Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om översyn av lagstiftningen om enskilda vågar. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i första kammaren av herr Skärman och nr 22 i andra kammaren av herr Eriksson i Arvika m. fl.

1969-02-19 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:2, Utlåtande i anledning av motioner om översyn av lagstiftningen om enskilda vågar. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i första kammaren av herr Skärman och nr 22 i andra kammaren av herr Eriksson i Arvika m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1969

1

Nr 2

Utlåtande i anledning av motioner om översyn av lagstiftningen

om enskilda vågar.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till

lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i första kammaren av herr Skärman

och nr 22 i andra kammaren av herr Eriksson i Arvika m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om översyn

av den för enskilda vägar gällande lagstiftningen».

Gällande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om enskild väghållning är sammanförda

i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar (EVL).

Lagens bestämmelser har- följande huvudsakliga innehåll.

EVL är tillämplig på såväl stad som landsbygd men äger i princip inte

tillämpning inom område, för vilket stadsplan fastställts. Under lagen

inbegrips inte bara farväg utan även gångväg (1 §). Till väg hänförs själva

vägbanan och de områden därinvid, som stadigvarande erfordras för vägbanans

bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats.

Till vägen räknas även trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan

för vägens bestånd eller brukande utförd anordning. Såsom väg anses bro

och färja med färjläge (2 §). Väghållning omfattar byggande av väg, vägunderhåll

samt vinterväghållning (3 §). Väghållningsskyldigheten är knuten

till viss fastighet och skall fullgöras av fastighetens ägare eller i några

fall av dess innehavare.

Bland bestämmelserna om enskilda vägar i allmänhet (2 kap.) märks

främst reglerna om skyldighet för ägare av fastighet att mot ersättning

upplåta mark till begagnande såsom väg för annan fastighet, om vägen

är av synnerlig vikt för dennas ändamålsenliga brukande och ej länder til!

märkligt men för den fastighet, över vilken vägen skall framgå (6 och

9 §§). Under liknande villkor föreligger skyldighet att upplåta befintlig

väg till begagnande för annan fastighet (1 och 9 §§). I vägbyggnadsföretag,

som är av synnerlig vikt för två eller flera fastigheters ändamålsenliga

brukande, skall dessa samfällt delta (10 § första stycket). Vägunderhåll

och vinterväghållning utgör ett gemensamt åliggande för ägarna av de fastigheter,

som har nytta av vägen den tid marken är bar resp. vintertiden

(10 § andra och tredje styckena). Arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll

och vinterväghållning skall utföras då flera väghållningsskyldiga finnes,

fördelas mellan dem med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas

Biliang till riksdagens protokoll 1969. 9 sand. 3 avd. Nr 2

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1969

komma att begagna vägen, dock att cj å någon fastighet må läggas större

andel än som svarar mot dess nytta av vägen (It §).

Där två eller flera fastigheter förpliktats till väghållning, som skall utföras

enligt gemensamhetssystemet, utgör fastigheterna en sammanslutning,

benämnd vägsainfällighet. För vägsamfällighet skall antagas stadgar,

som granskas och fastställes av länsstyrelsen, och utses styrelse (50

och 51 §§). Väghållningsskyldigheten tar formen av en förpliktelse att

bidra till samfällighetens utgifter, och bidragsplikten regleras genom

andelstal, som åsatts fastigheterna med tillämpning av grunderna för väghållningsbördans

fördelning (33 §).

Tvistigheter angående väghållningsskyldigheten upptages och prövas vid

särskild förrättning. Förrättningsmannen, vilken förordnas av länsstyrelsen,

kan biträdas av gode män. Förrättningen avslutas med att förrättningsmannen

och gode männen, där sådana anlitats, framlägger ett utlåtande

rörande de frågor, förrättningen avsett (35 §). Sakägare, som är missnöjd

med utlåtandet, äger föra talan genom besvär hos ägodelningsrätten

(37 §). Föres ej talan mot förrättningen, går utlåtandet i verkställighet såsom

lagakraftägande dom (40 §).

