Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels motioner om ett bättre djurskydd, dels motion om överflyttande på polismyndighet av tillsynen över djurskyddet. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 19 i första kammaren av herr Sörenson och herr Peterson, Eric, och nr 23 i andra kammaren av herrar Sjöholm och Werner.

18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:17, Utlåtande i anledning av dels motioner om ett bättre djurskydd, dels motion om överflyttande på polismyndighet av tillsynen över djurskyddet. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 19 i första kammaren av herr Sörenson och herr Peterson, Eric, och nr 23 i andra kammaren av herrar Sjöholm och Werner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969

1

Nr 17

Utlåtande i anledning av dels motioner om ett bättre djurskydd,

dels motion om överflyttande på polismyndighet av

tillsynen över djurskyddet.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 19 i första kammaren av herr Sörenson och

herr Peterson, Eric, och nr 23 i andra kammaren av herrar Sjöholm och

Werner.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära utredning för

tillskapandet av ett bättre djurskydd med särskild prövning av frågan om

inrättande av en djurens ombudsman».

Utskottet har vidare behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt

motion, nr 266, av herr Werner m. fl., i vilken hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag till

sådan ändring i lag om djurskydd av den 19 maj 1944 att tillsynsuppgiften

kommer att åvila statspolisen».

Gällande bestämmelser m. m.

Före tillkomsten av lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd (djurskyddslagen)

fanns i vår lagstiftning ingen annan allmän reglering av djurskyddsfrågorna

än bestämmelsen i strafflagen om brottet djurplågeri. När

strafflagen den 1 januari 1965 ersattes med brottsbalken, överfördes bestämmelsen

i sak oförändrad till 16 kap. 13 § brottsbalken. Enligt detta lagrum

dömdes för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år, om någon

genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes utsatte djur

för otillbörligt lidande. Stadgandet har skärpts genom lagändring, som trätt

i kraft den 1 juli 1966. Numera skall sålunda dömas för djurplågeri till böter

eller fängelse i högst två år, om någon genom misshandel, överansträngning

eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen utsätter djur för lidande. Straffbestämmelsen

om djurplågeri är alltjämt grundläggande för den rättsliga

regleringen av djurskyddet.

Djurskyddslagen trädde i kraft den 1 januari 1945. Vissa ändringar av

och tillägg till de ursprungliga bestämmelserna i lagen har genomförts 1946,

1958, 1965 och 1968. I 1 § sägs att lagen avser vård och behandling av husdjur

och av andra djur som hålls i fångenskap. 2—6 §§ innehåller vissa allmänna

regler om behandlingen av djur. I dessa ställs bl. a. upp vissa krav

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 17

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969

på djurens förvaringsrum. Vidare sägs att djur skall förses med erforderligt

foder och vatten samt skyddas mot överansträngning och annat lidande. Djur

får inte hållas bundet eller tjudrat på ett för djuret plågsamt sätt eller så att

det inte kan få behövlig vila. S. k. hållning och klubbning vid betesgång får

inte heller förekomma. Har djur blivit sjukt eller skadat, skall det utan

dröjsmål tas om hand för behövlig vård, om inte sjukdomen eller skadan är

så svårartad att djuret bör dödas. Vissa föreskrifter ges också om transport

av djur.

Enligt 8 § får djur inte övas för eller användas vid filminspelning, offentlig

föreställning eller annan förevisning på sådant sätt att det utsätts för

ångest eller annat lidande.

Kennelrörelse och hundpensionat får enligt 8 a § inte drivas yrkesmässigt

eller annars i större omfattning utan tillstånd av hälsovårdsnämnden. I 8 b §

ges bestämmelser om löplina m. m. för bandhund.

I 9—11 §§ behandlas särskilda åtgärder med djur, såsom kastrering och

kupering. Sådana åtgärder skall, i den utsträckning som de över huvud taget

får vidtas, i allmänhet utföras av veterinär.

Bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. in.

ges i 12 och 13 §§. I den mån Kungl. Maj:t inte har medgett undantag för

särskild institution eller inrättning, krävs tillstånd av veterinärstyrelsen för

användning som medför lidande för djuret.

Överträdelse av bestämmelserna i 8 a § och 9—12 §§ straffas enligt 21 §

med dagsböter. Innebär överträdelsen djurplågeri, döms gärningsmannen

till straff enligt 16 kap. 13 § brottsbalken. I sådant fall utesluts tillämpning

av djurskyddslagens straffbestämmelser.

De allmänna bestämmelserna i 2—6 §§ och 8 b § är inte straffsanktionerade

i djurskyddslagen. Innebär ett åsidosättande av bestämmelserna att

djur otillbörligen utsätts för lidande, tillämpas emellertid brottsbalksbestämmelsen

också i ett sådant fall. I övrigt litar djurskyddslagen till ett administrativt

övervakningssystem som har utformats med riktpunkten att

det skall tillses att de allmänna bestämmelserna efterlevs. De viktigaste bestämmelserna

härom finns i 14 och 15 §§. Enligt li § 1 mom., vilket fick

sin nuvarande utformning genom 1958 års lagändring, som trädde i kraft

den 1 januari 1959, gäller som huvudprincip att det är hälsovårdsnämnden

i orten som har att öva tillsyn över djurens vård och behandling. Medan

hälsovårdsnämnden tidigare bara hade befogenhet men icke skyldighet att

utse tillsyningsman, är det numera ålagt nämnden som en plikt att utse en

eller vid behov flera tillsyningsmän. Och medan tidigare helt allmänt stadgades,

att nämnden hade att i samverkan med läns- och distrikts- eller stadsveterinären

öva tillsyn, är det numera föreskrivet, att länsveterinären och

distrikts- eller stadsveterinären medverkar vid tillsynen enligt vad därom

närmare föreskrivs. Vidare är det ålagt länsstyrelsen att med biträde av

länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969

3

distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen tillkommer

veterinärstyrelsen, som har att meddela råd och anvisningar till

ledning för övriga tillsynsorgan.

Åsidosätter någon vad som föreskrivs i 2—6 §§ eller 8 b §, kan hälsovårdsnämnden,

i den mån inte särskilda bestämmelser gäller, enligt 1A §

2 mom. meddela föreskrift om vad han har att iaktta enligt dessa paragrafer.

Nämnden får i sådant fall också förelägga vite. Underlåter någon att

vidta föreskriven åtgärd, har nämnden rätt att verkställa åtgärden på den

försumliges bekostnad. Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Hälsovårdsnämnds

beslut enligt 14 § 2 mom. kan överklagas hos länsstyrelsen.

Talan mot länsstyrelsens beslut i ärende enligt djurskyddslagen prövas av

regeringsrätten.

I 1A § 3 mom. ges vissa bestämmelser om hälsovårdsnämnds handläggning

av djurskyddsärende.

