Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om vissa åtgärder mot markspekulation. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 87 i första kammaren av herr Werner och nr 103 i andra kammaren av herr Hermansson m. fl.

1969-03-11 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:13, Utlåtande i anledning av motioner om vissa åtgärder mot markspekulation. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 87 i första kammaren av herr Werner och nr 103 i andra kammaren av herr Hermansson m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av motioner om vissa åtgärder mot markspekulation.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 87 i första kammaren av herr Werner och nr 103 i andra

kammaren av herr Hermansson m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning och

förslag om att endast samhälleligt ägd mark kan stadsplaneläggas”.

Motionerna

Motionärerna anför inledningsvis att den vid 1967 års riksdag beslutade kommunala

förköpsrätten innebar en seger för principen om det allmännas ”förstfödslorätt”

till mark för bebyggelse. Motionärerna framhåller vidare att det privata markmonopolet

länge varit ett avsevärt hinder för en ändamålsenlig samhällelig bebyggelseplanering

samt att det därutöver, och inte minst, betytt att väldiga oförtjänta markvärdestegringsvinster

hamnat i privata händer. Dessa vinster har enligt motionärerna

fått betalas av samhället och bostadskonsumenterna. Motionärerna anför att

1963 års markvärdekommitté framhållit detta förhållande.

Enligt motionärerna är emellertid förköpslagstiftningen behäftad med avsevärda

brister. Motionärerna framhåller att detta förhållande vidgicks av tredje lagutskottet

samt erinrar om att utskottet i sitt utlåtande, efter att ha framhållit lagförslagets

fördelar jämfört med gällande expropriationsförfarande, förklarade att förslaget

från effektivitetssynpunkt var behäftat med svagheten att kommunen får förvärva

fastigheten först när ägaren är beredd att avhända sig marken och till det pris som

köpare och säljare kommit överens om. Utskottet ville emellertid inte, fortsätter

motionärerna, vara med om att ge lagstiftningen sådan utformning att samhället

skulle ges rätt att få prövat markpriserna vid övertagna köp, vilket förordades från

vänsterpartiet kommunisternas sida genom förslag om inrättande av en markvärderingsnämnd

i varie län, med rätt att nedsätta markpriser till skälig nivå.

Motionärerna anför vidare att förköpsrätten genom regeringens och riksdagens

utformning därav inte blev något verksamt medel i kampen mot privat prisuppskörtning,

allra helst som den enligt motionärerna på intet sätt kan stävja arrangerandet

av skenköp. Härigenom aktualiseras ytterligare det gamla kravet om en revision

av expropriationslagstiftningen så att expropriation kan genomföras enklare,

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

snabbare och billigare. Motionärerna framhåller att en sådan revision, som länge

utlovats, är angelägen för att ge kommunerna en verklig chans att välja mellan förköp

och expropriation i syfte att komma över för bebyggelse nödvändig mark till

något så när rimliga priser.

Även om expropriationslagstiftningen skulle förbättras i här nämnda avseenden

tror motionärerna likväl inte att kampen mot markspekulationen kan bli effektiv

förrän samhällets möjligheter att påverka markdisponeringen radikalt utbyggs. Härför

erfordras, anser motionärerna, att det nuvarande så kallade kommunala ”planmonopolet”

utvidgas dithän att kommunalt eller statligt ägande av marken göres

till förutsättning för att stadsplaneläggning skall få ske. Om endast samhälleligt

ägd mark kan bli föremål för stadsplan kan markspekulationens förutsättningar på

ett avgörande sätt beskäras. Måste för bebyggelse nödvändig mark ändå förr eller

senare överföras till det allmänna blir enligt motionärerna möjligheterna för oförtjänta

vinster långt mindre och detta allra helst om en sådan lagstiftning kompletterades

med en från samhällets synpunkt radikal förbättring av gällande expropriationsbestämmelser,

speciellt i fråga om prissättningen och den administrativa omgången.

Avslutningsvis framhåller motionärerna att det vid prövningen av frågan om en

stadsplanelagstiftning av det slag varom är fråga givetvis kan övervägas vissa dispensbestämmelser

gällande industrimark samt mark för egnahems- och fritidsområden.

Något om stadsplaneinstitutet

Byggnadslagstiftningen, 1947 års byggnadslag (BL) och 1959 års byggnadsstadga

(BS), gör en grundläggande skillnad mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse. Med

tätbebyggelse avses enligt 6 § BL sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda

anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. Med hänsyn till de krav som

i samband med bebyggelse ställs på insatser från det allmännas sida är tätbebyggelse

underkastad en noggrann planreglering. Man brukar skilja mellan översiktlig planering

och detaljplanering. Den översiktliga planeringen gäller hela geografiska

distrikt, tar ställning till de grundläggande frågorna om bebyggelsens ordnande och

anger de stora linjerna därför. Detaljplaneringen åter gäller mera begränsade områden,

där tätbebyggelse finnes eller kan väntas inom den närmaste tiden.

