Utlåtande i anledning av motioner om vissa åtgärder mot markspekulation. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 87 i första kammaren av herr Werner och nr 103 i andra kammaren av herr Hermansson m. fl.
1969-03-11 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1969:13, Utlåtande i anledning av motioner om vissa åtgärder mot markspekulation. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 87 i första kammaren av herr Werner och nr 103 i andra kammaren av herr Hermansson m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969
1
Nr 13
Utlåtande i anledning av motioner om vissa åtgärder mot markspekulation.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 87 i första kammaren av herr Werner och nr 103 i andra
kammaren av herr Hermansson m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning och
förslag om att endast samhälleligt ägd mark kan stadsplaneläggas”.
Motionerna
Motionärerna anför inledningsvis att den vid 1967 års riksdag beslutade kommunala
förköpsrätten innebar en seger för principen om det allmännas ”förstfödslorätt”
till mark för bebyggelse. Motionärerna framhåller vidare att det privata markmonopolet
länge varit ett avsevärt hinder för en ändamålsenlig samhällelig bebyggelseplanering
samt att det därutöver, och inte minst, betytt att väldiga oförtjänta markvärdestegringsvinster
hamnat i privata händer. Dessa vinster har enligt motionärerna
fått betalas av samhället och bostadskonsumenterna. Motionärerna anför att
1963 års markvärdekommitté framhållit detta förhållande.
Enligt motionärerna är emellertid förköpslagstiftningen behäftad med avsevärda
brister. Motionärerna framhåller att detta förhållande vidgicks av tredje lagutskottet
samt erinrar om att utskottet i sitt utlåtande, efter att ha framhållit lagförslagets
fördelar jämfört med gällande expropriationsförfarande, förklarade att förslaget
från effektivitetssynpunkt var behäftat med svagheten att kommunen får förvärva
fastigheten först när ägaren är beredd att avhända sig marken och till det pris som
köpare och säljare kommit överens om. Utskottet ville emellertid inte, fortsätter
motionärerna, vara med om att ge lagstiftningen sådan utformning att samhället
skulle ges rätt att få prövat markpriserna vid övertagna köp, vilket förordades från
vänsterpartiet kommunisternas sida genom förslag om inrättande av en markvärderingsnämnd
i varie län, med rätt att nedsätta markpriser till skälig nivå.
Motionärerna anför vidare att förköpsrätten genom regeringens och riksdagens
utformning därav inte blev något verksamt medel i kampen mot privat prisuppskörtning,
allra helst som den enligt motionärerna på intet sätt kan stävja arrangerandet
av skenköp. Härigenom aktualiseras ytterligare det gamla kravet om en revision
av expropriationslagstiftningen så att expropriation kan genomföras enklare,
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 13
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969
snabbare och billigare. Motionärerna framhåller att en sådan revision, som länge
utlovats, är angelägen för att ge kommunerna en verklig chans att välja mellan förköp
och expropriation i syfte att komma över för bebyggelse nödvändig mark till
något så när rimliga priser.
Även om expropriationslagstiftningen skulle förbättras i här nämnda avseenden
tror motionärerna likväl inte att kampen mot markspekulationen kan bli effektiv
förrän samhällets möjligheter att påverka markdisponeringen radikalt utbyggs. Härför
erfordras, anser motionärerna, att det nuvarande så kallade kommunala ”planmonopolet”
utvidgas dithän att kommunalt eller statligt ägande av marken göres
till förutsättning för att stadsplaneläggning skall få ske. Om endast samhälleligt
ägd mark kan bli föremål för stadsplan kan markspekulationens förutsättningar på
ett avgörande sätt beskäras. Måste för bebyggelse nödvändig mark ändå förr eller
senare överföras till det allmänna blir enligt motionärerna möjligheterna för oförtjänta
vinster långt mindre och detta allra helst om en sådan lagstiftning kompletterades
med en från samhällets synpunkt radikal förbättring av gällande expropriationsbestämmelser,
speciellt i fråga om prissättningen och den administrativa omgången.
Avslutningsvis framhåller motionärerna att det vid prövningen av frågan om en
stadsplanelagstiftning av det slag varom är fråga givetvis kan övervägas vissa dispensbestämmelser
gällande industrimark samt mark för egnahems- och fritidsområden.
Något om stadsplaneinstitutet
Byggnadslagstiftningen, 1947 års byggnadslag (BL) och 1959 års byggnadsstadga
(BS), gör en grundläggande skillnad mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse. Med
tätbebyggelse avses enligt 6 § BL sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda
anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. Med hänsyn till de krav som
i samband med bebyggelse ställs på insatser från det allmännas sida är tätbebyggelse
underkastad en noggrann planreglering. Man brukar skilja mellan översiktlig planering
och detaljplanering. Den översiktliga planeringen gäller hela geografiska
distrikt, tar ställning till de grundläggande frågorna om bebyggelsens ordnande och
anger de stora linjerna därför. Detaljplaneringen åter gäller mera begränsade områden,
där tätbebyggelse finnes eller kan väntas inom den närmaste tiden.
