Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om förbud mot ofullständig prisangivelse. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskottet hänvisade motioner, nr 802 i första kammaren av herr Pettersson, Arne, och fru Ohlsson, Lilly, och nr 926 i andra kammaren av herr Pettersson i Lund m.fl.

1969-03-25 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:24, Utlåtande i anledning av motioner om förbud mot ofullständig prisangivelse. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskottet hänvisade motioner, nr 802 i första kammaren av herr Pettersson, Arne, och fru Ohlsson, Lilly, och nr 926 i andra kammaren av herr Pettersson i Lund m.fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1969

1

Nr 24

Utlåtande i anledning av motioner om förbud mot ofullständig

prisangivelse.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till

lagutskottet hänvisade motioner, nr 802 i första kammaren av herr Pettersson,

Arne, och fru Ohlsson, Lilly, och nr 926 i andra kammaren av herr

Pettersson i Lund m.fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse hemställer att Kungl. Maj:t uppdrar åt Konsumentutredningen

att skyndsamt utreda frågan om förbud mot ofullständig

prisangivelse och speciellt då prissättning ’exkl. moms’».

Motionerna

I motionerna framhålles inledningsvis att den varuskatt som tas ut i

detaljhandelsledet på intet sätt skiljer sig från övriga kostnader för varudistributionen,

som samtliga i sista hand betalas av köparen-konsumenten.

Motionärerna framhåller att trots detta förekommer det hos vissa

detaljhandelsföretag att priserna — i annonser och inne i butiken — noteras

exklusive »moms», varefter köparen i samband med betalningen avkräves

ytterligare 11,11 % utöver de angivna priserna. Enligt motionärerna

bör all annonsering i största möjliga utsträckning vara informativ för

konsumenterna. De anser emellertid att en prisangivelse exklusive »moms»

innebär att man medvetet strävar efter att skapa förvirring genom att

det pris som annonseras i tidningar och i butiker inte är detsamma som

kunden får betala i butikens kassa. En prissättning som exkluderar »momsen»

är vidare enligt motionärerna klart vilseledande för normalkonsumenten,

som därigenom får svårigheter att själv räkna ut vad varan kostar.

Detta gäller särskilt när skattetillägget är så ojämnt som för närvarande.

Motionärerna understryker att en prisangivelse för att vara konsumentvänlig

också bör underlätta prisjämförelser mellan olika företag. Prissättning

som exkluderar »momsen» verkar enligt motionärerna i rakt motsatt

riktning. Motionärerna anför att de detaljhandelsföretag inom skilda

branscher som fortfarande tillämpar prisangivelse exklusive »moms» gör

detta uppenbarligen uteslutande i den förhoppningen att deras priser därigenom

skall komma att framstå som mera konkurrenskraftiga än de i

själva verket är. Enligt motionärerna har man nämligen inte kunnat re0103149

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 2b

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1969

dovisa någon annat bärkraftig motivering. Självsaneringen i detta avseende

synes motionärerna ha stannat upp. De anser därför — inte minst

med utgångspunkt från kraven på en aktiv statlig konsumentpolitik — att

tiden nu bör vara inne att genom lagstiftning eller på annat sätt förbjuda

missvisande prisangivelse, av vilken prissättning »exkl. moms» synes dem

utgöra en viktig kategori.

Gällande bestämmelser i huvuddrag m. in.

Lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

(IKL) innehåller bl a. ett stadgande om påföljd vid illojal reklam. Enligt

lagens 1 § kan straff sålunda drabba den, som i utövning av näringsverksamhet

genom meddelande å vara, anslag eller skylt eller i annons,

cirkulär, prospekt eller priskurant eller genom annat för ett större antal

personer avsett meddelande i uppenbar strid mot god affärssed angående

verksamheten eller däri utbjudna varor eller prestationer lämnar oriktig

uppgift, som är ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud.

Det fordras ej att någon blivit vilseledd genom den felaktiga uppgiften,

blott att den varit ägnad att vilseleda. För straffbarhet fordras därjämte

att den som lämnat meddelandet känt till eller bort känna till att uppgiften

var oriktig.

Om reklam eller annat kommersiellt meddelande inte bara föranlett fara

för vilseledande utan någon verkligen medelst vilseledande förmåtts till

handling eller underlåtenhet, blir 9 kap. brottsbalken (BrB) om bedrägeri

och annan oredlighet tillämpligt. Innebär handlingen vinning för gärningsmannen

och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är,

kan jämlikt 9 kap. 1, 2 eller 3 § BrB dömas för bedrägeri, bedrägligt beteende

eller grovt bedrägeri. Med stöd av dessa stadganden kan givetvis

även skadestånd utdömas. Innebär handlingen inte fönnögenhetsöverföring,

alltså vinning och skada på sätt som beskrivs i 9 kap. 1 § BrB, kan 9 kap.