De regler, som i 3 kap. enskilda väglagen ges för vissa vägar inom områden

med tätare bebyggelse, går i stort sett ut på att väghållningen samt

iordningställandet och underhållet av vissa allmänna platser inom område,

där sådan bebyggelse uppkommit eller kan förväntas inom nära förestående

tid uppkomma, kan uppdras åt en samfällighet av särskilt slag,

i lagen kallad vägförening (71 §). Initiativet till bildande av en vägförening

tas enligt 78 § av länsstyrelsen; oftast torde länsstyrelsens initiativ vara

föranlett av framställning från kommun, markägare eller annan. Ärendet

handlägges därefter vid förrättning under ledning av särskilt förordnad

f örrättningsman.

Sedan slutligen avgjorts att väg skall byggas eller tas i anspråk såsom

vägförenings väg, äger föreningen mot ersättning för markupplåtelse och

annat intrång lösa till sig rätt att för ändamålet begagna vägmärken eller

den befintliga vägen (75 §). Bestämmelserna om stadgar och styrelse

för vägförening överensstämmer i de flesta hänseenden med vad som gäller

för vägsamfälligheter; en skillnad består däri att eu av styrelsens ledamöter

i vägförening utses av länsstyrelsen (88 §). Delägarnas rättigheter

och skyldigheter inom föreningen bestäms av andelstal. Som huvudregel

gäller att andelstalen motsvarar fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden

(76 §).

EVL innehåller bestämmelser också om skogsvägar (4 kap.) och till

främjande av trafiksäkerheten (5 kap.).

Motionerna

Motiveringen för motionsyrkandena återfinns i motionerna I: 8 av herr

Skårman m. fl. och II: 7 av herr Eriksson i Arvika in. fl.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1969

3

Motionärerna anför bl. a. att uttagande av rätt att begagna sig av väg som

regel fungerar nöjaktigt. Preskriptionstiden 5 år för erläggande av ersättning

för av annan byggd väg förefaller dock ibland för kort och väcker

motstånd, varför grunderna för denna kan behöva överses. Motionärerna

uttalar i fortsättningen att väghållningen med början från 1939 års lagstiftning

har kommit att bli alltmer beroende av statsbidrag, vilket beroende

sedermera även utvidgats till kommunala bidrag från landsting och

primärkommuner. Här har enligt vad motionärerna anför inträtt väsentliga

brister i lagfunktionen. För byggande av väg kan stats- eller kommunbidraget,

som prövas i särskild ordning, vara ovisst och beslutas först i framtiden.

Härav följer att byggandet — utanför lagens gränser — måste beslutas

villkorligt. Väghållningsskyldigheten vilar därvid på osäker grund,

då man tills vidare får syssla med en annan vägsträckning än den beslutade.

Statsbidragsväg får ej utan länsstyrelsens medgivande avstängas.

Slitageersättning blir då svår att indriva. Bebyggelse och trafik är numera,

heter det i motionerna, mycket föränderliga. Lagstiftningen däremot är konstruerad

för tämligen stabila förhållanden och man tvingas utanför lagen

anpassa sig till en väghållningsorganisation, som t. ex. kan anta nya väghållningsskyldiga

och vid radikalt ändrade förhållanden för vissa fastigheter

kan öka eller minska delaktigheten. För vägförening brukar taxeringsvärde

eller annan liknande summarisk grund gälla för delaktigheten.

Kraftiga protester brukar dock enligt motionärerna komma från bl. a. sådana,

som bor vid allmän väg och därför anser sina fastigheter vara oberoende

av de enskilda vägarna. I vissa fall anses det vara svårbedömt,

vem som bör bekosta byggandet av viss väg inom föreningens område. De

för skogsvägar gällande särbestämmelserna uppges fungera bra i och för

sig men kan föranleda osäkerhet, då en skogsväg samtidigt kan vara utfart

sväg och fritidstrafiken ökar.

Enligt motionärerna är vägförrättningarna ofta tvistiga och tar tid, varigenom

de blir mycket kostsamma. De utgör vidare en svår belastning för

lantmäteriet, som har andra huvuduppgifter. Själva väghållningskostnaderna

reduceras ofta kraftigt genom allmänna bidrag, men sambandet mellan

förrättningen och bidragen är oftast ganska formlöst och icke känt vid

förrättningstillfället. Det är, sägs det, många gånger svårt att göra en vägförrättning

både laglig och praktisk i funktionen. Risk finnes också att den

tillämpas på ett annat sätt än avsett. Härtill kommer att många väghållningenheter

är för små för att vara praktiska.

