådana som gäller röntgen och radium, där samma resonemang

kan läggas till grund för en enhetsavgift. Detta förhållande bör ägnas uppmärksamhet

vid uppföljningen av tillämpningen av de nya reglerna.

Frågan om ersättning till sjukvårdshuvudmannen för analys av insända

laboratorieprov har aktualiserats av Sveriges läkarförbund i en skrivelse

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

27

till utskottet. Enligt propositionens förslag får en patient som remitterats

från en privatpraktiserande läkare till ett sjukhuslaboratorium för provtagning

och analys erlägga sju kronor. Om emellertid läkaren svarar

för provtagningen och sänder in provet till laboratoriet, skall frågan om

gottgörelse för analys av provet klaras mellan läkaren och laboratoriet. Enligt

Läkarförbundet kan detta leda till att sjukvårdshuvudmannen debiterar

ett självkostnadspris, som vid många undersökningar kan uppgå till 100

kronor. En sådan ordning kommer att leda till att ett stort antal patienter

får räkna med att själv infinna sig på laboratoriet för provtagning och analys,

varigenom de åsamkas onödig omgång. Enligt förbundets mening bör

bestämmelserna utformas så att, oberoende av om den privatpraktiserande

läkaren remitterar patienten till laboratoriet eller sänder av honom själv taget

prov till laboratoriet, patientkostnaden för analysen skall uppgå till högst

sju kronor. Utskottet kan för egen del ansluta sig till uppfattningen att ersättningsbestämmelserna

angående laboratorieanalyser bör utformas på sådant

sätt att privatpatienten slipper att själv inställa sig på laboratoriet för

provtagning bara för att hålla kostnaden för analysen nere. En sådan ordning

belastar inte endast patienten utan även den av huvudmannen tillhandahållna

öppna vården. Utskottet utgår från att huvudmännen själva

kommer att beakta sådana synpunkter när de går att fastställa analyskostnaden

för av privatläkare insända prov. När frågan om privatläkarvårdens

inordnande i ersättningssystemet tas upp till avgörande, torde frågan kunna

få en mer definitiv lösning.

Omläggningen av ersättningsreglerna föreslås författningstekniskt ske

på det sättet att nuvarande ganska detaljerade regler utgår och Kungl.

Maj :t ges befogenhet att fastställa grunder för ersättningen för läkar - vårdsavgifter. I propositionen förutsätter departementschefen att ett sådant

bemyndigande inrymmer möjlighet för Kungl. Maj :t att göra anpassningar

efter framtida förändringar, exempelvis privatläkarvårdens inordnande

i systemet. I motionerna 1: 1085 och II: 1256 är man inte beredd att

ge Kungl. Maj :t den begärda befogenheten såvitt gäller de privatpraktiserande

läkarnas framtida ställning i sjukförsäkringen. Även om Kungl.

Maj :t har att utfärda detalj bestämmelser i ersättningsfrågan, måste riksdagen

ges möjlighet att göra principiella uttalanden angående privatpraktikerna.

I motionerna yrkas därför att frågan om principerna för de privatpraktiserande

läkarnas ställning inom ersättningssystemet måtte underställas

riksdagen.

Som redan anförts har riksförsäkringsverket helt nyligen avgivit ett

förslag om ersättning från den allmänna försäkringen för öppen läkarvård

som meddelats av läkare i enskild praktik. Förslaget har varit tillgängligt

under utskottsbehandlingen. Riksförsäkringsverket föreslår att

sjukvårdshuvudmännen sluter s. k. läkarvårdsavtal med de privatpraktiserande

läkarna. Enligt avtalen skall läkarna få ersättning för sina mot
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

tagningskostnader och en inkomst som i varje enskilt fall skall fastställas

genom förhandling. I gengäld åtar sig privatläkarna att endast ta ut en viss

nettoavgift av sina patienter på högst 10 kronor eller -— i första hand i

Stockholm — högst 15 kronor i ett för allt. För sina kostnader enligt läkarvårdsavtalen

skall huvudmännen få ersättning direkt från försäkringskassan

med 31 kronor per läkarbesök. Besök hos avtalsbundna privatpraktiker

jämställs i fråga om remiss- och avgiftsregler med besök hos provinsialläkare.

Härigenom uppnås bl. a. att patientavgiften, liksom i sjukronorsreformen,

inkluderar erforderliga röntgen- och laboratorieundersökningar

m. m. Läkarvårdsavtal föreslås få verkan från den 1 juli 1970. För privatpraktikervård

som inte omfattas av läkarvårdsavtal skall den nuvarande

återbäringstaxan gälla tills vidare.