8 § BrB träda i funktion. Enligt detta stadgande dömes den som, i annat

fall än förut sagts, förfar oredligt i det han medelst vilseledande förmår

någon till handling eller underlåtenhet och därigenom skadar den vilseledde

eller någon i vars ställe denne är för oredligt förfarande till böter

eller fängelse i högst två år. Ändå att skada inte uppkommer, skall dömas

för oredligt förfarande, om vilseledandet sker i utövning av yrke eller näring

och avser beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av något som tillhandahålles

mot vederlag. Stadgandet skiljer sig alltså från 1 § IKL bl. a.

därigenom att det för sin tillämpning förutsätter att någon verkligen blivit

vilseledd och förmåtts till en disposition. Uppkommer därvid skada

kan första punkten tillämpas. Om skada ej visas kan, under de förutsättningar

i övrigt som lagrummet anger, andra punkten tillämpas. Av stad
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1969

gandet framgår att endast första punkten kan läggas till grund för ett

skadeståndsyrkande.

Utomrättsligt normsystem

Som utomrättsliga regler betecknar man sådana regler som har karaktär

av sederegler eller moralregler och vilkas efterlevnad inte garanteras genom

statligt tvång. Under IKL:s giltighetstid har i fråga om otillbörlig konkurrens

vuxit fram ett utomrättsligt normsystem, främst manifesterat

i Internationella Handelskammarens Grundregler för god reklam. Den

första editionen av denna hederskodex kom till 1937. I november 1966

antogs av Internationella Handelskammarens Råd en ny internationell

kodex, som i Sverige kallas »Grundregler för reklam». Detta normsystem

har i vårt land fått stor betydelse, främst till följd av att det handhas av

ett organ, i vilket olika näringslivs- och konsumentintressen är allsidigt

representerade, nämligen Näringslivets opinionsnämnd. Även de stora löntagarorganisationerna

LO, TCO och SACO är företrädda. Tyngdpunkten har

detta system i bedömningen av reklam och marknadsföringsåtgärder.

Grundreglerna för reklam fastslår de minimikrav som bör ställas på

reklamen från affärsetisk synpunkt. De gäller för all reklam, oavsett vilket

reklammedel som används. Grundreglerna är uppdelade i två avdelningar:

Del I, Regler för reklam, och Del II, Partsrelationer inom reklamen.

Del I består av två kapitel: A. Allmänna förhållningsregler — gällande

all reklam — samt B. Tillämpningsregler. Till kapitlet Allmänna förhållningsregeler

är såsom bihang fogade Särskilda anvisningar för reklam

vid vissa sälj metoder samt för reklam för vissa varor och tjänster riktad

till den slutlige konsumenten. Internationella Handelskammarens Råd

kan efter att ha hört kammarens nationalkommittér komplettera de särskilda

anvisningarna med ytterligare anvisningar för vissa varor och tjänster

om utvecklingen anses kräva detta.

I del I som således omfattar regler för reklam lämnas under rubriken

»Grundreglernas bakgrund och syfte» följande programförklaring:

Reklamen är ett nödvändigt led i marknadsföringen. Den tjänar på ett

betydelsefullt sätt såväl konsument som näringsliv och samhällsekonomi.

Reklamen har ett socialt ansvar mot konsumenten och mot samhället.

■— All reklam skall vara förenlig med gällande lag. Den skall vidare vara

förenlig med goda seder och den skall vara hederlig och vederhäftig.

— All reklam skall utformas så att den är förenlig med god sed i konkurrensen

näringsidkare emellan.

Reklamen är för sin framgång beroende av att allmänheten kan lita på

den.

— All reklam skall därför utformas så att allmänheten får respekt och

förtroende för reklamen.

I kapitlet A lämnas allmänna förhållningsregler.

Artikel 1 säger att reklam ej får innehålla framställning i ord eller bild

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1969

som strider mot goda seder. Artikel 2 avser hederlighet och säger att reklam

ej får missbruka konsumenternas förtroende och ej får söka dra

fördel av oerfarenhet eller bristande kunskaper hos konsumenten. Enligt

artikel 3 får reklam ej vädja till övertro och vidskepelse.

Artikel 4 avser vederhäftighet och fastslår följande:

Reklam får ej innehålla framställning i ord eller bild som direkt eller

indirekt — genom antydningar, utelämnanden eller oklart framställningssätt

— är ägnad attt vilseleda konsumenten.

Överdrivna påståenden, vilka framstår som faktiska uppgifter, får ej användas

om de kan verka vilseledande.