Enligt lag den 13 december 1968 om ändring i djurskyddslagen har från

och med den 1 januari 1969 fogats ett nytt moment, A mom., till 14 §. I detta

moment stadgas att om någon underlåter att efterkomma av hälsovårdsnämnd

eller länsstyrelse meddelad föreskrift, som avses i 2 mom. och som

är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, eller om i annat fall

föreligger missförhållande av allvarlig natur i fråga om djurs vård eller

behandling, länsstyrelsen äger meddela den försumlige förbud att handha

djur eller visst slag av djur. År den försumlige ägare av djuret eller djuren,

äger länsstyrelsen dessutom meddela honom åläggande att avhända sig djuret

eller djuren och förbud att anskaffa djur eller visst slag av djur. Förbud

skall avse viss tid eller gälla tills vidare. Länsstyrelsens beslut skall lända

till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas. I 14 § 2 mom. har

vidare tillagts en bestämmelse om att hälsovårdsnämnden, därest sådana

omständigheter föreligger att förbud enligt 4 mom. andra stycket kan komma

i fråga, skall göra anmälan därom till länsstyrelsen.

Enligt 15 § är den som har djur i sin vård skyldig att låta bl. a. hälsovårdsnämnden,

tillsyningsman, läns-, distrikts- eller stadsveterinär besiktiga

djuret samt stall eller annat förvaringsrum, födoämnen, redskap och persedlar

som är avsedda för djuret. Vid behov kan polismyndigheten meddela

handräckning för att få till stånd sådan besiktning.

Vad i 14 och 15 §§ stadgas gäller enligt 16 § inte djur som används inom

försvarsväsendet.

Enligt 17 §, vilken också erhållit ändrad lydelse genom 1968 års lagändring,

gäller att, om djur är utsatt för djurplågeri och rättelse ej sker på tillsägelse

av polismyndigheten, hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen, länsstyrelsen

äger förordna att djuret skall omhändertagas genom polismyndighetens

försorg. Länsstyrelsen må även förordna om sådant omhändertagande,

om djurägare ej iakttar åläggande att avhända sig djur eller förbud att

anskaffa djur. Polismyndigheten har att efter värdering låta sälja eller döda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969

djur som omhändertagits. I förstnämnda fall må polismyndigheten i stället

föranstalta om vård av djuret tills vidare. Sedan djur omhändertagits må ägaren

enligt 18 § ej förfoga över det utan tillstånd av polismyndigheten. Kungl.

Maj:t har i kungörelse den 13 december 1968 (nr 736) om omhändertagande

av djur m. m. meddelat närmare bestämmelser angående förfarandet när

djur omhändertas. 1 19 § ges bestämmelser om kostnad som föranleds av

omhändertagande enligt 17 §.

Påträffas djur så svårt sjukt eller skadat alt det uppenbarligen hör dödas

omedelbart, får enligt 20 § veterinär eller polisman genast föranstalta därom.

I synnerligen trängande fall har också envar annan sådan rätt. Ägarens

eller innehavarens mening bör inhämtas i förväg. Den som låter döda

djur med stöd av denna bestämmelse är skyldig att efteråt underrätta ägaren

eller innehavaren. Kan det ej ske, skall i stället polismyndigheten underrättas.

Den som överträder förbud att handha djur som meddelats enligt 14 §

4 mom. eller åsidosätter skyldighet enligt 15 § att låta hälsovårdsnämnd

eller annan besiktiga djur, förvaringsrum o. d. eller som underlåter att lämna

underrättelse enligt 20 § om att djur har dödats, döms enligt 21 § till

dagsböter. Dömes djurägare för överträdande av förbud att handhava djur,

skall vid straffets bestämmande hänsyn tagas till den förlust djurägaren

lidit genom att hans djur omhändertagits.

Redan före djurskyddslagen tillkom lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående

slakt av husdjur, som trätt i kraft den 1 juli 1938. Även denna lag

har djurskyddskaraktär. I 7 § djurskyddslagen hänvisas till slaktlagen.

Djurskyddslagen kompletteras i övrigt av särskilda föreskrifter som utfärdats

på grund av bemyndigande i lagen. Genom kungörelsen den 15 december

1944 (nr 781) angående transport av vissa levande djur med motorfordon

m. in. (transportkungörelsen), har Kungl. Maj:t sålunda meddelat

föreskrifter om beskaffenhet och utrustning av motorfordon eller släpfordon

som används för djurtransport, om lastning av djur, om djurs vård under

transport m. m. Åsidosättande av dessa föreskrifter straffas med dagsböter.

Den i 14 § djurskyddslagen föreskrivna tillsynen avser även efterlevnaden

av transportkungörelsen och andra med stöd av lagen utfärdade specialförfattningar.

Med stöd av bemyndigande i 8 § djurskyddslagen har Kungl. Maj:t utfärdat

kungörelsen den 6 november 1959 (nr 486) om offentlig förevisning

av djur (förevisningskungörelsen), som trätt i kraft den 1 januari 1960. All

offentlig förevisning av djur, vare sig den äger rum i zoologisk trädgård,

djurpark, cirkus eller varieté, i föreläsnings-, utställnings- eller affärslokal,

på tävlingsbana eller annorstädes, skall enligt 1 § kungörelsen stå under

särskilt överinseende av veterinärstyrelsen i samverkan med övriga i djurskyddslagen

nämnda tillsynsmyndigheter.

Även häst- och ryttartävlingar är således underkastade bestämmelserna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969 5

1 förevisningskungörelsen. Kungörelsen ändrades med verkan från den 1

januari 1967 i sylte att öka skyddet mot djurplågeri vid offentliga tävlingar

med djur. Vad som gäller om förevisning gäller också sådan övning med

djur som utgör förberedelse till förevisning. Veterinärstyrelsen skall enligt

2 § i erforderlig utsträckning genom inspektioner låta undersöka hur djuren

handhas. Beträffande besiktning av djuren gäller enligt 3 § första stycket

att behörighet härtill tillkommer — utöver vad som följer av 15 § djurskyddslagen

— också tillstädesvarande polisman. För att i särskilt fall kunna bedöma

hur djur behandlas vid förevisning eller övning äger enligt 3 § andra

stycket läns-, distrikts- eller stadsveterinär eller den som för ändamålet utsetts

av veterinärstyrelsen påkalla demonstration av tillvägagångssättet och

närvara vid sådan demonstration. Om veterinärstyrelsen finner att djur handhas

i strid med gällande djurskyddsbestämmelser, äger den enligt 4 § förbjuda

att djuret förevisas offentligt eller används vid övning. Innan offentlig

tävling med djur äger rum på tävlingsbana, skall banan enligt 4 a § —

tillagd med verkan från år 1967 — besiktigas av veterinär som förordnats

av veterinärstyrelsen. Sådan veterinär skall närvara vid tävlingen. Om djur

utsättes eller befaras kunna bli utsatt för djurplågeri, äger veterinären med

omedelbar verkan helt eller delvis förbjuda att tävlingen hålles eller fortsättes

eller att visst eller vissa djur deltager däri. Det ankommer enligt 11 §

på polismyndighet att inställa förevisning eller övning som blivit förbjuden

av styrelsen.

