Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

1969-05-13 · 172 sidor, varav 168 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 168 av 172 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:37, Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

1

Nr 37

Utlåtande i anledning au dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till miljöskyddslag m. m., jämte motioner i

ämnet, dels motioner om fastställande av gränsvärden

för buller samt vatten- och luftföroreningar,

om ett miljövårdspolitiskt program samt om åtgärder

mot trafikbuller.

Genom en den 21 februari 1969 dagtecknad proposition, nr 28, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden

och lagrådets protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) miljöskyddslag,

2) lag om ändring i vattenlagen,

3) lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822),

dels velat inhämta riksdagens yttrande över vid propositionen fogat förslag

till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958

(nr 663).

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till miljöskyddslag, som innebär en ny

samlad lagstiftning till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller

och andra störningar. I fråga om vattenförorening föreslås att de regler om

skyldighet att motverka sådan förorening som f. n. finns i 8 kap. vattenlagen

ersätts med bestämmelser i den nya lagen och att en skärpning av

bestämmelserna genomförs. Beträffande övriga störningar innebär förslaget

att lagstiftning införs på ett område som tidigare varit i huvudsak

oreglerat.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Anr 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Förslaget går ut på att störningar skall förebyggas så långt det är praktiskt

och ekonomiskt möjligt. Det står var och en som utövar eller ämnar

utöva miljöfarlig verksamhet fritt att ansöka om tillstånd till verksamheten

och därvid få fastslaget om och under vilka villkor verksamheten får

drivas. Tillstånd lämnas av koncessionsnämnden för miljöskydd. Talan mot

tillståndsbeslut kan föras hos Kungl. Maj :t i statsrådet. När väsentliga allmänna

intressen är berörda skall tillståndsärende underställas Kungl.

Maj:t. Under vissa i lagen närmare angivna omständigheter kan ompröv

ning av tillstånd ske och nya villkor fastställas.

Enligt förslaget får det allmänna möjlighet att utöva en effektiv kontroll

och att aktivt medverka till att störningar förebyggs. Kungl. Maj:t

får bemyndigande att föreskriva att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar

inte får anläggas eller på visst sätt ändras eller att avloppsvatten

av visst slag inte får utsläppas utan att tillstånd lämnats enligt lagen eller

särskild anmälan gjorts. I fall då Kungl. Maj:t föreskrivit skyldighet att

söka tillstånd kan statens naturvårdsverk medge dispens från skyldigheten

under förutsättning att av verket fastställda villkor för verksamheten

följs. Statens naturvårdsverk och länsstyrelserna skall utöva fortlöpande

tillsyn till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för

allmänna intressen.

För skada och olägenhet genom miljöfarlig verksamhet är den som utövar

verksamheten skyldig att utge ersättning.

Den föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1969.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

3

1) Förslag

till

Milj öskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Denna lag är tillämplig på

1. utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från mark, byggnad

eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

2. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som eljest kan

medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, om användningen

ej utgör byggande i vatten,

3. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra

störning för omgivningen genom luftförorening, buller, skakning, ljus

eller annat sådant, om störningen ej är helt tillfällig.

Lagen är icke tillämplig på störning i radiomottagningsapparat. Ej heller

är lagen tillämplig i fråga om joniserande strålning eller inverkan av elektrisk

ström från elektrisk anläggning, varom särskilda bestämmelser gäller.

Åtgärd eller användning som enligt vad nu sagts omfattas av lagen kallas

miljöfarlig verksamhet.

2 §•

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller om miljöfarlig verksamhet

vad som föreskrives i hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning

eller i annan lagstiftning.

I fråga om byggande i vatten för att motverka vattenförorening och om

ianspråktagande av mark för ledning eller annan anläggning för avloppsvatten

finns bestämmelser i vattenlagen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela särskilda

bestämmelser till förebyggande av vattenförorening genom fast avfall.

3 §•

Med avloppsvatten avses i denna lag

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,

2. vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan inrättning,

3. vatten som avledes för sådan torrläggning av mark inom stadsplan

eller byggnadsplan som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,

4. vatten som avledes för torrläggning av begravningsplats.

Tillåtlighetsregler

4 §.

För miljöfarlig verksamhet skall väljas sådan plats att ändamålet kan

vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

5 §•

Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga

de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de

försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller

avhjälpa olägenhet.

Omfattningen av åliggande enligt första stycket bedömes med utgångspunkt

i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är

i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.

Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskild hänsyn tagas till å

ena sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för störning och

betydelsen av störningens verkningar, å andra sidan nyttan av verksamheten

samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt

av försiktighetsmått som kommer i fråga.

6 §•

Kan miljöfarlig verksamhet befaras föranleda olägenhet av väsentlig betydelse,

även om försiktighetsmått som avses i 5 § iakttages, får verksamheten

utövas endast om särskilda skäl föreligger.

Innebär den befarade olägenheten att ett stort antal människor får sina

levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att betydande förlust från

naturvårdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänt intresse skadas

avsevärt, får verksamheten ej utövas. Konungen kan dock lämna tillstånd

enligt denna lag, om verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Första stycket eller andra stycket första punkten hindrar ej att sådan

flygplats, väg eller järnväg, vars anläggande prövas i särskild ordning, användes

för avsett ändamål.

7 §•

Avloppsvatten av följande slag får icke utsläppas i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde om det ej är uppenbart att det kan ske utan olägenhet,

nämligen

1. avloppsvatten som kommer från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse

och som ej undergått längre gående rening än slamavskiljning,

2. pressaft från siloanläggning,

3. urin från djurstall,

4. vassle,

5. ytbehandlingsbad i metallindustri eller koncentrerat sköljvatten från

sådant bad.

Konungen kan föreskriva att vad som sägs i första stycket skall gälla även

avloppsvatten av visst annat slag.

8 §•

År det av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt eller eljest med

hänsyn till allmänt intresse, kan Konungen med avseende på viss del av

landet förbjuda allt utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från

mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

om det kan ske utan oskäligt intrång för innehavare av fabrik eller inrättning

som anlagts innan beslutet meddelats eller för kommun eller annan

som dessförinnan börjat avleda avloppsvatten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Tillståndsprövning

9 §•

Koncessionsnämnden för miljöskydd kan på ansökan av den som utövar

eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet lämna tillstånd till verksamheten

efter prövning enligt denna lag.

10 §.

Konungen kan föreskriva, att

1. vissa slag av fabriker eller andra inrättningar ej får anläggas,

2. avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning ej får utsläppas,

3. fast avfall eller annat fast ämne ej får utsläppas eller uppläggas så att

vattendrag, sjö eller annat vattenområde kan förorenas,

4. vissa slag av inrättningar eller deras användning ej får ändras på sätt

som kan medföra ökad eller ny olägenhet eller som eljest är av betydelse

från störningssynpunkt

utan att koncessionsnämnden lämnat tillstånd enligt denna lag eller anmälan

gjorts hos statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen.

Naturvårdsverket får, efter prövning i varje särskilt fall enligt denna lag,

medge undantag från sådan skyldighet att söka tillstånd som föreskrivits

med stöd av första stycket. I beslut om medgivande skall anges de villkor

som skall gälla.

11 §•

Koncessionsnämnden består av ordförande och tre andra ledamöter. Vid

förberedande åtgärd och vid prövning av fråga om avvisning av ansökan eller

om avskrivning av ärende kan nämnden bestå av ordföranden ensam.

Ordföranden skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. En ledamot

skall ha sakkunskap och erfarenhet i tekniska frågor. En ledamot skall ha

erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för statens naturvårdsverk.

Den fjärde ledamoten skall ha erfarenhet av industriell verksamhet.

Om ärendet enligt ordförandens bedömande i huvudsak avser kommunala

förhållanden, skall som fjärde ledamot i stället ingå person med

erfarenhet av kommunal verksamhet.

Konungen förordnar ordförande, övriga ledamöter och, i den utsträckning

det behövs, ersättare för dem. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

Konungen kan föreskriva att i koncessionsnämnden skall finnas flera avdelningar.

Bestämmelserna om koncessionsnämnd gäller i tillämpliga delar

avdelning.

12 §.

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande

tillämpning på ledamot i koncessionsnämnden. Ledamot är dock

icke jävig på den grund att han

1. i vattendomstol tagit befattning med ärende om samma miljöfarliga

verksamhet som är under prövning hos koncessionsnämnden,

2. hos annan myndighet än vattendomstol tagit befattning med sådant

ärende utan att fatta beslut varigenom ärendet avgjorts.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

13 §.

Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla de uppgifter,

ritningar och tekniska beskrivningar som fordras för bedömande av

den miljöfarliga verksamhetens beskaffenhet, omfattning och verkningar.

Ansökan skall inges i det antal exemplar som koncessionsnämnden anser

behövligt.

Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket eller har den ej

ingivits i tillräckligt antal exemplar, skall sökanden föreläggas att avhjälpa

bristen inom viss tid. I föreläggandet kan utsättas vite eller påföljd att bristen

avhjälpes på sökandens bekostnad.

14 §.

Koncessionsnämnden skall sörja för fullständig utredning av ärende som

kommer under nämndens prövning.

Nämnden skall

1. genom kungörelse i en eller flera av ortens tidningar eller på annat

lämpligt sätt bereda dem som kan beröras av den miljöfarliga verksamheten

tillfälle att yttra sig,

2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har väsentliga

intressen att bevaka i frågan,

3. hålla sammanträde med parter och besiktning på platsen, om det ej är

uppenbart onödigt,

4. bereda part tillfälle att yttra sig över utredning som förebragis av motpart

eller införskaffats genom koncessionsnämndens försorg.

Nämnden kan uppdraga åt en eller flera av ledamöterna att hålla sammanträde

eller besiktning enligt andra stycket 3.

Nämnden kan uppdraga åt sakkunnig att verkställa särskild utredning.

Kostnad för kungörelse och för utredning enligt fjärde stycket betalas av

den som utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten. Nämnden

fastställer på yrkande ersättning för utredningen.

15 §.

Yppas vid koncessionsnämndens överläggning till beslut skiljaktiga meningar,

skall omröstning ske. Uppkommer därvid fråga om tillämpligheten

av denna lag eller fråga om vidtagande av förberedande åtgärd eller fråga

om underställning enligt 16 §, skall särskild omröstning ske beträffande

sådan fråga.

Vid omröstning gäller den mening som fått de flesta rösterna eller, vid

lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

16 §.

Finner koncessionsnämnden vid prövning av ansökan om tillstånd enligt

denna lag att hinder mot tillstånd möter enligt 6 § andra stycket första

punkten men att det föreligger sådana omständigheter som anges i samma

stycke andra punkten, skall nämnden med eget yttrande underställa frågan

Konungens avgörande.

17 §.

Konungen kan uppdraga åt länsstyrelsen att pröva fråga om tillstånd beträffande

visst slag av ärenden. I fråga om ärenden som sålunda prövas

av länsstyrelsen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i denna lag om

ärenden som prövas av koncessionsnämnden.

Konungen kan uppdraga åt länsstyrelsen att beträffande visst slag av

ärenden medgiva undantag som avses i 10 § andra stycket.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

7

Tillståndsbeslut

18 §.

I tillståndsbeslut skall noggrant anges den miljöfarliga verksamhet som

tillståndet avser och de villkor som skall gälla.

I beslutet kan fastställas viss tid, i regel ej över tio år, inom vilken den

med tillståndet avsedda verksamheten skall ha satts i gång.

19 §.

Lämnar Konungen tillstånd i fall som avses i 6 § andra stycket, kan

Konungen meddela särskilda villkor för att tillgodose allmänna ändamål i

bygden.

20 §.

Om Konungen lämnar tillstånd, kan Konungen uppdraga åt koncessionsnämnden

eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillståndet.

21 §.

Om det när tillstånd till miljöfarlig verksamhet lämnas ej tillräckligt säkert

kan bedömas vilka villkor som bör gälla i visst avseende, får avgörandet

i denna del uppskjutas till dess erfarenhet av verksamheten vunnits.

I samband med uppskov enligt första stycket skall provisoriska föreskrifter

om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått meddelas, om det

är nödvändigt för att motverka olägenhet. Uppskjuten fråga skall avgöras

så snart det kan ske.

22 §.

Den som fått tillstånd enligt denna lag till miljöfarlig verksamhet kan

ej på grund av bestämmelse i lagen eller i hälsovårdsstadgan den 19 december

1958 (nr 663) åläggas att upphöra med verksamheten eller att med

avseende på denna vidtaga försiktighetsmått utöver vad som anges i tillståndsbeslutet,

om ej annat följer av 23—25 § eller 40 § andra stycket.

23 §.

Åsidosätter någon villkor som angivits i tillståndsbeslut och är avvikelsen

betydande, kan koncessionsnämnden förklara tillståndet förverkat och

förbjuda fortsatt verksamhet.

24 §.

Har tio år förflutit från det tillståndsbeslut vunnit laga kraft eller har

dessförinnan förhållandena ändrats väsentligt, kan koncessionsnämnden

föreskriva nya eller strängare villkor för verksamheten efter vad som är

skäligt.

Om särskilda skäl föreligger, kan nämnden efter utgången av tid som

anges i första stycket även ompröva tillstånd att utsläppa avloppsvatten i

visst vattenområde.

25 §.

Uppkommer genom miljöfarlig verksamhet betydande olägenhet som

icke förutsågs när tillstånd lämnades, kan koncessionsnämnden meddela

föreskrift som är ägnad att förebygga eller minska olägenheten för framtiden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

26 §.

Fråga som avses i 23—25 § prövas efter framställning av statens naturvårdsverk.

27 §.

Efter ansökan av tillståndshavaren kan koncessionsnämnden upphäva

eller mildra villkor i tillståndsbeslut, om det är uppenbart att villkoret ej

längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen påkallas

av omständighet som icke förutsågs när tillståndet meddelades.

28 §.

Har Konungen fastställt villkor för tillstånd, får koncessionsnämnden

vid tillämpning av 24, 25 eller 27 § icke avvika väsentligt från villkoret

utan att Konungen medgivit det.

29 §.

Tillstånd förfaller, om den med tillståndet avsedda verksamheten ej

satts i gång inom tid som föreskrivits med stöd av 18 § andra stycket.

Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle synnerligt men uppstå genom

att tillståndet förfaller, kan koncessionsnämnden förlänga tiden med

högst tio år, om ansökan därom göres innan den föreskrivna tiden går ut.

Ersättning m.m.

30 §.

Den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig verksamhet skall utge

ersättning härför. Har olägenheten ej orsakats genom försumlighet, skall

dock ersättning utgå endast om olägenheten är av någon betydelse och

bara i den mån den ej skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i

orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

Om ej annat följer av vad nedan sägs, skall ersättningen bestämmas enligt

allmänna skadeståndsregler.

31 §.

Kan i fråga om skada eller olägenhet som drabbar egendom ersättningens

belopp lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas

för framtida skada, om part begär det.

Om det finns skälig anledning, kan ersättning för framtida skada på

egendom bestämmas att utgå med visst årligt belopp. Ersättning som bestämts

på sådant sätt kan jämkas efter vad som är skäligt, om ändrade

förhållanden påkallar det.

32 §.

Medför miljöfarlig verksamhet att fastighet eller del av fastighet blir

onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer vid begagnandet,

skall fastigheten eller fastighetsdelen lösas, om ägaren begär det.

33 §.

Fastighetsägare som vill fordra inlösen enligt 32 § skall väcka talan vid

den fastighetsdomstol inom vars område den miljöfarliga verksamheten i

huvudsak utövas eller skall utövas.

I fråga om inlösen gäller lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expro
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

9

priation i tillämpliga delar. Ogillas yrkande om inlösen, tillämpas dock

allmänna regler om rättegångskostnad.

34 §.

Den som vill framställa ersättningsanspråk eller annat enskilt anspråk

på grund av miljöfarlig verksamhet skall väcka talan vid fastighetsdomstol

som anges i 33 §. Även den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig

verksamhet kan påkalla prövning av ersättningsfråga på sätt som nu

sagts. Han skall därvid ange de ersättningsbelopp som han erbjuder.

35 §.

Ersättning som fastställts att utgå på en gång för framtida skada på fastighet

och som tillkommer ägaren av fastigheten eller innehavare av tomträtt

i denna skall nedsättas hos länsstyrelsen, om fastigheten eller tomträtten

besväras av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller fastigheten

kan på grund av 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för

ogulden köpeskilling. Nedsättning behöver dock ej ske om skadan eller

intrånget är väsentligen utan betydelse för fordringshavarens säkerhet.

I samband med att fastighetsdomstolen bestämmer ersättning skall domstolen

ange i vad mån nedsättning skall ske.

Nedsatt belopp skall av länsstyrelsen genast insättas i bankinrättning

för att där innestå mot ränta. Om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp

jämte ränta samt om verkan därav gäller i tillämpliga delar vad som

är föreskrivet för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes genom

expropriation.

Om innehavare av fordran som avses i första stycket lider förlust därigenom

att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av

överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den ersättningsberättigade

eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol, har fordringshavaren

rätt att av den ersättningsskyldige få gottgörelse för förlusten

mot avskrivning på fordringshandlingen. Talan om sådan gottgörelse skall

väckas vid fastighetsdomstol som anges i 33 §.

36 §.

Väcker någon talan vid fastighetsdomstol om förbud mot miljöfarlig

verksamhet eller om åläggande för den som utövar eller ämnar utöva sådan

verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och är fråga om tillstånd till

verksamheten enligt denna lag under prövning eller kommer den under

prövning innan fastighetsdomstolen avgjort målet, skall domstolen förklara

målet vilande till dess frågan avgjorts.

37 §.

I mål enligt 34 § andra punkten äger bestämmelserna om kostnad i expropriationsmål

motsvarande tillämpning.

Ogillas talan som avses i 36 § på den grund att svaranden efter talans

väckande sökt och erhållit tillstånd enligt denna lag, skall domstolen efter

omständigheterna förordna att vardera parten skall själv bära sin rättegångskostnad

eller att full eller jämkad ersättning skall tilläggas endera.

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. N''r 37

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Tillsyn

38 §.

Till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för allmänna

intressen skall tillsyn utövas av statens naturvårdsverk och länsstyrelserna.

Naturvårdsverket har den centrala tillsynen, samordnar länsstyrelsernas

tillsynsverksamhet och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. Länsstyrelsen

utövar fortlöpande tillsyn inom länet.

Tillsynsmyndigheterna skall samarbeta med varandra samt med sådana

statliga och kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda hänseenden

eller som eljest fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverksamheten.

39 §.

Finner tillsynsmyndighet att olägenhet av betydelse från allmän synpunkt

uppkommer eller kan uppkomma genom miljöfarlig verksamhet, kan myndigheten

meddela råd och anvisningar om lämplig åtgärd för att motverka

olägenheten.

40 §.

Om tillstånd icke givits enligt denna lag, kan länsstyrelsen meddela föreläggande

om sådant försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart behövligt

för att lagens bestämmelser skall efterlevas. I brådskande fall eller

när särskilt skäl eljest föreligger får föreläggandet ges omedelbart och i

annat fall först sedan det visat sig att rättelse ej kan vinnas genom råd och

anvisningar.

Tillståndsbeslut enligt denna lag hindrar icke länsstyrelsen från att meddela

sådan brådskande föreskrift som är nödvändig till följd av särskilda

omständigheter.

Om tillståndshavare åsidosätter villkor som angivits i tillståndsbeslutet,

kan länsstyrelsen förordna om rättelse på hans bekostnad eller förelägga

honom att själv vidtaga rättelse.

I beslut om föreläggande enligt denna paragraf kan länsstyrelsen utsätta

vite.

41 §.

Har tillstånd enligt denna lag icke meddelats, äger koncessionsnämnden

på hemställan av statens naturvårdsverk besluta om förbud mot miljöfarlig

verksamhet, som ej är tillåtlig enligt denna lag, eller meddela föreskrift om

försiktighetsmått. Vid prövningen äger 14 och 16 §§ motsvarande tillämpning.

42 §.

För att utöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt att vinna

tillträde till fabrik eller annan anläggning, vare sig den är i bruk eller ej,

samt att företaga undersökning inom anläggningen eller område som hör

till denna.

Behövs undersökning på annan plats, har myndigheten rätt att vinna tillträde

dit för att utföra undersökningen. Detta gäller dock ej hus, tomt eller

trädgård.

43 §.

Kan verksamheten vid en anläggning befaras vara miljöfarlig, är innehavaren

skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndighet behövliga upplysningar

om anläggningen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

11

44 §.

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen

yppa yrkeshemlighet som därigenom blivit känd för honom eller driftanordning,

affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar

varom han sålunda fått kännedom.

Ansvar, handräckning och besvär m. m.

45 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud som meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 §,

2. underlåter att iakttaga föreskrift som Konungen meddelat enligt 10 §

första stycket utan att undantag har medgivits med stöd av 10 § andra

stycket eller 17 § andra stycket,

3. åsidosätter villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av 10 §

andra stycket eller 17 §, 18 § första stycket, 19—21, 24, 25, 27 eller 41 §, så

att allmän eller enskild rätt kan kränkas, eller

4. bryter mot 44 §,

dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som

åligger honom enligt 43 §, dömes till böter.

46 §.

Avser brott mot 44 § annat än förhållande av betydelse för landets försvar,

får brottet åtalas av åklagare endast efter angivelse av målsägande.

47 §.

Har någon begått gärning som avses i 45 § första stycket 1—3, kan överexekutor

meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan

handräckning gäller samma regler som för handräckning enligt 191 §

utsökningslagen.

Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av statens

naturvårdsverk eller annan myndighet som ärendet angår.

Efterkommes ej föreläggande enligt 40 § första eller andra stycket, skall

utmätningsmannen på anmodan av länsstyrelsen ombesörja att åtgärd vidtages.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för

utövande av tillsyn enligt denna lag.

48 §.

När koncessionsnämnden eller länsstyrelsen meddelar beslut i fråga om

tillstånd enligt denna lag skall senast samma dag underrättelse om tiden

för beslutets meddelande införas i en eller flera av ortens tidningar eller,

om så lämpligen kan ske, avsändas till parterna. Vad nu sagts gäller även

beslut av koncessionsnämnden i fråga som avses i 41 § och beslut av länsstyrelsen

i fråga som avses i 40 §.

Talan mot beslut som avses i första stycket och beslut enligt 14 § sista

stycket andra punkten föres hos Konungen inom fyra veckor från dagen

för beslutet. Statens naturvårdsverk får föra talan mot beslut som avses i

första stycket för att tillvarataga allmänna intressen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Mot beslut som meddelas av naturvårdsverket enligt 10 § andra stycket

eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.

49 §.

Beslut i fråga om tillstånd enligt denna lag, beslut i fråga som avses i

41 § och beslut enligt 14 § sista stycket andra punkten blir gällande när

beslutet vunnit laga kraft. I beslutet kan förordnas att det skall lända till

efterrättelse omedelbart.

Beslut i fråga som avses i 40 § länder till efterrättelse omedelbart, om ej

annorlunda förordnas.

50 §.

Har länsstyrelse med stöd av 40 § första stycket eller har hälsovårdsnämnd

förbjudit miljöfarlig verksamhet eller ålagt den som utövar eller

ämnar utöva sådan verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och begär

han tillstånd till verksamheten enligt denna lag, kan koncessionsnämnden,

om sökanden ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att länsstyrelsens

eller hälsovårdsnämndens beslut ej får verkställas förrän tillståndsfrågan

avgjorts eller koncessionsnämnden föreskriver annat.

51 §.

Vill någon för att utreda verkningarna av miljöfarlig verksamhet som

han utövar eller ämnar utöva företaga mätning eller annat undersökningsarbete

på fast egendom som annan äger eller innehar, kan länsstyrelsen,

om skäl föreligger, föreskriva att tillträde till egendomen skall lämnas

under viss tid. Behöver mätapparat eller liknande instrument utsättas kan

länsstyrelsen även föreskriva förbud vid vite att rubba eller skada instrumentet.

Undersökningsarbetet skall utföras så att minsta skada och intrång vållas.

För skada och intrång skall ersättning utgå. Talan om ersättning väckes

vid fastighetsdomstol som anges i 33 §.

52 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969, då lagen den 30 november 1956

(nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden skall

upphöra att gälla.

2. Mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid allmän domstol

eller vattendomstol och som rör fråga, varom bestämmelse meddelas i

denna lag, handlägges och bedömes enligt äldre bestämmelser.

3. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap.

32 § 4 mom. vattenlagen för att handlägga fråga varom bestämmelse meddelas

i denna lag, skall äldre bestämmelser tillämpas på förrättningen.

4. Har vattendomstol genom laga kraft ägande beslut eller har synemän

i utlåtande varvid skall bero lämnat medgivande att kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten utsläppes eller att fast avfall utkastas, utsläppes

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

eller upplägges, anses medgivandet som tillstånd enligt denna lag. Beslut

som i annat fall enligt förut gällande ordning meddelats om åtgärd till

skydd mot miljöfarlig verksamhet äger tillämpning till dess annorlunda

förordnas.

5. Uppkommer i ärende enligt denna lag fråga om åtgärd till skydd mot

miljöfarlig verksamhet som påbörjats före lagens ikraftträdande och efter

ikraftträdandet fortsatt utan att medföra ökad eller ny olägenhet, kan koncessionsnämnden

medge det anstånd med åtgärdens genomförande som är

oundgängligen nödvändigt.

6. Bestämmelsen i 32 § äger ej tillämpning i fråga om miljöfarlig verksamhet,

som börjat före lagens ikraftträdande och som efter ikraftträdandet

fortsatt utan att medföra väsentligt ökat men.

7. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den bestämmelsen

tillämpas.

2) Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 10 kap. 51 § vattenlagen1 skall upphöra att

gälla, dels att 2 kap. 35 och 38 §§, 3 kap. 9 §, 8 kap., 9 kap. 1, 47 och 50 §§,

10 kap. 32 § 4 mom. samt 33, 38, 44, 48, 58, 67, 68, 74, 79 och 80 §§, 11 kap.

17 §, 27 § 2 mom. samt 59, 83, 91, 92 och 95 §§ ävensom 13 kap. 8, 11, 12

och 16 §§ vattenlagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

35 §.

I vatten--— —----nödgats utgiva.

Vad sålunda--------

Om förebyggande av förorening i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde

meddelas, utöver vad i 14 §

sägs, bestämmelser i 8 kap..

däri nedsköljas.

Om förebyggande av förorening i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde

meddelas, utöver vad i 14 §

sägs, bestämmelser i 8 kap. och i

miljöskyddslagen den

(nr ).

1 Senaste lydelse av 2 kap. 35 §, 3 kap. 9 §, 8 kap. 3—13, 15, 16, 18—21, 24—27, 30, 31,

35, 39—48, 50, 52 och 53 §§, 9 kap. 1, 47 och 50 §§ samt 10 kap. 32, 48, 51, 58 och 80 §§ se

1941:614, av 2 kap. 38 §, 8 kap. 23, 28 och 29 §§, 11 kap. 83 § samt 13 kap. 8, 11 och 12 §§ se

1964:110, av 8 kap. 1, 14, 17, 22, 33, 36 och 54 §§ se 1955:315, av 8 kap. 2 § se 1956:87, av

8 kap. 32, 34, 37 och 38 §§ se 1956:581, av 8 kap. 49 § se 1952:235, av 8 kap. 51 §, 10 kap.

38 och 79 §§ samt 11 kap. 91 § se 1961:548, av 8 kap. 55 § och 11 kap. 17 § se 1968:51, av 10.

kap. 33 § se 1945:343, av 10 kap. 44, 68 och 74 §§ samt 11 kap. 59 § se 1967:370, av 10 kap.

67 § se 1952:239, av 11 kap. 27 § se 1948:479, av 11 kap. 92 och 95 §| se 1960:304, av 13kap.

16 § se 1920:459.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Nuvarande lydelse)

38

Där arbete, som ovan sägs, avser

huvudsakligen anläggande av grundvattentäkt

eller utförande av vattenreglering

eller inrättande, utvidgande

eller förbättrande av allmän

farled eller av allmän flottled, torrläggning

av mark eller avledande

av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,

skola stadgandena i 2—

37 §§ av förevarande kap. äga tilllämpning

endast, såvitt sådant finnes

för varje fall i 42—61 §§ av

detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8

kap. föreskrivet.

Är fråga---------för

(Föreslagen lydelse)

§•

Där arbete, som ovan sägs, avser

huvudsakligen anläggande av grundvattentäkt

eller utförande av vattenreglering

eller inrättande, utvidgande

eller förbättrande av allmän

farled eller av allmän flottled, torrläggning

av mark eller avledande

av avloppsvatten, skola stadgandena

i 2—37 §§ av förevarande kap. äga

tillämpning endast, såvitt sådant

finnes för varje fall i 42—61 §§ av

detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8

kap. föreskrivet.

3 KAP.

9 §■

Visas, efter det vattenreglering,

som i 1 § sägs, blivit utförd, att

densamma länder till stadigvarande

nytta för allmän hamn eller annan

allmän farled eller för anläggning,

varigenom kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten avledes, må

ägaren av farleden eller anläggningen,

där den vunna nyttan kan uppskattas

till visst penningbelopp, på

talan av deltagarna förpliktas att antingen

på en gång eller med fördelning

på visst antal år erlägga högst

så stor del av nämnda belopp, som

svarar mot förhållandet mellan å

ena sidan företagets anläggningskostnad

och å den andra den beräknade

båtnaden därav i sådant hänseende,

som i 3 § avses. Å oguldet

kapitalbelopp skall gäldas ränta efter

den räntefot, som finnes skälig. För

bidrag, som nu nämnts, förvärvas

ej delaktighet i företaget, och vare

förty bidragsgivaren ej skyldig att

taga del i framtida kostnad för detta.

Vad sålunda------— —

Anslag, som--------—

Visas, efter det vattenreglering,

som i 1 § sägs, blivit utförd, att

densamma länder till stadigvarande

nytta för allmän hamn eller annan

allmän farled eller för anläggning,

varigenom avloppsvatten avledes, må

ägaren av farleden eller anläggningen,

där den vunna nyttan kan uppskattas

till visst penningbelopp, på

talan av deltagarna förpliktas att antingen

på en gång eller med fördelning

på visst antal år erlägga högst

så stor del av nämnda belopp, som

svarar mot förhållandet mellan å ena

sidan företagets anläggningskostnad

och å den andra den beräknade båtnaden

därav i sådant hänseende, som

i 3 § avses. Å oguldet kapitalbelopp

skall gäldas ränta efter den räntefot,

som finnes skälig. För bidrag, som

nu nämnts, förvärvas ej delaktighet

i företaget, och vare förty bidragsgivaren

ej skyldig att taga del i framtida

kostnad för detta.

flottleds anläggningskostnad.

givit anslaget.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

15

8 KAP.1

Om avloppsföretag m. m.

Inledande bestämmelser

1 §•

För avledande av avloppsvatten från mark, byggnad eller anläggning skall

gälla vad i detta kap. sägs.

Med avloppsvatten avses

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,

2. vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan inrättning,

3. vatten som avledes för sådan torrläggning av mark inom stadsplan

eller byggnadsplan som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,

4. vatten som avledes för torrläggning av begravningsplats.

2 §•

Bestämmelserna i detta kap. om avledande av avloppsvatten gälla i tilllämpliga

delar också i fråga om utkastande, utsläppande eller uppläggande

av fast ämne från mark, byggnad eller anläggning så, att vattendrag, sjö eller

annat vattenområde kan förorenas av ämnet.

3 §•

Om skyldighet att vidtaga åtgärder för att motverka vattenförorening finnas

bestämmelser i miljöskyddslagen.

4 §•

Utöver bestämmelserna i detta kap. gäller vad som föreskrives i hälsovårdsstadgan

den 19 december 1958 (nr 663) eller eljest från hälsovårdssynpunkt.

Beträffande avledande av avloppsvatten genom allmän vatten- och

avloppsanläggning gälla dessutom särskilda bestämmelser.

Med samhälle avses i detta kap. verksamhetsområdet för allmän vatlenoch

avloppsanläggning. Såvitt angår utövandet av rättigheter och fullgörandet

av skyldigheter som föreskrivas beträffande samhälle avses med samhälle

huvudmannen för sådan anläggning.

Avloppsledning

5 §•

Avloppsledning skall göras täckt, om ej öppen ledning kan tillåtas med

hänsyn till särskilda förhållanden.

I övrigt skall avloppsledning inrättas så, att ändamålet kan vinnas med

minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

6 §•

Fordras för avledande av avloppsvatten att ledning dragés fram över annans

fastighet, är fastighetens ägare skyldig att tåla intrånget mot ersättning

enligt 9 kap.

1 Beträffande 8 kap. anges endast föreslagen lydelse.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

7 §•

Fordras för avledande av avloppsvatten att avlopp anordnas genom väg

eller genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde eller att befintligt

sådant avlopp utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av anläggaren

och ombesörjas av vägens, järnvägens eller spårvägens ägare, om

ej ägaren hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren.

Vad som nu sagts om ägare av väg avser i fråga om allmän väg väghållaren.

8 §.

Skall allmän väg eller därtill börande bro eller trumma byggas eller ändras

och fordrar, innan arbetet börjar, någon som behöver eller kan behöva

avlopp genom vägen för att avleda avloppsvatten att avlopp anordnas enligt

av honom framlagd plan som upprättats av sakkunnig, skall väghållaren

utföra arbetet enligt planen om det kan ske utan men för väganläggningens

brukbarhet och framtida bestånd. Väghållaren har rätt till ersättning med

det belopp varmed väganläggningen och dess underhåll fördyras. Om väghållaren

underlåter att utföra arbetet och avlopp sedermera begäres, får större

kostnad än nyss angivits ej åläggas den som behöver avloppet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på järnväg och spårväg med

särskild banvall samt bro och trumma som hör till järnvägen eller spårvägen.

9 §•

I den mån detta kap. ej innehåller särskilda föreskrifter gälla bestämmelserna

i 7 kap. 5, 12 och 16—19 §§ om upptagande av dike i tillämpliga delar

också i fråga om avloppsledning.

10 §.

Avloppsledning skall behörigen underhållas av ägaren, om någons rätt

kan vara beroende av det.

11 §•

Kan avloppsledning som skall byggas för ett samhälle lämpligen inrättas

för att avleda också annat samhälles avloppsvatten, skall ledningen byggas

så, om sistnämnda samhälle fordrar det.

Om avloppsledning som ett samhälle vill anlägga kan med väsentlig fördel

användas för att avleda avloppsvatten också från annat samhälle som behöver

avloppsledning, är sistnämnda samhälle skyldigt att taga del i ledningens

anläggande, om ej särskilda omständigheter föranleda att frågan om

dess deltagande i företaget skäligen bör anstå.

12 §.

Anläggningskostnaden för ledning som avses i 11 § skall, i den mån ledningen

är gemensam för två eller flera samhällen, fördelas mellan samhällena

med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det avloppsvatten som

skall avledas från varje samhälle. Inget samhälle är dock skyldigt att sammanlagt

vidkännas större kostnad för att avleda sitt avloppsvatten än om

samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än

som kan anses rimligt med hänsyn till samhällets nytta av företaget.

Har ett samhälle förskjutit medel på sätt och för ändamål som anges i 8 §,

har samhället rätt till ersättning för denna utgift jämte skälig ränta. Ersätt
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 17

ning skall dock utgå med högst det belopp till vilket nyttan av utgiften kan

uppskattas.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för den

gemensamma ledningens skötsel och underhåll.

13 §.

Vill samhälle leda avloppsvatten till avloppsledning som redan anlagts

för annat samhälles räkning, får det ej vägras, om ej väsentlig olägenhet

uppkommer och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt.

Har ett samhälle inrättat avloppsledning så, att den kan med väsentlig

fördel användas för att avleda avloppsvatten också från annat samhälle, är

sistnämnda samhälle skyldigt att ingå i företaget, när samhället behöver avloppsledning,

om ej särskilda omständigheter föranleda att frågan om dess

deltagande i företaget skäligen bör anstå.

14 §.

Om fördelning av kostnaderna för gemensam ledning i fall som anges i

13 § gälla bestämmelserna i 12 §. Skyldigheten att deltaga i anläggningskostnaden

skall fastställas med hänsyn till ledningens värde i befintligt

skick. Om ledningen måste utvidgas eller på annat sätt ändras, är det samhälle

som berättigats eller förpliktats att ingå i företaget ej skyldigt att

taga del i redan nedlagd kostnad som blir onyttig genom ändringen.

15 §.

Om avloppsledning som är gemensam för två eller flera samhällen behöver

byggas om, äga bestämmelserna här ovan om ny ledning motsvarande

tillämpning.

Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och behövs den ej för det

eller de andra samhällenas räkning, är samhälle som sist angivits ej skyldigt

att bidraga till ombyggnaden i vidare mån än samhällets utgifter för

ledningens skötsel och underhåll beräknas bli mindre för framtiden. Ökas

kostnaden för ledningens skötsel och underhåll genom ombyggnaden, är

sistnämnda samhälle ej skyldigt att taga del i sådan ökning.

16 §.

Vad som föreskrives i 11—15 §§ i fråga om två eller flera samhällen äger

motsvarande tillämpning med avseende på två eller flera fastigheter, med de

avvikelser som föranledas av 17 och 18 §§.

Första stycket gäller också i fråga om samhälle och en eller flera fastigheter

som äro belägna utom samhället.

17 §.

Äro ett flertal fastigheter delaktiga i samma avloppsledning kunna, i den

mån ej ledningens längd eller arten av förefintlig bebyggelse eller eljest särskilt

förhållande föranleder annat, fastigheterna förklaras skyldiga att deltaga

i kostnaden för hela ledningen, trots att avloppsvatten från dem tillföres

ledningen på skilda ställen.

18 §.

Sådan ägare av fastighet som ej är sökande till företaget och ej heller

förenat sig med sökanden om företaget eller fört talan som föranlett större

anläggning än sökanden yrkat, kan berättigas att betala på honom belöpande

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

bidrag till anläggningskostnaden med fördelning på visst antal år efter vad

som prövas skäligt i varje fall. På oguldet kapitalbelopp skall ränta beräknas

efter den räntefot som finnes skälig.

19 §.

Bestämmelserna i 5—18 §§ äga ej tillämpning i fråga om avledande inom

samhälle av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser

i samhället.

Ledning för såväl avledande av avloppsvatten som torrläggning av mark

20 §.

Vill någon leda avloppsvatten till ledning som skall byggas eller är anlagd

för torrläggning av mark, gälla 11 § första stycket och 13 § första

stycket.

Om ledning som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark kan

med väsentlig fördel användas också för att avleda avloppsvatten från samhälle

eller fastighet som behöver ledning för sådant ändamål, gälla bestämmelserna

i 11 § andra stycket och 13 § andra stycket om skyldighet att ingå

i avloppsledningsföretag.

I fråga om fördelning av kostnaderna för ledning som avses i första eller

andra stycket mellan torrläggningsföretaget, å ena, samt den som berättigats

eller förpliktats att ingå i företaget med hänsyn till möjligheten att använda

ledningen också för att avleda avloppsvatten, å andra sidan, äga 12, 14 och

15 §§ motsvarande tillämpning. Beträffande anstånd med betalning av bidrag

till anläggningskostnaden gäller 18 §.

21 §.

Ägare av mark varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll där avloppsledning

skall byggas eller är anlagd har rätt att för markens torrläggning

leda vattnet till ledningen under de förutsättningar och villkor i övrigt

som ovan föreskrivas i fråga om inledande av avloppsvatten i avloppsledning.

Om avloppsledning är till väsentlig nytta för marks torrläggning, är ägare

av mark som har båtnad av företaget skyldig att taga del i detta efter vad

som prövas skäligt. Han är dock ej skyldig att vidkännas större bidrag till

kostnaden för företaget eller att betala på honom belöpande bidrag på andra

villkor än om företaget avsett endast torrläggning av mark.

22 §.

Vid bedömande om ledning får användas för såväl avledande av avloppsvatten

som torrläggning av mark skall iakttagas att behövlig rening av avloppsvattnet

ej får hindras eller väsentligt försvåras.

Om det lämpligen kan ske, bör avloppsvattnet underkastas behövlig rening

innan det tillföres ledningen.

23 §.

Om två eller flera fastigheter på grund av båtnad genom torrläggning av

mark äro delaktiga i företag som anges i 20 eller 21 §, skall den del av kostnaden

för företaget, som åvilar fastigheterna på grund av denna båtnad,

fördelas mellan dem efter vad som föreskrives i 7 kap. om dikningssamfällighet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

19

24 §.

Bestämmelserna i 20—23 §§ äga ej tillämpning på ledning inom stadsplan

eller byggnadsplan för torrläggning av mark inom det planlagda området

eller för avledande av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller

andra platser inom detta område. Bestämmelsen i 21 § första stycket gäller

dock också ledning som nu angivits.

Vissa åtgärder för att motverka vattenförorening

25 §.

Fordras för renande av avloppsvatten innan det släppes ut i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde att anläggning utföres på annans fastighet, är

fastighetens ägare skyldig att tåla intrånget mot ersättning enligt 9 kap.

Tomtplats, trädgård eller park får dock ej tagas i anspråk för ändamål

som nu avses, om det kan undvikas utan synnerlig olägenhet.

26 §.

Bestämmelserna i 5 och 10—18 §§ om avloppsledning gälla i tillämpliga

delar också i fråga om åtgärd för att motverka förorening genom avloppsvatten,

innan det släppes ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.

27 §.

Fordras för att motverka förorening genom avloppsvatten att nya eller

ändrade bestämmelser meddelas om vattenhushållningen vid byggnad i vatten

eller att sådan byggnad rives ut eller ändras eller att eljest särskild åtgärd

vidtages i vatten, äro bestämmelserna i 2 kap. om byggande i vatten

tillämpliga. Bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket hindra dock ej åtgärd

som nu angivits.

28 §.

Om åtgärd som anges i 27 § är behövlig till följd av att avloppsvatten avledes

från två eller flera samhällen, är varje samhälle skyldigt att taga del

i företaget efter vad som prövas skäligt.

29 §.

Om två eller flera samhällen avleda avloppsvatten till samma vattenområde

och något av dem har vidtagit åtgärder för att rena sitt avloppsvatten,

kan samhälle som fortfarande förorenar vattenområdet förpliktas att, till

dess samhället vidtager motsvarande åtgärder för att rena sitt avloppsvatten,

årligen utgiva skäligt bidrag till kostnaden för förstnämnda åtgärder.

30 §.

Bestämmelserna i 28 och 29 §§ om två eller flera samhällen äga motsvarande

tillämpning med avseende på två eller flera fastigheter samt beträffande

samhälle och en eller flera fastigheter som äro belägna utom samhället.

31 §.

Om avloppsvatten från fabrik eller inrättning inom samhället icke avledes

genom samhällets avloppsledning, behandlas fabriken eller inrättningen

vid tillämpning av 25—30 §§ som om den vore belägen utom samhället.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Ny ägares ansvarighet

32 §.

Har fastighet, som förklarats delaktig i företag eller som eljest ålagts

bidragsskyldighet enligt detta kap., övergått till ny ägare, är också denne

skyldig att svara för den kostnad som efter vad ovan sagts belöper på fastigheten.

Har föregående ägares skyldighet att betala kostnaden fastställts

genom dom eller på annat sätt eller har sådan skyldighet, om fastigheten

är delaktig på grund av båtnad genom marks torrläggning, åvilat fastigheten

oavsett om båtnaden tagits i bruk, skall dock ny ägare ej svara för

bidrag som förfallit till betalning mer än ett år innan han blev ägare till

fastigheten eller, om han inropat fastigheten på exekutiv auktion, för bidrag

som förfallit till betalning före försäljningsdagen.

Om föregående ägare försummat att verkställa arbete som ålagts honom

för utförande av eller underhåll av företag, är nye ägaren skyldig att fullgöra

vad som blivit eftersatt.

Prövning och beslut

33 §.

Vill någon begagna sig av rättighet som anges i 6, 7 eller 25 § eller erhålla

prövning av fråga om delaktighet i företag eller bidragsskyldighet som avses

i detta kap., kan han ingiva ansökan därom till vattendomstolen. Målet

prövas i den ordning som föreskrives för ansökningsmål i 11 kap. Om

det är lämpligt, kan dock vattenrättsdomaren eller vattendomstolen förordna

att målet skall behandlas vid syneförrättning som avses i 10 kap.

32 §. Om mål som avser både avledande av avloppsvatten och torrläggning

av mark hänvisas till syneförrättning, bör till ledning vid förordnande av

förrättningsman om möjligt anges vilket ändamål som bör anses vara

företagets huvudsakliga.

Ansökan som avses i första stycket kan också inges till Konungens befallningshavande.

Målet behandlas i sådant fall alltid vid syneförrättning

som avses i 10 kap. 32 §.

34 §.

Har vattendomstol eller synemän lämnat medgivande till företag enligt

detta kap. och har vattendomstolens beslut vunnit laga kraft eller skall vid

synemännens utlåtande bero, gäller beslutet eller utlåtandet mot envar

med de inskränkningar som följa av bestämmelserna i 35—37 §§ samt av

vad som föreskrives i 9 kap., 10 kap. 77 och 78 §§ samt 11 kap. 69 § om ny

prövning i vissa fall. Angående begränsad rättsverkan i visst fall av vattendomstols

beslut meddelas föreskrift ill kap. 61 § andra stycket.

Beträffande verkan av vattendomstols beslut i fall som enligt 27 § skall

bedömas enligt 2 kap. gäller vad som föreskrives i sistnämnda kap.

35 §.

Om skada eller intrång orsakas av företag som utföres med stöd av beslut

eller utlåtande enligt 34 § och skadan eller intrånget icke förutsetts

när beslutet eller utlåtandet meddelades, kan den skadelidande yrka ersättning

enligt 9 kap. utan hinder av bestämmelserna i 34 §. För att anspråket

skall kunna upptagas till prövning skall det anmälas hos vatten
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

21

domstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som kan ha

föreskrivits i beslutet eller utlåtandet. Tiden räknas från utgången av den

tid för företagets slutförande som bestämts i beslutet eller utlåtandet eller

som fastställts senare med anledning av begäran om anstånd.

Är skada eller intrång som avses i första stycket av betydenhet, kan den

skadelidande föra talan om att på företagets bekostnad sådana åtgärder

skola vidtagas som äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån

minska skadan eller intrånget för framtiden utan att förnärma tredje mans

rätt eller medföra väsentlig olägenhet för företaget. Talan skall föras inom

tid som gäller för anmälan av anspråk enligt första stycket.

36 §.

Har företag som avses i detta kap. icke slutförts inom tid som föreskrivits

enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 §, förfaller beslutet eller utlåtandet

rörande företaget. Om giltigt skäl för dröjsmål visas eller synnerligt men

skulle uppstå genom att företaget inställes, kan vattendomstolen bevilja

anstånd på högst tio år med företagets slutförande, under förutsättning

att ansökan därom har gjorts före utgången av den föreskrivna tiden.

Meddelas ej anstånd, kan deltagare i företaget begära vattendomstolens

prövning huruvida den kostnad som nedlagts på företaget skall betalas endast

av sökanden och dem som förenat sig med honom eller om och i vilken

mån också övriga deltagare skola taga del i kostnaden med hänsyn till den

nytta de vunnit.

37 §.

Om visst arbete som föreskrivits i beslut eller utlåtande rörande företag

enligt detta kap. finnes vara obehövligt, när företaget utföres, eller om de

bestämmelser som meddelats om företagets utförande behöva jämkas till

följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan sådan orsak, kan vattendomstolen

på ansökan av deltagare i företaget göra sådan jämkning och

i övrigt göra den ändring i bestämmelserna om företaget som jämkningen

kan föranleda.

Har bestämmelse meddelats om skötsel eller underhåll av gemensam

anläggning som avses i detta kap. eller kostnaden därför eller om bidragsskyldighet

som avses i 28 och 29 §§ och inträffar väsentlig ändring i något

förhållande som lagts till grund för bestämmelsen, äger första stycket motsvarande

tillämpning.

Handhavande av företag

38 §.

Är företag som avses i detta kap. gemensamt för två eller flera samhällen,

skall det samhälle som är bäst lämpat åläggas att handhava företagets angelägenheter

mot ersättning för den del av företagets utgifter som skall

åvila den eller de övriga deltagarna. Om det är lämpligt, kan företaget uppdelas

så, att dess angelägenheter handhavas av ett samhälle i visst hänseende

och av annat samhälle i annat hänseende.

Är företag gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter, skall

samhället handhava företagets angelägenheter, om ej särskilda förhållanden

föranleda annat. Skall ej samhället handhava företagets angelägenheter,

gälla bestämmelserna i 39—44 §§ om företag som är gemensamt för två eller

flera fastigheter.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

39 §.

I fråga om företag som är gemensamt för två fastigheter äger 38 § första

stycket motsvarande tillämpning.

40 §.

Är företag gemensamt för flera än två fastigheter, skall styrelse med en

eller flera ledamöter utses att handhava företagets angelägenheter.

Det står deltagarna fritt att antaga stadgar om handhavande av företagets

angelägenheter. Sådana stadgar gälla dock endast om Konungens befallningshavande

granskat och fastställt dem. I fråga om stadgar för företag

som avses i detta kap. gäller i övrigt 3 kap. 13 §.

41 §.

Innan styrelseval anmälts hos Konungens befallningshavande får ej i fall

som avses i 40 § arbete utföras på annans mark eller åtgärd eljest vidtagas

till förfång för annan. Vad som sagts nu gäller dock ej arbete som tillåtits

med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom. och ej heller om syssloman enligt 45 §

förordnats att handhava företagets angelägenheter.

Ändras styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröj ligen anmäla

detta till Konungens befallningshavande.

Har anmälan gjorts enligt första eller andra stycket, skall underrättelse

därom införas i länskungörelserna på deltagarnas bekostnad.

42 §.

Bestämmelserna i 3 kap. 15 och 17—21 §§ äga motsvarande tillämpning

i fråga om företag som avses i 40 § i detta kap. Förordnande som anges i

3 kap. 17 § skall dock införas i länskungörelserna. Om icke i fastställda

stadgar viss ort bestämts som styrelsens säte, skall talan som avses i 3 kap.

20 § väckas hos den allmänna underrätt inom vars domkrets anläggningen

eller största delen av anläggningen är belägen.

43 §.

Rätten att handhava de angelägenheter som äro förenade med företag som

avses i 40 § utövas på sammanträde. Varje deltagare i företaget har rösträtt

efter det andelstal som bestämmer hans skyldighet att taga del i företaget.

Gälla olika andelstal i fråga om anläggningskostnad samt skötsel och underhåll

skall det andelstal som gäller skötsel och underhåll tillämpas, om det

ej är fråga endast om åtgärd som hör till företagets utförande.

Om ej annat bestämts i särskilda stadgar, skall kallelse till sammanträde

antingen delges samtliga deltagare skriftligen minst en vecka före sammanträdet

eller också kungöras i minst en av ortens tidningar senast fjorton

dagar i förväg.

I fråga om sådant sammanträde gäller i övrigt 3 kap. 22 § i tillämpliga

delar.

44 §.

Bestämmelserna i 3 kap. 23—25 §§ om talan mot beslut som fattas vid

sammanträde med deltagarna samt om hållande av sådant sammanträde

äga motsvarande tillämpning i fråga om företag som avses i 40 § i detta

kap. I fall som avses i 42 § skall dock talan väckas hos den allmänna underrätt

som anges i sistnämnda lagrum.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

23

45 §.

Om det finns skäl antaga att viss eller vissa deltagares intressen åsidosättas

i fråga om företag som avses i 38—40 §§ eller att företagets angelägenheter

eljest försummas eller handhavas på mindre lämpligt sätt, kan Konungens

befallningshavande förordna syssloman att handhava företagets angelägenheter

och företräda deltagarna. Konungens befallningshavande kan entlediga

sysslomannen när förhållandena föranleda det.

Underrättelse om förordnande av syssloman skall införas i länskungörelserna

på deltagarnas bekostnad. Sysslomannen har rätt att få arvode av

deltagarna. Arvodet bestämmes av Konungens befallningshavande.

Byggnad eller anläggning på ofri grund

46 §.

Avledes avloppsvatten från byggnad eller anläggning som tillhör annan än

markens ägare och ej är att anse som fast egendom, skall, om förhållandena

föranleda det, vad som föreskrives om fastighetsägare i bestämmelserna om

avledande av avloppsvatten från fastighet gälla ägaren av byggnaden eller

anläggningen. Berättigas denne mot annans bestridande att deltaga i gemensamt

företag, kan som villkor härför föreskrivas att han ställer säkerhet för

den kostnad som belöper på honom.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 KAP.

1 §•

Där jämlikt denna lag rätt medgives

någon att tillösa sig samfällt

strömfall med eller utan utrnål eller

att eljest lösa eller taga i anspråk

annan tillhörigt område eller att tillgodogöra

sig vattenmängd eller vattenkraft,

som tillhör annan, eller att

vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans

egendom lider skada eller intrång,

varde, såvitt ej i 1, 2, 5, 6 eller

8 kap. annorledes stadgas, honom

ålagt att efter ty nedan sägs gälda

ersättning för egendom, som avstås,

eller för förlust, skada eller intrång,

som förorsakas.

Ersättning skall,

Där jämlikt denna lag rätt medgives

någon att tillösa sig samfällt

strömfall med eller utan utmål eller

att eljest lösa eller taga i anspråk

annan tillhörigt område eller att tillgodogöra

sig vattenmängd eller vattenkraft,

som tillhör annan, eller att

vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans

egendom lider skada eller intrång,

varde, såvitt ej i 1, 2, 5 eller

6 kap. annorledes stadgas, honom

ålagt att efter ty nedan sägs gälda

ersättning för egendom, som avstås,

eller för förlust, skada eller intrång,

som förorsakas,

beslut fastställd.

47

Ersättning i penningar varde bestämd

att utgå på en gång; dock må

skadeersättning till följd av företag

enligt 6 kap. eller till följd av förorening

genom avloppsvatten, varom

förmäles i 8 kap., fastställas att utgå

§•

Ersättning i penningar varde bestämd

att utgå på en gång; dock må

skadeersättning till följd av företag

enligt 6 kap. fastställas att utgå i årlig

avgift, när skälig anledning därtill

förekommer.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i årlig avgift, när skälig anledning

därtill förekommer.

Kan i — — —------böra angivas.

50 §.

I fråga — —---— —--enligt 9 §.

Beträffande ersättning för skada

eller intrång av förorening genom

avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs,

skall förhöjning icke beräknas.

10 KAP.

32

4 m o m. Till handläggande av syneförrättning

rörande avledande av

kloakvatten eller industriellt avloppsvatten

enligt 8 kap. skall förordnas

person, som på grand av avlagda

kunskapsprov och praktisk erfarenhet

av Konungen förklarats behörig

att hålla dylik förrättning. Är

fråga om företag av mindre omfattning

och enkel beskaffenhet och kan

det ej antagas beröra motstående intresse

av någon betydelse, må dock

förordnande meddelas jämväl annan

i dylika frågor förfaren person, vilken

finnes lämplig.

Beträffande syneförrättning rörande

sådant företag enligt 8 kap., som

avser både avledande av kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten och

torrläggning av mark, skall vid förordnande

av förrättningsman företagets

huvudsakliga ändamål vara

avgörande.

33

Förordnande, som i 32 § sägs, skall

efter ansökan meddelas av Konungens

befallningshavande. I ansökningen

skola så fullständigt som möjligt

uppgivas företagets beskaffenhet,

omfattning och verkningar med angivande

av det vattenområde, som av

företaget kan komma att beröras.

Ansökningen bör tillika innehålla

uppgift å de fastigheter, som företaget

efter ty i 14 kap. 4 § sägs förmenas

angå, samt ägarnas namn och

§•

4 mom. Till handläggande av syneförrättning

rörande avledande av

avloppsvatten enligt 8 kap. skall förordnas

person, som på grund av avlagda

kunskapsprov och praktisk erfarenhet

av Konungen förklarats behörig

att hålla dylik förrättning. Är

fråga om företag av mindre omfattning

och enkel beskaffenhet och kan

det ej antagas beröra motstående intresse

av någon betydelse, må dock

förordnande meddelas jämväl annan

i dylika frågor förfaren person, vilken

finnes lämplig.

Beträffande syneförrättning rörande

sådant företag enligt 8 kap., som

avser både avledande av avloppsvatten

och torrläggning av mark, skall

vid förordnande av förrättningsman

företagets huvudsakliga ändamål

vara avgörande.

§•

Förordnande, som i 32 § sägs, skall

efter ansökan meddelas av Konungens

befallningshavande. I ansökningen

skola så fullständigt som möjligt

uppgivas företagets beskaffenhet,

omfattning och verkningar med angivande

av det vattenområde, som

av företaget kan komma att beröras.

Ansökningen bör tillika innehålla

uppgift å de fastigheter, som företaget

efter ty i 14 kap. 4 § sägs förmenas

angå, samt ägarnas namn och

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 7969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

hemvist ävensom sådana nyttjande- hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares,

vilkas rätt kan vara av rättshavares, vilkas rätt kan vara av

företaget beroende. I fråga om före- företaget beroende.

tag enligt 8 kap. vare dock ej erforderligt

att angiva fastighet, vilken av

företaget beröres allenast genom förorening,

i annat fall än då fråga är

om bestämmande av ersättning där
-

för.

Vad i----------denna §.

Beträffande företag,---- Konungens befallningshavande.

38 §.

Efter samråd -------ortens tidningar.

Är företaget---— ----stadgade ordning.

I kungörelse om företag enligt 8

kap. vare ej erforderligt att angiva

fastighet, vilken av företaget beröres

allenast genom förorening, i annat

fall än då fråga är om bestämmande

av ersättning därför.

44 §.

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

utan dröjsmål avsändas till

statens naturvårdsverk och, där fråga

är om avledande av radioaktivt

avloppsvatten, till strålskyddsmyndigheten.

Avskrift av kungörelsen skall tilllika

utan dröjsmål översändas till

Konungens befallningshavande, ortens

hälsovårdsmyndighet, förste

provinsialläkaren i länet samt, om

företaget är av betydelse för byggnadsverksamheten

eller ordnandet

av avlopp inom orten, till byggnadsnämnden

och länsarkitekten. Förste

provinsialläkaren och länsarkitekten

hava att, om anledning därtill förekommer,

hos Konungens befallningshavande

väcka fråga om åtgärd, som

enligt 42 § 1 mom. sista stycket eller

eljest må ankomma på Konungens

befallningshavande.

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

utan dröjsmål avsändas till

statens naturvårdsverk.

Avskrift av kungörelsen skall tillika

utan dröjsmål översändas till

Konungens befallningshavande och

ortens hälsovårdsmyndighet samt,

om företaget är av betydelse för

byggnadsverksamheten eller ordnandet

av avlopp inom orten, till byggnadsnämnden.

48 §.

Vill sökande------är stadgat.

Äro i fråga om företag enligt 3 el- Äro i fråga om företag enligt 3 eller

7 kap. sökandena flera, må utan ler 7 kap. sökandena flera, må utan

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Nuvarande lydelse)

samtligas medgivande återkallelse ej

ske, utan så är, att kostnaden av syneinännen

beräknas uppgå till mer

än nio tiondelar av den uppskattade

båtnaden av företaget; dock att härvid

hänsyn icke skall tagas till båtnad,

för vilken enligt 3 kap. 6 § och

7 kap. 29 § bidragsskyldighet till

företaget inträder först då båtnaden

tages i anspråk. I fråga om företag

enligt 8 kap. må, där sökandena äro

flera, utan samtligas medgivande

återkallelse ej ske, med mindre kostnaden

för företaget finnes uppgå till

högre belopp än med hänsyn till nyttan

därav kan anses rimligt eller företaget

på grund av yrkande under

förrättningen blivit väsentligt utvidgat;

dock att vad ovan stadgats i

fråga om 7 kap. skall gälla jämväl

företag, som avser både avledande

av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten

och torrläggning av

mark, såvitt detsamma avser sistnämnda

ändamål.

Sker återkallelse —---- —--

(Föreslagen lydelse)

samtligas medgivande återkallelse ej

ske, utan så är, att kostnaden av synemännen

beräknas uppgå till mer

än nio tiondelar av den uppskattade

båtnaden av företaget; dock att härvid

hänsyn icke skall tagas till båtnad,

för vilken enligt 3 kap. 6 § och

7 kap. 29 § bidragsskyldighet till

företaget inträder först då båtnaden

tages i anspråk. I fråga om företag

enligt 8 kap. må, där sökandena äro

flera, utan samtligas medgivande

återkallelse ej ske, med mindre kostnaden

för företaget finnes uppgå till

högre belopp än med hänsyn till nyttan

därav kan anses rimligt eller företaget

på grund av yrkande under

förrättningen blivit väsentligt utvidgat;

dock att vad ovan stadgats i

fråga om 7 kap. skall gälla jämväl

företag, som avser både avledande

av avloppsvatten och torrläggning av

mark, såvitt detsamma avser sistnämnda

ändamål.

såsom sökande.