Riksförsäkringsverkets förslag är utsänt på remiss och enligt vad utskottet

inhämtat har Kungl. Maj :t för avsikt att ta ställning till frågan

under det första kvartalet 1970. För det fall Kungl. Maj :t följer riksförsäkringsverkets

förslag med läkarvårdsavtal skulle förhandlingar med

läkarna kunna påbörjas i betryggande tid före den 1 juli 1970, då systemet

är avsett att börja tillämpas. Som utskottet tidigare uttalat framstår det av

många skäl som önskvärt att hela den öppna vården så snart som möjligt

kan inordnas under ett system med likartade ersättningsregler. Utskottet

finner det ur denna synpunkt tillfredsställande att ett förslag till lösning i

sådan riktning redan föreligger och att Kungl. Maj :t får möjlighet att nå

fram till beslut kort tid efter årsskiftet. Ett bifall till motionsyrkande! skulle

innebära att Kungl. Maj :t måste avge en proposition till riksdagen med

begäran om riksdagens yttrande. En sådan åtgärd skulle uppenbarligen

innebära risker för en försening av reformens ikraftträdande. På grund

härav och då riksdagen redan vid behandlingen av förevarande ärende har

möjlighet att diskutera det förslag som lagts fram till lösning av privatläkarvårdens

inordnande i ersättningssystemet avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Utskottet tillstyrker således att Kungl. Maj :t erhåller det begärda

bemyndigandet att anpassa grunderna för läkarvårdsersättningen efter

framtida förändringar.

Det föreslagna ersättningssystemet innebär att läkare inom den öppna

vården i samhällets regi i fortsättningen får hela ersättningen för sitt

arbete direkt från huvudmannen. För närvarande fördelar sig hans inkomster

på fast lön och patientarvoden. Eftersom reformen är avsedd att

äga tillämpning på all öppen vård som läkare meddelar på sjukhus, kommer

varken överenskommelser att läkare skall få ta särskild ersättning

av vårdssökande i den av huvudmannen anordnade öppna vården eller

sådana avtal som ger läkare rätt till privatmottagning på sjukhus att

tillåtas i fortsättningen. I anslutning härtill föreslås ett generellt förbud

i 29 § sjukvårdslagen för den som är anställd i sjukvårdande verksamhet

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

29

som avses i lagen att för egen del ta emot ersättning av patient som undersöks

eller behandlas inom verksamheten. Motsvarande ändringar förutsätts

i reglementena för de statliga sjukhusen.

Förslaget om ändring i sjukvårdslagen har föranlett yrkanden i tre

olika motioner. I motionen I: 1086 anförs att läkare i princip är oförhindrad

att utöva privat verksamhet som inte inkräktar på hans tjänsteåligganden.

Om det beträffande viss läkare skulle befinnas lämpligt att sådan

privat verksamhet utövas inom sjukhusområdet, torde det enligt motionärernas

mening enbart vara till fördel för den samlade sjukvårdsproduktionen

i landet att privatavtal mellan läkaren och sjukvårdshuvudmannen

kan ingås. Motionärerna hemställer att riksdagen beaktar detta förhållande.

I motionen II: 1252 hemställs att 29 § sjukvårdslagen i den föreslagna

lydelsen ges den innebörden att taxebunden privatmottagning blir

möjlig på sjukhusen, åtminstone under en övergångstid. I motionen

II: 1257 yrkas att förbudet i sjukvårdslagen inte skall göras generellt utan

endast gälla då annan överenskommelse med sjukvårdshuvudmannen

inte träffats. I motionen anförs att de knappa läkarresurserna bör kunna

utnyttjas till privatpraktik utanför den ordinarie anställningen och att

landstingen inte bör betagas rätten att träffa överenskommelser med läkare

härom.

Utskottet delar den uppfattning som kommit till uttryck i propositionen

att det föreslagna ersättningssystemet bör omfatta all öppen vård som

lämnas i samhällets regi. En konsekvens härav bör bli att sjukvårdslagen

kompletteras med ett förbud för sjukhusper sonalen att uppbära ersättning

från patient som undersöks eller behandlas i sådan vård. Ett dylikt förbud

skall dock icke förstås så att alla överenskommelser mellan huvudmannen

och läkarna om mottagning utanför den arbetstid som läkaren åläggs enligt

sitt tjänsteavtal omöjliggörs. Tvärtom kan sådana överenskommelser såsom

framhålls i berörda motioner i många fall ha fog för sig. Likaså kan det av

sjukvårdsekonomiska skäl många gånger vara befogat att vården förläggs

till sjukhus. Förutsättningen för att överenskommelser av detta slag

skall kunna träffas är dock att parterna är överens om att tillämpa det

nu föreslagna ersättningssystemet även vid dessa mottagningar, d. v. s. att

vården kommer att bedrivas i huvudmännens regi. För mottagning som

sjukhusläkaren bedriver på sin fritid utan någon anknytning till sjukhuset

kan han, om ej annat följer av hans anställningsavtal med huvudmannen,

själv bestämma sina arvoden. Med det anförda torde motionen I: 1086

och motionen II: 1252 i förevarande delar i stort sett vara tillgodosedda.

Det anförda leder också till att utskottet, med avstyrkande av yrkandet i

motionen II: 1257, tillstyrker den föreslagna lydelsen av 29 § sjukvårdslagen.

I motionen II: 1086 framställs ett yrkande som syftar till att allmänheten

snarast möjligt och senast i samband med reformens ikraftträdande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

ges en utförlig orientering om reformens innebörd, förslagsvis i broschyrform.