1 överensstämmelse med den nya bestämmelsen i 4 a § bar veterinärstyrelsen

förordnat banveterinär och ställföreträdare för dessa vid landets tävlingsbanor

för trav- och galoppsport. Banveterinär för andra hästsporttävlingar

förordnas i varje särskilt fall innan tävling äger rum.

Här må också nämnas att hästsportens olika organisationer utfärdat reglementen

för olika tävlingsformer, vilka även innehåller bestämmelser om

användande av spö. I tredje lagutskottets utlåtande 1968:22 finns en sammanställning

av bestämmelserna i reglemente för offentliga travtävlingar,

fastställt av Svenska travsportens centralförbund.

På grund av bemyndigande i 12 § djurskyddslagen har Kungl. Maj:t utfärdat

kungörelsen den 17 november 1944 (nr 771) med vissa bestämmelser

om användning av djur för vetenskapligt ändamål in. m. Kungörelsen har

ändrats med verkan från den 1 januari 1967. 1 bestämmelserna stadgas bland

annat att åtgärd, som är förenad med operativt ingrepp av någon betydelse,

inte må företagas å varmblodigt djur i undervisningssyfte, där ändamålet

kan uppnås på annan väg. Innan operativt ingrepp av någon betydelse företages

å varmblodigt djur, skall djuret såvitt möjligt bedövas så att det inte

känner smärtan. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ingreppet,

må dock detta göras med ofullständig bedövning eller utan bedövning.

Enligt en ny bestämmelse skall i sådant fall, om det kan ske, smärtstillande

eller lugnande medel användas för att begränsa djurets lidande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969

Den som vidtager åtgärd som avses i 12 § djurskyddslagen med apor, hundar,

katter, hästar eller klövbärande djur skall föra särskild journal dels över

inköp av djuren (inköpsjournal), dels över åtgärderna (försöksjournal).

Också bestämmelsen om försöksjournal är ny. I försöksjournalen skall för

varje försök antecknas bland annat ändamålet med försöket, försöksåtgärds

beskaffenhet, art och omfattning av bedövning eller, om bedövning ej använts,

anledningen härtill och vad som i sådant fall gjorts för att lindra

försöksdjurets lidande, dagen för försökets avslutning samt åtgärd med djuret

efter avslutat försök. Senast den 1 februari varje år skall journalerna

för det föregående kalenderåret sändas till hälsovårdsnämnden för granskning.

I kungörelsen medges enligt 12 § djurskyddslagen undantag för vissa

institutioner och inrättningar i fråga om bestämmelsen att veterinärstyrelsens

tillstånd krävs för användning av djur som innebär lidande för detta. Ifrågavarande

institutioner in. in. har dock att iakttaga hl. a. ovan angivna bestämmelser.

Såsom framgår av vad tidigare nämnts omfattar djurskyddslagens tillsynsbestämmelser

även användningen av djur för vetenskapliga och därmed

jämställda ändamål.

I jaktstadgan den 3 juni 1938 ges bestämmelser om bland annat jaktutövning

och skydd av de vilda djuren. Stadgan har med verkan från och

med den 1 januari 1968 ändrats i betydande omfattning. Numera är enligt

1 § alla vilda däggdjur och fåglar fridlysta i princip och jakt tillåten endast

under bestämda jakttider. I 3 § stadgas att jakt ej får bedrivas så att villebrådet

onödigtvis tillfogas lidande. Har villebråd skadats, skall den jagande

utan dröjsmål vidta erforderliga åtgärder för att uppspåra och avliva djuret.

För att förebygga onödigt lidande finns ingående bestämmelser om de jaktvapen

och jaktmedel som får användas (4—It §§). Enligt 4 § får jakt numera

i princip endast bedrivas med skjutvapen. Undantag från regeln meddelas

i 5 och 6 §§. Skärpta regler gäller om nattjakt, om jakt med hund och

om jakt från motorfordon. I 28—33 §§ finns bestämmelser om straff för den

som bryter mot föreskrifter i stadgan. Underlaget till genomförda förändringar

i stadgan har varit 19W års jaktutrednings slutbetänkande »Jaktstadgan

m. m.» (SOU 1966:46).

Motionerna

I: 19 och II: 23

1 motionerna framhålles inledningsvis att kultursamhällets utvecklingsgrad

i icke ringa mån kan utläsas ur dess attityd mot djuren. Enligt motionärerna

ligger vårt land utan tvivel på en rätt hög nivå, vilket emellertid

inte hindrar att svåra brister i ansvaret för djuren och omsorgen om dem

förefinns i en mängd skilda hänseenden. En översyn över hela detta vidsträckta

område synes motionärerna vara motiverad. Motionärerna anser

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969

7

vidare att översynen också bör innefatta en omprövning av huruvida vissa

traditionellt betingade mänskliga beteenden är förenliga med en human och

modern syn på relationerna till djuren.

Vi tolererar enligt motionärerna åtskilligt av djurplågeri i dagens samhälle.

Sålunda är, fortsätter motionärerna, bandhundseländet alltjämt icke

avskaffat, och de moderna hönserierna, där djuren är instängda i minimala

ståltrådsburar och aldrig beredes någon möjlighet att leva enligt sin natur,

innebär utan tvivel ett kvalificerat djurplågeri. De moderna svinfabrikerna

tillhör enligt motionärerna samma kategori. Vanvård av hästar och kor kommer

icke sällan till allmän kännedom. De så populära trav- eller galopptävlingarna

inrymmer sannolikt moment som inte kan sorteras in under den

garanti mot lidande och plågor som borde vara en given förutsättning för

sådana tävlingars sanktionerande. De medicinska djurförsöken lämnar enligt

motionärerna en del övrigt att önska; endast strikt nödvändiga försök bör

få utföras och som oeftergivligt villkor bör gälla att alla ansträngningar sätts

in för att göra experimenten med djur så få som möjligt och så smärtfria

som möjligt.

Motionärerna anser vidare att vi nu borde ha nått ett kulturstadium då

nöjesjakten, dödandet för nöjes skull, verkligen ställes under omprövning,

och motionärerna ställer frågan om denna primitiva relikt är förenlig med

ett kultursamhälles ambitioner och principer. En kommande utredning bör

enligt motionärerna överväga huruvida det icke kunde vara ändamålsenligt

att inrätta någon form av överorgan för allt djurskydd omfattande sålunda

både tama och vilda djur. En djurens ombudsman har förts på tal. Tanken

synes motionärerna kunna innehålla åtskilligt av värde.

IT. 266

Motionärerna erinrar om att det enligt djurskyddslagen åligger hälsovårdsnämnden

att öva tillsyn över djurens vård och behandling samt att

för sådant ändamål utse en eller vid behov flera tillsynsmän. Motionärerna

anför att det är att märka att detta tillsynsuppdrag jämväl gäller den vetenskapliga

forskningsverksamhet varvid djur kommer till användning.