58 §.

Vill någon------synemännens påskrift.

Yrkande om utvidgning av företaget

må av förrättningsmannen upptagas

till prövning utan föregående

ansökan, ändå att därmed avses att

syneförrättning för torrläggning av

mark eller för avledande av kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten

skall avse båda ändamålen. Yrkandet

varde i fall, som sist sagts,

kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.

Yrkande om utvidgning av företaget

må av förrättningsmannen upptagas

till prövning utan föregående

ansökan, ändå att därmed avses att

syneförrättning för torrläggning av

mark eller för avledande av avloppsvatten

skall avse båda ändamålen.

Yrkandet varde i fall, som sist sagts,

kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.

67 §.

Sedan erforderliga

Utlåtandet skall innehålla synemännens

besked, med angivande av

skälen, i de i 62—64 §§ eller eljest

här ovan omförmälda frågor. Avgift,

som omförmäles i It kap. 95 §, så

ock avgift enligt 2 kap. 10 § eller

8 kap. 3å §, där sådan bör utgå,

skola bestämmas i utlåtandet. Lämnas

medgivande till vattenreglering,

angående företaget.

Utlåtandet skall innehålla synemännens

besked, med angivande av

skälen, i de i 62—64 §§ eller eljest

här ovan omförmälda frågor. Avgift,

som omförmäles i 11 kap. 95 §,

så ock avgift enligt 2 kap. 10 §, där

sådan bör utgå, skola bestämmas i

utlåtandet. Lämnas medgivande till

vattenreglering, varde angivet, om

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

27

(Nuvarande lydelse)

varde angivet, om företaget är av beskaffenhet

att stadgandena i 4 kap.

om nyprövning och om avgifter därå

äga tillämpning; och skall för sådant

fall utlåtandet upptaga förslag

till dylik avgift.

Skola två eller flera med skilda andelar

taga del i företaget, skall utlåtandet

innehålla särskild längd,

upptagande såväl den å varje delägare

belöpande anparten i kostnaden

för företaget med noggrant angivande

av strömfall eller annan

egendom, som med delaktigheten avses,

som ock det belopp, vartill kostnaden

för företaget beräknats. Skall

anläggningskostnaden för viss del av

företaget eller kostnaden för skötsel

och underhåll fördelas på särskilt

sätt, varde det ock tydligt angivet i

längden. För varje delägare skall anmärkas,

huruvida han är sökande till

företaget eller på grund av föreskriften

i 82 § att anse såsom likställd

med sökande, så ock beskaffenheten

av båtnad, som må hava

lagts till grund för delaktigheten,

samt det uppskattade värdet av sagda

båtnad. Har på grund av bestämmelsen

i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 16 §

rätt medgivits delägare att erlägga

å honom belöpande bidrag med fördelning

å visst antal år, skall ock

härom anteckning ske. Beträffande

mark, som genom företaget vinner

torrläggning, skall längden innehålla

uppgift för varje fastighet å markens

värde före och efter företaget. Är i

avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten

bestämd på sätt i 61 §

sägs, varde anteckning därom gjord.

Innehåller utlåtandet-----

(Föreslagen lydelse)

företaget är av beskaffenhet att stadgandena

i 4 kap. om nyprövning och

om avgifter därå äga tillämpning;

och skall för sådant fall utlåtandet

upptaga förslag till dylik avgift.

Skola två eller flera med skilda

andelar taga del i företaget, skall utlåtandet

innehålla särskild längd,

upptagande såväl den å varje delägare

belöpande anparten i kostnaden

för företaget med noggrant

angivande av strömfall eller annan

egendom, som med delaktigheten avses,

som ock det belopp, vartill kostnaden

för företaget beräknats. Skall

anläggningskostnaden för viss del av

företaget eller kostnaden för skötsel

och underhåll fördelas på särskilt

sätt, varde det ock tydligt angivet i

längden. För varje delägare skall anmärkas,

huruvida han är sökande till

företaget eller på grund av föreskriften

i 82 § att anse såsom likställd

med sökande, så ock beskaffenheten

av båtnad, som må hava lagts till

grund för delaktigheten, samt det

uppskattade värdet av sagda båtnad.

Har på grund av bestämmelsen i 7

kap. 28 § eller 8 kap. 18 § rätt medgivits

delägare att erlägga å honom

belöpande bidrag med fördelning å

visst antal år, skall ock härom anteckning

ske. Beträffande mark, som

genom företaget vinner torrläggning,

skall längden innehålla uppgift för

varje fastighet å markens värde före

och efter företaget. Är i avbidan på

slutlig uppskattning delaktigheten

bestämd på sätt i 61 § sägs, varde

anteckning därom gjord.

— sådan väg.

Har i

68 §.

angående företaget.

Har fiskeritjänsteman —

Har statens naturvårdsverk avgivit

yttrande angående företag, som

avses i 43 § tredje stycket, eller är

fråga om företag enligt 8 kap., skall

ock avskrift av förslaget till utlåtan
-

- av företaget.

Har statens naturvårdsverk avgivit

yttrande angående företag, som

avses i 43 § tredje stycket, eller är

fråga om företag enligt 8 kap., skall

ock avskrift av förslaget till utlåtan
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

de översändas till naturvårdsverket de översändas till naturvårdsverket

och Konungens befallningshavande. och Konungens befallningshavande.

Avser företaget avledande av radioaktivt

avloppsvatten, skall avskrift

som nu sagts sändas även till strålskyddsmyndigheten.

74 §.

Avskrift av ------- — nämnda ställen.

I andra------avskrift därav.

Har fiskeritjänsteman —-----av företaget.

Har statens naturvårdsverk avgivit

yttrande till förrättningsmannen

angående företag, som avses i

43 § tredje stycket, eller är fråga

om företag enligt 8 kap., skall avskrift

av utlåtandet eller meddelande

jämte underrättelse, som i första

stycket sägs, översändas till naturvårdsverket

och Konungens befallningshavande.

Avser företaget avledande

av radioaktivt avloppsvatten,

skall avskrift eller meddelande jämte

underrättelse som nu sagts sändas

även till strålskyddsmyndigheten.

79

Har statens naturvårdsverk avgivit

yttrande till förrättningsmannen

angående företag, som avses i 43 §

tredje stycket, eller är fråga om företag

enligt 8 kap., skall avskrift av

utlåtandet eller meddelande jämte

underrättelse, som i första stycket

sägs, översändas till naturvårdsverket

och Konungens befallningshavande.

§•

Vad i — -—----av sökanden.

Äro flera------förskottspliktiga funnes.

Delägare vare icke berättigad till

ersättning för sin talans bevakande

vid syneförrättningen. Har annan

sakägare måst vidkännas särskild

kostnad för tillvaratagande av sin

rätt till skadeersättning i målet eller

eljest för bevakande av sin rätt, skall

i utlåtandet tillerkännas honom skälig

gottgörelse därför. 1 fråga om företag

enligt 8 kap. vare sakägare,

som fört talan allenast med hänsyn

till befarad olägenhet genom förorening,

berättigad till gottgörelse som

nu sagts endast såframt sökanden

påfordrat fastställande av ersättning

till honom för olägenheten eller det

eljest varit av betydelse för sakägaren

att i ärendet bevaka sin rått.

Delägare vare icke berättigad till

ersättning för sin talans bevakande

vid syneförrättningen. Har annan

sakägare måst vidkännas särskild

kostnad för tillvaratagande av sin

rätt till skadeersättning i målet eller

eljest för bevakande av sin rätt, skall

i utlåtandet tillerkännas honom skälig

gottgörelse därför.

80 §.

Beträffande den slutliga fördel- Beträffande den slutliga fördelningen

av kostnad, som i 79 § sägs, ningen av kostnad, som i 79 § sägs,

gälle enahanda grunder som för för- gälle enahanda grunder som för för
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

29

(Nuvarande lydelse)

delningen av kostnaden för själva företaget,

dock att sådan kostnad skall

fördelas utan hänsyn till sådan begränsning

i delaktigheten, som omförmäles

i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och

28 §§ samt 8 kap. 16 §. Avgift enligt

11 kap. 95 § skall fördelas enligt

samma grunder, som jämlikt sistnämnda

lagrum skola tillämpas vid

avgiftens bestämmande.

(Föreslagen lydelse)

delningen av kostnaden för själva företaget,

dock att sådan kostnad skall

fördelas utan hänsyn till sådan begränsning

i delaktigheten, som omförinäles

i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och

28 §§ samt 8 kap. 18 §. Avgift enligt

11 kap. 95 § skall fördelas enligt samma

grunder, som jämlikt sistnämnda

lagrum skola tillämpas vid avgiftens

bestämmande.

Har sakägare-------kostnaden därför.

11 KAP.

Till vattenmål —--

19. ansökan jämlikt 7 kap. 45

andra stycket om prövning, utan förutgången

syneförrättning enligt 10

kap., av fråga rörande vattenavlednings-

eller invallningsföretag, så ock

ansökan jämlikt 8 kap. 38 § första

stycket om prövning, utan sådan förrättning,

av fråga rörande företag,

som avses i 8 kap.;

20. ansökan om anstånd med fullbordande

av företag, vartill medgivande

enligt denna lag lämnats, så

ock om tillämpning av de i 7 kap. 58

§ andra stycket och 59 § samt 8 kap.

43 § andra stycket och 44 § meddelade

bestämmelser eller om sådan

ny uppskattning, som avses i 69 §

här nedan;

21. ansökan j ämlikt 9 kap. 17 § —

B. stämningsmål:

23. talan om borttagande eller ändrande

av annan tillhörig byggnad i

vatten för uttagande av vattenkraft

eller vattnets tillgodogörande annorledes

i industriellt syfte, för vattenreglering,

för fiske eller fiskens

framkomst, för bevattning, för allmän

farled eller för ändamål, som

avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller

8 kap. 26 §, eller för järnvägsbro eller

allmän vägbro, såframt talan

grundas därå, att byggnaden icke

tillkommit i laga ordning eller icke

är av laga beskaffenhet;

17 §.

bortskaffa flottledsanläggning,

19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 §

andra stycket om prövning, utan förutgången

syneförrättning enligt 10

kap., av fråga rörande vattenavlednings-

eller invallningsföretag, så ock

ansökan jämlikt 8 kap. 33 § första

stycket om prövning, utan sådan förrättning,

av fråga rörande företag,

som avses i 8 kap.;

20. ansökan om anstånd med fullbordande

av företag, vartill medgivande

enligt denna lag lämnats, så

ock om tillämpning av de i 7 kap. 58

§ andra stycket och 59 § samt 8 kap.

36 § andra stycket och 37 § meddelade

bestämmelser eller om sådan ny

uppskattning, som avses i 69 § här

nedan;

• — — av grundvatten.

B. stämningsmål:

23. talan om borttagande eller ändrande

av annan tillhörig byggnad i

vatten för uttagande av vattenkraft

eller vattnets tillgodogörande annorledes

i industriellt syfte, för vattenreglering,

för fiske eller fiskens

framkomst, för bevattning, för allmän

farled eller för ändamål, som

avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller

8 kap. 27 §, eller för järnvägsbro eller

allmän vägbro, såframt talan

grundas därå, att byggnaden icke tillkommit

i laga ordning eller icke är

av laga beskaffenhet;

24. talan om ersättning -

--7 kap. 57 § andra stycket;

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets

(Nuvarande lydelse)

4-7. talan om förbud mot utsläppande

av avloppsvatten, varom i 8

kap. förmäles, i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde eller angående

åtgärd till motverkande av olägenhet

genom utsläppande därav;

48. talan utan samband med ansöknings-

eller underställningsmål

om ersättning för olägenhet av förorening

genom avloppsvatten, som

nyss sagts, dock ej om ersättningen

avser atomskada enligt atomansvarighetslagen;
49.

talan om ansvar för det sådant

avloppsvatten avledes i strid mot föreskrift,

som meddelats enligt 8

kap.;

50. talan utan samband med ansöknings-

eller underställningsmål

om bestämmande av fiskeavgift jämlikt

8 kap. 34 §;

51. talan om tillämpning av stadgandena

i 8 kap. 42 § andra stycket;

52. talan jämlikt 9 kap. 25,

Hurusom, efter

2 m o m. Ansökan enligt---

I fråga om ansökan enligt 17 § 3,

4, 5, 7, 8, 9, 11 och 19 skall vad i första

stycket stadgas i tillämpliga delar

lända till efterrättelse; dock vare ej

erforderligt att i ansökan enligt 17 §

19 rörande företag, som avses i 8

kap., uppgiva fastighet, vilken av företaget

beröres allenast genom förorening,

i annat fall än då fråga är om

bestämmande av ersättning därför.

utlåtande nr 37 år 1969

(Föreslagen lydelse)

51. talan om tillämpning av stadgandena

i 8 kap. 35 § andra stycket;

äger rum.

i 68 §.

27 §.

anläggningen, uppgiven.

I fråga om ansökan enligt 17 § 3,

4, 5, 7, 8, 9, 11 och 19 skall vad i första

stycket stadgas i tillämpliga delar

lända till efterrättelse.

De handlingar,-------

År fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjsmål

översändas till statens naturvårdsverk

och Konungens befallningshavande

samt, där företaget avser

avledande av radioaktivt avloppsvatten,

till strålskyddsmyndigheten.

Där någon,

Har i--

59 §.

■ angivna ställena.

År fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjsmål

översändas till statens naturvårdsverk

och Konungens befallningshavande.

83 §.

— som stämningsmål.

--annorlunda förordnar.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år J969

31

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Vad nu sagts skall äga motsvarande

tillämpning, där vattendomstol eller

annan myndighet meddelat förbud

mot vattenförorening eller förordnat

om åtgärd till motverkande

därav samt ansökan göres om ändring

i vad sålunda föreskrivits.

91 §.

I besvärsmål--------vid sammanträdet.

Underställningsmål skall---mottaga förrättningshandlingarna.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

må, där besvär ej anförts över syneförrättningen,

synemännens utlåtande

fastställas utan att kungörelse

skett.

92 §.

Vad i 29 § andra stycket, 39—41

§§, 56 § första stycket, 60 § första,

andra och fjärde styckena, 70—72

§§, 73 § första, tredje och fjärde styckena

samt 74 § stadgas beträffande

ansökningsmål skall äga motsvarande

tillämpning å underställningsmål

ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål

vid vattendomstolen, 60 §

dock med iakttagande av bestämmelserna

i 3 kap. 11 §, 6 kap. 3 § 1 mom.,

7 kap. 45 och 55 §§ samt 8 kap. 38 §.

Bestämmelserna i--

Vad i 29 § andra stycket, 39—41

§§, 56 § första stycket, 60 § första,

andra och fjärde styckena, 70—72

§§, 73 § första, tredje och fjärde

styckena samt 74 § stadgas beträffande

ansökningsmål skall äga

motsvarande tillämpning å underställningsmål

ävensom i tillämpliga

delar å besvärsmål vid vattendomstolen,

60 § dock med iakttagande

av bestämmelserna i 3 kap.

11 §, 6 kap. 3 § 1 mom. samt 7 kap.

45 och 55 §§.

--och underställningsmål.

95 §.

Lämnas jämlikt denna lag medgivande

till byggande i vatten för vattnets

tillgodogörande såsom drivkraft

eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag,

som avses i 7 kap.,

eller till företag enligt 8 kap., vilket

avser förutom avledande av kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten

jämväl torrläggning av mark, eller

meddelas i syfte att vinna ökad

möjlighet att utnyttja vattenkraft

ändrade bestämmelser rörande hushållningen

med vattnet, åligge sökanden

att, så snart beslutet därom

vunnit laga kraft, erlägga viss avgift

såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas

organisation och

verksamhet.

Avgift, som nu-------

Avgift, som efter-------

Lämnas jämlikt denna lag medgivande

till byggande i vatten för vattnets

tillgodogörande såsom drivkraft

eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag,

som avses i 7 kap.,

eller till företag enligt 8 kap., vilket

avser förutom avledande av avloppsvatten

jämväl torrläggning av mark,

eller meddelas i syfte att vinna ökad

möjlighet att utnyttja vattenkraft

ändrade bestämmelser rörande hushållningen

med vattnet, åligge sökanden

att, så snart beslutet därom vunnit

laga kraft, erlägga viss avgift såsom

bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas

organisation och verksamhet.

— eller båtnaden.

--icke erläggas.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

8 §.

Om någon,---------

Där byggande-------

Vad ovan i första och andra styckena

är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning, där någon utan

föregången prövning vid grundvattentäkt

tillgodogör grundvatten till

myckenhet, som han icke utan medgivande

i laga ordning är berättigad

att tillgodogöra, eller någon nyttjar

grundvattentäkt, vartill medgivande

inhämtats, i strid mot därvid givna

föreskrifter. Lag samma vare,

dår någon utsläpper kloakvatten eller

industriellt avloppsvatten i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde

i strid mot föreskrift, som meddelats

av Konungen jämlikt 8 kap.

37 § eller 38 § fjärde stycket, eller

någon, sedan prövning enligt denna

lag ägt rum angående villkoren för

utsläppande av kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten, utsläpper

avloppsvatten i strid mot föreskrift,

som därvid meddelats.

I fråga---------- 11

- olagligen skett.

--rätt kränkes.

Vad ovan i första och andra styckena

är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning, där någon utan

föregången prövning vid grundvattentäkt

tillgodogör grundvatten till

myckenhet, som han icke utan medgivande

i laga ordning är berättigad

att tillgodogöra, eller någon nyttjar

grundvattentäkt, vartill medgivande

inhämtats, i strid mot därvid givna

föreskrifter.

avsedda fall.

11 §•

Den, som---—---—---— — sex månader.

Till samma straff dömes den,

som utsläpper kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde i strid

mot föreskrift, som av Konungen

meddelats jämlikt 8 kap. 37 § eller

38 § fjärde stycket.

12 §.

Den, som-------------sex månader.

Lag samma vare, där någon i

strid mot förbud av vattendomstol

utan erforderlig rening utsläpper avloppsvatten,

varom i 8 kap. sägs, i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde

eller efter åläggande enligt

denna lag att, om avloppsvatten utsläppes,

vidtaga åtgärder till motverkande

av vattenförorening un
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

33

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

derlåter att utföra sådan åtgärd eller

eljest från beslutet gör avvikelse av

beskaffenhet att kränka allmän eller

enskild rätt.

16 §.

Försummar den, som är skyldig

att underhålla dike eller kloakledning

vad honom därutinnan åligger,

och bättrar han ej skyndsamt

bristen, då han därom tillsäges, må

den, som lider men av försummelsen,

kalla två ojäviga män att hålla besiktning

och äge, sedan bristen blivit

av dem vitsordad, att på den försumliges

bekostnad verkställa arbetet.

Vad nu —----------6

Om underhåll —-------

Försummar den, som är skyldig

att underhålla dike eller avloppsledning

vad honom därutinnan åligger,

och bättrar han ej skyndsamt

bristen, då han därom tillsäges, må

den, som lider men av försummelsen,

kalla två ojäviga män att hålla

besiktning och äge, sedan bristen

blivit av dem vitsordad, att på den

försumliges bekostnad verkställa arbetet.

kap. omförmälda.

—■ allmän flottled.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

1. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap. 32 §

4 mom. för att handlägga syneförrättning rörande fråga som avses i 8 kap.

4, 5 eller 24 § i äldre lydelse eller fråga om delaktighet eller bidragsskyldighet

enligt samma kap. skall äldre bestämmelser tillämpas på förrättningen.

2. Avgift som utgår enligt 8 kap. 34 § i dess äldre lydelse skall upphöra

senast vid utgången av år 1972.

3. Bestämmelsen i 13 kap. 11 § andra stycket skall äga tillämpning även

efter den 1 juli 1969 i fråga om brott mot föreskrift som Konungen meddelat

enligt 8 kap. 37 § vattenlagen i dess äldre lydelse.

4. Bestämmelsen i 13 kap. 12 § andra stycket skall äga tillämpning även

efter den 1 juli 1969 i fråga om sådant förbud eller åläggande som avses med

nämnda stycke.

5. Rörande handräckning i fall som avses i punkterna 3 och 4 gäller 13

kap. 8 § tredje stycket andra punkten i dess äldre lydelse.

6. Talan om ansvar i fall som avses i punkterna 3 och 4 väckes vid vattendomstolen.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 37

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 7969

3) Förslag

till

Lag

om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)

Härigenom förordnas, dels att i naturvårdslagen den 11 december 1964

skall införas en ny paragraf, 3 a §, av nedan angiven lydelse, dels att 19 och

20 § § nämnda lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 a §.

Om skydd mot vattenförorening,

luftförorening, buller och andra sådana

störningar finnas bestämmelser

i miljöskyddslagen den

(nr ).

Finnes anledning

I samband--

Bestämmelserna i denna paragraf

skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan,

och ej heller företag vars tillåtlighet

skall prövas enligt vattenlagen.

länsstyrelsens tillstånd,

eller motverkas.

Bestämmelserna i denna paragraf

skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan,

och ej heller företag vars tillåtlighet

skall prövas enligt vattenlagen eller

miljöskyddslagen.

19 §.

20

Kan arbetsföretag, — — — —- —- —

Beträffande arbetsföretag---

Bestämmelserna i denna paragraf

skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan,

och ej heller företag vars tillåtlighet

skall prövas enligt vattenlagen.

-—■ — med länsstyrelsen.

— — —- på landskapsbilden.

Bestämmelserna i denna paragraf

skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan,

och ej heller företag vars tillåtlighet

skall prövas enligt vattenlagen eller

miljöskyddslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

35

4) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nF663)

Härigenom förordnas, dels att 64 § hälsovårdsstadgan den 19 december

19581 skall upphöra att gälla, dels att 38, 42, 63 och 83 §§ samt rubriken till

7 kap. stadgan skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

7 kap. Om avledande av flytande

orenlighet m. m.

38

Hälsovårdsnämnd skall tillse, att

erforderliga och skäliga åtgärder vidtagas

för att motverka vattenförorening

inom kommunen.

42

Före påbörjandet-----—

Angående skyldighet att göra anmälan

till länsstyrelsen före påbörjandet

av avloppsledning för visst

ändamål och före utsläppandet i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde

av avloppsvatten av viss beskaffenhet

är särskilt stadgat.

63

Följande anläggningar och upplag

må ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden

anordnas eller inrättas och

ej heller så förändras med avseende

å utförande eller driftsätt, att därav

1 Senaste ]ydelse"av 42 § se 1967:322 och av

(Föreslagen lydelse)

7 kap. Om särskilda åtgärder mot

vatten- och luftförorening m. m.

§•

Hälsovårdsnämnd skall tillse, att

erforderliga och skäliga åtgärder vidtagas

för att motverka vattenförorening,

luftförorening, buller och andra

sådana störningar inom kommunen.

Tillsyn till skydd mot störningar

som avses i första stycket utövas

också av statens naturvårdsverk och

länsstyrelsen enligt miljöskyddslagen

den (nr ).

§•

för nämnden.

Angående förbud mot att utan

tillstånd av koncessionsnämnden för

miljöskydd eller föregången anmälan

till statens naturvårdsverk eller

länsstyrelsen utsläppa avloppsvatten

av viss beskaffenhet i vattendrag, sjö

eller annat vattenområde eller utsläppa

eller upplägga fast avfall eller

annat fast ämne så att vattendrag,

sjö eller annat vattenområde

kan förorenas är särskilt stadgat.

§•

Särskilda bestämmelser äro meddelade

om förbud mot att anlägga

eller ändra vissa slag av fabriker och

andra inrättningar utan förprövning

av koncessionsnämnden för miljö
63

5 se. 1962:70

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Nuvarande lydelse)

kan följa ökad sanitär olägenhet,

nämligen

1. fabrik, där djurämnen brännas

eller underkastas torrdestillation, 2.

fabrik för bearbetning av tjära eller

gasvatten eller för tillverkning av

animaliska gödningsämnen, fosfor,

saltsyra, salpetersyra, soda, superfosfat,

svavelsyra, betsocker eller ättiksyra,

3. benkvarn, 5. färgeri, 5.

färgfabrik, 6. garveri, 7. gasverk, 8.

kalkugn, 9. koksugn, 10. limkokeri,

11. masugn, 12. pudrettfabrik, 13.

anläggning för skinnberedning, 15.

slakteri, vilket icke är underkastat

bestämmelserna i 9 § 1—5 mom.

livsmedelsstadgan, 15. stearinfabrik,

16. stärkelsefabrik, 17. cellulosafabrik,

18. talgsjuderi, 19. trankokeri,

20. ugn eller annan anläggning för

röstning av arsenik- eller svavelhaltig

malm eller för bränning av virke,

virkesprodukter eller avfall därav,

impregnerade med arsenikhaltigt

bekämpningsmedel, 21. anläggning,

där cyanider användas, eller 22.

upplag av ben, sill, lump, råa hudar

eller pudrett.

(Föreslagen lydelse)

skydd, statens naturvårdsverk eller

länsstyrelsen, om hälsovårdsnämndens

medverkan vid sådan prövning

samt om verkan av tillstånd, som

meddelats efter prövning av koncessionsnämnden

för miljöskydd eller

länsstyrelsen.

83 §.

Med dagsböter-------

8) innehavare av stall, ladugård

och annat dylikt förvaringsrum för

djur, vilken bryter mot någon av

bestämmelserna i 59 § samt 60 §

andra stycket punkterna b) och c);

9) den som eftersätter honom

jämlikt 61 § åliggande anmälningsskyldighet;

samt

10) den som anordnar eller inrättar

anläggning eller upplag i strid

mot bestämmelserna i 63 §.

— och 52 §;

8) innehavare av stall, ladugård

och annat dylikt förvaringsrum för

djur, vilken bryter mot någon av bestämmelserna

i 59 § samt 60 § andra

stycket punkterna b) och c); samt

9) den som eftersätter honom

jämlikt 61 § åliggande anmälningsskyldighet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

37

Motionsyrkanden

Utskottet liar i samband med propositionen behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna I: 945 av herr Brundin och II: 1085 av fru

Sundberg m. fl., i vilka motioner hemställes

»att riksdagen vid behandling av proposition nr 28 måtte

A. besluta sådan ändring av Kungl. Maj :ts förslag att

1. ledamot av koncessionsnämnden icke, med undantag för naturvårdsverkets

representant, må tillhöra naturvårdsverket vare sig som tjänsteman

eller förtroendevald styrelseledamot

2. fjärde ledamoten i koncessionsnämnden då så bedömes önskvärt med

hänsyn till ärendets art skall utgöras av person med erfarenhet från jordoch

skogsbruksföretag,

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om ändrat förslag rörande rättegångskostnader

så att den som väckt talan enligt 33 § skall kunna bli ersättningsskyldig

för rättegångskostnader endast i de fall då det är uppenbart

att talan är oberättigad»;

B. de likalydande motionerna 1:946 av herr Dahlén in. fl. och 11:1086

av herr Wedén m. fl., i vilka motioner hemställes

»att riksdagen måtte

1. besluta att hos Kungl. Maj :t begära ett miljövårdspolitiskt program —

jfr motioner 1:868, 11:482/1969 — omfattande bl. a. riktlinjerna för det

fortsatta lagstiftningsarbetet, varvid bl. a. de frågor, som redovisats i motionen

under punkt 3 inom. I—VII, bör tagas upp, dvs. problem rörande organisatorisk

samordning med bl. a. bebyggelseplaneringen, klarare trygghet

genom koncessionsbeslut, samhällets medverkan vid behandlingen av kompensationsfrågor,

när koncession medges, regleringsavgifter, samt en riksplanerings

uppgifter;

2. besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära komplettering av lagstiftningen

i de frågor, som redovisats i motionen under punkt 4 mom. a—d,

dvs. om införande av höggradig rening efter en bestämd tidsplan, om förtydligande

av principerna för intresseavvägningen, då värderingsmetoder kan

användas, om effektivare metoder att utföra åtgärder i skadeförebyggande

syfte, samt om större trygghet för tillståndsgivna företag vid omprövning

till förmån för nytillkomna investeringar;

3. besluta om de ändringar och tillägg till lagförslaget, som redovisats

i motionen under punkt 4 mom. I—V, dvs. om koncessionsprövning av

vägar och flygfält m. m., om sakägares rätt att få ersättning för kostnader

inför koncessionsnämnden, om sakägares rätt att få ersättning för rättegångskostnader

vid talan om inlösen, om kommuns rätt att föra talan

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

mot beslut av koncessionsnämnden, samt om ändring av koncessionsnämndens

sammansättning i syfte att förstärka dess självständighet och sakkunskap»

;

C. de likalydande motionerna I: 947 av herr Sundin m. fl. och II: 1083 av

herr Hansson i Skegrie m. fl., i vilka motioner hemställes

»A. att riksdagen måtte besluta

1) att i miljöskyddslagen skall föreskrivas, att chef eller annan högre

befattningshavare i naturvårdsverket inte får ingå som ledamot i koncessionsnämnden

-—■ dock att ledamot med kunskaper inom verkets verksamhetsområde

skall finnas i nämnden;

2) att i miljöskyddslagen skall föreskrivas, att den fjärde ledamoten i

koncessionsnämnden skall ha erfarenhet ''från näringslivet’;

3) att i miljöskyddslagen skall föreskrivas, att sakägare vid prövning av

ärenden i koncessionsnämnden skall kunna erhålla ersättning för kostnader

för prövningen i enlighet med det av lagrådet framförda förslaget;

4) att i miljöskyddslagen skall föreskrivas, att enskild sakägare skall

kunna direkt hos koncessionsnämnden anhängiggöra ärende i enlighet med

det av lagrådet framförda förslaget;

5) att uppdra åt vederbörande utskott att utarbeta erforderlig lagtext;

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa

1) att utredning verkställs och förslag framläggs för riksdagen beträffande

kompletterande lagstiftning rörande miljöskyddet inom de områden,

som faller utanför den föreslagna miljöskyddslagens tillämpningsområde -—- varvid särskilt bör beaktas störningar från flygverksamhet och motorfordon

samt det nära sambandet mellan miljöskydd och översiktlig planering;

2) att utredning verkställs i syfte att fastställa normerande mätmetoder

och gränsvärden för luft- och vattenföroreningar, buller och andra miljöstörningar»;

samt

D. de likalydande motionerna I: 948 av herr Svenungsson och II: 1084- av

herr Hedin, i vilka motioner hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådan utformning

av tillämpningsföreskrifterna för miljöskyddslagen att koncession

icke må lämnas för vattenförorenande verksamhet med mindre än att företrädare

för fiskerinäringen har givits tillfälle att yttra sig över ansökan».

Utskottet har vidare behandlat de i anledning av propositionen nr 47 angående

inrättande av koncessionsnämnden för miljöskydd m. m. väckta

motionerna I: 959 av herr Dahlén m.fl. samt II: 1102 av herr Wedén m. fl.,

i vilka motioner, såvitt de hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje

lagutskottet, hemställes

»att riksdagen måtte besluta

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

1. att utöka koncessionsnämnden för miljövård med en fast anknuten ledamot,

som skall vara sakkunnig, förslagsvis inom medicin med inriktning

på hygien,

I samband med propositionen har utskottet även behandlat följande fristående

motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna 1: 393 av herr Virgin m. fl och II: tf55 av

herr Holmberg m. fl, i vilka motioner hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

att Kungl. Maj :t måtte fastställa gränser för acceptabla bullernivåer liksom,

efter genomförd undersökning och registrering av de svenska vattendragens

föroreningsgrad, gränsvärden för tolerabel vatten- och luftförorening»;
B.

de likalydande motionerna I: 868 av herr Dahlén m.fl. och 11:482 av

herr Wedén m. fl., i vilka motioner hemställes

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

om utarbetande av ett miljövårdspolitiskt program till ledning för forskning,

lagstiftning och åtgärder i övrigt på miljövårdens område»; samt

C. motionen II: 929 av herr Svenning m. fl., vari hemställes

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning

och förslag angående maximigränser och effektiv övervakning av motorcyklar

och mopeder av de slag, som i motionen omnämnes».

De fristående motionerna 1:868 och 11:482 har hänvisats till allmänna

beredningsutskottet. Sedan propositionen 1969:28 avlämnats och hänvisats

till lagutskott har emellertid kamrarna på hemställan av allmänna beredningsutskottet

beslutat att överlämna motionerna till lagutskott. De har därefter

tilldelats tredje lagutskottet för behandling.

Inledning

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anför i propositionen

under rubriken inledning följande.

I det förslag till ny jordabalk som lagberedningen avlämnade år 1980 (SOU

1980: 24—26) regleras rättsförhållanden mellan grannar i 3 kap. De föreslagna

bestämmelserna bygger i allt väsentligt på beredningens tidigare

jordabalksförslag åren 1909 och 1947. Tanken på ett koncessionssystem för

omgivningsstörande verksamhet togs upp av lagberedningen redan år 1909

och utvecklades vidare i 1947 års förslag. Lagberedningen förutsatte emeller
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

tid att den närmare utformningen av en koncessionslagstiftning skulle utredas

särskilt.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 26 april 1963 tillkallade

jag den 3 oktober samma år sakkunniga1 för att utreda frågan angående

utformningen av en koncessionslagstiftning beträffande grannskapsstörande

verksamhet. Jag angav därvid att utgångspunkten för de sakkunnigas arbete

borde vara en civilrättslig grannelagsreglering av i stort sett den beskaffenhet

som 3 kap. i beredningens jordabalksförslag uppvisar. De sakkunniga

antog namnet immissionssakkunniga.

Vid 1964 års vårsession väcktes i riksdagen motioner (I: 134 och II: 163)

om lagstiftning mot luftföroreningar. Motionerna utmynnade i en hemställan,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om tillsättande

av en utredning i syfte att få till stånd en lagstiftning mot luftföroreningar.

Enligt motionärerna kunde deras krav eventuellt tillgodoses

genom att immissionssakkunniga fick utökade direktiv och utökade resurser.

Kungl. Maj :t beslöt den 9 september 1964 att utvidga immissionssakkunnigas

uppdrag till att avse en allmän utredning angående utformningen av

en lagstiftning om immissioner.

Immissionssakkunniga avlämnade i december 1966 betänkandet »Luftförorening,

buller och andra immissioner» (SOU 1966: 65). Betänkandet

innehåller bl. a. förslag till immissionslag och lag om tillsyn till skydd mot

vattenförorening, luftförorening, buller m. m. (miljötillsynslag). Förslagen

torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av vattenöverdomstolen,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland,

chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen,

flygförvaltningen, försvarets forskningsanstalt, flygtekniska försöksanstalten,

medicinalstyrelsen, statens strålskyddsinstitut, statens institut för

folkhälsan, statens luftvårdsnämnd, statens järnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMH1),

byggnadsstyrelsen, luftfartsverket, kammarkollegiet, statskontoret, forskningsrådens

samarbetsdelegation, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens vatteninspektion, statens naturvårdsnämnd,

statens växtskyddsanstalt, kommerskollegium, statens vattenfallsverk,

jernkontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, expropriationsutredningen, domstolskommittén,

1960 års vägsakkunniga, utredningen rörande vägtrafikens

kostnadsansvar, företagsskatteutredningen, 1964 års naturresursutredning,

länsförvaltningsutredningen, Skogs- och lantbruksakademien, Ingeniörsve
1

Lagmannen Ingemar Ulveson, tillika ordförande, direktören Albert Aronson, direktören

Ulf-Christian Bratt, byråchefen Lars-Erik Esping, professorn Kurt Grönfors, avdelningsdirektören

Sigurd Lang och professorn Hans Ronge. Experter professorn Lars Friberg och vattenrättsdomaren

Lennart Persson.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

tenskapsakademien, direktionen för handelshögskolan i Stockholm, institutet

för vatten- och luftvårdsforskning, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,

Riksförbundet för allmän hälsovård, Svenska läkaresällskapet,

Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård, Sveriges

advokatsamfund, Svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, Svenska företagares riksförbund,

Svensk industriförening, Kooperativa förbundet, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Tjänstemännens

centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska

arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,

Sveriges jordbrukskasseförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Länsingenjörers förening,

Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska kraftverksföreningen,

Svenska elverksföreningen, Svenska gasverksföreningen, Svenska renhållningsverksföreningen,

Svenska värmeverksföreningen, Riksföreningen

mot buller, Vattenvärnet och Aktiebolaget Atomenergi.

Yttranden har därjämte inkommit från arbetsmedicinska institutet,

Sveriges kemiska industrikontor och statens konsumentråd.

Remissinstanserna har bifogat yttranden från ett stort antal myndigheter,

tjänstemän och sammanslutningar, bl. a. från vattendomstolarna,

handelskamrarna, länsingenjörerna och länsläkarna.

Med anledning av vad som framkommit vid remissbehandlingen av immissionssakkunnigas

förslag har Kungl. Maj :t den 15 december 1967 uppdragit

åt statens naturvårdsverk att skyndsamt utreda de organisatoriska

konsekvenserna av att förlägga tillståndsprövningen i såväl immissionssom

vattenföroreningsärenden till naturvårdsverket samt förfarandet i sådana

ärenden.

Naturvårdsverkets utredning redovisas i en promemoria den 20 februari

1968. Promemorian har remissbehandlats.

Yttranden har avgetts av vattenöverdomstolen, socialstyrelsen, statens

institut för folkhälsan, SMHI, statens planverk, kammarkollegiet, statskontoret,

statens vattenfallsverk, lantbrulcsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, delegationen för

atomenergifrågor, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,

Västernorrlands och Norrbottens län, domstolskommittén, naturresursutredningen,

Ingeniörsvetenskapsakademien, Svenska stadsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Föreningen

2f Bihartg till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 37

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Länsingenjörers förening, Vattenvärnet,

Aktiebolaget Atomenergi, LO, SACO, Statstjänstemännens riksförbund,

SAF, Sveriges lantmätareförening, Svenska kommunaltekniska

föreningen, Svenska teknologföreningen, Föreningen för vattenhygien och

Svenska kraftverksföreningen.

I skrivelse den 10 januari 1968 har naturvårdsverket hos Kungl. Maj :t

hemställt att vissa ändringar i 8 kap. vattenlagen måtte genomföras i samband

med den föreslagna immissionslagstiftningen. Skrivelsen bär remissbehandlats.

Yttranden över framställningen har avgetts av vattenöver domstolen, socialstyrelsen,

statens institut för folkhälsan, SMHI, planverket, kammarkollegiet,

lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen,

kommerskollegium, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i

Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands,

Västmanlands och Västernorrlands län, naturresursutredningen, Ingeniörsvetenskapsakademien,

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning,

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska naturskyddsföreningen,

Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Länsingenjörers förening, Svenska vatten- och

avloppsverksföreningen, Svenska kraftverksföreningen och Vattenvärnet.

2. Gällande rätt

Utskottet hänvisar till propositionen s. 41—52.

3. Tidigare reformförslag in. m.

Utskottet hänvisar till propositionen s. 53—55.

4. Förslagens huvudinnehåll

Utskottet hänvisar till propositionen s. 56—59.

5. Förslagens närmare innehåll samt remissyttranden

Utskottet hänvisar till propositionen s. 60—177.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

43

Departementschefen

Vid Iagrådsremissen anförde föredragande departementschefen i den allmänna

motiveringen följande.

6.1 Allmän bakgrund

Sedan länge pågår en markant strukturförskjutning i vårt näringsliv.

De typiska glesbygdsnäringarna minskar relativt sett i betydelse, medan industri,

handel och samfärdsel är på stark frammarsch. Denna strukturförskjutning

medverkar i hög grad till den kraftiga urbaniseringsprocess

som vi nu upplever. Mellan åren 1930 och 1965 steg tätorternas befolkningsandel

från 49 % till 77 %. Man räknar med att år 1980 80—85 % kommer

att bo i tätorter. Denna expansion sker företrädesvis i de stora och medelstora

orterna.

Andra framträdande tendenser i dagens näringsliv är den genomgripande

inre strukturrationaliseringen. Den tar sig uttryck i större företagsenheter,

integrerad produktion o. d. Trafikapparatens stora ansvällning är

också en omständighet av väsentlig betydelse i detta sammanhang.

Den utveckling som jag nu har berört — tätortstillväxten, industrins

och hela näringslivets strukturella förändringar, trafikledernas utbyggnad

osv- — har genomgripande återverkningar på den yttre livsmiljön. De avfallsmängder

som samhällen och fabriker vill göra sig kvitt ökar. Den totala

mängd organisk substans som släpps ut i vattenområden visar visserligen

en tendens att sjunka, tack vare de reningsåtgärder som utförts. Men

då måste också beaktas att många recipienter är överansträngda och tål

mycket ringa om ens något tillskott av föroreningar. Vidare har nya

föroreningsprodukter tillkommit. På senare år har också de starkt ökade

utsläppen av växtnäringsämnen skärpt föroreningssituationen oroväckande.

Även andra miljöstörande verkningar av samhällsutvecklingen blir allt

mer framträdande. Särskilt bär bullret från den växande trafikapparaten

och från andra bullerkällor blivit ett avsevärt hälso- och trivselproblem på

många håll.

Andra inslag i bilden är det samgående regionvis som man på allt fler

hall söker fa till stand för att lösa föroreningsproblem. Flera kommuner

kan gå samman om ett gemensamt reningsverk, dit avloppsvattnet leds genom

ett vittförgrenat lednings- och tunnelsystem. Större samlande lösningar

förekommer också i fråga om samhällenas fasta avfall, t. ex. gemensamma

sopförbränningsstationer. Också när det gäller bostadsuppvärmningen

är centraliseringstendenserna starka. På allt flera håll går kommunerna

in för att lösa sina kraft- och värmefrågor genom stora gemensamma

anläggningar.

Koncentrationen till större enheter, såväl på den kommunala som på

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

den industriella sidan, har både positiva och negativa verkningar från

miljövårdssynpunkt. Nedläggningen av fabriker vid små vattendrag som

har ringa tålighet som recipienter är i och för sig fördelaktig. Likaså är

det till gagn för omgivningshygienen om många rökutsläpp från bostadshusens

uppvärmningsanordningar ersätts med ett enda stort utsläpp från

en gemensam värmecentral. Stora anläggningar bär vidare i allmänhet

lättare att bära kostnaderna för reningsåtgärder, i synnerhet om åtgärderna

kan beaktas redan på anläggningens projekteringsstadium.

De stora enheterna kan emellertid också medföra betydande problem även

om långtgående motåtgärder sätts in redan från början. Som exempel behöver

endast nämnas de enorma mängder uppvärmt kylvatten som släpps

ut från olje- och atomdrivna kraft- och värmeverk. Också om detta avloppsvatten

är fritt från egentliga föroreningar kan det genom sin högre temperatur

ha ogynnsamma fysikaliska verkningar i recipienten.

Jämsides med det ökande trycket på den yttre miljön från olika förorenings-

och störningskällor växer anspråken på orörda naturtillgångar. De

expanderande tätorterna och de nya stora industrienheterna ställer starkt

ökade krav på goda och närbelägna vattentillgångar för konsumtions- och

fabrikationsvatten. Det totala vattenbehovet i landet beräknas öka från

omkring 5 miljarder m3/år f. n. till omkring 7 miljarder år 1980. Industrin

svarar för omkring 80 % av behovet och har fördubblat sin förbrukning

under de senaste tio åren.

Vidare ökar tätortsbefolkningens anspråk på tillgång till ostörd natur

för friluftsliv och fritidsvistelse. Levnadsstandardens snabba stegring, den

ökade fritiden och motorismens utveckling är faktorer som styr dessa

växande anspråk. Som belysande kan här nämnas fritidsutredningens beräkning

att antalet fritidshus under en tioårsperiod kommer att fördubblas

från omkring 300 000 (år 1963) till omkring 600 000.

Den nuvarande och den väntade föroreningssituationen i landet har belysts

från väsentliga synpunkter i de sakkunnigas betänkande och i yttrandena

däröver. Senare har 1964 års naturresursutredning ingående behandlat

frågan i hela dess vidd i betänkandet »Miljövårdsforskning» (SOU

1967:43). Även i den allmänna debatten ägnas frågan stor uppmärksamhet,

inte minst som en följd av de utredningar som gjorts om vissa föroreningars

långsiktiga effekter, t. ex. lagringen av kvicksilver i vattenorganismer

och fiskar, och om vattenbeskaffenheten i vissa stora sjöar, såsom

Mälaren, Vänern och Vättern. Det är helt klart att vattensituationen på

många håll är i ett kritiskt läge trots att åtskilliga förorenande industrier

lagts ned och trots att omfattande och dyrbara reningsåtgärder vidtagits.

I fråga om luftföroreningarna är läget allmänt sett inte lika prekärt, men

även här krävs nu kraftfulla ingripanden för att i tid motverka en skadlig

utveckling. Det förtjänar nämnas att naturresursutredningen som en sammanfattning

av luftföroreningssituationen i Sverige uttalat, att den ökade

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 45

förbrukningen av flytande bränslen tillsammans med urbaniseringen av

det svenska samhället under senare år har lett till att belastningen på

luftrummet inom vissa områden har stigit till värden som innebär att

luftförsämringen blivit markant. Läget är enligt utredningen bättre än i

många stora befolkningscentra utomlands. Men de riktvärden som uppställts

i fråga om svaveldioxid följs inte längre i våra större städer. Härtill

kommer att situationen på många håll tycks ändras till det sämre.

Mycket tyder på att de ändringar av teknik och organisationsformer inom

näringslivet som nu kan bevittnas runt om i världen kommer att fortsätta

i stegrad takt. Nya hot mot vår biologiska miljö kan härigenom aktualiseras

snart. Tidigare okända förorenande ämnen kan uppträda. Konkurrensen

om mark- och naturtillgångar kommer att skärpas.

Ett ingripande från samhällets sida för att tillgodose miljövården i den

hårdnande konkurrensen med andra samhällsintressen måste ske efter

flera linjer, såsom förutseende samhällsplanering, effektiv organisation,

brett upplagd forskning och tidsenlig lagstiftning. Till dessa uppgifter på

det nationella planet kommer ett allt starkare behov av samarbete länderna

emellan. Det finns tecken på att luftförsämringen i vårt land delvis härrör

från föroreningskällor på kontinenten.

En översyn av hela planväsendet har nyligen inletts genom särskilda

sakkunniga som har tillkallats av chefen för kommunikationsdepartementet.

Inom samma departement pågår arbete med en s. k. riksplan. Syftet

är att göra den regionala planeringen effektivare och att finna lämpliga

metoder för en riksomfattande planering. Härigenom bör det bli möjligt

att i god tid möta de hot mot naturmiljön som samhällsutvecklingen skapar.

Ett effektivt fungerande planväsende är ett av de verksammaste medlen

härvid. Men som påpekats både av immissionssakkunniga och i yttranden

över de sakkunnigas förslag kan man aldrig nå så långt på planeringssidan

att en lagstiftning med direkt sikte på den yttre miljövården kan

undvaras.

I fråga om organisationen har från en blygsam början på 1930-talet

skett en gradvis uppbyggnad av det centrala tillsyns- och sakkunnigorganet

på vattenvårdens område. År 1963 tillkom naturvårdsnämnden och luftvårdsnämnden.

Det senaste betydelsefulla steget i denna utveckling är tillskapandet

av statens naturvårdsverk den 1 juli 1967 som det centrala förvaltningsorganet

inom hela miljövårdsområdet. Samtidigt har länsstyrelserna

förts in i tillsynsorganisationen och förstärkts för uppgiften.

Också i fråga om forskningen sker en betydande satsning från det allmännas

sida. Riksdagen har i år bifallit ett förslag av Kungl. Maj :t om

samordning och utbyggnad av forskningen på bl. a. vatten- och luftvårdsområdet.

Forskningen skall i fortsättningen ledas av naturvårdsverket som

byggs ut för ändamålet. Anslaget för forskning har höjts och uppgår nu till

sju miljoner kronor.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

På lagstiftningsområdet är bilden f. n. splittrad. Någon samlad miijövårdslagstiftning

finns inte. Skyddet mot vattenföroreningar har sedan

år 1942 haft sin rättsliga reglering huvudsakligen i 8 kap. vattenlagen. Vissa

ändringar i dessa regler har genomförts i ett par omgångar. Jag anser att

utvecklingen nu har gjort en översyn av reglerna nödvändig. Mot luftföroreningar,

buller och andra immissioner kan ingripanden göras i begränsad

omfattning med stöd av hälsovårdsstadgan. I byggnads- och väglagstiftningen

finns vissa möjligheter att beakta miljövårdens krav vid planläggning

och genomförande av planerna, men bestämmelserna är helt otillräckliga

som garanti för att miljövården blir effektivt tillgodosedd. I fråga om

vattenbyggnadsföretag har vattenlagen vissa bestämmelser till skydd för

den yttre miljön men också dessa bestämmelser har ofta kritiserats som

otillräckliga. Naturvårdslagen ger visserligen goda möjligheter att tillgodose

vissa naturvårdsintressen men täcker bara en del av hela miljövårdsområdet.

Bristerna i den nuvarande lagstiftningen på miljövårdens område har

belysts i både immissionssakkunnigas och naturvårdsverkets förslag och i

de yttranden som avgetts över dem.

Den redogörelse jag har lämnat för samhälls- och näringslivets utveckling

och dess betydelse från miljövårdens synpunkt samt för bristerna i lagstiftningen

på området ger klart vid handen att tiden är mogen för en samlad

rättslig reglering av centrala miljövårdsfrågor. I kombination med en effektiv

organisation bör en lagstiftning nu genomföras som ett medel att komma

till rätta med de stora problem som det moderna samhället medför i

fråga om vår yttre miljö.

6.2 Grundläggande synpunkter på lagstiftningens utformning

Immissionssakkunnigas uppdrag avsåg en allmän utredning angående utformningen

av en lagstiftning om immissioner. Till immissioner i vidsträckt

mening kan, om man så vill, även vattenföroreningarna hänföras. De problem

som dessa föroreningar medför regleras utförligt i vattenlagstiftningen.

Trots att det inte ingick i de sakkunnigas uppdrag att reformera bestämmelserna

om avloppsvatten i 8 kap. vattenlagen har de sakkunniga inte kunnat

undgå att komma i nära beröring med nämnda bestämmelser. De materiella

reglerna i immissionslagen har också utformats i nära anslutning till vattenlagens

regler om vattenförorening. Skälen härtill är flera. Dels råder ett

sådant samband mellan vatten- och luftföroreningar att gemensamma lösningar

ter sig naturliga. Dels föreslår de sakkunniga, att frågor om luftföroreningar,

buller m. m. skall handläggas av samma organ som f. n. har hand

om frågor rörande vattenförorening.

Remissinstanserna finner den föreslagna samordningen av immissionslagstiftningen

med vattenlagens regler om vattenförorening vara ändamåls
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 47

enlig såväl materiellt som i organisatoriskt avseende. Särskilt framhålls fördelen

av att få till stånd en helhetsbedömning av immitterande och vattenförorenande

företag. I ett par yttranden framhålls dock, att åtskilliga regler

i vattenlagen inte motsvarar de anspråk som i dagens samhälle kan ställas

på en lagstiftning om vattenvård och att det därför kan synas tveksamt

om det är lämpligt att bygga immissionslagstiftningen på vattenlagens regler.

Man förutsätter att en modernisering av vattenlagen och i samband därmed

även en översyn av immissionslagen i så fall kommer till stånd. Flera

remissinstanser vill emellertid gå ett steg längre än de sakkunniga när det

gäller samordning. De anser att det är önskvärt med en helt integrerad

immissionslagstiftning av innebörd att bestämmelserna i vattenlagen om

vattenförorening inarbetas i immissionslagen. Från något håll framförs

tanken att samla allt som berör miljövården i en och samma lagstiftning,

t. ex. genom att ur nuvarande byggnadslag, naturvårdslag och vattenlag

bryta ut vad som rör miljövården och infoga detta i en lagstiftning av det

slag som de sakkunniga har föreslagit.

För egen del anser jag att vissa fördelar onekligen skulle kunna vinnas

om man i en gemensam lag kunde sammanföra åtminstone de väsentligaste

av alla de regler som berör den yttre miljövården. Fn sådan reform skulle

emellertid beröra väsentliga delar av byggnads-, hälsovårds-, naturvårdsoch

vattenlagstiftningen och kräva ett mycket omfattande utredningsarbete.

Ett flertal bestämmelser skulle komma att ryckas ut ur sitt naturliga sammanhang.

Det torde också vara svårt att föra samman bestämmelser från

så vitt skilda områden till en enhetlig lag. En sådan lag bör därför inte komma

till stånd nu. Däremot bör övervägas att arbeta samman bestämmelserna

om vattenförorening och reglerna om immissioner till en lag. Härom kan

följande anföras.

Som de sakkunniga och flera remissinstanser har framhållit finns ett nära

tekniskt samband mellan vattenförorening och luftförorening. Ofta föreligger

ett val mellan att släppa ut avfallsprodukter i vatten och att släppa ut

dem i luften. Också rättsligt finns ett nära samband. Som de sakkunnigas

förslag visar kan man angripa vattenföroreningarnas och luftföroreningarnas

rättsliga problem efter väsentligen samma linjer. De sakkunniga har

byggt UPP sitt förslag med vattenföroreningslagstiftningen som förebild. De

materiella tillåtlighetsreglerna i förslaget överensstämmer sålunda i huvudsak

med motsvarande regler på vattenvårdsområdet såsom de tolkats i praxis.

Vidare föreslår de sakkunniga en gemensam prövnings- och tillsynsordning.

Att föra samman bestämmelserna om åtgärder mot vattenförorening

med de föreslagna reglerna för luftförorening m. m. innebär alltså ett

fullföljande av de sakkunnigas linje.

I sitt yttrande över naturvårdsverkets lagförslag har vattenöverdomstolen

gjort gällande att vattenvårdslagstifiningen har ett starkare samband med

vattenlagen i övrigt än med immissionslagstiftningen. Jag delar inte denna

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

uppfattning. Utanför vattenvårdens område reglerar vattenlagen i huvudsak

frågor om byggande i vatten. Också vattenbyggnadsföretag kan visserligen

ibland medföra olägenhet från vattenvårdssynpunkt. Men sådan olägenhet

är bara ett moment bland många som skall beaktas vid prövning av

ett vattenbyggnadsföretag. I regel är detta moment av underordnad betydelse

i förhållande till vad som kommer under bedömande i övrigt. Också

i samband med avloppsföretag uppkommer ibland frågor om byggande i

vatten. Dessa är emellertid vanligen av sekundär art. Helt dominerande vid

prövning av avloppsföretag är de vattenvårdande synpunkterna. Vad jag nu

har sagt gäller redan f. n. och torde — med hänsyn till pågående utveckling

—- ytterligare accentueras i en nära framtid. Ibland kan läget vara mer

tillspetsat så att avloppsföretag konkurrerar med vattenbyggnadsföretag

som rör samma vattenområde. Det kan då bli nödvändigt att jämka mellan

de motstridiga intressena. En sådan jämkning kan nu ske inom ramen för

vattendomstolens prövning. Enligt min åsikt bör det vara möjligt att lösa

sådana konkurrensproblem även om avloppsfrågorna handläggs i en annan

ordning än vattenlagens. Det samband som i viss grad föreligger mellan

vattenvårds- och vattenbyggnadslagstiftningen är alltså inte av den betydelse

att det utgör något hinder mot en integrering av lagbestämmelserna

på vattenvårds- och immissionsområdet.

Gemensamma bestämmelser för vattenvård och luftvård m. m. ger enligt

min mening överblick över detta sakligt sett enhetliga rättsområde och

underlättar en helhetsbedömning av företag som medför störningar i mer

än ett hänseende. En integrering har också den fördelen att tillsynsbestäminelserna

inte behöver tas upp i en särskild lag utan kan inarbetas i en gemensam

lag för vattenföroreningar, luftföroreningar, buller m. m.

På nu anförda skäl föreslår jag att bestämmelserna om vattenförorening

och reglerna om immissioner samordnas till en lag. Denna bör bil självständig,

vilket innebär att bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen om skyldighet

att motverka vattenförorening bryts ut från vattenlagen och inarbetas i immissionslagen.

När det gäller förprövningsordningen föreslår de sakkunniga gemensamma

bestämmelser för vattenförorenande företag och för anläggningar som

orsakar luftförorening, buller m. in. och tar i lagen upp —- i överensstämmelse

med gällande vattenvårdslagstiftning — endast ett bemyndigande för

Kungl. Maj :t att meddela behövliga bestämmelser, medan den närmare regleringen

fått sin plats i en särskild kungörelse. Jag ansluter mig till de

sakkunnigas uppläggning, som bl. a. tillgodoser behovet av att snabbt kunna

anpassa koncessionsbestämmelserna till nya rön och erfarenheter på miljövårdsområdet.

Naturvårdsverket föreslår att området för vattenvårdslagstiftningen vidgas

genom att åtskilliga slag av åtgärder och ingrepp som nu faller under

reglerna för vattenbyggnadsföretag, såsom muddring, tippning, sandsug
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 49

ning och vattenreglering, förs dit. Åtskilliga remissinstanser ansluter sig till

förslaget.

Enligt min mening är det emellertid nödvändigt, om man vill genomföra

angelägna reformer på vattenvårdens område utan tidsutdräkt, att utgå

från vattenlagens nuvarande uppläggning. Naturvårdsverkets förslag

skulle gripa djupt in i vattenlagens systematik och kan inte genomföras

utan närmare utredning. En allmän översyn av vattenlagen är emellertid

påkallad från många synpunkter. Det är min avsikt att inom kort föreslå

att en särskild utredning tillsätts för en sådan översyn. Naturvårdsverkets

förslag får beaktas vid denna översyn.

Jag föreslår sålunda att vattenvårdslagstiftningens nuvarande gräns mot

reglerna om byggande i vatten behålls. Till den nya lagen bör från vattenlagen

föras bara de regler som avser åtgärder mot förorening genom avloppsvatten

och vad som likställs med avloppsvatten.

Jag övergår nu till att behandla vissa viktiga begränsningar i de sakkunnigas

förslag till immissionslag, nämligen kraven på att det skall vara

fråga om sådana störningar som uppkommer genom användning av fast

egendom och att det skall röra sig om varaktiga störningar. Gemensamt

för dessa begränsningar är att de i den juridiska begreppsbildningen

ansetts utmärkande för immissionsbegreppet, vilket ligger till grund för de

sakkunnigas förslag.

Begränsningen till störningar som uppkommer genom användning av

fast egendom angavs redan i direktiven till de sakkunniga. Härigenom

har viktiga sidor av luftförorenings- och bullerproblemen fallit utanför

de sakkunnigas uppdrag, t. ex. frågor om motorfordons konstruktion och

användning. I de sakkunnigas uppgift har inte heller ingått att pröva

frågorna om planlagstiftning och samhällsplanering som medel att förebygga

immissionsrisker. Enligt de sakkunnigas mening har detta lett till

en rationell lösning av föreliggande lagstiftningsfrågor samtidigt som de

föreslagna organisatoriska lösningarna kommer att få verkningar över

hela miljövårdsområdet.

Vissa remissinstanser är kritiska mot att lagförslaget begränsats till att

avse störningar från fast egendom. Man framhåller att störningseffekterna

ofta är en följd av ett mycket stort antal immissioner från emittenter av

högst varierande källstyrlca. Särskilt betonas problemet med luftföroreningar

och bullerstörningar från motorfordon. I många remissvar uttalas önskemål

om att övriga immissionsproblem snarast blir föremål för utredning

och lagstiftning, som bör samordnas med den nu aktuella lagstiftningen.

Detta anses vara en förutsättning för att immissionsproblemen skall kunna

effektivt bekämpas. Av de remissinstanser som särskilt uttalar sig i denna

del finns också flera som delar de sakkunnigas uppfattning att störningar

från fast egendom lämpligen bör behandlas för sig. Genomgående framhålls

dock behovet av en rättslig reglering och en förstärkt samhällelig reaktion

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

också mot sådana allmänskadliga störningar som förekommer utan anknytning

till fast egendom.

I några remissyttranden betonas vikten av att den blivande lagstiftningens

begränsning till immissioner ej leder till att de föroreningskällor

som kan nås genom lagstiftningen drabbas av ett ansvar som inte står

i rimligt förhållande till deras andel i totalt förekommande störningar.

Det påpekas, att en sådan snedbelastning kan uppkomma även inom den

grupp som omfattas av lagstiftningen därigenom att de många små föroreningskällorna

ofta är svåråtkomliga.