Stadsplan (BL 24—75, 105—106, BS 12) är i princip formen för detaljplanering i
städer och stadsliknande samhällen. Den kan emellertid även användas för större
tätorter på landet.
Stadsplanens uppgift är att närmare reglera bebyggelsen och användningen i
övrigt av den mark som ingår i planen (24 § BL).
Stadsplanen skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda
områdena, nämligen byggnadskvarter, gator och andra allmänna platser samt specialområden.
Den skall även upptaga erforderliga bestämmelser om exploateringsgraden,
byggnadssättet, byggnads läge, högsta tillåtna hushöjd, bevarande av naturförhållanden
m. m.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969
3
I 12 § BS stadgas bland annat, att stadsplan ej må ges större omfattning än att
den kan förväntas bli genomförd inom nära förestående tid. Man får alltså endast
stadsplanelägga områden, som kan väntas snart bli bebyggda. Härigenom hindras
en skadlig utspridning av tätbebyggelsen och främjas en etappvis utbyggnad av städerna,
vilket är av stor betydelse med hänsyn till kostnaderna för trafikleder och
ledningar.
Stadsplan och ändring däri antages av stadsfullmäktige (kommunalfullmäktige)
eller av byggnadsnämnden efter fullmäktiges delegation (26 § BL). För att bli gällande
måste den fastställas av länsstyrelsen. Större eller mera betydelsefulla fastställelseärenden
skall länsstyrelsen underställa Kungl. Maj:ts prövning (26 § BL).
Med hänsyn till att detaljplanering gjorts till förutsättning för tätbebyggelse har
i 27 § BL upptagits en bestämmelse om att kommunen kan efter Kungl. Maj:ts
beslut tvingas att upprätta stadsplan. Det är alltså i realiteten kommunen som ensam
avgör var stadsplanering skall äga rum inom kommunen. Man talar därför om ett
kommunalt planmonopol.
Sedan stadsplan fastställts, är den bindande för såväl markägarna som kommunens
myndigheter, så att ingendera sidan får på eget bevåg göra avvikelser från den.
För planens genomförande är kommunen ansvarig.
Byggnadskvarter skall indelas till tomter sålunda, att det kan ändamålsenligt bebyggas
i överensstämmelse med stadsplanen (28 § BL). Tomt in delning antages av
byggnadsnämnden men skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen (33 §
BL).
Beträffande rättsverknigarna av stadsplan och tomtindelning gäller bland annat,
att nybyggnad ej får företagas i strid mot stadsplan eller tomtindelning. Har beslut
fattats om antagande av stadsplan, föreligger jämväl byggnadsförbud, intill dess frågan
om fastställelse prövats. Byggnadskvarter, som ej indelats till tomter, får ej
bebyggas, ej heller tomt som icke är rättsligen bestående. Har fråga väckts om antagande
av stadsplan för visst område, äger länsstyrelsen meddela förbud mot nybyggnad
inom området.
Förköpslagen m. m.
Förköpslagen av den 8 december 1967 trädde i kraft den 1 januari 1968. Syftet
med lagen är att förbättra kommunernas möjligheter att på ett tidigt stadium förvärva
mark som behövs för samhällsutvecklingen och därigenom åstadkomma en
dämpning av prisutvecklingen i fråga om sådan mark. Enligt förköpslagen har kommun
förköpsrätt vid försäljning som omfattar sådan mark som med hänsyn till den
framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning
(1 §). Förköpsrätten innebär att kommunen får förvärva den egendom som
köpet avser från säljaren på de villkor som avtalats mellan denne och köparen (5 §).
Villkoren får jämkas, om det är oundgängligt med hänsyn till arten av köparens
åtagande gentemot säljaren.
Förköpsrätt får utövas om egendomen helt eller delvis är belägen inom kommu
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969
nens eget område eller inom det kommunblock som kommunen eller dess huvuddel
tillhör (2 §). Är egendomen helt eller delvis belägen i annan kommun, får förköpsrätt
utövas endast om denna kommun samtycker till förköpet.
I vissa fall får förköpsrätt inte utövas (3 §), t. ex. om försäljningen avser fastighet
med en areal som understiger 3 000 m2 och ett taxeringsvärde som är lägre än
200 000 kronor. Förköpsrätt får inte heller utövas om exempelvis staten är säljare
eller köpare eller om försäljningen äger rum mellan nära släktingar. Om säljare
eller köpare bestrider förköpsrätt måste kommunen söka tillstand till förköpet hos
Kungl. Maj:t (9 §). Förköpet anses fullbordat bl. a. sedan kommunens beslut om
förköp vunnit laga kraft samt tillstånd till förköpet givits eller föreskriven tid för
bestridande utgått utan att bestridande anmälts (10 §).