Den omständigheten att annonsören eller annan i efterhand tillliandagår

konsumenten med rättvisande upplysningar medför ej att vilseledande reklammeddelande

kan anses försvarligt.

Till artikel 4 lämnas vägledande exempel. Sålunda sägs att reklam ej

får vilseleda om bl. a. den utbjudna varans pris och värde eller köpvillkoren.

I kapitlet A finns ytterligare åtta artiklar, vilka här förbigås.

I kapitlet B ges tillämpningsregler. Artiklarna 13 och 14 behandlar ansvaret

för att grundreglerna iakttas.

I artiklarna 15 och 16 ges regler om tolkning. Häri sägs bl. a. att grundreglerna

skall tillämpas efter anda och bokstav. Reklam bör vidare bedömas

med hänsyn till dess förväntade verkan på konsumenten; härvid

bör beaktas att konsumenten i regel påverkas av det helhetsintryck han

får av reklamen vid en snabb kontakt med den.

Artikel 17 ger regler om bevisskyldigheten och fastslår att annonsören

skall vara beredd att inför vederbörligt bedömande organ inom näringslivet

visa riktigheten av uppgift, påstående eller annan framställning i

ord eller bild, om framställningens vederhäftighet med fog blivit ifrågasatt

(s. k. omvänd bevisbörda).

De nu gällande stadgarna för Näringslivets opinionsnämnd antogs den

11 mars 1968. Nämnden består enligt stadgarna av ordförande, tre vice ordförande

samt f. n. 38 ledamöter. Ordföranden skall och vice ordföranden

bör ha avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov

samt äga domarerfarenhet. Nämnden arbetar på två avdelningar. Ärenden

av synnerlig vikt prövas i plenum.

Nämnden bar till uppgift att på begäran avge yttrande huruvida en i

näringsverksamhet vidtagen reklam- eller annan konkurrensåtgärd kan

anses strida mot god affärssed. Vid sin prövning tar nämnden hänsyn

till såväl konsument- som konkurrentintressen. I reklamärenden har nämnden

att särskilt beakta anvisningarna i Internationella Handelskammarens

Grundregler för reklam. Nämnden uttalar sig endast om huruvida åtgärden

objektivt sett står i strid mot god affärssed. Däremot går nämnden

ej in på en bedömning av de bevekelsegrunder som legat bakom kon
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1969

5

kurrenshandlingen. God affärssed utgör ett slags sammanfattning av de

normer av skilda slag, som nämnden tillämpar i sin verksamhet.

Har nämnden funnit att viss konkurrensåtgärd strider mot god affärssed,

skall nämnden enligt stadgarna söka avstyra att åtgärden upprepas.

Rätt att begära yttrande från nämnden tillkommer varje enskild person,

företag eller sammanslutning, som må ha intresse därav. Anmälan är

avgiftsfri. Nämnden avger även efter remiss från allmän åklagare eller

domstol yttrande huruvida viss reklam, som ifrågasätts strida mot 1 §

IKL, kan anses stå i »uppenbar sfrid mot god affärssed». Nämndens

yttrande, som avfattas skriftligen, innehåller en tämligen detaljerad sakframställning

samt i regel också en ganska utförlig motivering. Yttrandet

utmynnar i ett uttalande huruvida den påtalade åtgärden strider mot god

affärssed eller ej.

Yttrandena är numera offentliga. Nämnden kan dock om särskilda

skäl föreligger i visst fall förordna att yttrande inte skall vara offentligt.

Avsikten är att nämndens yttranden fortlöpande skall publiceras i en

årsbok benämnd Otillbörlig konkurrens och god affärssed. Hittills har

tre volymer utkommit avseende åren 1957—1960. Sedan nämnden år 1957

började sin verksamhet har — enligt uppgift från 1968 — över 1 300

ärenden behandlats.

Utredningen om illojal konkurrens (se nästa avsnitt) har i sitt betänkande

»Otillbörlig konkurrens» (SOU 1966:71) framhållit (s. 33) att

nämndens inflytande på handlingsmönstren inom näringslivet torde vara

betydande. Oaktat nämnden inte har några egentliga tvångsmedel till sitt

förfogande är det enligt utredningen sällsynt att den, vars förfarande

ogillats av nämnden, upprepar detsamma.