Stadsplan (BL 24—75, 105—106, BS 12) är i princip formen för detaljplanering i

städer och stadsliknande samhällen. Den kan emellertid även användas för större

tätorter på landet.

Stadsplanens uppgift är att närmare reglera bebyggelsen och användningen i

övrigt av den mark som ingår i planen (24 § BL).

Stadsplanen skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda

områdena, nämligen byggnadskvarter, gator och andra allmänna platser samt specialområden.

Den skall även upptaga erforderliga bestämmelser om exploateringsgraden,

byggnadssättet, byggnads läge, högsta tillåtna hushöjd, bevarande av naturförhållanden

m. m.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

3

I 12 § BS stadgas bland annat, att stadsplan ej må ges större omfattning än att

den kan förväntas bli genomförd inom nära förestående tid. Man får alltså endast

stadsplanelägga områden, som kan väntas snart bli bebyggda. Härigenom hindras

en skadlig utspridning av tätbebyggelsen och främjas en etappvis utbyggnad av städerna,

vilket är av stor betydelse med hänsyn till kostnaderna för trafikleder och

ledningar.

Stadsplan och ändring däri antages av stadsfullmäktige (kommunalfullmäktige)

eller av byggnadsnämnden efter fullmäktiges delegation (26 § BL). För att bli gällande

måste den fastställas av länsstyrelsen. Större eller mera betydelsefulla fastställelseärenden

skall länsstyrelsen underställa Kungl. Maj:ts prövning (26 § BL).

Med hänsyn till att detaljplanering gjorts till förutsättning för tätbebyggelse har

i 27 § BL upptagits en bestämmelse om att kommunen kan efter Kungl. Maj:ts

beslut tvingas att upprätta stadsplan. Det är alltså i realiteten kommunen som ensam

avgör var stadsplanering skall äga rum inom kommunen. Man talar därför om ett

kommunalt planmonopol.

Sedan stadsplan fastställts, är den bindande för såväl markägarna som kommunens

myndigheter, så att ingendera sidan får på eget bevåg göra avvikelser från den.

För planens genomförande är kommunen ansvarig.

Byggnadskvarter skall indelas till tomter sålunda, att det kan ändamålsenligt bebyggas

i överensstämmelse med stadsplanen (28 § BL). Tomt in delning antages av

byggnadsnämnden men skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen (33 §

BL).

Beträffande rättsverknigarna av stadsplan och tomtindelning gäller bland annat,

att nybyggnad ej får företagas i strid mot stadsplan eller tomtindelning. Har beslut

fattats om antagande av stadsplan, föreligger jämväl byggnadsförbud, intill dess frågan

om fastställelse prövats. Byggnadskvarter, som ej indelats till tomter, får ej

bebyggas, ej heller tomt som icke är rättsligen bestående. Har fråga väckts om antagande

av stadsplan för visst område, äger länsstyrelsen meddela förbud mot nybyggnad

inom området.

Förköpslagen m. m.

Förköpslagen av den 8 december 1967 trädde i kraft den 1 januari 1968. Syftet

med lagen är att förbättra kommunernas möjligheter att på ett tidigt stadium förvärva

mark som behövs för samhällsutvecklingen och därigenom åstadkomma en

dämpning av prisutvecklingen i fråga om sådan mark. Enligt förköpslagen har kommun

förköpsrätt vid försäljning som omfattar sådan mark som med hänsyn till den

framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning

(1 §). Förköpsrätten innebär att kommunen får förvärva den egendom som

köpet avser från säljaren på de villkor som avtalats mellan denne och köparen (5 §).

Villkoren får jämkas, om det är oundgängligt med hänsyn till arten av köparens

åtagande gentemot säljaren.

Förköpsrätt får utövas om egendomen helt eller delvis är belägen inom kommu
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

nens eget område eller inom det kommunblock som kommunen eller dess huvuddel

tillhör (2 §). Är egendomen helt eller delvis belägen i annan kommun, får förköpsrätt

utövas endast om denna kommun samtycker till förköpet.

I vissa fall får förköpsrätt inte utövas (3 §), t. ex. om försäljningen avser fastighet

med en areal som understiger 3 000 m2 och ett taxeringsvärde som är lägre än

200 000 kronor. Förköpsrätt får inte heller utövas om exempelvis staten är säljare

eller köpare eller om försäljningen äger rum mellan nära släktingar. Om säljare

eller köpare bestrider förköpsrätt måste kommunen söka tillstand till förköpet hos

Kungl. Maj:t (9 §). Förköpet anses fullbordat bl. a. sedan kommunens beslut om

förköp vunnit laga kraft samt tillstånd till förköpet givits eller föreskriven tid för

bestridande utgått utan att bestridande anmälts (10 §).