Om skyldighet för inskrivningsdomare, lantbruksnämnd och länsstyrelse att vid
ansökan om lagfart eller förvärvstillstånd underrätta den eller de kommuner, där
den fasta egendomen är belägen, stadgas i förköpskungörelsen den 8 december 1967.
Markvärdestegringsfrågan
Historik
Markvärdestegringsfrågan har varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet
sedan förra århundradet. De förslag till lösning av markvärdestegringens problem
som framlagts har huvudsakligen varit inriktade på beskattningens område och syftat
till att i större eller mindre omfattning dra in viss värdestegring på mark till
det allmänna. Vid sidan härav har förslag även framlagts om överförande av mark
i allmän ägo för att på det sättet tillförsäkra det allmänna markvärdestegringen. Det
har då varit expropriationslagstiftningen som trätt i förgrunden.
Markutredningen, som hade i uppdrag att utreda frågan om utformningen av en
rationell markpolitik rörande jordens användning för annat ändamal än jordbruk
eller skogsbruk, föreslog i ”Betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen”
(SOU 1948:4) att expropriation skulle få ske för att i kommunal
ägo överföra mark som med hänsyn till kommunens framtida utveckling behövdes
för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Förslaget ledde
till den ändringen i expropriationslagen den 12 maj 1917 (nr 189) att fastighet får
tas i anspråk genom expropriation för att säkerställa att mark pa skäliga villkor
är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för
att eljest i kommuns ägo överföra mark som inte är tätbebyggd för upplåtelse med
tomträtt (1 § 16). Rörande expropriationsersättning för tätbebyggelsevärde föreslog
markutredningen en regel som innebar att man vid värderingen inte fick ta hänsyn
till väntad tätbebyggelse i vidare mån än sådan bebyggelse var tillåten enligt fastställd
stadsplan eller byggnadsplan. Förslaget som i denna del inte ledde till lagstiftning
kritiserades särskilt därför att den åsyftade indragningen av markvärdestegring
kunde komma att drabba markägarna ojämnt. Förslaget ansågs också ge utrymme
för godtycke och mannamån.
I en inom justitiedepartementet år 1948 utarbetad promemoria föreslogs att en
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969
5
exploateringsavgift skuile utgå på mark inom område med stads- eller byggnadsplan
som fick tätbebyggas och som hade högre värde för sådan användning än för annan.
Förslaget ansågs emellertid få alltför begränsad effekt i fråga om markvärdestegringen
och ledde därför inte till lagstiftning.
År 1954 tillkallades sakkunniga för att utreda frågan om indragning till det allmänna
av oförtjänt jordvärdestegring. Utredningen, som antog benämningen markvärdeutredningen,
avgav år 1957 betänkandet ”Indragning av oförtjänt markvärdestegring”
(SOU 1957:43). Inom utredningen förelåg delade meningar både i fråga
om vilken omfattning indragningen av jordvärdestegring borde ges och i fråga om
vilka tekniska metoder som borde användas. I betänkandet redovisas tre olika förslag,
av vilka inget omfattades av någon majoritet inom utredningen. Endast ett av
förslagen hade utarbetats i detalj. Förslaget innebar att den del av fastighetsvärdet
som uppkommit genom oförtjänt värdestegring skulle fastställas i viss ordning och
besvära fastigheten som ett värdestegringshypotek, på vilket fastighetsägaren skulle
betala ränta till stat och kommun. Av de övriga förslagen upptog det ena en lösning
inom beskattningens område medan det andra byggde på tanken att fastighetsägarna
skulle åläggas utge betterments- eller båtnadsbidrag, nära anpassade till den värdestegring
den enskilda fastigheten kunde visas ha erhållit genom samhällets åtgärder.
Ingetdera av förslagen har lett till lagstiftning.
Även om någon enhetlig lösning av markfrågan inte kunnat genomföras inom den
civilrättsliga lagstiftningen har vissa resultat dock vunnits genom skilda reformer. Sålunda
ger tomträttsinstitutet kommunerna möjlighet att tillgodogöra sig markvärdestegring.
