Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion om återförande till kronan av viss mark, in. m. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 104, av herr Lundberg.

1969-03-11 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:12, Utlåtande i anledning av motion om återförande till kronan av viss mark, in. m. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 104, av herr Lundberg.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 dr 1969

1

Nr 12

Utlåtande i anledning av motion om återförande till kronan av

viss mark, in. m.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare

väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 104, av herr Lundberg.

I motionen hemställes

»att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till en reduktion av

mark, vatten och andra naturtillgångar och värden, som enskilda på ett

orättmätigt sätt tagit från kronan och enskilda, speciellt då de gamla rekognitionsskogarna,

vatten- och uppdämningsrätter, som i strid med upplåtelsehandlingarna

behållits av enskilda och som omedelbart bör kunna återtagas

till kronan,

att den på 1880-talet förändrade 20-årshävdregeln retroaktivt skall upphöra

att gälla samt att storbolagens och godsägarnas förvärv av egendom,

som skett med åberopande av denna regel, omedelbart skall återställas till

kronan,

att statsrevisorernas skrivelse av 1965 om en kartläggning och ett återförande

till kronan av holmar och skär verkställes genom kammarkollegiet

eller annan myndighet,

att de gamla bruksarkiven utan tidsutdräkt överföres till kronan och att

de blir föremål för en genomgång av experter, som skall granska dess äkthet

i fråga om åtkomsthandlingar, kartor, lagfarter etc., eftersom en stor del

av egendom som tagits från kronan och enskilda har överförts till bruksoch

godsägare under tider där aktförfalskningarna var normala företeelser,

att i övrigt återställa allmänhetens rätt att, som av ålder varit, nyttja bolagens

och de större markägarnas vägar och att avstängningsskyltar förbjudes,

samt

att lagen om fast egendom utöver mark och jord även skall omfatta byggenskap».

Gällande bestämmelser in. m.

A. Reduktion av mark och vatten m. m.

Vad beträffar de i motionen omnämnda rekognitionsskogarna må nämnas

följande (källa: kompendium efter föreläsningar av professor Jan Eric Almqvist

rörande den svenska fastighetsrättens historia).

Före krutets begagnande som sprängämne användes vid malmbrytningen

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969

s. k. tillmakning, dvs. kraftiga eldbrasor uppgjordes invid bergväggen, som

därefter begöts med vatten. Genom den hastiga avkylningen uppstod sprickor,

med vilkas tillhjälp malmen knnde lösbrytas. Denna metod fordrade

väldiga mängder ved. För att möjliggöra brytningen medgav konungen genom

särskilda bergsprivilegier gruvföretagen rätt att utan avgift få utnyttja

närbelägna allmänningsskogar. De flesta äldre gruvorna var belägna i mellersta

Sverige, och det var där som den kungliga maktbefogenheten främst

togs i anspråk. Då de privilegierade gruvorna med tiden tillväxte i antal,

måste så småningom ransonering införas. Härtill bidrog även att bergsbruken,

som sysslade med förädling av malmen, hade behov av träkol. I 1649

års järnbergsordning föreskrevs också att gruvor och bergsbruk ej fick slå

under sig mer skog än som oundgängligen var nödvändigt. Under 1680-talet

bestämdes att såväl gruvor som bergsbruk skulle erlägga s. k. rekognitionsavgift

till kronan för rätten att använda viss skog. Gruvföretagen befriades

senare från denna skyldighet. Från och med slutet av 1600-talet räknade

man huvudsakligen med två kategorier, dels avgiftsfria gruvskogar, dels

rekognitionsskogar. Även de förra åsattes år 1824 rekognitionsavgift, dock

utan att därigenom få karaktär av rekognitionsskogar. Vid 1800-talets början

ansåg myndigheterna att bruksägarna lämpligen borde genom skatteköp

förvärva äganderätt till rekognitionsskogarna. Möjligheter till skatteköp öppnades

genom förordningar åren 1811 och 1824. Bruksägarna begagnade sig

också av denna rätt till skatteköp, vilken avskars först år 1919. Gruvskogarna

ansågs inte kunna bli föremål för skatteköp. Då rekognitionshemmanen

försåldes skedde detta under det uttryckliga förbehållet att hemmanen alltid

skulle bli oskiljaktiga från de bruk, under vilka de lydde. Kungl. Maj:t kunde

emellertid medge skogens nyttjande till annat bruk. Under 1890-talet befanns

likväl att åtskilliga rekognitionshemman utan myndigheternas hörande

tid efter annan försålts till olika trävarubolag eller till privatpersoner.