Motionärerna framhåller att tillsynsuppdraget är synnerligen grannlaga

och att det av skilda anledningar kan vara svårt att fullgöra. Att med tillbörlig

auktoritet och myndighet ingripa mot misskötsamma djurägare är

uppenbarligen en komplicerad uppgift. Även om tillsynsmannen kommer på

hälsovårdsnämndens uppdrag, saknar han dock enligt motionärerna den

psykologiska prestige som en tjänsteställning eller ett ämbete förlänar. De

anser det också vara uppenbart att tillsynsmannens uppgift kan bli särskilt

besvärande i smärre kommuner med nära kontakt mellan människorna.

Det måste i varje fall vara mycket svårt att fria sig från de bindningar som

i dylika sammanhang omedvetet gör sig gällande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 dr 1969

Motionärerna framhåller svårigheten att kontrollera efterlevnaden av den

lagstiftning som gäller omsorgen om djur. Djuren har som bekant inga egna

ombudsmän, ingen demonstrationsrätt och bevisligen ingen talan. Motionärerna

finner det därför särskilt angeläget att inte bara göra en skyddande

lagtext utan också vidtaga åtgärder så att lagen efterlevs. Det synes dem

naturligt att polisen, som har att beivra brott mot djurskyddslagen, också

innehar uppgiften att utöva tillsynen. Polisen åtnjuter i kraft av sitt ämbete

den respekt och tilltro, som hithörande uppgifter fordrar, framhåller motionärerna

avslutningsvis.

Djnrskyddsutredningcns bctänkanden och den lagstiftning dessa lett till

Djurskyddsutredningen, som tillkallades år 1953 och numera slutfört sitt

uppdrag, avlämnade fyra betänkanden. På grundval av det första betänkandet

Tillsynen å djurskyddslagens efterlevnad (SOU 1956: 49) framlades

vid 1958 års riksdag proposition (1958:35), som bifölls av riksdagen och

framför allt föranledde ändringarna av djurskyddslagens bestämmelser om

tillsyn. Betänkandet Offentlig förevisning av djur (SOU 1957:38) gällde sådana

frågor som inte behövde underställas riksdagens prövning och föranledde

kungörelsen den 6 november 1959 om offentlig förevisning av djur.

De därefter avlämnade betänkandena Djurplågeri, vetenskapliga djurförsök

samt djurskyddsordning (SOU 1961:45) och Slakt och kastrcring av ren

jämte andra djurskyddsfrågor (SOU 1963: 75) togs — sedan remissyttranden

avgetts över dem — upp till behandling i proposition nr 138 vid 1965 års

riksdag. Riksdagen antog (3LU 31, rskr. 408) i propositionen föreslagna lagändringar,

innebärande skärpning av gärningsbeskrivningen i 16 kap. 13 §

brottsbalken om djurplågeri, förbud mot hållning och klubbning vid betesgång,

krav på tillstånd för att driva kennelrörelse och hundpensionat, tvingande

föreskrifter beträffande löplina in. m. för bandhund och bedövningstvång

vid renslakt. Tillståndstvånget för kennelrörelse och hundpensionat

liksom bedövningstvånget vid renslakt infördes fr. o. m. den 1 januari 1967

medan övriga lagändringar trädde i kraft den 1 juli 1966. Innehållet i

betänkandena gav även anledning till de ändringar i förevisningskungörelsen

och i kungörelsen med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt

ändamål, vilka trädde i kraft den 1 januari 1967.

Behandlingen av vissa djurskyddsfrågor vid 1965, 1967 oeh 1968 års

riksdagar ni. in.

Tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad

I motionerna 1: 19 och 11:23 framhålles särskilt att inrättande av någon

form av överorgan för allt djurskydd bör övervägas och i motionen II: 266

föreslås att tillsynen över efterlevnaden av djurskyddslagen skall åvila

polisen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 är 1969

9

Till en början må erinras om att del i betänkandet SOU 19(31: 45 rörande

bl. a. de vetenskapliga djurförsöken framlades förslag om inrättande av en

för hela riket gemensam nämnd för kontrollen av sådana försök. Nämnden

skulle organisatoriskt vara knuten till veterinärstyrelsen och ha befogenhet

att utföra förhandsanmälda besiktningar på institutioner, där djur används

för vetenskapliga och liknande ändamål. — I den under föregående rubrik

berörda propositionen nr 138 till 1965 års riksdag tog föredragande departementschefen,

statsrådet Kling, avstånd från förslaget. Departementschefen

åberopade bl. a. att det knappast kunde antas att en enda nämnd skulle

kunna utföra någon verkligt effektiv kontroll över den konkreta försöksverksamheten

och inte heller att någon tillfredsställande insyn skulle kunna

förmedlas genom nämnden. I stället borde man söka åstadkomma den eftersträvade

effektiviseringen inom den nuvarande organisationens ram. Häri

instämde riksdagen (3LU 1965:31 s. 43).

Frågan om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad, som tagits upp i

betänkandet SOU 1963: 75, behandlades också i nämnda proposition. Efter

att ha refererat de från och med den 1 januari 1959 gällande bestämmelserna

i 14 § 1 mom. djurskyddslagen om tillsynen över djurens vård och

behandling erinrade departementschefen om att utredningsmannen i nämnda

betänkande ansett sig kunna konstatera att det — trots de ändrade bestämmelserna

— alltjämt brast i fråga om djurskyddskontrollen på det lokala

planet, och att de möjligheter som lagstiftningen lägger i kontrollmyndigheternas

hand inte utnyttjades. Utredningsmannen hade framhållit att det

uppenbarligen är av vikt, att sådana tillsyningsmän tillsätts som är i den

ställning att de står helt obundna i förhållande till de personer, vilkas djur

och för djuren gjorda anordningar skall vara föremål för deras tillsyn.

Enligt utredningsmannen kunde detta krav, i varje fall i mindre förhållanden,

vålla svårigheter vid tjänstens tillsättande. Efter att ha övervägt vissa

andra förslag till ändrade bestämmelser hade utredningsmannen stannat

för att förorda en regel enligt vilken polisman i orten utan särskilt förordnande

skulle vara behörig att göra sådan besiktning som avses i 15 § djurskyddslagen,

dvs. besiktning av djur samt stallar, födoämnen, redskap m. m.

Polismannen skulle med andra ord få samma behörighet i detta avseende

som hälsovårdsnämndernas tillsyningsmän. 1 anledning av det sålunda framförda

förslaget anförde departementschefen följande.

Utredningsmannens förslag har vunnit ganska stor anslutning under remissbehandlingen.

Det förefaller emellertid som om man därvid i stor utsträckning

har gått förbi frågan om polisen kan engageras för en mera systematisk

besiktningsverksamhet och räknat med ganska omfattande arbetsinsatser

från polisens sida. Det är då att märka, att utredningsmannen inte

avsett att polisman skulle mera allmänt ha att till sina övriga tjänsteåligganden

lägga besiktningar enligt djurskyddslagen. Han har i betänkandet

inte gått in närmare på vilka skäl som kan anföras för denna ståndpunkt.