Genom den förut nämnda ändringen i expropriationslagen har kommunerna
fått ökade möjligheter att tvångsvis förvärva mark för tomträttsupplåtelse. Finansiella
svårigheter har emellertid bidragit till att i stort sett endast de större städerna använt
sig av tomträttsinstitutet. Bestämmelser i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr
385) om zonexpropriation bereder vidare kommunerna möjlighet att tillgodogöra
sig värdestegring i samband med sådan genomgripande stadsombyggnad som inte
lämpligen kan ske annat än i ett sammanhang. Reglerna om gatumarksersättning
och gatubyggnadskostnadsbidrag ger på begränsade områden kommunerna möjlighet
att erhålla viss ersättning för åtgärder som är ägnade att höja värdet på enskilda
fastigheter. I detta sammanhang må nämnas att den i december 1960 tillsatta
expropriationsutredningen (1961 års riksdagsberättelse s. 60 ff.) har att se
över expropriationslagstiftningen och därvid bl. a. närmare undersöka frågan om
vidgad rätt till expropriation för upplåtelse med tomträtt. Enligt direktiven bör
vidare utredningen — utan att vara bunden av bestämda riktlinjer — närmare undersöka
de uppslag till reformer inom expropriationsväsendet som markvärdeutredningens
betänkande med därvid fogade särskilda yttranden innehåller samt framlägga
därav eventuellt föranledda förslag. De resultat vartill utredningen i denna del kan
leda ansågs kunna få betydelse vid ställningstagande till hur det vittomfattande och
komplicerade problemet om indragning av oförtjänt jordvärdestegring i fortsättningen
bör angripas.
Genom beslut den 28 juni 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitie
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969
departementet att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om åtgärder i syfte att,
annorledes än genom expropriation, motverka prisstegringen på mark och förhindra
oförtjänta värdestegringsvinster.
De sakkunniga, som antog namnet 1963 års markvärdekommitté, avgav den 14
april 1966 ett betänkande med titeln ”Markfrågan del I och II” (SOU 1966:23
och 24). I betänkandet framlades skilda förslag till reformer som alla uppbars av
syftet att förbättra balansen mellan tillgång och efterfrågan på bebyggelsemark.
Kommittén ansåg att den fortskridande prisstegringen på mark som behövs för
bebyggelse härigenom skulle kunna brytas. Betänkandet innefattade förslag om förköpsrätt
för kommun till fastigheter och om ändringar i tomträttslagstiftningen.
Vidare föreslogs ändrade bestämmelser om skatt på realisationsvinst vid försäljning
av fast egendom och om beskattning av jordstyckningsrörelse i syfte att främja ett
tidigt utbud av mark. Såsom framgår av redogörelsen under följande avsnitt ledde
innehållet i betänkandet till lagstiftning.
Även vid reformarbete på andra områden har markfrågan tilldragit sig uppmärksamhet.
Markpolitiska utredningen uttalade sig sålunda i betänkandet ”Kommunal
markpolitik” (SOU 1964:42) för en aktiv kommunal markpolitik. Utredningen förordade
att kommunerna behåller äganderätten till en stor del av den förvärvade
marken och upplåter den med tomträtt. I enlighet härmed föreslog utredningen att
kommunerna skulle beredas väsentligt förbättrade möjligheter att ta upp kortfristiga
lån för förvärv av äganderätt till mark och långfristiga lån för finansiering av
tomträttsupplåtelser. Förslag i sistnämnda hänseende har redan antagits av riksdagen.
Vidare har 1962 års fritidsutredning i betänkandet ”Friluftsliv i Sverige,
del II” (SOU 1965:19) föreslagit att kommunerna bereds ökade möjligheter att
förvärva mark för fritidsbebyggelse. Även bostadsbyggnadsutredningen har i betänkandet
”Höjd bostadsstandard” (SOU 1965:32) behandlat den kommunala markpolitiken
och uttalat sig för ökat kommunalt markägande.
1967 års riksdag
Under år 1967 antog riksdagen förköpslag och lag angående ändrad lydelse av
4 kap. 10 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom (prop. 1967:
90). Till grund för den nya lagstiftningen låg markvärdekommitténs i föregående
avsnitt nämnda betänkande. I fråga om syftet med och innehållet i förköpslagen
hänvisas till ovanstående redogörelse. Ändringen i nyttjanderättslagen innebär bl. a.
att maximitiden för avgäldsperioderna beträffande tomträtt för bostadsändamål förkortas
från 20 till 10 år för att skapa bättre förutsättningar för det allmänna att i
fråga om tomträttsmark tillgodogöra sig värdestegringen.
Härjämte antog 1967 års riksdag lagförslag om ändrade regler för beskattningen
av vinster vid avyttring av mark och annan fast egendom (prop. 1967:153; BeU
1967:64; rskr. 383). Även detta förslag var grundat på markvärdekommitténs betänkande.
Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1968.
I propositionen med förslag till förköpslag m. m. anförde föredragande departe
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969
7
mentschefen statsrådet Kling, i frågan om samhällsingripande mot oförtjänt markvärdestegring
(prop. 1967:90, s. 25 ff.) bland annat följande.
