Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte.
1969-04-29 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1969:36, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1969
1
Nr 36
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt för innehavare av järnväg att påkalla
ägoutbyte.
Genom en den 21 mars 1969 dagtecknad proposition, nr 75, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att innehavare av järnväg skall få rätt att ta initiativ
till ägoutbyte, när sådan åtgärd kan underlätta ett borttagande av
korsning mellan järnväg och enskild väg.
Lagförslaget
Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.
Förslag
till
Lag
om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte
Härigenom förordnas som följer.
Har fastighet rätt till väg över järnvägsmark och uppkommer intrång om
rätten upphör, får järnvägens innehavare för att undanröja, minska eller
förebygga intrånget påkalla ägoutbyte enligt lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet eller lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad. Vid förrättningen skall bestämmelse i dessa lagar
om delägare avse j ärnvägsinnehavaren.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt 3 avd. Nr 36
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1969
Inledning
T.f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Sven-Eric Nilsson, anför
i propositionen inledningsvis följande.
Järnvägsbyggandet under 1800-talet medförde omfattande skador på
fastighetsbeståndet. Det var sålunda inte ovanligt att en spårlinje lades ut
rätt över brukningsenheter, fastigheter eller ägolotter. I de flesta fall tillgodosågs
behovet av förbindelse mellan de på detta sätt skilda fastighetsdelarna
eller delarna av samma brukningsenhet genom en eller flera plankorsningar
mellan järnvägsspåret och enskilda ägovägar. På statens järnvägars
huvudspårlinjer finns f. n. totalt omkring 25 000 plankorsningar med
väg. Av dessa beräknas omkring 20 000 vara s. k. ägovägskorsningar, dvs.
korsning mellan järnväg och enskild väg.
Ägovägskorsningarna har skapat en hel del problem. Inom justitiedepartementet
har upprättats en promemoria (Stencil Ju 1968: 17) i vilken problemen
närmare behandlas. Promemorian utmynnar i ett förslag till lag om
rätt för innehavare av järnväg att påkalla förrättning för ägoutbyte.
Yttranden över promemorian har efter remiss avgetts av Göta hovrätt,
SJ, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens vägverk, skogsstyrelsen,
länsstyrelserna i Skaraborgs och Örebro län, Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott.
Yttranden har vidare överlämnats av lantmäteristyrelsen från överlantmätarna
i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Älvsborgs,
Skaraborgs och Örebro län, av lantbruksstyrelsen från lantbruksnämnderna
i Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och Jämtlands
län, av länsstyrelsen i Skaraborgs län från länsavdelning av Svenska Kommunförbundet
samt länsförbundet av RLF samt av länsstyrelsen i Örebro
län från vägförvaltningen och skogsvårdsstyrelsen i länet.
Departementspromemorian
Utskottet hänvisar till propositionen s. 4—12.
Remissyttrandena
Utskottet hänvisar till propositionen s. 12—14.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1969
3
Departementschefen
Den huvudsakligen under förra seklet genomförda utbyggnaden av landets
järnvägsnät har medfört betydande skador på fastighetsindelningen.
Spårlinjernas dragning har sålunda åstadkommit arronderingsskador både
genom att enstaka ägoskiften splittrats och genom att de interna kommunikationerna
inom fastigheter eller andra brukningsenheter på annat sätt
försämrats eller försvårats. I sådana fall har ofta anordnats särskilda vägkorsningar
mellan järnvägar och enskilda ägovägar. De s. k. ägovägskorsningarna
har ibland i stället sin grund i det förhållandet att spårlinjen lagts
ut i en sträckning som kommit att skära över redan befintliga och fortfarande
utnyttjade enskilda bruknings- eller utfartsvägar.
De sålunda tillkomna ägovägskorsningarna har visserligen minskat en
del av olägenheterna med de arronderingsförsämringar som järnvägsbyggandet
medfört. Med få undantag har emellertid tillkomsten och bruket av
ägovägskorsningarna inte inneburit ett totalt och effektivt skydd mot skador
och olägenheter på grund av den ändrade fastighetsindelningen. Att
så inte är fallet torde på senare tid ha blivit allt mer uppenbart genom de
ändrade trafikförhållanden som inträtt såväl på ägovägarna som på järnvägarna.
Jordbrukets och skogsbrukets ökade mekanisering ställer större krav på
inte bara brukningsenheternas storlek utan även deras arronderingsförhållanden.
Användningen av ofta tunga och utrymmeskrävande maskiner
och transportredskap skapar dessutom nya samfärdselproblem. Dessa förstoras
givetvis ytterligare i den mån trafiken på den aktuella järnvägslinjen
blir livligare och tåghastigheterna höjs.
De fastighetsindelningsmässiga brister som anläggandet av järnvägarna
på många håll gett upphov till synes inte ha undanröjts i den omfattning
som skulle ha varit önskvärd från såväl enskild som allmän synpunkt. Detta
antagande har bekräftats av uttalanden i flera remissyttranden.