För egen del vill jag ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning om

lämpligheten att begränsa lagstiftningen till störningar som kan hänföras

till fast egendom. Även om man vid utformningen av lagstiftningen inte

bygger på immissionsbegreppet, sådant det hittills bestämts i praxis och

doktrin, och låter detta begrepp bestämma ramen för lagstiftningens tilllämpningsområde,

är begränsningen enligt min mening ändamålsenlig. Den

rimmar också med lagstiftningen på vattenvårdens område. Störningarna

från fast egendom utgör en enhetlig grupp som kan regleras genom inte

alltför omfattande bestämmelser. Det är också en grupp som svarar för

en betydande andel av samtliga förekommande störningar. Inte minst med

hänsyn till angelägenheten av att hindra olämplig lokalisering av företag är

det av vikt att en rättslig reglering av detta område sker snarast möjligt.

En särbehandling av störningar från fast egendom behöver inte hindra alt

övriga luftförorenings- och bullerproblem angrips med framgång. Regler

om störningar från lös egendom har i många fall sin givna plats i särlagstiftning.

Så hör t. ex. bestämmelser om motorfordons konstruktion hemma i

trafiklagstiftningen. Fortsatt forskning kommer att öka möjligheterna att

spåra de farliga störningskällorna. Naturvårdsverket kommer att inom eller

utom verket ha tillgång till expertis på de områden som kan beröras. Det

finns därför enligt min mening ingen anledning befara att de fastighetsbundna

störningarna genom att bli föremål för särskild lagstiftning skall

drabbas av ett större ansvar än vad som skäligen bör vila på dem.

Också fasta trafikanläggningar är att hänföra till fast egendom. De sakkunnigas

förslag omfattar därför också störning som omgivningen utsätts

för genom buller, luftförorening o. d. från flygplatser, vägar och järnvägar.

Enligt förslaget kan den som drabbas av sådan störning föra talan

vid vattendomstol mot den som driver trafikanläggningen, t. ex. väghållaren

i fråga om allmänna vägar. Talan kan avse skadeersättning, skyddsåtgärder

eller begränsning av den störande verksamheten. Däremot anser de sakkunniga

inte att man på denna väg bör kunna utverka förbud mot driften

av en anläggning som tillkommit efter särskild prövning, t. ex. genom

fastställelse av arbetsplan enligt lagen om allmänna vägar. I sådant fall

bör enligt de sakkunnigas mening särskilt skäl anses föreligga att inte

meddela förbud även om olägenheterna har väsentlig betydelse för omgivningen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Jag delar de sakkunnigas åsikt att den nya lagstiftningen i princip bör

omfatta också fasta trafikanläggningar. Hänsyn måste dock tas till att dessa

prövas i särskild ordning. Vid denna prövning beaktas även anläggningens

störande inverkan på omgivningen. Miljövårdsintresset bör därvid kunna

tillgodoses genom samråd på ett tidigt stadium. Med hänsyn härtill bör

tillståndsplikt enligt den nya lagen inte krävas. Inte heller bör man kunna

utverka förbud mot att anläggningen utnyttjas för avsett ändamål.

Däremot bör ingripande kunna ske i form av åläggande om skäliga skyddsåtgärder

eller inskränkningar i den störande verksamheten på samma

sätt som i fråga om andra anläggningar. Möjlighet att söka tillstånd

bör stå öppen även när det gäller trafikanläggningar. Enskild sakägare bör

alltid ha möjlighet att föra talan om ersättning.

Även i andra fall när fast egendoms omgivningsstörande användning är

underkastad särskild reglering har de sakkunniga följt det mönster som

föreslagits i fråga om vägar o. d. Den nya lagstiftningen skall alltså vara i

princip tillämplig vid sidan av speciallagstiftningen med bara det undantaget

att tillstånd som meddelats enligt den senare skall anses hindra ett

ingripande med förbud enligt de nya reglerna. En viktig typ av anläggningar

som på detta sätt skulle bli underkastad både speciallagstiftning och den

allmänna immissionslagstiftningen är atomanläggningar. Enligt atomenergilagen

får sådan anläggning inte uppföras eller drivas utan tillstånd av Kungl.

Maj :t, som också fastställer erforderliga villkor för anläggningen.

De sakkunnigas förslag i fråga om atomanläggningar har kritiserats av

flera remissinstanser, bl. a. sådana som har anknytning till atomenergiområdet.

Sålunda anser t. ex. delegationen för atomenergifrågor att speciallagstiftningen

bör vara uteslutande tillämplig och att den nya lagstiftningen

alltså inte skall omfatta atomanläggningarnas inverkan från strålningssynpunkt.

Däremot har delegationen ingen invändning mot att den nya lagstiftningen

får gälla i fråga om dessa anläggningars omgivningsstörande verkningar

i övrigt, t. ex. beträffande utsläpp av kylvatten.

Den prövning som atomanläggningar underkastas hos Kungl. Maj:t är

mycket ingående. Både strålskydds- och naturvårdsmyndigheter kopplas in.

Vid det här laget väl beprövade internationella säkerhetsnormer tillämpas.

De är utformade så att några strålningsrisker över huvud inte skall uppkomma.

Jag ansluter mig därför till den uppfattning som kommit fram i remissyttrandena.

Också enligt min mening bör de strålningsproblem som

sammanhänger med atomanläggningar angripas med stöd av den särskilda

lagstiftning som gäller på området. Jag anser emellertid att man bör gå ett

steg längre. Remissinstanserna har bara uppehållit sig vid de anläggningar

som faller under atomenergilagen. Jag anser att undantag från den nya lagens

tillämpningsområde bör göras för alla anläggningar och all verksamhet

som är underkastade specialreglering från strålskyddssynpunkt. Förutom i

atomenergilagen finns sådan reglering i strålskyddslagen. Och i fråga om er
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

sättning för bl. a. strålningsskador gäller särskilda regler i atomansvarighetslagen.

Motsvarande förhållande gäller i fråga om elektriska anläggningar. Särskilda

regler finns i 1902 års lag innefattande vissa bestämmelser om sådana

anläggningar. Så långt specialregleringen på detta område sträcker sig bör

enligt min mening de anläggningar som 1902 års lag omfattar falla utanför

den nya lagstiftningen.

Jag vill understryka att om anläggning, som är undantagen från den nya

lagen, bär störningsverkan också i annat avseende än den särskilda lagstiftningen

täcker blir den nya lagen tillämplig i detta avseende. Som exempel

kan nämnas utsläpp av uppvärmt kylvatten från atomanläggning. Från

strålningssynpunkt bör sådant utsläpp prövas i koncessionsärendet hos

Kungl. Maj :t. Beträffande andra störningsrisker däremot bör utsläppet prövas

enligt den nya lagstiftningen.

I det följande kommer jag att närmare behandla de olika typer av störningar

som den nya lagstiftningen skall omfatta. Jag vill emellertid redan nu

ta upp till diskussion en av dessa störningar, nämligen bullret. Bullerstörningen

är av väsentlig betydelse för avgränsningen av lagens tillämpningsområde,

eftersom den kan härröra från så många olika källor och kan angripas

med stöd av specialregler på skilda områden.

En grundläggande utgångspunkt för de sakkunnigas förslag har varit att

få till stånd en helhetsbedömning av företag som orsakar störning i flera

olika hänseenden, t. ex. genom vattenförorening, luftförorening och buller.

Enligt min mening är denna utgångspunkt beaktansvärd. För att åstadkomma

en helhetsbedömning är det motiverat att låta lagen omfatta så många

störningsformer som möjligt, också bullret. På industriområdet blir det visserligen

ovanligare att anläggningar bullrar så att omgivningen störs i mera

betydande utsträckning. I samma mån som industribullret motverkas i arbetarskyddets

intresse minskar också störningen utåt. Undersökningar visar

dock att många störs av buller från industri- och andra anläggningar.

Av ojämförligt större betydelse är det buller som härrör från flygtrafiken

och från trafiken på vägar och gator. En viss begränsning i lagens tillämpning

på detta område följer av att lagen som jag nyss nämnde avser störning

från fast egendom. Problemet måste därför också angripas från andra

utgångspunkter. Därom vill jag efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet

anföra följande.

På sikt måste man i fråga om trafikbullret söka en lösning främst genom

en sådan konstruktion av fordonen att onödigt buller förebyggs. Inom

Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa har man sedan

lång tid arbetat för att i fråga om fordon i vägtrafik få till stånd eu samordning

av åtgärder i skilda länder. Internationell enhetlighet i denna fråga

är uppenbart av stor betydelse. När det gäller metoderna för bullermätningen

har arbetet redan givit sådant resultat att en svensk standard för mätningen

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

har kunnat fastställas. Även i den mer svårlösta frågan om tillåtna bullergränser

för olika slag av fordon har man emellertid enligt vad som upplysts

under den allra senaste tiden kommit så långt att tillräckligt underlag torde

föreligga för nya bestämmelser som kan tillämpas i vart fall vid typ- och

registreringsbesiktning men som också övervägs bli gällande vid flygande

inspektion.

Betydande förbättringar bör också kunna nås genom trafikreglerande åtgärder.

Lokala trafikföreskrifter om exempelvis hastighetsbegränsning eller

förbud mot vissa fordonstyper inom särskilt bullerkänsliga områden bör införas

i större omfattning än hittills. Där det är påkallat bör hälsovårdsnämnden

göra framställning till länsstyrelse eller trafiknämnd om sådana lokala

trafikföreskrifter. Som jag senare återkommer till föreslår jag sådan ändring

i hälsovårdsstadgan, att åtgärder mot buller uttryckligen tas upp bland

de uppgifter som ankommer på hälsovårdsnämnden.

I det immissionsbegrepp som man hittills arbetat med i praxis och

doktrin ligger som jag nyss nämnde också ett krav på att det skall röra

sig om varaktiga störningar. I den juridiska litteraturen har framhållits, att

det ofta just är varaktigheten som motiverar en särbehandling lagtekniskt

av immissionerna. Varaktigheten anses medföra en särskilt hög grad av

farlighet och skapa förutsättning för användning av sanktionsformen förbud.

Till varaktigheten knyter sig också en viss beräknelighet, som får stor

betydelse för skadeståndsfrågan.

Lagberedningen uppställde i sina förslag till immissionsregler inte något

krav på varaktighet utan nöjde sig med att i motiven ange, att immissionerna

regelmässigt har en varaktig karaktär. De sakkunniga anser att varaktighetsrekvisitet

är av så väsentlig betydelse att det bör komma till direkt uttryck

i lagtexten. Enligt de sakkunnigas mening torde det i allmänhet inte

innebära någon svårighet att bedöma, om en störning kan anses varaktig

eller ej. De anordningar som vidtas för den störande användningen lämnar

oftast klart besked på den punkten. Det kan emellertid uppstå tveksamma

fall, och rättstillämpningen bör här få en viss frihet i bedömningen.

Flera remissinstanser ifrågasätter om varaktighetsrekvisitet bör anges i

lagtexten. Några menar, att lagen bör göras tillämplig även på tillfälliga

störningar och framhåller att det är naturligt att även sådana störningar

motarbetas. Det påpekas att även sådana störningar i vissa fall kan ha en

hög grad av farlighet. Man framhåller bl. a. svårigheten att med de sakkunnigas

uppläggning avgränsa de fall, i vilka strikt ansvar blir gällande. Andra

menar att lagens bestämmelser bör göras tillämpliga på störande verksamhet

som ej är av endast tillfällig beskaffenhet. Vissa remissinstanser uttrycker

däremot sin tillfredsställelse med att de sakkunniga infört rekvisitet

varaktighet i lagen.

Begreppet varaktighet för närmast tanken till företeelser som är fortlö
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

pande under längre tid. Av de sakkunnigas motivering framgår emellertid

att de avsett också störningar som är kortvariga men som återkommer. Enligt

min mening är varaktigheten ett alltför elastiskt och mångtydigt begrepp

för att vara lämpat som bestämning av lagens tillämpningsområde.

Besvärliga gränsdragningsproblem kan uppkomma. I likhet med några remissinstanser

vill jag dessutom ifrågasätta om inte lagen sakligt sett

får en för snäv begränsning i vissa fall genom varaktighetskravet. Jag vill

också nämna att reglerna på vattenvårdens område inte är begränsade på

det sätt som de sakkunniga föreslår. Någon ändring i det avseendet åsyftar

jag inte med integreringen av vattenvårds- och immissionslagstiftningen.

Jag är å andra sidan inte beredd att som vissa remissinstanser förordar

slopa varje begränsning och låta de nya reglerna omfatta också helt

tillfälliga störningar. En sådan uppläggning skulle skapa andra gränsdragningsproblem,

särskilt på ersättningssidan. Också rena vådahändelser av engångskaraktär

skulle komma att falla under lagen.

Bl. a. vattenöverdomstolen har i sitt remissyttrande föreslagit att lagen

görs tillämplig på störningar som ej är av endast tillfällig beskaffenhet.

Enligt min mening är detta en lämplig medelväg. Rena engångsföreteelser

lämnas härigenom utanför lagen samtidigt som denna får ett vidare tilllämpningsområde

och en klarare avgränsning än enligt de sakkunnigas förslag.

Genom att föreslå ett särskilt sakägarbegrepp vill de sakkunniga begränsa

lagstiftningens tillämpningsområde i ytterligare ett avseende. Som sakägare

på grund av immission räknas enligt förslaget ägare till fast egendom, som

kan utsättas för olägenhet genom immissionen, samt innehavare av nyttjanderätt

eller annan särskild rätt i den mån hans rätt berörs. En storimmission

kan ju medföra skada för en mycket vid och obestämd krets av

människor. Det bör enligt de sakkunniga inte komma i fråga att var och en

som tillhör denna krets kan uppträda som sakägare och väcka talan i immissionsmål.

Liksom hittills bör krävas att vederbörande har viss rättslig

anknytning till den fasta egendom som träffas av immissionens verkningar.

Preciseringen av sakägarbegreppet har i förslaget kommit till direkt uttryck

i lagtexten.

Några remissinstanser framhåller som angeläget att en begränsning sker

av sakägarkretsen. Från flera håll riktas emellertid kritik mot förslaget i

denna del. Man framhåller, att det vanligtvis inte uttryckligen anges i lag

vem som är sakägare. Även en lag om immissioner bör utformas i överensstämmelse

härmed och alltså innehålla de materiella regler på vilka ett anspråk

kan grundas, vare sig det gäller skyddsåtgärder eller ersättning, och

lämna sakägarbegreppet fritt. Det anses vidare vara en riktig princip att

alla som drabbas av immissioner skall kunna åberopa immissionslagen, oavsett

om de har anknytning till fast egendom eller ej. Särskilt otillfredsstäl
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 55

lande anses det vara att endast vissa av de skadelidande skall komma i åtnjutande

av de ersättningsregler förslaget innehåller.

I den nu berörda frågan har jag den principiella inställningen att man om

möjligt bör undvika att i lagtexten uttryckligen ange vem som är att anse

som sakägare. Med de sakkunnigas uppläggning skulle en begränsad grupp

få en alltför gynnad ställning i förhållande till övriga som utsätts för olägenheter

genom störningarna. Vidare skulle svåra gränsdragningsproblem

uppstå, särskilt i ersättningsfrågor. Visserligen kan, som de sakkunniga har

påpekat, framför allt när det gäller luftföroreningar, som ofta sprids över

ett stort område, antalet personer som drabbas bli mycket stort. Med den

rättsliga behandling av dessa frågor som jag kommer att föreslå behöver

emellertid inte detta förhållande medföra några större olägenheter. Jag avstyrker

därför den av de sakkunniga föreslagna begränsningen av sakägarbegreppet.

Den omständigheten att lagen inte kommer att innehålla någon uttrycklig

bestämning av sakägarbegreppet betyder inte att sakägarkretsen är utan

varje begränsning. Sålunda bör t. ex. intrång i allemansrätt inte grunda

talerätt. Kretsen av sakägare torde få bestämmas närmare i rättstillämpningen.

Därvid bör de principer som tillämpas inom vattenrättskipningen

kunna ge viss ledning.

Jag går nu över till frågan om i lagstiftningen på immissionsområdet de

civilrättsliga och offentligrättsliga reglerna bör behandlas i ett sammanhang.

Den allmänna utvecklingen, som yttrar sig i alltmer ökad industrialisering

och urbanisering och i kommunikationsapparatens fortlöpande utbyggnad,

bar lett till att immissionsfrågorna kommit att bli viktiga samhällsproblem.

Det framstår alltmer som en samhällsuppgift att hindra att immissionerna

medför allmänna skadeverkningar av betydelse. Immissionssakkunniga

har också uttalat, att det i dagens läge inte är tillräckligt med enskilda

initiativ för att bekämpa immissionerna. Det krävs framför allt insatser

från det allmännas sida. Till skillnad från lagberedningen tar de sakkunniga

i sitt förslag därför upp både civilrättsliga och offentligrättsliga

regler. Reglerna har utformats så att de skall kunna tillgodose behovet av

en aktiv offentlig medverkan i arbetet med att förebygga och minska miljöstörningar

av olika slag. Jag syftar på reglerna om obligatorisk förprövning

av stora immissionsfall och bestämmelserna om fortlöpande offentlig tillsyn.

Tillsynen är enligt förslaget inte begränsad till de stora fallen.

Remissinstanserna ansluter sig överlag till de sakkunnigas grundtanke

att utforma lagförslagen så att de tillgodoser kravet på en aktiv offentlig

kontroll. Bl. a. uttalas att de offentligrättsliga reglerna torde vara avgörande

för möjligheterna att på ett verkningsfullt och ekonomiskt godtagbart sätt

kunna lösa immissionsproblemen. Det system för den offentliga kontrollen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

med obligatorisk förprövning och fortlöpande tillsyn som de sakkunniga

har föreslagit vinner också remissinstansernas gillande.

Från ett par håll framhålls att det bl. a. från systematisk synpunkt hade

varit av värde att ha de rent civilrättsliga reglerna samlade i jordabalkens

kapitel om grannelagsrätt. Det påpekas att problemen vid storimmissioner

är helt andra än vid en konflikt av mera alldagligt slag mellan grannar och

att det kan finnas skäl att undersöka möjligheten att till en särskild immissionslag

hänföra endast vad som har samband med skyddsåtgärder, förbud

och tillstånd samt att i övrigt i huvudsak genomföra lagberedningens

förslag.

Att i en och samma lag föra samman offentligrättsliga och civilrättsliga

regler är utan tvekan förenat med vissa avvägningsproblem, som möjligen

kan tala för en reglering var för sig av offentligrättsliga och civilrättsliga

frågor. Sambandet mellan de allmänna och de enskilda intressena när det

gäller att hindra eller minska skadliga verkningar av miljöstörande verksamhet

är emellertid så starkt att en reglering enligt min mening bör ske i

en gemensam lag.

Vad beträffar lagstiftningens utformning i övrigt vill jag framhålla att en

lagstiftning som skall tillämpas både i fråga om storimmissioner och små

enkla störningsfall och tillgodose enskilda och allmänna intressen av skiftande

slag och som dessutom skall behålla sin aktualitet i den snabba

utvecklingen inom forskning, teknik och ekonomi måste bli relativt allmänt

hållen. Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning, som också har stöd hos

remissinstanserna, att någon mer preciserad lagteknisk utformning än förslaget

upptar inte kan komma i fråga. Givetvis kommer det under sådana

förhållanden att bli utomordentligt viktigt hur reglerna tillämpas. De anvisningar

som de sakkunniga lämnar för den praktiska tillämpningen torde

emellertid kunna bli till god vägledning för både myndigheter och enskilda.

Jag återkommer härtill vid behandlingen av tillåtlighetsreglernas utformning.

6.3 Tillståndsmyndighet

Prövningen av mål om vattenförorening ankommer f. n. på vattendomstolarna.

Den som vill släppa ut avloppsvatten i en recipient kan begära tillstånd

hos vattendomstolen. Vissa slag av fabriker och inrättningar får inte

utföras innan tillstånd lämnats. Frågor om vattenförorening kan också komma

under vattendomstols prövning genom stämningsansökan. Däremot kan

vattendomstol aldrig själv ta initiativ till prövning.

Immissionssakkunniga föreslår att vattendomstolarna görs till koncessionsmyndigheter

och i övrigt exklusivt behöriga domstolar också i mål om

luftförorening, buller och andra immissioner. För att få till stånd en helhetsbedömning

av företag som förorenar i mer än ett hänseende anser de

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

sakkunniga att det är nödvändigt att välja samma system för immissionsmålen

som för vattenföroreningsmålen. En sådan helhetsbedömning är

önskvärd särskilt med hänsyn till det nära samband som råder mellan vatten-

och luftföroreningar. Vattendomstolarna är också enligt de sakkunniga

väl lämpade att handlägga immissionsfrågor med hänsyn till sammansättning,

erfarenhet av likartade problem och lämpliga jurisdiktionsområden.

Remissinstanserna ansluter sig i övervägande grad till de sakkunnigas

uppläggning och åberopar i huvudsak samma skäl som de sakkunniga har

anfört. Bl. a. betonar de fördelen av en samordnad prövning av vattenföroreningsmål

och immissionsmål. I de tillstyrkande remissyttrandena framhåller

man vidare att de sakkunnigas förslag stämmer väl överens med svensk

tradition på vattenlagstiftningens område och att det är ägnat att ge goda

rättssäkerhetsgarantier.

De remissinstanser som är kritiska mot förslaget framför dels erinringar

i fråga om förslagets praktiska och organisatoriska konsekvenser, dels

invändningar av mera principiell natur. I flera remissvar görs gällande att

vattendomstolarna i sin nuvarande sammansättning inte kan anses tillräckligt

rustade för att verka som miljövårdsdomstolar. Från andra håll framhålls

den nuvarande splittringen på olika specialdomstolar av frågor inom

ämnesområden som ligger nära immissionsområdet. Man framför önskemål

om att få till stånd en domstol med kompetens att pröva frågor om fastighetsbildning,

vattenförorening, immissioner och expropriation. Bl. a. föreslås

en sammanslagning av vattendomstolarna, ägodelningsrätterna och expropriationsdomstolarna.

Anmärkningar riktas också mot att vattendomstolarnas

kompetensområde inte blir klart avgränsat med den utformning

förslaget har fått. Sålunda framhålls att valet av domstol i det enskilda fallet

kan bli beroende på tolkningen av immissionsbegreppet och att ett yrkande

om ersättning för skada genom störning från grannfastighet kan tas upp

antingen av vattendomstol eller allmän domstol beroende på vilken grund

som åberopas.

Från principiell synpunkt invänder de kritiska remissinstanserna att koncessionsärenden

är typiska förvaltningsärenden, som endast undantagsvis

bör ankomma på domstol. Domstolskommittén framhåller att de avvägningsfrågor

som den koncessionsprövande myndigheten ställs inför ofta är

sådana att deras bedömning på sikt måste påverka hela samhällsutvecklingen.

Man sätter i fråga om vattendomstolarna har den vida överblick över

olika planeringsområden som är önskvärd hos den beslutande myndigheten.

Som koncessionsmyndighet föreslås i stället länsstyrelserna eller naturvårdsverket.

Skulle sambandet mellan vattenfrågorna och immissionsfrågorna

anses så starkt att gemensamma handläggningsformer är nödvändiga

anvisas möjligheten att flytta över handläggningen av tillståndsärenden på

vattenvårdens område helt till administrativ myndighet. Flera remissinstan
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

ser förordar en administrativ koncessionsprövning men är beredda att godta

den föreslagna anordningen som ett provisorium.

I sin utredning om tillståndsprövningen i immissions- och vattenföroreningsärenden

går naturvårdsverket på en helt annan linje än immissionssakkunniga.

Naturvårdsverket förordar att prövningen läggs på verket. Till stöd

härför åberopar verket flera skäl. För det första anser verket att den avvägning

som i ärenden av denna art skall ske mellan ett företags nytta och

olägenheter inte är av judiciell art utan måste grundas på allmänna ekonomiska

och tekniska bedömanden. Domstolarnas naturliga funktion är att

fastställa vad som är rätt. På förvaltningen däremot ankommer att aktivt

förverkliga statens uppgifter och ändamål. När miljövårdsverksamheten nu

skall intensifieras anser naturvårdsverket det därför uppenbart att tyngdpunkten

i verksamheten bör ligga hos administrativ myndighet. Prövningen

av sakägarintressen, närmast skadeståndsfrågan, bör dock också i fortsättningen

ankomma på domstol. Naturvårdsverket framhåller att visst dubbelarbete

och vissa gränsdragningsproblem kan uppkomma genom att tillstånds-

och ersättningsfrågorna skiljs åt och genom att prövningen av vattenbyggnadsfrågor

ligger kvar hos vattendomstolarna. Verket menar dock

att dessa problem är av mindre omfattning.

Som ytterligare skäl för sitt förslag nämner naturvårdsverket att verket

skall svara för översiktlig planering inom miljövårdsområdet, samordna

miljövårdsarbetet inom olika län osv. Härigenom får verket överblick över

alla förhållanden som inverkar på tillståndsprövningen. Vidare tillgodoser

man bäst syftet med enhetlighet i tillståndsgivningen, om huvuddelen av

ärendena avgörs av en instans. Naturvårdsverket rymmer dessutom samlad

expertis på naturvårds-, luftvårds- och vattenvårdsområdena. Härigenom

tillgodoser verket bättre än vattendomstolarna kravet på att den prövande

myndigheten kan anlägga en helhetssyn på de frågor som kommer upp till

bedömning i tillståndsärendena. Önskemålet om helhetsbedömning av en

anläggning som vållar olägenhet och störningar från flera synpunkter är

därför enligt naturvårdsverkets mening lättare att tillgodose om verket blir

tillståndsgivande myndighet. Även om naturvårdsverket blir tillståndsmyndighet

bör enligt förslaget vissa viktigare frågor underställas Kungl. Maj:ts

avgörande.

För att handha tillståndsprövningen föreslår naturvårdsverket att en särskild

koncessionsnämnd inrättas i verket. Den bör bestå av verkschefen, en

jurist som är erfaren i domarvärv eller har annan särskild kompetens för

uppgiften och den ledande tjänsteman till vars område ärendet huvudsakligen

hör. Verkschefen bör ha rätt att sätta annan tjänsteman i verket i sitt

ställe. Vissa ärenden av större betydelse bör enligt förslaget avgöras av verkets

styrelse.

Förslaget innebär att ärenden kommer under koncessionsnämndens prövning

antingen genom ansökan av den som utövar eller skall utöva viss miljö
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

farlig -verksamhet eller på initiativ av någon eller några av verkets byråer.

En grundtanke i förslaget är att man skall ha en ordning med absolut och

fakultativ koncessionsplikt enligt immissionssakkunnigas modell. Dispensprövningen

vid fakultativ koncessionsplikt ankommer på verket självt med

möjlighet för verket att hänskjuta prövningen till koncessionsnämnden om

dispens ej ges.

En minoritet inom naturvårdsverkets styrelse anser att den föreliggande

utredningen inte ger tillräckligt underlag för en allsidig bedömning av frågan.

Enligt minoriteten kräver rättssäkerheten att prövningen förläggs till

ett i förhållande till verket fristående organ. Minoriteten kan inte tillstyrka

förslaget.

Av de remissinstanser som har yttrat sig över naturvårdsverkets förslag

uttalar sig omkring en tredjedel klart för tillståndsprövning i administrativ

ordning. Hit hör bl. a. socialstyrelsen, statens institut för folkhälsan, lantmäteristyrelsen,

fiskeristyrelsen, domstolskommittén, flera länsstyrelser,

LO och kommunaltekniska föreningen. Bara eu mindre del av denna grupp

ansluter sig dock till det konkreta förslag som naturvårdsverket har lagt

fram. De övriga förordar en mera självständig ställning för koncessionsnämnden

eller en från andra myndigheter helt fristående nämnd. Också

andra lösningar — bl. a. att lägga prövningen hos länsstyrelserna — förs

fram.

Flera andra remissinstanser kan föras samman till en grupp som i princip

är positiv till en administrativ prövning men som menar att frågan i

dess helhet eller vissa delproblem behöver utredas ytterligare. De flesta i

denna grupp — bl. a. flera länsstyrelser och Länsingenjörers förening —

föredrar länsstyrelserna som koncessionsmyndigheter.

Några remissinstanser anför skäl både för domstolsprövning och för

administrativ prövning och kommer fram till att skälen för det ena eller

andra alternativet väger över. Lantbruksstyrelsen stannar sålunda för

administrativ prövning medan statskontoret menar att det saknas skäl

att gå från immissionssakkunnigas förslag. Också för kommerskollegium

och kommunförbunden väger domstolslinjen över. Kammarkollegiet finner

skäl tala för båda linjerna men anser att frågan bör utredas vidare. Ytterligare

utredning önskar också planverket som dock framhåller att verket

inte har några avgörande betänkligheter mot administrativ prövning. Häradshövdinge-

och stadsdomarföreningen uttalar att det saknas tillräckligt underlag

för att överväga en administrativ lösning.

Helt avvisande till att lägga prövningen på administrativ myndighet över

huvud taget är bara några få remissinstanser, bl. a. vattenöverdomstolen.

En större grupp, närmare en fjärdedel av samtliga, avstyrker naturvårdsverkets

förslag utan att gå in på eller ta ställning till andra administrativa

lösningar. I allmänhet utmynnar dessa yttranden i ett förord för vattendomstolarna.

Så är fallet beträffande t. ex. advokatsamfundet och För»

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

eningen för vattenhygien. Industriförbundet och SAF avstyrker också att

tillståndsprövningen förläggs till naturvårdsverket eller något organ som

är knutet till verket och förordar i stället vattendomstolarna. I andra hand

förklarar de dock att de inte motsätter sig att prövningen anförtros en

administrativ instans som är fullt fristående från verket.

Enligt min mening ger immissionssakkunnigas och naturvårdsverkets

utredningar och yttrandena över dem tillräckligt underlag för att man nu

skall kunna ta ställning både till frågan huruvida tillståndsprövningen hör

ligga hos domstol eller administrativ myndighet och till frågan om organisation

och förfarande vid en administrativ prövning. Flera av de remissinstanser

som förordat ytterligare utredning avser att härigenom få belyst hur ett

system med länsstyrelserna som tillståndsmyndigheter bör utformas. Som

jag närmare utvecklar i fortsättningen anser jag emellertid att ett sådant

system inte bör komma i fråga. Det saknas därför anledning att undersöka

länsstyrelsealternativet närmare. Inte heller i övrigt tror jag att ytterligare

utredning av organisationsfrågan kan tillföra lagstiftningsärendet några

nya väsentliga synpunkter. En ny utredning skulle dessutom avsevärt fördröja

genomförandet av denna synnerligen angelägna lagstiftning.

I det följande skall jag närmare utveckla min syn på frågan om administrativ

prövning eller domstolsprövning.

Till en början vill jag i likhet med immissionssakkunniga slå fast att det

är nästan nödvändigt att ha en gemensam prövningsordning för ärenden

om vattenförorening och ärenden om andra miljöstörningar från fast egendom.

Härför talar framför allt det tekniska sambandet mellan vatten- och

luftföroreningar från samma källa. Men också i övrigt talar starka skäl

för en helhetsbedömning av företag som stör i flera hänseenden. Det i

några remissyttranden framförda förslaget om en uppdelning så att vattenföroreningsfrågor

skulle ligga kvar på vattendomstolarna och övriga störningsfall

läggas på administrativ myndighet kan jag därför inte biträda.

Jag kan hålla med de remissinstanser, bl. a. vattenöverdomstolen, som

framhåller att vårt rättssystem inte har någon helt bestämd skiljelinje mellan

förvaltande och dömande verksamhet och att också vattendomstolarna

till viss del har uppgifter av förvaltningskaraktär. Men det är dock i regel

en väsentlig skillnad mellan vad som hänförs till förvaltande myndigheters

område och vad som är rättskipning. Det som typiskt sett utmärker förvaltningsfrågor

är att avgörandena grundas på lämplighetsavvägningar, t. ex.

av ekonomisk, teknisk och social natur. Ett tillstånd att utföra en anläggning

eller en åtgärd som kan medföra vattenförorening eller annan störning

för omgivningen måste föregås av en avvägning av denna art. Ett sådant

tillstånd kan ha verkningar inom många samhällsområden. Det kan sålunda

beröra hälsovård, naturvård, sysselsättning och sociala förhållanden, näringsutveckling,

samhällsbyggande osv.

Enligt min mening kan man emellertid inte lösa organisationsfrågan

s. 61 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

61

tillfredsställande bara utifrån teoretiska överväganden huruvida de frågor

som myndigheten skall handlägga till sin natur är administrativa eller

avser rättskipning. Problemet är i första hand av rent praktisk art. Det

gäller att finna en lösning som gör att tillståndsprövningen blir ett led i

en effektiv och samhällsgagnande miljövårdspolitik, att avgörandena kan

träffas snabbt och smidigt och med sakkunnigt beaktande av den mångfald

samhällsintressen som berörs samt att tillämpningen blir enhetlig och

konsekvent. Samtidigt måste skäliga krav på rättssäkerhet tillgodoses.

Med de arbetsuppgifter som här kommer i fråga tillgodoser ett förfarande

i administrativ ordning bättre än domstolsförfarandet önskemålen om effektivitet,

snabbhet och smidighet. Överläggningar med sökanden och andra

parter kan ske i fria former. Samråd med andra myndigheter kan ordnas

på ett enkelt och smidigt sätt. Mera bagatellartade ärenden kan klaras av

utan den onödiga tidsutdräkt som ibland följer med det omständligare domstolsförfarandet.

Som jag redan har nämnt rör tillståndsprövningen i vattenvårds- och immissionsfrågor

många olika samhällsintressen. För en uttömmande behandling

krävs därför samverkan mellan experter på en rad skilda områden.

Detta gäller inte bara vid tillåtlighetsbedömningen. Också för att utforma

villkoren för en anläggning krävs ofta undersökningar och bedömningar i

fråga om processteknik, avloppsförhållanden, recipienters beskaffenhet, reningsteknik,

intressen av olika slag som kan skadas osv. Även företagsekonomiska

och allmänt ekonomiska överväganden kan bli aktuella.

Sammanfattningsvis anser jag mig kunna konstatera att övervägande

skäl otvetydigt talar för en administrativ prövning av ärendena. Innan jag

tar ställning i frågan vill jag emellertid ta upp de invändningar som flera

remissinstanser, bl. a. vattenöverdomstolen, framställt mot tanken att flytta

över prövningen av vattenföroreningsfrågor från domstol till administrativt

organ. En vanlig invändning är att vissa nackdelar uppkommer genom

att prövningen av tillståndsfrågor och ersättningsfrågor skils åt. Uppdelningen

medför att den tid som prövningen kräver förlängs och att det

blir dubbelarbete för parter och myndigheter genom att utredning skall

presteras inför olika organ. I något fall anser man t. o. m. att det är omöjligt

skilja frågorna åt, eftersom tillåtlighetsprövningen bygger på en avvägning

mellan nytta och skada och man därför måste klarlägga hela skadesidan

också i tillåtlighetsdelen.

Dessa uttalanden, särskilt det sistnämnda, innehåller enligt min mening

betydande överdrifter och ger en inte helt rättvisande bild av hur vattendomstolarnas

handläggning av avloppsmål verkligen går till. Det kan därför

vara skäl att stanna något vid denna fråga. Som immissionssakkunniga har

framhållit avviker vattenföroreningsmålen från övriga vattenmål bl. a. däri

att prövningen av ersättningsfrågor i regel är frikopplad från tillståndsprövningen.

I tillståndsmålet kan visserligen de som menar sig komma att lida

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

skada av företaget framställa ersättningsanspråk om de så vill. Men det ligger

i vattendomstolens hand att avgöra om det är lämpligt att ta upp sådana

anspråk till prövning. Det har i lagstiftningens förarbeten klart förutsatts

att ersättningsfrågor mera sällan skall behandlas inom ramen för ansökningsmål.

Man har räknat med att sakägarna i regel skall hänvisas att i efterhand

väcka talan genom stämning, sedan man fått erfarenhet av företagets

verkningar. Immissionssakkunnigas utredning om avloppsmålens handläggning

visar att domstolspraxis följer de riktlinjer som förarbetena anger. De

sakkunniga konstaterar sålunda att ersättningsyrkanden framställs bara i

ungefär vart fjärde ansökningsmål om vattenförorening. I en mycket stor

del av dessa fall blir det ändå ingen prövning i samband med tillåtlighetsbedömningen.

Sakägarna hänvisas i stället att senare framställa sina anspråk

efter stämning eller också uppskjuter domstolen prövningen med stöd

av vattenlagens deldomsregler ill kap. 66 §. Immissionssaklcunniga har för

övrigt satt i fråga om sistnämnda förfarande är riktigt. De sakkunniga synes

närmast luta åt att vattendomstolen skall anvisa stämningsvägen i alla

de fall då anspråket inte kan bedömas omedelbart.

Vad jag nu har anfört visar att det inte finns något sådant samband mellan

tillstånds- och ersättningsfrågor i vattenföroreningsmål som utgör ett

avgörande hinder mot att skilja prövningen av dessa frågor åt. Ett särskiljande

behöver inte heller innebära någon ökad risk för dubbelarbete. Visserligen

måste den tillståndsgivande myndigheten — både med nuvarande förfarande

och med det föreslagna — skaffa sig en bild också av skadornas

omfattning och art. Men härför krävs ingen detaljerad kartläggning av skadesidan.

Det räcker med en mera överslagsmässig beräkning. Det är för övrigt

inget som hindrar att den utredning om skadorna av företaget som

läggs fram vid tillståndsprövningen utnyttjas av part som material också

i ersättningsmålet.

En mera vägande invändning är att det ofta förekommer frågor om byggande

i vatten och om tvångsrätt till mark i samband med avloppsföretag

och att det blir svårigheter om behandlingen av dessa frågor skils ut från

prövningen av frågan om tillstånd i föroreningsdelen. Åtskilliga exempel på

sådana fall nämns. Till byggande i vatten hör sålunda intag av fabrikationsoch

kylvatten samt reglering av recipientens vattenföring och rensningar

eller andra ingrepp i vattenförhållandena för att motverka olägenheter av

föroreningen. Utläggning av ledningar i vatten är också att bedöma som

vattenbyggnadsföretag samtidigt som åtgärden är ett led i avloppsföretaget.

Vidare kan frågor om tvångsrätt till mark för reningsanläggningar och ledningar

aktualiseras. Också sådana frågor hör under vattendomstolens

prövning.

Enligt min mening behöver några gränsdragningsproblem inte uppkomma

om vattenförorenings- och vattenbyggnadsfrågor behandlas i olika ordning.

Att i praktiken avgöra till vilken kategori olika frågor hör kan knappast

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

vålla några svårigheter. Däremot kan det för parterna te sig mer omständligt

att behöva vända sig till två prövningsorgan i frågor som nu handläggs

av en och samma instans. Jag anser dock att man inte bör överdriva denna

olägenhet. När vattenbyggnadsfrågor som kräver domstolsprövning är kopplade

samman med föroreningsfrågor är vattenbyggnadsfrågorna vanligen

av sekundär betydelse. Det är bara undantagsvis som ett avloppsföretag är

helt beroende av möjligheterna att reglera vattenavrinningen eller göra andra

ingrepp i recipienten. Också frågan om intag av fabrikationsvatten o. d.

är i regel av underordnad betydelse i förhållande till avloppsfrågan. Motsvarande

gäller beträffande tvångsrätt till mark.

I vilken ordning frågorna skall prövas, om man skiljer avlopps- och byggnadsdelen

åt, blir i första hand beroende på sökandens egna dispositioner.

Eftersom avloppsfrågan i regel är den dominerande är det naturligt att ansökan

först görs i den delen. Men för att vinna tid kan det ibland vara

lämpligt att ansökningarna görs i stort sett samtidigt så att handläggningen

kan löpa parallellt i föroreningsdelen och byggnadsdelen. Bara i undantagsfall

torde läget vara så tillspetsat att avloppsfrågans lösning helt betingas av

möjligheterna att t. ex. reglera vattenavrinningen. I sådana fall kan det vara

lämpligt att prövningsmyndigheterna samråder om en ändamålsenlig handläggningsordning.

Ett fall som är besläktat med det som jag nu har berört är att en ansökan

om tillstånd till avloppsutsläpp konkurrerar med ansökan om tillstånd till

vattenbyggnadsföretag. Jag tänker närmast på den situationen att eu kommun

eller en företagare begär att få släppa ut avloppsvatten i en sjö samtidigt

som en annan kommun eller företagare ansöker om tillstånd att leda

bort vatten från sjön för att använda det för vattenförsörjning. Sådana konkurrensfall

skall enligt gällande ordning i första hand lösas så att de stridiga

intressena jämkas samman (2 kap. 38 § andra stycket vattenlagen).

En sammanjämkning bör vara möjlig också om prövningen av avloppsfrägan

och prövningen av vattentäktsfrågan skiljs åt. Den normala gången bör

då vara att den myndighet som har att pröva avloppsfrågan först bedömer

denna med beaktande av vattentäktsintresset och att målet hos vattendomstolen

vilar tills denna prövning är klar. Jag utgår från att den administrativa

myndigheten, som har friare händer än en vattendomstol att förhandla

med parterna, i regel skall kunna jämka samman intressena förhandlingsvägen.

Det ligger i de båda sökandenas eget intresse att medverka till eu

samförståndslösning. De bör därför själva ta kontakt med de miljövårdande

myndigheterna på ett så tidigt stadium som möjligt.

Jag räknar alltså med att uppdelningen på administrativ prövning och

vattendomstolsprövning inte skall medföra några väsentliga problem. Det

torde f. ö. bli anledning att ta upp de samordningsfrågor som jag nu har

berört till förnyat övervägande i samband med den översyn av vattenlagen

som jag avser att föreslå. En viktig uppgift för den nya utredningen bör

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

nämligen bli att se över formerna för prövningen av vattenbyggnadsföretag.

De överväganden som jag nu har redovisat leder enligt min mening till

att tillståndsprövningen enligt den nya lagen bör ske i administrativ ordning.

En allsidig bedömning av det slag som jag tidigare har angivit och en

önskvärd enhetlighet i besluten synes bäst kunna erhållas om prövningen

av ärendena läggs på ett centralt organ.

Kravet på allsidig överblick och helhetssyn är ett starkt skäl för en lösning

av organisationsfrågan efter de linjer som naturvårdsverket förordat

i sin organisationsutredning. Naturvårdsverket förfogar över huvuddelen av

den expertis som behövs vid prövningen. I den mån utomstående sakkunskap

behöver medverka — t. ex. inom det meteorologiska eller hydrologiska

området — kan samråd åstadkommas i smidiga former. För en lösning enligt

naturvårdsverkets förslag talar vidare att tillståndsprövningen kan sättas

in som ett led i en målmedveten central miljövårdspolitik.

Många remissinstanser, även sådana som inte har något emot administrativ

prövning i princip, invänder emellertid mot naturvårdsverkets förslag

att verket skulle få en olämplig dubbelställning som dels rådgivande,

förhandlande och övervakande organ, dels beslutande organ. I vissa fall

hävdar man att en sådan dubbelställning strider mot vedertagen rättsuppfattning

och är oförenlig med rättssäkerhetens krav. Andra menar att det

finns risk för att verkets funktion som beslutsorgan kan hämma verkets

möjligheter att kraftfullt hävda naturvårdens intressen. Det finns vidare

de som befarar att företagares, kommuners och sakägares tilltro till avgörandenas

objektivitet och rättvisa minskar om verket är företrädare för ett

av de intressen som prövningen omfattar. Industrins representanter men

också andra remissinstanser framhåller risken för att det förtroendefulla

och öppna samarbete som hittills förekommit mellan industrin och de vattenvårdande

myndigheterna kan gå förlorat om verket också skall ha beslutsfunktioner.

Även om kritiken innehåller åtskilliga överdrifter anser jag dock att det

finns ett visst fog för invändningarna. Om tillståndsprövningen skulle handhas

av en särskild koncessionsnämnd inom naturvårdsverket på sätt verket

föreslagit, skulle verket få ett avgörande inflytande på tillståndsbesluten.

Detta skulle kunna uppfattas så av dem som företräder mot naturvården

stridande intressen att dessa inte blir helt objektivt bedömda vid prövningen

av kontroversiella frågor. En mindre förtroendefull inställning till naturvårdsverket

från industrins och kommuners sida kan återverka ogynnsamt

på det goda samarbete som är en förutsättning för en effektiv miljövård.

Det är också klart att ett system med fakultativ koncessionsplikt med

naturvårdsverket som dispensgivare svårligen går att förena med att verket

samtidigt skall vara tillståndsmyndighet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att redan den ordning som immis
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

sionssaklcunniga har föreslagit innebär att prövningen i mycket stor utsträckning

ligger i administrativ myndighets hand. Den utan tvekan största

gruppen av koncessionspliktiga företag utgörs nämligen av sådana som enligt

förslaget är underkastade fakultativ koncessionsplikt. Avsikten är att

domstol i regel inte skall behöva pröva tillståndsfrågan i dessa fall. I stället

skall ett dispensbeslut kunna meddelas av naturvårdsverket. Ett sådant beslut

skall förknippas med villkor om skyddsåtgärder och andra föreskrifter

i störningsförebyggande syfte. Beslutet måste föregås av en prövning av det

enskilda fallet men de sakkunniga har lämnat formerna för denna prövning

i huvudsak oreglerade. De sakkunnigas förslag i fråga om fakultativ

koncessionsplikt har vunnit allmän anslutning i remissyttrandena, även av

dem som uttalar sig för domstolsprövning av tillståndsfrågorna. Några remissinstanser

har t. o. in. förordat att man bygger ut systemet med fakultativ

koncessionsplikt.

Enligt min mening kan man på ett tillfredsställande sätt tillgodose de

krav som jag inledningsvis uppställde på utformningen av koncessionsprövningen

om man dels bygger ut systemet med fakultativ koncessionsplikt,

dels skapar en koncessionsnämnd med en helt fristående ställning. Genom

att föreskriva koncessionsplikt i stor omfattning men samtidigt ge naturvårdsverket

befogenhet att inom hela det koncessionspliktiga området meddela

dispens från skyldigheten att söka koncession och befogenhet att fastställa

villkor om skyddsåtgärder o. d. i dispensbeslutet skapar man ett smidigt,

snabbt och av formregler obundet prövningsförfarande. Om naturvårdsverket

inte anser sig kunna meddela dispens eller om sökanden inte godtar

de villkor som verket uppställer, bör sökanden kunna hänskjuta tillståndsfrågan

till koncessionsnämnden. Denna får i ett sådant system närmast

karaktär av opartiskt skiljeorgan. Möjlighet bör dessutom finnas att söka

tillstånd direkt hos nämnden, oavsett om koncessionsplikt föreligger eller

inte. Med den lösning av organisationsfrågan som jag förordar blir naturvårdsverkets

dispensprövning ett så centralt och viktigt led i koncessionssystemet

att den bör komma till uttryck i lagtexten.

Vad jag har anfört till förmån för en centraliserad administrativ prövning

betyder inte att jag undervärderar de skäl som har åberopats för att göra

länsstyrelserna till koncessionsmyndigheter. Men jag menar att den riktiga

lösningen här är att länsstyrelserna kopplas in efterhand som deras resurser

ökar. Detta kan åstadkommas genom att man i den nya lagen inför en

möjlighet att i viss utsträckning delegera prövningsbefogenheten till länsstyrelserna.

Detta bör gälla i fråga om både dispensprövningen och tillståndsprövningen.

Den fristående och i viss mån domstolsliknande ställning som koncessionsnämnden

enligt mitt förslag bör ha innebär att särskilda krav måste

ställas på nämndens sammansättning. Nämnden bör inrymma bl. a. högt

kvalificerad juridisk sakkunskap. Detta krav kan enligt min mening tillgodo
3

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 37

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

ses bäst om man som ordförande i nämnden har en lagfaren person med

långvarig domarerfarenhet. Härigenom markeras också nämndens opartiska

ställning. Nämndens arbetsbelastning kommer utan tvivel att under överskådlig

tid bli så stor att ordföranden måste vara fast knuten till nämnden.

Med det regelmässiga dispensförfarande som jag föreslår är det sannolikt

att koncessionsnämnden i huvudsak kommer att handlägga starkt kontroversiella

och svårbedömda frågor om tillstånd och villkor sföreskrifter.

Nämnden kommer ofta att få ta ställning till motstridigt utredningsmaterial

av omfattande och invecklad beskaffenhet. Erfarenheten från vattendomstolarnas

verksamhet visar att prövningens tyngdpunkt kvantitativt

sett inte så mycket ligger i tillåtlighetsbedömningen. Den största arbetsinsatsen

faller vanligen på utformningen av allehanda villkor om reningsoch

andra skyddsåtgärder. Här spelar bl. a. kemiska och rent tekniska bedömningar

en stor roll. De skäl som jag nu har anfört leder till att också

en ledamot med framstående teknisk sakkunskap bör vara fast knuten till

koncessionsnämnden.

Det finns enligt min mening goda skäl för att åtminstone under det första

skedet av nämndens verksamhet till fasta ledamöter utse personer som

har erfarenhet från vattendomstolsarbete. Även om man inte för över till

koncessionsnämnden mål som vattendomstol har börjat handlägga före

den nya lagens ikraftträdande kan man ändå räkna med att ärenden som

nämnden får till prövning ofta har samband med tidigare vattenmål. Särskilt

gäller detta i sådana fall när en äldre anläggning byggs ut eller ändras

på annat sätt i etapper som prövas efter hand som de aktualiseras. Vidare

kan nämnas fall när omprövning sker av villkor som vattendomstol har

fastställt. En avloppsfråga som nämnden har att bedöma kan ha samband

också med pågående eller avgjort mål om vattenbyggnadsföretag. Det bör

kunna gå lättare och smidigare för nämnden att ta sig an ärenden som sålunda

hänger samman med olika slags vattenmål, om nämnden har ledamöter

som är vana att handskas med de vanligen mycket vidlyftiga akterna

i sådana mål och som är förtrogna med vattendomstolarnas arbetsrutin.

Utöver de två fasta ledamöterna, dvs. ordföranden och den tekniske

ledamoten, bör nämnden ha ett par ledamöter utan fast anknytning men

med sakkunskap och erfarenhet från särskilda verksamhetsfält som nämndens

arbete berör. Eftersom nämndens uppgifter kommer att falla inom

verksamhetsområdet för naturvårdsverket är det sålunda naturligt att i

nämnden ha en ledamot med erfarenhet av frågor som hör till detta område.

Härigenom kan man tillföra nämnden t. ex. biologisk eller annan naturvetenskaplig

expertis om detta anses behövligt för prövningen i ett visst

fall. Men det bör också vara möjligt, särskilt vid prövningen av anläggningar

som utgör stora miljövårdsproblem eller av principiellt viktiga tillståndsfrågor

i övrigt, att naturvårdsverkets chef eller annan ledande tjänsteman

i verket deltar som ledamot i nämnden. Ett sådant direkt inflytande

s. 67 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 67

för naturvårdsverket kan vara ägnat att främja enhetlighet i miljövårdspolitiken.

Man kan räkna med att den alldeles övervägande delen av de tillståndsfrågor

som koncessionsnämnden kommer att få ta befattning med avser

industriföretag eller kommunala anläggningar. Särskilt de industriella

föroreningsproblemen kan ofta vara svårbedömda. Enligt min mening bör

det därför vara en styrka för nämnden om i den ingår också en ledamot

med erfarenhet från industriell eller kommunal verksamhet. Min avsikt

är inte att ledamoten skall ses som en partsrepresentant. I likhet med

övriga ledamöter skall han i stället företräda särskild sakkunskap och

erfarenhet av värde för nämnden. Eftersom de industriella frågorna kan

antas dominera bör huvudregeln vara att ifrågavarande ledamot skall

ha erfarenhet av industriell verksamhet. Om ärendet huvudsakligen rör

kommunala frågor bör i stället en person med erfarenhet av kommunal

verksamhet ingå i nämnden. Det kan vara lämpligt att ordföranden får

befogenhet att med hänsyn till ärendets art bestämma vem av dessa två

som skall ta del i behandlingen av ett visst ärende.

I remissyttrandena över naturvårdsverkets organisationsförslag förekommer

också uttalanden till förmån för en ännu vidare sammansättning

av koncessionsnämnden än den som jag nu har angett. BI. a. anser några

att en företrädare för planverket bör ingå i nämnden. Enligt min mening

kan nämnden arbeta enklare och smidigare om antalet ledamöter är begränsat.

I den mån särskild sakkunskap behövs utöver den som nämnden

själv förfogar över kan utomstående expertis anlitas. Vad särskilt gäller

planintresset är det visserligen obestridligt att ett nära samband råder

mellan bebyggelseplaneringen och samhällets åtgärder för att främja

miljövården. Detta samband innebär dock inte att avgöranden som träffas

i miljövårdsfrågor också binder planmyndigheterna. Däremot finns det

behov av ett nära samråd mellan de myndigheter som verkar på miljövårdsområdet

och på planområdet. Jag återkommer närmare till denna fråga

i ett senare avsnitt. Eftersom koncessionsnämndens avgöranden inte binder

planmyndigheterna är det enligt min åsikt inte påkallat att företrädare för

planverket tar del i nämndens beslut. Det behov av samråd som jag nyss

har nämnt är däremot ett skäl att låta planverket följa ärendenas handläggning

i koncessionsnämnden. Detta kan ske genom att planverket får

rätt att ta del i nämndens överläggningar och att yttra sig där utan rätt att ta

del i besluten. En parallell finns redan nu i naturvårdsverkets organisation.

Cheferna för domänverket och skogsstyrelsen kan sålunda delta i sammanträde

med naturvårdsverkets styrelse när den behandlar fråga som rör

dessa ämbetsverk. De kan få sin mening antecknad i protokollet men de

får inte delta i styrelsens beslut. De bestämmelser som behövs för att

reglera planverkets deltagande kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Sammanfattningsvis innebär mitt förslag att koncessionsnämnden skall

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

bestå av fyra ledamöter: en ordförande som skall vara lagfaren och

erfaren i domarvärv, en ledamot med teknisk sakkunskap och erfarenhet,

en ledamot med erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet

för naturvårdsverket och en ledamot med erfarenhet av industriell

verksamhet. I stället för den sistnämnde skall ingå en person med erfarenhet

av kommunal verksamhet, om ärendet i huvudsak rör kommunala

frågor.

I fråga om förfarandet i koncessionsärenden vill jag till en början säga

något om naturvårdsverkets dispensprövning. Immissionssakkunnigas lagförslag

innehåller inte några regler i denna fråga. I det förslag till förpröningskungörelse

som de sakkunniga utarbetat finns däremot vissa bestämmelser.

Dessa innebär att naturvårdsverket skall samråda med andra myndigheter

som har intresse i frågan. Vidare skall naturvårdsverkets beslut innehålla

besked om de villkor som skall gälla i fråga om skyddsåtgärder och

annat. De sakkunnigas förslag angående förfarandet har vunnit anslutning

eller lämnats utan invändning i remissyttrandena. Vattenöverdomstolen menar

dock att dipensansökningar bör offentliggöras genom kungörelse, eftersom

sakägarintressen kan beröras.

Enligt min mening är det viktigt att dispensmyndigheten samråder i vid

omfattning med andra myndigheter som berörs av det ärende som är under

prövning. Beslutet kan härigenom grundas på ett allsidigt material och den

faktiska trygghetsverkan som dispensbeslut har för sökanden stärks om

beslutet uttrycker uppfattningen hos myndigheter som företräder olika allmänna

intressen. I likhet med vattenöverdomstolen anser jag vidare att sakägare

bör underrättas på lämpligt sätt om dispensansökningar. Sökanden

bör svara för kostnaderna för underrättelseförfarandet. Bestämmelser i de

frågor som jag nu har berört kan meddelas av Kungl. Maj:t. Fastställandet

av villkor om skyddsåtgärder och annat är dock ett så betydelsefullt led i

dispensprövningen att lagen bör fastslå en skyldighet för naturvårdsverket

att meddela sådana villkor i samband med att dispens beviljas.

Med hänsyn till att dispensförfarandet bygger på en fri förhandling mellan

naturvårdsverket, sökanden och övriga intressenter kan det förutsättas

att också frågor om särskild utredning i dispensärenden och kostnaderna

för sådan utredning skall kunna lösas förhandlingsvägen.

I fråga om förfarandet i ärenden som handläggs av koncessionsnämnden

innehåller naturvårdsverkets organisationsförslag vissa regler. I stora drag

går de ut på följande. Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. De som berörs

av ärendet skall underrättas genom kungörelse i ortspressen eller på

annat sätt. Vidare skall nämnden i regel överlägga med sökanden och med

sakägare som har betydelsefulla intressen samt hålla syn på platsen.

Remissinstanserna har i allmänhet inte kommenterat de föreslagna förfarandereglerna.

I några fall har man dock framställt anmärkningar. Bl. a.

går dessa ut på att sakägare bör ha möjlighet att komma till tals in
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

för nämnden och att sökanden bör få ta del av allt utredningsmaterial innan

ärende avgörs.

Enligt min mening är de föreslagna förfarandereglerna i huvudsak lämpliga

också om nämnden på sätt jag föreslår blir mer fristående och domstolsliknande.

Ett par modifikationer bör dock göras. För att tillgodose kravet

på rättssäkerhet i prövningen och för att vinna ökad säkerhet att ärendena

blir uttömmande utredda bör nämnden i regel hålla offentliga sammanträden

där alla intressenter, också enskilda sakägare, får tillfälle att lägga fram

sina synpunkter. I anslutning till sammanträde eller fristående från sammanträde

bör syn på platsen vanligen äga rum. Sammanträde och syn bör

kunna hållas av nämnden i dess helhet eller av en eller flera av dess ledamöter.

Det bör kunna bli en viktig uppgift för den tekniske ledamoten

att förrätta syn och också att hålla sammanträden i vissa frågor. Jag förordar

också en regel om att part skall ha rätt att yttra sig över allt utredningsmaterial

i ett ärende innan nämnden avgör ärendet.

Enligt min åsikt bör koncessionsnämndens prövning inte begränsas av

det material som parterna åberopar i ett ärende. Nämnden bör vara skyldig

att se till att utredningen är uttömmande. För detta ändamål bör nämnden

kunna förordna myndighet eller annan att som sakkunnig göra utredning

på sökandens bekostnad. Den måste också själv kunna verkställa de kompletterande

undersökningar som den anser behövliga. För att inte de begränsade

personella resurser som finns på miljövårdsområdet skall splittras

onödigt är det enligt min mening inte lämpligt att bygga upp en särskild utredningsorganisation

med anknytning till nämnden. I stället bör nämnden

ha befogenhet att i samråd med naturvårdsverkets ledning utnyttja verkets

personal och tekniska resurser för undersökningar och fältarbeten som

nämnden anser behövliga. Den tekniske ledamoten i nämnden kan få en betydelsefull

roll som sammanhållande kraft i sådana undersökningsarbeten.

De bestämmelser som behövs för att reglera naturvårdsverkets medverkan

kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Ansvaret för ärendenas beredning och föredragning inför nämnden bör

ytterst åvila nämndens ordförande. Den tekniske ledamoten bör vara skyldig

att biträda ordföranden med dessa uppgifter. Som jag redan har nämnt bör

denne ledamot i stor omfattning självständigt leda och samordna undersökningsarbeten.

I många fall kan det vara lämpligt att han också föredrar

ärenden inför nämnden. I varje fall i mera tekniskt betonade frågor är detta

naturligt. Det bör också vara möjligt att ibland anlita sekreterar- eller kanslipersonal

hos nämnden för berednings- och föredragningsuppgifter. Även

i frågor som jag nu har berört kan behövliga bestämmelser meddelas av

Kungl. Maj :t.

Eftersom naturvårdsverkets dispensbeslut saknar formell rättsverkan har

immissionssakkunniga i sitt förslag till förprövningskungörelse skrivit in

en regel om att talan inte får föras mot sådant beslut. Jag ansluter mig till de

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

sakkunnigas uppfattning. Om naturvårdsverket avslår dispensansökningen

eller om sökanden inte godtar de villkor som naturvårdsverket uppställer i

dispensbeslutet bör han alltså inte kunna anföra besvär mot beslutet. Däremot

följer det av prövningssystemets utformning att han kan ansöka om

tillståndsprövning hos koncessionsnämnden.

Jag har övervägt om också enskilda sakägare bör ha möjlighet att dra

dispensbeslut under koncessionsnämndens prövning. Mot en sådan ordning

talar emellertid starka skäl. Den lagstiftning som jag föreslår och den prövnings-

och tillsynsorganisation som byggs upp i anslutning härtill innebär

en starkt aktiv insats från det allmännas sida för att främja en god miljövård.

