Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om fortsatt giltighet av vissa skogsservitut. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 86 i första kammaren av herr Sörlin och nr 105 i andra kammaren av herr Lundmark m. fl.

1969-05-13 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:40, Utlåtande i anledning av motioner om fortsatt giltighet av vissa skogsservitut. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 86 i första kammaren av herr Sörlin och nr 105 i andra kammaren av herr Lundmark m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

1

Nr 40

Utlåtande i anledning av motioner om fortsatt giltighet av vissa skogsservitut.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 86 i första kammaren av herr Sörlin och nr 105 i andra

kammaren av herr Lundmark m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att riksdagen under

detta år förelägges förslag till lag om fortsatt giltighet av vissa skogsservitut i enlighet

med vad i motionen anförts.»

Gällande bestämmelser ni. m.

I lagen den 4 december 1959 (nr 517) om förlängning av tiden för vissa servitut

regleras för närvarande frågan om förlängning av tiden för vissa servitut till förmån

för fastigheter inom Norrland. Lagen föregicks av en lag i ämnet från år 1946.

Eftersom 1959 års lag anknyter till 1946 års lag lämnas först en redogörelse för

innehållet i denna lag.

Lagen den 6 december 1946 (nr 741) om förlängning av tiden för vissa servitut

avsåg sådana skogsfångs- och mulbetesservitut inom Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, som var begränsade till viss tid,

minst 15 år, eller till servitutshavarens livstid. Utgick den bestämda giltighetstiden

för dylikt servitut under något av åren 1947—1959, skulle enligt lagen servitutet

likväl bestå intill den 1 januari 1960 (1 § första stycket). Detsamma gällde

där servitutstiden utgått under något av åren 1940—1946 men servitutsrättigheten

det oaktat alltjämt utövades vid 1946 års utgång (1 § andra stycket). Förlängningen

av servitutstiden var generell och fordrade ej ansökan. Tillskyndades genom

förlängningen den besvärade fastigheten olägenhet av någon betydelse, skulle ersättning

utges av servitutshavaren. Ersättningsfrågor prövades av särskild nämnd.

Anspråk på ersättning skulle framställas hos nämnden inom ett år från det förlängningen

inträtt (2 §). Nämnden bestod av tre ledamöter, vilka alla utsågs av

Kungl. Maj:t. Dess beslut fick ej överklagas (3 §). Då servitutstid förlängts enligt

lagens bestämmelser, skulle servitutet gälla som om det intecknats den dag från

vilken förlängningen var att räkna (7 § första stycket). Servitutet kunde ej bringas

att helt eller delvis upphöra genom medgivande av servitutshavaren, om inte medgivandet

godkänts av domstol. Sådant godkännande fick meddelas endast i tre fall,

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

nämligen 1) om servitutet ersattes med annat för innehavaren lika fördelaktigt

servitut, 2) om servitutet ersattes med äganderätt till område, som kunde sammanläggas

med den servitutsberättigade fastigheten och som motsvarade servitutsförmånen,

samt 3) om eljest servitutets upphörande var av väsentlig betydelse för

den belastade fastigheten och till gagn för ortens näringsförhållanden samt åtgärden

icke äventyrade vissa fordringsägares rätt (7 § andra stycket jämfört med 7 a §

lagen den 14 juni 1907 om servitut).

Med anledning av lagen tillsatte Kungl. Maj:t tre så kallade servitutsnämnder,

nämligen en för Norrbottens län, en för Västerbottens län och en för de övriga

berörda länen. Jämlikt kungörelse den 6 december 1946 (nr 743) kunde statsbidrag

utgå till gäldande av ersättning enligt lagen. Sådant statsbidrag utgick emellertid

inte i något fall.