Tänkbara metoder eller åtgärder för att komma till rätta med förevarande
problem kan i stort sett delas upp i två huvudgrupper allt eftersom åtgärden
primärt syftar till att endast förbättra trafikförhållandena eller till
att skapa en mer ändamålsenlig fastighetsindelning. Till den första gruppen
hör uppsättande av säkerhetsanordningar vid tidigare obevakad korsning,
anläggande av planskild korsning och byggande av parallellväg till
en på annan plats belägen planskild eller bevakad vägkorsning. Åsyftas
däremot en ändring av fastighetsindelningen, synes främst frivilliga försäljningar
och kompletteringsköp eller byten, inom eller utom ramen för
lantmäteriförrättning, vara de mest sannolika alternativen. Från praktisk
synpunkt tilldrar sig därvid ägoutbytesinstitutet ett särskilt intresse som
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1969
det i många fall kanske enda tänkbara eller ändamålsenliga medlet att nå
en lämplig fastighetsindelning.
F. n. kan ägoutbyte påkallas bara av ägaren till mark som berörs av den
önskade åtgärden. Ett undantag från denna regel infördes år 1961 genom
tillkomsten av 19 a § AVL varigenom väghållare gavs rätt att ta initiativ till
ägoutbyte för att minska intrång som åsamkas fastighet genom vägs byggande
eller begagnande.
Det förslag till ny fastighetsbildningslag som f. n. är föremål för granskning
i lagrådet innehåller en något utvidgad motsvarighet till 19 a § AVL.
Den initiativrätt som det här är fråga om gäller fastighetsreglering. Detla
institut omfattar samtliga fastighetsbildningsåtgärder som syftar till ombildning
av fastigheter i något avseende och ersätter således ägoutbytesinstitutet.
Rätt atl begära fastighetsreglering tillkommer enligt 5 kap. 3 §
andra stycket FBL den för vars räkning egendom skall tas i anspråk genom
expropriation eller liknande åtgärd. Som huvudvillkor för utövande av
initiativrätten krävs att den begärda fastighetsregleringen skall undanröja,
minska eller förebygga olägenhet av expropriationen eller ålgärden.
FBL innehåller även i övrigt bestämmelser som syftar till att motverka
uppkomsten av från enskild eller allmän synpunkt besvärande brister i fastighetsindelningen.
En genomgående strävan bakom lagförslaget är emellertid
i lika hög grad att skapa möjligheter att enkelt och smidigt komma
till rätta med redan bestående skador på fastighetsindelningen. FBL är avsedd
att träda i kraft den 1 januari 1972. FBL torde tillgodose de behov
som ligger bakom den nu aktuella lagstiftningsfrågan. Det oaktat synes en
provisorisk reform böra tas i övervägande.
SJ har föreslagit att man genomför en provisorisk lagstiftning och framhållit
bl. a., att man f. n. undersöker förutsättningarna för en höjning av
högsta tillåtna hastigheten för expresståg på tekniskt högklassiga linjer från
130 km/tim. till 160 km/tim. Förberedelsearbetet för att år 1971 starta en
provdrift med en sådan högsta hastighet för bansträckan Hallsberg—Töreboda
har redan påbörjats. Det har emellertid även betonats att den avsedda
initiativrätten till ägoutbyte ytterst blir till gagn för hela järnvägsnätet,
eftersom SJ har för avsikt att samtidigt intensifiera sina ansträngningar
för att få bort olämpliga ägovägskorsningar även på övriga bansträckor.
Med utgångspunkt från bl. a. nämnda uppgifter lämnas i departementspromemorian
en närmare redogörelse för de motiv som kan åberopas för
en provisorisk lagstiftning i enlighet med SJs framställning. Såväl trafiksäkerhetsintresset
som fastighetsindelningssynpunkter tillmäts därvid stor
betydelse. I sistnämnda sammanhang framhålls bl. a. att ökade ansträngningar
att avstänga ägovägskorsningar enbart med stöd av nu gällande
rättsregler otvivelaktigt kommer att framtvinga en mängd expropriationsförfaranden
med ofta mycket komplicerade ersättningsfrågor. I fall där re
-
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1969
sultatet av expropriationen innebär att ersättning utgår för intrång vilket direkt
kan hänföras till sådana brister i fastighetsindelningen som kan och
bör avhjälpas i annan ordning anses olägenheterna vara uppenbara.
De i departementspromemorian anförda skälen för en provisorisk reform
som ger innehavare av järnväg rätt att i vissa fall påkalla ägoutbyte har
godtagits av en nära nog enhällig remissopinion. Jag kan ansluta mig till
denna uppfattning och förordar att bestämmelser om en sådan initiativrätt
för järnvägsinnehavare tillskapas. Bestämmelser härom bör lämpligen tas
upp i en särskild lag. De av några remissinstanser särskilt berörda frågorna
om en eventuell komplettering av den föreslagna reformen med
bestämmelser efter förebild från 31 a, 31 b och 31 c §§ AVL inrymmer så
omfattande problem att de inte bör behandlas i förevarande sammanhang.
Det bör emellertid uppmärksammas att en del av dessa frågor kan få förnyad
aktualitet vid en kommande översyn av lagen om enskilda vägar.