Kronan inledde då processer med de dåvarande ägarna med yrkande, att då

skatterätten genom åsidosättande av förbehållet förverkats, hemmanen borde

förklaras för krono. Kronans talan ogillades dock i alla instanser med

den motiveringen att ett dylikt förbehåll stred mot visst lagrum i jordabalken

och därför måste betraktas som obefintligt.

B. Hävd till fast egendom

Gällande bestämmelser om hävd till fast egendom finns företrädesvis i

1881 års förordning om tjuguårig hävd.

Då fast egendom kommer ur rätte ägarens hand torde det i allmänhet

ske genom att egendomen från denne övergått på annan genom ett förvärv,

vilket är behäftat med någon brist som medför att förvärvet enligt lag är

ogiltigt eller eljest inte får göras gällande som grund för äganderättens

övergång. Av de grundsatser på vilka vår fastighetslagstiftning är uppbyggd

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969

O

O

följer att denna brist inte kan elimineras därigenom att egendomen genom

ett i och för sig giltigt förvärv övergår till ny innehavare. I allmänhet är en

sådan övergång rätte ägaren helt ovidkommande. Han har kvar sitt anspråk

på egendomen och kan genom klandertalan vinna den åter. Att tillåta en

klandertalan efter hur lång tid som helst har man dock funnit olämpligt och

skadligt för säkerheten i fastighetsförhållanden. Genom reglerna om hävd

har därför satts en gräns för klandermöjligheterna.

Karakteristiskt för hävdeinstitutet är att fast egendom, sedan den kommit

ur rätte ägarens hand, under längre tid med äganderättsanspråk innehas

av annan utan att rätte ägaren framställer något anspråk på att återfå egendomen.

Denna underlåtenhet har ansetts under vissa villkor böra förknippas

med en preklusiv påföljd. Rätte ägaren går miste om sin rätt och det faktiska

tillstånd som en gång inträtt upprätthålls och blir rättsenligt.

Objektet för hävd är enligt 1881 års förordning fast egendom, utan angiven

begränsning. Som objekt kan emellertid ifrågakomma endast hel fastighet

eller andel i fastighet eller sådan till gränserna bestämd del av fastighet,

som är föremål för särskild lagfart. Den som vill göra gällande hävd

skall kunna hänvisa till en åtminstone formellt laga åtkomst. Utan ett formellt

laga fång kan lagfart i regel ej erhållas. Lagfarten bildar utgångspunkten

för hävdetidens beräknande. Hävdetiden är tjugu år från vunnen lagfart.

Vid beräkning av tiden får sammanläggning ske av olika innehavares besittnings

tider. Som villkor för vinnande av hävd uppställs vidare att förvärvet

skett i god tro. Innehavaren skall slutligen såsom ägare ha besuttit

egendomen under hävdetiden.

Sedan gammalt har det gjorts skillnad mellan klandertalan och talan om

återgång av köp eller annan överlåtelse. Klander föreligger då en förvärvare

av fast egendom i sin tur överlåtit egendomen till en tredje person och talan

anstälies mot denne på grund av det föregående fångets ogiltighet. Talan

om återgång har i allmänhet sin grund i ett avtal mellan parterna i processen.

Reglerna om hävd gäller i första hand för klanderfallen men torde tilllämpas

analogt vid återgångstalan som har karaktären av hävande av köp

eller som stöds av formbrist eller ogiltighet på grund av reglerna i avtalslagen.

Som redan nämnts är objektet för hävd enligt 1881 års förordning fast

egendom utan angiven begränsning. Däremot stadgades i den tidigare gällande

förordningen 1805 angående lagens rätta förstånd och tillämpning i

mål som röra klander å fast egendom in. m. att hävd kunde vinnas endast

å fastighet »av sådan beskaffenhet, att, därom mellan enskilda personer

kunnat avhandlas», därunder dock fideikommissegendom icke inbegripen.

Detta stadgande tolkades så, att områden som upplåtits till allmänt bruk

eller eljest tjänade något allmänt ändamål var undantagna från hävdereglerna,

vare sig de tillhörde staten, kyrkan, städerna eller allmänna inrättningar

eller menigheter över huvud. Principen upptogs inte i 1881 års för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969

ordning. Hävd kan alltså numera vinnas utan hänsyn till egendomens natur

av exempelvis ursprunglig kronojord eller stadsjord.