Den gällande förlängningslagen av år 1959 innebär att de servitut, som genom

1946 års förlängningslag hade förlängts intill den 1 januari 1960, fått fortsatt förlängning

intill den 1 januari 1970. Dessutom innebär lagen att de tidsbegränsade

norrländska skogsservitut, vilkas ordinarie giltighetstid utlöper under 1960-talet,

också förlängts intill den 1 januari 1970, under förutsättning att den ordinarie

giltighetstiden var bestämd till minst 15 år eller till fastighetsägarens livstid. Emellertid

inträder förlängning enligt 1959 års lag inte i något fall med mindre än att

servitutet alltjämt utövas. Servitut beträffande vilka utövningen upphört vid giltighetstidens

utgång förlänges alltså inte. Vidare inträder förlängning inte i fråga om

servitut som tillkommit eller tidsbegränsats efter år 1946. (Se 1 § och övergångsbestämmelserna.

)

I övrigt stämmer den gällande förlängningslagen i huvudsak, men inte i alla

detaljer, överens med 1946 års lag. Ersättning skall betalas av servitutshavaren

om den besvärade fastigheten tillskyndas olägenhet av någon betydelse genom

förlängningen (2 § första stycket). Ersättningsfrågor prövas av särskild nämnd

med tre av Kungl. Maj:t tillsatta ledamöter (2 § andra stycket och 3 §). De av

Kungl. Maj:t inrättade servitutsnämnderna är desamma som förut, nämligen en

för Norrbottens län, en för Västerbottens län och en för de övriga norrlandslänen.

(Se kungörelse den 4 december 1959 (nr 512) rörande tillämpningen av lagarna

den 6 december 1946 och den 4 december 1959 om förlängning av tiden för vissa

servitut.) Anspråk på ersättning skall framställas hos nämnden inom ett år från

det förlängningen inträtt, dvs. i fråga om servitut som tidigare förlängts enligt 1946

års lag inom ett år från det 1959 års lag trädde i kraft (2 § andra stycket). Har

ersättning i anledning av förlängning som skett enligt 1946 års lag bestämts

att utgå i form av avgäld, dvs. som periodisk ersättning, skall beslutet därom lända

till efterrättelse också med avseende på förlängning enligt 1959 års lag, såvida

inte servitutsnämnden på ansökan föreskriver jämkning av ersättningen. Ansökan

om sådan jämkning skall göras inom ett år från lagens ikraftträdande (övergångsbestämmelserna).

Då servitutstid förlängts enligt lagens bestämmelser gäller servitutet

som om det hade intecknats den dag från vilken förlängningen är att räkna

(7 §).

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

Enligt 1946 års förlängningslag var — såsom ovan redovisats — möjligheterna

att genom avtal bringa ett servitut, som hade förlängts enligt lagen, att upphöra

begränsade på samma sätt som gäller för privilegierade servitut enligt 7 a § servitutslagen.

Motsvarighet till denna begränsning av möjligheterna att genom avtal

bringa avtalsvis tillkomna servitut att upphöra finns inte i nuvarande förlängningslag.

Eftersom bidrag enligt bestämmelserna i kungörelsen om statsbidrag till gäldande

av ersättning enligt 1946 års lag inte utgått i något fall infördes inte någon

motsvarande bidragsmöjlighet i anslutning till nuvarande förlängningslag.

HISTORIK

1946 års lagstiftning

1946 års lag om förlängning av vissa servitut hade sin upprinnelse i en inom

den år 1943 tillsatta norrlandskommittén verkställd utredning om de norrländska

ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser. Då

förslag till lagen remitterades till lagrådet, anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Sköld, bl. a. följande (prop. 1946: 355 s. 22 ff.).

Såsom framgår av utredningen finns i Norrland talrika skogsfångs- och mulbetesservitut

vilkas giltighetstid är inskränkt till visst antal år eller till servitutshavarens

livstid. Dessa servitut har till största delen bildats i slutet av förra och

början av detta århundrade i samband med ägostyckningar på de stora trävarubolagens

fastigheter eller i anslutning till försäljningar av avsöndrade lägenheter.