Läget har emellertid numera klarnat i samband med polisväsendets förstat
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 dr 1969

ligande. En ledande synpunkt vid denna reform har nämligen varit att söka

renodla polisens huvuduppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet

och att i detta syfte undvika att belasta polisen med uppgifter som inte

har direkt anknytning till den primära verksamheten eller kräver användning

av polisiära maktmedel. Jag får hänvisa till närmare uttalanden härom

i propositionen 1964: 101 (s. 77—78), vilken i denna del inte föranledde

någon erinran från riksdagens sida. Med hänsyn till den målsättning som

varit bestämmande i det nu berörda sammanhanget synes det uteslutet att

infoga tillsyn enligt djurskyddslagen som ett led i den reguljära polisverksamheten.

Då man således inte kan räkna med att skapa en mot den föreslagna

behörigheten svarande skyldighet för polisman att utföra besiktningarna,

finner jag det tvivelaktigt om något står att vinna på ett genomförande av

utredningsmannens förslag. Det måste nämligen ifrågasättas om den fördel,

som det någon gång kan innebära att besiktning görs av polisman i stället

för tillsyningsman eller annan som nu har behörighet därtill, förmår uppväga

olägenheten av att tillsynen splittras på flera händer med den risk för

försvagning av det personliga engagemanget som detta oundvikligen medför.

Jag kan på grund härav inte förorda att polisman tilläggs den föreslagna

behörigheten. I detta sammanhang vill jag erinra om den befogenhet som

allmänt tillkommer polisman att ingripa för att hindra brott.

Departementschefen framhöll härefter (s. 108) att utredningsmannen ansett

att djurskyddslagens nuvarande föreskrifter beträffande kontrollen över

lagens efterlevnad hade ett innehåll som väl täckte vad lagstiftaren åsyftat.

Departementschefen förklarade sig dela denna uppfattning samt erinrade

om att han även i ett tidigare avsnitt i propositionen uttalat sig för att den

effektivisering av tillsynen som krävs i fråga om de vetenskapliga djurförsöken

bör äga rum inom ramen för nuvarande ordning. Departementschefen

uttalade vidare följande.

Intrycket att det alltjämt i många fall brister i de lokala myndigheternas

handhavande av tillsynen enligt djurskyddslagen har i stort sett bestyrkts

genom uttalanden under remissbehandlingen. När man bedömer detta läge

får man komma ihåg att de nu gällande tillsynsbestämmelserna, som bl. a.

har medfört att utseende av tillsyningsmän blivit obligatoriskt, har varit i

kraft så pass kort tid som från och med 1959. Även om det på sina håll synes

förekomma en verklig eftersläpning bör man kunna utgå från att den

fortsatta utvecklingen skall innebära att intentionerna bakom bestämmelserna

blir mera fullständigt förverkligade. I detta avseende har man också

anledning att fästa stora förhoppningar vid kommunsammanslagningarna,

som skapar förutsättningar för vidgad användning av heltidsanställda tillsyningsmän.

Härigenom bör det bli möjligt att efter hand bygga upp en kår

av kunniga och i förhållande till lokala intressemotsättningar relativt fria

befattningshavare som förmår att hävda djurskyddsintresset med erforderlig

kraft. Det är emellertid inte tillräckligt att avvakta de förbättringar som kan

väntas komma på detta sätt utan åtgärder bör vidtas för att påskynda den

önskvärda utvecklingen.

Det viktigaste blir då att genom upplysning söka väcka och stärka det

personliga intresset och känslan av ansvar för tillsynsuppgifterna hos dem

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969

11

som i olika egenskaper ombesörjer tillsynen på det lokala planet, d. v. s. i

första hand hälsovårdsnämndernas ledamöter och tillsyningsmän. I detta

syfte bör enligt min mening anordnas en informationskampanj i central regi,

lämpligen genom veterinärstyrelsens försorg. Härjämte synes det motiverat

att främst med tanke på tillsyningsmännen anordna en utbildningsverksamhet

som mera inriktas på instruktion beträffande praktiska tillsynsfrågor.

Den informations- och instruktionsverksamhet som jag sålunda vill förorda

torde i lämpliga former böra utsträckas till att avse även tjänsteveterinärerna.

Härigenom ges bl. a. tillfälle till mera ingående behandling av de särskilda

problem som gäller tillsynen över användning av djur för vetenskapliga och

liknande ändamål. Det förtjänar att understrykas att den särskilda aktivisering

som krävs i fråga om detta avsnitt av tillsynsuppgifterna inte kan

komma till stånd utan betydande insatser från tjänsteveterinärernas sida.

I övrigt finns knappast anledning att nu ingå på detaljerna i de åtgärder

som enligt det anförda bör vidtas för att förbättra djurskyddstillsynen. Det

synes lämpligt att veterinärstyrelsen får i uppdrag att närmare planlägga

åtgärderna samt att inkomma till Kungl. Maj:t med förslag härom jämte erforderliga

kostnadsberäkningar.

Under remissbehandlingen av utredningsmannens förslag har man framfört

vissa förslag om att en intensivare tillsynsverksamhet skulle framtvingas

genom föreskrifter om regelbundet återkommande, rutinmässiga

inspektioner av djurhållningen. Jag anser att frågan härom bör få vila till

dess att man prövat möjligheterna att gå fram efter den mjukare linje som

jag här har förordat.

I motion (11:907) i anledning av propositionen hemställdes att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära förslag om en ny tillsynsorganisation

under länsveterinärerna enligt i motionen angivna riktlinjer. Mot bakgrunden

av rådande missförhållanden i samband med hållande av bandhund

föreslogs vidare i en annan motion (11:910) att riksdagen måtte begära,

att Kungl. Maj:t snarast möjligt ville föranstalta om en utredning av de

praktiska resultaten av åtgärderna för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens

efterlevnad och om så anses behövligt förelägga riksdagen de förslag

till författningsändringar, som må föranledas därav.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande anförde tredje lagutskottet i fråga

om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad följande (uti. 1965: 31 s. 47 f.):

Utskottet delar den i motionen II: 907 uttalade uppfattningen, att det alltjämt

i många fall brister i de lokala myndigheternas handhavande av tillsynen

enligt djurskyddslagen och att åtgärder är nödvändiga för att förbättra

det nuvarande tillståndet, som i åtskilliga fall synes innebära att 1959

års lagstiftning om tillsynen i mycket blivit verkningslös. När det gäller att

komma till rätta med missförhållandena synes emellertid — såsom även departementschefen

funnit — i allt fall tills vidare böra väljas en lösning, som

faller inom ramen för nuvarande ordning. Utskottet föreslår sålunda att

hemställan i den nämnda motionen icke skall föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Motionerna 11:907 och 11:910 kan sägas ha det gemensamma syftet att

effektivisera tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad. Såsom redan nämnts

anser även utskottet att en förbättrad tillsyn är nödvändig. Vad beträffar

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969

frågan om möjligheterna att uppnå en sådan inom ramen för nuvarande

ordning vill utskottet anföra följande.