I Undéns arbete Svensk sakrätt II Fast egendom anföres (fjärde upplagan

s. 126) att denna förändring i hävdelagstiftningen sannolikt hade betydande

praktiska konsekvenser, kronan till förfång. Dels torde det ha funnits ett

icke ringa antal vattenfallsfastigheter, i synnerhet i Norrland, som genom

bristande tillsyn, genom myndigheternas felaktiga förfarande eller eljest

utan laga fång kommit i enskildas besittning ehuru rätteligen kronan tillhöriga.

Dels har kronan under gången tid i stor utsträckning upplåtit skogar

och andra fastigheter till bruksrörelsens understöd eller eljest åt enskilda,

vilka fastigheter sedermera i strid mot upplåtelsevillkoren behållits. Orsaken

till att kronans äganderätt fallit i glömska låg enligt Undén delvis däri att

upplåtelserna stundom skett under former som varit ägnade att fördunkla

gränsen mellan enskild och statlig äganderätt, t. ex. under stadgad åborätt

eller annan långvarig besittningsrätt. Vid 1912 års riksdag föreslog Kungl.

Maj:t att hävdetiden skulle provisoriskt utsträckas ytterligare intill 10 år

för kronans fastigheter. Om hävdens inträdande suspenderades i dessa fall,

skulle kronan erhålla längre rådrum att systematiskt efterforska i vad mån

anledning förelåg från dess sida att göra gällande äganderättsanspråk till

fastigheter i olika delar av landet. Förslaget blev emellertid icke av riksdagen

antaget.

Även det till lagrådet den 11 februari 1966 remitterade förslaget till ny

jordabalk innehåller bestämmelser om hävd (16 kap.). Beträffande förslagets

närmare innebörd hänvisar utskottet till lagtexten samt motiven till denna

(s. 421 ff).

Här må slutligen erinras om den i svensk rätt gällande grundsatsen att

privaträttslig lagstiftning inte bör ges tillbakaverkande kraft (jfr prop. 1967:

141 s. 246 och 1968: 19 s. 101).

C. Kartläggning och redovisning av kronans holmar och skär

I riksdagens revisorers berättelse över den år 1965 verkställda granskningen

av statsverket påtalade revisorerna under § 33 att kännedom om och redovisningen

av kronans markinnehav i fråga om holmar och skär omkring

landets kuster f. n. är synnerligen bristfällig. Enligt revisorernas mening

framträder behovet av åtgärder för att hävda det allmännas rätt i förevarande

hänseende med särskild styrka. Bl. a. talar såväl naturvårdssynpunkterna

som utvecklingen i fråga om fritidsintressena härför. Revisorerna

fann det dock icke motiverat att kostsamma processer anställdes mot enskilda

jordägare eller andra för att klarlägga äganderättsförhållandena på

begränsade kustavsnitt. Då en ökad aktivitet från det allmännas sida likväl

syntes vara angelägen, borde enligt revisorernas mening närmare övervägas

vilka åtgärder som var möjliga och ändamålsenliga för att kronans och det

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 dr 1969

5

allmännas intressen skulle kunna göras gällande mera effektivt än hittills.

Den samlade redovisning som ansågs erforderlig borde åskådliggöras på

lämpligt kartmaterial och göras tillgänglig för allmänheten, så att ökad

insyn i äganderättsförhållanden och anspråk åstadkoms. I samband med

en samlad redovisning av dessa tillgångar borde en klarare gränsdragning

eftersträvas i fråga om den statliga förvaltningen av ifrågavarande fastighetsbestånd.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (JoU 1966:25) anförde jordbruksutskottet

att det av remissyttrandena i ärendet framgick att berörda myndigheter

hade sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet. Bl. a. hade kammarkollegiet

i betänkande angående rätten till allmänna vattenområden, avgivet

i december 1965, för sin del uttalat önskemål om en inventering av kronans

holmar och skär med hänsyn bl. a. till det ökade intresse som numera

ur naturvårds- och friluftslivssynpunkt knyter sig till desamma. Med anledning

härav ansåg sig utskottet, som fann frågan väl värd beaktande, kunna

begränsa sig till vad som förevarit i ärendet.

Kammarkollegiets nämnda betänkande har inte föranlett någon Kungl.

