Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte.

1969-04-29 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:36, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1969

1

Nr 36

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om rätt för innehavare av järnväg att påkalla

ägoutbyte.

Genom en den 21 mars 1969 dagtecknad proposition, nr 75, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och

lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat

förslag till lag om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att innehavare av järnväg skall få rätt att ta initiativ

till ägoutbyte, när sådan åtgärd kan underlätta ett borttagande av

korsning mellan järnväg och enskild väg.

Lagförslaget

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte

Härigenom förordnas som följer.

Har fastighet rätt till väg över järnvägsmark och uppkommer intrång om

rätten upphör, får järnvägens innehavare för att undanröja, minska eller

förebygga intrånget påkalla ägoutbyte enligt lagen den 18 juni 1926 (nr

326) om delning av jord å landet eller lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad. Vid förrättningen skall bestämmelse i dessa lagar

om delägare avse j ärnvägsinnehavaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt 3 avd. Nr 36

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1969

Inledning

T.f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Sven-Eric Nilsson, anför

i propositionen inledningsvis följande.

Järnvägsbyggandet under 1800-talet medförde omfattande skador på

fastighetsbeståndet. Det var sålunda inte ovanligt att en spårlinje lades ut

rätt över brukningsenheter, fastigheter eller ägolotter. I de flesta fall tillgodosågs

behovet av förbindelse mellan de på detta sätt skilda fastighetsdelarna

eller delarna av samma brukningsenhet genom en eller flera plankorsningar

mellan järnvägsspåret och enskilda ägovägar. På statens järnvägars

huvudspårlinjer finns f. n. totalt omkring 25 000 plankorsningar med

väg. Av dessa beräknas omkring 20 000 vara s. k. ägovägskorsningar, dvs.

korsning mellan järnväg och enskild väg.

Ägovägskorsningarna har skapat en hel del problem. Inom justitiedepartementet

har upprättats en promemoria (Stencil Ju 1968: 17) i vilken problemen

närmare behandlas. Promemorian utmynnar i ett förslag till lag om

rätt för innehavare av järnväg att påkalla förrättning för ägoutbyte.

Yttranden över promemorian har efter remiss avgetts av Göta hovrätt,

SJ, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens vägverk, skogsstyrelsen,

länsstyrelserna i Skaraborgs och Örebro län, Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott.

Yttranden har vidare överlämnats av lantmäteristyrelsen från överlantmätarna

i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Älvsborgs,

Skaraborgs och Örebro län, av lantbruksstyrelsen från lantbruksnämnderna

i Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och Jämtlands

län, av länsstyrelsen i Skaraborgs län från länsavdelning av Svenska Kommunförbundet

samt länsförbundet av RLF samt av länsstyrelsen i Örebro

län från vägförvaltningen och skogsvårdsstyrelsen i länet.

Departementspromemorian

Utskottet hänvisar till propositionen s. 4—12.

Remissyttrandena

Utskottet hänvisar till propositionen s. 12—14.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1969

3

Departementschefen

Den huvudsakligen under förra seklet genomförda utbyggnaden av landets

järnvägsnät har medfört betydande skador på fastighetsindelningen.

Spårlinjernas dragning har sålunda åstadkommit arronderingsskador både

genom att enstaka ägoskiften splittrats och genom att de interna kommunikationerna

inom fastigheter eller andra brukningsenheter på annat sätt

försämrats eller försvårats. I sådana fall har ofta anordnats särskilda vägkorsningar

mellan järnvägar och enskilda ägovägar. De s. k. ägovägskorsningarna

har ibland i stället sin grund i det förhållandet att spårlinjen lagts

ut i en sträckning som kommit att skära över redan befintliga och fortfarande

utnyttjade enskilda bruknings- eller utfartsvägar.

De sålunda tillkomna ägovägskorsningarna har visserligen minskat en

del av olägenheterna med de arronderingsförsämringar som järnvägsbyggandet

medfört. Med få undantag har emellertid tillkomsten och bruket av

ägovägskorsningarna inte inneburit ett totalt och effektivt skydd mot skador

och olägenheter på grund av den ändrade fastighetsindelningen. Att

så inte är fallet torde på senare tid ha blivit allt mer uppenbart genom de

ändrade trafikförhållanden som inträtt såväl på ägovägarna som på järnvägarna.

Jordbrukets och skogsbrukets ökade mekanisering ställer större krav på

inte bara brukningsenheternas storlek utan även deras arronderingsförhållanden.

Användningen av ofta tunga och utrymmeskrävande maskiner

och transportredskap skapar dessutom nya samfärdselproblem. Dessa förstoras

givetvis ytterligare i den mån trafiken på den aktuella järnvägslinjen

blir livligare och tåghastigheterna höjs.

De fastighetsindelningsmässiga brister som anläggandet av järnvägarna

på många håll gett upphov till synes inte ha undanröjts i den omfattning

som skulle ha varit önskvärd från såväl enskild som allmän synpunkt. Detta

antagande har bekräftats av uttalanden i flera remissyttranden.