Pågående lagstiftningsarbete

Gällande rätts stadgande mot s. k. illojal reklam (1 § IKL) innehåller

många begränsningar. Bestämmelsen tar endast sikte på oriktiga uppgifter

om eget företag eller egna varor eller prestationer. Uppgifterna skall

vara lämnade i meddelande för ett större antal personer. För att man skall

kunna ingripa krävs vidare att uppgifterna är ägnade att framkalla

uppfattningen om ett fördelaktigt anbud, att förfarandet står i uppenbar

strid mot god affärssed och att den som lämnade uppgifterna hade eller

borde haft vetskap om deras oriktighet. Dessa begränsningar gör att

stadgandet ansetts föga tjänligt som medel att motarbeta otillbörlig konkurrens.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 juni 1949 tillkallades sakkunniga

för att verkställa utredning rörande revision av varumärkes- och

firmalagstiftningen och vad därmed ägde samband. Enligt direktiven

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1969

skulle de sakkunniga bl.a. överväga frågan om införande av en s. k. generalklausul

mot illojal konkurrens, d. v. s. en allmän regel om förbud mot

konkurrenshandlingar i strid mot god affärssed. De sakkunniga, som antog

benämningen varumärkes- och firmautredningen, avgav i början av

1958 betänkande med förslag till varumärkeslag (SOU 1958: 10). Härefter

återstod av det ursprungliga uppdraget dels att framlägga förslag till ny

firmalag, dels ock att överväga frågan om införande av en generalklausul.

I anledning av riksdagens skrivelser den 21 maj 1957, nr 270, och den 25

mars 1958, nr 149, utvidgades genom Kungl. Maj :ts beslut den 31 maj 1957

och den 18 april 1958 utredningens uppdrag till att omfatta en allmän

revision av lagstiftningen mot illojal konkurrens.

Enligt beslut den 31 mars 1960 skulle varumärkes- och firmautredningen

arbeta som två skilda kommittéer, den ena för revision av firmalagstiftningen

och den andra för revision av lagstiftningen mot illojal konkurrens.

Den sistnämnda kommittén antog namnet utredningen om illojal

konkurrens. Den 14 december 1966 avgav denna utredning betänkandet

»Otillbörlig konkurrens» (SOU 1966:71) med förslag till lag om otillbörlig

konkurrens m. m. Härigenom var utredningsarbetet avslutat. Detta hade

bedrivits i nordisk samverkan med kommittéer i Danmark, Finland och

Norge, vilka haft i uppdrag att revidera dessa länders lagar om otillbörlig

konkurrens. De svenska, finska, danska och norska lagförslagen finns fogade

vid betänkandet som parallelltexter.

Utredningens förslag omfattar en allmän bestämmelse, en s. k. generalklausul

(1 §), samt särskilda stadganden om vilseledande reklam in. m.

(2 §), om företagsspioneri och missbruk av företagshemlighet m. m. (3

och 4 §§) och om bestickning i näringsverksamhet in. in. (5 §). I den avslutande

delen av förslaget finns föreskrifter om sanktioner vid lagöverträdelse

(6—9 §§) om talerätt (10 §), om åtgärder till förebyggande av

fortsatt lagöverträdelse (11 och 12 §§) och om förverkande av muta

(13 §). Under utredningsarbetet har de i 2—5 §§ berörda frågorna behandlats

först, varefter man bedömt andra typfall av konkurrensåtgärder,

för vilka särskilda lagstiftningsåtgärder kunde ifrågasättas. Dessa överväganden

har resulterat i 1 §. Denna arbetsmetod återspeglas i betänkandets

disposition.

Det från praktiska och allmänna samhällssynpunkter centrala stadgandet

i förslaget är 2 § om vilseledande reklam m. m. Enligt detta får näringsidkare

ej använda oriktig eller vilseledande framställning, ägnad att

påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet.

Näringsidkare får ej heller använda framställning, som på grund av sin

utformning eller genom att den angår ovidkommande förhållande är

otillbörlig gentemot annan näringsidkare och ägnad att ha sådan verkan

som i första stycket sägs. Bestämmelserna äger motsvarande tillämpning

på sammanslutning av näringsidkare samt på den som är anställd hos

eller fullgör uppdrag för näringsidkare eller sådan sammanslutning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1969

Det grundläggande krav, som man enligt utredningens uppfattning måste

ställa på all kommersiell reklam, skriftlig som muntlig, är att den är

vederhäftig. Mot ovederhäftig reklam som är ägnad att påverka dem som tar

del därav bör man kunna ingripa med rättsliga medel. Kravet på vederhäftighet

uttrycks i förslaget med att man inte får använda oriktig eller

vileledande framställning, som är ägnad att påverka efterfrågan på vara,

tjänst eller annan nyttighet.

Avsikten med det generellt utformade stadgandet är att man med stöd av

detta skall kunna ingripa mot vilseledande meddelanden och andra framställningar

i reklam, försäljning och annan avsättningsverksamhet samt

i inköps- och liknande verksamhet. Erfarenheterna från svensk rättspraxis,

från Näringslivets opinionsnämnd samt från domstolar och opinionsnämnder

utomlands visar enligt utredningen att det övervägande flertalet

av alla såsom otillbörliga bedömda förfaranden bestått av i ett eller

annat avseende vilseledande framställningar.