Maj:ts åtgärd (jfr prop. 1966: 114 s. 48).

Utskottet har emellertid erfarit att lantmäteristyrelsen sedan hösten 1966

har en tjänsteman avdelad för utredning angående äganderätten till ifrågavarande

holmar och skär. Utredningen, som sker länsvis, är mycket omfattande.

Många svårbedömda frågor måste lösas under arbetets gång. Arbetet

beräknas vara slutfört om ett par år.

D. Avstängning av enskild väg

En särskild bestämmelse om avstängning av enskild väg förekommer i

61 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951. Det ankommer

enligt denna bestämmelse på vägens ägare att avgöra, i vad mån trafik på

vägen med motorfordon får äga rum. Överträdelse av meddelat förbud är

straffbelagd enligt 68 § vägtrafikförordningen.

Av betydelse för den genom motionerna väckta frågan är i vad mån föreskrifter

om upplåtande av enskild väg för allmän trafik kan meddelas i

samband med beviljande av statsbidrag till väghållningen. Bidragsgivningen

till enskilda vägar i allmänhet regleras genom bestämmelserna i kungörelsen

den 19 december 1953 (nr 793) angående statsbidrag till enskild väghållning.

Beträffande skogsvägar gäller kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 530) om

statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader.

Enligt den förstnämnda kungörelsen utgår bidrag för byggande av enskild

väg av väsentlig betydelse för en bygds befolkning. Bidrag lämnas till kostnad

för arbetsplan med 70 °/o samt till beräknad övrig kostnad för företaget

med högst 70 %. Föreligger synnerliga skäl kan sistnämnda bidrag höjas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969

till liögst 85 %. Fr. o. m. den 1 januari 1966 lämnas bidrag även till byggande

av enskild väg som utgör tillfartsväg till naturområde för rekreation och

friluftsliv eller på annan grund är av särskild betydelse för friluftsändamål.

Bidrag kan också lämnas till drift av enskild väg av väsentlig betydelse.

Bidrag utgår med 70 °/o av beräknad kostnad för väghållningen och kan

beviljas med 85 °/o om synnerliga skäl föreligger. Vidare kan s. k. iståndsättningsbidrag

beviljas med 70 °/o. Samtliga bidrag beviljas av länsstyrelse,

därvid som villkor för bidragets åtnjutande skall upptas villkor för väghållarna

bl. a. att icke utan länsstyrelsens medgivande avstänga vägen för trafik.

Enligt den förut nämnda kungörelsen av år 1943 (ändrad bl. a. genom

SFS 1965:303) kan byggnadsbidrag utgå till skogshuvudväg (varmed i

kungörelsen förstås skogsväg som kan användas året runt för tung trafik,

under förutsättning att vägen är till nytta för ett större skogsområde och,

om särskilda skäl icke föranleder annat, även ett större antal skogsägare)

med högst 50 % och till annan skogsväg med högst 40 °/o av den kostnad

för företaget som skogsvårdsstyrelsen godkänner. Skogsvårdsstyrelsen är

bidragsbeviljande myndighet. Till skogshuvudväg av särskild betydelse från

fritidssynpunkt kan enligt fr. o. in. den 1 juli 1965 gällande bestämmelser

förhöjt bidrag lämnas. Är skogshuvudväg som tillfartsväg till naturområde

för rekreation och friluftsliv eller på annan grund av särskild betydelse för

fritidsändamål kan sålunda bidraget bestämmas till högst 70, eller om synnerliga

skäl föreligger, högst 85 % av den godkända kostnaden. Fråga om

förhöjt bidrag avgörs av länsstyrelsen. Utgår sådant bidrag skall bidragstagaren

förbinda sig att icke utan länsstyrelsens medgivande avstänga vägen

för trafik.

De sistnämnda bestämmelserna angående förhöjt bidrag till vägar av särskild

betydelse för fritidsändamål tillkom genom statsmakternas beslut år

1965 (prop. 1965: 1, bil. 11 p. H 6, JoU 1, p. 75, rskr. 9). Reformen grundades

på ett av Skogsbruksutredningen den 14 oktober 1963 avgivet betänkande

rörande skogsvägar (SOU 1963:71). Här må även hänvisas till 1960 års

naturvårdsutrednings betänkande, benämnt Naturen och samhället (SOU

1962:36 s. 358 ff).