Tänkbara metoder eller åtgärder för att komma till rätta med förevarande

problem kan i stort sett delas upp i två huvudgrupper allt eftersom åtgärden

primärt syftar till att endast förbättra trafikförhållandena eller till

att skapa en mer ändamålsenlig fastighetsindelning. Till den första gruppen

hör uppsättande av säkerhetsanordningar vid tidigare obevakad korsning,

anläggande av planskild korsning och byggande av parallellväg till

en på annan plats belägen planskild eller bevakad vägkorsning. Åsyftas

däremot en ändring av fastighetsindelningen, synes främst frivilliga försäljningar

och kompletteringsköp eller byten, inom eller utom ramen för

lantmäteriförrättning, vara de mest sannolika alternativen. Från praktisk

synpunkt tilldrar sig därvid ägoutbytesinstitutet ett särskilt intresse som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1969

det i många fall kanske enda tänkbara eller ändamålsenliga medlet att nå

en lämplig fastighetsindelning.

F. n. kan ägoutbyte påkallas bara av ägaren till mark som berörs av den

önskade åtgärden. Ett undantag från denna regel infördes år 1961 genom

tillkomsten av 19 a § AVL varigenom väghållare gavs rätt att ta initiativ till

ägoutbyte för att minska intrång som åsamkas fastighet genom vägs byggande

eller begagnande.

Det förslag till ny fastighetsbildningslag som f. n. är föremål för granskning

i lagrådet innehåller en något utvidgad motsvarighet till 19 a § AVL.

Den initiativrätt som det här är fråga om gäller fastighetsreglering. Detla

institut omfattar samtliga fastighetsbildningsåtgärder som syftar till ombildning

av fastigheter i något avseende och ersätter således ägoutbytesinstitutet.

Rätt atl begära fastighetsreglering tillkommer enligt 5 kap. 3 §

andra stycket FBL den för vars räkning egendom skall tas i anspråk genom

expropriation eller liknande åtgärd. Som huvudvillkor för utövande av

initiativrätten krävs att den begärda fastighetsregleringen skall undanröja,

minska eller förebygga olägenhet av expropriationen eller ålgärden.

FBL innehåller även i övrigt bestämmelser som syftar till att motverka

uppkomsten av från enskild eller allmän synpunkt besvärande brister i fastighetsindelningen.

En genomgående strävan bakom lagförslaget är emellertid

i lika hög grad att skapa möjligheter att enkelt och smidigt komma

till rätta med redan bestående skador på fastighetsindelningen. FBL är avsedd

att träda i kraft den 1 januari 1972. FBL torde tillgodose de behov

som ligger bakom den nu aktuella lagstiftningsfrågan. Det oaktat synes en

provisorisk reform böra tas i övervägande.

SJ har föreslagit att man genomför en provisorisk lagstiftning och framhållit

bl. a., att man f. n. undersöker förutsättningarna för en höjning av

högsta tillåtna hastigheten för expresståg på tekniskt högklassiga linjer från

130 km/tim. till 160 km/tim. Förberedelsearbetet för att år 1971 starta en

provdrift med en sådan högsta hastighet för bansträckan Hallsberg—Töreboda

har redan påbörjats. Det har emellertid även betonats att den avsedda

initiativrätten till ägoutbyte ytterst blir till gagn för hela järnvägsnätet,

eftersom SJ har för avsikt att samtidigt intensifiera sina ansträngningar

för att få bort olämpliga ägovägskorsningar även på övriga bansträckor.

Med utgångspunkt från bl. a. nämnda uppgifter lämnas i departementspromemorian

en närmare redogörelse för de motiv som kan åberopas för

en provisorisk lagstiftning i enlighet med SJs framställning. Såväl trafiksäkerhetsintresset

som fastighetsindelningssynpunkter tillmäts därvid stor

betydelse. I sistnämnda sammanhang framhålls bl. a. att ökade ansträngningar

att avstänga ägovägskorsningar enbart med stöd av nu gällande

rättsregler otvivelaktigt kommer att framtvinga en mängd expropriationsförfaranden

med ofta mycket komplicerade ersättningsfrågor. I fall där re
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1969

sultatet av expropriationen innebär att ersättning utgår för intrång vilket direkt

kan hänföras till sådana brister i fastighetsindelningen som kan och

bör avhjälpas i annan ordning anses olägenheterna vara uppenbara.

De i departementspromemorian anförda skälen för en provisorisk reform

som ger innehavare av järnväg rätt att i vissa fall påkalla ägoutbyte har

godtagits av en nära nog enhällig remissopinion. Jag kan ansluta mig till

denna uppfattning och förordar att bestämmelser om en sådan initiativrätt

för järnvägsinnehavare tillskapas. Bestämmelser härom bör lämpligen tas

upp i en särskild lag. De av några remissinstanser särskilt berörda frågorna

om en eventuell komplettering av den föreslagna reformen med

bestämmelser efter förebild från 31 a, 31 b och 31 c §§ AVL inrymmer så

omfattande problem att de inte bör behandlas i förevarande sammanhang.