Det är självklart att en sådan aktivitet också är ägnad att stärka sakägarintressena.

Den förbättring på miljövårdens område som blir en följd

av att lagstiftning och organisation blir effektivare kommer också de enskilda

som utsätts för föroreningar och andra störningar till godo. Härtill

kommer att dispensbeslut saknar rättsligt bindande verkan. Som de sakkunniga

tänkt sig står det därför sakägare fritt att väcka talan vid domstol mot

den som driver den störande verksamheten. Sådan talan kan bl. a. gå ut på

förbud eller skyddsåtgärder. Med hänsyn till vad jag nyss har anfört om

aktiveringen av miljövårdspolitiken tror jag inte att denna utväg kommer

att begagnas i någon större utsträckning. I likhet med de sakkunniga anser

jag emellertid att möjligheten att vända sig till domstol kan ha ett värde

som rättssäkerhetsgaranti. På grund av vad jag nu har anfört anser jag att

det inte finns något behov av att enskilda sakägare får rätt att påkalla koncessionsnämndens

prövning av dispensbeslut.

Eftersom naturvårdsverket skall beakta samtliga allmänna intressen i ett

dispensärende och för detta ändamål har att samråda med de myndigheter

som berörs samt dessa inte är bundna av verkets dispensbeslut, är det enligt

min mening inte behövligt att någon myndighet — vare sig statlig eller kommunal

— får befogenhet att, om den inte godtar dispensbeslut, påkalla prövning

av koncessionsnämnden.

Beträffande koncessionsnämndens avgöranden föreslår naturvårdsverket

att talan skall kunna fullföljas till Kungl. Maj :t i statsrådet. Naturvårdsverket

går inte in på frågan vem som bör ha besvärsrätt. Ett par remissinstanser

föreslår att besvärstalan skall kunna föras hos regeringsrätten eller

vattenöverdomstolen. De flesta av dem som yttrat sig i frågan godtar dock

naturvårdsverkets förslag.

Eftersom lämplighetsfrågor dominerar i tillståndsärenden som nämnden

kommer att handlägga anser också jag att det stämmer bäst överens med

vårt rättssystem att Kungl. Maj :t i statsrådet prövar ärendena vid överklagande.

Jag ansluter mig alltså till naturvårdsverkets förslag rörande

besvärsinstans. Vad sedan gäller kretsen av besvärsberättigade är det enligt

min mening helt klart att besvärsrätt bör tillkomma sökanden i ärendet. Om

enskilda sakägare skall ha motsvarande rätt är mera tveksamt. Den för
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

stärkning av det allmännas insatser till förmån också för sakägarintresset

som förslaget innebär talar för att en besvärsrätt för sakägare är obehövlig.

Jag har dock stannat för att inte föreslå någon begränsning. Också enskilda

sakägare som berörs av ett beslut av koncessionsnämnden bör alltså

kunna överklaga beslutet. Med hänsyn till den sakkunniga och allsidiga

prövning som ärendena kommer att få i koncessionsnämnden räknar jag

dock med att det bara i absoluta undantagsfall torde finnas förutsättningar

för att ett beslut av nämnden skall upphävas eller ändras i någon omfattning

av större betydelse på talan av sakägare.

Som en naturlig följd av att sökanden har besvärsrätt anser jag att naturvårdsverket

som företrädare för de allmänna intressena på miljövårdsområdet

bör ha samma rätt. Att tillerkänna även annan myndighet besvärsrätt

anser jag inte vara behövligt.

Immissionssakkunniga berör också frågan i vad mån naturvårdsverket

bör vägra dispens utan prövning i sak. De sakkunniga räknar med att verket,

särskilt till en början, kommer att finna vattendomstolsprövning behövlig i

åtskilliga fall. Bland skäl som kan tala för sådan prövning bör enligt de

sakkunniga särskilt nämnas att det är fråga om verkliga lokaliseringsproblem

eller att avsevärda sakägarintressen står på spel. Allteftersom praxis

utvecklas och man kommer fram till ett användbart system med normer,

gränsvärden o. d. kan dispensgivningen väntas få ökad praktisk betydelse.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas uppfattning. Dispensförfarandet innebär

inte att naturvårdsverket måste gå in i saklig prövning av alla ärenden.

Dispens kan vägras också om verket anser att ärendet är av sådan art

att det bör prövas av koncessionsnämnden. För att en vägledande praxis

skall kunna utbildas så snart som möjligt är det av värde om principiellt

viktiga frågor avgörs av koncessionsnämnden redan från början av dess

verksamhet.

6.4 Tillåtlighetsregler

1 vattenvårdslagstiftningen uppställs vissa förutsättningar för att avloppsvatten

skall få släppas ut. Dessa är olika för kloakvatten och industriellt

avloppsvatten. Lagen förbjuder i princip inte utsläpp av kloakvatten även

om det orsakar förorening. Som huvudregel föreskrivs i stället en reningsplikt.

Enligt 8 kap. 23 § första stycket vattenlagen är sålunda den som släpper

ut kloakvatten skyldig att vidta de åtgärder till motverkande av förorening

som är påkallade från allmän eller enskild synpunkt. Reningspliktens

omfattning beror av vattenområdets beskaffenhet och förhållandena i övrigt.

Genom ändringar under senare år har denna huvudregel skärpts på väsentliga

punkter. Enligt 8 kap. 23 § andra stycket gäller sålunda förbud mot att

avleda kloakvatten till vissa vattentäktsområden, om det kan medföra fara

för smittspridning eller eljest våda från hälsosynpunkt. Vidare innehåller

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

paragrafens tredje stycke förbud mot att släppa ut vissa typer av kloakvatten,

när det inte uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Detta principiella

förbud omfattar kloakvatten som härrör från vattenklosett eller från tätbebyggelse

och som ej undergått slamavskiljning. Vidare omfattar förbudet

pressaft från siloanläggning och urin från djurstall.

Motsvarande regler för industriellt avloppsvatten är utformade på annat

sätt. Enligt 8 kap. 32 § första stycket är det i princip förbjudet att släppa

ut sådant avloppsvatten om det medför olägenhet av någon betydelse.

Utsläpp får dock ske om föroreningens förebyggande skulle kräva åtgärder

som skäligen inte kan fordras. Enligt 8 kap. 32 § andra stycket har allmänna

intressen ett längre gående skydd. Om det industriella avloppsvattnet skulle

medföra att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller

att eljest allmänna intressen förnärmas i avsevärd mån får tillstånd lämnas

bara om Kungl. Maj :t, sedan vattendomstolen hänskjutit frågan till

Kungl. Maj :ts prövning, medger dispens med hänsyn till fabrikens betydelse

för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Enligt 8 kap. 32 § tredje stycket gäller i princip förbud mot att släppa

ut vassle och galvaniskt bad eller koncentrerat sköljvatten från sådant bad.

Vidare kan nämnas 8 kap. 37 §, som gäller bara i fråga om industriellt

avloppsvatten. Enligt denna paragraf kan Kungl. Maj :t förbjuda all förorening

genom industriellt avloppsvatten inom visst område. Förutsättningar

är att förbudet har särskild betydelse med hänsyn till landets djur- eller

växtvärld eller eljest från naturvårdssynpunkt och att förbudet inte medför

oskäligt intrång för innehavaren av fabrik eller inrättning som anlagts dessförinnan.

Med stöd av bl. a. dessa bestämmelser har Kungl. Maj :t meddelat

förbud mot förorening av vattensystemen inom vissa nationalparker.

I förslaget till ändring i vattenvårdslagstiftningen förordar naturvårdsverket

att man så långt möjligt inför gemensamma bestämmelser för olika

slags avloppsvatten. Det principiella förbudet mot utsläpp av helt obehandlat

kloakvatten som härrör från tätbebyggelse eller från vattenklosett bör

dock finnas kvar som en minimiregel. I fråga om pressaft, urin från djurstall,

vassle och galvaniskt bad föreslås skärpning av bestämmelserna. Den

grundläggande regeln för industriellt avloppsvatten vill naturvårdsverket

formulera om på så sätt att utsläpp inte får ske om inte alla åtgärder som

är tekniskt och ekonomiskt skäliga vidtagits i största möjliga utsträckning.

Verket föreslår också en vidgning av 8 kap. 37 § i två hänseenden. Paragrafen

bör sålunda tillgodose också andra vitala intressen än dem som nu nämns

där. Vidare bör den omfatta alla slags avloppsvatten.

Naturvårdsverkets krav på enhetliga bestämmelser för kloakvatten och

industriellt avloppsvatten får starkt stöd i remissyttrandena. Också övriga

förslag som jag nyss har nämnt har i allmänhet mottagits gynnsamt. Inställningen

till förslaget om skärpta regler för industriellt avloppsvatten är dock

övervägande kritisk.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Immissionssakkunnigas förslag till immissionslag innehåller i 2 kap. 1 och

2 §§ tillåtlighetsregler som i sak nära överensstämmer med de föreskrifter

som gäller för avloppsvatten. Först fastslås som huvudregel en skyldighet

att vidta skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått som skäligen kan

fordras. Denna grundsats kompletteras med ett par hjälpregler. Den första

innebär att frågan om skyldighetens omfattning skall bedömas med utgångspunkt

från vad som är tekniskt möjligt vid användning av ifrågavarande

slag. Den andra hjälpregeln anger att man vid avvägningen mellan olika intressen

skall ta särskild hänsyn till å ena sidan beskaffenheten av det område

som kan påräknas bli utsatt för immissionen och betydelsen av immissionens

verkningar, å andra sidan nyttan av användningen samt kostnaden

för skyddsåtgärd och verkan i övrigt av villkor som kommer i fråga.

I 2 § fastslås till en början en regel som innebär att immission som kan

befaras medföra olägenhet av väsentlig betydelse trots försiktighetsmått enligt

1 § är tillåten bara om det föreligger särskilda skäl. Andra stycket innehåller

en underställningsregel som nära överensstämmer med 8 kap. 32 §

andra stycket vattenlagen. De sakkunniga föreslår sålunda att om de befarade

olägenheterna innebär att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden

väsentligt försämrade eller att betydande förlust från naturvårdssynpunkt

uppkommer eller att liknande allmänna intressen förnärmas

i avsevärd mån, tillstånd kan lämnas bara om Kungl. Maj :t efter underställning

av frågan förklarat att hinder inte möter.

De sakkunniga har i sitt förslag inte någon motsvarighet till 8 kap. 37 §

vattenlagen. De anser nämligen att redan immissionslagens allmänna bestämmelser

i förening med naturvårdslagens regler om nationalparker, naturreservat,

skydd för landskapsbilden m. m. ger tillräckliga möjlighet®

att tillgodose naturvårdsintresset.

Allmänt sett godtar remissinstanserna de sakkunnigas förslag till tillåtlighetsregler.

På några punkter framförs dock kritik eller särskilda synpunkter.

Jag återkommer strax till några av dessa frågor.

Också jag ansluter mig i huvudsak till naturvårdsverkets och immissionssakkunnigas

förslag rörande tillåtlighetsreglerna. Jag skall i fortsättningen

redogöra närmare för min syn på vissa grundläggande frågor i detta sammanhang.

Vidare kommer jag att gå in på den närmare innebörden av några

centrala bestämmelser. Jag kommer också att ta upp vissa anvisningar om

tillämpningen av reglerna.

Till en början vill jag framhålla att regler av den typ som de sakkunniga

har föreslagit, dvs. regler i vilka anges under vilka förutsättningar verksamhet

som kan verka miljöstörande får drivas, är behövliga från två synpunkter,

nämligen dels som hållpunkter för de miljövårdande myndigheternas agerande,

dels som anvisningar till enskilda företagare, kommuner och andra

som driver miljöstörande verksamhet. Tillåtlighetsregler av denna typ har

sedan länge funnits i vattenvårdslagstiftningen.

3f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 37

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Tillåtlighetsreglerna bör så långt möjligt vara enhetliga för hela det område

som den föreslagna lagstiftningen täcker. De sakkunnigas förslag visar

att detta mycket väl går för sig när det gäller luftföroreningar, buller och

liknande störningar. Men de grundläggande tillåtlighetsreglerna på vattenvårdens

område låter sig enligt min mening väl inpassas i samma schema.

Detta förutsätter att den skillnad som nu görs i vattenlagen mellan tillåtlighetsreglerna

för kloakvatten och industriellt avloppsvatten i princip slopas.

Naturvårdsverkets förslag går ut på detta och har tillstyrkts av åtskilliga

remissinstanser.

Enligt min mening har erfarenheten visat att kommunalt avloppsvatten

och annat kloakvatten kan ha väl så svåra skadeverkningar som avloppsvatten

från industrianläggningar. Vidare möjliggör den moderna tekniken

att kommuner regionvis går samman om stora tunnel- och reningssystem.

Detta i sin tur skapar större möjligheter att välja recipient. Den synpunkt

som ligger till grund för den nuvarande lagstiftningens särskiljande av tilllåtlighetsreglerna

för kloakvatten och industriellt avloppsvatten, nämligen

att ett samhälle utvecklas efter hand och skäligen inte kan vägras att släppa

ut sitt avloppsvatten i lämplig närliggande recipient, har härigenom förlorat

sitt berättigande. Det är inte längre en riktig principiell utgångspunkt när

det gäller samhälles avloppsvattenutsläpp att bara acceptera samhällets eget

val av recipient och endast ingripa med föreskrifter om reningsåtgärder. Liksom

i fråga om en industrianläggnings utsläpp bör valet av lämplig recipient

för ett kommunalt avloppsvatten vara det första och viktigaste momentet i

bedömningen. Tillåtlighetsreglerna för kloakvatten och industriellt avloppsvatten

bör alltså i princip bli desamma.

Helt kan man emellertid inte upprätthålla principen om enhetliga tillåtlighetsregler.

Vissa särbestämmelser är behövliga. I 8 kap. 23 § tredje stycket

vattenlagen föreskrivs en minimistandard i fråga om rening av avloppsvatten

som härrör från vattenklosett eller från tätbebyggelse. Jag anser att

den nya lagen bör innehålla en liknande regel, som dock bör skärpas något.

Liksom nu krävs det också särskilda regler i fråga om de mycket skadliga

avloppsvattnen pressaft från siloanläggning, urin från djurstall, vassle och

galvaniskt bad eller koncentrerat sköljvatten från sådant bad. Jag återkommer

i specialmotiveringen till de närmare övervägandena i denna fråga.

Däremot anser jag att någon särskild regel om förbud mot utsläppande

av smittofarligt avloppsvatten — motsvarande 8 kap. 23 § andra stycket

vattenlagen — inte behövs. En allmänt hållen förbudsregel av den typ som

immissionssakkunniga har föreslagit ger enligt min mening lika god möjlighet

att skydda allmänheten mot vattenburen smitta.

Immissionssakkunnigas förslag har som jag nyss nämnde inte någon motsvarighet

till 8 kap. 37 § vattenlagen. Inte heller jag är beredd att nu

föreslå en liknande bestämmelse i fråga om immissioner. Däremot förordar

jag att bestämmelsen vidgas på vattenvårdsområdet i överensstämmelse

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

med naturvårdsverkets förslag, vilket har biträtts av åtskilliga remissmyndigheter.

Vidgningen innebär att bestämmelsen kommer att omfatta alla

slags avloppsvatten. Dessutom bör kretsen av skyddsobjekt vidgas så att

allmänna intressen över huvud taget kan tillgodoses. Med stöd av den föreslagna

bestämmelsen kan Kungl. Maj:t freda t. ex. en särskilt skyddsvärd

sjö från all tillförsel av avloppsvatten. Bestämmelsen får betydelse

främst i fråga om sjöar och vattendrag som man ännu inte har börjat anvanda

som recipienter. Om avloppsutsläpp pågår är däremot möjligheten att

ingripa på denna väg starkt begränsad.

Med den nu antydda uppläggningen av tillåtlighetsreglerna finns det inte

längre något behov av att i lagtexten ha olika beteckningar för avloppsvatten

från bostäder och samhällen å ena sidan och avloppsvatten från industriell

rörelse å andra sidan. Genomgående bör därför endast beteckningen

avloppsvatten användas.

En målsättning vid tillåtlighetsreglernas utformning bör vara att immissioner

så långt möjligt skall förebyggas. Detta gäller enligt min mening i

lika hög grad i fråga om vattenförorening. Målet att förebygga olägenheter

kan realiseras på olika vägar. Ett sätt är att i vid utsträckning föreskriva

koncessionsplikt, dvs. skyldighet att inhämta myndighets tillstånd till företag,

innan arbeten för detta får igångsättas. En annan men mindre verksam

väg ar att företag inte får sättas i gång, innan anmälan skett till vederbörlig

myndighet, som härigenom sätts i tillfälle att påverka företagets utformning.

Båda dessa typer av förprövningsskyldighet bär upp de nuvarande reglerna

till motverkande av vattenförorening och det synes lämpligt att ett sådant

prövningssystem får gälla inom hela området för den av mig föreslagna

lagen. Jag återkommer i fortsättningen till den närmare utformningen av

förprövningsordningen.

Olägenheter kan förebyggas också genom att redan risken för sådana beaktas

vid bedömningen av om och på vilka villkor ett företag bör få komma

till stånd. Det är enligt min mening nödvändigt att lagen ger de tillämpande

myndigheterna möjlighet att beakta den fara från hälsosynpunkt eller andra

allmänna synpunkter som kan vara förbunden med hittills okända eller otillräckligt

utforskade föroreningsämnen. Jag anser det naturligt att den osäkerhet

som kan råda rörande ett ämnes farlighet inte skall gå ut över allmänheten

utan bör drabba den som släpper ut ämnet i luften eller vattnet.

Denna grundsats är också av största praktiska betydelse. Den innebär att

man inte behöver vänta med ett ingripande till dess skador har inträffat. Den

innebär också att den som vill släppa ut ett otillräckligt känt ämne som man

har grundad anledning anta är skadligt måste kunna visa att olägenhet inte

behöver befaras.

Risken för olägenheter kan också tillmätas betydelse från en annan synvinkel.

Blotta medvetandet om att en beaktansvärd fara kan vara förbunden

med en anläggning kan ha en psykiskt ogynnsam inverkan på människor

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

som bor eller vistas i grannskapet. Det psykiska obehaget kan ibland nå sådan

intensitet att det får ekonomiska konsekvenser på så sätt att fastigheterna

i trakten blir mindre eftersökta och sjunker i värde. Också effekter

av denna art bör beaktas, när företagets för- och nackdelar skall vägas

mot varandra. Men också här skall bedömningen ske på objektiva grunder.

De tillåtlighetsregler som de sakkunniga har föreslagit är allmänt hållna.

Denna fråga har ägnats stor uppmärksamhet under remissbehandlingen.

Nackdelarna med allmänt hållna regler har framhållits. I allmänhet har

man emellertid kommit till att de sakkunnigas modell måste väljas. Samma

system utmärker de nuvarande grundläggande bestämmelserna om åtgärder

mot vattenförorening (8 kap. 23 och 32 §§ vattenlagen). Till ledning för tilllämpningen

av dessa allmänt hållna regler finns vissa hållpunkter i förarbetena.

Bedömningen av tillåtligheten och de närmare villkoren för ett företag

måste ske individuellt med hänsyn till de omständigheter som föreligger i

varje särskilt fall. Dessa omständigheter kan vara av de mest skiftande slag.

Lagen är avsedd att täcka ett mycket vitt fält, från små anläggningar till

storföretag med vidsträckta verkningar, från företag i glesbygdsområden till

företag i tätorter där många människor kan bli utsatta för störning, från

störningar av ganska oskyldig art till intensiva och mångsidigt sammansatta

föroreningar. Trots de nackdelar som det medför att reglerna hålls

i en allmän form måste man därför godta den lagstiftningsmetod som de

sakkunniga har valt. Jag vill i det sammanhanget erinra om att de sakkunniga

har föreslagit att man bör komplettera lagbestämmelserna med ett

system med riktvärden. Till denna fråga återkommer jag i fortsättningen.

Jag anser det vidare vara riktigt att, som de sakkunniga har gjort, bygga

upp tillståndsreglerna så att säga stegvis, med en bestämmelse om skyldighet

att vidta skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått i botten, därefter en

bestämmelse om förbud i princip mot åtgärd som kan medföra olägenhet

av väsentlig betydelse även om skyddsåtgärd vidtagits och slutligen en

bestämmelse om avgörande på regeringsnivå av fall där viktiga samhällsekonomiska

och liknande synpunkter är avgörande. Härtill kommer, som

jag redan har nämnt, vissa särskilda regler för vattenföroreningar.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna har i allt väsentligt

godtagits av remissinstanserna. Också jag anser att utformningen är i huvudsak

lämplig. Jag vill dock föreslå vissa avvikelser.

Utöver de bestämmelser som de sakkunniga har föreslagit bör sålunda

enligt min mening finnas en särskild regel vari slås fast den viktiga principen

att den som vill utöva verksamhet som lagen avser är skyldig att välja

sådan plats för verksamheten att intrång och olägenhet blir minsta möjliga

utan att kostnaden ökas oskäligt. Denna princip ligger inbyggd i den tilllåtiighetsregel

som enligt 8 kap. 32 § första stycket vattenlagen gäller i fråga

om avloppsvatten från industrier. När vattendomstol bedömer frågan

s. 77 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

77

om tillstånd att bygga en fabrik som kan verka vattenförorenande, skall

domstolen också ta hänsyn till om det finns andra förläggningsmöjligheter

som är mer gynnsamma från vattenvårdssynpunkt. Med de tekniska möjligheter

som nu finns att leda samhällens avloppsvatten långa sträckor och

att samordna avloppsföretag är samma princip berättigad också i fråga om

kommuners avloppsutsläpp. Att valet av förläggningsplats bör spela en

väsentlig roll även när man bedömer ett företag som kan medföra luftförorening,

buller o. d. är helt naturligt.

Jag vill vidare föreslå en viss avvikelse från sakkunnigförslaget såvitt

gäller underställningsinstitutets utformning. De sakkunniga har förordat

en föreskrift om underställning i nära överensstämmelse med motsvarande

regler för industriella avloppsföretag (8 kap. 32 § andra stycket vattenlagen).

Dessa regler innebär att, om avloppsvatten från industrianläggning

kan befaras medföra olägenhet i avsevärd mån för allmänna intressen,

trots att skyddsåtgärder vidtas, vattendomstolen skall hänskjuta

tillståndsfrågan till Kungl. Maj :ts prövning. Motsvarande bestämmelser

om underställning finns också beträffande andra vattenrättsliga företag

(2 kap. 3 och 44 §§ samt 7 kap. 39 § vattenlagen). I dessa fall föreligger

dock den skillnaden att vattendomstolen har en diskretionär prövningsrätt

i frågan om underställning skall ske eller ej. Om vattendomstolen finner

att företaget, trots skadeverkningar av den stora omfattning som förutsätts

i de nämnda lagrummen, likväl har en sådan stor betydelse från allmän

synpunkt att det bör komma till stånd skall frågan underställas Kungl.

Maj :ts prövning. Finner vattendomstolen däremot att företaget inte bör

få utföras, skall vattendomstolen avslå ansökningen.

De remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga är eniga om att underställningsinstitutet

bör utformas likartat i vattenförorenings- och immissionsfallen.

De flesta har därvid uttryckt sympatier för den linje som gäller

enligt 2 kap. 3 § m. fl. lagrum i vattenlagen. Vattenöverdomstolen intar

en mellanställning och anser att vattendomstolens prövning bör inskränkas

till att avse frågan om företaget är av betydelse från allmän synpunkt. Om

det är uppenbart att företaget är utan betydelse för näringslivet eller orten

bör vattendomstolen kunna utan underställning förbjuda anläggningen.

Som jag tidigare har framhållit går utvecklingen mot allt större enheter,

när det gäller industriella utbyggnader och lösningen av samhällenas

avfallsproblem. Samtidigt ökar den växande tätortsbefolkningens krav

på orörda fritids- och rekreationsområden. Dessa omständigheter gör att

samhällsekonomiska och planeringspolitiska synpunkter alltmer träder

i förgrunden vid bedömningen av utbyggnadsfall. Avvägningar av denna art,

när de är av betydelse för större områden eller har mera principiell innebörd,

bör enligt min åsikt göras av Kungl. Maj :t. Ett underställningsinstitut

utgör därför en hörnpelare i en modern miljövårdslagstiftning.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

En underställningsregel bör ta sikte på sådana stora företag som å ena

sidan hotar viktiga allmänna intressen och å andra sidan har stor positiv

betydelse för näringslivet eller eljest från allmän synpunkt. Jag anser dock

att bestämmelsen bör utformas som en materiell tillåtlighetsregel. Om

verksamheten kan skada väsentliga allmänna intressen i avsevärd grad

bör den i princip vara otillåten. Men om verksamheten samtidigt är i hög

grad samhällsnyttig bör Ivungl. Maj :t ha möjlighet att avgöra om verksamheten

bör få komma till stånd och att fastställa villkor som behövs för

att motverka olägenheterna. För att fall av denna art skall komma under

Kungl. Maj:ts prövning föreslår jag en regel om att prövningsmyndigheten

skall underställa Kungl. Maj :t avgörandet om myndigheten, trots skadeverkningarna,

finner att verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från allmän synpunkt. Detta innebär att

jag i princip ansluter mig till vattenöverdomstolens uppfattning att prövningen

i första omgången inte skall vara av diskretionär art utan endast

gå ut på att fastslå om de i lagen angivna förutsättningarna för prövning

av Kungl. Maj :t föreligger.

Underställningsregeln bör inte begränsas till viss typ av miljöfarlig verksamhet.

Den bör omfatta såväl vattenförorenande som luftförorenande eller

på annat sätt störande företag. Den närmaste förebilden finns som jag tidigare

har nämnt i 8 kap. 32 § vattenlagen, som handlar om industriellt avloppsvatten.

Jag anser emellertid inte att samhällens avloppsföretag bör uteslutas

från den föreslagna regeln. Med de tekniska möjligheter som man nu

har att föra samman avloppsvatten till lämplig recipient och att rena avloppsvattnet

kan det dock antas att samhällens avloppsutsläpp sällan kommer

att vålla olägenheter av den räckvidd som förutsätts för att underställning

skall ske.

Innan jag lämnar frågan om utformningen av tillåtlighetsreglerna vill jag

nämna något om den betydelse som fastställd bebyggelseplan har för tillåtlighetsbedömningen.

Om ett företag som är föremål för tillståndsprövning

hos koncessionsnämnden strider mot fastställd plan, får det anses följa av

byggnadslagens regler om plans rättsverkan att tillstånd inte kan lämnas.

Motsvarande gäller i fråga om naturvårdsverkets dispensprövning. I en situation

som den nu beskrivna kan alltså dispens inte meddelas. Någon bestämmelse

härom i den nya lagen torde inte behövas. Det kan nämnas att vattenlagen

saknar föreskrift i frågan fast det inte är ovanligt att motsvarande kollisionsfall

uppkommer i vattenrättskipningen. Jag utgår från att frågan i

praktiken inte kommer att drivas till sin spets i tillstånds- eller dispensärenden.

Så snart det blir klarlagt att företaget strider mot plan bör prövningsmyndigheten

underrätta sökanden om detta och om vilka följder det har för

prövningen av ärendet.

I likhet med vad som ibland sker på det vattenrättsliga området bör till
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

stånd eller dispens i vissa fall kunna lämnas under förutsättning att planen

ändras så att hindret undanröjs. Så kan ske t. ex. när en planändring är

nära förestående.

De sakkunnigas betänkande innehåller utförliga anvisningar om tillämpningen

av tillåtliglietsreglerna (bet. s. 211—223). Dessa anvisningar har i allt

väsentligt godtagits i remissyttrandena. Med vissa modifikationer, som jag

strax skall utveckla närmare, ansluter också jag mig till vad de sakkunniga

har uttalat i fråga om huvudregeln om skyldighet att vidta skyddsåtgärder

m. m. och de därtill anslutande hjälpreglerna samt i fråga om vilken betydelse

som skall tillmätas omständigheter av subjektiv art, passivitet och prioritet

ävensom rörande innebörden av den föreslagna förbudsregeln i 2 kap.

2 § första stycket. Dessa uttalanden synes mig i allt väsentligt också vara

tillämpbara på den typ av störningar som vattenföroreningarna utgör.

I fråga om bestämmelsernas tillämpning på befintliga anläggningar — dvs.

anläggningar som är uppförda vid tidpunkten för tillåtlighetsprövningen,

oavsett om de tillkommit före eller efter den nya lagens ikraftträdande —

delar jag till en början helt de sakkunnigas uppfattning att den nya lagen

bör gälla också i fråga om företag som redan finns eller är under uppförande

när lagen träder i kraft. Detta gäller också beträffande vattenförorenande

anläggningar. I fråga om vattenföroreningar innebär de nya tillåtlighetsreglerna

i princip inte någon nyhet. Endast beträffande kloakvatten kan det

möjligen sägas att en viss skärpning inträder, eftersom regeln om generellt

förbud mot åtgärder som kan medföra väsentlig olägenhet bör gälla även

ldoakvatten. Den grundläggande regeln i 8 kap. 23 § första stycket vattenlagen

innehåller inget förbud utan föreskriver endast en reningsplikt. Skillnaden

är dock i praktiken inte stor. Förhållandena i ett visst fall kan göra

det nödvändigt att kräva så långtgående reningsåtgärder att företagaren

väljer att lösa avloppsfrågan på annat sätt. Vidare gäller redan nu ett principiellt

förbud mot utsläppande av ett par särskilt farliga typer av kloakvatten

och mot utsläppande av kloakvatten som kan sprida smitta till ytvattentälcter.

Inte heller i fråga om luftföroreningar, buller o. d. utgör de nya reglerna

någon principiell nyhet. Som de sakkunniga har framhållit innebär den

oskrivna rätten på iinmissionsområdet att talan kan föras vid domstol om

förbud mot eller skyddsåtgärder vid immitterande anläggningar.

Oavsett vad som nu har sagts kommer emellertid den tillåtlighetsprövning

som skall göras beträffande anläggningar som redan finns vid lagens ikraftträdande

att ställa de tillämpande myndigheterna inför svåra och grannlaga

awägningsproblem. I regel är det tekniskt svårare att utföra behövliga skadeförebyggande

anordningar och åtgärder på gamla anläggningar än att vid

nyuppförande anpassa drift och anordningar efter miljövårdens krav. Om

ingripande sker i efterhand kan ett företag drabbas av kostnader som man

opaginerad Kontrollera mot PDF

80 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

inte alls räknade med när kalkylerna för anläggningens utförande och drift

gjordes.

De sakkunniga visar stor förståelse för den vid lagens ikraftträdande befintliga

industrins problem. Det får inte bli så, framhåller de sakkunniga,

att industrins konkurrenskraft på det internationella planet försvagas genom

alltför rigorösa krav på immissionsförebyggande åtgärder eller att bestående

värden förstörs. Flera remissinstanser ansluter sig till de sakkunnigas synsätt.

Men det finns också uttryck för andra värderingar i remissvaren. Vattenöverdomstolen

varnar för att gå alltför försiktigt fram, när det gäller de

befintliga anläggningarna, och menar att med den förordade milda behandlingen

kommer väsentliga störningskällor att finnas kvar och försvåra en

önskvärd sanering av den yttre miljön. Handelshögskolan i Stockholm är

kritisk mot de sakkunnigas samhällsekonomiska resonemang och menar

att också en god miljö hör till vår levnadsstandard. Handelshögskolan uttalar

vidare bl. a. att så länge den kostnad som påtvingas en immittent inte är

högre än som svarar mot den negativa yttre effekten av immissionen, det inte

är meningsfullt att hävda att de immissionsbekämpande åtgärderna inte får

medföra större belastning än vad »samhällsekonomin tål».

Enligt min åsikt ligger det något mycket väsentligt i det grundläggande

synsätt som handelshögskolan anlägger på miljövårdsproblemet. Också den

yttre miljön måste ses från samhällsekonomisk synpunkt i vid mening. Värdet

av ren luft och orörda vatten samt frihet från störande buller är en del

av vår levnadsstandard. Man kan därför inte stanna vid att konstatera att

inskränkningar på industrisidan som kan vara nödvändiga för att rädda en

hotad miljö innebär en värdeförstörelse. Också den miljöskada som uppkommer

om inskränkningen inte sker kan vara en värdeförstörelse samhällsekonomiskt

sett och givetvis också privatekonomiskt om skadan t. ex.

försämrar andra företags produktionsförutsättningar.

Vad jag nu har sagt innebär inte att jag förordar att den nya lagen skall

tillämpas fullt ut på samma sätt mot befintliga anläggningar som mot nyetableringar.

Jag bortser i detta sammanhang från de fall då ändring och

utbyggnad sker och uppehåller mig endast vid företag som består i oförändrad

form. Men jag tror, i likhet med vattenöverdomstolen, att också befintliga

störningskällor måste angripas målmedvetet och effektivt, om en önskvärd

sanering av nedsmutsade vattendrag och andra skadade miljöer skall

kunna åstadkommas.

Beträffande äldre anläggningar som vållar vattenförorening bör de tillämpande

myndigheterna kunna få ledning i den praxis som utbildats i vattendomstolarna

under de snart 30 år som nuvarande lagstiftning varit gällande.

Minst så långt som man ansett sig kunna gå enligt nuvarande ordning

bör man i fortsättningen kunna ingripa mot vattenförorenande anläggningar

som tillkommit före lagens ikraftträdande. I fråga om luftföroreningar,

buller o. d. saknas en praxis av motsvarande betydelse. Man kan i

s. 81 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

81

dessa fall vid tillämpningen inte underlåta att beakta att anläggningarna

tillkommit under tid då det i huvudsak saknats föreskrifter om skyldighet

att utföra åtgärder till skydd för omgivningen. Såtillvida kan jag hålla

med de sakkunniga att det med hänsyn härtill måste krävas synnerligen

starka skäl för att en anläggning skall kunna tvingas att upphöra med driften.

Så bör kunna ske endast om skadeverkningarna, trots skyddsåtgärder,

är så stora att det framstår som oförsvarligt att driften får fortsätta. Som

regel är ärendet i sådant fall av den beskaffenheten att det bör underställas

Kungl. Maj :t.

Med hänsyn till de ekonomiska och sociala konsekvenserna av företagsnedläggelser

måste i första hand alla utvägar prövas att komma till rätta

med olägenheterna genom reningsanordningar och åtgärder i driften som

företaget kan bära. Alla möjligheter bör prövas att utforma anordningarna

eller åtgärderna så att de blir till nytta för företaget självt genom tillvaratagande

av biprodukter, minskning av spill, ökat utbyte av råvaror o. d.

En möjlighet att minska den ekonomiska belastningen för företaget kan

vara att skyddsåtgärderna inte behöver genomföras i full utsträckning på

en gång utan slås ut över en tidsperiod av lämplig längd. Ibland kan det

vara ändamålsenligt att kombinera detta förfarande med föreskrifter om en

tidsplan för olika åtgärders utförande och om kontroll av att planen

följs.

Läget är väsentligt annorlunda när det gäller ingripanden i efterhand

mot företag som tillkommit efter lagens ikraftträdande. Med hänsyn till

den vidsträckta koncessions- och anmälningsplikt som kommer att gälla

kan det visserligen antas att de flesta fall där olägenheter av större betydelse

är att befara kommer under prövning innan anläggningarna utförs. Men

utanför det området kan det komma till stånd miljöstörande anläggningar

som inte blivit förhandsprövade. I sådana fall gör sig inte samma betänkligheter

mot långtgående ingripanden gällande som när anläggningen tillkommit

före lagens ikraftträdande. I princip synes man kunna kräva samma

mått av åtgärder i efterhand som man skulle ha ålagt företaget, om ingripandet

skett innan anläggningen utfördes. Jag vill här helt ansluta mig till

de sakkunnigas uttalande att, om lagstiftningen genomförs, man måste ställa

höga krav på förutseende och försiktighet i fråga om anläggningar som projekteras

därefter. En företagare som, trots att omständigheterna talar därför,

inte utnyttjar möjligheten att inhämta råd och anvisningar från den

sakkunniga tillsynsmyndigheten eller att frivilligt underkasta sig förhandsprövning

bör vara medveten om att han löper en avsevärd risk.

Med frågan om de befintliga anläggningarnas behandling sammanhänger

vad de sakkunniga har anfört om prioritetens betydelse. De sakkunniga betraktar

prioriteten som ett moment bland många andra som kommer under

beaktande vid den skälighetsawägning som är tillåtlighetsprövningens

innebörd. De sakkunniga pekar samtidigt på den prioritetsverkan som

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

är förbunden bl. a. med bebyggelseplanering o. d. och med tillstånd som

meddelats enligt den föreslagna immissionslagen.

Vissa remissinstanser ansluter sig till de sakkunnigas uttalanden medan

andra anser att prioriteten bör tillmätas större betydelse. Särskilt

framhåller företrädare för jordbruksintresset att prioritetsfrågan är av

större omfattning såvitt gäller störningskällor som olika aktiviteter i jordbruksdriften

kan utgöra. De som önskar ett längre gående hänsynstagande

till prioriteten än de sakkunniga förordar tar till utgångspunkt för sitt

resonemang det i betänkandet angivna fallet att en störningskälla kommer

att medföra olägenhet för grannfastigheterna först sedan deras användningssätt

har ändrats och just på grund av det nya användningssättet,

t. ex. när bostadsbebyggelse har uppförts på ett tidigare obebyggt område

i närheten av en störande fabrik.

Enligt min mening bör de sakkunnigas nyanserade bedömningar i denna

fråga vara väl ägnade som hållpunkter för bestämmelsernas tillämpning.

Lika litet som man nu tillmäter prioriteten en avgörande betydelse på

vattenvårdens område kan man göra det när det gäller luftföroreningar

och andra störningar som föreslås bli föremål för lagstiftning. Jag anser det

riktigt att prioriteten ses som en av alla de faktorer som med olika styrka

gör sig gällande när man bedömer om ett miljöstörande företag skall få

komma till stånd eller vilka åtgärder som kan krävas av ett sådant företag.

Sedan tillstånd erhållits inträder, som de sakkunniga har påpekat, en

prioritetsverkan. Med tillståndet följer i princip en rättsligt tryggad ställning

för framtiden. Häri ligger ett starkt motiv till att frivilligt underkasta

sig tillståndsprövning i de fall då koncessionsplikt inte föreligger.

Det av de sakkunniga nämnda fallet med senare tillkommen bostadsbebyggelse

i närheten av en fabrik bör ses mot bakgrunden av vad jag nu

har sagt om tillståndsbesluts prioritetsverkan. Har fabrikens innehavare

fått tillstånd till verksamheten, kan han inte tvingas att upphöra därmed

på grund av att ny bebyggelse vuxit upp i närheten. Huruvida han skall

kunna åläggas längre gående reningsföreskrifter än förut är beroende av

om förutsättningar härför finns enligt de särskilda regler om omprövning,

som jag kommer in på i det följande.

Om fabrikens innehavare saknar tillstånd till verksamheten synes det

rimligt att, såsom de sakkunniga har tänkt sig, ingripande mot anläggningen

skall kunna göras om förhållandena påkallar detta. I vad mån åtgärder

skall kunna krävas beror då på utfallet av den avvägning som skall göras

enligt tillåtlighetsreglerna. Som ett moment bland flera andra i den bedömningen

kommer det förhållandet in att företaget var först på platsen.

Härvid kan också omständigheter av subjektiv art spela in.

Vad de sakkunniga och remissinstanserna har anfört i övrigt om tillåtlighetsreglernas

tillämpning ger mig anledning att utveckla mina synpunkter

på ytterligare ett par punkter.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

83

Som jag har nämnt har de sakkunniga föreslagit en lijälpregel som innebär

bl. a. att skyldigheten att vidta skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått

skall bedömas med utgångspunkt från vad som är tekniskt möjligt.

Denna regel ägnas viss uppmärksamhet i remissvaren. I ett yttrande uppfattas

uttrycket »vad som är tekniskt möjligt» — i enlighet med uttalanden

i de sakkunnigas motiv — som likvärdigt med »en så god teknisk lösning

som möjligt». I ett annat yttrande ser man en motsättning mellan lagtext

och motiv på denna punkt. En tredje remissinstans menar att i den

tekniska bedömningen alltid måste finnas ett ekonomiskt inslag och att

detta bör komma till uttryck i lagtexten.

Enligt min mening är den åsyftade regeln ett viktigt hjälpmedel vid tilllämpningen

av föreskrifterna om skyddsåtgärder. Den har också fördelen

att den främjar att teknikens landvinningar kan beaktas fortlöpande. Regelns

innebörd är att man vid bedömningen av vad som skall krävas av ett

företag skall utgå från de effektivaste tekniska anordningar och metoder

som företag av motsvarande typ här i landet eller utomlands använder sig

av. Som de sakkunniga har uttryckt saken bör man, om jämförbara befintliga

företag har visat sig kunna bemästra sina immissionsproblem genom

särskilda inrättningar eller metoder, i princip kunna kräva av ett nytillkommande

företag att det är utrustat med motsvarande anordningar — eller

andra som är minst lika bra. De på teknikens aktuella stadium bästa lösningarna

utgör så att säga ett idealförhållande som man bör utgå ifrån. Vid

bedömningen skall emellertid också andra faktorer, bl. a. ekonomiska, beaktas.

När dessa tas med i beräkningen är det inte säkert att nämnda idealförhållande

alltid låter sig realiseras.

Jag anser att den nya lagen bör innehålla en hjälpregel liknande den som

de sakkunniga har föreslagit.

Med anledning av vad som anförs i ett remissyttrande vill jag påpeka att

när beskaffenheten av det område som kan påräknas bli utsatt för störning

särskilt nämns som en faktor att beakta vid skälighetsawägningen, så avses

därmed den drabbade omgivningen sådan den faktiskt ser ut eller som

den kan väntas komma att utvecklas. Som de sakkunniga har framhållit

skall hänsyn tas också till sjukhus, skolor, vetenskapliga observatorier och

andra anläggningar som kan vara särskilt känsliga för störningar. Motsvarande

gäller i fråga om ett värdefullt fritidsområde, nationalpark eller

annat naturvårdsområde eller en anläggning som man vill skydda av kulturella,

vetenskapliga eller andra liknande skäl.

Såväl allmänna som enskilda intressen skall enligt de sakkunnigas förslag

beaktas vid prövningen av ett företags tillåtlighet och vid fastställandet

av villkoren för företaget. Jag delar denna uppfattning. Något hinder

mot att också enskilda intressen beaktas föreligger inte vid prövning i administrativ

ordning. Det är ingen ovanlighet f. n. att så sker. Förebilder

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

finns t. ex. på planväsendets och naturvårdens områden (4 § byggnadslagen

och 3 § naturvårdslagen).

Vad som nu har sagts innebär inte att administrativa myndigheter på miljövårdsområdet

skall slita rättstvister mellan enskilda. I första hand är det

allmänna intressen som skall beaktas av de tillämpande myndigheterna.

De fall som bör underkastas koncessionsplilct måste antas nästan undantagslöst

vara av sådan art och omfattning att de kolliderar med viktiga allmänna

intressen. Om samtidigt också enskilda intressen berörs skall emellertid

också dessa så långt möjligt beaktas vid tillåtlighetsbedömningen. I

regel sammanfaller naturligtvis de enskilda och de allmänna intressena och

är det många enskilda fall kan de samtidigt sägas utgöra ett allmänt intresse.

Men den föreslagna lagstiftningen omfattar allt från storimmissioner

med vidsträckta och ingripande verkningar till små störningsfall, där bara

några enstaka närboendes ekonomiska eller eljest privata intressen berörs.

Rättstvister av sistnämnda typ bör avgöras av domstol och inte i administrativ

ordning. Enligt min åsikt bör den skadelidande därför ha kvar den möjlighet

som nu finns på den oskrivna immissionsrättens område att föra

talan vid domstol om förbud, skadeförebyggande åtgärder eller skadestånd.

Också den som orsakar störningen bör kunna ta initiativ till en domstolsprövning

av skadeståndsfrågan. Jag kommer att behandla frågan om domstolsprövning

närmare i ett senare avsnitt.

Vad sedan gäller vilka allmänna intressen som skall beaktas kan jag i huvudsak

hänvisa till den exemplifiering som de sakkunniga har gjort. Eftersom

jag förordar att också vattenförorenande företag förs in under lagstiftningen

är det skäl att dessutom nämna det allmänna fiskeintresset.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning att man efter vissa utländska förebilder

också i vårt land bör eftersträva ett system av emissions- och immissionsgränser

och av tekniska normer på miljövårdens område. Fördelarna

härmed har ingående belysts av de sakkunniga och i remissyttrandena. Inte

minst är ett sådant system av värde för att ge fasthet och konsekvens åt

tillämpningen av de med nödvändighet allmänt hållna tillåtlighetsreglerna.

Jag ansluter mig också till åsikten att man — åtminstone f. n. — bör nöja

sig med riktvärden och rekommendationer och att rättsligt bindande normer

bör undvikas. Det blir en maktpåliggande uppgift för naturvårdsverket att

samordna arbetet med sådana riktvärden och rekommendationer. Det är

därvid naturligt att samråd sker med industrins branschorganisationer och

med sakkunniga myndigheter. Men framför allt är det viktigt att arbetet

grundas på vetenskapens aktuella rön. Härvid räknar jag med att värdefulla

resultat skall erhållas genom den starka satsning som nu sker på miljövårdsforskningens

område enligt riktlinjer som dragits upp i prop. 1968: 37

och som godkänts av riksdagen (rskr 165).

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

De sakkunnigas uttalanden om riktvärden o. d. avser luftföroreningar,

buller och andra sådana störningar. Däremot har de sakkunniga saknat anledning

gå in på motsvarande frågor på vattenvårdens område. Även här är

riktvärden av typen emissions- och immissionsgränser helt naturligt av

betydelse. I någon mån förekommer redan vissa rekommendationer om

gränsvärden, t. ex. när det gäller tolerabel bakteriehalt i vatten som används

för olika ändamål.

6.5 Förprövning

Tillståndsfrågor bör kunna komma under koncessionsnämndens prövning

genom ansökan av den som utövar eller ämnar utöva miljöstörande verksamhet.

Ansökningsmöjligheten bör stå öppen, oavsett om verksamheten är

underkastad koncessionsplikt eller inte. Varje företagare, kommun eller annan

som utövar eller skall utöva verksamhet som den nya lagen omfattar bör

alltså kunna begära tillstånd för att trygga sin ställning för framtiden. Men

i vid omfattning måste det också finnas en skyldighet att underkasta sig tillståndsprövning.

Som jag tidigare har understrukit måste en grundprincip

för miljövården vara att olägenheter så långt möjligt förebyggs. Prövningen

av verksamhet som kan medföra miljöskador bör därför helst sättas in redan

på projekteringsstadiet, alltså en förprövning i ordets verkliga mening.

Vattenlagen innehåller i 8 kap. 38 § sista stycket ett bemyndigande för

Kungl. Maj :t att föreskriva förprövningsskyldighet i fråga om vattenförorenande

företag. I 5 § lagen den 30 november 1956 om tillsyn över vattendrag,

sjöar och andra vattenområden bemyndigas Kungl. Maj :t vidare att föreskriva

skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndighet om sådana företag.

I den s. k. förprövningskungörelsen den 30 november 1956 har Kungl.

Maj :t med stöd av dessa bemyndiganden föreskrivit bl. a. att vissa uppräknade

typer av fabriker eller inrättningar inte far anläggas innan föroreningsfrågan

prövats och att vissa andra uppräknade fabriker eller inrättningar

inte får anläggas innan anmälan gjorts hos länsstyrelsen.

Immissionssakkunniga föreslår samma system. Förslaget till immissionslag

innehåller i 2 kap. 5 § ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att föreskriva

förprövningsskyldighet — enligt de sakkunnigas terminologi omfattande både

koncessionsplikt och anmälningsplikt — i fråga om luftförorenande m. fl.

företag. Beträffande vattenförorenande företag föreslås motsvarande bemyndigande

i en ny bestämmelse, 8 kap. 38 a § vattenlagen. De sakkunniga har

också utarbetat ett förslag till ny förprövningskungörelse. Den är gemensam

för vattenförorenande företag och företag som omfattas av förslaget till

immissionslag. Den väsentligaste avvikelsen från den nuvarande förprövningskungörelsen

är att den föreslagna innehåller — förutom anmälningsplikt

_ två typer av koncessionsplikt. Den ena avser en absolut konces
sionsplikt,

som dock omfattar ett betydligt färre antal företagstyper än en
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

ligt gällande ordning. Den andra typen är som jag redan har framhållit en

nyhet. Den avser en fakultativ koncessionsplikt med naturvårdsverket som

dispensgivare och omfattar 30 typer av fabriker och inrättningar.

Remissinstanserna har genomgående godtagit vattenlagens och immissionssakkunnigas

lagtekniska lösning med ett bemyndigande i lagen och

den närmare utformningen av förprövningssystemet i en av Kungl. Maj :t

utfärdad kungörelse. Enligt min mening kräver förprövningsordningen en

detaljerad reglering som samtidigt måste vara flexibel så att den smidigt

kan anpassas efter utvecklingen och ändrade erfarenheter. Detta förutsätter

att bestämmelserna i huvudsak meddelas av Kungl. Maj:t. Själva lagen bör

innehålla endast ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela behövliga

regler.

Enligt immissionssakkunnigas förslag skall koncesssionsplikt och anmälningsplikt

kunna föreskrivas bl. a. i fråga om ändring av fabriker eller

andra inrättningar. Den föreslagna skyldigheten förutsätter dock att ändringen

kan medföra väsentlig ökning av störningen eller eljest är av väsentlig

betydelse från störningssynpunkt. Flera remissinstanser anser emellertid

att bemyndigandet i denna del inte bör begränsas till att ändringen

skall vara väsentlig. För egen del vill jag framhålla följande. Vad som är

väsentligt kan lätt bli föremål för delade meningar mellan prövningsmyndighet

och företagare. Det är inte en tillfredsställande ordning att förorenaren

själv skall avgöra om olägenheten kan väntas bli väsentlig eller inte.

Betydande ökning av föroreningsmängder kan därigenom komma till stånd

efter hand utan att myndigheterna får kännedom härom i tid. Principen

bör snarare vara den omvända, så att varje ombyggnad, utbyggnad eller

ändring som kan medföra att föroreningen ökar eller att ny förorening uppkommer

eller som eljest är av betydelse från störningssynpunkt skall prövas

i förväg med undantag endast för uppenbara fall. Bemyndigandet för Kungl.

Maj :t bör alltså inte begränsas till väsentliga ändringsfall.

Som framgår av vad jag nu har sagt anser jag i likhet med de sakkunniga

att förprövningsskyldighet bör kunna föreskrivas i fråga om ändring som

är av betydelse från störningssynpunkt, även om ändringen inte ökar föroreningen.

Jag tänker på sådana fall när ändrade driftsförhållanden gör det

möjligt att nedbringa de föroreningar eller andra störningar som härrör från

anläggningen. För att de miljövårdande organen skall få vetskap om driftsändringarna

så att de blir i tillfälle att föreskriva önskvärda åtgärder bör

någon form av förprövningsplikt finnas i dessa fall. Närmast till hands ligger

att föreskriva anmälningsskyldighet.

Som jag redan har berört bör naturvårdsverkets befogenhet att meddela

dispens från att söka tillstånd omfatta hela det koncessionspliktiga området.

Själva lagen bör vidare innehålla en föreskrift om dispensbefogenheten.

Det bemyndigande som immissionssakkunniga tar upp i 8 kap. 38 a §

förslaget till ändring av vattenlagen omfattar också möjlighet att föreskriva

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

förbud mot att avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning

släpps ut utan tillstånd eller anmälan. Detta stämmer överens med gällande

rätt. Kungl. Maj :t kan alltså redan nu föreskriva att befintliga föroreningskällor

av vissa typer skall undergå prövning trots att det inte är fråga

om ändring av driften. I denna del har bemyndigandet dock inte tagits i

anspråk.

De sakkunnigas uppfattning att möjligheten att föreskriva prövningsskyldighet

för befintliga föroreningskällor bör behållas, delas av många

remissinstanser. Även jag är av denna mening. Bemyndigandet bör utformas

så att prövningsskyldighet kan införas i fråga om pågående avloppsutsläpp.

Detta är av intresse framför allt när det gäller befintliga kommunala

avloppsföretag. Naturvårdsverket föreslår i sin framställning om ändring

av vattenföroreningslagstiftningen koncessionsplikt i viss omfattning

för sådana företag. Förslaget har fått bred anslutning i remissyttrandena.

Prövningsskyldighetens omfattning och den tid inom vilken prövning skall

påkallas är frågor som — i överensstämmelse med både nuvarande ordning

och den som immissionssakkunniga föreslår — bör regleras på administrativ

väg.

I naturvårdsverkets framställning om lagändring behandlas flera andra

frågor om prövningsskyldighet än dem som jag redan har berört. Förprövningsskyldighetens

omfattning och utformning har också väckt stort intresse

i remissyttrandena över naturvårdsverkets framställning liksom i yttrandena

över immissionssakkunnigas betänkande. Bland de frågor som sålunda

tas upp av naturvårdsverket och i remissyttrandena kan nämnas anslutning

av industriavlopp till kommuns ledningsnät. Naturvårdsverket föreslår förprövningsskyldighet

i detta fall. Denna lösning förordas också allmänt i remissyttrandena.

Vidare berör naturvårdsverket frågan om bättre kontroll

av vissa åtgärder i vatten, såsom tippning av muddermassor o. d.

De frågor som jag nu har nämnt är av sådan art att de faller inom ramen

för den reglering av förprövningsordningen som Kungl. Maj :t har att besluta

om med stöd av det bemyndigande som bör ges i lagen.

6.6 Tillsyn

Genom förprövningsförfarandet och genom den rätt som skall finnas att

söka tillstånd till företag eller åtgärder som kan vara miljöstörande kommer

frågor om miljöfarlig verksamhet under myndigheternas prövning ansökningsvägen.

Men myndigheternas verksamhet på miljövårdsområdet kan

inte stanna vid att behandla ärenden som aktualiseras genom ansökningar.

Verksamheten måste också ha ett aktivt innehåll för att utvecklingen på

miljövårdsområdet skall kunna styras i rätt riktning. Här kommer tillsynsuppgifterna

in. Hit hör t. ex. att myndigheterna, som immissionssakkunniga

har uttryckt det, själva är aktivt verksamma för att spåra upp fall där

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

åtgärder behövs. Vidare hör hit övervakning och kontroll av störningskällor

och av att skyddsföreskrifter efterlevs. Andra betydelsefulla aktiviteter

är inventering och kartläggning av vatten- och luftföroreningar och störningskällor

av olika slag samt planering av det allmännas insatser.

Sedan naturvårdsverket tillkom den 1 juli 1967 omfattar tillsynsorganisationen

på vattenvårdsområdet både verket och länsstyrelserna. Fördelningen

i stort av funktionerna regleras genom en tillämpningskungörelse till

1956 års tillsynslag. Där föreskrivs att naturvårdsverket har den centrala

tillsynen, leder och samordnar länsstyrelsernas tillsynsverksamhet samt

lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. Länsstyrelserna utövar fortlöpande

tillsyn. Kungörelsen innehåller också bestämmelser som skall trygga

behövligt samråd mellan naturvårdsverket och länsstyrelserna.

De sakkunnigas organisationsförslag anknyter i allt väsentligt till gällande

ordning. Såväl naturvårdsverket som länsstyrelserna är enligt förslaget

tillsynsmyndigheter. Tyngdpunkten i det löpande tillsyns- och övervakningsarbetet

läggs pa länsplanet. Den centrala myndighetens insatser på

tillsynsområdet begränsas i princip till kvalificerade fall som kräver speciell

sakkunskap. Den närmare regleringen av tillsynsuppgifternas fördelning

tänker sig de sakkunniga skall ske genom bestämmelser som meddelas

av Kungl. Maj :t.

De sakkunnigas uppläggning i stort av tillsynsorganisationen vinner i allmänhet

anslutning i remissvaren. Vissa remissinstanser invänder emellertid

att resurserna splittras om både naturvårdsverket och länsstyrelserna

skall vara tillsynsorgan. De kritiska remissinstanserna har i regel förordat

större decentralisering.

För egen del anser jag det ofrånkomligt att tillsynsuppgifterna fördelas

på naturvårdsverket och länsstyrelserna. Med anledning av de invändningar

som framförts under remissbehandlingen vill jag framhålla att det naturligtvis

inte får bli så att de centrala och regionala tillsynsuppgifterna löner

parallellt. En funktionsuppdelning måste genomföras så långt det är praktiskt

och lämpligt. Liksom i huvudsak enligt gällande ordning bör sålunda

naturvårdsverket vara planerande, ledande och samordnande. En väsentlig

för verket blir därvid att utarbeta allmänna råd och anvisningar till

ledning för länsstyrelsernas verksamhet. Även i övrigt bör naturvårdsverket

bistå länsstyrelserna med behövlig experthjälp. En annan central uppgift

blir, som jag tidigare har nämnt, att svara för att tekniska normer och gränsvärden

utarbetas och förs ut i praktisk tillämpning. Jag anser således att

den särskilda sakkunskap och erfarenhet som naturvårdsverket besitter utnyttjas

bäst om verket får en centralt ansvarig och ledande roll av den art

jag nyss har nämnt.

Däremot bör den löpande tillsynen i princip inte ankomma på naturvårdsverket.

För en sådan passar länsstyrelserna bättre av flera skäl. Jag

anser dock inte att man helt bör avskära naturvårdsverket från befattning

s. 89 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 89

med särskilda tillsynsärenden. Det kan vara praktiskt att naturvårdsverket

t. ex. i samband med handläggningen av koncessionsfrågor också har möjlighet

att undersöka andra företag i samma ort och meddela råd och anvisningar

eller ingripa på annat sätt.

Gränsen mellan naturvårdsverkets och länsstyrelsernas tillsynsfunktioner

blir med den angivna uppdelningen kanske något oklar. Detta behöver

dock inte medföra några väsentliga olägenheter. Genom bestämmelser om

samråd mellan tillsynsmyndigheterna bör man kunna sörja för att kollisioner

inte uppkommer. Närmare bestämmelser om sådant samråd och om tillsynsuppgifternas

fördelning kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Immissionssakkunniga för samman bestämmelser om tillsynens huvudsakliga

inriktning samt tillsynsmyndigheternas befogenheter och vad därmed

sammanhänger till en särskild miljötillsynslag. Vad gäller tillsynens

inriktning avviker sakkunnigförslaget i ett viktigt hänseende från nuvarande

ordning. De sakkunniga vidgar ämnesområdet så att det omfattar inte

bara vattenföroreningar utan också luftföroreningar och buller och över

huvud störningar av immissionskaraktär. Jag finner det självklart att tillsynsområdet

vidgas på detta sätt så att det kommer att sammanfalla med

det område som den nya lagstiftningen skall täcka. Eftersom jag till skillnad

från de sakkunniga för samman vattenvårds- och immissionsfrågorna till

en enda lag anser jag det naturligt att bestämmelserna om tillsynsverksamheten

inarbetas i denna lag.

De sakkunniga begränsar inte tillsynsordningen till störningar som härrör

från fast egendom. Här frångår alltså de sakkunniga anknytningen till

immissionsbegreppet. För min del anser jag att tillsynen bör avse samma

område som lagen i övrigt. Häri ligger att tillsynsverksamheten när det gäller

störningar från trafikapparaten inte avser enskilda fordon.

I fråga om naturvårdsverkets och länsstyrelsernas befogenheter som tillsynsmyndigheter

vill jag i likhet med de sakkunniga understryka värdet

av att bygga på företagarnas frivilliga medverkan. Att meddela råd och anvisningar

blir därför ett väsentligt led i tillsynsverksamheten. Det är större

garanti för ett positivt resultat av skyddsanordningar och andra åtgärder

mot förorening och störningar, om företagarna själva uppfattar dessa som

berättigade. Detta innebär inte att man efterger kravet på effektiva och

målmedvetna miljövårdsåtgärder. Men det betyder att rådgivningsverksamheten

måste ha ett starkt inslag av information och undervisning. Erfarenheterna

från vatteninspektionens och naturvårdsverkets hittillsvarande arbete

visar att goda resultat kan vinnas genom ett förtroendefullt samarbete

mellan tillsynsorgan och företagare. Inte minst har branschorganisationernas

medverkan betytt en hel del.

Dessvärre är det dock inte alltigenom så väl beställt att tillsynsorganen

bara skulle kunna gå fram på rådgivningens och övertygandets väg. Trots

att ett principiellt förbud mot att släppa ut obehandlat avloppsvatten från

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

tätbebyggelse funnits sedan år 1957 saknar ett mycket stort antal kommuner

fortfarande tillfredsställande reningsanordningar för sina avloppsutsläpp.