Motionärerna anser sig sammanfattningsvis kunna fastslå, att lagstiftningen

om den enskilda väghållningens organisation — en gång föredömlig

— är föråldrad och ter sig krånglig och bristfällig. Befolkningsomflyttningen,

människornas genom bilen ökade rörlighet och genom

standardstegringen ökade fritid anges vara huvudanledningarna därtill

och motiv nog för en översyn.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1969

1967 års riksdag

Vid 1967 års riksdag väcktes motioner (I: 72 och II: 98), vari hemställdes

om viss ändring av EVL beträffande skyldighet för fastighetsägare afl

delta i kostnad för väg.

Motionerna remissbehandlades. Lantmäteristyrelsen anförde i sitt svar

bl. a. att den vid sin befattning med EVL upprepade gånger kommit i kontakt

med ett flertal vägliållningsfrågor, vilkas nuvarande reglering ger

anledning överväga lagändring. Med hänsyn till frågornas inbördes sammanhang

borde enligt styrelsens mening en revidering ske genom en allmän

översyn av EVL. Även Svenska stadsförbundet uttalade sig för en

översyn av lagen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (3LU 1967: 25, rskr. 320) anförde

tredje lagutskottet bl. a. följande.

EVL har sedan sin tillkomst år 1939 ändrats i så begränsad omfattning

att den alltjämt gäller i sina ursprungliga huvuddrag. Den senaste tidens

utveckling har medfört att förhållandena på vägväsendets område efter

hand omgestaltats inte minst beträffande landsbygden och dess tätorter.

Såsom lantmäteristyrelsen framhåller har lagen därvid i fråga om detaljutformningen

kommit att framstå som i viss mån föråldrad. I en promemoria,

vars innehåll ovan återgetts, har styrelsen redovisat sina önskemål

om i vilka avseenden EVL bör överses. Bl. a. har styrelsen däri ansett

förevarande fråga böra närmare utredas.

Sedan utskottet förklarat att det inte var möjligt att på grundval av

föreliggnade utredning ta ställning till motionsförslaget fortsatte utskottet:

I likhet med lantmäteristyrelsen och även Stadsförbundet anser —

utskottet EVL vara i behov av en mera allmän översyn bl. a. för att nå

en samordning med sådan ny angränsande lagstiftning som exempelvis

lagen om gemensamhetsanläggningar. Vid sådant förhållande torde tillräcklig

anledning inte föreligga att verkställa en särskild utredning av den

av motionärerna väckta frågan utan bör därmed anstå tills en dylik allmän

översyn kommer till stånd. Utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t

inom en relativt nära framtid kommer att föranstalta om denna översyn.

Vad utskottet anfört torde böra ges Kungl. Maj:t till känna.

Enligt vad utskottet erfarit har man inom kommunikationsdepartementet

nyligen påbörjat arbetet med att skriva direktiv för en utredning med

uppgift att företa en allmän översyn av EVL.

Utskottet

Den gällande lagen om enskilda vägar tillkom år 1939 och har sedan

inte undergått några större ändringar. Motionärerna anför att lagen nu

är föråldrad och hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär översyn

av lagen.

Som framgår av den föregående redogörelsen uttalade sig riksdagen re
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1969

5

dan år 1967 för en allmän översyn av enskilda väglagen. Enligt vad utskottet

erfarit är man nu inom kommunikationsdepartementet sysselsatt

med att utarbeta direktiv för en sådan översyn. Motionsyrkandet torde således

komma att tillgodoses utan särskild framställning från riksdagens

sida.

Utskottet får därför hemställa

att motionerna 1:17 och 11:22 icke föranleder någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 februari 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson

(s), Knut Johansson (s)*, Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m) och Erik

Jansson (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström

(s), Sundelin (s), fröken Anderson (s), herrar Franzén i Träkumla (ep)

och Wachtmeister (m).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.