Om skyldighet för inskrivningsdomare, lantbruksnämnd och länsstyrelse att vid

ansökan om lagfart eller förvärvstillstånd underrätta den eller de kommuner, där

den fasta egendomen är belägen, stadgas i förköpskungörelsen den 8 december 1967.

Markvärdestegringsfrågan

Historik

Markvärdestegringsfrågan har varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet

sedan förra århundradet. De förslag till lösning av markvärdestegringens problem

som framlagts har huvudsakligen varit inriktade på beskattningens område och syftat

till att i större eller mindre omfattning dra in viss värdestegring på mark till

det allmänna. Vid sidan härav har förslag även framlagts om överförande av mark

i allmän ägo för att på det sättet tillförsäkra det allmänna markvärdestegringen. Det

har då varit expropriationslagstiftningen som trätt i förgrunden.

Markutredningen, som hade i uppdrag att utreda frågan om utformningen av en

rationell markpolitik rörande jordens användning för annat ändamal än jordbruk

eller skogsbruk, föreslog i ”Betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen”

(SOU 1948:4) att expropriation skulle få ske för att i kommunal

ägo överföra mark som med hänsyn till kommunens framtida utveckling behövdes

för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Förslaget ledde

till den ändringen i expropriationslagen den 12 maj 1917 (nr 189) att fastighet får

tas i anspråk genom expropriation för att säkerställa att mark pa skäliga villkor

är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för

att eljest i kommuns ägo överföra mark som inte är tätbebyggd för upplåtelse med

tomträtt (1 § 16). Rörande expropriationsersättning för tätbebyggelsevärde föreslog

markutredningen en regel som innebar att man vid värderingen inte fick ta hänsyn

till väntad tätbebyggelse i vidare mån än sådan bebyggelse var tillåten enligt fastställd

stadsplan eller byggnadsplan. Förslaget som i denna del inte ledde till lagstiftning

kritiserades särskilt därför att den åsyftade indragningen av markvärdestegring

kunde komma att drabba markägarna ojämnt. Förslaget ansågs också ge utrymme

för godtycke och mannamån.

I en inom justitiedepartementet år 1948 utarbetad promemoria föreslogs att en

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

5

exploateringsavgift skuile utgå på mark inom område med stads- eller byggnadsplan

som fick tätbebyggas och som hade högre värde för sådan användning än för annan.

Förslaget ansågs emellertid få alltför begränsad effekt i fråga om markvärdestegringen

och ledde därför inte till lagstiftning.

År 1954 tillkallades sakkunniga för att utreda frågan om indragning till det allmänna

av oförtjänt jordvärdestegring. Utredningen, som antog benämningen markvärdeutredningen,

avgav år 1957 betänkandet ”Indragning av oförtjänt markvärdestegring”

(SOU 1957:43). Inom utredningen förelåg delade meningar både i fråga

om vilken omfattning indragningen av jordvärdestegring borde ges och i fråga om

vilka tekniska metoder som borde användas. I betänkandet redovisas tre olika förslag,

av vilka inget omfattades av någon majoritet inom utredningen. Endast ett av

förslagen hade utarbetats i detalj. Förslaget innebar att den del av fastighetsvärdet

som uppkommit genom oförtjänt värdestegring skulle fastställas i viss ordning och

besvära fastigheten som ett värdestegringshypotek, på vilket fastighetsägaren skulle

betala ränta till stat och kommun. Av de övriga förslagen upptog det ena en lösning

inom beskattningens område medan det andra byggde på tanken att fastighetsägarna

skulle åläggas utge betterments- eller båtnadsbidrag, nära anpassade till den värdestegring

den enskilda fastigheten kunde visas ha erhållit genom samhällets åtgärder.

Ingetdera av förslagen har lett till lagstiftning.

Även om någon enhetlig lösning av markfrågan inte kunnat genomföras inom den

civilrättsliga lagstiftningen har vissa resultat dock vunnits genom skilda reformer. Sålunda

ger tomträttsinstitutet kommunerna möjlighet att tillgodogöra sig markvärdestegring.

