Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om lagfäst rätt till tjänstledighet för deltagande i vuxenutbildning. Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, I: 145 av herr Werner samt II: 162 av fru Ryding.

1969-02-25 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1969:9, Utlåtande i anledning av motioner om lagfäst rätt till tjänstledighet för deltagande i vuxenutbildning. Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, I: 145 av herr Werner samt II: 162 av fru Ryding.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1969

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av motioner om lagfäst rätt till tjänstledighet

för deltagande i vuxenutbildning.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,

I: 145 av herr Werner samt II: 162 av fru Ryding.

I motionerna, vilka är likalydande, har yrkats, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställer om att frågan om lagstadgad rätt till tjänstledighet

för deltagande i vuxenutbildning blir föremål för snabb utredning

och att förslag härom snarast förelägges riksdagen».

Gällande bestämmelser

frågan om rätt till ledighet från anställning för deltagande i studier eller

— som det även kan uttryckas — om uppsägningsskydd vid bortovaro

från arbete av nämnda anledning är inte lagreglerad.

Av motiveringen till en motion, som behandlades år 1968 (11:251) och

till vilken motionärerna hänvisar, framgår emellertid, att motionärerna i

första hand tänker sig, att den av dem väckta frågan skulle lösas genom en

lag som har sin motsvarighet i 1939 års lag om förbud mot arbetstagares avskedande

med anledning av värnpliktstjänstgöring m.m. Denna lag bygger

på huvudprincipen, att ingen får skiljas från sin anställning på grund av

tjänstgöring enligt värnpliktslagen eller som han eljest jämlikt stadgande i

lag är skyldig att utföra åt det allmänna. Det samma gäller för den som är

tjänstgöringsskyldig på grund av att han tillhör krigsmaktens reservpersonal

eller antagits såsom frivillig vid krigsmakten eller eljest enligt frivilligt

åtagande blivit tjänstgöringsskyldig inom det totala försvarets krigsorganisation.

Lagen gäller även personal, som tjänstgör i svensk FN-trupp,

under förutsättning att den anställde ofördröj ligen underrättat arbetsgivaren

om sitt åtagande. Möjlighet att göra undantag från lagen genom avtal

finns endast för det fall, att en arbetstagare skall fullgöra värnpliktstjänstgöring

under mer än tre månader. 1 praktiken torde så lång tjänstgöringstid

förekomma endast under den första värnpliktstjänstgöringen. I det fallet

har en arbetsgivare rätt att vid arbetsavtalets ingående förbehålla sig att

säga upp arbetstagaren i och med att värnpliktstjänstgöringen börjar. En

uppsägning i strid mot lagen är ogiltig. Arbetstagare är icke pliktig att i

anledning av sådan tjänstgöring som avses i lagen vidkännas minskning i

de med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än vad som följer

0102539 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1969

av uppehållet i arbetet. Skyldighet föreligger för arbetsgivare att utgiva

skadestånd med anledning av förfarande i strid mot lagen.

I detta sammanhang finns även anledning erinra om 1945 års lag om förbud

mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap

m. m. I fråga om havandeskapsfallen gäller, att arbetstagare, som

sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivare, icke

får skiljas från anställningen på den grund att hon blivit havande eller

fött barn. Inte heller får arbetsgivaren, där han har vetskap om havandeskapet

eller barnsbörden, skilja arbetstagaren från anställningen på den

grund, att hon i samband med havandeskapet eller barnsbörden avhåller

sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader. Kvinnan är inte pliktig

att vidkännas minskning i de med anställningen förenade förmånerna i

vidare mån än som följer av bortovaron från arbetet. Även i denna lag

finns regler om skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren vid brott mot

lagen.

1 enlighet med det inledningsvis sagda finns det i allmänhet inte något

hinder att — i kollektivavtal eller eljest — avtalsvägen reglera frågor om

rätt till ledighet för studier. Det kan dock påpekas, att i fråga om dem,

som omfattas av statstjänstemannalagen eller kominunaltjänstemannalagen,

får enligt nu gällande lagstiftning avtal inte träffas om rätt till annan

ledighet än semester. Däremot finns inte något hinder att avtalsvägen reglera

frågan om rätt till lön under tid då stats- eller kommunaltjänstemannen

enligt beslut av vederbörande myndighet eller annan arbetsgivare åtnjuter

ledighet för studier.

Slutligen må här hänvisas till konstitutionsutskottets utlåtande nr 36

år 1968 angående tjänstledighet för politiska förtroendeuppdrag.

Frågans behandling vid 1968 års riksdag

Såsom ovan berörts väcktes vid 1968 års riksdag en motion (11:251)

med samma syfte som de aktuella. Motionen II: 251 avsåg »vuxenutbildning

vid statliga och kommunala skolor» medan de här behandlade avser

även annan statsunderstödd vuxenutbildning, exempelvis sådan som sker

vid folkhögskolor.

