Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om tilläggsdirektiv till Byggnadslagutredningen, som innebär att den får i uppgift att pröva möjligheterna att i en ny lag införa regler, som inom detaljplaneringens ram tillgodoser människornas behov av fysisk aktivitet på sin fritid, i enlighet med vad som anförts i motionen». Gällande bestämmelser Man brukar vid bebyggelseplaneringen skilja mellan översiktlig planering och detaljplanering.

1969-03-25 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:26, Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om tilläggsdirektiv till Byggnadslagutredningen, som innebär att den får i uppgift att pröva möjligheterna att i en ny lag införa regler, som inom detaljplaneringens ram tillgodoser människornas behov av fysisk aktivitet på sin fritid, i enlighet med vad som anförts i motionen». Gällande bestämmelser Man brukar vid bebyggelseplaneringen skilja mellan översiktlig planering och detaljplanering.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969

1

Nr 26

Utlåtande i anledning av dels motioner angående ökat konsumentinflytande

vid stadsplanering m. in., dels motioner

angående samhällsplaneringen i viss del, dels

ock motioner angående beaktande vid stads- och byggnadsplanering

av behovet av friluftsliv.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till

lagutskott hänvisade motioner, nr 16 i första kammaren av herr Pettersson,

Arne, m. fl. och nr 24 i andra kammaren av herr Svenning m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam

utredning beträffande en sådan anpassning av byggnadslagstiftningen och

planeringsprocessen att ett mera direkt konsumentinflytande möjliggöres».

Inom riksdagen har väckts två likalydande motioner, nr 306 i första

kammaren av fru Olsson, Elvy, in. fl. och nr 335 i andra kammaren av herr

Grebäck m. fl., i vilka motioner liemställes

»att riksdagen måtte besluta

att nu gällande sekretess i planärenden enligt 8 § i lagen om inskränkning

i rätten att utbekomma allmänna handlingar upphäves enligt förslag

som lämnades av offentlighetskommittén (SOU 1966: 60);

att hos Kungl. Maj :t anhålla om bestämmelser om att kommunerna skall

förmedla gjorda planer till lokala politiska och fackliga organisationer, hyresgäströrelsen,

stadsdelsråd, biblioteksinstitutioner, skolor och andra föreningar

och inrättningar som kan ha intresse av planerna, samt i övrigt

stimulera debatten i kommunen så att alla får reell möjlighet att inkomma

med synpunkter inom viss tid;

att hos Kungl. Maj :t hemställa om tilläggsdirektiv till bygglagutredningen

angående krav på upprättande av alternativa planer i samhällsplaneringen

enligt riktlinjer som anförts i motionen ovan;

att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om att kommunerna i avvaktan

på bygglagutredningens resultat rekommenderas att pröva olika vägar att

på ett tidigt stadium möjliggöra insyn och stimulera debatten om såväl

målsättningar och program för kommunernas utveckling och planering

som olika skisser och planer».

Motionerna har hänvisats till konstitutionsutskottet, såvitt avser ändring

i sekretesslagen, och i övrigt till lagutskott. De har i sistnämnda del behandlats

av tredje lagutskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 sand. 3 avd. Nr 26

0103039

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969

Utskottet har slutligen behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,

nr 808 i första kammaren av herr Sundin och nr 912 i andra kammaren

av herr Fälldin.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om tilläggsdirektiv

till Byggnadslagutredningen, som innebär att den får i uppgift

att pröva möjligheterna att i en ny lag införa regler, som inom detaljplaneringens

ram tillgodoser människornas behov av fysisk aktivitet på

sin fritid, i enlighet med vad som anförts i motionen».

Gällande bestämmelser

Man brukar vid bebyggelseplaneringen skilja mellan översiktlig planering

och detaljplanering. Den översiktliga planeringen gäller större områden,

tar ställning till de grundläggande frågorna om bebyggelsens ordnande och

anger de stora linjerna därför. Detaljplaneringen åter gäller mera begränsade

områden, där tätbebyggelse finns eller kan väntas inom den närmaste

tiden; den går ut på att ordna bebyggandet av området i detalj så långt

som anses nödvändigt.