Eftersom tiden för servitutens bestånd synnerligen ofta bestämts till femtio år,

kommer inom en nära framtid många av servituten att förfalla. Ägarna av de

fastigheter, till vilkas förmån servituten gäller, befinner sig i allmänhet i mycket

knappa ekonomiska omständigheter. Servitutens upphörande skulle därför få till

följd att dessa fastighetsägares redan nu bekymmersamma ställning ytterligare förvärrades.

I likhet med norrlandskommittén anser jag under sådana förhållanden

påkallat, att åtgärder för att trygga fastighetsägarnas behov av de nyttigheter, servituten

avser, nu kommer till stånd.

Närmast till hands skulle måhända ligga att genom en lagstiftning göra det möjligt

att med erforderlig skogs- och betesmark komplettera sådana servitutsberättigade

fastigheter, som för sitt bestånd nu är och framdeles kan väntas bli i behov

av skogsprodukter och bete. Emellertid skulle en lagstiftning av antytt innehåll

innebära, att de tidsbegränsade servituten finge en avsevärt förmånligare ställning

än den, som de för alltid bestående servituten jämlikt gällande lagregler intager.

En dylik lösning av problemet synes i betraktande härav icke böra ifrågakomma.

Enligt min mening synes man för närvarande böra begränsa sig till att förlänga

tiden för de ifrågavarande servitutens bestånd.

Rörande frågan, huruvida servitutstiderna borde förlängas att gälla för alltid

eller, såsom norrlandskommittén föreslagit, blott för begränsad tid, uttalade sig

statsrådet Sköld sålunda.

Kommitténs förslag grundas på den uppfattningen, att en avveckling av skogsservituten,

vare sig dessa till tiden är begränsade eller obegränsade, bör eftersträvas,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

ävensom på farhågor för att en blivande rationalisering av jordbruket i dessa trakter

skulle kunna försvåras, därest de tidsbegränsade servituten förlängdes att gälla

för all framtid. Det lärer icke kunna förnekas att berörda farhågor äger fog för sig.

I detta sammanhang synes också böra beaktas att det i samband med rationaliseringens

genomförande torde bli möjligt att i icke obetydlig utsträckning förverkliga

vad i nu förevarande hänseende ytterst eftersträvas. Med hänsyn till nu angivna

omständigheter förefaller mig en förlängning av de ifrågavarande servitutens

giltighetstider under en lämpligt avpassad tidrymd vara att föredraga framför servitutens

omändrande till servitut utan tidsbegränsning.

Vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget anförde sammansatta andra lag- och

jordbruksutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 1) bl. a. följande.

Bland de uppslag, som dryftats i syfte att varaktigt tillrättalägga förhållandena

på förevarande område, är det närmast tvenne lösningar som ifrågasatts. Medan

den ena tagit sikte på att utöka fastigheterna med erforderlig skogs- och betesmark,

har man i det andra fallet tänkt sig en förlängning av förefintliga servitut. Enligt

utskottets mening bör målet vara att, där så lämpligen kan ske, genomföra marktilldelning

— på frivillighetens väg eller genom lagstiftning. Icke minst ur skogsvårdssynpunkt

synes det önskvärt att få bort skogsservituten eller att åtminstone

lokalisera dessa, där det icke låter sig göra att ersätta dem med äganderätt till mark

motsvarande servitutsförmånerna. I strävandena att åstadkomma rationella brukningsdelar

bör det utgöra ett viktigt led att själva fastigheterna förses med erforderliga

markslag. Spörsmålet om avstående av mark för nu ifrågavarande ändamål

torde emellertid vara så nära förbundet med den aktuella frågan om lagstiftning

för förstärkning av ofullständiga jordbruk i allmänhet, att detsamma icke lämpligen

bör utbrytas ur sitt nämnda större sammanhang. Med beaktande härav anser

sig utskottet i likhet med departementschefen böra tills vidare stanna vid att tillstyrka

genomförandet av en anordning för förlängning av ifrågavarande servitutsrättigheter.

