Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om obligatorisk reflexanordning för gående. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 801 i första kammaren av fröken Pehrsson och nr 923 i andra kammaren av fru Nilsson.

1969-04-22 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:34, Utlåtande i anledning av motioner om obligatorisk reflexanordning för gående. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 801 i första kammaren av fröken Pehrsson och nr 923 i andra kammaren av fru Nilsson.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1969

1

Nr 34

Utlåtande i anledning av motioner om obligatorisk reflexanordning

för gående.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 801 i första kammaren av fröken Pehrsson

och nr 923 i andra kammaren av fru Nilsson.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om att kontakt

tages med de övriga nordiska länderna så att inom Norden bärande av reflexanordning

eller tänd lykta göres obligatoriskt för gångtrafikanter vid färd i

mörker på väg, där tillfredsställande belysning ej finns».

Utskottet har vidare behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, nr

809 i första kammaren av herr Svanström och herr Olsson, Ernst, och nr

913 i andra kammaren av herrar Glimnér och Polstam.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa om åtgärder syftande

till sådan ändring av vägtrafikförordningen, att bärande av reflexanordningar

eller tänd lykta göres obligatorisk för gångtrafikanter vid färd i mörker på

väg, där tillfredsställande belysning ej finnes».

Gällande bestämmelser

Enligt 60 § 2 mom. fjärde stycket vägtrafikförordningen den 28 september

1951 gäller att den som under mörker färdas gående på väg, där tillfredsställande

belysning inte är anordnad och särskild gångbana inte finns, bör

vara försedd med tänd lykta eller reflexanordningar eller ock bära klädesplagg,

som vid belysning skarpt avtecknar sig mot omgivningen. Bestämmelsen

har som framgår av att ordet »bör» används karaktären av rekommendation.

Motionerna

I motionerna I: 801 av fröken Pehrsson och II: 923 av fru Nilsson framhålls

bl. a. att kraftfulla åtgärder måste vidtas för att motverka trafikolyckorna.

En stor del av dem som förolyckas i trafiken tillhör de s. k. oskyddade

trafikanterna. Särskild uppmärksamhet kräver det förhållandet, att ett

stort antal gångtrafikanter dödas under mörker på oupplysta vägar. Åtgärder

syftande till att bilister snabbare upptäcker gående i mörker är enligt

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 3i.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1969

motionärerna nödvändiga. De anser att frågan är av utomordentligt stor

vikt, och att det finns anledning ifrågasätta om propagandavägen är tillräcklig.

Önskvärdheten av enhetliga bestämmelser inom Norden bör emellertid

understrykas. Från svensk sida bör därför ansträngningar göras att intressera

de övriga nordiska länderna för detta spörsmål.

I motionerna 1:809 av herrar Svanström och Ernst Olsson samt II:913 av

herrar Glimnér och Polstam anförs bl. a. att förslag i olika sammanhang

framförts om skärpning av bestämmelserna så att användande av lykta eller

reflexanordning blir obligatoriskt. Invändningar har emellertid framställts,

varvid hänvisats till svårigheter att övervaka efterlevnaden av bestämmelsen.

Samma invändning kan, säger motionären, måhända göras i många andra

trafiksammanhang, men man har trots detta i de allra flesta fall tvingande

bestämmelser i lagen. Det förefaller motionären egendomligt att det t. ex.

skall vara svårare att övervaka användandet av tänd lykta eller reflexanordningar

bland gångtrafikanterna än att kontrollera samma saker hos cyklisterna.

Frågans tidigare behandling

Frågan om införande av skyldighet för den som färdas gående på väg i

mörker att bära reflexanordningar eller liknande har övervägts vid flera tillfällen.

En redogörelse för tidigare riksdagsbehandling m. m. återfinns i utskottets

utlåtande nr 28 år 1967.

Här må nämnas att den nuvarande rekommendationen att bära lykta eller

reflexanordning tillkommit på riksdagens initiativ (2LU 1960: 63, rskr. 371).

Stadgandet trädde i kraft den 1 januari 1961.