Genom den förut nämnda ändringen i expropriationslagen har kommunerna

fått ökade möjligheter att tvångsvis förvärva mark för tomträttsupplåtelse. Finansiella

svårigheter har emellertid bidragit till att i stort sett endast de större städerna använt

sig av tomträttsinstitutet. Bestämmelser i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr

385) om zonexpropriation bereder vidare kommunerna möjlighet att tillgodogöra

sig värdestegring i samband med sådan genomgripande stadsombyggnad som inte

lämpligen kan ske annat än i ett sammanhang. Reglerna om gatumarksersättning

och gatubyggnadskostnadsbidrag ger på begränsade områden kommunerna möjlighet

att erhålla viss ersättning för åtgärder som är ägnade att höja värdet på enskilda

fastigheter. I detta sammanhang må nämnas att den i december 1960 tillsatta

expropriationsutredningen (1961 års riksdagsberättelse s. 60 ff.) har att se

över expropriationslagstiftningen och därvid bl. a. närmare undersöka frågan om

vidgad rätt till expropriation för upplåtelse med tomträtt. Enligt direktiven bör

vidare utredningen — utan att vara bunden av bestämda riktlinjer — närmare undersöka

de uppslag till reformer inom expropriationsväsendet som markvärdeutredningens

betänkande med därvid fogade särskilda yttranden innehåller samt framlägga

därav eventuellt föranledda förslag. De resultat vartill utredningen i denna del kan

leda ansågs kunna få betydelse vid ställningstagande till hur det vittomfattande och

komplicerade problemet om indragning av oförtjänt jordvärdestegring i fortsättningen

bör angripas.

Genom beslut den 28 juni 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitie
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

departementet att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om åtgärder i syfte att,

annorledes än genom expropriation, motverka prisstegringen på mark och förhindra

oförtjänta värdestegringsvinster.

De sakkunniga, som antog namnet 1963 års markvärdekommitté, avgav den 14

april 1966 ett betänkande med titeln ”Markfrågan del I och II” (SOU 1966:23

och 24). I betänkandet framlades skilda förslag till reformer som alla uppbars av

syftet att förbättra balansen mellan tillgång och efterfrågan på bebyggelsemark.

Kommittén ansåg att den fortskridande prisstegringen på mark som behövs för

bebyggelse härigenom skulle kunna brytas. Betänkandet innefattade förslag om förköpsrätt

för kommun till fastigheter och om ändringar i tomträttslagstiftningen.

Vidare föreslogs ändrade bestämmelser om skatt på realisationsvinst vid försäljning

av fast egendom och om beskattning av jordstyckningsrörelse i syfte att främja ett

tidigt utbud av mark. Såsom framgår av redogörelsen under följande avsnitt ledde

innehållet i betänkandet till lagstiftning.

Även vid reformarbete på andra områden har markfrågan tilldragit sig uppmärksamhet.

Markpolitiska utredningen uttalade sig sålunda i betänkandet ”Kommunal

markpolitik” (SOU 1964:42) för en aktiv kommunal markpolitik. Utredningen förordade

att kommunerna behåller äganderätten till en stor del av den förvärvade

marken och upplåter den med tomträtt. I enlighet härmed föreslog utredningen att

kommunerna skulle beredas väsentligt förbättrade möjligheter att ta upp kortfristiga

lån för förvärv av äganderätt till mark och långfristiga lån för finansiering av

tomträttsupplåtelser. Förslag i sistnämnda hänseende har redan antagits av riksdagen.

Vidare har 1962 års fritidsutredning i betänkandet ”Friluftsliv i Sverige,

del II” (SOU 1965:19) föreslagit att kommunerna bereds ökade möjligheter att

förvärva mark för fritidsbebyggelse. Även bostadsbyggnadsutredningen har i betänkandet

”Höjd bostadsstandard” (SOU 1965:32) behandlat den kommunala markpolitiken

och uttalat sig för ökat kommunalt markägande.

1967 års riksdag

Under år 1967 antog riksdagen förköpslag och lag angående ändrad lydelse av

4 kap. 10 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom (prop. 1967:

90). Till grund för den nya lagstiftningen låg markvärdekommitténs i föregående

avsnitt nämnda betänkande. I fråga om syftet med och innehållet i förköpslagen

hänvisas till ovanstående redogörelse. Ändringen i nyttjanderättslagen innebär bl. a.

att maximitiden för avgäldsperioderna beträffande tomträtt för bostadsändamål förkortas

från 20 till 10 år för att skapa bättre förutsättningar för det allmänna att i

fråga om tomträttsmark tillgodogöra sig värdestegringen.

Härjämte antog 1967 års riksdag lagförslag om ändrade regler för beskattningen

av vinster vid avyttring av mark och annan fast egendom (prop. 1967:153; BeU

1967:64; rskr. 383). Även detta förslag var grundat på markvärdekommitténs betänkande.

Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1968.

I propositionen med förslag till förköpslag m. m. anförde föredragande departe
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

7

mentschefen statsrådet Kling, i frågan om samhällsingripande mot oförtjänt markvärdestegring

(prop. 1967:90, s. 25 ff.) bland annat följande.

Att markvärdestegringens problem inte lämpligen kan inom ramen för rådande

samhällssystem lösas genom en enda generell metod, varigenom värdeökningen förs

över till det allmänna, torde ha klargjorts genom tidigare företagna undersökningar

på området. Resultatet av markvärdekommitténs arbete bör ses som en bekräftelse

härpå. Häri ligger emellertid inte att samhället skulle vara hänvisat till att godta

den oförtjänta markvärdestegringen som något med samhällsutvecklingen förenat,

oundvikligt ont. Det är i stället fråga om att ge ansträngningarna en mera realistisk

inriktning.