1959 års lagstiftning

I en till jordbruksdepartementet inkommen framställning av den 23 maj 1953

berörde Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) de ifrågavarande slagen av servitut.

Förbundet sade sig ha mottagit upprepade förfrågningar från norrländska

ägostyckningsinnehavare m. fl. rörande servitutens rättsställning. På många håll

rådde oro inför servitutstidernas utlöpande, då åtskilliga fastigheter för sitt fortsatta

bestånd var beroende av servitutsrättigheterna. Frågan utgjorde, yttrade förbundet

vidare, en del av hela ägostyckningsproblemet, som snarast borde få sin

slutgiltiga lösning. Förbundet ansåg, att man därvid borde eftersträva att av ägostyckningslottema

skapa bärkraftiga enheter, förslagsvis genom komplettering med

skog eller med annan lämplig mark.

Framställningen överlämnades till 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning

och behandlades i dess betänkande »Jordbruks förstärkande med skog» (SOU

1957:8 s. 240 ff.). Utredningen anförde i denna del bl. a. att det syntes ofrånkomligt

att utsträcka förlängningen ytterligare en tid. Vid avvägningen av denna tid

torde man å ena sidan vara berättigad att utgå från att skogskompletteringen skulle

komma att intensifieras i anslutning till utredningens olika förslag. Å andra sidan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

5

borde beaktas önskvärdheten av att ännu en förlängning inte skulle behöva förekomma.

Det föreföll utredningen som om en förlängning med tio år skulle vara väl

avpassad. Det var också att förvänta att ifrågavarande spörsmål kunde komma att

lösas inom denna tid i anslutning till det pågående arbetet med en ny fastighetsbildningslag.

Utredningen föreslog på dessa grunder en förlängning till den 1 januari

1970.

Betänkandet remissbehandlades. Utredningens förslag i här berörd del godtogs

av de remissorgan som uttalade sig i frågan (prop. 1959: 167 s. 7—9), men från

flera håll underströks olägenheterna med servituten. Lantmäteristyrelsen uttalade

bl. a. att en förlängning enligt styrelsens uppfattning medförde väsentliga olägenheter.

En förlängning var emellertid ofrånkomlig om de regler som kunde komma

att föreslås beträffande de tidsbegränsade skogsservituten i en ny fastighetsbildningslag

skulle kunna träda i funktion innan servituten upphörde att gälla. Lantbruksstyrelsen

underströk angelägenheten av snara åtgärder för avveckling av servituten.

I en framställning till jordbruksdepartementet av den 19 februari 1959 anhöll

RLF att giltighetstiden för de ifrågavarande servituten måtte utsträckas till den

1 januari 1970.

I motioner (I: 42 och II: 55 samt I: 331 och II: 121) vid 1959 års riksdag hemställdes,

såvitt nu är i fråga, om åtgärder för förlängning av den i 1946 års lag föreskrivna

giltighetstiden. Över motionerna inhämtades yttranden från 1954 års fastighetsbildningskommitté,

från servitutsnämnden för Gävleborgs, Västernorrlands

och Jämtlands län samt från ordföranden i servitutsnämnden för Västerbottens län.

Fastighetsbildningskommittén erinrade i sitt yttrande om jordbruksrationalisermgsutredningens

förslag samt om de sociala olägenheter som skulle kunna följa av

servitutsrättigheternas upphörande före erforderlig yttre rationalisering av fastighetsbeståndet.

Kommittén ville för sin del biträda utredningsförslaget men fann det

i sammanhanget angeläget betona, att den föreslagna förlängningen av servituten

i och för sig ej var eftersträvansvärd, enär servituten allvarligt kunde försvåra en

rationell skogsvård och även lägga hinder i vägen för en önskvärd omarrondering.

Förlängningen borde därför underlåtas, om de påtalade sociala olägenheterna på

annat sätt kunde motverkas. Övriga remissinstanser tillstyrkte motionerna. En utförlig

redovisning av remissvaren lämnas i tredje lagutskottets utlåtande 1959: 11

s. 11—14.