Också vid många industrier och andra anläggningar åsidosätts rimliga

hänsyn till miljövårdens krav. Det förekommer i inte så ringa omfattning

t. o. m. direkt nonchalans mot givna reningsföreskrifter. Skall rimliga

miljövårdskrav kunna hävdas, måste därför också effektiva maktmedel stå

till tillsynsorganens förfogande.

De maktbefogenheter som de sakkunniga föreslår innebär dels att länsstyrelserna

i klara fall får meddela förelägganden eller förbud, dels att

naturvårdsverket får väcka talan hos vattendomstol. Frågan hur initiativrätten

skall ordnas kommer i ett annat läge genom att vattendomstolarnas

befattning med tillståndsfrågor faller bort. I sin organisationsutredning berör

naturvårdsverket också frågan om initiativrätten. Om verket skall få reell

möjlighet att driva en effektiv miljövårdspolitik, sägs det i utredningen,

måste verket kunna självmant ta upp frågor om villkor till prövning när det

behövs för att t. ex. tillgodose naturvårds-, hälsovårds- och andra allmänna

intressen. Verket menar att på så sätt också äldre anläggningar kan bli föremål

för prövning.

Jag delar uppfattningen att länsstyrelserna bör ha möjlighet att ingripa

med tvångsförelägganden eller förbud i fall som är uppenbara. Men jag anser

att också naturvårdsverket bör ha möjlighet att ta initiativ. Framför allt

är en sådan initiativrätt av värde om man vill åstadkomma en samordnad

sanering inom ett större område. Ofta kan man nå en tillfredsställande lösning

av föroreningsfrågor bara under förutsättning att man gör ett samlat

ingripande mot flera föroreningskällor. Av dessa kanske några är koncessions-

eller anmälningspliktiga. De kommer härigenom under prövning utan

åtgärd från myndigheternas sida. Men andra föroreningskällor i samma område

faller kanske utanför all förprövningsskyldighet. Om inte också dessa

kan underkastas prövning når man inte det eftersträvade syftet att få till

stånd en samordnad lösning. Jag anser att naturvårdsverket för att tillgodose

allmänna intressen bör få befogenhet att påkalla prövning hos koncessionsnämnden

av frågor om dels förbud mot miljöfarlig verksamhet, dels

åläggande att vidta skyddsåtgärd. Naturvårdsverket bör ha möjlighet att ingripa

på detta sätt oberoende av om förprövningsskyldighet är föreskriven

för den miljöfarliga verksamhet som är i fråga.

När en fråga om förbud mot viss verksamhet sålunda kommer under prövning

av koncessionsnämnden, bör denna på samma sätt som i tillståndsärenden

ha möjlighet att underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Det är

av särskild vikt att denna möjlighet står öppen i fall, när det blir fråga om

att ingripa med förbud mot ett bestående företag.

Utan särskild föreskrift är det klart att länsstyrelserna inom ramen för

det nära samarbete som skall äga rum mellan dem och naturvårdsverket

kan fästa verkets uppmärksamhet på fall där verket bör använda sin initia
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 91

tivrätt. Gången i ett tillsynsärende, där tvångsföreläggande anses nödvändigt,

kan alltså bli den att länsstyrelsen själv utfärdar föreläggande om det

är fråga om ett uppenbart fall. Brister denna förutsättning eller är ärendet

eljest av sådan art att det bör prövas centralt kan länsstyrelsen hos naturvårdsverket

föreslå att verket ingriper. Naturvårdsverket kan då hos koncessionsnämnden

yrka förbud eller skyddsåtgärd.

Som de sakkunniga anför får man räkna med att behovet av ingripande

i regel först aktualiseras på det regionala planet. Ibland kan det emellertid

vara så att naturvårdsverket självt i sin tillsynsverksamhet kommer på fall

då det bedöms nödvändigt med ett ingripande. Som jag har nämnt kan

detta bli aktuellt t. ex. för att åstadkomma en samordnad lösning av föroreningsproblem

inom ett större område med både förprövningsskyldiga och

inte förprövningsskyldiga anläggningshavare. Naturvårdsverket kan då

självt ingripa, men inget hindrar att verket överlämnar ett ärende till länsstyrelsen,

om förutsättningar finns för länsstyrelsen att vidta åtgärd och

det anses lämpligare med hänsyn till utredningen eller eljest att länsstyrelsen

tar hand om saken.

Naturvårdsverkets befogenhet att ingripa bör avse fall då det inte finns

något tillstånd till den anläggning eller åtgärd som man ingriper mot. Om

det däremot föreligger ett tillstånd bör verket kunna åstadkomma ändring

bara inom ramen för lagens omprövningsregler. Länsstyrelserna däremot

bör ha viss befogenhet att inskrida med föreläggande också mot anläggning

som underkastats tillståndsprövning. Jag anser nämligen i likhet med de

sakkunniga att en motsvarighet bör finnas till den rätt som 8 kap. 40 §

tredje stycket vattenlagen nu ger länsstyrelse att, när särskilda omständigheter

föreligger, meddela föreskrifter utan hinder av vattendomstols eller

synemäns beslut. Tanken bakom bestämmelsen i vattenlagen är främst att

länsstyrelse skall kunna meddela provisoriska bestämmelser när extraordinära

förhållanden påkallar ett snabbt ingripande, t. ex. vid en snabbt uppblossande

epidemi. Regeln bör i fortsättningen omfatta inte bara vattenföroreningar

utan alla typer av milj östörningar som den nya lagen avser.

Med den utbyggnad som har skett av den regionala tillsynsorganisationen

anser jag i likhet med vissa av de myndigheter som har yttrat sig över

immissionssakkunnigas förslag att det inte längre finns något behov av

att kunna förordna särskilda tillsynsmän. Denna möjlighet torde också ha

utnyttjats i ringa omfattning.

Liksom gäller f. n. bör det finnas en befogenhet för tillsynsorganen att

vinna tillträde till fabriker eller andra anläggningar, att göra behövliga

undersökningar på platsen och att avkräva innehavare av anläggning behövliga

upplysningar om anläggningen.

Naturvårdsverket föreslår vidare att det meddelas föreskrifter om att

uppgifter angående mängd och beskaffenhet av avloppsvatten skall hållas

tillgängliga på sätt tillsynsmyndigheten närmare bestämmer. Vissa remiss
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

instanser ställer sig positiva till det. Jag anser emellertid inte nödvändigt

att meddela uttryckliga föreskrifter om uppgiftsskyldighet av den art

som naturvårdsverket föreslår. I varje fall kan frågan enligt min mening

anstå till dess närmare erfarenheter vunnits av det nya prövnings- och tillsynssystemet.

Det är vanligt att vattendomstolarna i samband med att tillstånd

lämnas till avloppsföretag ålägger sökanden att fortlöpande lämna

tillsynsorgan uppgifter om avloppsvattnets mängd och beskaffenhet och om

andra förhållanden som är av intresse från kontrollsynpunkt. Jag anser att

detta förfarande med fördel bör kunna tillämpas också i det prövnings- och

tillsynssystem som jag föreslår. Genom denna ordning och genom den möjlighet

som tillsynsorganen får att kräva upplysningar om förorenande anläggning

kan ändamålet med naturvårdsverkets förslag om uppgiftsskyldighet

i huvudsak tillgodoses.

6.7 Samordningsfrågor

Immissionssakkunniga understryker behovet av att naturvårdsverket och

länsstyrelserna samarbetar med andra myndigheter som har anknytning

till miljövårdsområdet. Det gäller såväl på det lokala och regionala planet

som på det centrala planet. Behovet av samarbete gör sig enligt de sakkunniga

gällande såväl i fråga om tillsynsverksamheten som vid handläggningen

av prövnings- och anmälningsärenden. De sakkunniga nämner särskilt

hälsovårdsnämnderna och kommunernas styrelser samt planverket, socialstyrelsen

och statens institut för folkhälsan bland de organ som samråd bör

ske med. Remissinstanserna ansluter sig allmänt till de sakkunnigas synpunkter.

Också andra myndigheter med vilka samarbete bör ske nämns i

yttrandena, t. ex. SMHI, vägverket, luftfartsverket, olika forskningsinstitutioner,

arbetsmedicinska institutet, statens växtskyddsanstalt.

En effektiv miljövårdspolitik förutsätter självfallet ett vittförgrenat men

samtidigt smidigt samarbete mellan många myndigheter, både lokalt, regionalt

och centralt. Detta är som redan har framgått ett av de avgörande

skälen för att både tillsynsverksamheten och tillståndsprövningen bör ligga

på ett administrativt organ. I enlighet med vad de sakkunniga föreslår

(2 § andra stycket i förslaget till miljötillsynslag) bör lagen innehålla en

grundläggande regel om samverkan på tillsynsområdet. Om det behövs närmare

bestämmelser för att reglera samarbetet inom tillsynsverksamheten,

kan dessa meddelas av Kungl. Maj :t. I fråga om samverkan i dispens- och

anmälningsärenden innehåller de sakkunnnigas förslag till förprövningskungörelse

vissa bestämmelser (12 §). Också här anser jag att den närmare

regleringen av samarbetet bör ske genom administrativa föreskrifter.

När det gäller tillståndsärenden har de sakkunniga inte haft anledning

att föreslå särskilda samverkansregler. De sakkunnigas förslag anknyter i

fråga om förfarandet till vattenlagen och därmed också till vattenlagens

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

bestämmelser om skyldighet och rätt att höra andra myndigheter. Eftersom

mitt förslag innebär att tillståndsprövningen läggs på en särskild koncessionsnämnd

och i viss utsträckning länsstyrelserna behövs emellertid regler

för samråd i tillståndsärenden. Själva lagen bör emellertid endast innehålla

en principbestämmelse om samråd. De närmare reglerna kan meddelas

av Kungl. Maj :t.

Av särskild vikt är de samordningsfrågor som aktualiseras på hälsovårdsoch

planområdena. Både inom tillsynsverksamheten och i prövningsärenden

är det nödvändigt att naturvårdsverket och länsstyrelserna nära samarbetar

med lokala och centrala hälsovårds- och planmyndigheter, särskilt

hälsovårdsnämnderna och planverket. Jag skall uppehålla mig något närmare

vid denna fråga.

Genom sina övervakande och kontrollerande uppgifter på det sanitära

området spelar hälsovårdsnämnderna en viktig roll inom miljövården vid

sidan av de särskilda tillsynsorganen. I 38 § hälsovårdsstadgan nämns särskilt

tillsyn för att motverka vattenförorening. Detta innebär dock inte att

hälsovårdsnämndens kompetensområde är begränsat till vattenförorening. I

hälsovårdsnämnds allmänna åligganden ingår också att övervaka luftföroreningar,

buller och andra sådana störningar. Detta bör emellertid nu

komma till tydligt uttryck.

Av särskilt intresse är hälsovårdsstadgans bestämmelser om industriella

och andra anläggningar och upplag (62 och 63 §§). Enligt 62 § skall anläggning

för industri, hantverk eller annan näring samt upplag av varor eller avfall

anordnas och inrättas så att de inte medför sanitär olägenhet. Detsamma

gäller underhåll, drift och skötsel. Det är hälsovårdsnämndens uppgift

att se till att bestämmelsen efterlevs. 63 § innehåller föreskrift om tillståndstvång.

Där räknas upp ett stort antal typer av anläggningar och upplag

(f. n. 22 punkter) som inte får anordnas utan hälsovårdsnämndens tillstånd.

Utan sådant tillstånd får de inte heller ändras så att det kan bli ökad

sanitär olägenhet.

De sakkunniga behandlar ingående hälsovårdsnämndernas roll i det nya

tillsyns- samt dispens- och anmälningsförfarandet. Enligt de sakkunnigas

mening bör hälsovårdsnämnderna ha betydelsefulla uppgifter på miljövårdsområdet

också i fortsättningen. Hälsovårdsnämndernas medverkan i dispens-

och anmälningsärenden tänker sig de sakkunniga säkerställa genom

föreskrifter i förslaget till förprövningskungörelse om att hälsovårdsnämnd

alltid skall få del av ansökningar och anmälningar och om beslut som meddelas

i sådana ärenden. Däremot föreslår de sakkunniga att den nuvarande

tillståndsprövningen enligt 63 § hälsovårdsstadgan slopas. Också i den löpande

tillsynen på miljövårdsområdet bör hälsovårdsnämnderna enligt de

sakkunniga ha viktiga uppgifter. Detta kommer till uttryck i den allmänna

bestämmelsen i förslaget till miljötillsynslag om att tillsynsmyndighe
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

terna skall samarbeta med bl. a. kommunala organ som har att utöva tillsyn

i särskilda hänseenden.

De sakkunnigas uttalanden och förslag rörande hälsovårdsnämnderna

mottas i allmänhet positivt i remissvaren. Också jag ansluter mig till vad

de sakkunniga anför.

En grundläggande princip bör vara att dubbelprövning undviks så långt

det är möjligt. Företagare, kommuner och andra som söker tillstånd till

åtgärder och anläggningar som kan vara miljöstörande skall om möjligt

bara behöva vända sig till en myndighet. Det är därför helt följdriktigt

att som de sakkunniga föreslår upphäva tillståndstvånget enligt 63 § hälsovårdsstadgan.

Denna bestämmelse bör ersättas med en hänvisning till

de särskilda bestämmelserna om förprövning m. m. Om det visar sig vara

behov av att i särskilda fall ha ett tillståndstvång av nuvarande typ kan

detta regleras i lokal hälsovårdsordning. Sådan lokal föreskrift får emellertid

inte gripa in på det område som täcks av den nya förprövningsordningen.

Slopandet av tillståndsprövningen enligt 63 § innebär inte någon försvagning

av hälsovårdsintressets bevakning på miljövårdsområdet. Hälsovårdsnämndernas

aktiva medverkan kan vinnas på andra vägar. I tillstånds-, dispens-

och anmälningsärenden bör hälsovårdsnämndernas lokalkännedom

i allmänhet vara av värde. Ofta torde dessutom hälsovårdsnämnderna, särskilt

i de större städerna, sitta inne med utrednings- och annat informationsmaterial

som kan utnyttjas i sådana ärenden. Närmare regler för samrådet

kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Kanske ännu större betydelse kan hälsovårdsnämndernas insats få i den

löpande tillsynen på miljövårdsområdet. Som lokala organ har hälsovårdsnämnderna

särskilda förutsättningar att övervaka störningskällor, tillse att

fastställda reningsvillkor följs o. d. Hälsovårdsnämnderna har också goda

möjligheter att kontinuerligt bevaka hur förorenings- och störningssituationen

i en ort utvecklas och att slå larm i god tid innan missförhållanden

uppkommer.

Bortsett från slopandet av tillståndsprövningen enligt 63 § hälsovårdsstadgan

rubbar det nya systemet inte hälsovårdsnämndernas befogenheter.

De kommer alltså att ha kvar möjligheterna att meddela förbud och förelägganden

för att motverka sanitära olägenheter. Härigenom kan risk föreligga

för kollision mellan hälsovårdsnämnds beslut och beslut av statlig

miljövårdsmyndighet. Motsvarande kollisionsrisk föreligger nu såvitt gäller

hälsovårdsnämnds och vattendomstols avgöranden. Frågan har i nuvarande

system lösts så att vattendomstols beslut alltid tar över. Om sålunda

vattendomstol fastställt föreskrifter för ett avloppsföretag kan hälsovårdsnämnd

inte meddela föreläggande rörande samma företag som strider mot

vattendomstolens avgörande. Vattendomstolen däremot kan meddela före
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 95

skrifter oberoende av att det redan finns ett föreläggande av hälsovårdsnämnd.

De sakkunniga behåller denna ordning i sitt förslag såvitt avser förhållandet

mellan vattendomstol och hälsovårdsnämnd. När det gäller dispensbeslut

av naturvårdsverket har förslaget en annan innebörd. Sådant beslut

vinner inte rättskraft och binder alltså inte heller hälsovårdsnämnd.

Kommerskollegium har kritiserat denna lösning av rättssäkerhetsskäl. Kollegiet

menar att hälsovårdsnämndens befogenheter i immissionsärenden

bör begränsas till att nämnden anmäler till naturvårdsverket eller länsstyrelsen

om sanitära olägenheter föreligger.

Jag anser att kollisionsfrågan bör lösas på i princip det sätt som de sakkunniga

föreslår. Villkor som koncessionsnämnden fastställt bör sålunda

inte kunna rubbas genom föreläggande av hälsovårdsnämnd. Har å andra

sidan hälsovårdsnämnd ålagt företagaren vissa åtgärder bör det stå honom

fritt att ansöka hos koncessionsnämnden om prövning av villkoren för företaget.

De föreskrifter som då meddelas bör ta över hälsovårdsnämndens beslut.

Ett dispensbeslut av naturvårdsverket inom ramen för den fakultativa

koncessionsprövningen bör däremot inte ha någon rättsligt bindande verkan.

Hälsovårdsnämnd kan alltså ingripa med tvångsföreläggande, oavsett

om det finns ett dispensbeslut. Som jag redan har nämnt skall emellertid

samråd ske med hälsovårdsnämnderna i dispensförfarandet. Dessa kommer

därför att få inflytande på dispensprövningen och utformningen av de villkor

som skall knytas till dispensbeslutet. I regel kan man därför vänta att

hälsovårdsnämnderna kommer att acceptera sådana beslut. Rent faktiskt

får besluten därigenom en trygghetsverkan för företagaren. Med hänsyn

härtill anser jag att fog saknas för kommerskollegiums farhågor om försämrad

rättssäkerhet.

Det bör framhållas att koncessionsnämndens avgörande inte kan vara

bindande i andra frågor än dem som beslutet omfattar. Ingenting hindrar

därför att hälsovårdsnämnden inom ramen för sin allmänna övervakningsskyldighet

ingriper mot ett företag med föreläggande i frågor som tillståndsmyndigheten

inte behandlat.

Jag har tidigare berört den befogenhet som länsstyrelsen bör ha att i

brådskande fall meddela nödvändiga föreskrifter. Om sanitära missförhållanden

anses böra föranleda ett sådant ingripande kan hälsovårdsnämnd

spela en roll genom att ta initiativ till att länsstyrelsen får pröva fallet.

Frågan om samverkan på planområdet måste ses mot bakgrunden av att

det allmännas insatser för miljövården är ett väsentligt led i samhällsplaneringen

i stort. Det krävs därför ett nära samarbete mellan de miljövårdande

myndigheterna och de myndigheter som verkar inom samhällsplaneringen

i övrigt. Som jag tidigare har framhållit måste gällande bebyggelseplaner

beaktas i tillstånds- och dispensärenden enligt den nya lagen. Det

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

är därför av vikt att prövningsmyndigheterna har kännedom om pågående

arbete med sådana planer. Å andra sidan har planmyndigheterna intresse

av att känna till dispens- och tillståndsärenden som är av betydelse från

plansynpunkt. Vidare behövs en samordning i det löpande planeringsarbetet.

Det är sålunda av vikt att de miljövårdande myndigheterna får komma

till tals så tidigt som möjligt i den fysiska planeringen. Men också i naturvårdsverkets

och länsstyrelsernas uppgifter som miljövårdsorgan ingår att

utarbeta planer. Naturvårdsverket skall dessutom meddela anvisningar till

ledning för länsstyrelserna och andra organ som har anknytning till miljövården.

Denna planerande och ledande verksamhet är i mångt och mycket

sammanvävd med bebyggelseplaneringen. Också från denna synpunkt aktualiseras

därför ett samarbete.

Det nära sambandet mellan miljövård och samhällsbyggande når emellertid

också utanför planeringsområdet. Sålunda kan bestämmelser som meddelas

för byggnadsverksamheten vara av direkt betydelse för miljövården.

Planverket har befogenhet att meddela föreskrifter, råd och anvisningar

om tillämpningen av byggnadslagstiftningen. Föreskrifter är i motsats till

råd och anvisningar bindande för de byggande och för myndigheterna. Tanken

är att föreskrifterna i princip skall avse grundläggande krav på egenskaper

eller funktioner som är av betydelse från säkerhetssynpunkt eller

hygienisk synpunkt. Mer detaljerade regler i dessa hänseenden skall utformas

som råd och anvisningar (prop. 1967: 81 s. 18).

Det är klart att föreskrifter och anvisningar som planverket meddelar

om utförande och konstruktion av byggnader, värmeanläggningar, skorstenar

o. d. också är av betydelse med hänsyn till möjligheterna att motverka

vatten- och luftföroreningar, buller och liknande störningar. Det är därför

av vikt att miljövårdens synpunkter beaktas på ett tidigt stadium av arbetet

med sådana föreskrifter och anvisningar. I 76 § 1 mom. byggnadsstadgan

finns regler om samråd, vilka tillförsäkrar naturvårdsverket inedinflytande

på utformningen av byggnadsföreskrifter. Utan stöd av uttrycklig bestämmelse

torde motsvarande gälla i fråga om icke bindande anvisningar (jfr

prop. 1967: 81 s. 19). Det är också viktigt att undvika kollision mellan byggnadsföreskrifter

och bestämmelser som i konkreta fall meddelas på miljövårdsområdet.

Tillståndsgivande myndighet bör sålunda beakta vad som

i annan lagstiftning —■ bl. a. byggnadslagstiftningen — gäller i fråga om

miljöfarlig verksamhet. Härigenom torde det vara sörjt för att tillstånd

och villkor som meddelas enligt den nya lagstiftningen inte kommer i strid

med bindande föreskrifter på byggnadsområdet.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

97

6.8 Domstolsprövning

Enligt gällande ordning kan den som kräver ersättning för skada genom

vattenförorening stämma in sin talan till vattendomstol. Ersättningsanspråk

kan också framställas i mål om tillstånd att släppa ut avloppsvatten. Genom

stämning till vattendomstol kan den skadelidande vidare föra talan om

förbud mot det företag eller den verksamhet som vållar olägenhet eller om

skyddsåtgärder för att motverka olägenheten. I fråga om luftförorening,

buller och andra immissioner kan den som lider skada föra talan genom

stämning till allmän domstol. Också sådan talan kan gå ut på ersättning,

skyddsåtgärder eller förbud.

Immissionssakkunnniga föreslår samma system för handläggning av ersättningsfrågor

m. m. i immissionsmål som nu gäller i fråga om vattenföroreningar.

Saken kommer emellertid i ett annat läge med en ordning där

tillståndsprövningen förläggs till administrativ myndighet. Vid tillståndsgivningen

skall visserligen beaktas inte bara allmänna intressen utan även

så långt det är möjligt enskilda intressen. Lagen omfattar emellertid både

stora och små företag och anläggningar. Bara en del av dem kan göras koncessionspliktiga.

Många kommer därför aldrig under tillståndsprövning.

Ofta kan det vara fråga om företag som stör bara de närmaste grannarna

och inte rör några allmänna intressen. I sådana fall saknas anledning för

tillsynsmyndigheterna att ingripa. Det är därför nödvändigt att man behåller

nuvarande möjlighet att föra talan vid domstol om förbud mot den

störande verksamheten eller om skyddsåtgärder för att motverka olägenhet

av verksamheten. Men framför allt måste domstolsvägen finnas för

prövning av ersättningsfrågor. Dessa är till sin art sådana att de bara kan

avgöras i ett domstolsförfarande.

Beträffande prövningen av skadelidande sakägares krav på ersättning,

skyddsåtgärder eller förbud — med en gemensam beteckning enskilda anspråk

—- är det två huvudproblem som anmäler sig, nämligen dels vilka

domstolar som skall anförtros prövningen, dels hur den administrativa tillståndsprövningen

och domstolsprövningen skall samordnas.

Vad först gäller valet av domstol faller givetvis vattendomstolarna i

blickpunkten. Några av dem som yttrar sig över naturvårdsverkets organisationsförslag

förordar vattendomstolarna, i varje fall till dess man skapat

ett system med fastighetsdomstolar. För att lägga prövningen på vattendomstolarna

talar enligt min mening deras erfarenhet av ersättningsfrågor

av den typ som det här gäller. Vidare har de en sammansättning som i huvudsak

är lämplig för sådana frågors behandling. Å andra sidan råder ovisshet

om vattendomstolsorganisationens framtida utformning. Den föreslagna

ändringen i fråga om tillståndsgivningen i vattenföroreningsfrågor kommer

att minska vattendomstolarnas arbetsuppgifter. En krympning av ar4

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt 3 avd. Nr 37

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

betsbelastningen följer också av att vattenkraftens roll i kraftförsörjningen

minskar. Samtidigt sker efter hand slutliga avgöranden i kvarstående ersättningsfrågor

i äldre kraftutbyggnadsmal. Härtill kommer att hela donistolsorganisationen

för närvarande omprövas. En riktpunkt härvid är att så

långt möjligt skapa enhetliga underrätter. Bl. a. som ett led i detta arbete

kan man se den översyn av vattenlagen som jag tidigare har nämnt. Mot

bakgrunden av vad jag nu har anfört kan det inte anses välbetänkt att

lägga nya arbetsuppgifter på vattendomstolarna.

De allmänna domstolarna har sämre förutsättningar än vattendomstolarna

att pröva ersättningsfrågor m. m. enligt denna lagstiftning av det skälet

att de saknar tekniker. Med hänsyn till att vatten- och luftföroreningar kan

ha vidsträckta verkningsområden är dessutom de allmänna underrätternas

domkretsar i regel för små för denna typ av mål. I annat sammanhang har

jag emellertid lagt fram förslag om att inrätta nya domstolar för fastighetsbildningsmål.

Jag har därvid uttalat att dessa domstolar lämpligen bör

handha också expropriationsmål. De nya domstolarna, som föreslås få namnet

fastighetsdomstolar, skall knytas till underrättsorganisationen på så

sätt att vissa underrätter utses att i särskild sammansättning handlägga alla

fastighetsbildningsmål från län eller större område än län. Enligt förslaget

skall i fastighetsdomstolen ingå två domare vid den allmänna underrätten,

en tekniker och två nämndemän. För fastighetsbildningsmålen fordras att

teknikern har erfarenhet av fastighetsbildningsverksamhet. När det gäller

expropriationsmål kommer kravet på erfarenhet av fastighetsvärdering i

förgrunden.

Jag anser — som jag antydde redan när jag lade fram förslaget om fastighetsdomstolar

— att en domstol av de föreslagna fastighetsdomstolarnas

typ och med deras stora domsområden i princip är lämpad att handlägga

också mål om enskilda anspråk enligt förevarande lag. Genom att till en

domstol föra samman olika grupper av mål som i huvudsak eller till stor

del inrymmer likartade värderingsfrågor vinner man ökad enhetlighet i

tillämpningen av värderingsprinciper.

I fråga om vilken teknisk sakkunskap domstolen bör ha i mål enligt denna

lag gör sig vissa särskilda synpunkter gällande. Som utgångspunkt för

övervägandena i denna del är det av intresse att beröra hur det teicniska

inslaget i vattendomstolarna är ordnat.

På den tekniska sidan ingår i vattendomstolen två vattenrättsingenjörer.

Vattenlagen säger ingenting annat om deras kompetens än att de skall

vara i vattenfrågors tekniska behandling sakkunniga och erfarna män (It

kap. 2 § tredje stycket). Denna regel kompletteras av mera detaljerade föreskrifter

i 3 § vattendomstols stadgan. Där anges att vattenrättsingenjörerna

skall ha sakkunskap särskilt i fråga om byggande i vatten (vattenbvggnadstekniska

ingenjörer) och särskilt i fråga om torrläggning av mark (agrikulturtekniska

ingenjörer). Om två vattenrättsingenjörer skall tjänstgöra i ett

s. 99 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

99

mål —- i undantagsfall räcker det med en — skall den ene vara vattenbyggnadsteknisk

ingenjör och den andra agrikulturteknisk. I mål om grundvatten

eller avloppsvatten får dock i stället för endera förordnas annan ingenjör

med särskild sakkunskap i ämnet.

I olika sammanhang, senast av immissionssakkunniga, har föreslagits att

kompetenskravet för den agrikulturtekniske ingenjören ändras så att det

bättre motsvarar den funktion som han numera främst har, nämligen skadevärdering.

De sakkunniga föreslår sålunda att den ene ingenjören liksom

hittills skall ha sakkunskap företrädesvis beträffande byggande i vatten och

den andre sakkunskap företrädesvis beträffande andra på vattendomstol

ankommande frågor, särskilt värdering av fast egendom.

Immissionssakkunnigas överväganden i fråga om vattendomstolarnas behov

av teknisk sakkunskap har naturligtvis inte fullt samma giltighet när

det gäller fastighetsdomstolarna. Dessa kommer i varje fall tills vidare inte

att syssla med vattenbyggnadsfrågor. De kommer inte heller att befatta sig

med tillståndsfrågorna i vattenförorenings- och immissionsmål. Det är framför

allt vid tillståndsbedömningen och utformningen av villkor för tillstånd

som de tekniska synpunkterna gör sig gällande. I ersättningsdelen träder erfarenhet

av och sakkunskap i fastighets- och skadevärdering i förgrunden.

Men också här kan det ibland bli fråga om att klarlägga rent tekniska förhållanden

och förlopp, t. ex. att utröna orsakssammanhang mellan vissa

drift- eller reningsåtgärder och föroreningsskador. Ännu starkare kan rent

tekniska synpunkter göra sig gällande i mål som avser skyddsanordningar,

ändringar i driftsätt och andra åtgärder för att motverka förorening eller

störning av annat slag.

Vad jag nu har anfört visar att man i mål enligt denna lagstiftning bär

behov av teknisk sakkunskap utöver den som en uteslutande på värderingsfrågor

specialiserad ledamot besitter. Det finns emellertid f. n. ingen

utbildningsgång som tillförsäkrar den allsidiga sakkunskap inom avloppsoch

immissionsområdet som den tekniske ledamoten helst borde ha. I likhet

med vad som gäller för vattendomstolarna får man sikta på tekniker

med lämplig grundutbildning och erfarenhet och sedan vidga deras kunskapsområde

genom fortbildningskurser. Jag vill också framhålla att man

inte skall överdriva behovet av att den tekniske ledamoten har detaljerade

kunskaper på olika områden. I den mån speciell expertis behöver tillföras

målen bör det ske genom att utomstående sakkunniga förordnas på sätt

som nu sker inom vattenrättskipningen.

Erfarenheten från vattendomstolarnas verksamhet ger vid handen att det

är stora fördelar med att två tekniska ledamöter deltar i handläggningen.

I mål enligt förevarande lagstiftning kommer emellertid de tekniska synpunkterna

inte tillnärmelsevis på samma sätt i förgrunden. Det saknas därför

anledning att efterbilda vattendomstolarnas mönster på denna punkt. I

stället måste tillses att den i fastighetsdomstolen ingående teknikern i mål

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

enligt förevarande lagstiftning har den breda sakkunskap som enligt vad

förut sagts måste anses nödvändig.

Uppdelningen på administrativ prövning av tillståndsfrågor och domstolsprövning

av enskilda anspråk aktualiserar flera samordningsproblem. Ett

viktigt sådant gäller vilken betydelse tillståndsbeslut bör ha för möjligheten

att föra talan vid domstol. Vad först beträffar ersättningstalan är det klart

att sådan talan skall kunna föras oavsett om det finns tillstånd till företaget

eller inte. I fråga om talan om förbud och skyddsåtgärder är förhållandet

annorlunda. Vattendomstols tillstånd till avloppsföretag är enligt 8 kap.

39 § vattenlagen gällande mot envar. Endast under vissa i lagen angivna

förutsättningar kan villkoren för tillståndet prövas om. Immissionssakkunniga

föreslår samma ordning för luftföroreningar, buller och liknande störningar.

Vad som motiverar principen om att tillstånd skall bestå oförändrade

under lång tid är önskemålet att ge företagaren trygghet för att inte

överraskande utsättas för nya förpliktelser som han inte tagit hänsyn till

vid planeringen av företaget.

Lagberedningen föreslog i 1947 och 1960 års jordbalksförslag en ordning

med frivillig koncession för företag som kunde vålla immissioner. Genom

koncessionen skulle man få ett rättsligt skydd mot oberäkneliga krav på

förbud eller förebyggande åtgärder. I anslutning härtill förordade lagberedningen

en regel som innebar att den som fått tillstånd inte kunde åläggas,

så länge han följde föreskrivna villkor, att upphöra med verksamheten eller

utföra andra skyddsåtgärder än som kunde genomföras utan oskälig kostnad.

En av de myndigheter som yttrat sig över naturvårdsverkets organisationsförslag

ifrågasätter om tillstånd bör kunna hindra domstol att ta upp

sakägares förbudstalan.

För egen del vill jag i denna fråga anföra följande. Det innebär en stor

rättsosäkerhet om tillståndshavaren riskerar att domstol när som helst på

grundval av en annan värdering av de faktorer som är avgörande för tilllåtligheten

kan ompröva tillståndet på talan av sakägare som inte godtar

de villkor som tillståndsmyndigheten har fastställt. En företagare som fått

tillstånd att driva viss verksamhet bör för sin ekonomiska och tekniska

planering kunna gå ut ifrån att tillståndet normalt sett kommer att bestå

i oförändrad form för längre tid. Lagberedningens förslag tillgodoser dessa

önskemål i stor utsträckning men inte tillräckligt. Det inrymmer som jag

har nämnt en möjlighet för domstol att ålägga tillståndshavaren ytterligare

skyddsåtgärder. Även med den begränsning som ligger i att man inte får

kräva andra åtgärder än som kan genomföras utan oskälig kostnad skulle

förslaget medföra vissa nackdelar. Lagberedningens konstruktion utesluter

inte att en domstol kan komma att föreskriva andra kostsamma skyddsåtgärder

på grund av en annan bedömning av vad som i ett visst fall är

s. 101 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

101

skäligt. Härigenom kan väsentliga delar av ett tillståndsbeslut rivas upp

och den trygghetsverkan som tillståndsbeslutet skall ge blir mer eller

mindre illusorisk.

En annan svårighet som lagberedningens förslag kan vålla i tillämpningen

hänger samman med att hindret mot domstolsprövning faller bort om

tillståndshavaren inte följer de villkor som beslutet innehåller. Frågan huruvida

villkor följs eller inte kan emellertid ofta vara kontroversiell. Det

kan därför mycket väl tänkas att just frågan om villkorens efterlevnad blir

den primära tvisten i ett mål som rör förbud eller skyddsåtgärder. Det kan

vidare vara vanskligt att dra en gräns för vad som skall anses som tolerabel

avvikelse. Det är enligt min mening inte en tillfredsställande ordning att

frågan huruvida domstolen över huvud taget skall gå in på prövning i sak

beror på tolkningen av en så vag regel.

Jag delar å andra sidan uppfattningen att bara den som lojalt följer de

villkor som är förknippade med tillstånd bör kunna påräkna den trygghetsverkan

som tillståndet har. Redan av allmänna regler torde f. ö. följa att

tillstånd förfaller om något villkor av stor betydelse eftersätts (se t. ex.

SvJT 1964 s. 699). Men enligt min åsikt är det en uppgift för tillsynsorgan

och hälsovårdsnämnder att övervaka efterlevnaden av fastställda villkor

och att ingripa för att framtvinga rättelse när villkoren åsidosätts.

För delta ändamål bör länsstyrelserna ges befogenhet att meddela behövliga

förelägganden. I grava fall bör det finnas möjlighet att återkalla tillståndet.

Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

Sammanfattningsvis anser jag alltså, som de sakkunniga har föreslagit,

att ett tillståndsbeslut bör ge företagaren en tryggad ställning. Tillståndet

bör kunna omprövas bara under vissa förutsättningar och omprövningen

bör ske i samma ordning som tillståndsprövningen, dvs. av koncessionsnämnden

eller länsstyrelse. Däremot bör möjligheten att vid domstol utverka

förbud eller skyddsåtgärder vara utesluten när tillstånd föreligger.

Denna lösning skapar en klar och otvetydig gräns mellan tillståndsmyndigheters,

tillsynsorgans och domstolars befogenheter. Vad domstolsprövningen

beträffar är det alltså klart att talan om förbud eller skyddsåtgärder

skall ogillas om företagaren åberopar att han har lagakraftvunnet tillstånd

till verksamheten.

Den situation som jag hittills har gått ut från är den att tillståndsbeslut

föreligger när talan väcks vid domstol. Men läget kan också vara det att

domstol sprövning och tillståndsprövning kommer ungefär samtidigt. Ett

motsvarande fall inom vattenrättskipningen regleras i It kap. 83 § första

stycket vattenlagen. En stämningstalan vid vattendomstol kan mötas genom

ansökan om tillstånd till företaget i fråga. Stämningsmålet går då upp i ansökningsmålet.

I detta behandlas stämningstalan som en lagligen gjord erinran

mot ansökningen.

Med tillståndsprövning i administrativ väg blir sammanslagning av ären
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

det om tillstånd och en vid fastighetsdomstol förd talan om förbud eller

skyddsåtgärder inte möjlig. I stället bör stämningsmålet förklaras vilande

i avbidan på utgången i tillståndsärendet.

Vissa regler torde behövas för att domstolen skall få kännedom om meddelade

tillstånd och om ärenden angående tillstånd, förbud och skyddsåtgärder

som är under prövning hos administrativ myndighet. Sådana regler kan

meddelas av Kungl. Maj :t.

6.9 Ersättningsregler

De sakkunniga anser av flera skäl — bl. a. det nära samband som finns

mellan vattenförorening och luftförorening -— att ersättningsreglerna på

vattenförorenings- och immissionsområdena bör bringas att överensstämma

så nära som möjligt. Om man, såsom jag föreslår, sammanför reglerna om

vattenföroreningar, luftföroreningar, buller och andra störningar från fast

egendom i en gemensam lag stärks ytterligare skälen att helt samordna

ersättningsbestämmelserna. Vid bestämmelsernas utformning bör, förutom

allmänna skadeståndsrättsliga principer, reglerna i 8 och 9 kap. vattenlagen

tjäna som ledning.

Däremot måste man skilja mellan frågan om verksamhetens tillåtlighet

och frågan om saltägares rätt till ersättning. Genom en sådan uppläggning

får man överensstämmelse med vad som gäller i vattenföroreningsfall, där

man skiljer tillåtlighetsfrågan och ersättningsfrågan åt. Ersättningsfrågan

bör vara underkastad parternas fria disposition. I motsats till vad som gäller

om tillåtlighetsfrågan krävs här inte någon offentlig kontroll. Rätt till

ersättning föreligger även i fall då tillstånd till anläggningen eller verksamheten

meddelats. Också i det avseendet råder alltså överensstämmelse med

hittills gällande regler i fråga om vattenföroreningar. Lagberedningen har

motsvarande bestämmelse i sitt förslag till ersättning för immissionsskada.

Den oskrivna grannelagsrättens skadeståndsregler bygger på principen

om strikt ansvar, alltså ett ansvar oberoende av uppsåt eller vårdslöshet.

Domstolarna har haft stöd för att tillämpa denna princip i motiven till

1909 års jordabalksförslag. Av uttalanden i förarbetena till 1941 års lagstiftning

om vattenförorening framgår, att avsikten var att i detta avseende

ansluta skadeståndsreglerna i 8 kap. vattenlagen till grannelagsrättens regler.

Så har också dessa skadeståndsregler tillämpats i praxis. Även om alla

skäliga reningsåtgärder vidtagits för att hindra skador genom vattenförorening,

kan företagaren bli skyldig att betala skadeersättning. I 1947 års jordabalksförslag

ansåg sig lagberedningen böra lagfästa den ståndpunkt som

redan intagits i praxis i fråga om immissionsskador.

De sakkunniga låter principen om strikt ansvar på immissionsområdet

komma till direkt uttryck i förslaget till lagtext. Beträffande varaktiga immissionsstörningar

innebär det att man kodifierar en princip som sedan

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

länge tillämpats i praxis. Som förut framgått föreslår jag emellertid ett vidare

tillämpningsområde än de sakkunniga genom att kravet på varaktighet

bortfaller. Också olägenheter och störningar som inte kan anses varaktiga

bör alltså falla under den nya lagen, dock inte om det är fråga om rena engångsföreteelser.

Enligt min mening finns det goda skäl att låta det strikta

ansvaret gälla inom hela tillämpningsområdet för lagen. En alltför vidlyftig

tillämpning av strikt ersättningsansvar kan man förhindra genom att uppställa

krav på att det skall vara fråga om väsentliga olägenheter som varken

är orts- eller allmänvanliga. Som framgår av vad jag förut har anfört

innebär principen om strikt ansvar inte någon nyhet på vattenvårdsområdet.

Jag bär härmed kommit in på vissa för ersättningsrätten grundläggande

frågor som diskuterats i tidigare lagstiftningsärenden och nu behandlas av

de sakkunniga och under remissbehandlingen. Väsentlighets- och ortsvanlighetsrekvisiten

går tillbaka till 1909 års jordabalksförslag, som i sin tur

bygger på förebilder i tysk rätt. Rekvisiten har i vattenlagen och i de tre jordabalksförslagen

utformats något olika, och meningarna har varit delade

om det närmare förhållandet dem emellan. I de senare jordabalksförslagen

är det ortsvanlighetsrekvisitet som helt träder i förgrunden. Där har också

vid sidan av väsentligheten och ortsvanligheten införts rekvisitet »besvärets

allmänna förekomst under jämförliga förhållanden», det s. k. allmänvanlighetsrekvisitet.

Vad först väsentlighetsrekvisitet beträffar bör det avse att utesluta mera

bagatellartade störningar, även om de går utöver vad som är vanligt. Det

bör utformas i anslutning till lydelsen i 8 kap. 30 § vattenlagen.

Ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten föreslås av de sakkunniga

bli grundläggande rekvisit i ersättningshänseende. De sakkunniga vill inte

lägga dessa rekvisit som grund vid utformningen av tillåtlighetsreglerna

men finner det naturligt att tillmäta det förhållandet att en störning går

utöver vad som är vanligt i orten den största betydelse för frågan om strikt

ersättningsansvar skall inträda. Dessutom skall beaktas vad som allmänt

förekommer under jämförliga förhållanden på andra orter.

Från ett par håll utsätts ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten

för stark kritik. Sålunda ifrågasätter häradshövdingeföreningen om rekvisiten

ger tillräcklig ledning för ersättningsfrågornas bedömande. Många av

de erinringar som riktats mot ortsvanligheten i samband med kritiken av

lagberedningens förslag, t. ex. att begreppet är dunkelt och vagt, är enligt

föreningen tillämpliga också när det gäller ersättningsfrågor. I situationer

då det är fråga om successivt ökande immissioner från nytillkomna immissionskällor

eller då det gäller helt nya typer av immissioner ger rekvisiten

enligt föreningen en bristfällig ledning. Föreningen hävdar, att rekvisiten

bör ges en mindre avgörande betydelse och att väsentlighetskravet i stället

bör framhävas mer. Vattenöverdomstolen är kritisk mot allmänvanlighetsrekvisitet

och menar att man inte har något behov att begränsa skadestånds
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

104 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

skyldigheten med hänsyn till allmänvanligheten, när man i likhet med de

sakkunniga kopplar loss ersättningsreglerna från tillåtlighetsreglerna. Behovet

av rörelsefrihet i samhällsutvecklingen bör enligt vattenöverdomstolen

tillgodoses genom tillåtlighetsreglernas utformning. Rätten till skadestånd

bör inte vara beroende av hur förhållandena på en ort av helt annan

karaktär gestaltar sig. Vattenöverdomstolen anser, att rekvisitet som i sig

är oklart rent av kan leda till att den som förorenar oförstörda vattendrag

eller orörd natur kan bli fri från skadeståndsskyldighet. Enligt vattenöverdomstolen

synes ersättningsfrågorna kunna lösas tillfredsställande, om rekvisiten

väsentlighet och ortsvanlighet tillämpas på ett förnuftigt sätt. En ledamot

av vattenöverdomstolen anser dock övertygande skäl vara anförda

för att ersättningsskyldigheten utformas i enlighet med förslaget. Övriga

remissinstanser som särskilt uttalar sig i denna del framhåller, att väsentlighets-,

ort svanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten synes ha stöd i

rättstillämpningen.

Som jag redan har berört anser jag att man måste skilja mellan de grunder

som uppbär tillåtlighetsreglerna och de grunder som ersättningsreglerna

vilar på. Om man vid utformningen av tillåtlighetsreglerna skulle uppställa

det ortsvanliga som avgörande norm, skulle det, såsom immissionssakkunniga

framhåller, innebära en risk för att man så småningom passivt glider

mot allt sämre förhållanden. För att aktivt kunna motverka störningar måste

den allmänna skyldigheten att förebygga störningar även gälla ortsvanliga

sådana och möjlighet finnas att ingripa mot en störning även i det fall

att störningar av samma slag allmänt förekommer under jämförliga förhållanden

på andra orter. När det gäller förutsättningarna för den rent civilrättsliga

sanktionsformen skadestånd är läget däremot ett annat. I likhet

med de sakkunniga finner jag det naturligt att begränsa det strikta ersättningsansvarets

inträde till olägenheter av störningar som inte är ortsvanliga

eller allmänvanliga. Detta utesluter inte att skadeståndsskyldighet kan inträda

på annan grund även för ortsvanliga störningar. Till detta återkommer

jag senare.

Ortsvanligheten bör hänföras icke till den störande fastigheten utan till

den olägenhet en störning orsakar. Ortsbegreppet kan inte närmare bestämmas

i lagtexten. Med orten bör förstås den störda fastighetens omgivning.

Hur långt denna omgivning skall anses sträcka sig får överlämnas åt rättspraxis

att avgöra. Det torde finnas skäl att understryka att begreppet inte

bör tolkas alltför snävt.

Allmänvanlighetsrekvisitet fördes fram av lagberedningen i 1947 års jordabalksförslag

vid sidan av ortsvanlighetsrekvisitet. Ortsvanligheten ansågs

i vissa fall ej vara tillräcklig för att bedöma om en immission skulle anses

tillåten eller ej, och i sådant fall kunde enligt beredningen ledning hämtas

genom en jämförelse med vad som förekommer på andra håll. Bestämmelsen

synes främst ha föranletts av behovet att kunna förlägga nya industrier

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

till orter där dessa industrier ej är ortsvanliga. Men beredningen nämner

också det fallet att en företagare i ett industrisamhälle utsätter grannarna

för en immission av annat slag än som tidigare förekommit i orten.

Immissionssaklcunniga anser att vad som allmänt förekommer under jämförliga

förhållanden i andra trakter bör vara ett rimligt mått på vad som får

tålas utan ersättning.

Till en början är att märka att allmänvanlighetsrekvisitet synes ha en viss

motsvarighet i gällande rätt. Tendensen att låta trafikimmissioner uppgå till

särskilt hög nivå utan att man inskrider med skadeståndssanktion är ett uttryck

härför. Inom vattenrätten har allmänvanlighetssynpunkter kommit

till uttryck i rättsfallen NJA 1960 s. 726 och 1965 s. 359.

Det saknas enligt min mening anledning att avvika från de grundsatser

som tillämpas i stadgad praxis inom grannelagsrätten. I regel torde man

kunna begränsa det strikta ersättningsansvaret på sätt som hittills skett i

praxis enbart med tillämpning av väsentlighets- och ortsvanlighetsrekvisiten.

I vissa fall ger dessa emellertid inte tillräcklig ledning. Man bör då kunna

falla tillbaka på en jämförelse med förhållandena i stort. Allmänvanlighetsrekvisitet

bör dock tillämpas med en viss återhållsamhet. Som exempel

på fall då detta rekvisit kan medföra befrielse från ersättningsskyldighet kan

nämnas förlust av skönhetsvärde och bullerstörningar från en motorväg,

som dras fram genom en förut orörd natur. Det skulle inte vara rimligt att

medge ersättning enligt reglerna om strikt ersättningsansvar åt var och en

som lider olägenhet av någon betydelse genom buller från en motorväg med

åberopande av att motorvägar tidigare inte har förekommit i trakten. Det är

emellertid inte blott immissionens art utan även dess intensitet som skall beaktas.

En störning kan anses allmänvanlig endast upp till en viss nivå. Enstaka

skadelidande, som drabbas av olägenheter därutöver, t. ex. vid trafikimmissioner

sådana fastigheter som ligger mycket nära immissionskällan,

bör således ha rätt till ersättning.

Sammanfattningsvis anser jag starka skäl tala för att utforma den

grundläggande ersättningsregeln i enlighet med vad de sakkunniga föreslår.

Väsentlighets-, ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten bör alltså

ingå i lagförslaget.

Sådana skador som har sin grund i att den drabbade fastigheten eller den

skadelidande personligen tål särskilt litet, dvs. är speciellt immissionskänslig,

bör falla utanför regeln om strikt ersättningsansvar. Detta blir en

följd av ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten och torde stämma

överens med gällande rätt.

Som jag tidigare har antytt utesluter inte huvudregeln om strikt ersättningsansvar

att även andra skadeståndsprinciper och ersättningsregler kan

få praktisk betydelse. Sålunda kan, om någon speciell förutsättning för

strikt ansvar brister, den allmänna skadeståndsrättens oskrivna regler om

ansvar för vållande till sak- och personskada bli tillämpliga. I det fall som

4f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 37

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 7969

nyss nämndes då skada drabbar speciellt immissionskänsligt objekt kan försummelse

att vidta försiktighetsmått som betingas av de speciella förhållandena

grunda skadeståndsskyldighet (jfr NJA 1951 s. 55). En olägenhet

kanske inte överskrider det ortsvanliga, och strikt ansvar kan av den anledningen

inte komma i fråga. Olägenheten skulle emellertid ha kunnat förebyggas

eller minskas genom åtgärder som den störande bort iaktta. Den

skadelidande bör i ett sådant fall kunna grunda sin ersättningstalan på att

den störande vållat olägenheten genom underlåtenhet att vidta dessa åtgärder.

En remissinstans har framhållit att man genom kravet på skyddsåtgärder

och försiktighetsmått i övrigt inför en sträng culpastandard och att

den begränsning i det strikta skadeståndsansvaret, som kravet på ortsvanlighet

eller allmänvanlighet innebär, i praktiken inte torde få den betydelse,

som den kan synas ha, genom att ersättningsansvar likväl inträder på grund

av culpa. I det sammanhanget bör erinras om ett påpekande av de sakkunniga,

att frågan om vilka krav på försiktighetsmått man kan ställa kommer

i ett nytt läge genom den nya lagstiftningen och att det blir nödvändigt att

därvidlag göra skillnad mellan anläggningar som tillkommit före den nya

lagstiftningen och sådana som inrättats därefter.

De nu behandlade ersättningsreglerna begränsar inte den rätt till ersättning

som kan föreligga enligt bestämmelser i speciallagstiftning. Sålunda

gäller exempelvis särskilda regler om ersättning för skada från järnvägsanläggning

enligt 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs

drift. I vissa fall bör som jag tidigare anfört sådan verksamhet som är

specialreglerad uttryckligen undantas från den nu aktuella lagstiftningens

tillämpning. Detta gäller dock bara i det hänseende som specialregleringen

direkt omfattar. Frågorna om skyddsåtgärder och skadeersättningar vid

elektriska anläggningar regleras sålunda uteslutande av 1902 års lag om

sådana anläggningar, såvitt avser inverkan av elektrisk ström. Inträffar

däremot störning av annat slag från elektrisk anläggning bör den nu föreslagna

lagen bli tillämplig. Ett annat exempel är ersättning för skada från

atomanläggning. Särskilda regler gäller i detta fall enligt atomansvarighetslagen.

Flera remissinstanser efterlyser klarare uttalanden i frågan huruvida fastighetsägare

bör vara underkastad strikt ansvar i fall då störningarna orsakas

av annan än fastighetsägaren. Det framhålls att besvärande rättsosäkerhet

kan uppkomma, om man inte noga klargör vem som skall bära det strikta

ansvaret.

Enligt gällande rätt får från fall till fall avgöras i vad mån fastighetsägaren

kan göras ansvarig för störning från fastigheten som har sin grund

i annans förfogande över fastigheten. Ägarens ansvar torde vara beroende

av vilken rättsgrund för att bruka fastigheten som vederbörande kan åberopa

och även i övrigt ställa sig olika allt efter omständigheterna. Jag anser

därför att spörsmålet inte bör regleras i lagen. Så har ej heller skett i de fall

s. 107 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år i969

107

av liknande slag som behandlas i det till lagrådet remitterade förslaget till

jordabalk. Liksom tidigare får spörsmålet överlämnas åt rättspraxis.

När det gäller skadeståndsberäkningen uppkommer frågan om ersättning

skall utgå endast för den del av en skada som ligger över gränsen för vad

som enligt huvudregeln skäligen bör tålas eller för hela skadan. Olika meningar

gör sig här gällande. De sakkunniga menar, att det är naturligt att

grunda skadeståndsberäkningen på en fördelning av skadan i den mån det

låter sig göra att bestämma »överskottet». De framhåller dock, att bevisoch

bedömningssvårigheterna är stora, och påpekar vidare, att det ibland

just är immissionsöverskottet som utlöser skadan, t. ex. när det gäller men

för människors hälsa. Till slut måste det enligt de sakkunniga bli fråga om

en skälighetsbedömning med många möjligheter till nyansering. Flera remissinstanser

hävdar, att ersättning bör utgå endast för vad som ligger över

skälighetsgränsen, och anser sig ha stöd för sin uppfattning i gällande rätt.

Man kan i gällande rätt finna visst stöd för uppfattningen att en fördelning

av skadan bör ske. Emellertid finner jag i likhet med immissionssakkunniga,

att det inte går att ge ett entydigt svar på denna fråga. De situationer som

kan tänkas uppkomma varierar alltför starkt för att man skall kunna lösa

detta spörsmål genom en enkel formel. Här som i så många andra fall måste

frågan få sin lösning i rättstillämpningen.

Från något håll framförs önskemål om att få klart fastslaget en möjlighet

att från ersättning till fastighetsägare för skada som förorsakats av immitterande

verksamhet få avräkna nytta när — som ofta torde vara fallet

— verksamheten även medfört stegring av fastighetsvärdena trots att den

orsakar störningar. Här får enligt min mening allmänna skadeståndsrättsliga

grundsatser tillämpas. Enligt rättspraxis torde man åtminstone i vissa fall

kunna kvitta skada som drabbar en fastighet genom störningar från ett företag

i omgivningen mot nytta som uppkommer för fastigheten genom förelaget

(jfr NJA 1944 s. 516).

Immissionssakkunniga framhåller att s. k. allmän förmögenhetsskada

utan samband med person- eller sakskada är ersättningsgill på immissionsområdet

till skillnad mot vad som gäller på den allmänna culparegelns område.

Till stöd härför åberopar de sakkunniga två rättsfall, NJA 1936 s. 552

och 1940 s. 508. Enligt min mening är det tveksamt om dessa rättsfall berättigar

till den slutsats som de sakkunniga drar. I den juridiska litteraturen

förekommer auktoritativa uttalanden om rättsfallen som tyder på att

andra betraktelsesätt än grannelagsrättsliga varit avgörande (se Tidskrift

utgiven av Juridiska föreningen i Finland 1944 s. 105 och Karlgren, Skadeståndsrätt,

tredje uppl. s. 194). Inom vattenrätten torde allmän förmögenhetsskada

inte ersättas utan samband med skada eller intrång på fast egendom

eller på rättighet till sådan egendom. Enligt min mening får det liksom

hittills överlämnas åt rättspraxis att lösa frågan vilka skadetyper som bör

vara ersättningsgilla.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Immissionssakkunniga tar i sitt förslag upp en regel om att ersättning

kan jämkas, om den skadelidande medverkat till skadan genom eget vållande.

De sakkunniga framhåller, att det av allmänna rättsgrundsatser

torde följa, att den som inser att han löper risk att träffas av olägenhet genom

immission själv har att ta skälig hänsyn därtill och inrätta sig så att

olägenheten inte blir onödigt stor. Försummar han detta, kan han enligt de

sakkunniga bli medvållande till inträffad skada och riskerar då att få ersättningen

jämkad. Av stor praktisk betydelse är enligt de sakkunniga att

medvållandet kan bestå i passivitet. Sålunda framhåller de sakkunniga, att

underlåtenhet från skadelidandes sida att fästa inunittentens uppmärksamhet

på skador och skaderisker bör, oavsett skadans art, kunna tillmätas betydelse

för ersättningsskyldigheten. Detta anser de sakkunniga bäst kunna

ske inom ramen för en allmänt hållen regel om jämkning vid medvållande.

Även om medverkansregeln i 6 kap. 1 § strafflagen får anses tillämplig i förevarande

fall, är det enligt de sakkunniga befogat att i lagtexten skriva in en

särskild regel om jämkning vid medvållande.

Remissinstanserna godtar i allmänhet de sakkunnigas förslag. Dock framhålls

att medvållande från den skadelidandes sida som grund för nedsättning

av skadestånd torde följa av allmänna skadeståndsrättsliga principer.

En remissinstans anser det med hänsyn härtill olämpligt att på detta

område tillskapa en särskild jämkningsregel. Från något håll påpekas att

det kan synas väl strängt mot den skadelidande att jämkning på grund av

medvållande kan föranledas av att den skadelidande underlåtit att fästa

immittentens uppmärksamhet på skador och skaderisker. Från annat håll

understryks betydelsen av uttalandet att passiviteten hos den skadelidande

kan bedömas som ett medvållande som kan föranleda jämkning av ersättningen

ända ned till noll.

Jag delar uppfattningen att det redan av allmänna regler följer att ersättning

också i förevar ande fall kan jämkas om den skadelidande medverkat

till skadan. Det saknas anledning att på det område som den nya lagen

omfattar frångå den allmänna medverkansregeln. Beträffande denna regels

tillämpning torde de allmänna riktlinjer som de sakkunniga anger kunna ge

viss ledning. Förslaget bör i tydlighetens intresse innehålla en hänvisning

till allmänna skadeståndsrättsliga grunder.

Ett problem som uppkommer även i ersättningssammanhang är frågan

om prioritetens betydelse. Undantagsvis kan enligt de sakkunnigas mening

regeln om jämkning vid medvållande också bidra till lösningen av prioritetsfrågor.

Omständigheterna måste då emellertid vara speciella — innefatta ett

speciellt risktagande. Enligt de sakkunniga är lösningen av prioritetsproblemen

i allmänhet främst att söka i ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten.

Den som har inrättat sitt företag så att störningarna därifrån

inte överstigit vad som är vanligt i orten eller allmänt förekommer under

jämförliga förhållanden behöver sedan i regel inte riskera att bli ålagd er
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

109

sättningsskyldighet, om grannfastigheternas användningssätt ändras genom

ny bebyggelse och olägenheter uppkommer vid det nya användningssättet.

Anledningen härtill är då enligt de sakkunniga inte att immittenten var

först på platsen utan att olägenheterna redan är ortsvanliga eller allmänvanliga,

s. k. kollektiv prioritetsrätt.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till de synpunkter som de sakkunniga

anför. Även om praxis uppvisar fall, där man synes ha tillmätt prioriteten

betydelse vid sidan av ortsvanligheten, bör dock huvudregeln vara att man

endast undantagsvis tar hänsyn till individuella prioritetssynpunkter. Sålunda

bör den som bebygger sin fastighet i överensstämmelse med gällande

byggnadsbestämmelser normalt inte anses medvållande till senare inträffande

immissionsskador, även om byggnadsbestämmelserna var olämpliga

med hänsyn till risken för störningar från äldre anläggningar. Dock bör man

kunna kräva av den byggande att han vid bebyggandet av fastigheten tar

sådan hänsyn till äldre störande anläggningar att onödiga störningsrisker

undviks.

De sakkunniga inför en möjlighet att i immissionsfall bestämma ersättning

för framtida skada. Som förebild har de sakkunniga haft vattenlagens

regler i ämnet. Den omständigheten att många anläggningstyper samtidigt

är vatten- och luftförorenande gör det naturligt att söka en lösning i anslutning

till motsvarande bestämmelser i vattenlagen. Emellertid framhåller de

sakkunniga att möjligheten att få till stånd en förhandsbestämning av immissionsersättning

torde kunna utnyttjas endast i ett begränsat antal fall.

I de sakkunnigas förslag hänvisas beräffande beräkningen av framtida

skada till bestämmelserna i 9 kap. vattenlagen. Härför talar enligt de sakkunniga

inte bara det sakliga sambandet mellan vattenföroreningar och

immissioner utan även den omständigheten att ersättningsfrågorna enligt

förslaget i båda fallen skall handläggas av vattendomstolsorganisationen

och att det skulle innebära besvärliga tekniska komplikationer, om olika

ersättningsprinciper skulle tillämpas. Genom hänvisningen får vidare nedsättningsfrågan

en tillfredsställande lösning enligt beprövade linjer. Förslaget

medför, att vattenlagens generösa ersättningsregler, som bl. a. tar hänsyn till

affektionsvärde, blir tillämpliga.