Andra lagutskottet behandlade motionen 11:251 efter att ha inhämtat

yttranden från statens avtalsverk, Landsorganisationen, Tjänstemännens

centralorganisation och Svenska arbetsgivareföreningen. Yttrandena är i

princip i sin helhet återgivna i utskottets utlåtande nr 70 år 1968.

Landsorganisationen framhåller, att om det vid utbyggnaden av vuxenutbildningen

skulle medföra större svårigheter att erhålla tjänstledighet än

vad hittills varit fallet bör lagstiftning övervägas men att behov därav

för närvarande inte föreligger.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) uttalar, att de i motionen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1969 3

framförda synpunkterna på de vuxenstuderandes rätt att erhålla tjänstledighet

för vidareutbildning överensstämmer med den grundsyn på vuxenutbildning

som TCO har. I det följande pekar TCO på omständigheter, som

bör beaktas vid en lagstiftning på området. Således framhålles de svårigheter,

som kan uppstå på en arbetsplats vid ett starkt utnyttjande av tjänstledighetsrätten,

vilka svårigheter möjligen kan lösas genom att stadga

viss varseltid för den anställde. Vidare pekas på att vid en lagstiftning bör

möjligheterna till deltidsarbete uppmärksammas så att den anställde får

tillfälle göra ändamålsenliga avvägningar mellan studier och förvärvsarbete.

TCO förordar, att frågan om lagstadgad rätt till tjänstledighet för

deltagare i vuxenutbildning blir föremål för utredning.

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) framhåller inledningsvis bland

annat att företagen torde välvilligt behandla frågor om tjänstledighet för

vidareutbildning, som kan vara av värde för verksamheten inom företaget.

Härefter anföres i yttrandet följande.

Annan vidareutbildning får däremot anses vara samhällets, inte företagets

sak att stödja. Om företaget varken lämnat ekonomiskt stöd eller beviljat

tjänstledighet kan man utgå från att vidareutbildningen inte ansetts

ha betydelse för företagets verksamhet. I regel torde också den enskildes

syfte med vidareutbildning i sådana fall vara att övergå till annan och i

regel mer kvalificerad verksamhet utanför företaget. Givetvis kan han ha

önskemål om att tillförsäkras en reträttplats inom företaget. Detta önskemål

måste emellertid vägas mot såväl övriga anställdas intresse av fast

anställning som företagets behov av långsiktig planering.

Vidare anföres i SAF:s yttrande, att ett genomförande av den föreslagna

lagstiftningen kunde leda till att en stor del av företagens personal endast

kunde anställas som ersättare i avvaktan på att de som sedan kortare eller

längre tid befinner sig under vidareutbildning eventuellt skulle återkomma.

Företagens möjligheter att erbjuda fast anställning skulle minskas, samtidigt

som personalplaneringen försvårades.

Härefter anför SAF.

En ovillkorlig rätt att återgå till förutvarande arbetsanställning skulle vid

personalminskning — föranledd av t. ex. driftsinskränkning eller rationalisering

— drabba även annan arbetskraft. Företagen kan nödgas avskeda

personer med lång anställning för att härigenom med säkerhet kunna uppfylla

den lagfästa förpliktelsen mot dem som befinner sig under vidareutbildning

och som kanske betraktar återanställningen endast som en nödfallsåtgärd.

Problemet blir särskilt accentuerat i företag som lyckats genomföra

en långsiktig personalpolitik och i mycket god tid kan lämna

varsel om friställningar. I sådana fall är det inte säkert att de som måste

sägas upp är villiga att gå in som blott ersättare för dem som befinner sig

i någon läroanstalt och om vilka man inte vet om och när de återkommer.

Efter att ha jämfört den föreslagna lagstiftningen med motsvarande lagstiftning

vid militär tjänstgöring — som enligt SAF medfört vissa begrän
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1969

sade problem — uttalar SAF, att Föreningen bestämt avstyrker motionärernas

förslag, som i realiteten skulle leda till minskad i stället för ökad anställningstrygghet

och samtidigt försvåra möjligheterna att uppnå en långsiktig

personalplanering.

Andra lagutskottet avstyrkte den remissbehandlade motionen och anförde

därvid följande.