Utskottet anförde i nämnda utlåtande över motionerna, såvitt nu är i fråga,

följande.

Det är allmänt omvittnat att såväl betesservituten som skogsfångsservituten är

till hinder för ett efter moderna principer drivet skogsbruk. Denna uppfattning delas

av utskottet. Å andra sidan torde det vara obestridligt att, även om en del av

skogsservituten numera ej har samma betydelse för servitutshavaren som förut —

utskottet avser då närmast sådana fall där den berättigade fastigheten övergivits och

står obebodd — många av dessa servitut — tidsbegränsade eller ej — alltjämt är

av icke oväsentlig betydelse för servitutshavarens utkomstmöjligheter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

Utskottet finner ej anledning att i detta sammanhang närmare uppehålla sig

vid spörsmålet hur denna fråga på lång sikt bör lösas, särskilt som detta f. n. utredes

dels inom lagberedningen, dels inom 1954 års fastighetsbildningskommitté

och båda utredningarna nu befinner sig i slutskedet av sitt arbete. Mot bakgrunden

av att det nu ter sig möjligt att inom en icke alltför avlägsen framtid uppnå

en mera slutgiltig lösning av det problem som skogsservituten utgör, anser utskottet

det icke vara följdriktigt att nu ej fullfölja de syften som bär upp 1946 års lag.

Ej minst för servitutshavarna skulle det säkerligen komma att te sig svårförståeligt

om deras genom lag förlängda rättigheter nu skulle upphöra utan att möjlighet till

kompensation i en eller annan form bereddes dem. Utskottet anser det därför motiverat

att eu viss fortsatt förlängning sker. Eftersom glesbygderna f. n. kontinuerligt

avfolkas och betesgången i skogen oavbrutet minskar, synes de ekonomiska konsekvenserna

av en fortsatt förlängning av de tidsbegränsade skogsservituten bli mindre

omfattande än vid tiden för tillkomsten av 1946 års lag. Å andra sidan kan man

i det sammanhanget ej bortse från att den avtalade giltighetstiden för ett icke obetydligt

antal tidsbegränsade skogsservitut kommer att utgå under 1960-talet.

Därutöver yttrade utskottet bl. a., att frågan i vilka fall, på vilket sätt och för

vilken tid fortsatt förlängning skulle ske i det uppkomna läget måste bli beroende

av hur problemet med skogsservituten slutgiltigt kom att lösas.

Under hänvisning till utskottets utlåtande anhöll riksdagen (rskr. 144) att Kungl.

Maj:t måtte förelägga riksdagen förslag till lag om fortsatt giltighet av vissa skogsservitut

i enlighet med vad utskottet anfört.

Senare vid samma riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition i ämnet (1959: 167).

Riksdagen antog den i propositionen föreslagna förlängningslagen med viss ändring

(3LU 1959: 25, rskr. 324). I den allmänna motiveringen yttrade chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Netzén, bl. a. följande (prop. 167 s. 13—14).

Vid tiden för tillkomsten av 1946 års lagstiftning uppskattades antalet tidsbegränsade

skogsfångs- och mulbetesservitut i Norrland till minst 2 000, huvudsakligen

koncentrerade till vissa socknar i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens

län. De besvärade fastigheterna tillhörde i de tre sydliga norrlandslänen

i ganska stor utsträckning jordbrukare och andra enskilda personer, medan de däremot

i de två nordliga länen mestadels ägdes av bolag. Större delen av de berättigade

fastigheterna utgjorde ofullständiga jordbruk eller stödjordbruk, tillkomna genom

ägostyckning eller avsöndring samt ägda och brukade av personer i mycket knappa

ekonomiska omständigheter. Lagstiftningen motiverades också med att dessas redan

bekymmersamma ställning kunde ytterligare förvärras genom servitutens upphörande.