Den nuvarande lagstiftningen, främst 1947 års bijggnadslag (BL), ställer

två planformer till förfogande för översiktlig planering, nämligen regionplan

och generalplan, samt upptar två detaljplaneformer, nämligen stadsplan

och bgggnadsplan.

Institutet regionplan (126—135 §§ BL) avser att möjliggöra en gemensam

planläggning för två eller flera kommuner, vilka på grund av geografiska

eller ekonomiska förhållanden har en intressegemenskap. Regionplan

skall upprättas då för två eller flera kommuner gemensam planläggning

finnes böra äga rum i ett eller flera hänseenden beträffande grunddragen

för markens användning, såsom i fråga om viktigare trafikleder,

flygplats, områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv samt anläggningar

för vattenförsörjning och avlopp. Regionplanen skall tjäna till

ledning vid arbetet på de inomkommunala planerna. Kungl. Maj :t bestämmer

huruvida regionplan skall finnas, regionplaneområdets omfattning och

i vilka hänseenden gemensam planläggning skall äga rum. Sedan regionplanen

färdigställts, prövas och fastställes den av Kungl. Maj :t.

Generalplan (9—23 och 96—-97 §§ BL) är en inomkommunal översiktsplan

till ledning för framtida detaljplanering. Planen skall ange grunddragen

för markens användning till olika ändamål, såsom till täbebyggelse,

viktigare trafikleder och andra allmänna platser.

Generalplan antas av stadsfullmäktige, resp. kommunalfullmäktige. På

framställning av kommunen kan den även fastställas av Kungl. Maj :t. Fastställd

generalplan medför att kommunen får till sitt förfogande vissa

tvångsmedel mot markägarna. I det övervägande antalet fall har emellertid

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969

3

generalplaneförslag varken antagits eller fastställts utan endast framlagts

för kommunens fullmäktige, som lagt förslaget till handlingarna utan formligt

beslut.

Stadsplan (24—75 och 105—106 §§ BL) är i princip formen för detaljplanering

i städer och stadsliknande samhällen men kan även användas för

större tätort på landet. Stadsplan är den mest detaljerade av alla planformer.

Den skall utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål

avsedda områdena, nämligen byggnad skvarter, gator och andra allmänna

platser samt specialområden såsom järnvägs- och andra särskilda trafikområden,

hamnområden, idrottsområden m. m. Den skall också uppta

erforderliga bestämmelser om exploateringsgraden, byggnadssättet, byggnadsläge,

högsta tillåtna hushöjd in. m.

Stadsplan och ändring däri antas av kommunens fullmäktige eller av

byggnadsnämnden efter fullmäktiges delegation. För att bli gällande måste

den fastställas av länsstyrelsen. Större och mera betydelsefulla fastställelseärenden

skall länsstyrelsen underställa Kungl. Maj :ts prövning.

Bijggnadsplan (76 och 107—118 §§ BL) kommer främst till användning

för detaljplanering på landsbygden men kan efter beslut av länsstyrelsen

användas även i stad. Byggnadsplan är i regel betydligt enklare och innefattar

en mindre långt gående reglering än stadsplan. Byggnadsplan antas

av kommunens fullmäktige (eventuellt efter delegation av byggnadsnämnden)

och fastställs därefter av länsstyrelsen.

Närmare bestämmelser om planläggning finns i 2 kap. i byggnadsstadgan

den 30 december 1959 (BS). Kapitlet inleds med ett allmänt stadgande om

planläggning, som är gemensamt för alla planinstitut (9 §). All bebyggelseplanering

skall enligt paragrafen grundas på en rimlig avvägning mellan

de olika allmänna och enskilda intressen som gör sig gällande i det särskilda

fallet. Det framhålls särskilt att områden som är lämpade och behövliga

för friluftsliv såvitt möjligt skall bevaras.

Vid uppgörande av stadsplan skall enligt 12 § de anspråk tillgodoses

som ur olika synpunkter skäligen kan ställas på en väl ordnad bebyggelse.

Därvid skall bl. a. hänsyn tas till de fordringar som bör uppställas ur

sundhets-, skönhets- och trevnadssynpunkt.