Kapitel III i betänkandet är rubricerat »Vissa allmänna synpunkter».

Häri anför utredningen bl. a. följande om det sätt på vilket utredningen

rättstekniskt löst uppgiften att revidera lagstiftningen mot otillbörlig

konkurrens.

Även de föreslagna stadgandena mot företagsspioneri och missbruk av

företagshemlighet m. m. samt mot bestickning i näringsverksamhet m. m.,

vilka i högre grad än stadgandet mot vilseledande reklam m. m. rör förhållanden

näringsidkare emellan, är väsentligt mer generellt utformade än

motsvarande stadganden i gällande lag. De avses följaktligen täcka ett vidare

fält av otillbörliga förfaranden.

Utredningens nu nämnda förslag karakteriseras av att de är mindre

kasuistiska, mer allmänt hållna än närmast motsvarande regler i gällande

lag. Man har nämligen ansett att alltför många och specificerade rekvisit

kan ge anledning till godtyckliga resultat på så sätt att mer förkastliga förfaranden

formellt går fria medan mindre klandervärda handlingar faller

under lagen. En utveckling i riktning mot mer allmänt hållna stadganden

är i linje med utvecklingen under de senaste decennierna inom lagstiftningen

i övrigt, även straffrätten. Ytterst torde detta bero på att samhället blivit

mer komplicerat med fler variationer av etiskt icke godtagbara handlingar

som följd. Materiellt tillfredsställande resultat kan under sådana förhållanden

bäst nås genom att man utformar mer generella stadganden och därigenom

inom tämligen vida ramar bereder större utrymme för domstolarnas

skön.

Utredningen har övervägt särskilda stadganden om olika slag av marknadsföringsmetoder

— exempelvis tilläggserbjudanden, utförsäljningar, realisationer

— och om utnyttjande av annan näringsverksamhet — exempelvis

otillbörlig efterbildning av produkter eller otillbörligt utnyttjande av

annans renommé — men stannat för att inte föreslå stadganden härom.

Det allra mesta av det som utredningen här funnit klandervärt kan angripas

med stöd av stadgandet mot vilseledande reklam eller andra lagar och förordningar.

Men det finns vissa fall av otillbörligt utformade marknadsföringsmetoder,

som inte är åtkomliga på angivet sätt. Detsamma gäller

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1969

några undantagsfall av otillbörligt utnyttjande av annans näringsverksamhet.

För dessa fall föreslår utredningen möjlighet till ingripande genom en

tämligen allmänt utformad bestämmelse, en generalklausul, i lagen om otillbörlig

konkurrens.

Enligt utredningens uppfattning borde principiellt sett det allmänna stadgandet

i lagen placeras efter spiecialstadgandena. Det har emellertid varit ett

starkt önskemål från de övriga nordiska ländernas sida att den svenska

generalklausulen liksom de danska, finska och norska placeras först i förslaget.

Utredningen har ansett sig böra tillmötesgå detta önskemål.

Enligt den sålunda i 1 § första stycket av förslaget upptagna generalklausulen

får i näringsverksamhet ej vidtagas konkurrensåtgärd genom vilken

hederlighet och god affärsmoral åsidosätts gentemot konsumenter eller

näringsidkare. I andra stycket hänvisas beträffande särskilda slag av

otillåtna handlingar till stadgandena i 2—5 §§. Därmed markeras att 1 §

skall tillämpas endast på andra typfall av otillbörlig konkurrens än de

som behandlas i de följande paragraferna.

Utredningen framhåller alt de typfall för vilka den generella normen

skall bilda ram för bedömningen är främst etiskt klandervärda marknadsföringsmetoder.

Utredningen understryker emellertid betydelsen av att

1 § bara tillämpas på metoder och åtgärder, som otvivelaktigt är otillbörliga

från allmän synpunkt. Det i princip fria valet mellan olika konkurrensmetoder

får under inga förhållanden beskäras med stöd av 1 § lagen om

otillbörlig konkurrens.

Beträffande frågor om påföljder, talerätt in. in. anför utredningen följande

(sammanfattningen s. 325 f.).

Stadgandena i 1 och 2 §§ i utredningens förslag bygger på uppfattningen

att det är ett allmänt intresse, gemensamt för konsumenterna och näringslivet,

att ohederliga konkurrensåtgärder och vilseledande framställningar

motarbetas. Vem som vidtar åtgärden eller använder framställningen och

hans subjektiva avsikter därmed framstår som mindre väsentligt. Angeläget

är att överträdelse av 1 och 2 §§ beivras på sådant sätt att domstolens

avgörande uppfattas inte så mycket som en reaktion i det enskilda fallet

utan som normgivande för framtiden. Påföljden för överträdelse bör utformas

så att det blir möjligt att ingripa också mot oarter som kanske under

en tid passerat opåtalade men som man vid en närmare prövning anser böra

motarbetas.