Som utskottet vid många tillfällen tidigare uttalat är det av vikt att

allmänheten hålls underrättad om de socialförsäkringsförmåner som samhället

erbjuder samt om de förändringar som beslutas i dessa. Från berörda

departement, myndigheter och försäkringskassor har på senare tid

en allt större satsning gjorts på sådan informationsverksamhet. Utskottet

vill bl. a. erinra om försäkringskassornas och riksförsäkringsverkets stora

upplysningskampanj till allmänheten i början av innevarande år. Utskottet

förutsätter att man på ansvarigt håll har uppmärksamheten riktad på

behovet av information om den nu förestående reformen. Enligt uppgift

kommer försäkringskassorna i samråd med riksförsäkringsverket i slutet

av december i år att genom en landsomfattande kampanj informera allmänheten

om de nya reglerna. Vidare torde huvudmännen var och en inom

sin region komma att sprida upplysning om de organisatoriska och administrativa

förändringar som kan bli aktuella. Av annonser i dagspressen

framgår att vissa huvudmän redan satt i gång sådan verksamhet. Genom

vad utskottet nu uttalat torde motionen II: 1086 vara tillgodosedd i t örevarande

del.

Vårdavgift i sluten sjukvård

Med vissa begränsningar ankommer det på den som driver sjukhus att

själv bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp vårdavgift i sluten

sjukvård skall erläggas. Vårdavgifterna brukar numera fastställas

efter rekommendation av huvudmännens centrala organisationer och är i

allt väsentligt desamma över hela landet. I regel utgör avgiften fem

kronor per dag på allmän sal. Sjukförsäkringen svarar i princip för

avgiften för sjukhusvård såvitt gäller de försäkrade. Under tid då eu

försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall avdrag med några undantag göras

på den sjukpenning som den försäkrade kan vara berättigad till. Avdraget

uppgår till fem kronor per dag, dock högst hälften av sjukpenningens

belopp. Avdraget torde få ses som en konsekvens av att en försäkrad

som är intagen på sjukhus kan räkna med viss minskning av sina levnadsomkostnader.

Vid överläggningar mellan representanter för socialdepartementet och

sjukvårdshuvudmännen har samförstånd nåtts om bl. a. en höjning av

vårdavgiften för salspatienter till tio kronor från den 1 januari 1970..

I propositionen föreslås att sjukförsäkringen såvitt gäller försäkrade

patienter skall svara för den förhöjda vårdavgiften på allmän sal på

sjukhus från och med nämnda datum. Det föreskrivna sjukpenningavdraget

vid sjukhusvård föreslås bibehållet på nuvarande nivå.

I motionerna I: 1089 och 11: 1253 erinras om att 1946 års riksdag fattade

ett principbeslut om fri sjukhusvård för den enskilde och att

staten skulle gentemot landstingen överta ansvaret för de kostnader som.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969 31

dittills täckts genom patientkostnader. I motionerna görs gällande att fri

sjukhusvård bör utgöra en elementär grundtrygghet för alla i samhället,

och det yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall hemställa om förslag

angående kostnadsfri sjukhusvård i överensstämmelse med 1946 års principbeslut.

I motionerna 1: 1088 och II: 1255 riktas kritik mot förslaget att

sjukpenningavdraget, trots att vårdavgiften höjs till tio kronor, föreslås

maximerat som hittills till fem kronor. En sådan ordning innebär att den

allmänna försäkringen får vidkännas en väsentlig kostnadsökning utan

motsvarande besparing genom sjukpenningavdraget. Motionärerna yrkar

att riksdagen skall besluta att vårdavgiften på allmän sal och sjukpenningavdragets

maximum skall vara lika stora inom samhällets slutna vård.

Utskottet vill framhålla att riksdagens principbeslut från 1946 får anses

ha fallit i och med statsmakternas antagande av 1953 års sjukförsäkringslagstiftning.

1961 års sjukförsäkringsutredning har emellertid i sitt i december

1967 avgivna betänkande »Förmåner och avgifter i sluten sjukvård

m. m.» på nytt prövat huruvida skäl kunde finnas för införandet av

en helt avgiftsfri sjukhusvård. Utredningen har därvid funnit att övervägande

skäl talar för att inte göra den slutna vården avgiftsfri. Motiven

härför har bl. a. varit kravet på de ständigt stegrade ekonomiska insatserna

från samhällets sida, orsakade av en successiv och i snabb takt ökad efterfrågan

på sluten sjukvård. Denna efterfrågan har i sin tur berott på den

medicinska utvecklingen och den förbättrade sjukvårdsstandarden men även

på förhållanden som den hastigt stigande levnadsstandarden och den växande

insikten om hälso- och sjukvårdens betydelse. Utredningen har också

pekat på den inkomstutveckling som ägt rum i landet sedan principbeslutet

fattades. Den nominella medelinkomsten har fyrdubblats och realinkomsten

fördubblats. Även det förhållandet att inackorderingsavgifter tas

ut på ålderdomshemmen och den snedvridning som en avgiftsfri vård på

sjukhemmen för långvarigt sjuka skulle kunna medföra på efterfrågan

av sådan vård har tagits med i bilden. Enligt utskottets mening framstår

de skäl som sjukförsäkringsutredningen anfört mot en helt avgiftsfri sjukhusvård

som övertygande. Utskottet avstyrker därför motionerna I: 1089

och II: 1253 i förevarande del.