Det bör vidare nämnas att Nordisk vägtrafikkommitté (NVK), som har

till uppgift att utarbeta förslag till gemensam vägtrafiklagstiftning för Danmark,

Finland, Norge och Sverige, i ett den 26 maj 1966 avgivet betänkande

(NU 1966:2—3), som behandlar vägtrafikanternas uppträdande i trafiken,

inte upptagit någon motsvarighet till den nu gällande bestämmelsen angående

gåendes utrustning i mörker med tänd lykta eller reflexanordning.

Kommittén har allmänt ansett sig inte kunna förorda att trafikreglerna innehåller

bestämmelser som har karaktären av rekommendation.

NVK anför beträffande den nu särskilt aktuella frågan bl. a. att det visserligen

är av största vikt att gående, som under mörker vistas på körbanan,

i god tid kan ses av fordonsförare. Det kan emellertid inte komma i fråga

att göra en sådan regel tvingande, och spörsmålet bör därför inte behandlas

i de gemensamma trafikreglerna. Problemet bör enligt kommitténs mening i

första hand lösas propagandavägen.

Betänkandet har remissbehandtats. Beträffande innehållet i remissvaren

må, såvitt nu är i fråga, nämnas följande.

NVIv:s uppfattning att reglerna bör utformas som verkliga normer så att

överträdelse alltid kan medföra straff delas uttryckligen av riksåklagaren,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1969

3

som framhåller denna princip som en särskild förtjänst hos förslaget, vidare

av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge, Älvsborgs

och Göteborgs och Bohus län, trafikmålskommittén och Trafikförsäkringsföreningen

samt några instanser, vilka hörts i andra hand. ÖÄ uttalar därvid

att en sådan konstruktion kan föranleda att i vissa fall det straffbara

området bör begränsas. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter däremot

huruvida denna princip kan anses helt välgrundad och anför därvid bl. a.

följande: »En långtgående kriminalisering, som icke uppbärs av en allmän

opinion, torde närmast motverka syftet att skapa en bättre trafikdisciplin.

Därför får det antagas vara lämpligare att endast de regler som av trafiksäkerhetsskäl

obetingat måste följas göras absolut tvingande och övriga ges

formen av rekommendationer.» Sveriges advokatsamfund anser att en absolut

straffsanktion med hänsyn till såväl rättssäkerhet som trafiksäkerhet ej

är lämplig. För straffbarhet bör det enligt samfundet i princip krävas att

förfarandet innefattar ovarsamhet i trafik, såvida ej är fråga om ren s. k.

ordningsförseelse.

Vad gäller bestämmelserna för gående har mer än tjugo instanser, varav

hälften är lokalt hörda organ, påyrkat att regler om bärande av reflex eller

lykta vid otillfredsställande ljusförhållanden intages i lagtexten. Flertalet

har ansett att straffsanktionerad skyldighet härtill bör åläggas de gående,

medan några remissorgan har förordat att en regel härom gives i form av

en rekommendation. Rikspolisstyrelsen har därvid uttryckt att skyldigheten

att bära reflex bör författningsmässigt fastslås, då propagandavägen ej ger

tillfredsställande resultat.

NVK är f. n. sysselsatt med att överarbeta sitt förslag med anledning av remissvaren

över betänkandet. Även en nyligen träffad internationell överenskommelse

med sikte på att få till stånd gemensamma europeiska trafikregler

beaktas härvid.

Vid 1967 års riksdag väcktes motion (11:813) rörande frågan om användande

av reflexband i trafiken. Motionen, som berörde även vissa andra trafiksäkerhetsfrågor,

remissbehandlades. I ovan nämnda utlåtande (3LU 1967:

28) anförde utskottet bl. a. följande.

Reflexmaterialets positiva effekt för sikt i mörkertrafik är sedan många

år tillbaka experimentellt klarlagd. Utskottet noterar med tillfredsställelse

den propagandaverksamhet som förs i syfte att upplysa fotgängare om de

risker som är förenade med att utan lykta eller reflexmaterial gå längs en

väg under mörker samt om de medel som står dem till buds för att skydda

sig mot dylika risker. Ytterligare försök på området synes inte erforderliga.

Upplysningskampanjen bör däremot även i fortsättningen bedrivas med all

kraft. Vad gäller vägtrafikförordningens rekommendation om gåendes utrustning

i mörker må nämnas att den tillkommit på riksdagens initiativ för

att stödja den nyssnämnda propagandaverksamheten. I olika sammanhang

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 dr 1969

har därefter gjorts framställningar om att bestämmelsen skall göras tvingande.