För att kommunerna skall kunna fullgöra sina uppgifter inom samhällsbyggandet

måste de förvärva mark och säkerställa att den görs tillgänglig för tätbebyggelse till

skäliga priser. Till väsentlig del sker markförvärven genom frivilliga uppgörelser.

Särskilda medel står emellertid kommunerna till buds för att tillgodose markbehovet,

i första hand den i byggnadslagen givna rätten att lösa mark, främst zonexpropriation,

samt möjligheterna att erhålla expropriation för tätbebyggelse. Viss prövning

av priset på mark kan vidare utövas inom ramen för den statliga bostadslånegivningen

och hyresregleringslagstiftningen. I de fall då kommuner inom expanderande

områden lyckats att genom en aktiv markförvärvspolitik skapa tillfredsställande

markberedskap har detta haft en gynnsam inverkan på markprisutvecklingen. Av

skilda anledningar har kommunerna emellertid ofta haft svårt att i god tid försäkra

sig om tillräckliga markreserver. Detta har, som kommittén framhållit, i sin tur gett

upphov till nödlösningar som ogynnsamt påverkat markprisutvecklingen och även

haft negativa verkningar både för bebyggelseplaneringen och bostadsförsörjningen.

Kommitténs uppfattning att samhället bör ingripa med ytterligare åtgärder i syfte

att stärka kommunernas möjligheter att genom eget markinnehav få ett avgörande

inflytande på fastighetsmarknaden delas av det alldeles övervägande antalet remissinstanser.

Några har emellertid ansett att kommunerna med de medel som för närvarande

står till förfogande har tillräckligt inflytande över prisbildningen på tätbebyggelsemarken.

För egen del tvekar jag inte om att ytterligare åtgärder från

samhällets sida på detta område är påkallade.

Kommittén föreslår flera mindre genomgripande reformer som i samverkan antas

komma att erbjuda en godtagbar lösning av markvärdestegringens problem. Reformerna

anges ha som huvudsyfte att dämpa markprisstegringen men avses också

— inom ramen för detta huvudsyfte — tillgodose önskemålet att dra in oförtjänt

värdestegring till det allmänna. Förslagen bärs upp av det markpolitiska syftet att

förbättra balansen mellan tillgång och efterfrågan på bebyggelsemark. Detta syfte

avser man att uppnå genom att utbudet av sådan mark ökas och konkurrensen om

marken minskas. Förslagen tar till stor del sikte på att vidga kommunernas möjligheter

att föra en aktiv markpolitik.

Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till såväl kommitténs sätt att angripa

markvärdestegringens problem genom partiella reformer som dess bedömning

av syftet med reformerna och dessas inriktning. För egen del vill jag som en särskild

fördel framhålla att man med de metoder som kommittén anvisat får möjligheter

att samordna samhällsingripandet mot oförtjänt markvärdestegring med andra markoch

bostadspolitiska strävanden. För såväl bebyggelseplaneringen som bostadsförsörjningen

är det av största betydelse att kommunerna får resurser att föra en aktiv och

framsynt markpolitik. Genom kommitténs förslag till åtgärder mot oförtjänt mark
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

värdestegring kan ingripandena inordnas i eller eljest samordnas med den kommunala

verksamheten på mark- och bostadsområdet.

Kommittén har i anslutning till den allmänna målsättningen föreslagit åtgärder

på skilda områden. Sålunda föreligger förslag till lagstiftning om kommunal förköpsrätt.

Avsikten är att denna skall skapa gynnnsammare förutsättningar för kommunala

markförvärv. Vidare föreslås vissa ändringar i tomträttslagstiftningen, varigenom

ökade möjligheter skapas för att behålla marken i kommunal ägo. För att

undanröja vissa av skattelagstiftningen föranledda verkningar på utbudet av mark

föreslår kommittén vidare ändringar i bestämmelserna om beskattning av realisationsvinster

och jordstyckningsrörelse.

Reformer inom de av kommittén angivna områdena är enligt min mening ägnade

att tillgodose de syften som ett samhällsingripande enligt vad jag tidigare

anfört bör inriktas på.-----------------

I fråga om förslaget att införa en kommunal förköpsrätt vid fastighetsförsäljningar

erinrade departementschefen i propositionen (s. 41 ff.) om att detta i första hand

syftade till att förbättra kommunernas möjlighet att på ett tidigt stadium förvärva

mark som behövs för samhällsutvecklingen. Vidare antogs en generellt utformad

förköpsrätt för kommunerna kunna bidra till att minska konkurrensen om bebyggelsemarken

och därmed också dämpa markvärdestegringen. Efter att i korthet ha

berört remissinstansernas inställning till förslaget anförde departementschefen bland

annat följande.