Departementspromemorians förslag har utarbetats efter förebild av bestämmelserna
i 19 a § AVL. Som en del remissinstanser påpekat föreligger
eu viss skillnad mellan de situationer som AVL:s bestämmelser gäller och
de sammanhang där den nu aktuella lagen är avsedd att vinna tillämpning.
Väghållarens befogenhet att begära ägoutbyte är sålunda i första
hand helt beroende av att han fått vägrätt till den mark som behövs för
den aktuella vägen. Vägrätt inträder normalt sedan arbetsplan för väg fastställts
genom lagakraftägande beslut och vägens sträckning utstakats på
marken. I vissa fall uppkommer dock vägrätt även på grund av medgivande
från fastighetsägare eller därför att enskild väg förändras till allmän
(18 § AVL).
När det gäller ägovägskorsningarna är läget annorlunda. Även järnvägarna
har visserligen tillkommit med stöd av officiella tillståndsbeslut men
dessa kan inte utan vidare åberopas som grund för en åtgärd som ytterst
syftar till att upphäva eller förändra en i många fall efter tillståndsbeslutet
uppkommen upplåtelse som är civilrättsligt bindande för järnvägens innehavare
gentemot enskild fastighetsägare.
Vill järnvägsinnehavare att en sådan rättighet skall upphävas och kan
han inte träffa överenskommelse därom med berörda fastighetsägare torde
han f. n. inte ha några andra möjligheter än att ansöka om expropriation
eller att väcka talan vid domstol enligt servitutslagens bestämmelser.
Uppställs nu det kravet för inträde av järnvägsinnehavarens rätt att påkalla
ägoutbyte att frågan om rättighetens upphävande skall vara slutgiltigt
avgjord, t. ex. genom beslut om förhandstillträde i expropriationsmål
eller på grund av att domstol förordnat att servitut skall avlösas^
torde fördelarna med initiativrätten bli alltför begränsade.
Även ett krav på att ansökan om expropriationstillstånd eller ansökan om
stämning enligt servitutslagens bestämmelser måste vara ingiven innan ansökan
om ägoutbyte får göras synes vara onödigt långtgående framför allt
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1969
med hänsyn till att rätten att ta initiativ till ägoutbyte bl. a. syftar till att
göra ett expropriation- eller domstolsförfarande onödigt.
Häremot kan visserligen invändas att enligt det remitterade förslaget till
FBL expropriant eller annan tvångsförvärvare ges rätt att begära fastighetsreglering
först sedan frågan om rätten att ta egendom i anspråk väckts
(5 kap. 3 § andra stycket, jfr remissprotokollet Motiv 1 s. 346). Det bör
dock understrykas att nämnda regel om initiativrätt kommer att få betydelse
endast i det fall då ett expropriationsförfarande används för att upphäva
servitutet. Enligt FBL skall ett servitut kunna upphävas genom fastighetsreglering.
Ägaren av järnvägsmarken får således möjlighet att som fastighetsägare
ta initiativ till fastighetsreglering även enligt 5 kap. 3 § första
stycket FBL. Någon olägenhet alt nu ge järnvägsinnehavare initiativrätt
som är oberoende av ansökan om expropriationstillstånd eller ansökan om
stämning kan ej heller påvisas. Nuvarande regler om tvångsägoutbyte är
nämligen restriktivare och strängare än de som kommer att gälla för fastighetsreglering.
Det framstår vidare som i hög grad osannolikt att en järnvägsinnehavare
utan starka skäl skulle ta initiativ till ägoutbyte. Jag vill
samtidigt understryka att det kan förutsättas att järnvägsinnehavaren alltid
i första hand söker kontakt med berörda fastighetsägare för att göra sig
underrättad om deras inställning till ett borttagande av ägovägskorsningen
och till de problem och åtgärder som därvid blir aktuella.
Jag föreslår därför att initiativrätt för järnvägsinnehavaren skall föreligga,
om intrång uppkommer genom att rätten till vägen upphör och under
förutsättning att intrånget kan undanröjas, minskas eller förebyggas genom
ägoutbyte. Något hinder bör inte möta att även avsluta och fastställa ägoutbytesförrättningen
innan frågan om den aktuella rättighetens upphörande
blivit avgjord.
Lagrådsbehandlingen
Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.
Utskottet
Utskottets granskning av det vid propositionen fogade lagförslaget har
icke givit anledning till erinran. Utskottet får därför hemställa
att riksdagen bifaller propositionen nr 75.
Stockholm den 29 april 1969
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK
Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1969
7
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s), Knut Johansson
(s)*, Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m)*, Nils-Eric Gustafsson (ep),
fröken Ranmark (s) och fru Landberg (s);
från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Tobé (fp)*,
Franzén i Träkumla (ep)*, fru Ekroth (s), herrar Hammarberg (s), Wachtmeister
(m)* och Hugosson (s).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690032
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1969:155 Skrivelse till Konungen i anledning av ''proposition om ändring i kyrkomötesförordningen. a1 i texten