Att markvärdestegringens problem inte lämpligen kan inom ramen för rådande
samhällssystem lösas genom en enda generell metod, varigenom värdeökningen förs
över till det allmänna, torde ha klargjorts genom tidigare företagna undersökningar
på området. Resultatet av markvärdekommitténs arbete bör ses som en bekräftelse
härpå. Häri ligger emellertid inte att samhället skulle vara hänvisat till att godta
den oförtjänta markvärdestegringen som något med samhällsutvecklingen förenat,
oundvikligt ont. Det är i stället fråga om att ge ansträngningarna en mera realistisk
inriktning.
För att kommunerna skall kunna fullgöra sina uppgifter inom samhällsbyggandet
måste de förvärva mark och säkerställa att den görs tillgänglig för tätbebyggelse till
skäliga priser. Till väsentlig del sker markförvärven genom frivilliga uppgörelser.
Särskilda medel står emellertid kommunerna till buds för att tillgodose markbehovet,
i första hand den i byggnadslagen givna rätten att lösa mark, främst zonexpropriation,
samt möjligheterna att erhålla expropriation för tätbebyggelse. Viss prövning
av priset på mark kan vidare utövas inom ramen för den statliga bostadslånegivningen
och hyresregleringslagstiftningen. I de fall då kommuner inom expanderande
områden lyckats att genom en aktiv markförvärvspolitik skapa tillfredsställande
markberedskap har detta haft en gynnsam inverkan på markprisutvecklingen. Av
skilda anledningar har kommunerna emellertid ofta haft svårt att i god tid försäkra
sig om tillräckliga markreserver. Detta har, som kommittén framhållit, i sin tur gett
upphov till nödlösningar som ogynnsamt påverkat markprisutvecklingen och även
haft negativa verkningar både för bebyggelseplaneringen och bostadsförsörjningen.
Kommitténs uppfattning att samhället bör ingripa med ytterligare åtgärder i syfte
att stärka kommunernas möjligheter att genom eget markinnehav få ett avgörande
inflytande på fastighetsmarknaden delas av det alldeles övervägande antalet remissinstanser.
Några har emellertid ansett att kommunerna med de medel som för närvarande
står till förfogande har tillräckligt inflytande över prisbildningen på tätbebyggelsemarken.
För egen del tvekar jag inte om att ytterligare åtgärder från
samhällets sida på detta område är påkallade.
Kommittén föreslår flera mindre genomgripande reformer som i samverkan antas
komma att erbjuda en godtagbar lösning av markvärdestegringens problem. Reformerna
anges ha som huvudsyfte att dämpa markprisstegringen men avses också
— inom ramen för detta huvudsyfte — tillgodose önskemålet att dra in oförtjänt
värdestegring till det allmänna. Förslagen bärs upp av det markpolitiska syftet att
förbättra balansen mellan tillgång och efterfrågan på bebyggelsemark. Detta syfte
avser man att uppnå genom att utbudet av sådan mark ökas och konkurrensen om
marken minskas. Förslagen tar till stor del sikte på att vidga kommunernas möjligheter
att föra en aktiv markpolitik.
Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till såväl kommitténs sätt att angripa
markvärdestegringens problem genom partiella reformer som dess bedömning
av syftet med reformerna och dessas inriktning. För egen del vill jag som en särskild
fördel framhålla att man med de metoder som kommittén anvisat får möjligheter
att samordna samhällsingripandet mot oförtjänt markvärdestegring med andra markoch
bostadspolitiska strävanden. För såväl bebyggelseplaneringen som bostadsförsörjningen
är det av största betydelse att kommunerna får resurser att föra en aktiv och
framsynt markpolitik. Genom kommitténs förslag till åtgärder mot oförtjänt mark
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969
värdestegring kan ingripandena inordnas i eller eljest samordnas med den kommunala
verksamheten på mark- och bostadsområdet.
Kommittén har i anslutning till den allmänna målsättningen föreslagit åtgärder
på skilda områden. Sålunda föreligger förslag till lagstiftning om kommunal förköpsrätt.
Avsikten är att denna skall skapa gynnnsammare förutsättningar för kommunala
markförvärv. Vidare föreslås vissa ändringar i tomträttslagstiftningen, varigenom
ökade möjligheter skapas för att behålla marken i kommunal ägo. För att
undanröja vissa av skattelagstiftningen föranledda verkningar på utbudet av mark
föreslår kommittén vidare ändringar i bestämmelserna om beskattning av realisationsvinster
och jordstyckningsrörelse.
Reformer inom de av kommittén angivna områdena är enligt min mening ägnade
att tillgodose de syften som ett samhällsingripande enligt vad jag tidigare
anfört bör inriktas på.-----------------
I fråga om förslaget att införa en kommunal förköpsrätt vid fastighetsförsäljningar
erinrade departementschefen i propositionen (s. 41 ff.) om att detta i första hand
syftade till att förbättra kommunernas möjlighet att på ett tidigt stadium förvärva
mark som behövs för samhällsutvecklingen. Vidare antogs en generellt utformad
förköpsrätt för kommunerna kunna bidra till att minska konkurrensen om bebyggelsemarken
och därmed också dämpa markvärdestegringen. Efter att i korthet ha
berört remissinstansernas inställning till förslaget anförde departementschefen bland
annat följande.