För egen del anser jag att en kommunal förköpsrätt erbjuder vissa bestämda fördelar

som ett medel i den kommunala markförvärvspolitiken vid sidan av förvärv

genom frivilliga försäljningar och genom expropriation. Kommunerna får tillfälle att

följa vad som händer på fastighetsmarknaden och kan försäkra sig om sådan för

bebyggelseutvecklingen värdefull mark som av en eller annan anledning inte kan

förvärvas genom vanliga köp. Denna senare förvärvsform blir naturligen ändå den

normala men den kan på ett fördelaktigt sätt kompletteras genom ett förköpsinstitut.

Förköpet skiljer sig från förvärv genom expropriation därigenom att förvärvet alltid

sker först när ägaren är beredd att avhända sig marken och till ett pris som parterna

själva kommit överens om. Inslaget av tvångsmoment är således betydligt

mera begränsat vid förköp än vid expropriation och förköpsmöjligheten kan i åtskilliga

fall leda till att ett tidsödande och dyrbart expropriationsförfarande undviks.

Kommunerna kan genom förköpsinstitutet få information på ett mycket tidigt stadium

om försäljningar av sådan mark som kan komma i fråga för tätbebyggelse.

I anslutning härtill kan kommunerna i god tid överväga det framtida markbehovet.

Betydelsen av att kommunerna lägger ett långsiktigt perspektiv på markförvärvspolitiken

har understrukits från många håll. Det kan från denna utgångspunkt enligt

min mening ifrågasättas om inte förköpsinstitutet kan få sin kanske största betydelse

genom att tjäna som informationskälla i kommunernas strävan att föra en framsynt

markförvärvspolitik.

Den av kommittén åsyftade dämpningen av markprisernas utveckling kan få verklig

effekt bara om de kommunala markförvärven sker innan värdestegringen på

grund av förväntan om tätbebyggelse sätter in.

Det är emellertid inte bara långsiktighet i markpolitiken som är nödvändig för

att ett förköpsinstitut skall kunna få den inverkan på markprisutvecklingen som är

åsyftad. Den kommunala markpolitiken måste dessutom drivas på sådant sätt att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

kommunen ställer för tätbebyggelse iordningställd mark till förfogande i tillräcklig

omfattning. I annat fall uppstår risk för prisuppdrivande konkurrens om råmarken.

I den allmänna debatten har förköpsinstitutet kritiserats för att det inte skulle

vara tillräckligt effektivt. Det skulle sålunda vara ganska enkelt för markägare att

hindra kommunerna att utöva sin förköpsrätt. Förköpsrätten skulle med hänsyn härtill

inte ha något berättigande. Lagförslaget borde i effektivitetens intresse byggas ut

med nya tvångsmoment av skilda slag, exempelvis någon form av prövning av köpeskillingens

skälighet. Denna kritik är enligt min mening inte träffande därför att

den utgår från att förköp skulle tilläggas funktioner som är främmande för ett sådant

institut. Förköpsinstitutet har som jag tidigare framhållit sitt värde som ett

komplement till möjligheten att förvärva mark genom vanliga köp. Institutet kommer

till sin rätt, om det utformas på sådant sätt att förfarandet blir enkelt, snabbt

och billigt. Det bör ge kommunen en lagfäst rätt att få del av de utbud av fast

egendom som med hänsyn till samhällsbyggandet kan vara av intresse för kommunen.

Om kommunen vill förvärva egendomen bör det fortsatta förfarandet helst

vara i det närmaste lika enkelt som vid frivilligt köp. Så blir inte fallet om rättsinstitutet

kompletteras med nya tvångsmoment. Förköpsinstitutet kan ändå aldrig

ersätta expropriationsförfarandet. Om ett behövligt markförvärv inte kan ske genom

vanligt köp eller genom utövande av förköpsrätt, bör expropriationsförfarandet anlitas.

I den mån detta senare förfarande är behäftat med brister och olägenheter

av skilda slag bör man — hellre än att utrusta förköpsrätten med något för densamma

främmande tvångsmoment — inrikta sig pa att förbättra expropriationslagstiftningen.

En effektivisering av expropriationsinstitutet sker ju också successivt.

Sammanfattningsvis anser jag att det föreligger ett klart uttalat behov av den föreslagna

lagstiftningen. En kommunal förköpsrätt bör tillmätas stort värde som markpolitiskt

instrument, och de betänkligheter som anförts mot institutet kan inte anses

vara av den art att de hindrar att lagsiftningen genomförs.