Det bör emellertid uppmärksammas att en del av dessa frågor kan få förnyad

aktualitet vid en kommande översyn av lagen om enskilda vägar.

Departementspromemorians förslag har utarbetats efter förebild av bestämmelserna

i 19 a § AVL. Som en del remissinstanser påpekat föreligger

eu viss skillnad mellan de situationer som AVL:s bestämmelser gäller och

de sammanhang där den nu aktuella lagen är avsedd att vinna tillämpning.

Väghållarens befogenhet att begära ägoutbyte är sålunda i första

hand helt beroende av att han fått vägrätt till den mark som behövs för

den aktuella vägen. Vägrätt inträder normalt sedan arbetsplan för väg fastställts

genom lagakraftägande beslut och vägens sträckning utstakats på

marken. I vissa fall uppkommer dock vägrätt även på grund av medgivande

från fastighetsägare eller därför att enskild väg förändras till allmän

(18 § AVL).

När det gäller ägovägskorsningarna är läget annorlunda. Även järnvägarna

har visserligen tillkommit med stöd av officiella tillståndsbeslut men

dessa kan inte utan vidare åberopas som grund för en åtgärd som ytterst

syftar till att upphäva eller förändra en i många fall efter tillståndsbeslutet

uppkommen upplåtelse som är civilrättsligt bindande för järnvägens innehavare

gentemot enskild fastighetsägare.

Vill järnvägsinnehavare att en sådan rättighet skall upphävas och kan

han inte träffa överenskommelse därom med berörda fastighetsägare torde

han f. n. inte ha några andra möjligheter än att ansöka om expropriation

eller att väcka talan vid domstol enligt servitutslagens bestämmelser.

Uppställs nu det kravet för inträde av järnvägsinnehavarens rätt att påkalla

ägoutbyte att frågan om rättighetens upphävande skall vara slutgiltigt

avgjord, t. ex. genom beslut om förhandstillträde i expropriationsmål

eller på grund av att domstol förordnat att servitut skall avlösas^

torde fördelarna med initiativrätten bli alltför begränsade.

Även ett krav på att ansökan om expropriationstillstånd eller ansökan om

stämning enligt servitutslagens bestämmelser måste vara ingiven innan ansökan

om ägoutbyte får göras synes vara onödigt långtgående framför allt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1969

med hänsyn till att rätten att ta initiativ till ägoutbyte bl. a. syftar till att

göra ett expropriation- eller domstolsförfarande onödigt.

Häremot kan visserligen invändas att enligt det remitterade förslaget till

FBL expropriant eller annan tvångsförvärvare ges rätt att begära fastighetsreglering

först sedan frågan om rätten att ta egendom i anspråk väckts

(5 kap. 3 § andra stycket, jfr remissprotokollet Motiv 1 s. 346). Det bör

dock understrykas att nämnda regel om initiativrätt kommer att få betydelse

endast i det fall då ett expropriationsförfarande används för att upphäva

servitutet. Enligt FBL skall ett servitut kunna upphävas genom fastighetsreglering.

Ägaren av järnvägsmarken får således möjlighet att som fastighetsägare

ta initiativ till fastighetsreglering även enligt 5 kap. 3 § första

stycket FBL. Någon olägenhet alt nu ge järnvägsinnehavare initiativrätt

som är oberoende av ansökan om expropriationstillstånd eller ansökan om

stämning kan ej heller påvisas. Nuvarande regler om tvångsägoutbyte är

nämligen restriktivare och strängare än de som kommer att gälla för fastighetsreglering.

Det framstår vidare som i hög grad osannolikt att en järnvägsinnehavare

utan starka skäl skulle ta initiativ till ägoutbyte. Jag vill

samtidigt understryka att det kan förutsättas att järnvägsinnehavaren alltid

i första hand söker kontakt med berörda fastighetsägare för att göra sig

underrättad om deras inställning till ett borttagande av ägovägskorsningen

och till de problem och åtgärder som därvid blir aktuella.

Jag föreslår därför att initiativrätt för järnvägsinnehavaren skall föreligga,

om intrång uppkommer genom att rätten till vägen upphör och under

förutsättning att intrånget kan undanröjas, minskas eller förebyggas genom

ägoutbyte. Något hinder bör inte möta att även avsluta och fastställa ägoutbytesförrättningen

innan frågan om den aktuella rättighetens upphörande

blivit avgjord.

Lagrådsbehandlingen

Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.

Utskottet

Utskottets granskning av det vid propositionen fogade lagförslaget har

icke givit anledning till erinran. Utskottet får därför hemställa

att riksdagen bifaller propositionen nr 75.

Stockholm den 29 april 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1969

7

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s), Knut Johansson

(s)*, Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m)*, Nils-Eric Gustafsson (ep),

fröken Ranmark (s) och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Tobé (fp)*,

Franzén i Träkumla (ep)*, fru Ekroth (s), herrar Hammarberg (s), Wachtmeister

(m)* och Hugosson (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:155 Skrivelse till Konungen i anledning av ''proposition om ändring i kyrkomötesförordningen. a1 i texten