För egen del anser jag att en kommunal förköpsrätt erbjuder vissa bestämda fördelar
som ett medel i den kommunala markförvärvspolitiken vid sidan av förvärv
genom frivilliga försäljningar och genom expropriation. Kommunerna får tillfälle att
följa vad som händer på fastighetsmarknaden och kan försäkra sig om sådan för
bebyggelseutvecklingen värdefull mark som av en eller annan anledning inte kan
förvärvas genom vanliga köp. Denna senare förvärvsform blir naturligen ändå den
normala men den kan på ett fördelaktigt sätt kompletteras genom ett förköpsinstitut.
Förköpet skiljer sig från förvärv genom expropriation därigenom att förvärvet alltid
sker först när ägaren är beredd att avhända sig marken och till ett pris som parterna
själva kommit överens om. Inslaget av tvångsmoment är således betydligt
mera begränsat vid förköp än vid expropriation och förköpsmöjligheten kan i åtskilliga
fall leda till att ett tidsödande och dyrbart expropriationsförfarande undviks.
Kommunerna kan genom förköpsinstitutet få information på ett mycket tidigt stadium
om försäljningar av sådan mark som kan komma i fråga för tätbebyggelse.
I anslutning härtill kan kommunerna i god tid överväga det framtida markbehovet.
Betydelsen av att kommunerna lägger ett långsiktigt perspektiv på markförvärvspolitiken
har understrukits från många håll. Det kan från denna utgångspunkt enligt
min mening ifrågasättas om inte förköpsinstitutet kan få sin kanske största betydelse
genom att tjäna som informationskälla i kommunernas strävan att föra en framsynt
markförvärvspolitik.
Den av kommittén åsyftade dämpningen av markprisernas utveckling kan få verklig
effekt bara om de kommunala markförvärven sker innan värdestegringen på
grund av förväntan om tätbebyggelse sätter in.
Det är emellertid inte bara långsiktighet i markpolitiken som är nödvändig för
att ett förköpsinstitut skall kunna få den inverkan på markprisutvecklingen som är
åsyftad. Den kommunala markpolitiken måste dessutom drivas på sådant sätt att
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969
kommunen ställer för tätbebyggelse iordningställd mark till förfogande i tillräcklig
omfattning. I annat fall uppstår risk för prisuppdrivande konkurrens om råmarken.
I den allmänna debatten har förköpsinstitutet kritiserats för att det inte skulle
vara tillräckligt effektivt. Det skulle sålunda vara ganska enkelt för markägare att
hindra kommunerna att utöva sin förköpsrätt. Förköpsrätten skulle med hänsyn härtill
inte ha något berättigande. Lagförslaget borde i effektivitetens intresse byggas ut
med nya tvångsmoment av skilda slag, exempelvis någon form av prövning av köpeskillingens
skälighet. Denna kritik är enligt min mening inte träffande därför att
den utgår från att förköp skulle tilläggas funktioner som är främmande för ett sådant
institut. Förköpsinstitutet har som jag tidigare framhållit sitt värde som ett
komplement till möjligheten att förvärva mark genom vanliga köp. Institutet kommer
till sin rätt, om det utformas på sådant sätt att förfarandet blir enkelt, snabbt
och billigt. Det bör ge kommunen en lagfäst rätt att få del av de utbud av fast
egendom som med hänsyn till samhällsbyggandet kan vara av intresse för kommunen.
Om kommunen vill förvärva egendomen bör det fortsatta förfarandet helst
vara i det närmaste lika enkelt som vid frivilligt köp. Så blir inte fallet om rättsinstitutet
kompletteras med nya tvångsmoment. Förköpsinstitutet kan ändå aldrig
ersätta expropriationsförfarandet. Om ett behövligt markförvärv inte kan ske genom
vanligt köp eller genom utövande av förköpsrätt, bör expropriationsförfarandet anlitas.
I den mån detta senare förfarande är behäftat med brister och olägenheter
av skilda slag bör man — hellre än att utrusta förköpsrätten med något för densamma
främmande tvångsmoment — inrikta sig pa att förbättra expropriationslagstiftningen.
En effektivisering av expropriationsinstitutet sker ju också successivt.
Sammanfattningsvis anser jag att det föreligger ett klart uttalat behov av den föreslagna
lagstiftningen. En kommunal förköpsrätt bör tillmätas stort värde som markpolitiskt
instrument, och de betänkligheter som anförts mot institutet kan inte anses
vara av den art att de hindrar att lagsiftningen genomförs.