Saken har emellertid på senare tid kommit i ett nytt läge genom att Nordisk

vägtrafikkommitté i ett våren 1966 avgett betänkande med förslag till

enhetliga trafikregler för de nordiska länderna ansett sig inte kunna förorda

att trafikreglerna har karaktären av rekommendationer. Kommittén har inte

heller föreslagit att den nu ifrågavarande bestämmelsen görs tvingande. Kommittéförslaget

saknar sålunda helt motsvarighet till vägtrafikförordningens

rekommendation. Frågan torde få prövas i hela sin vidd i samband med att

ställning tas till kommitténs förslag.

Utskottet hemställde att motionen inte skulle föranleda någon riksdagens

åtgärd. Detta blev även riksdagens beslut.

Motioner i ämnet väcktes även vid 1968 års riksdag men riksdagen frångick

ej sin år 1967 intagna ståndpunkt (3LU 1968: 15).

Enligt vad utskottet erfarit pågår inom statens trafiksäkerhetsverk en utredning

rörande möjligheterna att ersätta rekommendationen i 60 § 2 mom.

första stycket vägtrafikförordningen med en tvingande bestämmelse.

Utskottet

Enligt bestämmelse i vägtrafikförordningen bör den som under mörker

färdas gående på väg, där det inte finns tillfredsställande belysning och inte

heller särskild gångbana, vara försedd med tänd lykta eller reflexanordning

eller också bära klädesplagg som vid belysning skarpt avtecknar sig mot

omgivningen.

I motionerna 1: 809 av herrar Svanström och Ernst Olsson samt II: 913

av herrar Glimnér och Polstam yrkas att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t

hemställa att den nämnda rekommendationen ersätts av en tvingande bestämmelse.

I motionerna I: 801 av fröken Pehrsson och II: 923 av fru Nilsson föreslås

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att kontakt tas med de övriga nordiska

länderna i syfte att få till stånd en enhetlig tvingande bestämmelse i ämnet

inom Norden.

Som utskottet anförde i utlåtande i liknande ärende år 1967 är reflexmaterialets

positiva effekt för sikt i mörkertrafik sedan många år tillbaka

klarlagd. Den propagandaverksamhet som bedrivs för att förmå fotgängare

att under mörker använda sådant material är värdefull och bör fortsätta

med all kraft. Frågan om den författningsmässiga regleringen av ämnet har

emellertid — som utskottet även påpekat i tidigare sammanhang — kommit

i ett nytt läge genom att Nordisk vägtrafikkommitté i sitt betänkande med

förslag till enhetliga nordiska regler rörande vägtrafikanternas uppträdande

i trafiken inte ansett sig kunna förorda att trafikreglerna innehåller bestämmelser

som har karaktären av rekommendationer. Enligt kommitténs

mening kan det inte heller komma i fråga att göra den nu aktuella regeln

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1969

5

tvingande. Kommittén har för sin del ansett att problemet i stället bör lösas

propagandavägen. Kungl. Maj:t har ännu inte tagit ställning till kommitténs

förslag och däröver avgivna remissvar. Enligt vad utskottet erfarit pågår

vidare inom statens trafiksäkerhetsverk en utredning rörande möjligheterna

att införa en tvingande bestämmelse om skyldighet för fotgängare att under

mörker vara försedd med reflexanordning eller motsvarande.

Med hänsyn till det läge, vari frågan sålunda befinner sig, är någon riksdagens

åtgärd i anledning av motionerna inte påkallad.

Utskottet hemställer

att följande motioner, nämligen

A. I: 801 och II: 923; samt

B. I: 809 och II: 913

icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 april 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Ebbe Ohlsson (m), fröken Ranmark (s),

herr Hansson (s)*, fru Landberg (s), herrar Berglund (s)* och Skagerlund

(fp)*;

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep) Svenning (s), Ekström (s)*,

Sundelin (s)*, Hedin (m)*, fröken Anderson (s)*, herrar Josefson i Arrie

(ep) och Sellgren (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering

Svenska Reproduktions AB 1969

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.