I den nyssnämnda propositionen till 1965 års riksdag anförde departementschefen

bl. a. alt allmän trafik på skogsvägar medför högre standardkrav

på vägarna och ökat ansvar för väghållarna. Med hänsyn härtill ansågs

det ej lämpligen som ett allmänt villkor för bidrag av tidigare storlek

(i regel högst 50 % till byggande av stam väg och 40 °/o till byggande av

annan skogsväg) böra krävas att väg hölls öppen för allmän trafik. Emellertid

var det enligt departementschefens mening i vissa fall så angeläget ur fritidssynpunkt

att skogsväg fick fritt trafikeras, att det var motiverat att staten

lämnade högre bidrag till byggnadskostnaderna. Särskild betydelse ur fritidssynpunkt

borde skogshuvudväg kunna anses ha om den kom att utgöra

tillfartsväg till naturområde som borde vara lätt tillgängliga för rekreation

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969

7

och friluftsliv. Sådant område kunde vara trakten kring en sjö med en attraktiv

badplats eller ett område med speciellt lämplig vintersporfterräng. Speciell

hänsyn borde tas till om området avsatts som naturreservat enligt naturvårdslagen.

Ett villkor för bidrag i dessa fall borde givetvis vara att vägen inte

fick avstängas utan medgivande av myndighet.

Frågor om användande av enskilda vägar för allmän trafik har i anledning

av motioner behandlats av 1960, 1961 och 1962 års riksdagar (3LU

1960: 20, 1961:2 och 1962:3).

Riksdagen har vid behandlingen av dessa ärenden intagit den ståndpunkten,

att gällande regler om väghållningen som vägintressenternas ensak och

om rätt för dem att förbjuda trafik av utomstående bör bibehållas. Särskilda

problem uppkommer emellertid då den allmänna samfärdseln behöver ta

dylik väg i anspråk utan att vägen dock kan förändras till landsväg. Denna

fråga bör lösas genom fakultativa statsbidrag, vid vilkas beviljande det allmänna

kan betinga sig att vägen hålls öppen för allmän trafik och underhålls

i ett för denna trafik lämpligt skick.

E. Lagen om vad som är fast egendom

Indelningen av skilda förmögenhetstillgångar i fast och lös egendom är

sedan gammalt av grundläggande betydelse inom vårt civilrättsliga regelsystem.

Det är utmärkande för detta system att de båda kategorierna av

egendom i betydande utsträckning är underkastade olika rättsregler. Detta

sammanhänger med att de naturliga förutsättningarna vad beträffar omsättning

av egendom växlar i hög grad med egendomens större eller mindre

flyttbarhet. Med hänsyn till skillnaden i innebörden hos de rättsregler som

gäller för de båda kategorierna av egendom är det angeläget att gränsen

mellan dem blir så klart och tydligt uppdragen som möjligt. Gränsen dras

genom att man i en särskild lag, numera lagen den 29 juli 1966 om vad som

är fast egendom, anger vad som från rättslig synpunkt utgör fast egendom

eller tillbehör därtill. I 1 § i lagen sägs att fast egendom är jord. Av denna

bildas fastigheter. Till fastighet hör vissa i 2 § angivna tillbehör. Av särskild

betydelse i detta sammanhang är att bland dessa upptas »hus, vattenverk

och annan byggnad». I 3 § preciserar lagen vad som är tillbehör till

byggnad. Särskilda regler om tillbehör gäller beträffande industrifastighet

(4 §). Ett viktigt undantag från tillbehörsreglerna gäller på grund av 5 §.

Däri stadgas att föremål som nyttjanderättshavare eller eljest annan än fastighetsägaren

tillfört fastigheten inte hör till denna, om icke föremålet och

fastigheten kommit i samma ägares hand. På grund av denna bestämmelse

utgör exempelvis en byggnad som arrendatorn uppfört på den arrenderade

marken lös egendom och omfattas inte vare sig av en försäljning av marken

eller av inteckningar däri.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969

Motionen m. in.

Motionen har sin bakgrund i ett avhysningsärende, vari på ansökan av

Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag två dödsbon avhysts från en fiskarstuga

(fritidsbostad) i Bilhamn inom Älvkarleby socken i Uppsala län.

Beträffande den av motionären anförda motiveringen hänvisar utskottet

till den tryckta motionen.

Det kan nämnas att motionären hos justitieombudsmannen anfört klagomål

mot bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län och Svea hovrätt i anledning

av deras handläggning av saken.