I motioner (1:842 och 11:1045) i anledning av propositionen ifrågasattes om inte
förevarande problem bäst löses genom att expropriationslagstiftningen effektiviseras
så att expropriation kan genomföras betydligt enklare, snabbare och billigare. Det
framlagda förslaget var enligt motionärerna inte tillräckligt genomgripande för att
förhindra tomtspekulation. Förslaget var alltför generöst mot markägarna, eftersom
kommunerna var hänvisade att använda förköpsrätten först när den enskilde säljer
marken och då till det pris säljaren begär. Vidare torde arealregeln och undantaget
från förköp beträffande vissa anförvanter försvåra erforderlig planering. Motionärerna
ansåg sig dock kunna godta propositionen under förutsättning att lagen kompletterades
med en bestämmelse att kommunen endast skulle behöva betala ett för
orten skäligt pris.
I fristående motioner (1:236 och 11:304), vilka väckts innan propositionen nr 90
förelädes riksdagen, hade mot bakgrund av markvärdekommitténs förslag yrkats att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa om förslag till sadan lagstiftning
att samhälleligt ägande av mark gjordes till förutsättning för att stadsplaneläggning
av marken skall kunna ske. I motiveringen till yrkandet förklarade sig motionärerna
vilja resa frågan om betydligt radikalare tillvägagångssätt för lösandet av
de samhälleliga markfrågorna. Sålunda ansåg motionärerna det ofrånkomligt med
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969
en så betydande ändring av gällande lagstiftning att samhället gavs möjlighet att
bestämma över markdisponering och bebyggelseutveckling. Denna möjlighet kunde
enligt motionärerna skapas genom att samhälleligt ägande av marken gjordes till
förutsättning för att stadsplaneläggning därav skall kunna ske. Om endast kommunalt
och statligt ägd mark kan stadsplaneläggas, skulle enligt motionärerna den privata
markspekulationens möjligheter på ett avgörande sätt bli beskurna. Privat
mark, tänkbar för bebyggelse, måste i så fall förr eller senare avyttras till det allmänna.
Möjligheterna till spekulationsvinster på markaffärer, skulle då bli radikalt
beskurna.
Tredje lagutskottet anförde följande i sitt utlåtande i anledning av propositionen
och motionerna i fråga (uti. 1967:54 s. 66 f.).
Som ett medel i den kommunala markförvärvspolitiken torde enligt utskottets
mening den föreslagna förköpsrätten erbjuda vissa bestämda fördelar vid sidan av
förvärv genom frivilliga försäljningar och genom expropriation. Såsom departementschefen
anför^ torde kommunerna genom förköpsinstitutet få tillfälle att följa
vad som händer pa fastighetsmarknaden och kan försäkra sig om sådan för bebyggelseutvecklingen
värdefull mark som inte kan förvärvas på nyssnämnda sätt. Vidare
far kommunen information pa ett mycket tidigt stadium om för kommunen i sammanhanget
intressanta projekt och får härigenom möjlighet att föra en framsynt
markförvärvspolitik. På det sättet torde förutsättningar skapas för att åstadkomma
en dämpning av prisutvecklingen på området. Som departementschefen framhåller
torde det dock härför vara nödvändigt att den kommunala markpolitiken drivs på
sådant sätt att kommunen verkligen förvärvar mark på ett mycket tidigt stadium och
ställer för tätbebyggelse iordningställd mark till förfogande i tillräcklig omfattning.
I förhållande till expropriation har också förköpsinstitutet avsevärda fördelar. Inslaget
av tvångsmoment är sålunda betydligt mera begränsat. Vidare är förslaget
utformat pa sadant sätt att det blir enkelt, snabbt och billigt. Förköpsmöjligheten
kan därför leda till att ett tidsödande och dyrbart expropriationsförfarande undviks.
Från effektivitetssynpunkt är emellertid förslaget behäftat med svagheten att kommunen
får förvärva fastigheten först när ägaren är beredd att avhända sig marken
och till det pris som köpare och säljare kommit överens om. Dessa båda moment
ligger emellertid i själva institutets natur. Enligt utskottet bör förköpsinstitutet inte
utrustas med några för ett sådant institut främmande moment i syfte att reducera
dessa nackdelar. Vill kommunen förvärva fastigheten har kommunen ändå möjlighet
att göra detta genom expropriation.
Mot bakgrund av bl. a. dessa synpunkter tillstyrker utskottet förslaget till förköpslag.
. Ställningstagandet medför att motionerna 1:840 och 11:1043 bör avslås samt
att motionerna 1:236 och 11:304 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen följde utskottet såvitt nu är i fråga.