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att det är önskvärt att man

på olika sätt vidgar möjligheterna till utbildning för vuxna, som under sin

uppväxttid inte kunnat få den utbildning de har förutsättning, att tillgodogöra

sig. En av de mest angelägna reformerna är att lösa de studiesociala

problemen. Denna fråga är föremål för utredning. Då det gäller det av motionärerna

upptagna problemet må erinras om att en riktpunkt för utbyggnaden

av vuxenutbildningen är att utbildningen skall erhållas på sådant sätt

att produktionsbortfallet begränsas. Studier på deltid kommer därför att

åtminstone tills vidare vara den dominerande studieformen. Det finns på

grund härav anledning anta, att önskemål från anställda om ledighet från

tjänsten för studier inte sällan kommer att vara så begränsade till tidslängd

och omfattning, att problemet i det enskilda fallet kan lösas efter överenskommelse

med arbetsgivaren. I sammanhanget kan också framhållas att

arbetsgivare ofta har intresse av att anställda fortbildar sig, vilket givetvis

underlättar sådana överenskommelser. I den mån behov av mera generella

regler för rätt till ledighet för studier visar sig föreligga bör — i överensstämmelse

med utskottets inställning till andra likartade arbetsmarknadsproblem

— frågorna lösas i första hand genom avtal mellan berörda organisationer

på arbetsmarknaden. Det kan också påpekas, att såsom framhållits

under remissbehandlingen en lagfäst rätt till tjänstledighet för studier

— eller rätt till uppsägningsskydd vid bortovaro av nämnda anledning

— även skulle kunna medföra betydande nackdelar för arbetstagarna som

grupp betraktad. Till följd av de förpliktelser arbetsgivarna skulle åläggas

mot dem, vilka utnyttjade sin rätt till tjänstledighet, skulle nämligen arbetstryggheten

för övriga anställda kunna försämras. Problem av samma karaktär

uppstår självfallet även vid en reglering av frågan avtalsvägen men

i dessa fall finns uppenbarligen större möjligheter än vid en lagstiftning att

ta hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika sektorer av arbetsmarknaden.

Riksdagen avslog motionen i enlighet med utskottets hemställan.

Utskottet

I motionerna behandlas frågan om möjlighet för vuxenstuderande att

utan att gå miste om sina arbetsanställningar kunna bedriva studier. Motionärerna

vill, att Kungl. Maj :t snarast skall framlägga förslag om lagstadgad

rätt till tjänstledighet för deltagande i vuxenutbildning, som bedrivs

vid statsunderstödda skolor.

I slutet av förra året behandlade riksdagen en motion med i huvudsak

samma syfte som de nu aktuella. På hemställan av andra lagutskottet av
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1969 5

slogs motionen av riksdagen. Utskottet erinrade i sitt utlåtande om att en

riktpunkt för utbyggnaden av vuxenutbildningen var att utbildningen

skulle erhållas på sådant sätt att produktionsbortfallet begränsades och att

studier på deltid därför kom att åtminstone tills vidare vara den dominerande

studieformen. Det fanns på grund härav anledning anta, uttalade utskottet,

att önskemål från anställda om ledighet för studier inte sällan kom

att vara så begränsade till tidslängd och omfattning, att problemet i det

enskilda fallet kunde lösas efter överenskommelse med arbetsgivaren. Utskottet

ansåg att i den mån behov av mera generella regler för rätt till ledighet

för studier skulle visa sig föreligga borde -— i överensstämmelse med

utskottets inställning till andra likartade arbetsmarknadsfrågor — frågorna

lösas i första hand genom avtal mellan berörda organisationer på arbetsmarknaden.

Det påpekades vidare, att rätt till uppsägningsskydd vid

bortovaro för studier även skulle kunna medföra betydande nackdelar för

arbetstagarna som grupp betraktad. Till följd av de förpliktelser arbetsgivarna

skulle åläggas mot dem vilka utnyttjade sin rätt till tjänstledighet,

skulle nämligen arbetstryggheten för övriga anställda kunna försämras.

Utskottet tilläde, att problem av samma karaktär uppstod självfallet även

vid en reglering av frågan avtalsvägen men att i dessa fall uppenbarligen

fanns större möjligheter än vid en lagstiftning att ta hänsyn till de skiftande

förhållandena inom olika sektorer av arbetsmarknaden.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det i motionerna upptagna problemet

i första hand bör lösas avtalsvägen. Sedan frågan behandlades i höstas

har inte inträffat något som påkallar lagstiftning på området. Utskottet kan

därför inte tillstyrka motionerna.

Utskottet hemställer,

att motionerna I: 145 och II: 162 inte föranleder någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 februari 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s)*, fru Hamrin-Thorell (fp),

herrar Lars Larsson (s), Eric Carlsson (ep)*, Högström (s)*, fru Grethe

Lundblad (s)*, herrar Axelson (fp) och Blomquist (m);

från andra kammaren: herrar Lundberg (s), Gustavsson i Alvesta (ep),

fröken Wetterström (m), fröken Sandell (s), herr Svensson i Kungälv (s),

fru Sigurdsen (s), fru Fraenkel (fp) och fru Håvik (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.