När det gäller frågan om sjukpenningavdraget för försäkrade intagna för

sluten vård vill utskottet ånyo erinra om att syftet med propositionen bl. a.

är att söka styra efterfrågan från sluten vård över till öppen vård. Propositionens

förslag om bibehållande av nuvarande maximum för sjukpenningavdraget

får ses som ett led i tillgodoseendet av detta syfte. Motionsyrkandet

om höjning av avdragets maximum från fem till tio kronor motiveras främst

av försäkringsfinansiella skäl och torde i viss mån böra ses i förening med

motionärernas förslag till andra finansieringsregler än vad propositionen

innehåller. Som framgår av det följande avstyrker utskottet motionerna i

sistnämnda del. Vid detta förhållande och på grund av vad utskottet inled
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

ningsvis uttalat om propositionens syfte avstyrker utskottet yrkandet i

motionerna I: 1088 och II: 1255 om förhöjt sjukpenningavdrag.

En förutsättning för höjning av vårdavgifterna har varit att försäkringsskyddet

för de pensionärer, som nu har begränsad sjukhjälpstid i fråga

om sjukpenning och ersättning för sjukhusvård, förstärks. Enligt gällande

regler kan sjukpenning och ersättning för sjukhusvård utgå i sammanlagt

högst 180 dagar efter det den försäkrade har fyllt 67 år eller dessförinnan

har börjat uppbära ålders- eller förtidspension. De som har blivit utförsäkrade

får alltså själva stå för avgiften för vård på sjukhus. En höjning

av nuvarande vårdavgift kan under sådana omständigheter medföra obilliga

konsekvenser för pensionärer som måste anlita akutsjukvården. Sjukhjälpstiden

för pensionärer föreslås därför i propositionen förlängd till

365 dagar. Den som är sjukpenningförsälcrad skall därjämte ha rätt att

uppbära sjukpenning i 180 dagar. För utförsäkrade patienter skall en huvudman

efter eget bedömande kunna begagna möjligheten att medge avgiftsnedsättning

eller avgiftsbefrielse i fall då eljest stötande sociala effekter

skulle kunna uppstå.

Utskottet instämmer i de synpunkter som anförts i propositionen. Den

föreslagna förbättringen av pensionärernas försäkringsskydd finner utskottet

välavvägd. Förslaget tillstyrkes sålunda. Därmed har utskottet

avstyrkt ett yrkande i motionerna 1: 1089 och II: 1253 enligt vilket

pensionärerna borde tillerkännas obegränsat försäkringsskydd för sjukhusvård.

En sådan ordning kan utskottet icke förorda eftersom den skulle

motverka strävan till utjämning mellan vårdkostnader på ålderdomshem

och hem för långvarigt sjuka. Den skulle också rimma dåligt med

pensionärernas ökade möjligheter, tack vare utbyggnaden av folk- och

tilläggspensionerna, att sedan de väl lämnat sjukförsäkringen bidra till sina

levnadsomkostnader på sjukhus. Vad nu sagts utesluter dock inte att huvudmännen

bör ägna de utförsäkrade pensionärernas situation särskild

uppmärksamhet och då skäl därtill föranleder medge avgiftsnedsättning

eller avgiftsbefrielse. Som framhålls i socialdepartementets promemoria

bör en uppföljning ske av de nya reglernas konsekvenser för att få

underlag för en bedömning av den fortsatta utvecklingen. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj :t att noga följa utvecklingen. Av detta ställningstagande

framgår att utskottet inte i vidare mån än vad som nu angivits

kan ansluta sig till ett yrkande i motionerna I: 1089 och II: 1253 om en

skyndsam översyn av gällande ordning för vårdavgift motsvarande folkpension

efter vissa avdrag inom den slutna sjuk- och åldringsvården.

I anslutning till förevarande del av propositionen har utskottet behandlat

en vid riksdagens början väckt motion II: 889, i vilken yrkas att frågan

om en frivillig sjukpenningförsäkring för ålderspensionärer skall utredas

av 1961 års sjukförsäkringsutredning.

Riksdagen avslog en motion med samma innebörd i fjol. Därvid anfördes

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969 33

att ett försäkringskollektiv, bestående till stor del av förvärvsarbetande

personer över 67 års ålder, skulle få en ur försäkringssynpunkt oförmånlig

sammansättning. Uppenbart var att kostnaderna för en frivillig försäkring

skulle nå en höjd, som hindrade en mera allmän anslutning till försäkringen.

Behovet av den ifrågasatta försäkringen befanns inte heller särdeles

stort. I det sammanhanget framhölls att förmånerna inom folkpensioneringen

successivt förbättrats och att den fortgående utbyggnaden av ATP

alltmer minskade behovet av ett särskilt sjukpenningskydd på ålderdomen.