I motioner (1:842 och 11:1045) i anledning av propositionen ifrågasattes om inte

förevarande problem bäst löses genom att expropriationslagstiftningen effektiviseras

så att expropriation kan genomföras betydligt enklare, snabbare och billigare. Det

framlagda förslaget var enligt motionärerna inte tillräckligt genomgripande för att

förhindra tomtspekulation. Förslaget var alltför generöst mot markägarna, eftersom

kommunerna var hänvisade att använda förköpsrätten först när den enskilde säljer

marken och då till det pris säljaren begär. Vidare torde arealregeln och undantaget

från förköp beträffande vissa anförvanter försvåra erforderlig planering. Motionärerna

ansåg sig dock kunna godta propositionen under förutsättning att lagen kompletterades

med en bestämmelse att kommunen endast skulle behöva betala ett för

orten skäligt pris.

I fristående motioner (1:236 och 11:304), vilka väckts innan propositionen nr 90

förelädes riksdagen, hade mot bakgrund av markvärdekommitténs förslag yrkats att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa om förslag till sadan lagstiftning

att samhälleligt ägande av mark gjordes till förutsättning för att stadsplaneläggning

av marken skall kunna ske. I motiveringen till yrkandet förklarade sig motionärerna

vilja resa frågan om betydligt radikalare tillvägagångssätt för lösandet av

de samhälleliga markfrågorna. Sålunda ansåg motionärerna det ofrånkomligt med

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

en så betydande ändring av gällande lagstiftning att samhället gavs möjlighet att

bestämma över markdisponering och bebyggelseutveckling. Denna möjlighet kunde

enligt motionärerna skapas genom att samhälleligt ägande av marken gjordes till

förutsättning för att stadsplaneläggning därav skall kunna ske. Om endast kommunalt

och statligt ägd mark kan stadsplaneläggas, skulle enligt motionärerna den privata

markspekulationens möjligheter på ett avgörande sätt bli beskurna. Privat

mark, tänkbar för bebyggelse, måste i så fall förr eller senare avyttras till det allmänna.

Möjligheterna till spekulationsvinster på markaffärer, skulle då bli radikalt

beskurna.

Tredje lagutskottet anförde följande i sitt utlåtande i anledning av propositionen

och motionerna i fråga (uti. 1967:54 s. 66 f.).

Som ett medel i den kommunala markförvärvspolitiken torde enligt utskottets

mening den föreslagna förköpsrätten erbjuda vissa bestämda fördelar vid sidan av

förvärv genom frivilliga försäljningar och genom expropriation. Såsom departementschefen

anför^ torde kommunerna genom förköpsinstitutet få tillfälle att följa

vad som händer pa fastighetsmarknaden och kan försäkra sig om sådan för bebyggelseutvecklingen

värdefull mark som inte kan förvärvas på nyssnämnda sätt. Vidare

far kommunen information pa ett mycket tidigt stadium om för kommunen i sammanhanget

intressanta projekt och får härigenom möjlighet att föra en framsynt

markförvärvspolitik. På det sättet torde förutsättningar skapas för att åstadkomma

en dämpning av prisutvecklingen på området. Som departementschefen framhåller

torde det dock härför vara nödvändigt att den kommunala markpolitiken drivs på

sådant sätt att kommunen verkligen förvärvar mark på ett mycket tidigt stadium och

ställer för tätbebyggelse iordningställd mark till förfogande i tillräcklig omfattning.

I förhållande till expropriation har också förköpsinstitutet avsevärda fördelar. Inslaget

av tvångsmoment är sålunda betydligt mera begränsat. Vidare är förslaget

utformat pa sadant sätt att det blir enkelt, snabbt och billigt. Förköpsmöjligheten

kan därför leda till att ett tidsödande och dyrbart expropriationsförfarande undviks.

Från effektivitetssynpunkt är emellertid förslaget behäftat med svagheten att kommunen

får förvärva fastigheten först när ägaren är beredd att avhända sig marken

och till det pris som köpare och säljare kommit överens om. Dessa båda moment

ligger emellertid i själva institutets natur. Enligt utskottet bör förköpsinstitutet inte

utrustas med några för ett sådant institut främmande moment i syfte att reducera

dessa nackdelar. Vill kommunen förvärva fastigheten har kommunen ändå möjlighet

att göra detta genom expropriation.

Mot bakgrund av bl. a. dessa synpunkter tillstyrker utskottet förslaget till förköpslag.

. Ställningstagandet medför att motionerna 1:840 och 11:1043 bör avslås samt

att motionerna 1:236 och 11:304 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen följde utskottet såvitt nu är i fråga.