De sakkunniga räknar med att ersättning för framtida skada i immissionsfall

— när sådan över huvud blir aktuell — vanligen kommer att utgå

i form av årliga belopp och inte som engångsbelopp. I förslaget till immissionslag

finns en särskild bestämmelse om ersättning genom årliga belopp

och om möjlighet att jämka sådan ersättning.

Remissinstanserna har ingen erinran mot förslaget att ersättning skall

kunna bestämmas för framtida skada. Däremot framkommer delade meningar

om formen för ersättningen, engångsbelopp eller årliga belopp. En

remissinstans anser engångsbelopp olämpliga, eftersom de snabba tekniska

framstegen på mycket kort tid kan medföra, att tämligen svårartade im
-

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

missioner utan större kostnader kanske helt kan elimineras, och det därför

måste vara mycket vanskligt att för någon längre period bedöma det framtida

men som kan uppkomma genom viss verksamhet. Andra anser, att årliga

belopp bör vara en ersättningsform som skall användas endast i undantagsfall,

t. ex. då det är omöjligt att på förhand uppskatta en skada

till engångsbelopp eller då det finns särskild anledning att utdöma årliga

belopp.

Med hänvisning till att den i de sakkunnigas förslag gjorda hänvisningen

till 9 kap. vattenlagen avser endast framtida skada framhåller några remissinstanser

att ersättning för redan inträffad skada och för framtida skada

bör beräknas efter samma grunder. Med de sakkunnigas uppläggning blir,

påpekar vattenöverdomstolen, t. ex. den för den skadelidande förmånliga bestämmelsen

i 9 kap. 8 § vattenlagen tillämplig endast på framtida skada.

Vattenöverdomstolen framhåller, att det inte kan vara någon ändamålsenlig

lösning att låta ersättningsbedömningen ske efter olika grunder, beroende på

om ersättningen skall bestämmas på förhand eller ej. Hovrätten för Nedre

Norrland och häradshövdingeföreningen framför liknande synpunkter.

I en integrerad lagstiftning bör ingå en motsvarighet till bestämmelserna

i 9 kap. 47 § och 8 kap. 41 § vattenlagen om ersättning för framtida skada

och möjlighet att jämka sådan ersättning. I likhet med de sakkunniga

anser jag vidare, att denna ersättningsform bör kunna användas även när

ersättning skall utdömas för olägenhet av andra störningar från fast egendom

än vattenförorening. På grund av svårigheten att på förhand bedöma

en skada torde emellertid, såsom de sakkunniga framhåller, möjligheten

att utdöma ersättning för framtida skada kunna utnyttjas endast i begränsad

omfattning. Det bör enligt min mening stå öppet för parter och

domstolar att allt efter omständigheterna välja mellan engångsbelopp och

årliga belopp. Engångsersättning bör vara den normala formen.

Ersättningsbestämmelserna bör vara fullständiga och inte utformas som

hänvisningar till vattenlagen. Samma grunder blir därigenom gällande för

redan inträffad skada och för framtida skada.

Som en nyhet för immissionsområdet föreslår de sakkunniga en regel om

inlösen. Som förebild tjänar bestämmelsen i 9 kap. 3 § vattenlagen. Enligt

denna bestämmelse kan den som utför vattenuppdämning eller annan åtgärd

enligt vattenlagen bli skyldig att lösa in fastighet eller fastighetsdel

som skadas genom åtgärden. Förutsättningen är att fastigheten eller fastighetsdelen

blir onyttig för ägaren eller att det uppkommer synnerligt men

vid dess begagnande. Vidare krävs att ägaren begär inlösen. Bestämmelsen

gäller också t. ex. skada genom avloppsutsläpp. De sakkunniga föreslår (3

kap. 3 § förslaget till immissionslag) en motsvarande bestämmelse för immissioner.

De sakkunniga räknar inte med att inlösenregeln skall få någon

praktisk betydelse i vattenföroreningsfallen. De framhåller att, såvitt de

känner till, frågan hittills inte aktualiserats i rättspraxis. Däremot utgår de

s. 111 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 111

sakkunniga från att inlösen kan komma i fråga på immissionsområdet.

Särskilt nämner man fastigheter som utsätts för störningar från flygplatser

och motorvägar men också fastigheter i omedelbar närhet av en stor industriell

immissionskälla.

Förslaget vinner anslutning eller lämnas utan erinran i remissyttrandena.

Jag delar uppfattningen att en inlösenföreskrift av vattenlagens modell

har en funktion att fylla i regelsystemet på miljövårdsområdet. Inte heller

jag tror att inlösenfrågor kan få större betydelse än nu på vattenvårdsområdet.

Lagstiftningens syfte är ju att man genom skyddsåtgärder o. d. skall

motverka förorening så att i princip inga väsentliga olägenheter uppkommer.

Det är emellertid att märka att den föreslagna inlösenregeln är tilllämplig

oavsett om skadan härrör från ett i laga ordning medgivet företag

eller inte. Den skiljer sig därigenom från ersättningsreglerna i 9 kap.

vattenlagen, vilka i regel bara är tillämpliga i fråga om företag eller åtgärder

som tillstånd lämnats till enligt vattenlagen. Också om ett företag

av någon anledning inte blivit prövat — det kan t. ex. falla utanför koncessionsplikten

— kan alltså den drabbade fastighetens ägare enligt förslaget

påkalla inlösen om förutsättningar härför finns. Företagaren kan naturligtvis

möta en inlösentalan i sådant fall med ansökan om tillstånd till företaget.

Inlösenfrågan bör då förklaras vilande i avvaktan på utgången av tillståndsprövningen.

De sakkunniga antar att verkningar av sådan omfattning som förutsätts

för inlösen så gott som uteslutande torde komma i fråga när det gäller

immissioner som innebär risk för människors hälsa. Med anledning av

vissa remissyttranden vill jag framhålla att de sakkunnigas uttalande

naturligtvis inte skall förstås så att skadeverkningarna måste överskrida det

hälsovådligas gräns för att kunna beaktas. Också andra omfattande eller

intensiva skador —- t. ex. på hus, växtlighet o. d. — kan vara inlösengrundande.

Ett par remissinstanser efterlyser uttalanden om vilka principer som

skall följas vid bestämmandet av lösenbelopp. I ett av yttrandena hänvisar

man till vattenlagens ersättningsregler och i ett annat till expropriationslagens.

Flera skäl talar enligt min mening för den senare linjen.

Genom att reglerna om vattenförorening bryts ut ur vattenlagen och förs

samman med bestämmelserna på immissionsområdet finns det inte samma

anledning som med de sakkunnigas uppläggning att anknyta till de vattenrättsliga

ersättningsreglerna. Däremot blir sambandet med expropriationsrätten

starkare. Sålunda skall ersättningsfrågorna bedömas av fastighetsdomstol

som också torde få hand om tillämpningen av expropriationslagen.

Vidare kan inlösen enligt expropriationslagen och enligt den föreslagna lagstiftningen

ibland förekomma samtidigt vid ett och samma företag. Jag tänker

särskilt på sådana fall då fastigheter exproprieras för en flygplats eller

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

en motorväg. Buller eller luftförorening från flygtrafiken respektive biltrafiken

kan medföra så stora olägenheter för andra fastigheter i trakten att

inlösengrund föreligger beträffande dessa fastigheter. Det är naturligtvis

önskvärt och lämpligt att lösenbeloppet så långt möjligt fastställs efter enhetliga

grunder i samtliga inlösenfallen, oavsett om dessa grundas på expropriationslagen

eller denna lagstiftning.

Jag anser alltså att expropriationslagens regler bör följas när det gäller

att bestämma inlösenbeloppets storlek. Men också i övrigt bör expropriationslagen

följas i tillämpliga delar. Av särskilt intresse är reglerna om

hur ersättning skall erläggas och när expropriation skall anses fullbordad.

Både de sakkunniga och en del remissinstanser berör vissa andra expropriationsfrågor

som har samband med förslaget. I anslutning till ett uppslag

av flygbullerutredningen framhåller de sakkunniga sålunda att det är önskvärt

att expropriation skall kunna ske också när ändamålet är att tillskapa

frizoner kring stora trafikanläggningar. Jag anser för min del att denna

fråga är väl värd att övervägas närmare. Det bör dock ske inom ramen för

pågående översyn av expropriationslagstiftningen. Expropriationsutredningen

framhåller i sitt yttrande att utredningen f. n. uppmärksammar

frågan.

Ett annat expropriationsproblem som de sakkunniga berör utan att förorda

någon lösning avser utvidgning av sakägarbegreppet. Också här ligger

ett uppslag av flygbullerutredningen till grund. Utredningen menade

att man måste uppge det nuvarande snäva expropriationsrättsliga sakägarbegreppet

och bereda samtliga intressenter som störs av flygplatsbuller

tillfälle att kräva ersättning i expropriationsmålet. I likhet med de sakkunniga

anser jag att det närmast ankommer på expropriationsutredningen

att överväga också denna fråga. Utredningen har förklarat att man har sin

uppmärksamhet riktad på den. Mitt förslag om inlösen och ersättningar på

miljövårdsområdet torde inte försvåra expropriationsutredningens överväganden.

I flera remissyttranden tar man upp frågan om rätt för företagare att

kräva inlösen av hans fastighet eller ersättning för åtgärder som han nödgas

utföra. Denna synpunkt framhävs särskilt när det gäller jordbruket

som immissionskälla. Tankegången är i huvudsak den att det inte är rimligt

att ett jordbruksföretag som varit först på platsen skall utan gottgörelse

kunna tvingas att lägga ned driften eller vidta betungande skyddsåtgärder

av hänsyn till en senare framväxande bebyggelse. I några yttranden

synes man mena att det allmänna bör ha en inlösenplikt i sådana fall. Enligt

andra yttranden bör inlösen- eller ersättningsplikt åvila dem som vill

undgå störning.

De synpunkter som jag nu har berört är av stor räckvidd. Frågan om inlösenskyldighet

för det allmänna är bara en del av det större problemet om

finansieringshjälp över huvud taget till miljövårdsåtgärder. Vad gäller in
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

113

lösen- och ersättningsskyldighet för dem som vill skydda sig mot miljöstörning

har jag följande uppfattning.

Ersättningsskyldighet av denna art skulle inte innebära någon principiell

nyhet. Ett sådant system finns i viss mån redan på vattenvårdsområdet.

Enligt 8 kap. 28 § andra stycket vattenlagen kan sålunda en kostnadsfördelning

ske mellan vattenförsörjningsintresse och avloppsintresse. Innebörden

är i huvudsak följande. Ytvattentäkter för samhällen, livsmedelsindustrier

o. d. åtnjuter ett långtgående skydd. Den som vill släppa ut kloakvatten

i en sådan vattentäkt kan få underkasta sig särskilda reningskrav. Om det

finns risk för spridning av smitta, kan utsläppet förbjudas. Det blir då nödvändigt

att söka en annan lösning som kanske blir dyrare. Det samhälle eller

det företag för vars skull en dyrare lösning av avloppsfrågan måste sökas

kan åläggas att bidra till den ökade kostnaden efter skälighet. Motsvarande

regel gäller beträffande industriellt avloppsvatten (8 kap. 33 § vattenlagen).

En bidragsskyldighet av den typ som jag nu har beskrivit rimmar emellertid

mindre väl med det förslag till lagstiftning som jag nu lägger fram,

åtminstone vad gäller nya företag. Förslaget är ett led i en allmän skärpning

av vattenvårdens krav, särskilt vad gäller kommunala avloppsföretag. En

väsentlig grund för skärpningen är att de tekniska och ekonomiska förutsättningarna

för allsidiga lösningar av avloppsproblemen nu är större än

förut. Man bör inte längre vara bunden av den grundsyn som präglar gällande

bestämmelser om kommunala avloppsföretag — däribland bidragsregeln

i 8 kap. 28 § andra stycket -—• nämligen att ett samhälle inte kan förvägras

att utnyttja lämplig närliggande recipient. Samma betänkligheter gör sig

gällande i fråga om bidragsskyldighet gentemot nya företag och anläggningar

som medför luftförorening, buller e. d. Med hänsyn till vad jag nu har

anfört bör någon regel om bidragsskyldighet till förmån för nyanläggningar

inte finnas i den nya lagstiftningen.

Beträffande befintliga anläggningar är läget annorlunda. Vissa skäl kan

otvivelaktigt anföras till förmån för ett bidragssystem i dessa fall. Som jag

tidigare nämnt är prövningen av de befintliga anläggningarna förenad med

särskilda problem. De miljövårdande organen måste ha för ögonen vilka

sociala följder ett ingripande kan få, om företag måste läggas ned eller inskränka

driften. Det skulle naturligtvis vara lättare att ingripa med långtgående

åtgärder om företagaren lcunde erhålla bidrag till kostnaderna av

dem vilkas intressen skall skyddas. Frågan om bidragsskyldighet behandlas

dock inte av de sakkunniga. Åtskilliga svårlösta problem är förknippade med

ett bidragssystem, även om det begränsas till bestående företag. Frågan

kräver närmare övervägande och jag är inte beredd att nu förorda någon

lagstiftning. Jag vill dock framhålla att inget hindrar att prövningsmyndigheterna

tar hänsyn till frivilliga åtaganden att utge bidrag. I motiven till

8 kap. 32 § vattenlagen finns ett uttalande härom som är av intresse för

bidragsfrågan också idag. Departementschefen anförde i propositionen

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Tred je lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(1941:45 s. 114) att det kan tänkas att åläggande enligt 8 kap. 32 § om

långtgående åtgärder anses böra ges bara under förutsättning att bidrag

därtill erhålls från de intressen som påkallar åtgärderna. Någon särskild

bestämmelse som ger stöd åt en sådan tillämpning ansåg han inte vara behövlig.

Enligt min mening har detta uttalande allmän giltighet. Utan stöd av

uttrycklig bestämmelse bör det alltså vara möjligt för prövningsmyndighet

att ålägga ett förorenande eller immitterande företag särskilda skyddsåtgärder

utöver sådana som eljest skulle kunna krävas, under förutsättning att

den intressent eller grupp av intressenter som påkallar åtgärderna förbinder

sig att betala merkostnaderna. Ibland kan det säkert vara lämpligt att myndigheten

aktivt verkar för att få till stånd sådana samförståndslösningar.

6.10 Avgifter in. m.

I den allmänna debatten under senare tid har man ägnat stort intresse åt

frågan om miljövårdsavgifter. De sakkunniga behandlar inte frågan eftersom

de anser att den faller utanför uppdraget. Flera remissinstanser, bl. a.

vattenöverdomstolen, ställer sig positiva till tanken. Det finns också enstaka

negativa remissuttalanden. Naturvårdsverket berör i sitt förslag den särskilda

avgift — fiskeavgift — som regleras i 8 kap. 34 § vattenlagen. Verket

menar att frågan om denna avgift torde behöva omprövas men att detta

fordrar utredning. Några remissinstanser uttalar sig för en vidgning av

området för fiskeavgift. Vattenöverdomstolen däremot ifrågasätter om den

nuvarande avgiften bör behållas. Längst av remissinstanserna i kravet på

en allmän milj övårdsavgif t går handelshögskolan i Stockholm som ser ett

utbyggt avgiftssystem som ett alternativ — och teoretiskt sett ett bättre

sådant — till systemet med reglerande lagbestämmelser.

En allmän milj övårdsavgif t skulle enligt vattenöverdomstolens förslag

läggas på större industriella anläggningar, såvida de inte utförts enligt

gällande bebyggelseplaner och företagaren vidtagit skäliga skyddsåtgärder.

Vattenöverdomstolen hänvisar till att liknande avgifter redan nu förekommer

inom vattenlagstiftningen. Enligt 2 kap. 10 § vattenlagen kan en årlig

avgift läggas på vissa vattenbyggnadsföretag. Avgiften används för att främja

fisket inom landet. För att tillgodose allmänna ändamål inom den bygd

som berörs har vattenregleringsföretag av viss storlek att betala årlig avgift

enligt 4 kap. 14 § vattenlagen. I fråga om industriella vattenföroreningar

finns bestämmelser om avgiftsskyldighet i 8 kap. 34 § vattenlagen. Också

denna avgift används för fisket inom landet.

Ett syfte med en allmän avgift anser vattenöverdomstolen vara att ersätta

skada som inte kan gottgöras enligt den föreslagna immissionslagen

med hänsyn till den begränsning av skadeståndsskyldigheten som det förordade

sakägarbegreppet medför. Vattenöverdomstolen anser vidare att avgiften

bör användas för allmänna ändamål inom anläggningens omgivning.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 115

Liknande uppfattning har en länsstyrelse som menar att en allmän avgift

skulle kunna användas t. ex. för att anordna sociala naturreservat och

andra kompensationsmiljöer.

Det är enligt min mening mycket svårt att finna en rättvis metod för

att konstruera en allmän avgift, om metoden inte skall bli alltför komplicerad.

Den nuvarande avgiften enligt 8 kap. 34 § vattenlagen bestäms

efter skälighetsuppskattning inom en vid latitud. Som jag har nämnt skall

avgiften emellertid tillgodose bara ett intresse, nämligen fisket. En så fri

uppskattning anser jag inte vara en tillfredsställande metod när det gäller

en allmän avgift som skall fastställas med beaktande av många olika allmänna

intressen. Jag vill vidare framhålla att det skäl för en allmän avgift som

vattenöverdomstolen anfört med hänvisning till den begränsning av skadeståndsskyldigheten

som det av de sakkunniga förordade sakägarbegreppet

medför bortfaller med den lösning av ersättningsfrågorna som jag har föreslagit.

Enligt min åsikt är ändamålet att tillgodose allmänna intressen med

anknytning till den bygd som drabbas av miljöstörningar värt allt beaktande.

Även om skäliga renings- och driftsåtgärder vidtas kan det ibland

kvarstå svårmätbara allmänna olägenheter i en miljöstörande anläggnings

omgivning. Detta är f. ö. den principiella motiveringen för avgiften enligt

8 kap. 34 § vattenlagen. Departementschefen yttrade nämligen i prop.

1941: 45 s. 117 att avgiften skall utgå på grund av de mera svårbestämbara

skador som inte kan motverkas genom andra åtgärder eller inte kan bestämt

lokaliseras.

De allmänna bygdeintressena kan emellertid tillgodoses enkiare på annan

väg än genom en avgift. Jag föreslår en bestämmelse som innebär att

Kungl. Maj :t i underställningsärenden kan förknippa tillstånd med villkor

för att tillgodose allmänna intressen inom den bygd som berörs. Som

modell för bestämmelsen bör den praxis tjäna som utbildats i ärenden

enligt 4 kap. 13 § vattenlagen. I samband med att Kungl. Maj :t lämnar

medgivande till vattenregleringsföretag som underställs Kungl. Maj :ts prövning

enligt detta lagrum brukar särskilda villkor föreskrivas för att främja

olika allmänna intressen i orten. Det kan vara fråga om kontanta bidrag

till gemensamma anläggningar eller till ortens näringsliv över huvud taget.

Villkoren kan också gå ut på att företagaren själv skall utföra anläggningar

eller åtgärder som är av allmänt intresse för bygdens befolkning.

Förfarandet tillämpas också i fråga om större vattenbyggnadsföretag som

hänskjuts till Kungl. Maj :ts avgörande enligt 2 kap. 20 § 3 mom. vattenlagen.

Ett system av den typ jag nu har beskrivit ger möjlighet att på ett smidigt

sätt kompensera allmänna olägenheter i ett företags omgivning vilka inte kan

ersättas i annan ordning. Ett nära till hands liggande exempel är att företaget

lämnar bidrag till eller utför fritidsanordningar eller fritidsområden i

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

stället för sådana som gått förlorade genom den miljöstörande anläggningen.

Jag anser vidare att den nuvarande avgiftsskyldigheten för vattenförorenande

industrianläggningar (8 kap. 34 § vattenlagen) bör upphöra. Det

är enligt min mening inte motiverat att ha kvar en avgift som gäller

bara för en del av miljövårdsområdet och dessutom endast tillgodoser

ett av de många allmänna intressen som berörs. Avgiften har inte heller

haft någon större ekonomisk betydelse. Det totala beloppet brukar röra sig

om 100 000 kronor om året. Redan utgående avgifter bör upphöra efter eu

lämplig övergångstid.

En annan men mycket mera begränsad synpunkt på avgifters styrande

verkan kommer fram i några remissyttranden, där man förordar avgift eller

särskild skatt på svavelhaltig brännolja. Syftet är att stimulera förbrukarna

att övergå till svavelfattigare oljor som är mindre farliga från luftföroreningssynpunkt.

I den allmänna debatten har man också nämnt andra ämnen

som bör beläggas med avgift, t. ex. blyhaltig bensin och fosfatrika tvättmedel.

Verkningarna av en avgiftsbeläggning är enligt min mening svårbedömbara.

Frågan kräver ingående överväganden. Det är inte heller nödvändigt

att ta ställning till frågan inom ramen för detta lagstiftningsärende, eftersom

avgifterna får ses som ett komplement och inte som ett alternativ till

lagstiftning. Vad särskilt gäller eldningsoljorna är att märka att Kung!.

Maj:t i en nyligen avlämnad proposition (1968: 122) föreslagit bestämmelser

i syfte att tvinga fram en successiv minskning av svavelhalten i oljorna.

Vidare är frågan om avvägningen av energiskatten på eldningsoljorna f. n.

föremål för behandling inom finansdepartementet. En proposition i frågan

förbereds.

Enligt immissionssakkunnigas mening är det av största betydelse att

man skapar motiv för frivilliga insatser på miljövårdsområdet. Ett sätt

som de sakkunniga framhåller är att vid inkomstbeskattningen införa gynnsammare

avskrivningsregler beträffande investeringar för vatten- och luftvård.

De sakkunnigas förslag om införande av sådana regler vinner mycket

starkt stöd hos ett stort antal remissinstanser.

Motionsyrkanden om gynnsammare avskrivningsregler beträffande investeringar

för vatten- och luftvård framställdes både vid 1965 och 1966

års riksdagar utan att då föranleda någon åtgärd från riksdagens sida

(BeU 1965: 10 och 1966: 7). Efter en ny motion i ämnet vid 1967 års riksdag

hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t att motionen skulle

överlämnas till företagsskatteutredningen för beaktande (BeU 34, rskr 170).

Detta har sedermera skett. Företagsskatteutredningen har i ett nyligen avgivet

förslag till ändrade avskrivningsregler för rörelse och hyresfastigheter

(SOU 1968: 26) föreslagit en utvidgning av inventariebegreppets omfattning

så att anordningar till förebyggande av vatten- och luftföroreningar vid av
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

skrivning i beskattningshänseende blir att hänföra till inventarier i rörelse.

Därigenom anser företagsskatteutredningen kravet på en snabb skattemässig

avskrivning av kostnader för anläggningar till förebyggande av sådana

föroreningar tillgodosett utan någon särbehandling av frågan. Utredningsförslaget

remissbehandlas f. n.

Ställning till frågan om gynnsammare avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen

för investeringar för vatten- och luftvård får tas sedan remissbehandlingen

av företagsskattutredningens förslag avslutats.

Specialmotivering

Utskottet återger här sådana delar av specialmotiveringen till förslaget

till miljöskyddslag, som är av särskilt intresse med hänsyn till de i ämnet

väckta motionerna.

Utskottet hänvisar i övrigt till propositionen s. 253—311.

4 §•

Departementschefen. Denna paragraf saknar motsvarighet i immissionssakkunnigas

förslag. Den ger emellertid uttryck för en princip som redan

gäller i fråga om avloppsvatten. Som framhållits i den allmänna motiveringen

kan principen sägas vara inbyggd i 8 kap. 32 § första stycket vattenlagen.

I förarbetena till 8 kap. vattenlagen framhölls att den som vill utföra

en industriell anläggning i viss utsträckning har möjlighet att välja mellan

flera platser och att det uppenbarligen kan vara av stor betydelse om en

fabrik läggs vid kusten i stället för vid ett mindre vattendrag ett stycke in

i landet. Denna valmöjlighet var en av anledningarna till att industriellt avloppsvatten

kom att behandlas strängare än kloakvatten i 8 kap. vattenlagen.

I vattendomstolspraxis har frågan om alternativ förläggningsplats haft viss

betydelse vid bedömningen av tillståndsansökningar. Principen blir nu gällande

i fråga om allt slags avloppsvatten. Detta är motiverat med hänsyn till

de tekniska möjligheter som numera finns att välja mellan flera recipienter

också för utsläpp av kommunalt avloppsvatten. Också när det gäller risken

för luftförorening, buller, skakning o. d. har valet av förläggningsplats ofta

avgörande betydelse för frågan om företaget bör få komma till stånd.

7 §•

Punkterna 1—3 i paragrafen har sin motsvarighet i 8 kap. 23 § tredje

stycket vattenlagen. Punkterna 4 och 5 motsvarar 8 kap. 32 § tredje stycket.

Departementschefen. 8 kap. 23 § tredje stycket vattenlagen innehåller

ett principiellt förbud mot att avleda helt obehandlat avloppsvatten från

vattenklosett eller från tätbebyggelse samt pressaft från siloanläggning eller

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

urin från djurstall. Undantag gäller om avledandet uppenbarligen kan ske

utan olägenhet. Motsvarande förbud och undantag förekommer i 8 kap. 32 §

tredje stycket i fråga om vassle och galvaniskt bad eller koncentrerat skölj - vatten från sådant bad. I de sistnämnda fallen kan medgivande lämnas av

Kungl. Maj :t efter underställning.

De nu berörda reglerna tillkom genom lagändring år 1956. Det ansågs påkallat

att komplettera den allmänna regeln om skyldighet att rena kloakvatten

med en minimiregel, varigenom inskärps att helt obehandlat kloakvatten

som regel ej får släppas ut. Departementschefen uttalade att det så

gott som alltid bör vara otillåtet att släppa ut kloakvatten utan en så jämförelsevis

enkel åtgärd som slamavskiljning. I fråga om pressaft och urin

från djurstall framhöll departementschefen bl. a. att skadorna karakteriseras

som elakartade och att det borde vara möjligt att utan större ekonomisk

uppoffring finna andra vägar att lösa problemet hur dessa avfallsämnen

skall behandlas. Liknande synpunkter anfördes i fråga om galvaniskt bad

och koncentrerat sköljvatten från sådant bad.

Naturvårdsverket föreslår att det principiella förbudet mot att släppa ut

helt obehandlat avloppsvatten från vattenklosett eller från tätbebyggelse

skall behållas. Som skäl åberopar verket att regeln innebär en minimistandard

som i stort sett motsvarar vad som kan krävas för ren glesbygd. Vidare

menar verket att regeln utgör en grund för straffsanktion mot den som inte

utför några som helst reningsåtgärder. I fråga om pressaft, urin från djurstall,

vassle och galvaniskt bad m. m. hemställer naturvårdsverket att det

föreskrivs absolut förbud med viss dispensmöjlighet. Den allmänna uppfattningen

hos remissinstanserna är att det behövs effektivare bestämmelser i

dessa delar.

Enligt departementsförslaget gäller de allmänna tillåtlighetsreglerna i 4—

6 §§ också i fråga om utsläpp av avloppsvatten i allmänhet. 7 § innehåller

emellertid en särskild, längre gående regel för vissa slag av avloppsvatten.

Regeln innehåller ett principiellt förbud mot utsläpp. Undantag kan dock

medges om det är uppenbart att utsläppet kan ske utan olägenhet för allmänna

eller enskilda intressen.

Första punkten avser avloppsvatten som härrör från tätbebyggelse eller

från vattenklosett och som ej undergått längre gående rening än slamavskiljning.

Den motsvarar första ledet i 8 kap. 23 § tredje stycket vattenlagen.

En skärpning föreligger emellertid i den målsättning som bestämmelsen

ger uttryck för. Det principiella förbudet i 8 kap. 23 § tredje stycket avser

det fall att avloppsvattnet inte undergått slamavskiljning. Förslaget

däremot avser det fall att avloppsvattnet inte undergått längre gående rening

än slamavskiljning. Den reella innebörden är att minimikravet på reningsåtgärder

sätts högre än förut. Enbart slamavskiljning kan sålunda

godtas bara i undantagsfall. I fråga om tätorter torde det praktiskt taget

aldrig kunna komma i fråga att stanna vid slamavskiljning som renings
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

metod. Normalt måste kraven här sättas betydligt högre. I glesbygd däremot

är förutsättningarna för att godta slamavskiljning ofta gynnsammare. Jag

vill understryka att man vid bedömandet av reningsfrågan också skall beakta

de risker som är förbundna med närsalter i avloppsvattnet.

Det förtjänar nämnas att gällande bestämmelser om statsbidrag till reningsverk

är utformade så att bidrag utgår bara till reningsverk som är

avsett för längre gående rening än slamavskiljning (SFS 1968: 308).

24 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 8 kap. 40 § första stycket vattenlagen

och 2 kap. 8 § första stycket förslaget till immissionslag.

Immissionssakkunniga. Bestämmelserna i 2 kap. 8 § förslaget till immissionslag

öppnar möjlighet att ändra villkor i skärpande riktning. Bestämmelserna

är inte avsedda att hindra den som en gång fått tillstånd att göra

ny ansökan i samma fråga. Liksom fallet är enligt vattenlagen bör det stå

honom fritt att underlåta att begagna tillståndet. Och han bör dä också ba

möjlighet att få det ersatt — helt eller delvis — av ett nytt tillstånd med

ändrade villkor. Därvid kommer frågan att prövas på grundval av de förhållanden

som föreligger när den nya ansökningen prövas.

Om talan angående omprövning väcks enligt 2 kap. 8 §, blir avgörandet

till slut beroende av en skälighetsbedömning med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet. Vid denna kan viss ledning hämtas trän de

grundläggande tillåtlighetsreglerna. Man får emellertid inte förbise att omständigheterna

vid omprövning skiljer sig på en väsentlig punkt frän dem

som föreligger vid tillåtlighetsprövning på grund av ansökan frän företagarens

sida. I omprövningsfallet är det genom tillständsbeslutet redan fastslaget

att den verksamhet som är föremål för tillståndet skall få drivas. Det

bör då inte få förekomma att domstolen meddelar ändrade föreskrifter som

är så ingripande att de gör verksamheten praktiskt taget omöjlig att driva.

Över huvud finns det enligt de sakkunnigas mening skäl att gå fram med

varsamhet mot den som lojalt har skaffat sig tillstånd och sedan lojalt följer

föreskrivna villkor.

Remissyttrandena. Den föreslagna tidsperioden av tio år anser vattenfallsverket

och kr af tv erksf öreningen vara för kort. Den bör antingen utgå

eller förlängas till 20 år. Några remissinstanser understryker de sakkunnigas

uttalanden om att omprövningen inte får leda till att verksamheten inte

kan drivas i fortsättningen och om att man bör gå fram med varsamhet mot

den som loj alt rättar sig efter villkoren.

Departementschefen. Jag har inte funnit anledning avvika från den av

immissionssakkunniga föreslagna tioårsgränsen. Det förtjänar understrykas

att detta är en minimigräns. Om utbyggnaden av företaget tar huvuddelen

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

av perioden i anspråk torde i regel förutsättningar för omprövning saknas

redan när perioden gått till ända. Beträffande de principer som skall följas

vid omprövningen kan jag i allt väsentligt ansluta mig till vad de sakkunniga

har anfört.

Omprövningsregeln i 8 kap. 40 § första stycket vattenlagen liksom motsvarande

regel i sakkunnigförslaget är begränsad till omprövning av villkor

som är förknippade med tillståndsbeslut. Däremot kan tillståndet som sådant

inte rubbas. Naturvårdsverket bar emellertid i sitt förslag till lagändring

pekat på önskvärdheten av att få till stånd samordnad sanering av olika

föroreningskällor vid samma vattenområde och har framhållit att det därvid

också bör finnas möjlighet att pröva om gällande domar när särskilda

skäl föreligger. Jag delar naturvårdsverkets uppfattning. En effektiv samordnad

sanering inom ett område kan bromsas upp genom att vissa avloppstöretag

inom området har gamla tillstånd att stödja sig på. Frän allmän

synpunkt är det önskvärt att ett ingripande inom ett saneringsomräde kan

ske över hela fältet. Det bästa resultatet, också från berörda företagares och

kommuners egen synpunkt, kan ofta nås bara om ingripandet omfattar alla

föroreningskällor. Andra stycket i paragrafen är i första hand till för att

möjliggöra sådana samlade lösningar. Meningen är inte att tillståndet skall

kunna återkallas helt. Men prövningsmyndigheten skall ha möjlighet att

anvisa annan lösning av utsläppsfrågan, t. ex. att avloppsvattnet förs över

till annan recipient.

Till skillnad från fall enligt första stycket kan omprövning enligt andra

stycket bara ske när tioårsperioden gått till ända.

Lagrådsbehandlingen

Lagrådet har i sitt utlåtande uppehållit sig bl. a. vid frågorna om koncessionsnämndens

sammansättning, om ersättning för kostnader för förfarandet

inför nämnden och om sakägares möjlighet att få yrkande om

förbud eller försiktighetsmått utanför ett tillståndsärende upptaget av nämnden.

Utskottet intar nedan lagrådets uttalanden i nämnda delar och hänvisar

i övrigt beträffande lagrådsberedningen till propositionen s. 357—391. 11

11 §•

Lagrådet:

Det erbjuder, såsom departementschefen framhållit, svårigheter att på förhand

bedöma omfattningen av koncessionsnämndens verksamhet. En väsentlig

del kommer emellertid säkerligen att utgöras av vidlyftiga ärenden,

avseende större anläggningar. Den tekniska anordningen av själva verksamheten

och av skyddsåtgärder mot störningar är här i regel av den beskaffenhet

att en ingående granskning är nödvändig. Härtill kommer att i sådana

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 121

ärenden bedömningen ofta måste innefatta en avvägning av delvis motstridiga

intressen, exempelvis mellan å ena sidan miljövårdsintresset — som

närmast företräds av naturvårdsverket — och å andra sidan verksamhetens

ekonomiska intresse eller ett ortsintresse av ökade arbetsmöjligheter. Om

det föreslagna systemet skall kunna fungera tillfredsställande är det givetvis

angeläget att nämnden genom sina avgöranden förvärvar auktoritet och

anseende för opartiskhet. Förutsättningar måste skapas för att nämnden

verkligen skall kunna utöva en självständig bedömning.

Enligt uttalande av departementschefen innebär förslaget att koncessionsnämnden

erhåller en fristående och i viss mån domstolsliknande ställning;

nämnden sägs närmast få karaktär av ett opartiskt skiljeorgan.

Lagrådet ansluter sig till de grundläggande synpunkter som sålunda varit

bestämmande för uppläggningen av förslaget i denna del. Enligt lagrådets

uppfattning framstår det emellertid som ett önskemål att koncessionsnämndens

sammansättning ytterligare förstärks. Antalet ledamöter

kan av naturliga skäl inte göras alltför stort. Åtskilligt synes emellertid

vara att vinna om antalet sättes till fem i stället för fyra. Det kan då påräknas

att diskussionen tillförs ytterligare synpunkter och den omröstningssituationen

att utgången bestäms av två röster mot två kommer i regel inte

att kunna inträda. Lagrådet anser således att i nämnden, utöver det i förslaget

angivna antalet ledamöter, bör tjänstgöra ytterligare en fast ledamot.

Ehuru vissa fördelar skulle vara förenade med en föreskrift att denne

skall vara lagfaren, vill lagrådet förorda att ledamoten i stället skall vara

tekniker. De tekniska frågorna lär nämligen ofta kunna bli svårbedömda

och erfarenheterna från vattendomstolarna av två tekniker har uppgivits

vara gynnsamma. Det synes vara naturligt att en av dessa tekniker närmast

bör företräda sakkunskap om föroreningar i vatten och den andre närmast

sakkunskap om luftföroreningar. — Lagrådet har vid sin bedömning av dessa

frågor förutsatt att till ordförande utses en framstående jurist med långvarig

domarerfarenhet, bl. a. av vattenrätt.

I enlighet med det sagda föreslår lagrådet de ändringarna att i paragrafens

första stycke ordet »tre» ersätts med »fyra», att i andra stycket den andra

punkten anges avse två ledamöter i stället för en och att i fjärde och femte

punkterna ordet »fjärde» utbyts mot »femte».

I tredje stycket av paragrafen stadgas bl. a. om utseende av ersättare för

ledamöterna. Lagrådet ifrågasätter om det inte kommer att vara nödvändigt

att redan från början utse ersättare för samtliga ledamöter, eftersom ledamot

kan vara förhindrad på grund av jäv, semester eller sjukdom.

Enligt lagrådets mening bör den som tar säte i nämnden ha avlagt domared.

En bestämmelse härom bör tilläggas i paragrafen.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

F. d. justitierådet Lind:

Andra stycket innehåller att förutom ordföranden och en teknisk ledamot

— enligt lagrådets förslag två tekniska ledamöter — skall i koncessionsnämnden

ingå dels en ledamot med erfarenhet av frågor som faller

inom verksamhetsområdet för naturvårdsverket (tredje punkten) dels en

ledamot med erfarenhet av antingen industriell eller kommunal verksamhet.

Dessa två sistnämnda ledamöter kan med viss rätt sägas representera

motstående intressen. Utökas ledamöternas antal på sätt lagrådet föreslagit

blir detta motsatsförhållande mindre dominerande och nämndens ställning

av opartiskt skiljeorgan understryks. Att jävsregler kan åberopas mot dessa

»partsrepresentanter» liksom mot andra ledamöter framgår av 12 §. Jag

har icke någon erinran mot bestämmelsen i tredje punkten i och för sig.

Det måste emellertid påpekas att i vissa lägen naturvårdsverket redan på

förhand har intagit en viss ståndpunkt. Jag syftar här främst på fall då

verket förbundit en dispens med vissa villkor och företagaren begär tillstånd

hos nämnden just för att slippa dessa villkor samt vidare fall då verket

enligt 41 § yrkar förbud mot viss verksamhet. Enligt min mening är

det önskvärt att i dylika ärenden naturvårdsverkets chef — oavsett om han

deltagit i verkets beslut — icke är ledamot i nämnden och beträffande andra

ledande tjänstemän i verket kan återhållsamhet vara påkallad; det må

inskjutas att bestämmelsen i andra stycket tredje punkten av förevarande

paragraf ingalunda uppställer något krav att ledamoten vid tillfället tillhör

eller ens att han någonsin skall ha tjänstgjort i verket. Men i övrigt

är det knappast tillrådligt att avstå från den sakkunskap som är representerad

i naturvårdsverket. Anses dessa synpunkter böra tillgodoses, kan detta

ske antingen genom införande av ett tillägg till 12 § eller också ■— måhända

lämpligare — genom att nämnden från fall till fall under hand avgör

om den ordinarie ledamoten bör ersättas med suppleant.

Så gott som undantagslöst torde förvisso råda enighet mellan koncessionsnämnden

och naturvårdsverket när det gäller de allmänna grundsatser som

bör tillämpas. I anledning av att i remissprotokollet uttalas att ett direkt

inflytande från naturvårdsverket -— genom ledamotskap i nämnden — kan

vara ägnat att främja enhetlighet i miljövårdspolitiken, må framhållas att

enligt förslagets konstruktion nämndens uppgifter innefattar befogenhet att

ersätta naturvårdsverkets beslut med beslut av annat innehåll. I princip är

nämnden alltså oförhindrad att frångå riktlinjer som naturvårdsverket dragit

upp. I sista hand kan avgörandet komma att vila hos Kungl. Maj :t.

Justitierådet Alexander son, regeringsrådet Ringdén och justitierådet Conradi:
Förutom

ordföranden och en teknisk ledamot —- enligt lagrådets förslag

två tekniska ledamöter — skall i koncessionsnämnden enligt det remitterade

förslaget ingå dels en ledamot med erfarenhet av frågor som faller inom

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

verksamhetsområdet för naturvårdsverket, dels en ledamot med erfarenhet

av antingen industriell eller kommunal verksamhet. Departementschefen

har i anslutning härtill uttalat att det bör vara möjligt, särskilt vid prövningen

av anläggningar som utgör stora miljövårdsproblem eller av principiellt

viktiga tillståndsfrågor i övrigt, att naturvårdsverkets chef eller annan

ledande tjänsteman i verket deltar som ledamot i nämnden. Ett sådant direkt

inflytande för naturvårdsverket kan, säger departementschefen, vara ägnat

att främja enhetlighet i miljövårdspolitiken.

Till detta vill vi anmärka följande. Naturvårdsverket intar en så markant

partsställning inför koncessionsnämnden, att det måste vara olämpligt att

verkets chef eller annan tjänsteman i ledande ställning hos verket är ledamot

av nämnden. En sådan anordning skulle vara ägnad att från början

skapa tvivelsmål om dess opartiskhet. Häremot kan enligt vår mening inte

anföras att industrin respektive kommunerna har en representant i nämnden.

Det bör nämligen observeras att denne ledamot — »den fjärde ledamoten»

enligt det remitterade förslaget —• vilken alltså skall ha erfarenhet

av industriell respektive kommunal verksamhet, är jävig om det företag

eller den kommun, där han är anställd, är part inför nämnden; han måste i

sådant fall ersättas av en suppleant. Naturvårdsverket lär praktiskt taget

undantagslöst ha tagit sådan befattning med förprövningen eller eljest den

förberedande handläggningen av ett ärende inför koncessionsnämnden — i

vart fall när det gäller större ärenden -— att verkets chef eller dess ledande

tjänstemän inte kan ha undgått att ta ställning till frågan. Enligt vanliga

principer för jäv är de därmed jäviga.

Att finna en person som, utan att vara anställd hos naturvårdsverket, har

erfarenhet av frågor som faller inom verkets ämbetsområde kan givetvis inte

vara omöjligt. Från exempelvis forskningsinstitutionerna och de naturvetenskapliga

fakulteterna bör kunna erhållas lämpliga personer.

Vi föreslår att i lagen införes en uttrycklig regel om att naturvårdsverkets

chef inte får vara ledamot av koncessionsnämnden. Samma förbud bör

gälla beträffande andra tjänstemän i ledande ställning inom verket. Eftersom

det torde vara svårt att i förväg fastställa vilka tjänstemän som härvidlag

bör undan tas, föreslås att det generellt föreskrives att tjänsteman hos

naturvårdsverket inte får tjänstgöra som ledamot i nämnden.

14 §.

Lagrådet:

I sista stycket föreskrives att koncessionsnämnden fastställer ersättning

åt sakkunnig som nämnden tillkallar. Varken 14 § eller förslaget i övrigt

innehåller däremot någon föreskrift om att nämnden kan tillerkänna sakägare

rätt att av sökanden få ersättning för sina kostnader på förfarandet

inför nämnden. Detta måste anses som en brist.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Koncessionsnämnden skall i viktiga hänseenden överta vattendomstols

befattning med avloppsmål. Vattenlagen innehåller regler om förfarandet

inför vattendomstol vilka tjänat som förebild när det gällt att utforma bestämmelserna

för koncessionsnämndens verksamhet. I 10 kap. 79 § vattenlagen,

vartill 11 kap. 65 § hänvisar, finns stadganden om rätt för sakägare

till ersättning för rättegångskostnad. Dessa går, såvitt nu är av intresse, i

stort sett ut på att sakägare har rätt att av sökanden få gottgörelse för sina

kostnader, oavsett utgången, under förutsättning att det varit av betydelse

för sakägaren att bevaka sin rätt i ärendet. — När någon motsvarighet härtill

inte tagits upp i förslaget, innebär detta alltså, att förläggandet av tillståndsprövningen

till koncessionsnämnd i stället för till vattendomstol

medför en försämring och försvagning av sakägarens ställning i förhållande

till vad som nu gäller.

Detta har betydelse i olika hänseenden. Sakägaren kan ha stort intresse

av att bevaka sin rätt redan i samband med tillståndsprövningen för att

eventuellt kunna förhindra företaget eller, vilket i praktiken nog är viktigare,

få till stånd ändamålsenliga skyddsåtgärder. Sedan tillstånd meddelats,

kan det ofta vara för sent för sakägaren att göra något effektivt; skadeståndsrätten

är för honom mera ett surrogat. Man måste räkna med att sakägaren

många gånger, kanske i regel, inte förmår att själv tillvarata sina intressen

på ett tillfredsställande sätt. Han måste ofta anlita advokat som kan

överblicka vad som behövs i fråga om ytterligare teknisk utredning o. dyl.

Det bör observeras att sakägarens ombud ej sällan klarare än andra inser

vilken betydelse som utredning på en viss, måhända dittills förbisedd punkt,

kan ha för sakägaren. Det skulle mot vad nu har sagts måhända kunna invändas

att naturvårdsverket kan hjälpa sakägaren inför koncessionsnämnden

och att såtillvida alltså föreligger en skillnad i förhållande till vattenmål.

Detta är bara delvis sant. Naturvårdsverket företräder i huvudsak allmänna

intressen. Det kan hända att de allmänna intressena kolliderar med

en sakägares intressen; naturvårdsverket kan då realiter bli sakägarens

motpart. Koncessionsnämnden skall givetvis tillse att enskilt intresse blir

vederbörligen beaktat. Men det är tydligt att detta i många fall inte räcker.

Inte så sällan torde den situationen kunna inträffa att frågan i ärendet gäller,

om en mindre sakägargrupps intressen skall träda tillbaka för att en

större grupp skall få sina intressen bättre tillgodosedda. Den lilla gruppen

kan då vara i behov av biträde.

Förslaget kan här medföra att en sakägare, som vet att han inte får ersättning

för sina kostnader, finner det klokast att ge upp utan att ha fått

sina synpunkter och krav effektivt framförda. Att utredningen sålunda

blir mindre fullständig beträffande ett enskilt anspråk kan visa sig vara en

brist i ärendets behandling över huvud taget. Att få en god och allsidig utredning

i dessa ärenden utgör också ett betydelsefullt allmänt intresse.

Från mera allmän synpunkt bör också följande framhållas. I nutidens

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

genomorganiserade, tekniskt komplicerade samhälle där den enskilde har

så svårt att göra sin stämma hörd kan det inte vara välbetänkt att på sätt

som sker genom förslaget försvåra för en part att komma till tals. Det är då

bättre att bibehålla den ordning som hittills gällt i vattenmålen.

Det lär vara avsikten att framdeles för alla förvaltningsmål införa regler

om rättshjälp och kanske också om skyldighet för part att betala ersättning

till motpart för rättegångskostnad. Frågan är dock ännu långt från sin lösning.

Man kan inte i förevarande sammanhang vänta på en sådan reform.

Naturligtvis kan en rätt att processa på motpartens bekostnad missbrukas.

Det kan inträffa att stor möda och inte obetydliga utgifter läggs ned på

en talan som är ganska obefogad. Detta kan dock motverkas genom en lämplig

utformning av reglerna om ersättning för rättegångskostnad.

Med åberopande av vad sålunda anförts föreslår lagrådet att i lagen införs

en bestämmelse av innehåll att koncessionsnämnden äger förplikta den som

utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten att till enskild

motpart utge skälig ersättning för kostnader på förfarandet inför nämnden,

om det varit av betydelse för denne att bevaka sin rätt i ärendet. För att

undvika rubbning av paragraf följ den i förslaget kan bestämmelsen upptas

som sista stycke i 14 §. — Lagrådets förslag medför ändringar i 48 och

49 §§.

36 §.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall koncessionsnämnden pröva frågor om tillstånd till

utövande av miljöfarlig verksamhet. Den som utövar eller ämnar utöva dylik

verksamhet kan hos koncessionsnämnden ansöka om tillstånd för att få

sin ställning tryggad för framtiden. I vissa fall är han skyldig att göra sådan

ansökan och drabbas av straff om han inte fullgör skyldigheten, varjämte

handräckning kan meddelas. Om skyldighet att begära tillstånd inte föreligger,

kan naturvårdsverket anlita utvägen att enligt 41 § hos koncessionsnämnden

påyrka att verksamheten förbjuds eller att den som utövar verksamheten

skall åläggas att vidta skyddsåtgärd eller annat försiktighetsmått.

Däremot har enligt förslaget enskild sakägare, som vill utverka förbud mot

verksamheten eller föreskrift om försiktighetsmått, inte rätt att vända sig

till koncessionsnämnden. Han är för dylik talan, liksom när det gäller ersättningsanspråk,

hänvisad till att framställa sitt anspråk vid domstol.

Man kan fråga sig om en sådan ordning är rationell. I tillståndsärende inför

koncessionsnämnden skall enskild sakägare höras; han har därvid möjlighet

att påkalla förbud eller vidtagande av försiktighetsmått. Det kunde då

ligga nära till hands att yrkande av honom om förbud eller försiktighetsmått

även utanför ett tillståndsärende borde upptas av koncessionsnämnden.

Man skulle därigenom slippa de säregna och stundom svårtillämpade

bestämmelserna i 36 § och 37 § andra stycket. Sakägaren skulle troligen

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

också på det hela taget få en bättre ställning. Rättegången vid domstol kan

bli både besvärlig och kostsam. Utredningen inför koncessionsnämnden däremot

förebringas i stor utsträckning genom anläggningsinnehavarens försorg,

och nämnden har att ex officio föranstalta om utredning (14 §). Koncessionsnämnden

kommer att ha stor erfarenhet av förbud och försiktighetsmått,

under det att prövningen av sådana åtgärder inte på samma sätt

blir en central uppgift för de domstolar som här är i fråga, nämligen fastighetsdomstolarna.

-— Det är visserligen sant att frågor om förbud och försiktighetsmått

å ena sidan samt ersättningsfrågor å den andra bär nära samband.

Detta samband föreligger emellertid också i tillståndsärendena utan

att förhållandet ansetts utgöra hinder mot att tillståndsprövningen förläggs

till koncessionsnämnden och prövningen av ersättningsfrågorna till domstol.

Det enda skäl av principiell betydelse som kan anföras till stöd för att

enskild sakägares yrkande om förbud eller vidtagande av försiktighetsmått

skall upptas av domstol och inte av koncessionsnämnden är att, när allmänt

intresse inte är hotat, störningen oftast är så lokalt begränsad att det kan

te sig naturligare att — i överensstämmelse med rättstraditionen — förlägga

prövningen till domstol.

Ehuru lagrådet hyser tvekan om lämpligheten av den i denna del föreslagna

ordningen, vill lagrådet inte motsätta sig densamma. I synnerhet om

41 § ändras på sätt lagrådet föreslår, så att för naturvårdsverkets ingripande

enligt nämnda paragraf inte skall fordras att allmänt intresse kräver det,

torde enskild sakägare i regel, om han så vill, kunna genom anmälan till

naturvårdsverket få sina synpunkter och krav prövade av koncessionsnämnden.

Därmed försvinner i hög grad de nackdelar som är förbundna med

den av departementschefen föreslagna uppdelningen av dessa frågor på koncessionsnämnden

och domstolarna.

Departementschefen i anledning av lagrådets uttalanden

Föredragande departementschefen anförde vid anmälan av lagrådets utlåtande

bl. a. följande.

Beträffande 11 § har i remissprotokollet framhållits att koncessionsnämnden

bör ha en fristående ställning i förhållande till naturvårdsverket. Lagrådet

stryker under betydelsen av detta och framhåller såsom angeläget att

nämndens oberoende ytterligare markeras och förstärks. Enligt lagrådets

mening bör såsom fast ledamot i koncessionsnämnden ingå ytterligare en

tekniker. Lagrådet föreslår vidare att ledamöterna i nämnden skall ha avlagt

domared. Enligt tre av lagrådets ledamöter intar naturvårdsverket en

så markant partsställning inför koncessionsnämnden att verkets chef eller

s. 127 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 127

annan tjänsteman i ledande ställning hos verket inte bör vara ledamot av

nämnden. En ledamot av lagrådet har annan uppfattning och anser inte tillrådligt

att avstå från den sakkunskap som är representerad i naturvårdsverket.

Han anser dock önskvärt att naturvårdsverkets chef inte är ledamot

i nämnden i sådana fall då verket redan på förhand har intagit viss

ståndpunkt, t. ex. väckt fråga om tillämpning av 41 §, och förordar en viss

återhållsamhet när det gäller andra ledande tjänstemän i verket.

För min del vill jag framhålla att nämnden skall fungera som en administrativ

prövningsmyndighet. Med hänsyn till arten och betydelsen av de

frågor som nämnden har att handlägga har jag ansett att nämnden bör ges

en domstolsliknande ställning. Det är också angeläget att nämndens verksamhet

blir ett led i en effektiv och samhällsgagnande miljövårdspolitik.

Mot denna bakgrund får man bedöma frågan om hur nämnden skall vara

sammansatt.

För en utökning av antalet ledamöter i koncessionsnämnden till fem talar

enligt lagrådet bl. a. att diskussionen i nämnden därigenom tillförs ytterligare

synpunkter och att den omröstningssituationen att utgången bestäms

av två röster mot två i regel inte uppkommer. Jag medger att de anförda

skälen talar för en utökning av antalet ledamöter. Mot en utökning talar

emellertid att viss risk uppkommer för att de fasta ledamöternas inflytande

kommer att stärkas i alltför hög grad och att de andra ledamöterna, vilka

skall ha särskild erfarenhet från de verksamhetsfält som nämndens arbete

rör, inte får den ställning som bör tillkomma dem. Jag finner inte tillräcklig

anledning att gå från den bedömning jag tidigare gjort i fråga om antalet

ledamöter i nämnden.

Naturvårdsverket kommer att ha tillgång till samlad expertis på hela det

område som lagen rör. Verkets experter kommer att ha praktisk erfarenhet

från detta område. Även om det utom verket går att finna personer som har

erfarenhet av frågor som faller inom verkets ämbetsområde, kan det inte anses

lämpligt att avstå från den speciella sakkunskap på området som finns

inom verket. Härtill kommer att naturvårdsverket i särskilt hög grad kommer

att få ansvaret för den yttre miljövården. Det kan förväntas att verket

upprättar översiktliga, långsiktiga planer för miljövården. Inte minst för

förverkligandet av denna planering synes det vara av värde att den tredje

ledamoten i nämnden kan hämtas från naturvårdsverket. Det medför möjlighet

inte bara för naturvårdsverket att få den långsiktiga planeringen beaktad

i tillståndsärenden utan också för koncessionsnämnden att genom

sina beslut inverka på den långsiktiga planeringen. Allt detta torde kunna

främja en enhetlig miljövårdspolitik.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör något hinder för naturvårdsverkets

chef eller annan tjänsteman hos verket att vara ledamot av koncessionsnämnden

inte föreligga. En annan sak är att den som i naturvårdsverket

beslutat i dispensärende eller beslutat om åtgärd enligt 26 eller 41 §

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

är förhindrad att delta i avgörandet av samma ärende i koncessionsnämnden.

Detta följer av jävsbestämmelserna i 12 §.

Något krav på att nämndens ledamöter skall avlägga domared bör inte

uppställas.

Såsom lagrådet påpekar bör redan från början utses ersättare för samtliga

ledamöter i nämnden.

I fråga om sakägares rätt till ersättning för kostnader vid prövning av

frågor inför tillståndsgivande myndighet föreslår lagrådet att det i 14 § tas

in en bestämmelse som ger sakägare rätt till kostnadsersättning, motsvarande

vad som f. n. gäller i ansökningsmål enligt 8 kap. vattenlagen. Lagrådet

framhåller att förslaget, när det gäller vattenföroreningar, innebär en

försämring och försvagning av sakägares ställning i förhållande till vad

som nu gäller. Sakägaren kan enligt lagrådets mening ha stort intresse av

att bevaka sin rätt redan i samband med tillståndsprövningen för att eventuellt

kunna förhindra företaget eller få till stånd ändamålsenliga skyddsåtgärder.

Förslaget kan enligt lagrådet medföra att möjligheterna att få

ärendena allsidigt belysta minskar.

En av grundtankarna bakom lagförslaget är att det behövs aktiva insatser

från det allmännas sida för att främja en god miljövård. Särskilt

när det gäller »storimmissioner» med vidsträckta verkningsområden och

när det gäller att komma till rätta med den sammantagna effekten av

många små störningskällor har den enskilde små möjligheter att hävda

sig och göra en insats. Det är därför nödvändigt att det allmänna har särskilda

organ med tillgång till olika experter för att fortlöpande kunna

kartlägga och följa förhållandena på olika orter och vid behov kunna ingripa.

Mycket av det som tidigare låg på den enskilde kan nu överlåtas på

tillsynsmyndigheterna. Dessa byggs ut kraftigt för att kunna fullgöra sina

uppgifter. Också det nya förprövningssystem som lagförslaget innefattar

utgör en garanti för att störningarna hålls på en låg nivå. På den stördes

sida sammanfaller de allmänna intressena i stor utsträckning med de

enskilda. Ju mer det allmännas insatser på miljövårdens område intensifieras

desto mer kommer också enskildas intresse av att få till stånd störningsfria

förhållanden att bli tillgodosett.

I överensstämmelse med denna grundtanke ger förslaget inte en enskild

sakägare rätt att hos koncessionsnämnden väcka fråga om förbud eller

försiktighetsmått beträffande viss verksamhet. Däremot är det inget som

hindrar att sakägare lägger fram sina synpunkter muntligen eller skriftligen

i ärende inför nämnden. Denna skall fatta sitt avgörande med beaktande

av både allmänna och enskilda intressen. Det ankommer i sista

hand på nämnden att föranstalta om den utredning som anses behövlig.

Den bör därvid vara lyhörd för enskild sakägares krav på ytterligare

utredning. I kostnadshänseende gäller enligt förslaget samma regler som

inom förvaltningsrätten i övrigt. Den enskilde sakägaren får alltså svara

s. 129 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

129

för sina egna kostnader. Att införa en rätt för sakägare att företa egna

sakkunnigutredningar på anläggningshavarens bekostnad är enligt min

mening inte lämpligt. De kostnader i övrigt som kan uppkomma för en

sakägare som vill bevaka sin rätt i ett ärende inför nämnden torde i regel

inte vara av den omfattning att de avhåller sakägaren från att framföra

sina krav och synpunkter.

Den av mig föreslagna lösningen av rättegångskostnadsfrågan innebär

att sakägarnas ställning i kostnadshänseende blir densamma oavsett om

den som vill utöva den miljöfarliga verksamheten begagnar sig av dispensvägen

eller vänder sig till den tillståndsgivande myndigheten.

I förhållande till vad som f. n. gäller om sakägares rätt till kostnadsersättning

enligt 10 kap. 79 § vattenlagen — och särskilt till den för sakägarna

generösa tolkning som lagrummet fått i rättstillämpningen — kan förslaget

onekligen synas medföra en försämrad ställning för sakägarna på vattenföroreningsområdet.

Emellertid är att märka att den nya miljövårdsorganisationen

innebär en väsentlig förstärkning även på vattenvårdens område, vilket

kommer sakägarna till godo. Koncessionsnämnden skall vidare på ett

helt annat sätt än som är möjligt för en domstol vara aktivt verksam för att

uttömmande och allsidigt utreda ärenden som kommer under dess prövning.

Dessutom bör erinras om att redan när den aktuella kostnadsregeln tillkom

år 1941 i samband med att bestämmelserna om vattenförorening infördes i

8 kap. vattenlagen tvekan rådde om vilken ställning sakägarna skulle få i

kostnadshänseende. Under förarbetena framhölls bl. a. att sakägare i allmänhet

inte skulle behöva kallas till förrättning, eftersom ersättning för olägenhet

genom förorening i allmänhet inte skulle bestämmas på förhand och

andra bestämmelser i förslaget innebar erforderliga garantier att vederbörliga

åtgärder mot förorening ändå blev iakttagna.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört är jag inte beredd att komplettera

förslaget med en kostnadsregel av det slag lagrådet förordar.

Utskottet hänvisar i övrigt till propositionen s. 392—398.

Motionerna

I anledning av propositionen 1969:28 väckta motioner

1 motionerna I: 945 av herr Brundin och II: 1085 av fru Sundberg in. fl.

anförs bl. a. att det enligt motionärernas mening är av största vikt att

koncessionsnämnden får en i förhållande till naturvårdsverket fri ställning.

Av denna anledning bör nämndens ledamöter, med undantag för den

som skall representera naturvårdsverket, utses bland personer som icke

vare sig som tjänsteman eller förtroendevald ingår i naturvårdsverkets

organisation.