Samtidigt uttalades emellertid att servituten borde på längre sikt avvecklas

i anslutning till yttre rationalisering av fastighetsbeståndet.

Rationaliseringsverksamheten har emellertid inte fortskridit i sådan takt som

1946 års lagstiftare förutsatte, och tiden för servitutsförlängningen framstår nu som

alltför knappt tillmätt. Å andra sidan har de förhållanden, som påkallade lagstiftningen,

sedermera ändrats i skilda hänseenden. Med hänsyn till den fortgående

avfolkningen av glesbygderna måste antagas att ett stort antal servitutshavare inte

längre brukar och bebor sina gårdar. Utvecklingen torde vidare ha medfört att

många servitutshavare, ehuru de stannat kvar på gården, likväl nedlagt jordbruksdriften

eller åtminstone kreatursskötseln. I andra fall har gården genom jltre rationalisering

försetts med egen skog i erforderlig omfattning. Betesgången i skogsmark

har efterhand i stor utsträckning avvecklats. Även de, som alltjämt behöver

och utnyttjar sina servitut, har i sin mån blivit delaktiga av den allmänna standard
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

7

höjning som ägt ram under senare tid. Medan servituten sålunda oavbrutet förlorat

i betydelse för servitutshavarna, har olägenheterna av dem blivit alltmer framträdande.

Från sakkunnigt håll har starkt understrukits hur dessa servitut allvarligt

hindrar såväl rationellt skogsbruk som arronderingsförbättringar i skogsmarken.

Det kan inte heller förnekas att servituten i en del fall är ägnade att konservera

jordbruk av den beskaffenhet, att deras fortsatta bestånd mindre väl överensstämmer

med den under riksdagens vårsession beslutade målsättningen för rationaliseringsverlcsamheten.

Med hänsyn till det anförda kunde det ligga nära till hands att — såsom också

1954 års fastighetsbildningskommitté i första rummet tillstyrkt — överväga huruvida

inte de sociala olägenheter, som skulle kunna drabba vissa bygder om de förlängda

servitutstidema finge utlöpa vid instundande årsskifte, lämpligen kunde

motverkas annorledes än genom en ny tidsförlängning. Riksdagen har emellertid

i sin skrivelse till Kungl. Maj:t klart uttalat sig till förmån för sistnämnda alternativ.

Det torde också utan vidare står klart att en tidsförlängning erbjuder vissa fördelar

som knappast kan vinnas på annat sätt.

Då jag således nu förordar att de ifrågavarande servitutsrättigheterna — med

vissa inskränkningar till vilka jag återkommer i det följande — får gälla ytterligare

ett antal år, vill jag dock understryka att detta självfallet inte innebär något ställningstagande

till frågan, hur problemet med skogsservituten slutgiltigt bör lösas,

och under inga förhållanden får tolkas som någon utfästelse om att för rättigheterna

skall utgå kompensation vid en eventuell avveckling. Såsom framhållits

av överlantmätaren i Västernorrlands län är antalet skogsservitut så stort att redan

på grund härav vederlag i mark är uteslutet för många av dem. Med dessa påpekanden

har jag velat förebygga att servitutshavarna till följd av ogrundade förhoppningar

om framtida skogstilldelning undandrar sig att medverka i den pågående

strukturrationaliseringen. Det är också angeläget att lantbruksnämnderna i sin

rationaliseringsverksamhet inriktar sig på sådana lösningar att skogsservituten

successivt blir överflödiga.

Motionerna

I motionerna anföres att, när riksdagen år 1959 tog den provisoriska lagen om

förlängning av vissa tidsbegränsade servitut i Norrland, det förväntades att ett

mera varaktigt tillrättaläggande av dessa servitutsförhåilanden skulle komma till

stånd under den tioårsperiod lagen ägde giltighet. Så har emellertid enligt motionärerna

inte blivit fallet.