Eftersom förköpslagen inte avsågs medge någon prisförhandling mellan kommun

och säljare ifrågasattes i motionerna 1:862 och 11:1067 i anledning av propositionen

om den föreslagna lagen kunde medverka till en dämpning av prisutvecklingen beträffande

bebyggelsemarken. Motionärerna ansåg det angeläget att överväga en allmän

prisreglering på mark, i första hand inom tätortsregionerna. Prisregleringen

borde ta sikte på en så långt möjligt utjämnad prissättning regionalt men den förutsattes

även ta rimlig hänsyn till de verkliga kostnader som kan redovisas för skilda

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

11

markområden. Motionärerna, som i sammanhanget framhöll önskvärdheten av att

riksdagen snarast förelädes förslag beträffande värderingsgrunderna i fråga om expropriation,

hemställde om skyndsam utredning i syfte att åstadkomma en effektiv

kontroll över markprisutvecklingen.

Tredje lagutskottet avstyrkte motionerna och anförde till stöd härför (uti. s. 67).

Markvärdekommittén har haft till uppgift att utreda frågan om åtgärder i syfte

att, annorledes än genom expropriation, motverka prisstegringen på mark och förhindra

oförtjänta värdestegringsvinster. Frågan har således nyligen utretts och lett

till att förevarande proposition om förköpsrätt förelagts riksdagen. Riksdagen har

också förelagts en på markvärdekommitténs förslag grundad proposition angående

ändrade bestämmelser om skatt på realisationsvinst vid försäljning av fast egendom.

Vidare utreder expropriationsutredningen frågan om expropriationsgrunderna samt

värderingsreglerna. Utredningen har därvid till uppgift att inom ramen för expropriationsinstitutet

söka finna regler som möjliggör indragning till samhället av oförtjänt

markvärdestegring. Delbetänkandet från utredningen är att vänta nästa år.

Vid nu angivna förhållanden synes skäl inte föreligga att tillsätta en ny utredning på

området. Motionerna bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd. De frågor

som hänger samman med markprisutvecklingen bör dock följas med uppmärksamhet.

Riksdagen följde utskottets förslag.

Expropriationsutredningen

Såsom anförts under rubriken ”Markvärdestegringsfrågan” har den år 1960 tillsatta

expropriationsutredningen att bland annat överväga möjligheterna att via expropriationslagstiftningen

komma till rätta med problemet om indragning av oförtjänt

jordvärdestegring. Enligt vad utskottet erfarit avser utredningen att under

1969 framlägga ett betänkande, vari bland annat detta sprörsmål kommer att tas

upp till behandling.

Utskottet

Motionärerna anser att kampen mot markspekulationen inte kan bli effektiv förrän

samhällets möjligheter att påverka markdisponeringen radikalt utbyggs. Härför

erfordras enligt motionärerna att kommunalt eller statligt ägande av marken görs

till förutsättning för att stadsplaneläggning skall få ske. Enligt motionärerna blir

nämligen möjligheterna till oförtjänta markvinster beskurna på ett avgörande sätt

om mark som är nödvändig för bebyggelse förr eller senare måste överföras till det

allmänna för att kunna bli föremål för stadsplan. Motionärerna hemställer därför

att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall begära utredning och förslag om att endast

samhälleligt ägd mark kan stadsplaneläggas.

Problemet med oförtjänta vinster till följd av markvärdestegring har varit föremål

för statsmakternas uppmärksamhet sedan lång tid tillbaka. Frågan har övervägts

av olika utredningar och genom skilda reformer har vissa resultat kunnat

vinnas. Utskottet erinrar om att 1967 års riksdag antog lagförslag angående förköps
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

rätt för kommun till fastigheter, ändringar i tomträttslagstiftningen samt ändrade bestämmelser

om skatt på realisationsvinst vid försäljning av fast egendom. Reformerna

var grundade på förslag av markvärdekommittén och ansågs i samverkan

komma att erbjuda en godtagbar lösning av markvärdestegringens problem. Lagstiftningen

trädde i kraft så sent som den 1 januari 1968 och enligt utskottets mening

är det därför för tidigt att dra några bestämda slutsatser om dess verkan.

Utskottet erinrar vidare om att expropriationsutredningen enligt direktiven har att

bland annat överväga reformer inom expropriationsväsendet som kan vara av betydelse

för att lösa problemet om indragning av oförtjänt markvärdestegring. Enligt

vad utskottet erfarit avser utredningen att under innevarande år avge ett betänkande,

vari möjligheterna att genom expropriationslagstiftning angripa frågan om

oförtjänt markvärdestegring kommer att behandlas.

Vid nu angivna förhållanden föreligger inte skäl att tillsätta en ny utredning med

uppgift att pröva frågan hur problemet med oförtjänt markvärdestegring skall

angripas.

Utskottet hemställer därför

att motionerna 1:87 och 11:103 icke föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 11 mars 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson (s),

Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp) och fru Landberg

(s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Sundelin (s), Tobé

(fp), fröken Anderson (s), herr Franzén i Träkumla (ep), fru Ekroth (s) och herr

Wachtmeister (m).

Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1969

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.