Vad som gäller beträffande stadsplan gäller i huvudsak också för byggnadsplan

(13 §).

BS innehåller också bestämmelser om förfarandet vid upprättande, antagande

och fastställelse av plan (14—23 §§). Dessa har till syfte bl. a. att

skapa garantier för att enskilda sakägare och andra intressenter får tillfälle

att framföra sina synpunkter redan på ett inledande stadium av förfarandet.

I 14 § stadgas sålunda att den som upprättar förslag till plan

skall samråda med kommunens styrelse eller annat organ som kommunens

fullmäktige bestämmer samt övriga myndigheter, sammanslutningar och

enskilda personer, som kan ha ett väsentligt intresse av frågan.

2—0103039 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 26

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969

Beträffande bakgrunden till bestämmelsen om samråd må här återges

vad föredragande departementschefen anförde vid dess tillkomst (prop.

1959: 168 s. 211):

För att få fram en god plan är det nödvändigt att planförfattaren på ett

så tidigt stadium som möjligt gör sig underrättad om de synpunkter på frågan,

som företrädes av intressenterna. Planerna — vare sig det är fråga om

regionplaner, generalplaner, stadsplaner eller byggnadsplaner — får inte

urarta till ritbordsprodukter, tillkomna utan kontakt med de praktiska problem,

av vilka de skall anvisa en lösning. Hur självklart detta än borde vara,

är det svårt att frigöra sig från känslan av att det syndas mycket på denna

punkt. Det kunde med hänsyn härtill i och för sig vara befogat att konstruera

förfarandet vid tillkomsten av en plan såsom en verklig förrättning

efter mönster av t. ex. bestämmelserna i jorddelningslagstiftningen.

Emellertid får man icke bortse från den motsatta synpunkten, nämligen

att det med hänsyn till allmänna intressen ibland är befogat att omgärda

planläggningen med en viss sekretess. Denna får visserligen icke drivas

så långt, att planerna tillkommer såsom beställningsarbeten utan medverkan

av de enskilda sakägarna. Dessas uppfattning bör alltid så långt möjligt

inhämtas i förväg. Däremot är det inte alltid nödvändigt och ibland

direkt olämpligt att hålla sakägarna kontinuerligt underrättade om de lösningar,

som planförfattaren kommer fram till. I detta hänseende växlar

förhållandena från fall till fall, och det är knappast möjligt att utforma någon

allmängiltig regel.

En lämplig kompromiss mellan de stridiga synpunkterna torde vara den,

som utredningen förordat, nämligen att förfarandet vid planernas utarbetande

icke regleras genom några mera detaljerade bestämmelser men att

det dock uttryckligen föreskrives, att planförfattaren skall bedriva samråd

med de myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer, som kan ha

ett väsentligt intresse av frågan, samt att det ålägges vederbörande att för

fastställelsemyndigheten redovisa det samråd, som bedrivits. Denna lösning

synes därför böra godtagas. Härvid förutskickas, att underlåtenhet från

planförfattarens sida att efterkomma bestämmelsen — om den har till följd

att det möter svårighet för fastställelsemyndigheten att bedöma, huruvida

planförslaget innebär den bästa lösningen av frågan — i och för sig kan

utgöra skäl att vägra fastställelse.

Enligt 15 § BS skall förslag till stadsplan eller byggnadsplan upprättas på

grundval av en för ändamålet avsedd karta över det område, som berörs av

förslaget, grundkarta. I en vid kartan fogad förteckning skall redovisas

bl. a. de fastigheter, samfälligheter och andra områden, som berörs av förslaget,

samt deras ägare (fastighetsförteckning). Har fråga väckts att generalplan

skall helt eller delvis fastställas skall sådan förteckning upprättas

för det område som berörs av frågan.