Allt detta talar för att den primära sanktionen vid överträdelse av 1 eller

2 § bör vara av domstol meddelat förbud. Till stöd härför kan också åberopas

en internationell jämförelse — Sverige är veterligen det enda land i den

västerländska kulturkretsen som inte har förbud som påföljd på detta

rättsområde.

Utredningen föreslår därför att om någon vidtar åtgärder eller använder

framställning, som avses i 1 resp. 2 §, skall domstol kunna vid vite förbjuda

honom att fortsätta därmed. Sådant förbud skall också under särskilda förutsättningar

kunna meddelas interimistiskt. Förbudssanktionen skall kunna

tillgripas oavsett om något subjektivt klandervärt ligger vederbörande

till last eller ej.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1969

Talan om förbud skall enligt förslaget kunna föras av var och en som

lider förfång av åtgärden eller framställningen samt av sammanslutning av

konsumenter eller löntagare eller sammanslutning av näringsidkare. För

att konsumenternas intressen skall bli effektivt tillvaratagna föreslås

dessutom att Kungl. Maj :t skall förordna viss myndighet att föra talan om

förbud enligt lagen.

Uppsåtlig överträdelse av 2 § kan vara en gärning som ligger mycket nära

bedrägeri. Företagsspioneri och missbruk av företagshemlighet, teknisk förebild

eller teknisk föreskrift samt bestickning och tagande av muta är också

gärningar som till sin allmänna karaktär är besläktade med olika brott enligt

brottsbalken. Anledning saknas att i dessa senare fall ingripa med rättsliga

medel annat än vid uppsåtliga förfaranden. För uppsåtliga brott mot 2—5

§§ föreslås därför straff som påföljd. Brotten skall enligt förslaget falla

under allmänt åtal, dock under förutsättning av angivelse såvitt gäller 3

och 4 §§. Subsidiär åtalsrätt har enligt allmänna regler målsäganden och

enligt stadgande i förslaget den myndighet och de organisationer, som äger

föra förbudstalan.

Brottslig gärning och överträdelse av meddelat vitesförbud är enligt förslaget

skadeståndsgrundande. Däremot har det ansetts mindre väl förenligt

med allmänna svenska skadeståndsrättsliga principer att föreslå skadeståndsskyldighet

vid icke uppsåtlig överträdelse av 1 eller 2 §. Skadeståndssanktionen

har f. ö. bedömts ha ringa praktisk betydelse i dessa fall.

I 9 kap. 8 § andra punkten brottsbalken finns ett stadgande om visst oredligt

förfarande i samband med utövning av yrke eller näring. De gärningar

som avses i detta stadgande täcks helt av stadgandet mot vilseledande reklam

m. m. i 2 § i utredningens förslag. Utredningen föreslår därför att 9

kap. 8 § andra punkten brottsbalken upphävs.

Betänkandet om otillbörlig konkurrens har remissbehandlats, och i

Kungl. Maj :ts kansli pågår arbete med att utarbeta lagförslag i ämnet.

Lagstiftningsarbetet sker i samråd med de övriga nordiska länderna.

Enligt vad utskottet erfarit kan proposition väntas bli förelagd riksdagen

vid årsskiftet 1969/1970.

Konsumentutredningen

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1967 tillkallade chefen

för handelsdepartementet sakkunniga för att utreda riktlinjerna för den

statliga konsumentupplysningen samt därmed sammanhängande forsknings-,

provnings- och undersökningsverksamhet.

Ur direktiven för utredningen må följande antecknas.

Den statliga konsumentupplysningen och konsumentforskningen har under

senare år blivit föremål för livlig debatt. Intresset för dithörande problem

har vuxit främst hos löntagarnas organisationer och andra sammanslutningar,

som företräder konsumentintressen, men även inom näringslivets

organ av olika slag. Krav har ställts på en utvidgning och effektivisering

av verksamheten.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1969

De statliga organ, som svarar för verksamhet på konsumentområdet,

nämligen statens konsumentråd, statens pris- och kartellnämnd och statens

institut för konsumentfrågor, har verkat i ungefär ett decennium. Nämnas

bör även den halvstatliga varudeklarationsnämnden, som inrättades i början

av 1950-talet.