Enligt utskottets mening kvarstår de skäl som riksdagen förra året anförde

mot en utredning av den aktuella frågan. På grund härav och då

pensionärernas sjukpenningskydd i viss mån förstärks genom propositionen

avstyrker utskottet bifall till motionen II: 889.

Av propositionen framgår att Kungl. Maj :t den 27 juni 1969 tillkallat

en sakkunnig för att verkställa utredning av vissa frågor rörande sjukvårdskostnaderna,

innefattande dels en samhällsekonomisk analys av sjukvårdskostnadernas

utveckling och dels en teknisk undersökning rörande

verkningar individuellt och kollektivt av nuvarande metoder för sjukvårdskostnadernas

finansiering. I motionerna I: 1085 och II: 1256 framhålls att

båda frågorna är av stor vikt för sjukvårdshuvudmännen liksom för den

enskilde människan i hans egenskap både av vårdsökande och skattebetalare.

Motionärerna hemställer att utredningsuppdraget anförtros åt en parlamentarisk

kommitté.

Som experter i den tillkallade utredningen, som leds av en av planeringscheferna

i finansdepartementet, ingår bl. a. representanter för

Landstingsförbundet, sjukvårdsstyrelsen i Göteborg, socialstyrelsen och

riksförsäkringsverket. Enligt utskottets bedömning framstår detta som en

lämplig sammansättning på en utredning som skall syssla med analysproblem

och tekniska undersökningar. Ett parlamentariskt inslag i utredningen

hade varit naturligt, om utredningsuppdraget även omfattat värderingar

och bedömningar av hur sjukvårdskostnaderna skall fördelas mellan

stat, kommun och den enskilde. Utskottet föreställer sig att det, när väl

pågående utredningsarbete avslutats, kan bli anledning att överväga tillkallandet

av en utredning med sådana uppgifter, varvid frågan om parlamentarisk

representation torde få tas upp till prövning. Vad nu anförts

leder till att utskottet inte är berett att begära en parlamentarisk förankring

av den redan tillkallade utredningen. Motionsyrkandet avstyrkes.

Vårdavgift m. m. i vissa halvöppna vårdformer

I propositionen föreslås att vissa halvöppna vårdformer, nämligen dagsjukliusvård

och nattsjukhusvård, ävensom femdagar svård genomgående

skall jämställas med sjukhusvård vid tillämpningen av sjukförsäkringens

ersättningsregler. Vidare föreslås att patient i sluten vård skall få rätt till

3 — Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 9 sand. 2 avd. Nr 80

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

ersättning för läkarvår(^kostnader som han ådrar sig under vistelse utanför

sjukhuset. Utskottet tillstyrker förslagen.

Vissa rekommendationer till sjukvårdshuvudmännen, som innebär att

dessa svarar för resorna till och från sjukhuset för patienter i dagsjukhusvård,

nattsjukhusvård och femdagar svård, redovisas också. Rekommendationerna

innebär dock inte att patient som är intagen för nattsjukhusvård

som regel skall erhålla ersättning för kostnader för resor till och från arbetsplats

utanför sjukhuset. Det har ansetts skäligt att patienten betalar dessa

kostnader själv av sin arbetsförtjänst. Sistnämnda förhållande har kritiserats

i motionen II: 1257. I denna framhålls att nattsjukhusvård ofta gäller

patienter som är svåra att få ut i förvärvsarbete och att den föreslagna inskränkningen

i ersättningsmöjligheterna kan leda till att patienterna blir

ännu ovilligare att åta sig arbete. Motionären vill därför att riksdagen skall

uttala att ersättning för resor i vissa halvöppna vårdformer bör utgå även

vid arbetsresor.

Nattsjukhusvård är en vårdform som förekommer inom psykiatrin och

tillämpas såväl vid vissa psykiatriska kliniker som vid lasaretten för psykiatrisk

vård. Merendels gäller vården patienter med vissa former av lättare

psykiska sjukdomar. Ofta är patienterna i arbete under dagarna men i behov

av hjälp på sjukhuset under natten och morgontimmarna, då de i regel

känner oro och ångest. Vid lasaretten för psykiatrisk vård förekommer

nattsjukhusvården i form av utsträckt frigång. Även här har patienten inte

sällan avlönat arbete. Enligt utskottets uppfattning torde det i princip

vara riktigt att patienter som under dagarna är i arbete och erhåller arbetsinkomster

själva får svara för resekostnader till och från arbetet liksom

andra arbetstagare. Å andra sidan kan det många gånger röra sig

om patienter som av olika skäl har svårigheter att inordnas i ett förvärvsarbete

som ger en acceptabel arbetsförtjänst. Resekostnaden kan också

ibland bli förhållandevis hög på grund av svårigheter att placera patienten

i arbete i närheten av sjukhuset. Utskottet är därför av den uppfattningen

att rekommendationen till huvudmännen beträffande resekostnader vid nattsjukhusvård

bör ges en sådan utformning att huvudmännen efter prövning

i varje enskilt fall skall ersätta kostnaderna för resor mellan sjukhuset och

patientens arbetsplats, i den män så är skäligt. Denna uppfattning bör

bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Kostnader och finansiering

Reformen beräknas medföra att sjukförsäkringens kostnader ökar med

sammanlagt cirka 250 miljoner kronor om året. Därav finansieras cirka 50

miljoner kronor genom statsbidrag. Staten erhåller dock kompensation härför

genom att det s. k. mentalsjukvårdsbidraget till sjukvårdshuvudmännen

minskas och genom att avgiftsintäkterna vid de statliga sjukhusen ökar.