Motionärerna anför vidare att det på goda grunder kan antas att en

5 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt 3 avd. Nr 37

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

avsevärd del av de fall som blir föremål för koncessionsnämndens prövning

kommer att beröra jord- och skogsbruksfastigheter. Det är angeläget

att vid dessa tillfällen i nämnden finnes någon som har direkt erfarenhet

från verksamhet som berör jord- och skogsbruk. Detta kan enligt motionerna

lämpligen ske genom att, på samma sätt som då det gäller ärenden

som avser kommunala förhållanden, ordföranden får möjlighet att i

fall som i huvudsak berör jord- och skogsbruksfastigheter inkalla som

fjärde ledamot person med sakkunskap på dessa områden.

Vad gäller ersättningsbestämmelserna anför motionärerna att en förutsättning

för att de ofta långtgående ingrepp, som kan bedömas önskvärda,

skall kunna genomföras utan att lagstiftningen uppfattas som kränkande

för den enskilda äganderätten, är att ersättningsbestämmelserna utformas

på ett sådant sätt att de i möjligaste mån håller den drabbade ekonomiskt

skadefri. Enligt 33 § förslaget till miljöskyddslag skall fastighetsägare som

vill fordra inlösen av sin fastighet väcka talan vid fastighetsdomstol. Om

yrkandet om inlösen ogillas, skall enligt förslaget tillämpas allmänna regler

om rättegångskostnad. Denna bestämmelse kan enligt motionärernas

mening komma att medföra att den som drabbas av miljöfarlig verksamhet

icke vågar väcka talan i ärendet mot bakgrunden av risken för att

han åsamkar sig betydande rättegångskostnader. Av denna anledning bör

den som berörs av miljöfarlig verksamhet äga samma rätt till ersättning

för rättegångskostnader, som tillkommer målsägare enligt expropriationslagen.

Endast i de fall då det är uppenbart att det föreligger oberättigad

talan bör enligt motionerna allmänna regler om rättegångskostnader tilllämpas.

I

I motionerna 1:946 av herr Dahlén in. fl. och 11:1086 av herr Wedén

in. fl. anförs bl. a. att man uppfattar det nu framlagda förslaget till miljöskyddslag

som en etapp på vägen i lagstiftningsarbetet. Det är angeläget,

att ett arbete snarast kommer till stånd på att förbättra och på längre

sikt ersätta den lagstiftning, som nu föreslås.

Förslaget har enligt motionärernas mening på avgörande punkter en

alltför traditionell hållning. Sålunda ansluter sig intresseavvägningsreglerna

i realiteten till våra gällande vattenföroreningsregler. Motionärerna

ifrågasätter också om det kan vara rimligt, att man också i fortsättningen

utgår från principen att miljöförsämringar i stor utsträckning skall tolereras

ersättningsfritt av sakägare, som drabbas av störningar.

Enligt motionärernas mening måste det fortsatta lagstiftningsarbetet

innefatta en grundlig och förutsättningslös analys av målsättningar och

metoder för samhällsinsatserna på detta område. Långsiktiga syftemål

måste åtminstone formuleras, även om ett förverkligande kanske måste

ske successivt. Som exempel på frågor, som bör prövas, nämner man (punkt

3, I—VII) följande:

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

I. Samordning av intresseavvägningsuppgifterna behöver enligt motionärerna

inte nödvändigtvis ske genom centralisering. Naturvårdsverkets

verksamhet enligt förslaget sägs vara uttryck för en centraliseringstendens.

Trots detta har enligt motionärernas mening samordningsfrågan ej

kunnat lösas. Redan i förhållande till bebyggelseplaneringen råder en

splittring. Koncessionsnämndens avgöranden binder enligt förslaget inte

planmyndigheternas handläggning. Vägföretag inordnas inte under den

föreslagna tillståndsprövningen etc. Koncessionsnämndens kapacitet är f. ö.

så liten, att reguljär koncessionsgivning måste bli ett undantag. Motionärerna

anser det troligt, att den reguljära koncessionsverksamheten kan

bli ett lika nödvändigt inslag i kontrollen av fastighetsinvesteringar, som

exempelvis tätbebyggelseplaneringen och byggnadslovgivningen är i dag.

Centrala myndigheter i Stockholm kan då inte behärska hela den mångfald

av intresseavvägningsuppgifter och bevakningsproblem, som uppkommer

ute på arbetsfältet. För detta fordras en betydande decentralisering.

Motionärerna framhåller, att alternativet till samordning genom centralisering

kan vara att nå samordning genom koncentration. Detta skulle innebära,

alt man gav ett underordnat samhällsorgan möjlighet att pröva intresseavvägningen

i dess helhet i normala fall, t. ex. både bebyggelseplanerings-

och störningsfrågor i ett sammanhang. Fackorganens bevakning skulle

med andra ord samordnas och behandlas av en myndighet på decentraliserad

nivå. En sådan långsiktig målsättning har bl. a. diskuterats av lantmäteristyrelsen

i dess remissvar (prop. s. 79—80). Motionärerna betraktar

det som en särskild svaghet, att förslaget inte klargör, vilket kommunalt organ,

som skall svara för kontakterna med de statliga tillsynsorganen.

II. Motionärerna anför, att centraliseringen av intresseavvägningsuppgifterna

enligt förslaget syftar till att nå en enhetlig tillämpning. De är tveksamma

om bärkraften i detta argument. Enligt motionärernas uppfattning

bär intresseavvägningsreglernas utformning vida större betydelse för konsekvensen

i tillämpningen. Eftersom de föreslagna reglerna utgår från, att

regelsystemet inte kan utformas så, att det ger klara lösningar håller man

för troligt, att inte ens koncessionsnämndens avgöranden kan bli särskilt

klargörande. Dispenser från naturvårdsverket och andra tillsynsorgan blir ju

dessutom den vanligaste formen för beslut i intresseavvägningsfrågor. I dessa

fall uppnås resultatet genom förhandlingar, som självfallet kommer att ge

ganska skiftande resultat. Motionärerna är därför övertygade om, alt en väsentlig

uppgift för lagstiftningsarbetet blir att åstadkomma intresseavvägningsregler,

som kan ge bättre vägledning för tillämpningen. Om utvecklingsvillkoren

för företagen — etableringar och åtgärdskostnader — får variera

i tillämpningen på ett från objektiva utgångspunkter helt ogripbart

sätt, kommer samhällsorganens behandling av olika företag nämligen inte

längre att kunna bli konkurrensneutral. Det är enligt motionärernas uppfattning

mycket angeläget, att regelsystemet inte hindrar en konkurrens på lik
5f

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 37

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

värdiga villkor om fastighetsbundna investeringar. Reglerna i förslaget anses

vara otillfredsställande på denna punkt. En långsiktig målsättning för

lagstiftningsarbetet bör vara att söka nå intresseavvägningsregler, där lokaliseringsfrågor

och åtgärdsinsatser kan bedömas med hänsyn till skadeverkningarna.

Med en sådan metod kan okänslig lokalisering redan i företagens

kalkyler framstå som ekonomiskt lönsammare än en störningskänslig etablering.

Ställs etableringsvillkoren i relation till störningsverkan, erhåller man

en neutral bedömningsgrund. Vidare kommer villkorsgivningen inte att i nationalekonomisk

mening försvaga konkurrenskraften, om insatserna betingas

av att man skyddar bl. a. störningskänsliga investeringar — t. ex. bostadsbebyggelse

— som representerar likvärdiga eller större värden än

störningskällan. Motionärerna säger sig vara medvetna om att dessa problem

är svårlösta. Men detta får inte hindra att man försöker finna lösningar.

III. Propositionsförslaget utgår enligt motionärerna från att miljöförsämringar

i stor utsträckning får framkallas ersättningsfritt. En långsiktig målsättning

bör enligt deras uppfattning i stället vara att eftersträva en reglering

av åtminstone alla ekonomiskt värderingsbara försämringar som uppkommer

vid störande exploatering. Syftet med en sådan princip är emellertid

inte i första rummet att fördela en mängd ersättningsbelopp. Den skulle

framför allt få betydelse, då det gäller att bestämma, vilka skadeförebyggande

åtgärder som behövs. Likaså kunde man med dessa utgångspunkter kanske

visa, att en alternativ lokalisering vore att föredra av hänsyn till skadeverkningarna.

IV. Motionärerna berör frågan om trygghetsverkan av koncessionsprövning

och anför bl. a. att koncessionsvillkoren enligt förslaget kan omregleras

helt eller delvis redan efter 10 år. Redan dessförinnan kan förändringar begäras,

om förhållandena ändras väsentligt. Väsentliga förändringar kan t. ex.

inträffa om störningskänsliga anläggningar inrättas i närheten av ett koncessionsprövat

företag. Detta kan leda till att kostnadskrävande förändringar

eller omställningar behövs i det störande företaget. Med förslagets regler kan

dessa kostnader drabba det redan etablerade företaget, eftersom skyddet genom

koncessionen är så begränsat. Något skydd mot skadeståndsanspråk får

företaget heller inte. Enligt motionärernas uppfattning är det knappast rimligt,

att koncessionsprövade företag skall ha en så osäker ställning. De anser

det troligt, att ingripanden mot tillståndsprövade företag blir ganska sällsynta.

Reglerna bör då inte uttrycka en rakt motsatt ståndpunkt. Det viktiga

är, att företagen kan underkastas fortsatt prövning vid ombyggnader och

kapacitetsförändringar, vilket också skall kunna ske enligt den nya lagen

(jfr §10).

I det fortsatta lagstiftningsarbetet bör enligt motionärerna undersökas,

om inte en annan utgångspunkt är motiverad. Det är troligen bäst också för

koncessionsprövningen, att granskningen sker så omsorgsfullt, att koncessionsgivningen

kan bli definitiv efter en viss tid, t. ex. 10 år.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

133

V. Motionärerna ifrågasätter om det inte vore lyckligast både ur företagens

och sakägarnas synpunkt, om koncessionsprövningen ledde till en slutlig

reglering av förluster, som motstående intressen utsätts för. För företagen

har det i varje fall sin givna betydelse, om trygghet kan nås mot nya anspråk,

åtminstone efter en viss preskriptionstid på t. ex. 10 år för oförutsedda

skador. För sakägarintressena vore det troligen också av stort värde, om

samhällsorganen medverkade till en slutreglering av kompensationsfrågorna.

Motionärerna delar inte uppfattningen, att samhället skall lämna sakägarintressena

helt utan stöd, med den rent formella motiveringen, att det inte

är en offentlig uppgift att reglera enskilda anspråk (prop. s. 237). Tvärtom

menar man, att sakägarna bör kunna erbjudas samhällets stöd vid koncessionsprövningen,

så att koncessionsmyndigheten medverkar till en uttömmande

reglering av kompensationsfrågorna. Framför allt kommer sakägarna

på detta sätt att kunna få sina intressen tillgodosedda utan att rättegångskostnaderna

lägger hinder i vägen.

VI. Motionärerna menar att det vore av stort intresse att få frågan om regleringsavgifter

för störande anläggningar närmare utredd. Vilka debiteringsgrunder

är t. ex. tänkbara? Kan distributionen av regleringsmedel tjäna

angelägna miljöpolitiska syften? Motionärerna anser att man redan nu

kan skönja intressanta användningsuppgifter för fonder, som finansierades

av regleringsmedel. Vi vet t. ex., heter det i motionerna, att ett stort behov

finns av återställningsåtgärder bl. a. av vissa svårt förorenade sjöar. Fn annan

intressant uppgift kunde vara att finansiera insatser för att skydda områden

genom fredning mot exploatering på detta sätt. Naturskyddsintressena

skulle därmed kunna lösa ut exploateringsföretag enligt de riktlinjer, som

drogs upp vid naturvårdsplaneringen.

VII. Motionärerna betonar att det är viktigt att riksplaneringens uppgifter

blir närmare klarlagda. Det är härvid särskilt nödvändigt, att en samordning

sker av utredningsarbetet, kanske främst med bygglagutredningen.

Begränsas utrymmet för fastighetsinvesteringar till vissa områden i landet,

koncentreras enligt motionerna exploateringen till dessa områden. Kontrollen

av fastighetsinvesteringarna bör såsom motionärerna förut anfört

utformas så att den inte hindrar en konkurrens på likvärdiga villkor i fråga

om etableringsmöjligheter och ekonomiska förpliktelser vid investeringarna.

Detta problem tilltar i betydelse, när tillgängliga expansionsområden begränsas.

En betydelsefull uppgift för lagstiftningen blir då att finna sådana metoder

för exploateringsförfarandet, att en effektiv konkurrensekonomi kan

utvecklas beträffande fastighetsinvesteringarna inom de områden, där exploatering

får försiggå. Detta problem måste få en enhetlig lösning genom

samordning av reglerna om bebyggelseplanering och koncessionsprövning.

Under punkt 4, a—d, berör motionärerna vissa frågor där enligt deras mening

kompletterande förslag bör framläggas.

a) Den minimiregel för rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, som

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

föreslås i 7 § punkt 1 miljöskyddslagen anser motionärerna otillräcklig. Utredningar

och undersökningar om vattenförstöring i t. ex. Mälaren och Östersjön

antyder enligt deras mening klart, att avloppsutsläppen leder till utbredda

förändringar och skadliga fjärrverkningar. Ytterligare reningskrav

måste på någon längre sikt ställas, om inte situationen skall bli ohållbar för

vattenförsörjning och fiske, badliv etc. Den slutliga målsättningen måste

vara, att vattnet återbördas till vattendragen med i princip likvärdig renhetsgrad.

I stället för minimiregler fordras inom kort en betydligt högre basstandard.

Nya reningsverk, som tas i bruk, bör vara utrustade för höggradig

rening. För äldre anläggningar bör en tidsplan anges, varigenom en utveckling

i etapper till detta reningskrav preciseras.

b) Motionärerna föreslår, att man förtydligar intresseavvägningsprinciperna

och utför en verklig ekonomisk jämförelse med skadeverkningarna, där

detta är möjligt. Så kan exempelvis ske, om känsliga anläggningar påverkas

av störningar (t. ex. vattenreningsverk, där reningskostnaderna ökar om

förorenande utsläpp äger rum). Denna princip bör också kunna få gynnsamma

verkningar på intresseavvägningsreglerna i övrigt, t. ex. för bedömning

av omfattningen av skadeförebyggande åtgärder. I lagtexten skulle —

förslagsvis genom omredigering av 2 § — kunna införas en lokaliseringsprincip

beträffande störande nyanläggningar. Den tankegång, som behöver

formuleras i lagtexten, kan sammanfattas så att en störande anläggning

skall välja en annan plats för verksamheten, om inte betydande vinster kan

påvisas genom den störande lokaliseringen vid en jämförelse med andra alternativ

— vinster som med säkerhet betydligt överstiger beräkningsbara

förluster för motstående intressen. Enligt de föreslagna reglerna krävs

över huvud taget ingen bestämbar ekonomisk intresseöversikt (båtnad), ens

när skadorna kan värderas.

c) Motionärerna anför att det i den nuvarande vattenföroreningslagstiftningen,

liksom på flera andra håll i vattenlagen, finns möjligheter att mot

ersättning företa åtgärder på annans mark i skadeförebyggande syfte. En

sådan möjlighet bör stå till buds också för att förhindra eller minska andra

former av störningar, t. ex. buller. Skyddsåtgärder, t. ex. vallar, som avskärmar

buller, kan ofta genomföras betydligt effektivare, om utrymme kan utnyttjas

på fastigheter, belägna mellan störningskällan, t. ex. ett flygfält,

och känsliga områden, t. ex. bostadsbebyggelse. Motionärerna anser därför,

att lagstiftningen bör kompletteras med regler som ger möjlighet att mot

ersättning förfoga över utrymme på främmande fastighet för att utföra skadeförebyggande

ågärder, om detta leder till betydande fördelar ur skadeförebyggande

synpunkt.

d) I motionerna framhålls att det är rimligt, att investeringar, som tillkommit

senare än den tillståndsgivna anläggningen, själva får bära kostnaderna

för de omställningar, som kan behöva företas i den störande anlägg
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

ningen. Lagförslaget skulle således behöva kompletteras med en ersättningsregel,

som kan tillämpas i sådana situationer.

Motionärerna berör till slut vissa frågor, där man förordar, att riksdagen

beslutar om ändringar i propositionen (punkt 4, I—V).

I. Enligt motionärernas uppfattning bör så viktiga störningskällor som

vägar och flygfält inte undantas från koncessionsprövningen. Den granskning,

som sker t. ex. vid antagande av vägplan enligt allmänna väglagen,

innebär främst en planering ur exploateringssynpunkt. Den hänsyn, som

kan tas till störda grannfastigheters förhållanden, har samma begränsningar,

som vid expropriation. Det är således egentligen bara förhållanden inom fastigheter,

som avstår mark, som blir föremål för någon mera ingående behandling.

Luftfartslagens regler om flygplatsexploatering sägs vara lika

ofullständiga. Dessa förhållanden är enligt motionärerna otillfredsställande.

De anser därför att det undantag till förmån för flygplatser, vägar och järnvägar,

som föreslås i 6 §, utgår. Den nya koncessionslagen bör tillämpas på

alla sådana nyanläggningar. Redan befintliga anläggningar kan skyddas

genom tillägg till lagens övergångsbestämmelser.

II. Enligt motionärernas mening har sakägar- och konsumentintressen

blivit dåligt tillgodosedda i förslaget. En förbättring, som redan nu kan

genomföras, är att förändra rättegångskostnadsreglerna så, att de inte i praktiken

försvagar sakägarbevakningen. Motionärerna anser, att sakägarnas

kostnader inför koncessionsnämnden skall ersättas av sökanden, så snart en

bevakning från sakägarhåll varit befogad. Förändringen kan enklast genomföras

genom ett tillägg till 14 § i lagförslaget. Den omredigering av lagtexten,

som behövs, har redovisats vid lagrådsbehandlingen (prop. s. 371).

III. En omedelbar förbättring av sakägarnas ställning i fråga om rättegångskostnaden

bör enligt motionärernas mening kunna genomföras vid

talan om inlösen enligt 32 § i förslaget. Enligt 33 § får sakägare själv svara

för rättegångskostnaderna, om begäran om inlösen ogillas. Talan kan emellertid

trots ogillande ha varit befogad. Motionärerna förordar därför en rättegångskostnadsregel,

som skyddar sakägaren, så snart hans talan haft fog

för sig. Har störningarna varit besvärande, bör han således slippa ansvar för

rättegångskostnader. En lämplig förebild till rättegångskostnadsregel återfinns

i 23 § andra stycket i 1943 års lag om allmänna vägar.

IV. Enligt motionärernas mening bör en kommun rimligtvis ha en självständig

rätt att föra talan mot beslut av koncessionsnämnden i frågor av

allmänt intresse, som berör kommunen, t. ex. i fråga om tillstånd eller förbud

mot verksamhet inom kommunen. De begär därför ett tillägg till 48 §

i förslaget, som ger kommun sådan talerätt.

V. Förslaget ger vidare såvitt avser koncessionsnämndens sammansättning

anledning till erinringar, som bör tillgodoses omgående. Motionärerna

ansluter sig i denna del till lagrådets påpekande, att omröstningar i nämn
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

den kan ge resultatet två röster mot två och kritik i rådet mot att naturvårdsverket

som partsrepresentant får möjlighet att besätta en av platserna

i koncessionsnämnden. Utöver lagrådets invändningar kan enligt motionärernas

mening tilläggas att en förstärkning av nämnden behövs inte bara

för att garantera beslutförhet. I förslaget förutsätts nämligen, att nämnden

för sitt utredningsbehov skall vara beroende av naturvårdsverket (jfr prop.

s. 204). Också här ligger en fara för nämndens självständighet. Detta beroendeförhållande

kan minskas, om nämndens ordinarie sammansättning utökas

med en ledamot, som kan förstärka nämndens egen sakkunskap. Motionärerna

anser det vidare önskvärt, att åtminstone majoriteten av nämndens

ledamöter blir fast anknutna till nämnden och inte beroende av administrativa

förordnanden beroende på ärendets art. Flertalet ledamöter i nämnden

bör nämligen enligt motionärernas uppfattning för sin ställning vara lika

oberoende som ordinarie domare av administrativa förordnanden, som kan

påverka deras ställning. Man förordar därför att nämnden utökas med eu

ordinarie ledamot, som kan förstärka nämndens egen sakkunskap, förslagsvisa

på det medicinska området (omgivningshygien). Det bör vidare slås

fast, att tjänstemän inom naturvårdsverket inte får komma i fråga som ledamöter

i koncessionsnämnden.

I motionerna I: 947 av herr Sundin m. fl. och II: 1083 av herr Hansson i

Skegrie m. fl. anförs bl. a. att i det fortsatta arbetet på att förbättra lagstiftningen

två områden måste få förtur. För det första gäller det att komma till

rätta med de miljöhot, som härstammar från annan egendom än mark, byggnad

eller anläggning. Vidare måste den närmare samordningen mellan miljölagstiftningen

och den grundläggande samhällsplaneringen få hög prioritet.

Enligt vad i motionerna anförs uppstår miljöskador ofta genom summationseffekter,

där små — ofta rörliga — föroreningskällor gemensamt förorsakar

skadeverkningarna. Motionärerna anser det otillfredsställande, att

de därmed följande problemen inte har kunnat beaktas redan i det föreliggande

förslaget. Åtgärder måste enligt deras mening snarast vidtas för att

få till stånd en lagstiftning, som också går utanför det traditionella immissionsbegreppet.

Inte minst måste beaktas de allvarliga problem, som störningarna

från motorfordonstrafiken för med sig i form av buller och luftföroreningar.

Även andra störningskällor, som t. ex. tillfälliga arbetsplatser

i bebyggelse och framställning av produkter som kan orsaka miljöskador,

bör emellertid kunna angripas lagstiftningsvägen. Bullret måste anses som

ett särskilt allvarligt föroreningselement med tanke på de sociala störningar

i form av trötthet och stress, som det åstadkommer. Önskvärt är att en ökad

forskning om bullrets inverkan på den mänskliga organismen kan komma

till stånd och att ett skydd mot bullerstörningar från bl. a. större vägar och

flygplatser snarast kan inarbetas i den nya lagstiftningen.

Motionärerna anför vidare att många av de skador, som den nya miljö
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

137

skyddslagen ger möjlighet att reglera, helt eller delvis kan förebyggas genom

en mer förutseende översiktlig planering och bättre bebyggelseplanering.

Detta gäller såväl de miljöproblem som hänger samman med anläggandet

av stora industrianläggningar o. d. och störningar som primärt föranleds av

urbaniseringen, strukturomvandlingen i näringslivet och liknande förändringar

i samhällsstrukturen. Även om inte alla moment som ingår i en god

miljöplanering kan inarbetas i en lagstiftning av det nu aktuella slaget, hade

det varit önskvärt, att sambandet mellan den allmänna planeringen och

miljövården getts en kraftigare betoning.

Av avgörande betydelse för att den nya lagstiftningen snabbt skall leda till

avsett resultat är enligt motionärernas mening dessutom att man som komplement

till lagens allmänna bestämmelser om tillåtlighet fastställer mått

och gränsvärden på föroreningarnas och störningarnas storlek eller skada.

Såväl för de övervakande myndigheterna och kommunerna som för näringslivet

måste det vara av stor vikt att mera i detalj få fastslaget, vilka krav

samhället ställer på en viss verksamhet i miljöhänseende.

Vad gäller frågan om tillståndsmyndighet anför motionärerna att övervägande

skäl får anses tala för att tillståndsprövningen enligt den nya lagen

åtminstone till att börja med uppdras åt en enda central instans, De kan

också i stort sett ansluta sig till de grundläggande synpunkter, som varit

vägledande för uppläggningen av det föreliggande lagförslaget i denna del.

Liksom lagrådet anser motionärerna dock, att skäl föreligger att nämndens

oberoende ställning i förhållande till naturvårdsverket ytterligare markeras.

Naturvårdsverket intar en så påtaglig partställning att det måste anses

olämpligt, att verkets chef eller annan tjänsteman i verket deltar som ledamot

i nämnden. Den dubbelställning som verket under sådana omständigheter

i vissa fall kommer att inta inger betänkligheter bl. a. från rättsäkerhetssynpunkt.

Förhållandet kan därmed lätt leda till ett minskat förtroende

både för naturvårdsverket och för koncessionsnämnden. Det heter vidare i

motionerna att man inte får överdriva svårigheterna att rekrytera erforderlig

expertis till koncessionsnämnden utanför naturvårdsverket. En bred expertis

finns sålunda att tillgå bl. a. vid olika högskole- och forskningsinstitutioner.

För en ändring av lagförslaget anses också tala vad som i motionerna

anförts om behovet av en närmare anknytning mellan myndigheter

inom planväsendet och myndigheter inom miljö- och naturvården. De skäl

som kan anföras för att naturvårdsverket skall vara representerat i koncessionsnämnden

har sålunda giltighet också när det gäller planverket, eftersom

samhällsplaneringsfrågor ofta kommer att beröras på ett markant sätt

vid tillståndsprövningen. Argumentationen kan för övrigt också utsträckas

till att gälla socialstyrelsen i dess egenskap av central myndighet inom hälsovården.

Om koncessionsnämnden får en i förhållande till naturvårdsverket

helt oberoende ställning kommer de tre nämnda centrala myndigheterna att

jämställas. Därigenom erhålles enligt motionärernas mening en riktigare

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 ur 1969

balans mellan olika samhällsintressen, som tillståndsmyndigheten måste

bevaka, genom att de tre ämbetsverken får lika möjligheter att framlägga

synpunkter och utredningsmaterial för koncessionsnämnden.

Enligt lagförslaget skall i koncessionsnämnden ingå — beroende på ärendets

art — antingen en ledamot med erfarenhet från industriell verksamhet

eller en ledamot med erfarenhet från kommunal verksamhet. Med hänsyn

till att nämnden kommer att pröva inte bara ärenden som rör den egentliga

industrin utan också handel, jordbruk och andra näringssektioner anser

motionärerna att förslaget lätt leder till onödiga begränsningar, när det gäller

att utse ledamot som har speciella kunskaper om näringslivet. Enligt deras

mening bör det räcka med att ange att en ledamot av nämnden skall ha

erfarenhet från näringslivet.

Vad gäller frågan om ersättning för kostnader på förfarandet inför koncessionsnämnden

anför motionärerna att — som påpekats av lagrådet

sakägares ställning vid tillståndsprövning i nämnden har försämrats jämfört

med vad som nu gäller vid prövning i vattendomstol. Lagrådet anför

enligt deras uppfattning starka skäl för att i miljöskyddslagen bör inskrivas

att koncessionsnämnden skall kunna tillerkänna sakägare rätt till ersättning

från sökanden för sina kostnader. Sakägarna bör på ett så tidigt stadium

som möjligt kunna påverka tillståndsprövningen och få ändamålsenliga

skyddsåtgärder utförda. Eftersom de frågor som kommer upp i nämnden

ofta kommer att vara av komplicerad karaktär, bör sakägaren kunna

ha möjlighet att anlita ombud med kunskaper inom området och vana att

uppträda så att synpunkterna blir effektivt framförda. Av särskild betydelse

bör det vara att möjlighet finns till rättshjälp för sakägare, vars intresse

icke sammanfaller med de allmänna, som naturvårdsverket eller annan myndighet

företräder. Det kan också inträffa att en mindre sakägargrupps intressen

kan komma att ställas mot en större grupps. Den lilla gruppen kan

då, som lagrådet påpekat, vara i behov av biträde, eftersom tillsynsmyndigheterna

mer eller mindre kommer att vara motpart. Departementschefens

antagande, att det allmännas intresse och de enskildas intressen i stort sammanfaller,

vill motionärerna biträda. Undantag kommer dock alltid att finnas,

varför man anser att lagrådets förslag angående möjligheter att erhålla

rättshjälp för sakägare bör tillgodoses.

Sakägares ställning bör enligt motionärernas mening förbättras även i ett

annat avseende. Enligt lagförslaget har icke enskild sakägare rätt att vända

sig direkt till koncessionsnämnden för att påyrka förbud mot viss verksamhet

eller hemställa att viss föreskrift skall gälla. Denne skall i stället vända

sig till domstol. Som lagrådet påpekat verkar denna ordning orationell. Av

delvis samma skäl som anförts angående möjlighet till rättshjälp bör sakägare

enligt vad i motionerna anförs kunna vända sig direkt till koncessionsnämnden,

där erfarenheterna om det som innefattas i miljöskyddslagen kommer

att samlas.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 139

I motionerna I: 948 av herr Svenungsson och II: 1084 av herr Hedin anförs

bl. a. att fisket berörs i speciellt hög grad av de alltmer tilltagande

vattenföroreningarna. Motionärerna pekar särskilt på de skadeverkningar

för fiskerinäringen som kvicksilverförekomsten i våra vattendrag medfört.

Det är därför naturligt om man i samband med införandet av den nya lagen

beaktar de möjligheter till ett förbättrat skydd för fisket som finnes. Motionärerna

erinrar om bestämmelserna i 11 kap. 36 och 45 §§ vattenlagen och

anför att dessa har lett till att åtgärder vidtagits för att tillvarata fiskeriintresset

i samband med vattenkraftutbyggnaden. Någon motsvarighet till de

nämnda reglerna finns inte i förslaget till lag rörande koncession för vattenförorenande

anläggning. Det synes motionärerna angeläget att man i ärenden

enligt miljöskyddslagen tar hänsyn till de försämringar som kan drabba

fiskeriintresset. Detta bör beaktas i tillämpningsföreskrifterna till den nya

lagen.

Fristående motioner

I de fristående motionerna 1: 393 av herr Virgin in. fl. och II: 455 av herr

Holmberg m. fl. anförs bl. a. att luftföroreningarna i våra storstäder i dag är

på väg mot värden som tvingar till en skärpt uppmärksamhet och snara åtgärder.

Även om någon dödlighet på grund av luftföroreningarna ännu inte

kunnat noteras i vårt land är det ovedersägligt att luftföroreningarna i de

större städerna medför allvarliga hälsorisker för de människor som tvingas

att leva där. De vanligaste föroreningskällorna, nämligen industrierna, bostadsfastigheterna

samt bilarna, medför enligt motionärerna var för sig så

allvarliga risker att snabba åtgärder är nödvändiga för att förhindra en

tilltagande luftförorening. Detta framstår så mycket tydligare som vi vet

att den snabba industriella utvecklingen liksom tillväxten av tätorterna och

den ökande biltätheten medför en ständigt stigande konsumtion av fossila

bränslen. Den av 1968 års riksdag beslutade maximeringen av svavelhalten

i brännolja sägs vara ett steg i rätt riktning mot en minskning av svavelhalten

i avgaserna, men åtgärden inriktade sig ensidigt på sänkande av svavelhalten,

vilken endast representerar en del av de föroreningar som avgaserna

ger upphov till. Lika angeläget som det är att man stimulerar till användandet

av så rena bränslen som möjligt är det att ge incitament till en utbyggnad

av reningsanordningar för avgaserna.

Vad gäller frågan om bullerstörningar anför motionärerna att ansträngningar

måste göras för att komma till rätta med buller på arbetsplatser, motorbuller

och det buller som förekommer vid byggarbetsplatser. Schaktning,

pålning och sprängning måste ofta företagas inom bebyggda områden och

kan orsaka betydande sanitära olägenheter för omkringliggande fastigheter.

Det finns i dag, heter det i motionerna, goda möjligheter att avsevärt sänka

bullernivån — det gäller inte minst trafikmotorbullret — men det förutsätter

att man ger klara direktiv om vilka bullernivåer som kan tillåtas i det

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

enskilda fallet. Även bullret i bostadsfastigheter kan medföra sanitär olägenhet.

Kraven på effektiv ljudisolering i nybebyggelse måste därför sättas

mycket högt.

I fråga om vattenvården anför motionärerna bl. a. att vattenvårdsfrågorna

i den framtida samhällsplaneringen måste inta en betydligt centralare plats

än vad hittills varit fallet. Redan vid bebyggelse eller industriplanering måste

möjligheten att förhindra en nedsmutsning av omgivningsvatten vara av

central betydelse. Någon registrering av recipienter utvisande en samlad bild

av avloppen från industri, jordbruk och tätorter finns emellertid inte. En

tillfredsställande planering av nytillkommande avlopp kan därför inte göras,

då man saknar uppgifter om den tilltänkta recipientens tillstånd och kapacitet.

Investeringar i vattenvårdande åtgärder är dyrbara och en prioritering

måste ske. Som grund måste finnas en översikt av det totala avloppsutsläppet.

En sådan registrering måste enligt motionärerna ske regionvis och ha

som mål att katalogisera samtliga utsläpp med angivande av ämnen, ursprung

och mängd. Naturvårdsverket bör få i uppdrag att genomföra en sådan

registrering.

I de fristående motionerna I: 868 av herr Dahlén m. fl. och II: 482 av herr

Wedén in. fl. skisseras några målsättningar och medel som bör ingå i ett

miljövårdspolitiskt program. Vad gäller målen för miljöpolitiken anför motionärerna

bl. a. att boendemiljö, arbetsmiljö, trafikant- och fritidsmiljö bör

utformas så att primära fordringar på sundhet och trivsel uppfylles. Tekniken

skall härvid vara ett verksamt medel och inte en allena styrande faktor.

Den psykiska hälsans och den sociala anpassningens krav måste ges

större tyngd än för närvarande vid miljöutformningen. Lokalisering av miljöpåverkande

industrier bör göras med hänsyn tagen till de följdverkningar

som uppkommer. Samhället bör få företagen att i sina kalkyler räkna in

miljöverkningar av alternativa lokaliseringar. Merkostnaden för en från

driftsynpunkt sämre lokalisering kan utgöra ett mått på det annars så svårbedömda

ekonomiska värdet av god miljö. Riktlinjen för användning av vatten

i kommunerna och industrier bör vara att vattnet bör återlämnas till

recipienten med en såvitt möjligt likvärdig reningsgrad. Motsvarande regel

kan uppsättas även för användning av luft för industriell verksamhet och

för bilarnas avgaser.

Till medlen i miljöpolitiken hör enligt motionärerna bl. a. forskningen.

Till dess mest angelägna uppgifter anses höra att från medicinska och biologiska

utgångspunkter fastställa normer och toleransvärden för olika sorters

föroreningar och buller samt upprätta varningssystem som ger larm i tid

för att man skall kunna sätta in motåtgärder. Sambandet mellan miljöfaktorer

och sociala och ekonomiska förhållanden är andra forskningsområden

som kräver ökade insatser. Forskning för t. ex. framställning av medel som

kan ersätta biocider, metoder för utveckling av miljöskyddande processer

s. 141 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

141

och apparatur är områden där samhället t. ex. genom initiativ och utvecklingsarbete

kan stimulera. Universitet och andra vetenskapliga institutioner

bör i ökad grad engageras i miljöarbetet, t. ex. genom att utredningsuppdrag

systematiskt läggs ut på lämpliga institutioner.

Även frågor rörande beräkningar av värdet av olika miljöfaktorer, behovet

av utbildning i miljötänkande och allmänhetens inflytande på miljöutformningen

berörs i sammanhanget.

Motionärerna anför i fortsättningen bl. a. att svårigheterna att mäta miljökostnaden

givetvis är stora. Även ofullkomliga kostnadsberäkningar kan

dock ge en bättre vägledning än nu då inga som helst försök görs att inkalkylera

miljökostnader. Behov av forskning föreligger på detta område. Detta

hindrar dock inte att avgiftsmetoden kan användas på områden där det

redan i dag finns viss möjlighet att göra kostnadsberäkningar som fallet är

t. ex. när det gäller tjockolja av olika kvalitet, blytillsatser i bensin, avvägningen

mellan syntetiska tvättmedel och tvåltvättmedel, engångsglas, sophantering,

renings- och destruktionsprocesser.

Lagstiftning kan enligt motionärerna vara ett mycket verksamt medel

i statsmakternas hand. Det måste dock bli en avvägningsfråga, om miljöskyddande

ingripanden kan göras via avgiftsmetoden eller via olika former

av regleringar. Lagstiftning kan vara motiverad exempelvis vad avser tidsplan

för övergång till avsvavlade oljor eller effektivare svavelavskiljning

genom rökaggregat, koncessionsplikt för kloakutsläpp från tätorter av viss

storlek och krav på reningsverk när nybebyggelse tas i bruk, skyldighet för

fastighetsägare att anvisa plats för skrymmande sopor samt för kommunerna

att sörja för att mottagningsanläggningar för sådan sopor anordnas, förbud

mot överflygningar av Sverige i överljudsfart av de nya »supersonicplanen»

så länge bullermattan kan väntas påtagligt störa människorna på marken.

Lagstiftning om uppgiftsskyldighet beträffande importtillverkning och distribution

av biologiska och kemiska gifter bör förberedas.

En översiktlig riksplan för markutnyttjandet bör vidare utarbetas. Planeringssystemet

bör utformas så att miljöfrågorna får en representativ ställning

i planeringsverksamheten. Hushållningsplaner för knappa resurser på

olika områden måste snabbt fram. I

I motionen II: 929 av herr Svenning m. fl. anförs hl. a. att en inte oväsentlig

del av motorcyklarna och mopederna används av dagens ungdom inte

enbart som ett fortskaffningsmedel utan också som leksak, varvid den missuppfattningen

tycks råda att ju kraftigare buller som fordonet avger desto

större garanti för motorstyrka och kvalitet. I kombination med en ökning

av antalet har dessa fordon härigenom blivit en veritabel plåga inom många

bebyggelseområden. Avsaknaden av fixerade maximivärden för olika slag av

trafikbuller liksom möjligheter för polismyndigheten att utföra enkla men

objektiva mätningar gör att det f. n. är nära nog rent omöjligt att komma

till rätta med just detta slag av helt onödigt trafikbuller.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 37

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Motionärerna nämner att folkhälsoinstitutets undersökningar av trafikbuller

år 1961 visar att medelvärdet för buller från motorcyklar, mätt i decibel

med A-filter (dB—A) är 88, dvs. 17 dB—A högre än för personbil. Enligt

senare gjorda undersökningar av polismyndigheten i Stockholm har värden

från vissa motorcyklar uppmätts till mellan 90—100 dB—A. Att märka i

sammanhanget är, heter det i motionen, att dB-skalan är en logaritmisk

skala, där 88 dB—A svarar mot ett uppfattat buller som är cirka åtta gånger

större än 71 dB—A.

I motionen anförs avslutningsvis att — med hänsyn till att motorcykelbuller

och i viss mån buller från mopeder torde kunna betraktas som en

abnorm topp i det totala trafikbullret — allt synes tala för att i avvaktan

på slutgiltiga bestämmelser för allt trafikbuller sådana bestämmelser utfärdas

att fordon av nu ifrågavarande slag konstrueras så att maximigränsen

för det buller de åstadkommer sätts till 65 dB—A. Med ett sådant maximivärde

skulle enligt motionärerna en helt onödig form av trafikbuller kunna

elimineras och förutsättningar skapas för möjligheter till en effektiv övervakning.

Remissyttrande

De fristående motionerna I: 868 och II: 482 angående ett miljövårdspolitiskt

program har av allmänna beredningsutskottet remitterats till statens

naturvårdsverk.

Naturvårdsverket framhåller i sitt remissvar att ett miljövårdspolitiskt

program av den typ motionärerna tänker sig, med hänsyn till den snabba

utvecklingen på miljövårdsområdet, med nödvändighet måste vara mycket

allmänt hållet för att inte på alltför kort tid bli inaktuellt. Det ligger nära

till hands att det därigenom huvudsakligen kommer att innehålla de synpunkter

på mål och medel som genom samhällets åtgärder och den allmänna

miljövårdsdebatten redan är allmänt godtagna.

Naturvårdsverket anför vidare att när statens naturvårdsnämnd inrättades

drogs i propositionen 1963: 71 upp riktlinjer för samhällets naturvårdsverksamhet.

Därefter har tillkommit bl. a. naturvårdslagen år 1964, statens naturvårdsverk

1967, forskningsnämnden och forskningssekretariatet vid naturvårdsverket

samt miljövårdsberedningen 1968. Under år 1969 väntas

miljöskyddslagen träda i kraft. Dessa lagar, myndigheternas instruktioner

och förarbetena till dem utgör samhällets program för miljövårdsarbetet.

Genom miljövårdsberedningen med dess samordnande uppgifter har vidare

förutsättningar skapats för den långsiktiga, samlade bedömningen av hela

miljövårdsområdet.

Naturvårdsverket finner med hänsyn till det anförda inte behov av ett

särskilt miljövårdspolitiskt program föreligga.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

143

Utskottet

En kortfattad redogörelse för propositionens huvudsakliga innehåll har

intagits i det föregående. Till komplettering härav må nämnas följande.

Hänvisningar till lagrum avser, där ej annat anges, förslaget till miljöskyddslag.

Lagstiftningens tillämpningsområde är i huvudsak begränsat till störningar

som kan hänföras till fast egendom. De från praktisk synpunkt viktigaste

verksamheterna, mot vilka ingripande kan ske med stöd av lagen,

gäller utsläppande av avloppsvatten från mark, byggnad eller anläggning i

vattendrag eller sjö samt användning av sådan egendom på sätt som kan

medföra störning för omgivningen genom luftförorening eller buller, såvida

störningen inte är helt tillfällig. Utanför lagens tillämpningsområde

faller t. ex. de luftförorenings- och bullerproblem som rör fordons konstruktion

och användning. Inte heller frågorna om planlagstiftning och samhällsplanering

som medel att förebygga miljöstörningar berörs av förslaget.

I förslaget uppställs genom särskilda tillåtlighetsregler vissa förutsättningar

för att miljöfarlig verksamhet skall få utövas. Dessa regler innebär

bl. a. följande. Den som vill utöva miljöfarlig verksamhet som lagen avser

är skyldig att välja sådan plats för verksamheten att ändamålet kan vinnas

med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad (4 §). Den som

utövar eller ämnar utöva sådan verksamhet är vidare skyldig att vara aktivt

verksam för att förebygga störningar genom att vidta skyddsåtgärder och

andra försiktighetsmått. Han skall sålunda enligt huvudregeln (5 §) vidta

de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de

försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller

avhjälpa olägenhet. Denna grundsats kompletteras med ett par hjälpregler.

Den första innebär att frågan om skyldighetens omfattning skall bedömas

med utgångspunkt i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag

som är i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.

Härigenom kan man åstadkomma en ständig anpassning efter teknikens

senaste rön. Den andra hjälpregeln anger att man vid avvägningen mellan

olika intressen skall ta särskild hänsyn till å ena sidan beskaffenheten av

det område som kan bli utsatt för störning och betydelsen av störningens

verkningar och å andra sidan nyttan av verksamheten samt kostnaden för

skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt av försiktighetsmått som

kommer i fråga. Kan verksamheten befaras föranleda olägenhet av väsentlig

betydelse, även om försiktighetsmått iakttas, får verksamheten utövas

endast om särskilda skäl föreligger (6 §). Innebär den befarade olägenheten

att vissa allmänna intressen skadas avsevärt får verksamheten inte utövas.

Kungl. Maj:t kan dock lämna tillstånd, om verksamheten är av synnerlig

betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Beträffande vissa slag av särskilt farliga avloppsvatten kompletteras dessa

tillåtlighetsregler med en särskild förbudsbestämmelse (7 §). Dessutom

föreslås en särskild regel för speciellt skyddsvärda vattenområden (8 §).

Den nya lagstiftningen föreslås i princip bli tillämplig också på anläggningar

som tillkommit före lagens ikraftträdande. Hänsyn skall dock tas

till de äldre anläggningarnas speciella problem.

Vissa avsnitt av förslaget belyses närmare nedan i samband med behandlingen

av motionsyrkanden.

Tillåtlighetsreglerna är av central betydelse för hela förslaget. Som framgår

av det anförda är de relativt allmänt hållna. Detta sammanhänger i

huvudsak med att lagen är avsedd att täcka ett mycket stort fält. Den avser

sålunda både vattenföroreningar och luftföroreningar, både små och stora

anläggningar, både glesbygder och tätorter etc. Det är uppenbarligen inte

möjligt att utarbeta regler som kan ge konkret vägledning i alla situationer.

Härför är förhållandena alltför skiftande. På regelsystemet måste vidare

ställas kravet att det skall möjliggöra en fortlöpande och smidig anpassning

till den tekniska utvecklingen och till ändrade samhällsförhållanden. Med

dessa utgångspunkter står knappast någon annan lagstiftningsmetod till

buds än att arbeta med allmänt hållna regler som möjliggör en skälig avvägning

efter förhållandena i varje särskilt fall. En sådan uppbyggnad av

reglerna kan medföra vissa risker för en ojämn tillämpning eller för en alltför

liberal praxis, som kunde äventyra lagstiftningens syften. Förslaget synes

emellertid innehålla tillräckliga garantier mot en sådan utveckling. Tilllåtlighetsreglerna

vinner sålunda avsevärt i stadga genom utförliga anvisningar

om tillämpningen i motiven till lagförslaget. Vidare kommer ett

efter hand utarbetat system med riktvärden och rekommendationer att ge

fasthet och konsekvens åt tillämpningen. Utbildandet av en fast praxis underlättas

av att tillståndsprövningen koncentreras till en central myndighet.

Uppenbarligen kommer dock stora krav att ställas på de myndigheter, som

skall tillämpa lagen.

Utskottet ansluter sig för sin del till förslagets allmänna uppbyggnad och

vill i övrigt anföra följande. Det nu framlagda lagförslaget är av en utomordentlig

betydelse men får likväl ses endast som en etapp på vägen mot en

bättre miljövård. Alltjämt återstår åtskilligt att uträtta på detta område.

Den växande insikten om de faror som hotar vår miljö och om de värden

som ligger i en oförstörd natur har också utlöst en betydande aktivitet från

samhällsorganens sida. Utskottet vill här erinra om inrättandet av statens

giftnämnd, statens naturvårdsverk, forskningsnämnden och forskningssekretariatet

vid naturvårdsverket samt miljövårdsberedningen ävensom om

tillkomsten av naturvårdslagen. Nämnas bör också det arbete som sedan

flera år tillbaka pågår för att genomföra ett utvecklingsarbete på bilavgasområdet

och som redan resulterat i bestämmelser angående avgasrening.

Även kommittén för ett renare samhälle, som har att utreda frågor om åt
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

145

gärder mot nedskräpning, bör nämnas i sammanhanget. Under föregående år

har vidare tillsatts utredningar för genomgripande översyn av byggnadslagstiftningen

och vattenlagen. I dagarna har slutligen tillkännagetts att

Kungl. Maj :t avser att låta utreda frågan om kontroll av tillverkningen och

användningen av miljöfarliga produkter.

De nämnda utredningarnas arbete kan i större eller mindre grad komma

att inverka på bedömningen av miljöskyddsfrågorna och ge anledning att

överse lagen. Man rör sig också här på ett område som f. n. i stor utsträckning

är oreglerat, och som alltid i sådana lägen är det svårt att på förhand

bedöma effekten av olika lösningar. Erfarenheten av lagens verkningar torde

här komma att ge värdefull vägledning för det fortsatta reformarbetet.

Utskottet övergår härmed till att behandla de delar av förslaget som berörts

i motioner och börjar med de avsnitt vari påyrkats ändrad lagtext.

Utskottet vill dock först betona att förslagets syften och huvudgrunder vunnit

allmänt gillande inom utskottet. Motionsyrkandena berör också till övervägande

del detaljer i förslaget.

Koncessionsprövning beträffande flygplatser, vägar och järnvågar. Enligt

propositionen omfattar miljöskyddslagen i princip också fasta trafikanläggningar.

Departementschefen uttalar dock att tillståndsplikt inte skall

krävas. Förbudsreglerna i 6 § skall vidare enligt en undantagsregel i sista

stycket nämnda paragraf inte hindra att sådan flygplats, väg eller järnväg,

vars anläggande prövas i särskild ordning, används för avsett ändamål.

Skälet till förslaget i denna del är att ifrågavarande anläggningar underkastas

särskild prövning och att vid denna även anläggningens inverkan på

omgivningen beaktas.

I motionerna I: 946 av herr Dahlén m. fl. och II: 1086 av herr Wedén

m. fl. anförs att vägar och flygfält inte bör undantas från koncessionsprövningen.

Motionärerna föreslår att den nämnda undantagsbestämmelsen i 6 §

sista stycket utgår och att lagen således i sin helhet blir tillämplig på flygplatser,

vägar och järnvägar. Redan befintliga anläggningar skall dock

skyddas genom särskilda övergångsbestämmelser. Till stöd för yrkandet

åberopas att den prövning av vägföretag och flygplatser som sker enligt

väg- och luftfartslagstiftningen inte tillräckligt beaktar miljöskyddets krav.

Som anförs i propositionen prövas fasta trafikanläggningar i särskild

ordning. Den granskning som härvid sker innebär emellertid i första hand

en planering från exploateringssynpunkt och den är vidare i huvudsak begränsad

till förhållandena inom de fastigheter som avstår mark för anläggningen.

Det är tydligt att denna prövning inte ger samma garantier för

att miljöskyddets krav blir tillgodosedda som tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen.

Ett bifall till motionsyrkandet innebär emellertid inte någon

ändring i förhållande till propositionen i fråga om skyldigheten att underkasta

flygplatser, vägar och järnvägar sådan prövning. Enligt 10 § i förslaget

till miljöskyddslag ankommer det på Kungl. Maj :t att bestämma i vil
-

s. 146 Kontrollera mot PDF

146 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

ken utsträckning förprövningsskyldighet skall införas. Som ovan framgår

har departementschefen uttalat att tillståndsplikt beträffande fasta trafikanläggningar

inte skall krävas. Utskottet anser emellertid för sin del att

denna ståndpunkt inte kan godtas. Anläggandet av vägar och flygplatser

medför ofta betydande ingrepp i landskapet och användandet av dem vållar

i regel omfattande bullerstörningar. Prövningen bör därför sättas in på ett

så tidigt stadium som möjligt. Möjligheten att ingripa i efterhand torde

ofta komma att visa sig illusorisk bl. a. därför att ifrågavarande anläggningar

regelmässigt drar så betydande kostnader att inskränkningar i utnyttjandet

av dem framstår som ekonomiskt oförsvarliga. Desto angelägnare

är det emellertid att en förprövning sker. Utskottet förordar på grund

av det sagda att tillståndsplikt införes beträffande flygplatser och vägar

som kan medföra miljöstörningar av väsentlig betydelse. Det torde få ankomma

på Ivungl. Maj :t att närmare bestämma förprövningsskyldighetens

omfattning.

Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj :t till känna.

Motionsyrkandet rörande undantagsbestämmelsen i 6 § sista stycket bör

bifallas. Bestämmelsen skall således utgå. Som motionärerna anfört kan

emellertid 6 § inte göras tillämplig beträffande redan befintliga anläggningar.

Utskottet förordar att i en ny punkt 6 i övergångsbestämmelserna

upptas en regel innebärande att 6 § första stycket eller andra stycket första

punkten inte hindrar att sådan flygplats, väg eller järnväg, vars anläggande

prövats i särskild ordning före den 1 juli 1969, används för avsett ändamål.

Koncessionsnämndens sammansättning. Enligt lagförslaget består koncessionsnämnden

av ordförande och tre andra ledamöter (11 §). Ordföranden

skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. En ledamot skall ha sakkunskap

och erfarenhet i tekniska frågor. En ledamot skall ha erfarenhet av

frågor som faller inom verksamhetsområdet för statens naturvårdsverk.

Den fjärde ledamoten skall ha erfarenhet av industriell verksamhet eller,

om ärendet i huvudsak avser kommunala förhållanden, av kommunal verksamhet.

De två förstnämnda ledamöterna skall vara fast knutna till nämnden.

I motionerna I: 946 och II: 1086 samt I: 959 av herr Dahlén in. fl. och

II: 1102 av herr Wedén in. fl. yrkas att i nämnden skall ingå ytterligare en

fast ledamot. Denne skall ha sakkunskap inom medicin med inriktning på

hygien. Till stöd för yrkandet åberopar motionärerna de av lagrådet anförda

skälen för en förstärkning av nämndens sammansättning. Därjämte anför

de att med fyra ledamöter ett dödläge uppstår vid lika röstetal, att beroendet

av naturvårdsverkets personal för undersökningar och fältarbeten

minskar om nämnden förstärks med en fast ledamot och att det är ett

önskemål att majoriteten av nämndens ledamöter inte är beroende av förordnande

från fall till fall med hänsyn till ärendets art.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 147

Frågan om naturvårdsverkets representation i koncessionsnämnden berörs

i tre motionspar. I motionerna I: 945 av herr Brnndin och II: 1085 av fru

Sundberg m. fl. föreslås att tjänsteman eller förtroendevald styrelseledamot

i naturvårdsverket inte får ingå i koncessionsnämnden med undantag för

den ledamot i nämnden som skall ha erfarenhet från naturvårdsområdet.

I motionerna I: 946 och II: 1086 samt 1:947 av herr Sundin m. fl. och II: 1083

av herr Hansson i Skegrie m. fl. föreslår man att tjänsteman i naturvårdsverket

inte skall få vara ledamot av koncessionsnämnden. Yrkandena har

i huvudsak motiverats med att naturvårdsverket intar en så markant partställning

att det måste vara olämpligt att verkets chef eller annan tjänsteman

i ledande ställning hos verket är ledamot av nämnden. En sådan anordning

är enligt motionärernas mening ägnad att skapa tvivelsmål om

nämndens opartiskhet.

I motionerna I: 945 och II: 1085 hemställes vidare alt »den fjärde ledamoten»,

då så bedöms erforderligt med hänsyn till ärendets art, skall ha erfarenhet

av jord- och skogsbruksföretag. Motionärerna menar att en avsevärd

del av de ärenden, som nämnden får pröva, kommer att gälla sådana

företag. I dylika ärenden bör erfarenhet av jord- och skogsbruksföretag vara

representerad i nämnden. I motionerna I: 947 och II: 1083 föreslår man att

den fjärde ledamoten skall ha »erfarenhet från näringslivet». Motionärerna

anser att den i propositionen föreslagna formuleringen »erfarenhet av industriell

verksamhet» onödigtvis begränsar den krets av personer som kan

ifrågakomma för tjänstgöring i nämnden.

Miljöskyddslagen har enligt förslaget ett mycket omfattande tillämpningsområde.

Frågor om störningar från anläggningar inom de mest skilda

verksamhetsområden kan beräknas komma under nämndens prövning.

Sannolikt blir ärendena i regel starkt kontroversiella och svårbedömda. Med

hänsyn till dessa omständigheter är det i och för sig önskvärt att sakkunskap

på många områden finns representerad i nämnden. Remissbehandlingen

av naturvårdsverkets organisationsförslag har också gett en rik

provkarta på önskemål beträffande de intressen och den sakkunskap på

olika områden som ansetts böra finnas företrädda i en koncessionsnämnd.

Önskemålet att nämnden bör ha tillgång till expertis på så många som

möjligt av de områden som lagen rör måste emellertid vägas mot att nämnden

kan arbeta enklare och smidigare om antalet ledamöter är begränsat.

Utskottet godtar den avvägning som Kungl. Maj :t gjort, innebärande att

antalet ledamöter bestäms till fyra. I anledning av vad som anförts i motionerna

I: 946 och II: 1086 må framhållas att ordföranden vid lika röstetal

har utslagsröst och att en tredje fast ledamot givetvis inte kan nämnvärt

påverka nämndens behov av biträde av naturvårdsverkets personal när det

gäller undersökningar och fältarbeten.

Vad gäller frågan om naturvårdsverkets representation i nämnden må

framhållas att det är en av grundtankarna i förslaget att tillståndspröv
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

ningen skall vara ett led i en långsiktig, målmedveten miljövårdspolitik.

Detta förutsätter att naturvårdsverket och nämnden inte agerar isolerat

från varandra. De måste ömsesidigt kunna influera på varandras politik.

Detta syfte tillgodoses bäst om verkets chef eller annan tjänsteman hos

verket kan vara ledamot i nämnden. Farhågorna för att denna anordning

skall skapa tvivelsmål om nämndens opartiskhet finner utskottet överdrivna.

I inånga fall torde f. ö. jävsbestämmelserna (12 §) hindra att representant

för naturvårdsverket deltar i nämndens beslut. Av dessa bestämmelser

följer att den som i naturvårdsverket beslutat i dispensärende eller beslutat

om åtgärd enligt 26 eller 41 § är förhindrad att delta i avgörandet av

samma ärende i koncessionsnämnden. Som en av lagrådets ledamöter påpekat

kan det i vissa lägen då naturvårdsverket redan på förhand intagit

en viss ståndpunkt vara önskvärt att verkets chef icke tjänstgör som ledamot

i nämnden och beträffande andra ledande tjänstemän i verket kan återhållsamhet

vara påkallad.

Det måste med hänsyn till den fristående ställning koncessionsnämnden

avses få enligt Kungl. Maj :ts förslag anses ligga i sakens natur att övriga

ledamöter inte skall ha någon anknytning till naturvårdsverket. Det torde

inte vara erforderligt att särskilt markera detta i lagtexten.

Vad gäller den fjärde ledamoten må framhållas att en mycket stor del

av de ärenden som nämnden kommer att få ta befattning med avser industriföretag.

Det är därför motiverat att den fjärde ledamoten enligt huvudregeln

skall ha erfarenhet av industriell verksamhet. Något krav på att vederbörande

skall vara tekniker uppställs inte. Också personer med ekonomisk

sakkunskap eller med mera allmän erfarenhet av industrifrågor kan

komma i fråga. Allmänt synes gälla att nämndens uppgifter är sådana att

en bred orientering hos ledamöterna är att föredra framför mer speciella

kunskaper inom begränsade ämnesområden. Med hänsyn till skogsindustrins

stora betydelse från miljövårdssynpunkt synes det vara naturligt att någon

person med erfarenhet från denna näringsgren vid behov kan inträda som

ledamot i nämnden. Motionärernas önskemål synes sålunda kunna tillgodoses

i stor utsträckning redan inom ramen för den föreslagna ordningen. I

den mån sakkunskap inom mer speciella ämnesområden behövs kan särskilda

sakkunniga tillkallas.

Under hänvisning till det sagda avstyrker utskottet samtliga i detta avsnitt

framställda ändringsyrkanden.

Ånhängiggörande av ärende hos koncessionsnämnden. Enligt förslaget kan

koncessionsnämnden på ansökan av den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig

verksamhet lämna tillstånd till verksamheten (9 §). Vidare kan naturvårdsverket

då tillstånd enligt lagen inte meddelats, om det påkallas av

hänsyn till allmänt intresse, hos koncessionsnämnden påyrka att miljöfarlig

verksamhet förbjuds eller att den som utövar verksamheten ålägges att vidta

skyddsåtgärd eller annat försiktighetsmått (41 §). Enskild sakägare har i

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

tillståndsärende möjlighet att yrka förbud mot verksamheten eller skyddsåtgärd.

Vill han utanför sådant ärende framställa yrkande är han hänvisad

att instämma sin talan hos fastighetsdomstol.

I motionerna 1:947 och 11:1083 anför man att propositionen på flera

punkter inte tillräckligt beaktar de enskilda sakägarnas intressen. Som ett

led i stärkandet av dessa bör enligt motionärerna enskild sakägare ges rätt

att anhängiggöra ärende hos koncessionsnämnden.

Vid utformningen av de regler som gäller enskilda sakägares ställning har

bl. a. följande synpunkter varit vägledande. Den lagstiftning som föreslås

och den prövnings- och tillsynsorganisation som byggs upp i anslutning härtill

innebär en starkt aktiv insats från det allmännas sida för att främja en

god miljövård. En sådan insats är ägnad att stärka också sakägarintressena.

Den förbättring på miljövårdens område som blir en följd av att lagstiftning

och organisation blir effektivare kommer också de enskilda som utsätts

för föroreningar och andra störningar till godo. Mycket av det som tidigare

låg på den enskilde kan nu överlämnas åt tillsynsmyndigheterna. Detta gäller

även frågan om rätt att anhängiggöra ärende inför koncessionsnämnden.

Även följande synpunkter förtjänar beaktande. Den föreslagna lagtexten

innehåller inte någon bestämmelse om vem som är att anse som sakägare.

Enligt lagrådets uttalanden, till vilka departementschefen anslutit sig, bör

emellertid envar som tillfogas skada eller utsätts för olägenhet genom miljöfarlig

verksamhet betraktas som sakägare. Sakägarkretsen är alltså mycket

vid. I princip begränsas den endast av kravet på orsakssamband mellan den

miljöfarliga verksamheten och skadan (olägenheten) enligt de särskilda

bedömningsgrunder som utbildat sig härom. Då nämnden därtill har hela

landet som verksamhetsområde skulle ett bifall till motionsyrkandet lätt

kunna leda till att nämnden blev så överhopad med mer eller mindre befogade

krav från enskilda på förbud eller åtgärder till skydd mot miljöfarlig

verksamhet att förutsättningarna för nämndens funktion helt rubbades.