Sedan riktlinjerna för verksamheten inom dessa institutioner drogs upp,

har en intensiv samhällsutveckling ägt rum. Det tekniska framåtskridandet

har fört med sig att det sortiment av varor och tjänster som bjuds ut till

allmänheten ökats med en mångfald nya produkter, däribland åtskilliga som

är tekniskt komplicerade och för lekmannen svåra att bedöma. Samtidigt

har realinkomsterna stigit avsevärt, vilket innebär att genomsnittskonsumenten

i dag frågar efter ett betydligt bredare sortiment av varor och

tjänster än ännu för tio år sedan. På grund bl. a. av detaljhandelns rationalisering

har emellertid den personliga vägledning vid inköpen, som konsumenten

tidigare ofta kunde få i butikerna, i stor utsträckning fallit bort.

Härtill kommer att reklamen, som blivit allt intensivare, i allmänhet är av

suggestiv karaktär och endast delvis förmedlar sådana kunskaper, som konsumenterna

behöver för sina bedömningar. Kvinnornas ökade yrkesverksamhet

utanför hemmen ställer också krav på arbetstidsbesparande rationaliseringsåtgärder

i det husliga arbetet.

Mot denna bakgrund är det angeläget att åtgärder till förbättring av

konsumentens situation närmare övervägs och att en utredning av denna

fråga kommer till stånd. I första hand bör den statliga och statsunderstödda

konsumentupplysningen och konsumentforskningen ses över i ett sammanhang.

Syftet med översynen bör främst vara att klarlägga möjligheterna att

höja effektiviteten, att belysa verksamhetens roll i samhällsekonomin samt

behovet av insatser på detta område och att dra upp sådana riktlinjer för

verksamheten, att den på ett ändamålsenligt sätt kan fylla sin uppgift i

dagens samhälle.

Riktlinjerna skall avse verksamhetens målsättning och huvudsakliga inriktning.

Utredningen bör också pröva verksamhetens organisation, arbetsformer,

metoder och medel. Vid utredningsarbetet bör erfarenheterna från

den hittills bedrivna verksamheten av detta slag beaktas. Uppmärksammas

bör vidare de önskemål, som förs fram av löntagarorganisationer och andra

sammanslutningar, som kan anses företräda allmänna konsumentintressen.

Konkreta planer bör göras upp för verksamhetens fortsatta utveckling och

utbyggnad på kort och lång sikt.

Konsumentupplysningens allmänna syfte kan sägas vara att ge sådan information

som gör allmänheten bättre skickad att på ett ändamålsenligt

och för individerna tillfredsställande sätt utnyttja sina ekonomiska resurser.

Härvid bör eftersträvas att öka medborgarnas förmåga att realistiskt

bedöma de egna behoven, att planera konsumtionen och att värdera de ekonomiska

riskerna vid inköpen. Konsumenterna bör bibringas sådana kun
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1969

skaper om varor och tjänster att de blir i stånd att självständigt välja vad

som bäst svarar mot deras behov.

Vid sina överväganden om verksamhetens målsättning och inriktning bör

utredningen söka bilda sig en uppfattning om de skiftande behov av konsumentupplysning

som kan tänkas föreligga hos allmänheten. Ställning

bör tas till frågan vilka av dessa behov som ur sociala och samhällsekonomiska

synpunkter bör tillgodoses i första hand. De prioriteringsfrågor, som

aktualiseras, gäller såväl vilka konsumentgrupper som konsumentupplysningen

bör riktas till som vilka varor och tjänster den bör handla om. I

båda dessa hänseenden kan en effektivitetsfrämjande koncentration och

avgränsning av verksamheten visa sig möjlig.

Särskilt bör framhållas, att konsumentupplysningen avser såväl egenskaperna

hos varor och tjänster som priset för dessa. F. n. är verksamheten

organisatoriskt uppdelad på så sätt, att institutet för konsumentfrågor

-— jämte varudeldarationsnämnden — huvudsakligen svarar för

upplysning om egenskaperna under det att upplysning i prisfrågor lämnas

av pris- och kartellnämnden. Viss samverkan mellan de båda organen förekommer.

Ett befogat önskemål är emellertid att upplysningen om egenskaper

och pris beträffande enskilda varor samordnas mera direkt än som

hittills varit möjligt. Förutsättningarna för en sådan samordning bör undersökas

och förslag bör läggas fram om lämpliga åtgärder.

Utskottet

I motionerna påpekas att det hos vissa detaljhandelsföretag förekommer

att priserna för utbjudna varor i annonser och i butiker anges exklusive

mervärdeskatt, varefter köparna vid betalningen avkrävs skattebeloppen

utöver de angivna priserna. Motionärerna anser att de företagare inom

skilda branscher som tillämpar sådan prissättning uppenbarligen gör detta

i den förhoppningen att deras priser skall framstå som mera konkurrenskraftiga

än de i själva verket är. Enligt motionärerna skapar emellertid

förfaringssättet förvirring, och de anser det vilseledande för konsumenterna.