De rådande missförhållandena synes till stor del bero på att det i många

kommuner saknas underlag för anställning av avlönade tillsyningsmän, som

med kraft kan hävda djurskyddets intressen. Som departementschefen anfört

kan man räkna med att kommunsammanslagningarna härvidlag skall

medföra en ändring till det bättre. Även genom samarbete inom kommunblocken

bör möjligheter för en sådan utveckling skapas. Vidare torde de av

departementschefen nu föreslagna åtgärderna i form av upplysning m. in.

kunna bidra till att förbättra förhållandena på området. Ehuru det inte är

uteslutet att åtgärderna kan komma att visa sig otillräckliga för att en helt

tillfredsställande ordning skall uppnås, synes man dock ha anledning att

någon tid avvakta resultatet av dem, innan något ytterligare åtgöres. Visar

det sig att förhållandena förblir otillfredsställande får ytterligare åtgärder

övervägas. Det torde vara nödvändigt att effekten av de nu föreslagna åtgärderna

följs med uppmärksamhet så att, om så visar sig erforderligt, förslag

till författningsändringar eller annat kan framläggas utan dröjsmål.

Vad utskottet sålunda i anledning av förevarande motioner anfört rörande

åtgärderna för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad torde

böra givas Kungl. Maj:t till känna.

I motioner till 1967 års riksdag hemställdes om utredning och förslag till

skärpning av djurskyddslagstiftningen i syfte att på ett tidigt stadium uppdaga

grov vanvård och misshandel av djur. I utlåtande över motionerna

anförde tredje lagutskottet (uti. 1967:2) efter en redogörelse för utskottets

uttalanden i tillsynsfrågan vid 1965 års riksdag följande.

Vad utskottet då anförde är alltjämt giltigt. På många håll, särskilt i små

kommuner med otillräckliga personella resurser, synes det fortfarande brista

i tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad. Utskottet anser det angeläget

att dessa brister så långt möjligt undanröjs och vill så till vida livligt instämma

i motionens syfte. Utskottet har emellertid intrycket att en märkbar

ändring till det bättre skett under senare år och man synes på de skäl som

ovan nämnts ha anledning räkna med att denna utveckling skall fortgå.

Även de under år 1965 antagna lagändringarna, som bl. a. gällde djurplågeriparagrafen

och bandhundsfrågan, har härvid sin betydelse. Vad gäller

frågan om upplysning och utbildningsverksamhet har utskottet erfarit, att

vissa initiativ nyligen tagits av veterinärstyrelsen och vissa länsstyrelser.

Till följd av det anförda är utskottet inte berett att tillstyrka motionsförslaget

om utredning och skärpning av lagstiftningen. Alla till buds stående

möjligheter att inom ramen för nuvarande organisation påskynda den önskvärda

utvecklingen bör emellertid tillvaratas.

Riksdagen följde utskottet.

I en motion, 11: 191, till 1968 års riksdag med i huvudsak samma innehåll

som förevarande motioner 1: 19 och 11:23, hemställdes att riksdagen skulle

hos Kungl. Maj:t begära förslag dels till inrättandet av ett överorgan för

bekämpandet av djurplågeri, dels till instruktion för delta organ. 1 sitt av

riksdagen godkända utlåtande över motionen anförde tredje lagutskottet

(uti. 1968:21) efter eu redogörelse för frågans behandling vid tidigare riksdagar

bland annat följande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969

13

Som framgår av redogörelsen---har frågan om tillsynen av djur
skyddslagens

efterlevnad behandlats vid såväl 1965 som 1967 års riksdagar.

Utskottet har därvid uttalat att det i många fall brister i de lokala myndigheternas

handhavande av tillsynen och att åtgärder är nödvändiga för att

förbättra det nuvarande tillståndet. Beträffande frågan hur man skall kunna

komma till rätta med missförhållandena framhöll utskottet år 1965 i anledning

av en motion med förslag till ny tillsynsorganisation att en lösning

inom den nuvarande organisationens ram borde väljas. Dessa uttalanden som

godkändes av riksdagen synes alltjämt äga giltighet. Skäl att vid sidan av

det organ som nu utövar den högsta tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad

— veterinärstyrelsen — inrätta ett särskilt överorgan för bekämpandet

av djurplågeri föreligger således enligt utskottets mening ej, så mycket mindre

som förefintliga brister synes gälla kontrollen på det lokala planet. Det

bör understrykas att detta ståndpunktstagande givetvis inte innebär att utskottet

ej anser det angeläget att nuvarande brister undanröjs. Som utskottet

uttalade och närmare utvecklade föregående år bör härvidlag — inom

ramen för den nuvarande organisationen — alla till buds stående möjligheter

tillvaratas.

I detta sammanhang må nämnas att Föreningen Hundfrämjandet i Stockholm

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 augusti 1967 föreslagit tillsättandet

av en försöksdjursombudsman (FO) för kontroll av de vetenskapliga djurförsöken

och försöksdjurens behandling. I beslut den 3 maj 1968 lämnades

framställningen utan bifall. I beslutet omnämndes att tredje lagutskottet i

sitt utlåtande 1968: 21 uttalat att enligt utskottets mening skäl icke förelåg

att vid sidan av det organ som nu utövar den högsta tillsynen av djurskyddslagens

eferlevnad — veterinärstyrelsen — inrätta ett särskilt överorgan för

bekämpandet av djurplågeri.

Förbud att handha djur

Vid 1968 års riksdag väcktes motioner om att riksdagen hos Kungl. Maj:t

skulle begära förslag om att personer som inte på annat sätt kan avhållas

från djurplågeri skall för längre eller kortare tid berövas rätten att handha

djur.

I tredje lagutskottets utlåtande över motionerna (uti. 1968: 20), vars innehåll

av riksdagen bragtes till Kungl. Maj ds kännedom, anförde utskottet,

efter en utförlig redogörelse över frågans tidigare behandling hos Kungl.

Maj:t och i riksdagen, bl. a. att utvecklingen visat att gällande lagstiftning

inte gav myndigheterna tillräckliga möjligheter att ingripa mot upprepade

och grova former av djurplågeri. Mot bakgrunden härav borde enligt utskottets

mening de skäl som tidigare anförts mot införandet av en förbudspåföljd

få vika för samhällets skyldighet att förhindra ett upprepande av

sådana svårartade djurplågerifall som visat sig kunna förekomma. Den

möjlighet till ingripande som ett förbudsstadgande innebär borde således

enligt utskottets mening nu tillvaratas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969

Under samma riksdags höstsession förelädes riksdagen ett av Kungl. Maj:t

i proposition nr 170 framlagt lagförslag innebärande bl. a. att det i djurskyddslagen

infördes bestämmelser som ger länsstyrelse möjlighet att i vissa

fall förbjuda den som vanvårdar djur att för viss tid eller tills vidare handha

djur ävensom att, om den försumlige är ägare av djuret, ålägga honom att

avhända sig djuret och förbjuda honom att skaffa nytt djur. Riksdagen antog

lagförslaget. De nya bestämmelserna, som trätt i kraft den 1 januari

1969, har redovisats under rubriken »Gällande bestämmelser m. in.».