Återstående cirka 200 miljoner kronor föreslås bli täckta genom ökade avgif
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

ter på så sätt att procentsatsen för arbetsgivarnas avgift till sjukförsäkringen

höjs från 2,6 till 2,9 procent av avgiftsunderlaget. I motionerna I: 1088

och II: 1255 yrkas avslag på propositionen i denna del och hemställs att

riksdagen begär ett nytt förslag hos Kungl. Maj :t som innebär att den av

reformen betingade kostnadsökningen till lika stora delar betalas genom

statsbidrag, arbetsgivaravgifter och egenavgifter.

I propositionen redovisas utförligt de skäl som ligger bakom den föreslagna

finansieringen. Utskottet har funnit skälen övertygande och tillstyrker

propositionen i denna del. Därmed avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Utöver vad ovan anförts har propositionen inte givit utskottet anledning

till erinran eller särskilt uttalande.

Hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen antager det genom propositionen framlagda förslaget till

ändrad lydelse av 2 kap. 2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring;
B.

att riksdagen — med avslag på motionerna 1:1089 och 11:1253, i motsvarande

del, — antager det genom propositionen framlagda förslaget till

ändrad lydelse av 4 kap. 3 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring;

C. att riksdagen — med avslag på motionerna 1:1088 och 11:1255, i motsvarande

del, — antager det genom propositionen framlagda förslaget till

ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring;

D. att riksdagen -— med anledning av motionen 1:1086 och motionen

11:1252 samt med avslag på motionen 11:1257, samtliga motioner i motsvarande

del, — antager det genom propositionen framlagda förslaget till ändrad

lydelse av 29 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242);

E. att riksdagen — med avslag på motionerna 1:1088 och 11:1255, i motsvarande

del, —- antager det genom propositionen framlagda förslaget till

ändrad lydelse av 5 § förordningen den 18 december 1959 (nr 555) angående

redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring;

F. att riksdagen — med undantag av ikraftträdandebestämmelserna —

antager det genom propositionen framlagda förslaget till förordning om bidrag

från landsting och städer som ej deltager i landsting till bestridande av

kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset;

G. att riksdagen — med avslag på motionerna 1:1085 och 11:1256, motio
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

nen 1:1086 och motionen 11:1252, samtliga motioner i motsvarande delar,

samt motionen 1:1084 — antager förslagen till ingresser samt ikraftträdande-

och övergångsbestämmelser i de genom propositionen framlagda

f örf attningsf örslagen;

H. att riksdagen med anledning av motionen 11:1257, i motsvarande del,

som sin mening ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört beträffande

ersättning för arbetsresor vid nattsjukhusvård;

I. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:1087 och 11:1254, samt

2) motionen 1:1086, såvitt den icke behandlats under punkterna D. och G.,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet anfört i sitt yttrande,

icke föranleder någon riksdagens åtgärd;

J. att motionerna 1:1085 och 11:1256, såvitt de avser de privatpraktiserande

läkarnas framtida ställning i sjukförsäkringen, icke föranleder någon

riksdagens åtgärd;

K. att motionerna 1:1085 och 11:1256, såvitt de avser en parlamentarisk

utredning angående sjukvårdskostnaderna, icke föranleder någon riksdagens

åtgärd;

L. att motionerna 1:1088 och 11:1255, såvitt de icke behandlats under

punkterna C. och E„ icke föranleder någon riksdagens åtgärd;

M. att motionerna 1:1089 och 11:1253, såvitt de icke behandlats under

punkten B., icke föranleder någon riksdagens åtgärd; samt

N. att motionen 11:889 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 november 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp),

herrar Lars Larsson (s), Dahlberg (s), Wanhainen (s), Kaijser (m),

Axelson (fp) och fröken Pehrsson (ep);

från andra kammaren: herr Gustavsson i Alvesta (ep), fröken Wetterström

(m), herrar Fredriksson (s), Svensson i Kungälv (s), fru Skantz

(s), herr Nilsson i Kalmar (s), fru Frsenkel (fp) och fru Håvik (s).

Reservationer

1) vid C. i utskottets hemställan av herr Kaijser (m).