Förslag till plan skall, då det överlämnas till kommunal eller statlig myndighet

för antagande eller fastställelse, vara åtföljd av bl. a. grundkarta och

fastighetsförteckning i de fall sådana skall upprättas, beskrivning över förslaget

med erforderlig motivering samt redogörelse för det samråd med

myndigheter, markägare och andra, som ägt rum vid utarbetande av förslaget

(16§ BS).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969

5

Innan förslag till plan antas skall det under viss tid utställas till granskning

genom byggnadsnämndens eller, då fråga är om regionplan, genom

regionplaneförbundsstyrelsens försorg (17 §). Den som inte är nöjd med

förslaget äger inom den utsatta tiden framställa anmärkning däremot hos

den myndighet som ombesörjt utställandet. Då så befinns lämpligt får på

en gång utställas två eller flera alternativa förslag. Tiden för granskningen

får inte sättas kortare än tre månader, där fråga är om regionplan, och inte

kortare än tre veckor i övriga fall. Kungörelse om utställandet skall ske i

den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten införs.

Vid utställande av förslag till stadsplan eller byggnadsplan skall byggnadsnämnden,

före ingången av den tid som bestämts för förslagets granskning,

med posten under rekommendation eller eljest bevisligen avsända skriftlig

underrättelse om innehållet i den utfärdade kungörelsen till varje känd och

inom riket boende markägare, som berörs av frågan och inte skriftligen

godkänt förslaget.

Vidtas ändring i förslag till plan, sedan det varit utställt till granskning,

skall det utställas på nytt. Nytt utställande behövs dock inte, bl. a. om de

sakägare som berörs av ändringen skriftligen godkänt den.

Motionerna

I motionerna 1:16 av herr Arne Pettersson m. fl. och 11:24 av herr

Svenning m. fl. anförs bl. a. att det vid utformningen av vårt demokratiska

samhälle behövs ökade kontakter och ökat förtroendemanna- och konsumentinflytande

för att kunna fånga upp de mångas önskemål och prioriteringar.

Det gäller för människor i alla åldrar och grupperingar. Konsumenterna

måste få komma till tals och det har i hög grad sitt berättigande

även när det gäller stadsplanefrågor. Stadsplaneringen får inte, säger motionärerna,

bara vara en uppgift för en begränsad grupp av politiker och

fackmän. Det kräves en samverkan i första hand med bostadskonsumenterna.

Dels är det konsumenternas miljö- och levnadsbetingelser det gäller,

dels är det denna grupp som i största utsträckning betalar kostnaderna för

en god bostad och en god boendemiljö.

Det är därför, fortsätter motionärerna, av största betydelse när förslag

till en ny stadsplan och en bättre boendeservice läggs fram att man kan

visa att förslaget står i överensstämmelse med de bostadsintresserades uppfattningar.

Det är av vikt att man hämtat argument och prioriteringar från

konsumenterna själva och att med detta som underlag vidare diskuterar

planutformningen med politikerna, byggherrarna och serviceproducenterna.

När det numera framhålles i debatten att konsumenten måste få deltaga

i planbeslutet, så innebär det inte att konsumenten ställes i motsatsställning

till politiker eller planerare, men det är av betydelse att man kan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969

få ett någorlunda fast grepp på konsumenternas önskemål. Detta sägs i

motionerna vara möjligt genom att det finns organisationer som har god

inblick i den stora majoritetens uppfattningar och önskemål beträffande

stadsplaneringen. Inom hyresgäströrelsen har exempelvis under lång tid

undersökningar gjorts om hyresgästernas önskemål, och denna intervjuundersökning

fortsätter. Man har för övrigt inom rörelsen utarbetat ett

program om boendemiljö, som bl. a. bygger på de undersökningar som

gjorts. Även de sociala myndigheterna och hälsovårdsmyndigheterna har

genom sin verksamhet rik erfarenhet och kan ge synpunkter på en god

boendemiljö. Representanter för dessa organisationer kan låta den stora

gruppen konsumenters önskemål komma till uttryck. Det är av stor betydelse

att dessa representanter kopplas in i god tid i stadsplanearbetet

och att de organisationer som de representerar blir remissorgan i stadsplanefrågor.

Detta inte minst därför att det ofta framhålles, särskilt från

kommunalt håll, att det är svårt att utarbeta en alltomspännande boendeservice

på ett riktigt sätt. Motionärerna anför att vi exempelvis har en

mängd åldringar, handikappade och tillfälligt sjuka, som för närvarande

upptar dyrbara vårdplatser därför att deras nuvarande bostadsmiljö inte

på något sätt är lämplig. Det skulle vara mycket effektivare att på ett tidigt

stadium tillgodose deras krav på service och god miljö i våra blivande bostadsområden.