Användning av spö vid hästtävling

1968 års riksdag hade också att ta ställning till en motion vari föreslogs

att i lagen om djurskydd av den 19 maj 1944 skulle införas förbud mot att

under träning eller tävling inom hästsporten använda spö eller annat drivningsmedel

eller att på annat sätt med våld driva fram en häst. Beträffande

tidigare riksdagsbehandling av djurskyddsförhållandena inom hästsporten

hänvisas till den redogörelse härför, som tredje lagutskottet lämnade i sitt

utlåtande (uti. 1968: 22) över motionen. I sitt av riksdagen godkända yttrande

anförde utskottet efter att ha refererat gällande bestämmelser på

området:

I överensstämmelse med de nya bestämmelserna har veterinärstyrelsen

förordnat banveterinärer och ställföreträdare för dem vid landets tävlingsbanor

för trav- och galoppsport. Banveterinärer för andra hästsporttävlingar

förordnas i varje särskilt fall innan tävling äger rum. 1 sammanhanget bör

också erinras om att de reglementen som de olika hästsportförbunden utfärdat

innehåller bestämmelser om spös utseende och användning samt att

överträdelser kan beivras enligt särskilda straffbestämmelser.

Som utskottet uttalade i samband med tillkomsten av nyssnämnda ändringar

i förevisningskungörelsen synes föreskriften om att en av tävlingsledningen

helt oberoende veterinär med vittgående befogenheter ovillkorligen

skall närvara vid varje tävling kunna garantera en sakkunnig och

effektiv övervakning av djurens behandling under själva tävlingen. Med

hänsyn till den korta tid som förflutit sedan de nya bestämmelserna infördes

är det enligt utskottets mening för tidigt att avgöra om ytterligare åtgärder

erfordras för att förhindra djurplågeri inom hästsporten. Om så skulle visa

sig vara fallet hör emellertid de av motionärerna anvisade åtgärderna otvivelaktigt

till dem som måste övervägas. Spörsmålet bör således enligt utskottets

mening följas med största uppmärksamhet och utskottet noterar

med tillfredsställelse att veterinärstyrelsen har för avsikt att senare i vår

samla banveterinärerna för överläggningar rörande de erfarenheter som vunnits

under den tid den nya ordningen gällt. Vad därvid framkommer bör,

liksom de försökslopp utan spö eller andra drivningsmedel som styrelsen

enligt uppgift överväger att ta initiativ till, kunna ge god vägledning för

bedömningen av hithörande frågor. I nuvarande läge är emellertid någon

åtgärd från riksdagens sida icke påkallad.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969

Utskottet

15

I motionerna I: 19 av herrar Sörenson och Erik Peterson samt II: 23 av

herrar Sjöholm och Werner framhålles att det — trots att vårt land ligger

på en hög nivå i fråga om inställningen till djuren — alltjämt finns svåra

brister i ansvaret för djuren och omsorgen om dem i en mängd skilda hänseenden.

Motionärerna hemställer därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t

skall begära utredning för tillskapandet av ett bättre djurskydd. De anser

att utredningen bör omfatta hela det vidsträckta område som vårt förhållande

till djuren omspänner. Motionärerna ifrågasätter bl. a. nöjesjaktens berättigande.

Särskilt bör enligt motionärerna utredningen överväga frågan

om inrättandet av någon form av överorgan för allt djurskydd omfattande

både tama och vilda djur.

I motionen II: 266 av herr Werner m. fl. framhålls att de tillsyningsmän,

som efter förordnande av hälsovårdsnämnden har att utöva tillsyn över djurskyddslagens

efterlevnad, har en svår och grannlaga uppgift. Även om tillsyningsmannen

kommer på hälsovårdsnämndens uppdrag saknar han enligt

motionärerna den psykologiska prestige som en tjänsteställning eller ett ämbete

förlänar. Motionärerna anser att polisen i kraft av sitt ämbete åtnjuter

den respekt som tillsynsuppgiften. fordrar och de hemställer därför att riksdagen

hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till sådan ändring av djurskyddslagen

att uppgiften kommer att åvila polisen.

Djurplågeriparagrafen i brottsbalken, 16 kap. 13 §, avser både de tama

och de vilda djuren. Genom lagändring har gärningsbeskrivningen i stadgandet,

som är grundläggande för den rättsliga regleringen av djurskyddet,

skärpts med verkan från och med den 1 juli 1966. Enligt paragrafen skall

dömas för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år om någon genom

misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen

utsätter djur för lidande.

Djurskyddslagen innehåller ingående bestämmelser om vård och behandling

av husdjur och andra djur som hålls i fångenskap. Lagen kompletteras

av särskilda föreskrifter som utfärdats i administrativ ordning på grund av

bemyndiganden i denna. Såsom framgår av den föregående redogörelsen

har djurskyddslagen samt de med stöd av denna utfärdade kungörelserna om

offentlig förevisning av djur och om användning av djur för vetenskapligt

ändamål ändrats genom lagstiftning som trätt i kraft under åren 1966, 1967

och 1969. Till grund för dessa ändringar liksom för ändringen i djurplågeriparagrafen

i brottsbalken har bl. a. legat betänkanden vilka avgivits av djursky

ddsu t redningen, som enligt sina direktiv haft att bedöma i vad mån ändringar

eller kompletteringar kunde anses påkallade i djurskyddslagen, den

allmänna strafflagstiftningen och andra författningar som rör djurskyddet.

Ändringarna, som närmare redovisas under rubriken »Gällande bestämmelser

m. m.», innebär bl. a. tvingande föreskrifter om löplina för bandhund och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969

om tjudring av djur vid betesgång, krav på tillstånd för att driva kennelrörelse

och hundpensionat, föreskrifter i syfte att öka skyddet mot djurplågeri

vid offentliga tävlingar med djur, såsom obligatorisk närvaro av

veterinär vid varje tävling, samt i fråga om de vetenskapliga djurförsöken

bestämmelser om ökad användning av smärtstillande och lugnande medel,

i fall där bedövning inte kan ske, och om förande av journal över olika försök.

Framhållas må också den bestämmelse som införts i djurskyddslagen

från och med den 1 januari i år och som gör det möjligt att förbjuda den

som visar försumlighet i fråga om djurs vård och behandling att handha

djur eller visst slag av djur.