2) vid D. i utskottets hemställan av herr Kaijser (m) och fröken Wetterström

(m), som ansett

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

37

dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 29 med orden

»Utskottet delar» och slutar på s. 29 med orden »av 29 § sjukvårdslagen»,

bort ersättas med text av följande lydelse:

»Utskottet delar den uppfattning som kommit till uttryck i propositionen

att det föreslagna ersättningssystemet i princip bör omfatta all öppen vård

som lämnas i samhällets regi. En konsekvens härav bör bli att sjukvårdslagen

kompletteras med ett förbud för sjukhuspersonalen att uppbära ersättning

från patient som undersöks eller behandlas i sådan vård. Ett dylikt

förbud skall dock icke förstås så att alla överenskommelser mellan huvudmannen

och läkaren om mottagning utanför den arbetstid som läkaren

åläggs enligt sitt tjänsteavtal omöjliggörs. Tvärtom kan sådana överenskommelser

såsom framhålles i berörda motioner i många fall ha fog för

sig. För mottagning som sjukhusläkaren bedriver på sin fritid utan någon

anknytning till sjukhuset kan han, om ej annat följer av hans anställningsavtal

med huvudmannen, själv bestämma sina arvoden. Om det i det enskilda

fallet skulle befinnas lämpligt och ändamålsenligt och icke inkräktar

på sjukhusets normala drift torde det även ur sjukvårdsekonomisk synpunkt

kunna vara befogat att denna praktik förläggs till sjukhuset eller

inom sjukhusområdet, och avtal härom bör kunna träffas mellan vederbörande

läkare och sjukvårdshuvudmannen. Denna praktik bör sålunda

betraktas såsom liggande utanför den av huvudmannen anordnade sjukvårdande

verksamheten för vilken sjukvårdslagen gäller. Det förslag till

lydelse av 29 § sjukvårdslagen som lagts fram i motionen 11:1257 bör enligt

utskottets mening följas. Därigenom blir också motionen 1:1086 och motionen

11:1252 i förevarande delar tillgodosedda.»

dels ock att utskottet under D. bort hemställa,

»att riksdagen — med förklaring att visst tillägg bör göras i 29 § förslaget

till lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) — med

bifall till motionen 11:1257 samt med anledning av motionen 1:1086 och

motionen 11:1252, samtliga motioner i

paragrafen i följande såsom utskottets

(Kungl. Maj:ts förslag)

Den som är anställd i sjukvårdande

verksamhet som avses i denna

lag må ej för egen räkning mottaga

ersättning av patient som undersökes

eller behandlas inom verksamheten.

motsvarande del, för sin del antager

förslag betecknade lydelse»:

(Utskottets förslag)

Den som är anställd i sjukvårdande

verksamhet som avses i denna

lag må ej för egen räkning mottaga

ersättning av patient som undersökes

eller behandlas inom verksamheten

såvida ej annan överenskommelse

träffats med sjukvårdshuvudmannen.

3) vid E. i utskottets hemställan av herr Kaijser (m).

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

4) vid G. i utskottets hemställan av herr Kaijser (m) och fröken Wetterström

(m), som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 25 med orden

»Utskottet har» och slutar på s. 26 med orden »utsett län», bort ersättas med

text av följande lydelse:

»Utskottet har stor förståelse för de betänkligheter som kommer till

uttryck i motionerna beträffande möjligheterna att genomföra nödvändiga

förberedelser för reformen före den 1 januari 1970. Uppenbarligen måste

den föregås av åtskilligt arbete på det administrativa och organisatoriska

området. Visserligen har förberedelsearbetet satts i gång på ett tidigt stadium.

Men avtalsförhandlingarna med läkarna har ännu inte slutförts, och

såväl sjukvårdshuvudmännen som sjukhusen behöver tid på sig för den

omställning som krävs. Visserligen innebär reformen vidare betydande

ekonomiska förbättringar för en stor del patienter, framför allt sådana som

är beroende av omfattande och dyrbar läkarvård, men det är angeläget att

reformen redan från början kan fungera på ett tillfredsställande sätt så att

icke förtroendet för densamma blir rubbat. Det anförda leder enligt utskottets

mening till den slutsatsen att reformen bör, såvitt gäller den del

som rör läkarvårdsersättningen, sättas i kraft först den 1 juli 1970. I övriga

delar godtar utskottet propositionens förslag om ikraftträdande den 1 januari

1970. Förslaget om ett tidsbegränsat försök med ersättningssystemet

i ett av Kungl. Maj :t utsett län kan utskottet inte tillstyrka.»

dels ock att utskottet under G. bort hemställa,

»att riksdagen — med förklaring att vissa ändringar bör göras beträffande

ikraftträdandebestämmelserna —- med bifall till motionerna 1:1085

och 11:1256 samt med anledning av motionen 1:1086 och motionen 11:1252,

samtliga motioner i motsvarande delar, ävensom med avslag på motionen

I: 1084, för sin del antager förslagen till ingresser samt ikraftträdande- och

övergångsbestämmelser i de genom propositionen framlagda författningsförslagen

med följande såsom utskottets förslag betecknade ändringar i

ikraftträdandebestämmelserna i dels förslaget till lag om ändring i lagen den

25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring, dels förslaget till lag om ändring

i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)»:

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

a) lagen om ändring i lagen om allmän försäkring

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft, såvitt

nuari 1970. gäller 2 kap. 2 § den 1 juli 1970, och

i övrigt den 1 januari 1970.

Beträffande den,

I fråga-----

äldre lydelsen.

- äldre lydelse.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

b) lagen om ändring i sjukvårdslagen

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1

januari 1970. juli 1970.