Speciellt åldringarna kommer att kunna betala för att få

sina grundläggande krav tillgodosedda, därför att deras ekonomiska situation

avsevärt kommer att förbättras i takt med utbyggnaden av ATP. Även

hänsynstagande till de handikappades problem vid utformningen av de nya

stadsplanerna skulle innebära besparingar inom sjukvård och socialvård.

Också andra frågor skulle få en allsidigare belysning genom kontakten

med bostadskonsumenterna. Det gäller barnen, som behöver ordentligt tilltagna

trafikskyddade lekplatser och dessutom varierande och fantasiskapande

lekredskap, och ungdomen, som utöver rik tillgång till yttre lekoch

idrottsplatser även har behov av studie- och fritidslokaler samt gemensamma

större samlingslokaler.

Motionärerna framhåller att trafiksäkerheten i städernas storstadsområden

också är en fråga av betydelse inte minst med hänsyn till att gamla

människor kan känna sig isolerade i sina bostäder. Ett annat viktigt önskemål

där allas medverkan behövs är ställningstagande till bullerproblemen.

Avslutningsvis anföres i motionerna att konsumenternas medverkan är

angelägen vid utarbetandet av stadsplaneförslag såväl på jungfrulig mark

som vid sanering av äldre bostadsområden, där problemen kan vara ännu

mer komplicerade. En utvidgning av remissorganen vid behandling av

stadsplaneärenden är enligt motionärernas mening av största betydelse.

I motionerna I: 306 av fru Elvy Olsson in. fl. och II: 335 av herr Grebäclc

m. fl. anförs bl. a. att den informella utställningen av planförslag för all
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969 7

mänhetens granskning ur många synpunkter i dag är betydelselös. En mer

aktiv och väsentligt utökad form av information krävs. En presentation av

problemställningar och alternativ till lösningar borde vara ett rutinmässigt

inslag i handläggningen av alla planäranden. Information till allmänheten

bör enligt motionärernas mening ges på alla stadier i planeringen och så

att allmänheten kan framföra sina synpunkter till alla instanser som behandlar

ärendet. Av stor vikt är också att frågeställningarna åskådliggörs

på ett sådant sätt, att också den, som inte är expert, kan deltaga i diskussionen.

Man kan t. ex., heter det i motionerna, tänka sig att med filmens

och datateknikens hjälp utveckla metoder för att på ett enkelt sätt presentera

perspektivbilder och miljöbeskrivningar av stadens (stadsdelens,

kvarterets etc.) framtida utseende. För presentationen av färdiga förslag

bör krävas regelrätt marknadsföring. Det bör finnas möjligheter för allmänheten

att diskutera och framföra sina synpunkter t. ex. muntligt i diskussion

eller genom att lägga papper i en brevlåda eller tala in åsikter på

band. Material om planerna bör tillställas bibliotek och skolor samt olika

organisationer (politiska, fackliga, hyresgästföreningar etc.), som verkar

i det berörda området. Massmedia bör också utnyttjas för att sprida upplysningar.

Motionärerna framhåller vidare att ansvarsfördelningen i planprocessen

är oklar. Större vikt måste läggas vid programarbete och kvalitativa målsättningar

för planeringen. Det är huvudsakligen de förtroendevaldas uppgift

och skyldighet att sysselsätta sig med dessa frågor. Därefter bör fackmännen

ges huvudansvaret för att alternativa skisser och planer arbetas

fram som uppfyller beställarens programidéer. Förtroendemännen måste

enligt motionärernas mening ge fackmännen större möjligheter att pröva

alternativa lösningar i planeringsfrågor och ge dem uppdragen i så god

tid att utvecklingen inte hinner bli teknisk-ekonomiskt låst. Fackmannen

måste acceptera att låta sitt arbete kontinuerligt följas och att olika förslag

diskuteras. Strävan på samhällsplaneringens alla nivåer måste, sägs det i

motionerna, vara att utarbeta alternativa planer, som kan föreläggas allmänhet,

organisationer och beslutande församlingar. I inledande skeden

bör dessa kunna utgöras av skisser som visar konsekvenserna av olika huvudalternativ.