I jaktstadgan finns bestämmelser om skydd för de vilda djuren. På grundval

av jaktutredningens slutbetänkande har i stadgan med verkan från och

med den 1 januari 1968 dels införts nya bestämmelser, dels genomförts ändringar

i tidigare bestämmelser, allt i sådan omfattning att man med fog kan

tala om en ny jaktstadga. Vid utformandet av bestämmelserna har viss hänsyn

tagits till den opinion i viltvårdande och djurvänlig riktning som kunnat

avläsas i remissyttrandena över jaktutredningens betänkande. Numera gäller

den fridlysningsordningen att alla vilda däggdjur och fåglar i princip är

fridlysta och jakt tillåten endast under bestämda jakttider. Jakt får enligt

den grundläggande bestämmelsen inte bedrivas så att villebrådet onödigtvis

tillfogas lidande. För att förebygga onödigt lidande finns i stadgan ingående

bestämmelser om tillåtna jaktvapen och jaktmetoder. I princip får jakt numera

endast bedrivas med skjutvapen. Vidare gäller skärpta regler om nattjakt,

om användning av hund vid jakt och om jakt från motorfordon.

Under senare år har som framgår av det anförda djurskyddsutredningen

och jaktutredningen bedrivit utredningsarbete i syfte att få fram regler och

föreskrifter som kan göra det möjligt att åstadkomma ett tillfredsställande

skydd av såväl vilda djur som djur som hålls i fångenskap. Bl. a. de resultat

som utredningarna kommit till har föranlett omfattande lagstiftning. Ifrågavarande

ändringar i lagar och författningar har trätt i kraft under de senaste

åren. Tillräckliga erfarenheter av deras verkan har därför ännu inte vunnits.

Innan så skett bör inte tillsättas någon ny utredning beträffande hithörande

frågor. Dessa är emellertid av största vikt och måste därför ständigt följas

med uppmärksamhet.

På grund av del anförda bör det i motionerna I: 19 och II: 23 framställda

yrkandet om utredning inte bifallas.

Enligt djurskyddslagens bestämmelser är huvudprincipen att det är hälsovårdsnämnden

i orten som har att utöva tillsyn av lagens efterlevnad. Nämnden

är skyldig att utse en eller vid behov flera tillsyningsmän. Länsveterinären

samt distrikts- eller stadsveterinär medverkar vid tillsynen och länsstyrelsen

skall med biträde av länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder

och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör

sina åligganden. Veterinärstyrelsen har högsta tillsynen och meddelar råd

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969

17

och anvisningar till ledning för övriga tillsynsorgan. Djurskyddslagens bestämmelser

om tillsyn över djurens vård och behandling avser även specialförfattningar

som utfärdats med stöd av lagen. I fråga om de vilda djuren

gäller att naturvårdsverket är central förvaltningsmyndighet för ärenden om

jakt och viltvård. Enligt instruktionen åligger det verket särskilt att bl. a.

främja viltvården och biträda länsstyrelserna i ärenden om jakt och viltvård.

Verket utarbetar årligen förslag till kungörelse om allmänna jakttider.

Frågan om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad har övervägts vid

flera tillfällen under senare år. Senast vid föregående års riksdag prövades

och avslogs en motion med begäran om inrättandet av ett överorgan för

bekämpandet av djurplågeri. I sitt av riksdagen godkända utlåtande intog

utskottet, liksom vid tidigare riksdagsbehandling, den ståndpunkten att en

lösning inom ramen för den nuvarande tillsynsorganisationen borde väljas

för alt komma till rätta med missförhållanden i fråga om djurens vård och

behandling. Utskottet ansåg därför skäl inte föreligga att inrätta ett särskilt

överorgan för bekämpandet av djurplågeri vid sidan av det organ som nu

utövar den högsta tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad — veterinärstyrelsen

— så mycket mindre som förefintliga brister i tillsynen syntes

gälla kontrollen på det lokala planet. Såvitt utskottet erfarit förekommer

genom veterinärstyrelsens försorg en omfattande utbildnings- och informationsverksamhet

för att undanröja kvarvarande brister i fråga om hälsovårdsnämndernas

och deras tillsyningsmäns kontroll av djurens vård och

behandling. Utskottet har sig bekant att kontrollen, bl. a. av de moderna

anläggningarna för svinuppfödning, effektiviserats. Framhållas må också

den tillsyn som de av veterinärstyrelsen utsedda banveterinärerna numera

utövar över djurens behandling vid hästtävlingarna. Föregående år anordnade

veterinärstyrelsen överläggningar med banveterinärerna, varvid vissa

riktlinjer utformades mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits under

den tid den nya ordningen gällt. Under instundande vår kommer nya överläggningar

att hållas. Med hänsyn till det anförda förekommer enligt utskottets

mening inte anledning att ändra det ställningstagande utskottet tidigare

gjort till frågan om inrättandet av ett särskilt överorgan för kontrollen av

djurskyddslagens efterlevnad. Fj heller i fråga om skyddet av de vilda djuren

har förekommit något som föranleder inrättandet av ett särskilt överorgan

vid sidan av naturvårdsverket. Yrkandet i motionerna 1: 19 och 11:23 om

en »ombudsman» för både de vilda och de tama djuren bör därför inte föranleda

någon åtgärd från riksdagens sida.

Som ovan anförts har en förbättring inträtt i fråga om kontrollen på det

lokala planet av djurskyddslagens efterlevnad. Ytterligare förbättringar är

enligt utskottets mening att förvänta allteftersom den intensifierade utbildnings-

och informationsverksamheten fortskrider. Det finns därför inte anledning

att på polisen överflytta den tillsyn som enligt djurskyddslagen

åvilar de av hälsovårdsnämnderna utsedda tillsyningsmännen. Härtill kom
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje tagutskottets utlåtande nr 17 år 1969

mer att det möter principiella betänkligheter mot att anförtro polisen uppgifter

av förevarande slag. Såsom framgår av den föregående redogörelsen

hade djurskyddsutredningen i sitt år 1963 avgivna betänkande ifrågasatt

att polisman i orten skulle få samma behörighet som hälsovårdsnämndernas

tillsyningsmän i fråga om besiktning av djur, stallar m. m. I propositionen

nr 138 till 1965 års riksdag tog departementschefen upp frågan till behandling.

Han erinrade därvid om att en ledande synpunkt i samband med polisväsendets

förstatligande varit att söka renodla polisens huvuduppgift att

upprätthålla allmän ordning och säkerhet och att i detta syfte undvika att

belasta polisen med uppgifter som inte har direkt anknytning till den primära

verksamheten eller kräver användning av polisiära maktmedel. Med

hänsyn till denna målsättning syntes det honom uteslutet att infoga tillsyn

enligt djurskyddslagen som ett led i den reguljära polisverksamheten. I

detta sammanhang vill utskottet i likhet med departementschefen erinra om

den befogenhet som allmänt tillkommer polisman att ingripa för att hindra

brott. På grund av det anförda bör motionen II: 266 inte föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att motionerna 1:19 och 11:23 samt motionen 11:266

icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den tl mars 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson

(s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp), och fru

Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Sundelin (s),

Tobé (fp), fröken Anderson (s), herr Franzén i Träkumla (ep), fru Ekroth

(s) och herr Wachtmeister (m).

Svenska Reproduktions AB 1969

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.