Klagomålen hav enligt beslut den 27 februari 1969 inte föranlett någon

åtgärd från justitieombudsmannens sida.

Till belysning av omständigheterna i ärendet må här ur justitieombudsmannens

beslut återges följande.

Fiskaren Frans Johan Löf från Sågarbo avled den 22 december 1915 och

efterlämnade som dödsbodelägare änkan Kerstin Löf och fyra söner. Kerstin

Löf sammanbodde från 1916 till sin död 1958 med fiskaren E. E. Kohlström

och hade med honom en dotter, född 1918. Familjen Löf hade en boplats

i fiskeläget Bilhamn. År 1938 upprättades mellan Stora Kopparbergs Bergslags

Aktiebolag och Kerstin Löf ett arrendekontrakt, enligt vilket bolaget

till Kerstin Löf utarrenderade tomtområdet till boplatsen för fem kronor

per år. Efter Kerstin Löfs död träffades nytt arrendeavtal mellan bolaget

och Kohlström. År 1966 avled även Kohlström, och efter skiljeförfarande

inlöste bolaget byggnaderna. En framställning från bolaget om avhysning av

dödsboen efter Kerstin Löf och Kohlström bifölls av länsstyrelsen i Uppsala

län den 30 april 1968, och över utslaget anförda besvär avvisades av Svea

hovrätt genom beslut den 13 juni och utslag den 6 december 1968.

Avhysningen verkställdes genom vederbörande kronofogdes försorg den

3 januari 1969.

Till upplysning för klaganden anförde justitieombudsmannen i beslutet

följande.

Bolagets ansökan hos länsstyrelsen var riktad mot dödsboen efter Kerstin

Löf och Kohlström. Dödsboen motsatte sig ej bifall till ansökningen och i

enlighet härmed förpliktade länsstyrelsen dödsboen att genast avflytta vid

äventyr av avhysning. Om annan än dödsboen kunde ha någon rätt till

byggnaderna kom ej under bedömande i målet hos länsstyrelsen. Såsom nyss

sagts och även konstateras i hovrättens utslag den 6 december 1968 innefattar

länsstyrelsens utslag åläggande allenast för de två ovan nämnda dödsboen

att avflytta. Om annan än dessa dödsbon -—- exempelvis som klaganden vill

göra gällande dödsboet efter Frans Johan Löf — skulle visa sig äga en

självständig mot bolaget bestående rätt till byggnaderna, lärer utslaget icke

kunna bringas i verkställighet mot denne. Frågan härom får i första hand

prövas av kronofogden på verkställighetsstadiet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969

Utskottet

9

I motionen framställs — mot bakgrunden av ett nyligen inträffat fall av

avhysning -—■ en lång rad yrkanden av delvis vittgående karaktär.

Motionären föreslår till en början att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t hemställer om förslag till »reduktion av mark, vatten och andra

naturtillgångar och värden, som enskilda på ett orättmätigt sätt tagit från

kronan och enskilda». Motionären åsyftar härvid främst »rekognitionsskogar,

vatten- och uppdämningsrätter, som i strid med upplåtelsehandlingarna

behållits av enskilda» och som enligt motionärens mening omedelbart

bör kunna återtas till kronan. Motionären begär i sammanhanget

vidare att riksdagen skall besluta att de gamla bruksarkiven skall överföras

till kronan så att äktheten beträffande åtkomsthandlingar och kartor in. in.

kan granskas av experter. Enligt motionären har »en stor del av den egendom,

som tagits från kronan och enskilda, överförts till bruksägare och

godsägare under tider då aktförfalskningar var normala företeelser». Motionären

föreslår även att bestämmelserna om hävd till fast egendom

retroaktivt skall upphävas samt att »storbolagens och godsägarnas förvärv

av egendom som skett med åberopande av denna regel omedelbart skall

återställas till kronan». Beträffande det huvudsakliga innehållet i de nämnda

bestämmelserna hänvisar utskottet till den föregående redogörelsen.

De nu återgivna yrkandena syftar till överförande i samhällets ägo av

omfattande markområden och andra naturtillgångar. Utskottet anser sig

sakna anledning att nu ta ställning till frågan om lämpligheten av en sådan

åtgärd, som skulle få vittgående ekonomiska och sociala verkningar. Det

är uppenbart att den måste bedömas mot en vidare bakgrund än den ett

avhysningsärende kan erbjuda.