Motionärerna understryker att all annonsering bör vara informativ

och att prisangivelser bör ske på sådant sätt att de underlättar jämförelser

mellan prissättningen hos olika företag. Eftersom missvisande prisangivelser

enligt motionärerna motverkar dessa syften yrkar de att riksdagen

hemställer att Kungl. Maj:t uppdrar åt konsumentutredningen att skyndsamt

utreda frågan om förbud mot ofullständig prisangivelse och speciellt

då prissättning utan inräknande av mervärdeskatt.

Inom justitiedepartementet pågår arbete med att utarbeta förslag till lag

om otillbörlig konkurrens. Till grund för arbetet ligger det betänkande i

ämnet, som år 1966 avgavs av utredningen om illojal konkurrens, samt

remissyttranden över betänkandet. Det centrala stadgandet i utredningens

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1969

förslag rör vilseledande reklam. Enligt detta stadgande får näringsidkare

inte använda oriktig eller vilseledande framställning ägnad att påverka efterfrågan

på eller utbudet av vara. Utredningen har också undersökt andra

marknadsföringsmetoder som ansetts klandervärda men som inte kan angripas

med stöd av stadgandet om vilseledande reklam eller på annat sätt.

Sådana metoder har av utredningen rättstekniskt fångats in under den

föreslagna lagen genom att i denna intagits en allmän bestämmelse, en

generalklausul, enligt vilken i näringsverksamhet ej får vidtagas konkurrensåtgärd,

genom vilken hederlighet och god affärsmoral åsidosätts mot

konsumenter eller näringsidkare. Såvitt framgår av betänkandet har utredningen

under arbetet med nämnda stadganden inte uppmärksammat det i

motionerna berörda spörsmålet om prisangivelser exklusive skatt. Ej heller

under remissbehandlingen synes frågan ha berörts.

Enligt utskottets mening kan emellertid prisangivelse utan inräknande av

mervärdeskatt i många fall leda till att konsumenter vilseleds, och förfaringssättet

försvårar obestridligen jämförelse mellan olika företags priser.

Det är därför angeläget att man överväger åtgärder för att komma till

rätta med sådana och liknande former av ofullständig prisangivelse. Enligt

utskottets mening synes sådant övervägande kunna ske i samband med

pågående lagstiftningsarbete rörande otillbörlig konkurrens.

På grund av det anförda hemställer utskottet

att motionerna I: 802 och II: 926 icke föranleder annan åtgärd

från riksdagens sida än att motionerna jämte utskottets

utlåtande överlämnas till Kungl. Maj :t för närmare övervägande.

Utskottet hemställer därjämte att ärendet företas till avgörande efter

endast en bordläggning.

Stockholm den 25 mars 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson

(s), Knut Johansson (s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson

(s), Skärman (fp)* och Ferdinand Nilsson (ep);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström

(s), Tobé (fp)*, Hedin (in)*, fröken Anderson (s), herrar Hugosson (s)

och Josefson i Arrie (ep).

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1969

13

Reservation

av herr Ferdinand Nilsson (ep), som ansett att det avsnitt under rubriken

Utskottet, som börjar med orden »Enligt utskottets» och som slutar med

orden »otillbörlig konkurrens» bort ha följande lydelse:

Det av motionärerna påtalade förhållandet att inom detaljhandeln växlande

praxis tillämpas beträffande formen för uppbärande av statsverket

tillkommande mervärdeskattemedel kan otvivelaktigt medföra viss oklarhet

vid jämförelse av åsatt pris för samma vara. Den förvirring och det vilseledande

av köparen, varom i motionerna talas, som av denna växlande

praxis kan förekomma beträffande vad som är en varas verkliga pris begränsas

maximalt av för skatten gällande uttagningsprocent.

Motionärernas förslag att mervärdeskatten obligatoriskt skall uträknas

i förväg och skattebeloppet alltid inräknas och döljas inom angivet pris

innebär otvivelaktigt en utväg. Samma resultat och större klarhet skulle

emellertid nås genom att skattebeloppet alltid öppet angives vid försäljningen.

En tvångsbestämmelse i enlighet med vad i motionerna föreslås om skattebeloppets

inberäknande och döljande i priset skulle lätt kunna uppfattas

som en åtgärd ägnad att för den betalande undanskymma skattebeloppets

storlek och låta producenter och mellanhänder ensamma framstå som

ansvariga för prissättningen.

Enligt utskottets mening synes ovan angivna överväganden kunna ske i

samband med pågående lagstiftningsarbete rörande otillbörlig konkurrens.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:112 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om förbud mot ofullständig ''prisangivelse. a1 i texten