Allteftersom man bestämmer sig för vissa av dem bör insatserna

ökas för mera genomarbetade och detalj studerade förslag. En annan

väg är att låta flera olika grupper av fackmän i konkurrens utarbeta planförslag.

Den snabba utvecklingen inom datatekniken gör att man inom kort

till relativt låga kostnader kan framställa olika planeringsalternativ. De

extra kostnader som kan komma att bli följden av utredningar med flera

alternativ får vi enligt motionärerna vara beredda att betala, om vi önskar

en hög miljöstandard och om reell demokrati skall kunna uppnås i samhällsplaneringen.

En extra kostnad under planeringsskedet kan komma att

visa sig vara en inbesparing för framtiden, om väsentliga kvalitativa krav

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969

beaktats, med större social och hygienisk anpassning för människorna som

följd.

I motionerna I: 808 av herr Sundin och II: 912 av herr Fälldin anförs bl. a.

att en god fysisk kondition underlättar för den enskilde individen att klara

de krav som ställs i hemmet, i skolan och på arbetsplatsen. Motståndskraften

mot sjukdomar blir större liksom förutsättningarna för psykisk

anpassning och trivsel. Många ställer därför starka krav på tillgång till

motions- och aktivitetsmöjligheter under fritiden. Kraven finns i alla åldrar

och de växer sig starkare i takt med att stillasittandet och den fysiska

inaktiviteten i arbetslivet ökar. Stress har enligt motionärerna blivit något

av ett nyckelord i vårt samhälle. Vanligen avser man med stress de negativa

reaktioner, som kan uppkomma beroende på att individens reaktioner fortfarande

sker efter ett mönster som var anpassat till gårdagens yttre förhållanden.

Ett bra sätt att motverka individens stressreaktioner är att höja

den fysiska konditionen. Det är därför uppenbart, sägs det i motionerna,

att förslag som syftar till att öka den fysiska aktiviteten hos en bred allmänhet

måste få starkt stöd.

Motionärerna framhåller vidare att önskan om tillgång till aktivitet tydligt

kan spåras i samhällen där möjligheterna till sådan ej nog tillgodosetts.

Man kan enligt vad motionärerna anför till en del föra de speciella anpassningsproblem

som uppträtt bland framför allt ungdomen i många samhällen

till bristande möjligheter till aktivitet i olika former. Det bostadsområde

som den enskilde bor i måste kunna erbjuda ett varierande utbud

av sådana möjligheter.

Det är enligt motionärernas mening viktigt att slå fast, att det är just i

boendeområdet behoven är störst. Åtgärderna för att tillfredsställa de viktiga

behoven av motion och verksamhet måste därför sättas in i framför allt

planeringen av det nära grannskapet till bostaden. Motionärerna påpekar

att det, när det gäller såväl översikts- som detaljplaneringen, finns relativt

noggranna riktlinjer och normer för t. ex. kommunikationer, affärer och

liknande servicelokaler. Antalet parkeringsplatser och garage som behövs

bestäms mycket noga. Det är, heter det i motionerna, ett rimligt krav att

behoven av aktivitetslokaler, motionshallar, terränglöpnings- och skidspår

för motion med bastu- och tvättmöjligheter samt tillräckliga områden av

orörd natur för strövändamål inom ett nära tidsavstånd från bostaden på

samma sätt ägnas beaktande. Detta bör regleras i stads- resp. byggnadsplanen.

Motionärerna framhåller till slut att dessa synpunkter inte kommit till

uttryck i direktiven för översynen av byggnadslagstiftningen. Detta anser

de vara en allvarlig brist, och tilläggsdirektiv bör därför utfärdas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969

9

Bygglagutredningen

Bygglagutredningen har tillsatts enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den

29 mars 1968 för översyn av byggnadslagstiftningen (1969 års riksdagsberättelse

K: 55).