Statsmakterna antog år 1966 lagen om vad som är fast egendom. I denna

anges vad som från rättslig synpunkt är att anse som fast egendom eller

tillbehör därtill. Alla andra självständiga saker hör till den lösa egendomen.

Gränsdragningen mellan fast och lös egendom är av stor vikt med hänsyn

till skillnaden i innebörden hos de rättsregler som gäller för de båda kategorierna

av egendom. Till fast egendom räknar lagen i första hand själva

jorden. Av denna bildas fastigheter. Till fastighet hör såsom tillbehör bl. a.

hus, vattenverk och annan byggnad. Undantag gäller emellertid för det

fall att byggnad tillhör annan än ägaren av marken, på vilken den står.

Bygger man på egen grund, blir huset tillbehör till jorden och ingår som

sådant i ägarens fasta egendom. Men om en arrendator har en egen byggnad

på den arrenderade jorden så hör den icke till jorden utan är att anse

som en särskild sak, tillhörig arrendatorn och ingående i dennes lösa egendom.

Motionären föreslår »att lagen om fast egendom utöver mark och jord

även skall omfatta byggenskap».

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969

Yrkandet har inte närmare motiverats och vad motionären avsett måste

anses vara oklart. Närmast till hands synes ligga tolkningen att enligt

motionärens mening byggnad på ofri grund bär utgöra ett särskilt objekt

av fast egendom. En sådan lösning har inte ifrågasatts från något håll under

det omfattande arbete som föregått antagandet av lagen om vad som

är fast egendom och den strider även mot vedertagna och väl beprövade

principer för svensk jordlagstiftning. Det får anses uppenbart att någon

riksdagens åtgärd i denna del inte är påkallad.

I riksdagens revisorers berättelse till 1966 års riksdag påtalade revisorerna

att kännedomen om och redovisningen av kronans markinnehav i

fråga om holmar och skär omkring landets kuster var bristfällig. Revisorerna

föreslog att en inventering och redovisning av äganderättsförhållandena

skulle ske.

Motionären föreslår att den av riksdagens revisorer ifrågasatta utredningen

skall verkställas genom kammarkollegiet eller annan myndighet.

Enligt vad utskottet erfarit har lantmäteristyrelsen sedan ett par år tillbaka

personal avdelad för utredning angående äganderätten till ifrågavarande

holmar och skär. Yrkandet kan således anses vara tillgodsett.

Enligt gällande regler angående den enskilda väghållningen är det vägintressenternas

ensak att avgöra huruvida de önskar upplåta väg för trafik

av utomstående eller ej. Då statsbidrag utgår till byggande eller drift av

väg kan emellertid i regel som villkor för bidragets åtnjutande föreskrivas

att vägen icke får avstängas för trafik utan länsstyrelsens medgivande.

Motionären hemställer att riksdagen skall besluta om återställande av

»allmänhetens rätt att, som av ålder varit, nyttja bolagens och de större markägarnas

vägar» och om förbud mot avstängningsskyltar.

Allmän trafik på enskilda vägar medför högre standardkrav på vägarna

och ökat ansvar för väghållarna. Mot bakgrunden härav har statsmakterna

funnit att man inte generellt kan kräva att sådana vägar hålls öppna för

allmän trafik. De problem som uppkommer då den allmänna samfärdseln

behöver ta dylik väg i anspråk har ansetts böra lösas genom statsbidrag,

vid vilkas beviljande det allmänna betingar sig att vägen hålls öppen för

allmän trafik. Enligt utskottets mening föreligger inte skäl att frångå denna

ståndpunkt. Utskottet vill erinra om att ändrade regler rörande statsbidrag

till enskilda vägar av särskild betydelse för fritidsändamål införts sedan

frågan senast prövades. Förutsättningarna för att genom statsbidrag och

därmed förknippade villkor tillgodose angelägna fritidsintressen har härigenom

förbättrats avsevärt.

Med hänsyn till vad utskottet anfört är någon riksdagens åtgärd i anledning

av motionen inte påkallad.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969 11

Utskottet hemställer

att motionen II: 104 icke föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 11 mars 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson

(s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp) och fru

Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Sundelin (s),

Tobé (fp), fröken Anderson (s), herr Franzén i Träkumla (ep), fru Ekrotli

(s) och herr Wachtmeister (m).

Svenska Reproduktions AB 1969

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.