5) vid J. i utskottets hemställan av herr Kaijser (m) och fröken Wetterström

(m), som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 28 med

orden »Riksförsäkringsverkets förslag» och slutar på s. 28 med orden

»framtida förändringar», bort ersättas med text av följande lydelse:

»Riksförsäkringsverkets förslag är utsänt på remiss och enligt vad utskottet

inhämtat har remissvaren infordrats till mitten av februari 1970

varefter Kungl. Maj :t avser att utfärda erforderliga föreskrifter. Riksdagen

har visserligen redan nu möjlighet att diskutera det av riksförsäkringsverket

framlagda förslaget, men det är även för riksdagen av väsentlig betydelse

att få ta del av remissinstansernas synpunkter på och Kungl. Maj :ts

eget ställningstagande i denna viktiga fråga. Även om Kungl. Maj :t har

att utfärda detalj bestämmelser i ersättningsfrågor förutsätter utskottet

att riksdagen får möjlighet att göra principiella uttalanden i ärendet. Utskottet

anser sålunda att frågan om de privatpraktiserande läkarnas ställning

inom ersättningssystemet måtte i enlighet med yrkandet i motionerna

I. 1085 och II: 1256 underställas riksdagen, innan bestämmelserna härom

utfärdas. I övrigt tillstyrker utskottet att Kungl. Maj :t erhåller det begärda

bemyndigandet att anpassa grunderna för läkarvårdsersättningen efter

framtida förändringar.»

dels ock att utskottet under J. bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till motionerna 1:1085 och 11:1256, i motsvarande

del, hos Kungl. Maj :t hemställer att frågan om de privatpraktiserande

lakarnas ställning inom sjukförsäkringens ersättningssystem underställs

riksdagen, innan bestämmelser i ämnet utfärdas».

6) vid K. i utskottets hemställan av herr Kaijser (m) och fröken Wetterström

(m), som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 33 med orden

»Som experter» och slutar på s. 33 med orden »Motionsyrkandet avstyrkes»,

bort ersättas med text av följande lydelse:

»Som experter i den tillkallade utredningen, som leds av en av planeringscheferna

i finansdepartementet, ingår bl. a. representanter för Landstingförbundet,

sjukvårdsstyrelsen i Göteborg, socialstyrelsen och riksförsäkringsverket.

För en utredning, som skall syssla enbart med analyspro
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 80 år 1969

blem och tekniska undersökningar kan detta synas vara en lämplig sammansättning.

Med anledning av att nu gällande principöverenskommelse

mellan staten och Landstingsförbundet angående finansieringen av den

egentliga mentalsjukvården utlöper i och med 1971 års utgång och att i

samband därmed en mera allmän omprövning av parternas ekonomiska

mellanhavanden, innefattande bl. a. en allmän översyn av kostnadsprövningen

inom sjukvården, bör komma upp är emellertid en parlamentarisk

utredning erforderlig. En sådan bör sättas i gång redan nu för att i tid

kunna framlägga sina resultat. Utskottet tillstyrker således motionsyrkandet.

»

dels ock att utskottet under K. bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till motionerna 1:1085 och 11:1256, i motsvarande

del, hos Kungl. Maj :t hemställer om en parlamentarisk utredning angående

sjukvårdskostnadernas fördelning och samhällsekonomiska betydelse».

7) vid N. i utskottets hemställan av fröken Wetterström (in).

Särskilt yttrande

av fru Hamrin-Thorell (fp) och fru Frsenkel (fp), som anfört:

Utskottet uttrycker förståelse för de betänkligheter som kommit till uttryck

i motioner beträffande möjligheterna att i förväg garantera att nödvändiga

förberedelser för den föreslagna sjukronor sreformen hunnit genomföras

före den 1 januari 1970. I den allmänna debatten har från olika

håll, från sjukhusadministratörer, läkare, patienter och allmänheten, varnats

för ett förhastat genomförande av reformen. Man har därvid pekat på

den mängd av olösta organisatoriska, administrativa och personella problem

som alltjämt föreligger. Det är uppenbart att förtroendet för den

föreslagna reformen — som i sak innebär väsentliga förbättringar i forhållande

till gällande ordning — skulle kunna allvarligt rnbbas, om komplikationerna

i samband med dess genomförande blev alltför stora. En reform

av den aktuella storleken för alltid med sig vissa anpassningsproblem när

den skall omsättas i praktiken. Detta torde man få acceptera och väga mot

de fördelar som reformen erbjuder. Vi har ansett oss kunna utgå från att

Kungl. Maj :t omsorgsfullt prövat möjligheterna att utan oacceptabla koniIplikationer

kunna sätta reformen i kraft redan den 1 januari 1970. På

grund härav och då Landstingsförbundet tydligen är berett att låta de nya

bestämmelserna bli giltiga från nämnda datum har vi ansett att man i enlighet

med propositionens förslag bör införa de föreslagna förbättringarna

i sjukförsäkringen så snart som möjligt.

ESSELTE AB. STHLM 69

914577

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:369 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om ersättning från den allmänna försäkringen för behandling av missbildningar i ansiktet. a1 i texten