I direktiven för utredningen anförs bl. a. att miljön har stor betydelse för

den enskilda människan. Vi formar själva vår miljö, men formas också

av den. Vid utformningen av miljön bör beaktas grundläggande sociala

strävanden såsom kraven på jämlikhet, valfrihet och trygghet samt hygienisk

och social välfärd. Det betyder att gemensamma och långsiktiga samhällsintressen

väger tungt i förhållande till kortsiktiga och privata intressen.

Den fysiska planeringen är ett av de viktigaste instrumenten när det

gäller att forma den miljö, som människorna skall leva i. Planlagstiftningen

skall i sin tur möjliggöra en planering som förverkligar de välfärdspolitiska

mål vi har ställt upp för oss i vårt samhälle.

Direktiven framhåller vidare att det gäller att forma en god miljö både

för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. I

konsekvens härmed bör också bästa möjliga betingelser ges för förtroendemannainflytandet

och för en öppnare allmän debatt kring olika miljöförändringar.

De ändrade anspråk på marktillgång och miljöutformning som följer

av ändringarna i levnadsvanor och bosättningsformer skall särskilt uppmärksammas

vid utredningsarbetet. Den växande tätortsbefolkningen bär

behov av landsbygden för att exploatera stränder och andra värdefulla

områden för privat bebyggelse. I tätorterna behöver vi i ökad utsträckning

gemensamhetsanläggningar och förbättrad service inte bara i centrumbildningar

och områden med flerfamiljshus utan också i villa- och småhusområden.

Planering av tätorter och landsbygd måste därför, heter det

i direktiven, ske med beaktande av sådana samband. Utvecklingen för

också med sig att stora tekniska anläggningar av skilda slag ingår i ökande

omfattning i miljöer som tidigare nästan helt präglades av husbyggnader

eller av natur- och odlingselement. Detta understryker behovet av planläggning

av den fysiska miljöförändringen i stort, inte bara av byggnadsverksamhet

i inskränkt mening.

I direktiven skisseras ett system av regler för den fysiska planläggningen

och förverkligandet av dess intentioner. Systemet omfattar bl. a. kommunal

översiktsplan, benämnd kommunplan, kommundelsplan och detaljplaner.

Kommunplanen skall vara grundläggande för den fysiska planeringen

inom kommunen. Det framhålls att många intressen måste sammanvägas

och att omfattande samråd med på olika sätt berörda enskilda personer och

sammanslutningar, statliga myndigheter och kommunens egna organ bör

föregå framläggandet av sådan plan. Kommundelsplaner och detaljplaner

måste enligt vad direktiven anger utarbetas i samråd med olika intressen
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969

ter och vara föremål för utställning och offentlig debatt. Det måste finnas

garantier för att enskilda personer, sammanslutningar och statliga och

kommunala myndigheter, som har ett mera väsentligt intresse att bevaka,

bereds tillfälle att ytlra sig över planförslaget och för att dessa synpunkter

ingår i underlaget för behandlingen av förslaget.

I direktiven framhålls slutligen att utredningens uppdrag är omfattande

och att det krävs viss tid innan ny lagstiftning kan väntas träda i kraft.

Utredningen bör därför i ett tidigt skede också överväga i vad mån speciellt

angelägna reformer kan med mindre ändringar eller kompletteringar av

gällande lagstiftning byggas in i denna samt snarast möjligt framlägga de

förslag som prövningen ger anledning till.

Här må också nämnas att kommunikationsministern, statsrådet Lundkvist,

i ett i andra kammaren den 6 december 1968 lämnat interpellationssvar

framhållit att utredningen har till huvuduppgift att pröva ett nytt planeringssystem

som syftar till förbättrad översiktsplanering och större möjligheter

för olika intressenter att göra sig gällande under planeringsarbetet.

Utskottet

1 byggnadslagstiftningen finns bestämmelser om förfarandet vid upprättande,

antagande och fastställelse av planer. Bestämmelserna har till

syfte bl. a. att skapa garantier för att enskilda sakägare och andra intressenter

får tillfälle att framföra sina synpunkter på planläggningen.

I motionerna 1:16 av herr Arne Pettersson m. fl. och 11:24 av herr

Svenning m. fl. hemställes att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t anhålla

om utredning beträffande en sådan ändring i byggnadslagstiftningen och

av planeringsprocessen att ett mera direkt konsumentinflytande möjliggörs.