Risken för en sådan utveckling kan inte accepteras. Som rättssäkerhetsgaranti

synes den möjlighet att vända sig till fastighetsdomstol som står öppen

för de enskilda sakägarna vara fullt tillräcklig.

Utskottet avstyrker på de anförda skälen bifall till motionsyrkandet.

Ersättning för rättegångskostnader vid koncessionsnämnden. Förslaget

innehåller inte någon föreskrift om att koncessionsnämnden kan tillerkänna

sakägare rätt att av sökanden få ersättning för sina kostnader för förfarandet

inför nämnden.

I motionerna 1:946 och 11:1086 samt 1:947 och 11:1083 hemställes i

enlighet med lagrådets förslag att i lagen införs en bestämmelse av innehåll

att koncessionsnämnden äger förplikta den som utövar eller ämnar utöva

miljöfarlig verksamhet att till enskild motpart utge skälig ersättning för

förfarandet inför nämnden, om det varit av betydelse för denne att bevaka

sin rätt i ärendet. Motionärerna framhåller bl. a. att propositionsförslaget,

6f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. AV 37

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

när det gäller vattenföroreningar, innebär en försämring och försvagning

av sakägares ställning i förhållande till vad som nu gäller. Sakägaren kan

enligt motionärernas mening ha stort intresse av att bevaka sin rätt redan i

samband med tillståndsprövningen.

Vad utskottet anfört under föregående avsnitt rörande betydelsen av den

aktivering av samhällets insatser på miljövårdens område, som propositionsförslaget

innebär, gäller även frågan om ersättning för rättegångskostnader

vid koncessionsnämnden. Också den vida sakägarkretsen har sin betydelse

när det gäller att bedöma frågan.

Här bör vidare påpekas den vidsträckta officialprövningsskyldighet som

koncessionsnämnden har enligt förslaget. Nämnden skall således enligt 14 §

sörja för fullständig utredning av ärende som kommer under nämndens prövning.

Det kan därför förutsättas att befogade krav från sakägares sida på

kompletterande utredningar e. d. blir tillgodosedda genom nämndens försorg.

Kostnader för dyrbara sakkunnigutredningar och annat sådant torde

därför i allmänhet inte behöva belasta enskilda sakägare. De kostnader i

övrigt som kan uppkomma för en sakägare som vill bevaka sin rätt i ett

ärende inför nämnden torde som departementschefen anfört i regel inte vara

av den omfattning att de avhåller sakägaren från att framföra sina krav och

synpunkter.

Till slut må här endast erinras om den egendomliga situation som uppkommer

om olika regler i rättegångskostnadshänseende gäller i dispensärenden

inför naturvårdsverket och koncessionsärenden hos nämnden. En sådan

skiljaktighet kan på ett irrationellt sätt påverka sökandenas benägenhet att

begära tillstånd för sin verksamhet hos nämnden.

På de anförda skälen avstyrker utskottet ändringsyrkandena.

Rättegångskostnader vid inlösen in. m. Om miljöfarlig verksamhet medför

att fastighet eller del av fastighet blir onyttig eller att synnerligt men

uppkommer vid begagnandet skall fastigheten eller fastighetsdelen enligt

32 § lösas. Inlösenfrågan prövas av fastighetsdomstol. Härvid skall expropriationslagen

gälla i tillämpliga delar. Ogillas yrkande om inlösen tilllämpas

dock allmänna bestämmelser om rättegångskostnad (33 §). Fastighetsägaren

får således, om hans krav avslås, i regel själv stå sina egna

kostnader och ersätta motparten hans rättegångskostnader. Förslaget har

sin förebild i 138 § byggnadslagen. Beträffande enskilda anspråk i allmänhet

(34 §) innehåller propositionsförslaget inte några särskilda bestämmelser.

Rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader blir därför tillämpliga.

I motionerna I: 946 och II: 1086 föreslås att sakägare skall undgå ansvar

för rättegångskostnader även om inlösenyrkande ogillas, om hans talan haft

fog för sig. I motionerna 1:945 och II: 1085 begär man att riksdagen hos

Kungl. Maj :t anhåller om ändrat förslag till bestämmelser så att fastighetsägare

som yrkat inlösen blir ersättningsskyldig endast om det är uppen
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

bart att talan varit oberättigad. Yrkandena motiveras av önskan att stärka

sakägarnas ställning.

I motionerna har erinran inte framställts mot att rättegångsbalkens regler

om rättegångskostnad skall gälla beträffande enskilda anspråk i allmänhet.

Inlösenfallet skiljer sig emellertid från andra skadefall endast på så sätt att

de olägenheter som drabbar egendomen i det förra fallet är särskilt allvarliga.

Det är med andra ord endast fråga om en gradskillnad beträffande skadans

omfattning. I exempelvis vattenmålen är det också vanligt att sakägare

yrkar i första hand inlösen och i andra hand ersättning för skada eller

olägenhet. Med hänsyn till det anförda är det enligt utskottets mening inte

motiverat att ha skilda regler om rättegångskostnader för inlösenfall och

andra skadefall. Det kan inte heller enligt utskottets mening ifrågakomma

att beträffande talan enligt 34 § införa regler som avviker från allmänna

regler om rättegångskostnad. Som ovan nämnts har den i propositionen föreslagna

regeln direkt förebild i gällande rätt. Med hänsyn till det sagda avstyrker

utskottet motionsyrkandena.

Talan mot koncessionsnämndens beslut. Mot koncessionsnämndens beslut

kan talan föras av sökanden och sakägare som berörs av beslutet. Därjämte

kan naturvårdsverket överklaga nämndens beslut för att tillvarata

allmänna intressen (48 §).

I den mån en kommun är alt anse som sakägare i egenskap av fastighetsägare

eller på annan liknande grund har kommunen samma talerätt som

tillkommer enskild part. I motionerna I: 946 och II: 1086 föreslår man därutöver

införande av rätt för kommun att i egenskap av representant för allmänna

intressen självständigt överklaga koncessionsnämndens beslut. Förslaget

har utformats så att kommun skall ha besvärsrätt i frågor av allmänt

intresse, som berör kommunen.

I vattenlagen finns f. n. en bestämmelse som ger kommun rätt att i vissa

vattenmål föra talan för tillgodoseende av allmänt intresse inom orten. Denna

talerätt avser visserligen också avloppsmål men har i första hand tillkommit

med hänsyn till kraftverksföretag, vattenregleringar o. d. och har

sin ojämförligt största betydelse i dessa fall.

Genom förslagets bestämmelser om samråd m. m. är det sörjt för att de

kommunala synpunkterna blir framförda på ett tidigt stadium så att de kan

beaktas av koncessionsnämnden. Som en följd av koncessionsnämndens officialprövning

kan kommun, även om den inte formellt är part, inte vägras

att direkt inför nämnden utveckla sina synpunkter på de frågor av allmänt

intresse, som är föremål för prövning. I stor utsträckning torde det också

vara möjligt att tillgodose kommuns anspråk och önskemål vid prövningen.

Frågan om besvärsrätten ligger emellertid något annorlunda till. Det är således

enligt utskottets mening inte lämpligt att tillåta att kommun för talan

mot beslut i koncessionsärende till förmån för sökanden i ärendet. Naturvårdsintressena

å andra sidan tillvaratas bäst av naturvårdsverket, som har

s. 152 Kontrollera mot PDF

152 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

den vidaste överblicken och som förfogar över den främsta sakkunskapen

och erfarenheten. Självfallet står det kommun fritt att ta initiativ till överklagande

genom hänvändelse till naturvårdsverket.

Det kan nämnas att den i propositionen föreslagna regeln har sin motsvarighet

i naturvårdslagen. Däri föreskrives att naturvårdsverket äger föra

talan mot länsstyrelsens beslut enligt lagen eller med stöd därav meddelade

bestämmelser för tillvaratagande av naturvårdens intressen (40 §). Kommun

har däremot inte annan besvärsrätt än den som tillkommer part.

Utskottet avstyrker med hänsyn till det sagda motionsyrkandet.

I de avsnitt som behandlas i det följande har framställts yrkanden innebärande

att riksdagen skall hos Kungl. Maj :t anhålla att vissa kompletterande

förslag framläggs eller att utredningar i olika hänseenden verkställs.

Lokalisering av miljöfarlig verksamhet. Enligt propositionen skall för

miljöfarlig verksamhet väljas sådan plats att ändamålet kan vinnas med

minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad (4 §).

I motionerna I: 946 och II: 1086 gör man gällande att regeln inte ger tillräcklig

ledning och föreslår att riksdagen begär att den omarbetas. Den

tankegång som enligt motionärerna bör formuleras i lagtexten innebär att

en störande anläggning skall välja en annan plats för verksamheten, om inte

betydande vinster kan påvisas genom den störande lokaliseringen vid en

jämförelse med andra alternativ — vinster som med säkerhet betydligt överstiger

beräkningsbara förluster för motstående intressen. Huvudsyftet med

yrkandet synes vara att avvägningen mellan olika alternativa förläggningsplatser

så långt möjligt skall grundas på en ekonomisk jämförelse mellan

fördelar och skador vid olika alternativ.

Som departementschefen anför bör valet av förläggningsplats spela en

väsentlig roll när man bedömer ett företag som utövar miljöfarlig verksamhet.

Genom en lämplig lokalisering kan olägenheterna för omgivningen av

störningarna i hög grad mildras. Det möter emellertid stora svårigheter alt i

lagtext annat än i allmän form ange de principer som bör vara vägledande

vid bedömningen av alternativa förläggningsplatser. De rent företagsekonomiska

konsekvenserna av olika alternativa lösningar torde väl i allmänhet

kunna beräknas tämligen exakt, och sådana beräkningar kan stundom användas

för att få en måttstock på kostnaderna för att skydda en viss miljö.

Ofta torde emellertid försök till jämförelser försvåras av att de olika alternativen

medför miljöstörningar av olika art och intensitet och att säkra

metoder att väga sådana störningar mot varandra saknas. Som motionärerna

anfört bör dock en ekonomisk jämförelse mellan skadeverkningarna vid

olika alternativa förläggningar ske där detta är möjligt. Kungl. Maj :ts förslag

innebär inte något som strider häremot. Enligt utskottets mening bör

motionsförslagets syfte kunna tillgodoses inom ramen för den föreslagna

lydelsen av 4 §. Motionsyrkandet bör därför inte föranleda någon åtgärd.

Utskottet vill understryka vikten av att i de olika ärendena konsekven
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

153

serna av skilda förläggningsalternativ blir tillfredsställande belysta så att en

noggrann jämförelse från olika synpunkter mellan dem blir möjlig. Redan

koncessionsnämndens långtgående officialprövningsskyldighet är en garanti

för detta.

Rening av vissa slags avloppsvatten. De nuvarande reglerna om avloppsvatten

skiljer mellan kloakvatten och industriellt avloppsvatten. Skälet för

uppdelningen är att i princip strängare bestämmelser ansetts böra meddelas

i fråga om industriellt avloppsvatten. Beträffande kommunalt avloppsvatten

har man anlagt den synpunkten att ett samhälle utvecklas efter hand och

skäligen inte kan vägras att släppa ut sitt avloppsvatten i närliggande lämplig

recipient. Med hänsyn till de möjligheter som den moderna tekniken

skapat att välja recipient anser departementschefen att detta inte längre är

en riktig utgångspunkt. Liksom i fråga om en industrianläggnings utsläpp

bör valet av recipient vara det första och viktigaste momentet i bedömningen.

Tillåtlighetsreglerna för kloakvatten och industriellt avloppsvatten föreslås

därför bli i princip desamma. En viss skiljaktighet skall emellertid bestå.

Särbestämmelsen gäller minmistandarden i fråga om rening av avloppsvatten

som härrör från vattenklosett eller från tätbebyggelse. F. n. gäller ett principiellt

förbud mot att avleda avloppsvatten från vattenklosett eller från tätbebyggelse

utan att det undergått slamavskiljning. Undantag gäller om avledandet

uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Propositionen innebär en

skärpning av det nämnda förbudet. Den reella innebörden av förslaget är

att minimikravet på reningsåtgärder sätts högre än förut. Enbart slamavskiljning

skall godtas bara i undantagsfall (7 §).

I propositionen föreslås Kungl. Maj :t få bemyndigande att föreskriva att

avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning inte får utsläppas

utan att koncessionsnämnden lämnat tillstånd eller anmälan gjorts hos naturvårdsverket

eller länsstyrelsen (10 §). Prövningsskyldighet skall kunna

införas även i fråga om pågående avloppsutsläpp. Prövningsskyldighetens

omfattning och den tid inom vilken prövning skall påkallas skall regleras

på administrativ väg.

I motionerna I: 946 och II: 1086 föreslår man att riksdagen hos Kungl.

Maj:t begär förslag, innebärande att nya avloppsreningsverk bör vara försedda

med anordningar för höggradig rening och att för äldre anläggningar

en tidsplan fastställs för en anpassning i etapper till samma reningsgrad.

Som departementschefen framhållit kan det i fråga om tätorter praktiskt

taget aldrig komma i fråga att stanna vid slamavskiljning som reningsmetod.

Normalt måste kraven här sättas betydligt högre, vilket betyder att man

kräver en efter förhållandena lämplig form av höggradig rening. Därvid skall

man enligt propositionen också beakta de olägenheter som vållas av närsalter

i avloppsvattnet. Med hänsyn till att lagen kommer att gälla även ren

glesbygd synes det emellertid inte rimligt att under alla omständigheter

kräva höggradig rening. De föreslagna tillåtlighetsreglerna möjliggör att kra
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

ven på reningsgrad alltefter omständigheterna i varje särskilt fall kan

skärpas så att ett tillfredsställande resultat nås. Totalt sett innebär Ivungl.

Maj:ts förslag, inbegripet införandet av koncessionsplikt för vissa kommunala

avloppsföretag, en betydande skärpning av attityden gentemot de kommunala

avloppsutsläppen. Enligt utskottets mening motsvarar förslagen

vad som f. n. kan krävas från lagstiftarens sida för att komma till rätta med

de vattenföroreningar, som härrör från sådana utsläpp.

Framställning om ytterligare skärpning av bestämmelserna är inte erforderlig.

Yrkandet härom avstyrkes således.

Riktvärden och rekommendationer. De tillåtlighetsregler som föreslås i

propositionen är som redan framhållits relativt allmänt hållna. För att ge

fasthet och konsekvens åt tillämpningen skall bl. a. riktvärden och rekommendationer

för tolerabla störningar utarbetas.

I motionerna I: 947 och II: 1083 föreslås att utredning verkställs i syfte

att fastställa normerande mätmetoder och gränsvärden för luft- och vattenföroreningar,

buller och andra miljöstörningar. Även i de fristående motionerna

I: 393 av herr Virgin m. fl. och II: 455 av herr Holmberg m. fl. yrkas

att dylika gränsvärden skall fastställas.

Med den utformning tillåtlighetsreglerna fått i förslaget blir det av den

största betydelse hur de i praktiken tillämpas. De anvisningar för tillämpningen

som lagmotiven innehåller bör som ovan framhållits kunna bli till

god ledning för både myndigheter och enskilda. Prövningen bör såsom departementschefen

anför ytterligare kunna vinna i stadga och konsekvens

om ett system med emissions- och immissionsgränser utarbetas. Sådana

gränsvärden finns redan bl. a. när det gäller vissa luftföroreningar medan

på andra områden forskning och annat arbete för att få fram lämpliga

värden pågår. Man brukar i sammanhanget skilja mellan å ena sidan vägledande

riktvärden och rekommendationer, å den andra rättsligt bindande

normer. Motionärerna synes för sin del ha godtagit att man åtminstone f. n.

bör nöja sig med riktvärden och rekommendationer. Detta överensstämmer

med propositionens uppläggning. Även utskottet ansluter sig härtill och vill

för sin del endast understryka vikten av att arbetet med utarbetandet av

dylika gränsvärden fullföljs med all kraft.

Då man kan förvänta att syftet med motionerna på sikt blir tillgodosett

bör de inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Rätt att ta mark i anspråk för skyddsåtgärder. Fordras för renande av avloppsvatten

att anläggning utförs på annans fastighet är ägaren enligt förslaget

— med ett mindre undantag — skyldig att tåla intrånget mot ersättning

(8 kap. 25 § vattenlagen). Regeln har sin motsvarighet redan i gällande

lag. I övrigt saknas i förslaget regler som ger rätt att ta mark i anspråk för

skyddsåtgärder.

I motionerna I: 946 och II: 1086 anför man att skyddsåtgärder i form av

t. ex. vallar, avsedda att avskärma bostadsbebyggelse från buller från ett

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

flygfält, ofta kan göras effektivare om de utförs på fastigheter belägna mellan

störningskällan och det störda objektet. Härför erfordras emellertid regler

som ger möjlighet att tvångsvis ta annans mark i anspråk. Motionärerna

hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär kompletterande förslag

härom.

I den gällande vattenlagen finns på flera ställen bestämmelser som ger

möjlighet att ta annan tillhörig mark i anspråk för utförande av skadeförebyggande

åtgärder. Dessa bestämmelser har särskilt i kraftverks- och sjöregleringsmålen

kommit till flitig användning. När det gäller miljöskyddslagens

område torde det mest praktiska behovet fyllas av de nämnda reglerna

beträffande anläggningar för renande av avloppsvatten. Som motionärerna

påpekat kan det emellertid även i andra fall vara ändamålsenligt att

ha tillgång till motsvarande tvångsregler såsom när det gäller att få till

stånd vallar eller avskärmande trädridåer till skydd mot buller från vägar

och flygplatser. Det kan emellertid inte nu bedömas om ett verkligt praktiskt

behov av dylika bestämmelser föreligger. Vad gäller vägar och åtgärder i anslutning

därtill kan problemet komma att belysas i samband med behandlingen

av vägsakkunnigas förslag till ny lag om allmänna vägar.

Frågan bör enligt utskottets mening följas med uppmärksamhet. Någon

särskild framställning från riksdagens sida synes dock inte vara erforderlig.

Motionsyrkandet bör således avslås.

Omprövning av tillstånd. Då tio år förflutit från det tillståndsbeslut vunnit

laga kraft eller då dessförinnan förhållandena ändrats väsentligt kan

enligt förslaget koncessionsnämnden föreskriva nya eller strängare villkor

för verksamheten efter vad som är skäligt (24 §).

I motionerna I: 946 och II: 1086 gör man gällande att omprövningsreglerna

alltför mycket inskränker den trygghet mot krav på förbud eller förebyggande

åtgärder som koncessionsprövningen avser att ge. Tryggheten bör förbättras

framför allt i den situationen att krav på skyddsåtgärder framställs

mot ägaren av en koncessionsprövad anläggning och åtgärderna påkallas av

hänsyn till investeringar, som tillkommit senare än den nämnda anläggningen.

I detta läge bör kostnaderna för skyddsåtgärder bäras av dem vilkas

intressen skall skyddas. Motionärerna föreslår att riksdagen hos Kungl.

Maj :t begär förslag till en ersättningsregel som kan tillämpas i dessa situationer.

Frågan om prioritetens betydelse har ingående behandlats av immissionssakkunniga

och i remissyttrandena över deras förslag. Någon gpnerell lösning

på detta mycket svåra problem har inte kunnat anvisas. Å ena sidan

står här miljövårdens intresse av att företagare skall vara skyldiga anpassa

sig efter teknikens förändringar och utvecklingen i samhället. Å andra sidan

står företagarnas intresse av att få en tryggad rättsställning. De i propositionen

föreslagna reglerna för omprövning av tillstånd innebär en rimlig

avvägning mellan dessa intressen.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

En specialfråga i detta sammanhang är huruvida företagare som åläggs

att utföra långtgående skyddsåtgärder till förmån för senare tillkomna intressen

bör få rätt att kräva inlösen av sin fastighet eller ersättning för åtgärder

som han nödgas utföra. Frågan har berörts i propositionen utan att

dock föranleda något förslag. Åtskilliga svårlösta problem är enligt departementschefens

uttalande förknippade med ett bidragssystem, även om det

begränsas till bestående företag. Frågan kräver närmare övervägande och

departementschefen är inte beredd att nu förorda någon lagstiftning. Det

bör emellertid enligt departementschefen även utan stöd av uttrycklig bestämmelse

vara möjligt för prövningsmyndighet att ålägga ett förorenande

eller immitterande företag särskilda skyddsåtgärder utöver vad som eljest

skulle kunna krävas under förutsättning att den intressent eller grupp av

intressenter som påkallar åtgärderna förbinder sig att betala merkostnaderna.

Då sålunda vissa möjligheter att tillgodose motionernas syften redan föreligger

och Kungl. Maj :t vidare har sin uppmärksamhet riktad på problemet

är någon åtgärd i anledning av motionsyrkandet inte erforderlig.

Förfarandet i koncessionsärenden. Enligt förslaget skall koncessionsnämnden

sörja för fullständig utredning av ärende som kommer under

nämndens prövning (14 §). Nämnden skall genom kungörelse eller på annat

lämpligt sätt bereda dem som kan beröras av den miljöfarliga verksamheten

tillfälle att yttra sig. Nämnden skall också samråda med berörda statliga

och kommunala myndigheter som har väsentliga intressen att bevaka

i frågan samt hålla sammanträde med parter och besiktning på platsen, om

det inte är uppenbart onödigt. Närmare bestämmelser angående förfarandet

hos nämnden kommer att meddelas av Kungl. Maj :t.

I fråga om förfarandet i dispensärenden innehåller lagförslaget inte några

regler. Bestämmelser i ämnet kommer att meddelas av Kungl. Maj :t. I motiven

anges bl. a. att det är viktigt att dispensmyndigheten samråder med

andra myndigheter som berörs av det ärende som är under prövning och

att sakägare bör underrättas på lämpligt sätt om dispensansökningar.

I motionerna I: 948 av herr Svenungsson och II: 1084 av herr Hedin hemställes

att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om sådan utformning av tilllämpningsföreskrifterna

att tillstånd till vattenförorenande verksamhet inte

får lämnas med mindre än att företrädare för fiskerinäringen har beretts

tillfälle att yttra sig.

Vid prövningen av vattenförorenande företag skall självfallet även fiskerinäringens

intressen beaktas. Vad företrädarna för näringen har att anföra

är härvid av stor betydelse. De regler om samråd, kungörande av ansökan,

sammanträden m. m. som lagförslaget innehåller innefattar enligt utskottets

mening tillräckliga garantier för att fiskets representanter kommer att få

tillfälle att framföra sina synpunkter inför koncessionsnämnden. Liknande

regler torde komma att gälla beträffande förfarandet i dispensärenden.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Med hänsyn till det sagda är någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna

inte påkallad.

Miljövårds politiskt program m. m. I motionerna I: 946 och II: 1086 föreslås

att riksdagen skall hos Knngl. Maj :t begära att ett miljövårdspolitiskt

program utarbetas, omfattande bl. a. riktlinjerna för det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Härvid bör behandlas bl. a. frågor angående den organisatoriska

samordningen mellan koncessionsprövningen enligt miljöskyddslagen och

bebyggelseplaneringen, utformningen av intresseawägningsreglerna, ersättningsreglernas

utformning och koncessionsmyndigheternas medverkan i

skaderegleringen, principerna för omprövning av tillstånd, införandet av någon

form av miljövårdsavgift samt riksplaneringens uppgifter.

Även i de fristående motionerna I: 868 av herr Dahlén in. fl. och II: 482 av

herr Wedén föreslår man att ett miljövårdspolitiskt program utarbetas till

ledning för forskning, lagstiftning och åtgärder i övrigt på miljövårdens område.

Statens naturvårdsverk har i avgivet remissvar i anledning av det sistnämnda

motionsparet anfört bl. a. att ett miljövårdspolitiskt program av

den typ som motionärerna tänker sig med hänsyn till den snabba utvecklingen

nödvändigtvis måste vara mycket allmänt hållet för att inte på alltför

kort tid bli inaktuellt. Det ligger nära till hands att det därigenom huvudsakligen

kommer att innehålla de synpunkter på mål och medel som genom

samhällets åtgärder och den allmänna miljövårdsdebatten redan är allmänt

godtagna. Enligt verkets mening utgör lagstiftningen på området jämte

myndigheternas instruktioner och förarbetena härtill samhällets program

för miljövårdsarbetet. Genom miljövårdsberedningen har vidare förutsättningar

skapats för den långsiktiga samlade bedömningen av hela miljövårdsområdet.

Verket anser att behov av ett särskilt miljövårdspolitiskt program

inte föreligger.

Utskottet delar denna uppfattning. En effektivare form av miljövårdsplanering

än motionärerna föreslagit är det miljöpolitiska programarbete som

naturvårdsverket enligt propositionen har att driva såsom central och ledande

myndighet på miljövårdsområdet och som skall ligga till grund för de

miljövårdande myndigheternas mera långsiktiga agerande. Utskottet avstyrker

således yrkandena om utarbetande av ett särskilt miljövårdspolitiskt

program.

Beträffande ett par av de frågor som berörs i motionerna I: 946 och

II: 1086 vill utskottet anföra följande.

Trots den koncentration av prövningsförfarandet som den i propositionen

föreslagna ordningen innebär kommer beslut av direkt eller indirekt betydelse

för miljövården alltjämt att fattas av ett flertal olika myndigheter. I

ett och samma ärende kan erfordras beslut av skilda organ angående exempelvis

tillstånd att förvärva mark, fastställelse av plan, tillstånd att utöva

miljöfarlig verksamhet samt tillstånd till byggande i vatten. Denna splittring

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

kan naturligtvis te sig omständlig för parterna, och den ställer — som utskottet

ovan berört — stora krav på samråd mellan de olika beslutande myndigheterna.

På sikt synes dock en viss samordning komma att ske genom att

prövningen av även andra ärenden enligt vattenlagen än vattenföroreningsmål

läggs på administrativa organ. Denna fråga utreds f. n. av sakkunniga

för översyn av vattenlagen. Utskottet vill också erinra om den möjlighet som

föreligger enligt lagförslaget att uppdra koncessions- och dispensprövningen

åt länsstyrelserna. Efter hand som vägledande praxis utbildar sig och erfarenhet

av den nya lagens verkningar vinns kan möjligheten att delegera

beslutanderätten utnyttjas i ökad utsträckning. Härigenom kan särskilt

önskemålet om en samordning av bebyggelseplaneringen och miljövården

tillgodoses.

Genom tillskapandet av koncessionsnämnden har garantier skapats för att

prövningen av koncessionsärenden kommer att ske med stor omsorg och

noggrannhet. Den tekniska utvecklingen går emellertid på många områden

mycket snabbt, och det är inte möjligt att för någon längre tid överblicka

exempelvis vilka metoder för rening av avloppsvatten eller rök som kan finnas

tillgängliga. Det är därför knappast förenligt med miljövårdens krav att

avstå från möjligheten till en successiv anpassning av tillståndsvillkor till

bl. a. teknikens utveckling och ändrade samhällsförhållanden. Genom de

allmänna tillåtlighetsreglerna, som gäller även vid omprövning av tillstånd,

finns garantier för att företagen inte blir oskäligt betungade.

Lagstiftning utanför miljöskyddslagens tillämpningsområde. I motionerna

I: 947 och II: 1083 föreslås att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om

utredning och förslag beträffande lagstiftning utanför miljöskyddslagens

tillämpningsområde, varvid särskilt störningar från flygverksamhet och

motorfordon samt det nära sambandet mellan miljöskydd och översiktlig

planering bör beaktas,

I motionen II: 929 av herr Svenning m. fl. föreslår man att riksdagen hos

Kungl. Maj :t anhåller om utredning och förslag angående tillåtna gränsvärden

för buller från motorcyklar och mopeder samt övervakning av att värdena

inte överskrids.

Frågan hur samordningen av bebyggelseplaneringen och miljöskyddet

skall ske är självfallet av den största betydelse. I propositionen dras också

upp riktlinjerna för samverkan på planområdet centralt, regionalt och

lokalt. Centralt sker samordningen bl. a. genom att planverket får rätt att ta

del i koncessionsnämndens överläggningar och att yttra sig där. De närmare

bestämmelserna om samverkan skall meddelas i administrativ ordning; lagförslaget

innehåller endast principbestämmelser om samråd. Några ytterligare

åtgärder på området torde åtminstone inte för närvarande vara erforderliga

(jfr under föregående avsnitt).

Vad gäller buller från flygplan och flygplatser kan nämnas att hithörande

frågor för några år sedan var föremål för en omfattande utredning. Vid

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

denna gjordes bl. a. en inventering av de åtgärder som kan vidtas för att vid

planering av såväl flygplatser som kringliggande bebyggelse eliminera bullerstörningar.

Även bullerförhållandena vid befintliga flygplatser undersöktes.

Arbetet omfattade också riktlinjer för den sanitära bedömningen av

flygbullret. De framlagda förslagen har lett till vissa åtgärder. Med hänsyn

till flygets internationella karaktär har emellertid möjligheterna att genom

isolerade svenska insatser bemästra problemen sin givna begränsning. Enligt

vad utskottet erfarit pågår dock på internationell nivå arbete på att få till

stånd överenskommelser med sikte på att begränsa bullret från flygplan och

flygplatser.

I fråga om buller från motorfordon må här endast erinras om att statens

trafiksäkerhetsverk nyligen tillkännagett att verket inom den närmaste tiden

kommer att fastställa föreskrifter angående högsta tillåtna ljudnivåer för

avgasbuller.

Med hänsyn till det sagda är någon riksdagens åtgärd i anledning av de

ifrågavarande motionsyrkandena inte påkallad.

Övriga frågor. De delar av propositionen som ej berörts i det föregående

föranleder inte något uttalande från utskottets sida.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen — med förklaring att det vid propositionen

nr 28 fogade förslaget till miljöskyddslag icke kunnat

oförändrat antagas — dels med bifall till motionerna I: 946

och II: 1086, såvitt avser 6 § miljöskyddslagen, för sin del

beslutar att antaga följande såsom utskottets förslag betecknade

lydelse av paragrafen och att antaga det genom propositionen

framlagda förslaget till övergångsbestämmelser till

lagen med de ändringarna att däri införes en ny, med 6

betecknad punkt av nedan angiven lydelse och att numreringen

av de efterföljande punkterna (6 och 7 i Kungl.

Maj :ts förslag) ändras på sätt nedan anges, dels i anledning

av nämnda motioner giver Kungl. Maj :t till känna vad utskottet

ovan anfört beträffande koncessionsprövning av

flygplatser och vägar;

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

6 §•

Kan miljöfarlig--------skäl föreligger.

Innebär den — —----— allmän synpunkt.

Första stycket eller andra stycket

första punkten hindrar ej att sådan

flygplats, väg eller järnväg, vars anläggande

prövas i särskild ordning,

användes för avsett ändamål.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Övergångsbestämmelser

6. Bestämmelsen i 32 § äger ej

tillämpning i fråga om miljöfarlig

verksamhet, som börjat före lagens

ikraftträdande och som efter ikraftträdandet

fortsatt utan att medföra

väsentligt ökat men.

7. Förekommer i lag eller annan

författning hänvisning till lagrum,

som ersätts genom bestämmelse i

denna lag, skall i stället den bestämmelsen

tillämpas.

6. Bestämmelserna i 6 § första

stgcket eller andra stycket första

punkten hindrar ej att sådan flygplats,

väg eller järnväg, vars anläggande

prövats i särskild ordning före

den 1 juli 1969, användes för avsett

ändamål.

7. Bestämmelsen i 32 § äger ej

tillämpning i fråga om miljöfarlig

verksamhet, som börjat före lagens

ikraftträdande och som efter ikraftträdandet

fortsatt utan att medföra

väsentligt ökat men.

8. Förekommer i lag eller annan

författning hänvisning till lagrum,

som ersätts genom bestämmelse i

denna lag, skall i stället den bestämmelsen

tillämpas.

B. att riksdagen med avslag på motionerna I: 945 och

II: 1085, I: 946 och II: 1086, I: 947 och II: 1083 samt I: 959

och II: 1102, såvitt avser koncessionsnämndens sammansättning,

antager 11 § i förslaget till miljöskyddslag;

C. att riksdagen med avslag på motionerna I: 947 och II:

1083, såvitt avser enskild sakägares rätt att anhängiggöra

ärende vid koncessionsnämnden, bifaller propositionen i

denna del;

D. att riksdagen med avslag på motionerna I: 946 och

11:1086 samt 1:947 och 11:1083, såvitt avser rättegångskostnader

vid koncessionsnämnden, antager 14 §, 48 §

första och andra styckena samt 49 § i förslaget till miljöskyddslag;
E.

att riksdagen med avslag på motionerna I: 946 och

II: 1086, såvitt avser rättegångskostnader vid fastighetsdomstol,

antager 33 och 34 §§ i förslaget till miljöskyddslag;
F.

att riksdagen med avslag på motionerna I: 946 och

II: 1086, såvitt avser rätt för kommun att föra talan mot

koncessionsnämndens beslut, antager 48 § i förslaget till

s. 161 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 161

miljöskyddslag i den del paragrafen ej omfattas av hemställan

under D;

G. att riksdagen antager dels förslaget till miljöskyddslag

i de delar som ej omfattas av hemställan under A—F, dels

förslaget till lag om ändring i vattenlagen, dels ock förslaget

till lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964

(nr 822);

H. att riksdagen lämnar förslaget till kungörelse om ändring

i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)

utan erinran;

I. att motionerna I: 946 och II: 1086, såvitt avser rening

av avloppsvatten som kommer från vattenklosett eller härrör

från tätbebyggelse, icke föranleder någon riksdagens

åtgärd;

K. att motionerna 1:868 och 11:482 samt motionerna

I: 946 och II: 1086, såvitt avser ett miljövårdspolitiskt

program, icke föranleder någon riksdagens åtgärd;

L. att följande motioner, nämligen

1.1: 393 och II: 455;

2.1: 868 och II: 482;

3.1: 945 och II: 1085;

4.1: 946 och II: 1086;

5.1: 947 och II: 1083;

6.1:948 och II: 1084;

7.1: 959 och II: 1102, såvitt nu är i fråga, samt

8.11:929

i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet ovan

anfört och hemställt icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄGK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson

(s), Åkesson (fp), Ernulf (fp), Wirmark (s)1, fröken Ranmark (s),

herrar Svenungsson (m) och Nils Nilsson (ep);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Tobé (fp),

fröken Anderson (s), herrar Hammarberg (s), Wachtmeister (m)2, Hugosson

(s) och Josefson i Arrie (ep).

1 Ej deltagit i behandlingen av den fråga som avses under A i utskottets hemställan.

2 Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Reservationer

Vid A i utskottets hemställan

I. av herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson (s), fröken Ranmark

(s), herr Svenning (s), fröken Anderson (s), herrar Hammarberg (s)

och Hugosson (s), vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 145 med orden »Som anförs»

och som slutar på s. 146 med orden »avsett ändamål» bort ha följande

lydelse:

Som anförs i propositionen prövas fasta trafikanläggningar i särskild ordning.

Den granskning som härvid sker är visserligen i första hand en planering

från exploateringssynpunkt och den är vidare i huvudsak begränsad till

förhållandena inom de fastigheter som avstår mark. Även miljövårdssynpunkter

beaktas emellertid. Genom regler om samråd kan miljövårdens

ställning i beslutsprocessen ytterligare stärkas. De synpunkter som de miljövårdande

myndigheterna anför får särskild tyngd genom de möjligheter till

ingripande som skapas genom regierna i 5 § miljöskyddslagen. Med stöd av

dessa regler kan ges åläggande om skäliga skyddsanordningar eller inskränkningar

i verksamheten på samma sätt som i fråga om andra anläggningar.

Särskilt möjligheten att få till stånd inskränkningar i verksamheten

är ett effektivt medel för att hävda miljövårdens och omgivningens intressen.

Härigenom kan man ingripa mot störande former av trafik, störande

flygplanstyper osv. Förbättringar kan i många fall också nås med stöd av

speciallagstiftning. Härvid har exempelvis lokala trafikföreskrifter om hastighetsbegränsning

eller förbud mot vissa fordonstyper inom särskilt bullerkänsliga

områden sin betydelse. Något praktiskt behov av att med stöd av

lagens 6 § helt förbjuda användningen av viss väg eller viss flygplats föreligger

inte med hänsyn till de andra möjligheter som står till buds.

Som ovan framgår har departementschefen uttalat att tillståndsplikt beträffande

fasta trafikanläggningar inte skall krävas. Lagens konstruktion

hindrar emellertid inte att koncessionsplikt införs också för sådana anläggningar,

om så skulle visa sig erforderligt. Enligt utskottets mening föreligger

f. n. inte anledning att föreskriva dylik tillståndsplikt.

Med hänsyn till det sagda bör motionerna I: 946 och II: 1086 i denna de!

inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen med avslag på motionerna 1:946 och

II: 1086, såvitt avser koncessionsprövningen av flygplatser,

vägar och järnvägar, antager 6 § i det vid propositionen

nr 28 fogade förslaget till miljöskyddslag, ävensom övergångsbestämmelserna

till lagen.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

163

Vid B i utskottets hemställan

II. av herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp), Ernulf (fp), Tobé (fp), Svenungsson

(in), Nils Nilsson (ep), Wachtmeister (m) och Josefson i Arrie

(ep), vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 147 med orden »Miljöskyddslagen

har» och som slutar på s. 148 med orden »framställda ändringsyrkanden»

bort ha följande lydelse:

Den nya lagen kommer att bli ett av de viktigaste instrumenten för den

framtida miljövårdspolitiken. Med den uppbyggnad lagförslaget har med

relativt allmänt hållna regler som skall kunna anpassas elastiskt efter växlande

förhållanden ställs stora krav på de tillämpande myn digheterna. En

fast och konsekvent tillämpning av lagen är en av förutsättningarna för att

lagens syften skall uppnås. Koncessionsnämnden kommer härvid att spela

en betydelsefull roll. Det är därför viktigt att nämnden får en allsidig sammansättning

och att dess ställning som opartiskt skiljeorgan markeras.

Lagrådet har till stöd för sitt förslag att antalet ledamöter bör sättas till

fem i stället för fyra anfört att diskussionen härigenom kan tillföras ytterligare

synpunkter och att den omröstningssituation att utgången bestäms

av två röster mot två i regel inte kommer att kunna inträda. Utskottet finner

dessa skäl bärande.

Departementschefen har mot en utökning av antalet ledamöter ansett

tala att viss risk uppkommer för att de fasta ledamöternas inflytande kommer

att stärkas i alltför hög grad och att de andra ledamöterna inte får den

ställning som bör tillkomma dem. Enligt utskottets mening är dessa risker

överdrivna. Den naturliga utgångspunkten måste vara att inflytandet i

nämnden bestäms inte av relationen mellan ledamöter av olika kategorier

utan av tyngden av de sakskäl som envar ledamot anför för sin ståndpunkt.

Under förutsättning att de fasta ledamöterna förenar sig kan de f. ö. redan

enligt propositionsförslaget bestämma utgången med hjälp av ordförandens

utslagsröst.

Med hänsyn till det anförda föreslår utskottet att i nämnden, utöver det

i propositionen angivna antalet ledamöter, bör tjänstgöra ytterligare en fast

ledamot. Denne bör ha erfarenhet och sakkunskap i medicinska frågor med

anknytning till miljöskydd.

Enligt utskottets mening är det inte förenligt med nämndens ställning

som opartiskt skiljeorgan att naturvårdsverkets chef eller annan tjänsteman

hos verket är ledamot av nämnden. En sådan anordning kan orsaka tvivelsmål

om dess opartiskhet. Den kontakt mellan naturvårdsverket och koncessionsnämnden,

som departementschefen funnit vara av värde för förverkligandet

av den översiktliga, långsiktiga planeringen för miljövården, kan

skapas på annat sätt. Då jävssituation för verkets tjänstemän relativt ofta

torde föreligga måste under alla förhållanden en sådan kontakt etableras i

många ärenden. Utskottet föreslår att i lagen införs en regel om att tjänste
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

man lios naturvårdsverket inte får tjänstgöra som ledamot i nämnden. Motsvarande

bör gälla ledamot av verkets styrelse.

Som anförts i motionerna I: 947 och II: 1083 kommer koncessionsnämnden

att pröva inte bara ärenden som rör den egentliga industrin utan också

handel, jordbruk och andra näringar. Den i propositionen föreslagna formuleringen

»erfarenhet av industriell verksamhet» leder enligt utskottets mening

till en olämplig begränsning av den krets av personer som kan ifrågakomma

för tjänstgöring i nämnden. Uttrycket »erfarenhet från näringslivet»

motsvarar bättre önskemålet att sakkunskap på det speciella område

som ärendet gäller skall vara representerad i nämnden.

Utskottets ändringsförslag innebär sammanfattningsvis följande.

Koncessionsnämnden skall bestå av ordförande och fyra andra ledamöter.

Utöver de två fasta ledamöter som föreslagits i propositionen skall finnas en

tredje sådan ledamot, som skall ha sakkunskap och erfarenhet i medicinska

frågor med anknytning till miljöskydd. »Erfarenhet av industriell verksamhet»

som kompetenskrav utbytes mot »erfarenhet från näringslivet».

Ledamot av naturvårdsverkets styrelse eller tjänsteman hos verket får inte

tjänstgöra som ledamot i nämnden,

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen — med förklaring att förslaget till miljöskyddslag

icke kunnat oförändrat antagas — i anledning

av motionerna I: 945 och II: 1085, I: 946 och II: 1086, I: 947

och II: 1083 samt I: 959 och 11:1102 för sin del antager följande

såsom utskottets förslag betecknade lydelse av 11 §

miljöskyddslagen.

(Kungl. Maj:ts förslag)

11

Koncessionsnämnden består av

ordförande och tre andra ledamöter.

Vid förberedande åtgärd och vid

prövning av fråga om avvisning av

ansökan eller om avskrivning av

ärende kan nämnden bestå av ordföranden

ensam.

Ordföranden skall vara lagfaren

och erfaren i domarvärv. En ledamot

skall ha sakkunskap och erfarenhet

i tekniska frågor. En ledamot skall

ha erfarenhet av frågor som faller

inom verksamhetsområdet för statens

naturvårdsverk. Den fjärde le
-

(Utskottets förslag)

§•

Koncessionsnämnden består av

ordförande och fyra andra ledamöter.

Vid förberedande åtgärd och vid

prövning av fråga om avvisning av

ansökan eller om avskrivning av

ärende kan nämnden bestå av ordföranden

ensam.

Ordföranden skall vara lagfaren

och erfaren i domarvärv. En ledamot

skall ha sakkunskap och erfarenhet

i tekniska frågor. En ledamot skall

ha erfarenhet av frågor som faller

inom verksamhetsområdet för statens

naturvårdsverk. Den fjärde le
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Kungl. Maj:ts förslag)

damoten skall ha erfarenhet av industriell

verksamhet. Om ärendet enligt

ordförandens bedömande i huvudsak

avser kommunala förhållanden

skall som fjärde ledamot i stället

ingå person med erfarenhet av

kommunal verksamhet.

Konungen förordnar

Konungen kan--

165

(Utskottets förslag)

damoten skall ha sakkunskap och

erfarenhet i medicinska frågor med

anknytning till miljöskydd. Den

femte ledamoten skall ha erfarenhet

från näringslivet. Om ärendet enligt

ordförandens bedömande i huvudsak

avser kommunala förhållanden, skall

som femte ledamot i stället ingå

person med erfarenhet av kommunal

verksamhet.

Ledamot av naturvårdsverkets styrelse

eller tjänsteman hos verket får

ej tjänstgöra som ledamot i koncessionsnämnden.

- även ersättare.

- delar avdelning.

Vid D i utskottets hemställan

III. av herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp), Ernulf (fp), Tobé (fp), Svenungsson

(in), Nils Nilsson (ep), Wachtmeister (m) och Josefson i Arrie

(ep), vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet på s. 150 som börjar med orden »Vad utskottet»

och som slutar med orden »utskottet ändringsyrkandena» bort ha

följande lydelse:

Lagrådet har till stöd för förslaget om införande av en bestämmelse som

ger sakägare rätt till kostnadsersättning framhållit bl. a. att propositionens

förslag när det gäller vattenföroreningar innebär en försämring och försvagning

i förhållande till vad som nu gäller. Sakägaren kan enligt lagrådets mening

ha stort intresse av att bevaka sin rätt redan i samband med tillståndsprövningen

för att eventuellt kunna förhindra företaget eller få till stånd

ändamålsenliga skyddsåtgärder. Härför kan han ofta behöva anlita juridiskt

biträde som kan överblicka vad som behövs i fråga om ytterligare teknisk

utredning o. d. Naturvårdsverket kan visserligen tänkas hjälpa sakägaren

inför koncessionsnämnden, men verket företräder i huvudsak endast allmänna

intressen, och det kan hända att dessa kolliderar med en sakägares intressen.

Naturvårdsverket blir då realiter sakägarens motpart. Lagrådet pekar

också på att den situationen kan inträffa att frågan gäller om en mindre

sakägargrupps intressen skall få träda tillbaka för att en större grupp skall

få sina intressen bättre tillgodosedda. Den lilla gruppen kan då vara i behov

av biträde.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Eftersom en sakägare enligt förslaget inte får ersättning för sina kostnader,

kan han enligt lagrådet finna det klokast att ge upp utan att ha fått

sina synpunkter och krav effektivt framförda. Att utredningen sålunda blir

mindre fullständig beträffande ett enskilt anspråk kan visa sig vara en brist

i ärendets behandling över huvud taget. Att få en god och allsidig utredning

i dessa ärenden utgör också ett betydelsefullt allmänt intresse.

Enligt utskottets mening har lagrådet anfört övertygande skäl för sin

ståndpunkt. Det kan inte vara välbetänkt att på sätt föreslagits i propositionen

försvåra för en part att komma till tals. Det är då som lagrådet anfört

bättre att bibehålla den ordning som hittills gällt i vattenmålen.

På grund av det anförda föreslår utskottet — i anledning av motionerna

I: 946 och II: 1086 samt I: 947 och II: 1083 i denna del — att i lagen införs

en bestämmelse av innehåll att koncessionsnämnden äger förplikta den som

utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten att till enskild motpart

utge skälig ersättning för kostnader vid förfarandet inför nämnden, om

det varit av betydelse för denne att bevaka sin rätt i ärendet. Bestämmelsen

kan lämpligen upptas som sista stycke i 14 §. Förslaget medför ändringar i

48 och 49 §§.

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen —- med förklaring att förslaget till miljöskyddslag

icke kunnat oförändrat antagas — i anledning

av motionerna I: 946 och II: 1086 samt I: 947 och II: 1083

för sin del antager följande såsom utskottets förslag betecknade

lydelse av 14 §, 48 § första och andra styckena och 49 §

i förslaget till miljöskyddslag.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

14 §.

Koncessionsnämnden skall---- — — —. nämndens prövning.

Nämnden skall---------koncessionsnämndens försorg.

Nämnden kan----------— — stycket 3.

Nämnden kan —-------—------särskild utredning.

Kostnad för------------för utredningen.

Koncessionsnämnden äger förplikta

den som utövar eller ämnar utöva

den miljöfarliga verksamheten att

till enskild motpart utge ersättning

för kostnader på förfarandet inför

nämnden, om det varit av betydelse

för denne att bevaka sin rätt i ärendet.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Kungl. Maj:ts förslag)

48

När koncessionsnämnden----

Talan mot beslut som avses i första

stycket och beslut enligt 14 §

sista stycket andra punkten föres

hos Konungen inom fyra veckor från

dagen för beslutet. Statens naturvårdsverk

får föra talan mot beslut

som avses i första stycket för att

tillvarataga allmänna intressen.

49

Beslut i fråga om tillstånd enligt

denna lag, beslut i fråga som avses i

41 § och beslut enligt 14 § sista stycket

andra punkten blir gällande när

beslutet vunnit laga kraft. I beslutet

kan förordnas att det skall lända till

efterrättelse omedelbart.

Beslut i-----------

(Utskottets förslag)

§•

----.----- 40 §.

Talan mot beslut som avses i första

stycket och beslut enligt 14 §

femte stycket andra punkten föres

hos Konungen inom fyra veckor från

dagen för beslutet. Statens naturvårdsverk

får föra talan mot beslut

som avses i första stycket för att tillvarataga

allmänna intressen.

§•

Beslut i fråga om tillstånd enligt

denna lag, beslut i fråga som avses i

41 § och beslut enligt 14 § femte

stycket andra punkten blir gällande

när beslutet vunnit laga kraft. I beslutet

kan förordnas att det skall

lända till efterrättelse omedelbart.

- — annorlunda förordnas.

Vid E i utskottets hemställan

IV. av herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp), Ernulf (fp), Tobé (fp), Svenungsson

(m), Nils Nilsson (ep), Wachtmeister (m) och Josefson i Arrie

(ep), vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet på s. 151 som börjar med orden »I motionerna»

och som slutar med orden »utskottet motionsyrkandena» bort ha

följande lydelse:

Miljöfarlig verksamhet kan ofta medföra betydande skadeverkningar och

olägenheter för den enskilde sakägaren. En förutsättning för att tillstånd

till sådan verksamhet inte skall uppfattas som kränkande för sakägares rätt

är att han hålls ekonomiskt skadeslös. Propositionen uppfyller såvitt avser

rättegångskostnader icke detta krav. Förslaget kan leda till att den som

åsamkas skada av miljöfarlig verksamhet drar sig för att framställa yrkande

om inlösen eller ersättning in. m. mot utövaren av verksamheten med

hänsyn till risken för att han därmed kan ådra sig ansvar för betydande

rättegångskostnader. Även berättigade ersättningskrav kan på så sätt förbli

oreglerade. En sådan konsekvens bör inte godtas. Enligt utskottets mening

bör sakägaren undgå ansvar för rättegångskostnader även om hans talan

ogillas, så snart talan haft fog för sig. Anledning att — såsom föreslagits i

motionerna — göra skillnad mellan inlösenfall och andra skadefall förelig
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

ger ej. Inlösenfallet skiljer sig nämligen från andra skadefall endast på så

sätt att olägenheterna i det förra fallet är särskilt allvarliga. Det är med

andra ord endast fråga om en gradskillnad beträffande skadans omfattning.

En regel med den nyss nämnda innebörden bör enligt utskottets mening

gälla över hela fältet. En lämplig förebild till bestämmelse i ämnet återfinns

i 23 § lagen om allmänna vägar. Redaktionellt synes frågan kunna lösas så

att till 33 § andra stycket fogas en regel, innebärande att den som utövar

eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet är pliktig vidkännas å ömse sidor

uppkomna kostnader å målet, såvitt ej fastighetsdomstolen med hänsyn till

omständigheterna finner skäligt förordna på annat sätt. Regeln kan genom

hänvisning i 34 § göras tillämplig beträffande talan om anspråk enligt 34 §.

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen — med förklaring att förslaget till miljöskyddslag

icke kunnat oförändrat antagas — i anledning av

motionerna I: 945 och 11: 1085 samt I: 946 och II: 1086 för

sin del antar följande såsom utskottets förslag betecknade

lydelse av 33 och 34 §§ i förslaget till miljöskyddslag.

(Kungt. Maj:ts förslag)

33

Fastighetsägare som----- —

I fråga om inlösen gäller lagen den

12 maj 1917 (nr 189) om expropriation

i tillämpliga delar. Ogillas yrkande

om inlösen, tillämpas dock

allmänna regler om rättegångskostnad.

34

Den som-----—- — ---

Vid F i utskottets hemställan

(Utskottets förslag)

-----skall utövas.

I fråga om inlösen gäller lagen

den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation

i tillämpliga delar. Den som

utövar eller ämnar utöva miljöfarlig

verksamhet är pliktig vidkännas å

ömse sidor uppkomna kostnader å

målet, såvitt ej fastighetsdomstolen

med hänsyn till omständigheterna

finner skäligt förordna på annat

sätt.

---han erbjuder.

Vad i 33 § stadgas angående rättegångskostnad

skall äga motsvarande

tillämpning vid prövning av talan,

som avses i första stycket.

V. av herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp), Ernnlf (fp), Nils Nilsson (ep),

Tobé (fp) och Josef son i Arrie (ep), vilka ansett

s. 169 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

169

a) att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 151 med orden »I vattenlagen»

och som slutar på s. 152 med orden »sagda motionsyrkandet» bort ha

följande lydelse:

I vattenlagen finns f. n. en bestämmelse, som ger kommun rätt att i vissa

vattenmål föra talan för tillgodoseende av allmänt intresse inom orten. Denna

talerätt avser också avloppsmål. Såvitt utskottet har sig bekant har denna

bestämmelse inte medfört några olägenheter eller några svårigheter i tilllämpningen.

I ärenden inför koncessionsnämnden kan det inte så sällan inträffa att

ett industriföretag och en kommun har motsatta intressen utan att kommunen

är direkt part i ärendet. Självfallet står det i sådant fall kommun

fritt att ta initiativ till överklagande genom hänvändelse till naturvårdsverket.

I regel torde kommunerna dock ha tillräckliga resurser för att själva

kunna tillvarata sina intressen. Naturvårdsverket har visserligen god överblick

över miljövårdsområdet och tillgång till framstående expertis, men

detta kan inte ersätta den kännedom om rent lokala förhållanden, som ofta

blir avgörande för bedömningen. Den bästa kunskapen om dessa förhållanden

finns givetvis hos kommunerna. Det blir därför onödig omgång och besvär

om kommunerna skall behöva vända sig till naturvårdsverket för att

få överklagande till stånd. Någon garanti för att verket tillmötesgår en sådan

begäran föreligger inte heller.

Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att kommun bör ha

rätt att föra talan mot koncessionsnämndens beslut för tillgodoseende av allmänt

intresse inom orten. Kommunen skall dock snarast underrätta naturvårdsverket

om sin talan. Bestämmelser med denna innebörd bör införas i

48 § miljöskyddslagen.

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen — med förklaring att förslaget till miljöskyddslag

icke kunnat oförändrat antagas — i anledning av

motionerna I: 946 och II: 1086 för sin del beslutar att 48 §

i lagen utom såvitt avser första och andra styckena skall

erhålla följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Mot beslut som avses i första stycket

får kommun föra talan för tillgodoseende

av allmänna intressen

inom orten. Om sådan talan skall

kommunen snarast underrätta naturvårdsverket.

ej föras.

Mot beslut

s. 170 Kontrollera mot PDF

170 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Vid I i utskottets hemställan

VI. av herrar Åkesson (fp), Ernulf (fp) och Tobé (fp), vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 153 med orden »Som

departementschefen» och som slutar på s. 154 med orden »avstyrkes således»

bort ha följande lydelse:

Som motionärerna anfört har utredningar och undersökningar om vattenföroreningar

i bl. a. Mälaren klart visat att avloppsutsläppen leder till

utbredda rubbningar i den naturliga balansen i vattensystemen. På många

håll är vattnen så allvarligt förorenade att ett återställande av acceptabla

förhållanden — om ett sådant över huvud taget är möjligt — kommer att

ta lång tid. På andra håll närmar sig föroreningsgraden kritiska värden.

Situationen kan lätt bli ohållbar för vattenförsörjning, fiske, badliv etc.,

om denna utveckling får fortsätta. Enligt utskottets mening är verkliga

krafttag nu erforderliga för att man skall komma till rätta med vattenföroreningarna.

Departementschefen har beträffande avloppsvatten som kommer från

vattenldosett eller härrör från tätbebyggelse framhållit att det i fråga om

tätorter praktiskt taget aldrig kan komma i fråga att stanna vid slamavskiljning

som reningsmetod. Normalt måste kraven här sättas betydligt

högre, vilket betyder att man kräver en efter förhållandena lämplig form av

höggradig rening. Därvid skall man enligt propositionen också beakta de

olägenheter som vållas av närsalter i avloppsvattnet. Enligt departementschefens

uttalande är förutsättningarna för att i glesbygd godta slamavskiljning

gynnsammare. Utskottet kan ansluta sig till dessa uttalanden. Detta

ställningstagande leder emellertid till att den föreslagna utformningen av

minimiregeln i 7 § beträffande avloppsvatten som kommer från vattenklosett

eller härrör från tätbegyggelse inte bör godtas. Enligt förslaget får

nämnda slags avloppsvatten icke utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde

om det ej är uppenbart att det kan ske utan olägenhet, om avloppsvattnet

ej undergått längre gående rening än slamavskiljning. Stadgandet

uttrycker enligt utskottets mening en alltför låg ambitionsgrad. Strävan

måste vara att allt avloppsvatten av detta slag skall undergå minst biologisk

(höggradig) rening. Endast i speciella undantagsfall kan kravet på

rening sättas lägre. Det principiella kravet på minst höggradig rening bör

framgå direkt av lagtexten. I fråga om redan befintliga reningsverk, som

saknar anordningar för höggradig rening, torde man övergångsvis nödgas

acceptera en lägre reningsgrad. Beträffande dessa bör emellertid fastställas

en tidsplan för övergång till höggradig rening. Förslag till bestämmelser i

ämnet bör föreläggas riksdagen så snart ske kan.

Utskottets ståndpunktstagande innebär bifall till motionerna I: 946 och

II: 1086 i förevarande avsnitt.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 171

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 1: 946 och

II: 1086, såvitt avser rening av avloppsvatten som kommer

från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse, i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhåller att riksdagen föreläggs förslag

till bestämmelser i ämnet i enlighet med vad utskottet

ovan anfört.

Vid K i utskottets hemställan

VII. av herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp),Ernulf (fp), Nils Nilsson (ep),

Tobé (fp) och Josef son i Arrie (ep), vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 157 med orden »Utskottet

delar» och som slutar på s. 158 med orden »oskäligt betungande» bort ha

följande lydelse:

Utskottet kan inte dela den uppfattning som naturvårdsverket framför i

sitt remissutlåtande. Ett miljövårdsprogram kan inte begränsas till att innehålla

endast sådana riktlinjer som »redan är allmänt godtagna». Ett program

måste sikta framåt och allmän enighet torde råda därom att den miljöskyddslag

som nu behandlas endast är en början av den nödvändiga uppstramning

på miljöskyddets område som långsiktigt måste genomföras. Idédebatten

måste förnyas och kan inte vara bunden till gällande lagar, myndigheternas

instruktioner och förarbetena till dem. Ett så statiskt betraktelsesätt

kan utskottet inte godta.

Beträffande några av de frågor som berörs i motionerna I: 946 och II: 1086

vill utskottet anföra följande.

Trots den koncentration av prövningsförfarandet som den i propositionen

föreslagna ordningen innebär kommer beslut av direkt eller indirekt betydelse

för miljövården alltjämt att fattas av ett flertal olika myndigheter.

I ett och samma ärende kan erfordras beslut av skilda organ angående

exempelvis tillstånd att förvärva mark, fastställelse av plan, tillstånd att utöva

miljöfarlig verksamhet samt tillstånd till byggande i vatten. Denna

splittring måste te sig omständlig för parterna och den ställer — som utskottet

tidigare berört — stora krav på samråd mellan de olika beslutande

myndigheterna. På sikt synes visserligen en viss samordning komma att ske

genom att prövningen av även andra ärenden enligt vattenlagen än vattenföroreningsmål

läggs på administrativa organ.

I ett läge där vattenlagen är föremål för grundlig översyn med särskild

hänsyn till miljövårdens krav och samtidigt en helt ny planlagstiftning övervägs

är det viktigt att ett politiskt förankrat program för den långsiktiga

miljövården diskuteras. Därigenom kan uppslag ges hur nu rådande splittring

vid beslutsfattandet i dessa frågor skall kunna undvikas. Ett sådant

program kan tjäna till ledning för pågående utredningar och vara till stöd

för statsmakternas agerande i fråga om lagstiftning och organisation.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Även för de pågående förberedelserna för en riksplanering är det av vikt

att ett miljöpolitiskt program utarbetas, omfattande såväl vattenvård och

luftvård som buller skydd och andra miljöstörande företeelser. Av vad som

hittills framkommit angående det arbete som bedrivs av riksplaneringsgruppen

i kommunikationsdepartementet framgår att miljövårdsövervägandena

i detta arbete blivit av särskilt stor betydelse.

Vad som nu anförts leder enligt utskottets mening till slutsatsen att som

i motionerna I: 868 och II: 482 samt I: 946 och II: 1086 yrkats ett miljöpolitiskt

program bör utarbetas att ligga till grund för lagstiftning och andra

åtgärder på miljövårdens område. Utarbetande av ett sådant program bör

enligt utskottets mening ske genom en utredning med parlamentarisk förankring.

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionerna 1: 868 och II:

482 samt I: 946 och II: 1086 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller

att en utredning tillsätts med uppgift att utarbeta ett

miljövårdspolitiskt program i enlighet med vad utskottet

ovan anfört.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690031

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:281 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till miljöskyddslag m. m., jämte motioner i ämnet. a1 i texten