Eftersom förköpslagen inte avsågs medge någon prisförhandling mellan kommun
och säljare ifrågasattes i motionerna 1:862 och 11:1067 i anledning av propositionen
om den föreslagna lagen kunde medverka till en dämpning av prisutvecklingen beträffande
bebyggelsemarken. Motionärerna ansåg det angeläget att överväga en allmän
prisreglering på mark, i första hand inom tätortsregionerna. Prisregleringen
borde ta sikte på en så långt möjligt utjämnad prissättning regionalt men den förutsattes
även ta rimlig hänsyn till de verkliga kostnader som kan redovisas för skilda
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969
11
markområden. Motionärerna, som i sammanhanget framhöll önskvärdheten av att
riksdagen snarast förelädes förslag beträffande värderingsgrunderna i fråga om expropriation,
hemställde om skyndsam utredning i syfte att åstadkomma en effektiv
kontroll över markprisutvecklingen.
Tredje lagutskottet avstyrkte motionerna och anförde till stöd härför (uti. s. 67).
Markvärdekommittén har haft till uppgift att utreda frågan om åtgärder i syfte
att, annorledes än genom expropriation, motverka prisstegringen på mark och förhindra
oförtjänta värdestegringsvinster. Frågan har således nyligen utretts och lett
till att förevarande proposition om förköpsrätt förelagts riksdagen. Riksdagen har
också förelagts en på markvärdekommitténs förslag grundad proposition angående
ändrade bestämmelser om skatt på realisationsvinst vid försäljning av fast egendom.
Vidare utreder expropriationsutredningen frågan om expropriationsgrunderna samt
värderingsreglerna. Utredningen har därvid till uppgift att inom ramen för expropriationsinstitutet
söka finna regler som möjliggör indragning till samhället av oförtjänt
markvärdestegring. Delbetänkandet från utredningen är att vänta nästa år.
Vid nu angivna förhållanden synes skäl inte föreligga att tillsätta en ny utredning på
området. Motionerna bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd. De frågor
som hänger samman med markprisutvecklingen bör dock följas med uppmärksamhet.
Riksdagen följde utskottets förslag.
Expropriationsutredningen
Såsom anförts under rubriken ”Markvärdestegringsfrågan” har den år 1960 tillsatta
expropriationsutredningen att bland annat överväga möjligheterna att via expropriationslagstiftningen
komma till rätta med problemet om indragning av oförtjänt
jordvärdestegring. Enligt vad utskottet erfarit avser utredningen att under
1969 framlägga ett betänkande, vari bland annat detta sprörsmål kommer att tas
upp till behandling.
Utskottet
Motionärerna anser att kampen mot markspekulationen inte kan bli effektiv förrän
samhällets möjligheter att påverka markdisponeringen radikalt utbyggs. Härför
erfordras enligt motionärerna att kommunalt eller statligt ägande av marken görs
till förutsättning för att stadsplaneläggning skall få ske. Enligt motionärerna blir
nämligen möjligheterna till oförtjänta markvinster beskurna på ett avgörande sätt
om mark som är nödvändig för bebyggelse förr eller senare måste överföras till det
allmänna för att kunna bli föremål för stadsplan. Motionärerna hemställer därför
att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall begära utredning och förslag om att endast
samhälleligt ägd mark kan stadsplaneläggas.
Problemet med oförtjänta vinster till följd av markvärdestegring har varit föremål
för statsmakternas uppmärksamhet sedan lång tid tillbaka. Frågan har övervägts
av olika utredningar och genom skilda reformer har vissa resultat kunnat
vinnas. Utskottet erinrar om att 1967 års riksdag antog lagförslag angående förköps
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969
rätt för kommun till fastigheter, ändringar i tomträttslagstiftningen samt ändrade bestämmelser
om skatt på realisationsvinst vid försäljning av fast egendom. Reformerna
var grundade på förslag av markvärdekommittén och ansågs i samverkan
komma att erbjuda en godtagbar lösning av markvärdestegringens problem. Lagstiftningen
trädde i kraft så sent som den 1 januari 1968 och enligt utskottets mening
är det därför för tidigt att dra några bestämda slutsatser om dess verkan.
Utskottet erinrar vidare om att expropriationsutredningen enligt direktiven har att
bland annat överväga reformer inom expropriationsväsendet som kan vara av betydelse
för att lösa problemet om indragning av oförtjänt markvärdestegring. Enligt
vad utskottet erfarit avser utredningen att under innevarande år avge ett betänkande,
vari möjligheterna att genom expropriationslagstiftning angripa frågan om
oförtjänt markvärdestegring kommer att behandlas.
Vid nu angivna förhållanden föreligger inte skäl att tillsätta en ny utredning med
uppgift att pröva frågan hur problemet med oförtjänt markvärdestegring skall
angripas.
Utskottet hemställer därför
att motionerna 1:87 och 11:103 icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 11 mars 1969
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson (s),
Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp) och fru Landberg
(s);
från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Sundelin (s), Tobé
(fp), fröken Anderson (s), herr Franzén i Träkumla (ep), fru Ekroth (s) och herr
Wachtmeister (m).
Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1969
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.