I motionerna I: 306 av fru Elvy Olsson m. fl. och II: 335 av herr Grebäck

m. fl. föreslår man, såvitt nu är i fråga, att riksdagen skall besluta att hos

Kungl. Maj :t anhålla dels att bestämmelser utfärdas om att kommunerna

skall förmedla upprättade planer till vissa angivna organisationer och institutioner

samt i övrigt stimulera debatten så att alla får reell möjlighet

att inkomma med synpunkter inom viss tid, dels att tilläggsdirektiv för

bygglagulredningen utfärdas angående krav på upprättande av alternativa

planer enligt i motionerna angivna riktlinjer, dels ock att kommunerna i

avvaktan på resultatet av bygglagutredningens arbete rekommenderas att

pröva olika vägar att på ett tidigt stadium möjliggöra insyn och stimulera

debatten om såväl målsättningar och program för kommunernas utveckling

och planering som olika skisser och planer.

I motionerna I: 808 och II: 912 slutligen föreslås att riksdagen begär att

bygglagutredningen genom tilläggsdirektiv får i uppdrag att pröva möj
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969

ligheterna att införa regler, som inom detaljplaneringens ram tillgodoser

människornas behov av fysisk aktivitet på sin fritid.

De förut nämnda bestämmelserna anger endast minimikraven på den

utredning som skall ligga till grund för antagande och fastställande av

planer. Däremot finns inte fastställd någon övre gräns för exempelvis omfattningen

av det samråd som skall ske med olika berörda intressenter i

samband med att förslag till plan upprättas. Kommunerna är här fria att

ta de initiativ som de kan finna lämpliga i form av informationsmöten, intervjuundersökningar

o. s. v. Den under senare tid förda diskussionen rörande

planeringsprocessen har emellertid visat att de åtgärder som i allmänhet

vidtas för att sprida information till allmänheten och stimulera

till en allsidig debatt är otillräckliga. Många medborgare känner sig i dag

stå utan möjligheter att inverka på planeringsprocessen. Delvis beror väl

detta på frågornas ofta invecklade beskaffenhet och på att förfarandet ej

sällan blir långdraget och därmed svåröverskådligt för den enskilde. Det

är emellertid viktigt att möjligheterna att stärka medborgarinflytandet tillvaratas,

så mycket mer som den fysiska planeringen är ett av de viktigaste

instrumenten när det gäller att forma den miljö som människorna skall

leva i. Det är deras behov och krav i olika hänseenden som planeringen ytterst

avser att tillgodose.

Frågorna om miljön och samhällsplaneringen har under den senaste

tiden tilldragit sig stort intresse och utlöst en betydande aktivitet på olika

nivåer. Som ett led häri har Kungl. Maj :t under föregående år tillkallat

sakkunniga för översyn av byggnadslagstiftningen, bygglagutredningen. De

sakkunniga har som en av sina huvuduppgifter att pröva ett planeringssystem

som ger större möjligheter för olika intressenter att göra sig gällande

under planeringsarbetet.

De frågor som aktualiserats genom motionerna torde komma att närmare

belysas genom de sakkunnigas försorg. Utskottet föreslår att motionerna

överlämnas till bygglagutredningen för att närmare övervägas vid

de sakkunnigas arbete.

Utskottet hemställer

att följande motioner, nämligen

1. I: 16 och II: 24;

2. I: 306 och II: 335, såvitt nu är i fråga, samt

3. I: 808 och II: 912

ej föranleder annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller att nämnda motioner jämte

detta utlåtande överlämnas till bygglagutredningen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år fåCS

Utskottet hemställer därjämte att ärendet företas till avgörande efter

endast en bordläggning.

Stockholm den 25 mars 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson

(s), Knut Johansson (s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson

(s), Skärman (fp)* och Ferdinand Nilsson (ep);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström

(s), Tobé (fp)*, Hedin (m)*, fröken Anderson (s), herrar Hugosson (s)

och Josefson i Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

KL BeckmansTryckerierAB* Stockholm

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.