Motionärerna anför vidare att då alltjämt ett betydande antal servitut av denna

karaktär nyttjas och då servitutsinnehavarna oftast är småbrukare med svag ekonomi,

för vilka förmånerna är av betydande värde, det synes angeläget att giltighetstiden

för servituten i fråga ytterligare förlängs en tioårsperiod eller den kortare

tid som kan förflyta till dess annan lagstiftning kan ha gjort lagen överflödig.

1968 års förslag till fastighetsbildningslag

Utskottet återger i det följande en kortfattad redogörelse för 1968 års förslag

till fastighetsbildningslag, vilken redogörelse finns intagen i den i nästa avsnitt berörda

utredningen av lantmäteristyrelsen.

Förslag till fastighetsbildningslag har av Kungl. Maj:t remitterats till lagrådet

den 19 april 1968. Förslaget är utarbetat på grundval av fastighetsbildningskom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

mittens betäkande Fastighetsbildning (SOU 1963: 68). Förslag till promulgationslag

har ännu inte färdigställts, men man kan räkna med att den 1 januari 1972

kommer att föreslås som den tidpunkt då fastighetsbildningslagen skall träda i kraft.

Lagen, som blir enhetlig för land och stad, kommer att ersätta flera nu gällande

lagar, främst lagen 1926 om delning av jord å landet, lagen samma år om sammanläggning

av fastigheter å landet samt lagen 1917 om fastighetsbildning i stad.

Med fastighetsbildning menas både nybildning och ombildning av fastigheter.

Nybildning sker enligt förslaget såsom avstyckning, klyvning eller sammanläggning.

Ombildning sker genom fastighetsreglering. Fastighetsreglering kan bl. a. innebära

överföring av mark från en fastighet till en annan (marköverföring). Genom

fastighetsreglering kan också gemensamhetsskog eller annan samfällighet bildas

samt servitut bildas, ändras eller upphävas. Fastighetsreglering ersätter flera nuvarande

former av ombildning av fastigheter, t. ex. laga skifte (omskifte) och ägoutbyte,

och innefattar dessutom åtgärder som saknar motsvarighet i gällande fastighetsbildningslagstiftning.

Marköverföring från en fastighet till en annan skall i princip kunna ske i obegränsad

utsträckning om berörda rättsägare är ense. (Denna princip har redan

genomförts genom en partiell reform av jorddelningslagen år 1968.) När det gäller

möjligheterna att mot bestridande minska en fastighet för att förstärka en annan

får man skilja mellan två fall. Sålunda gäller i vanliga fall principen att fastighet

inte får ändras tvångsvis genom fastighetsreglering så att dess värde minskas väsentligt.

I vissa mera kvalificerade fall får emellertid fastighet inlösas för förstärkning

av annan eller andra fastigheter.

Enligt förslaget skall enhetliga jord- och planpolitiska villkor gälla för all fastighetsbildning.

Dessa villkor har utformats med beaktande av bl. a. 1967 års jordbrukspolitiska

riktlinjer. Huvudregeln är att fastighet som tillskapas eller ombildas

skall vara varaktigt lämpad för sitt ändamål. Jordbruksfastighet skall för att anses

lämplig ha sådan storlek, sammansättning och utformning att den medger tillfredsställande

lönsamhet hos det företag som skall bedrivas på fastigheten. Skogsbruksfastighet

skall för att anses lämplig ha sådan storlek och utformning att den medger

ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift. Om fastighet som tillskapas eller ombildas

inte uppfyller lämplighetskravet får fastighetsbildningen ändå äga rum om den

innebär att fastighetsindelningen förbättras och en mera ändamålsenlig indelning

inte motverkas. Det finns vidare regler avsedda att hindra fastighetsbildning som

skulle stå i strid mot byggnadsreglerande planer m. m. eller som skulle medföra

olägenhet för jordbruksnäringen eller skogsbruket.

Någon motsvarighet till nuvarande regler om stödjordbruk har inte tagits upp i

lagförslaget. I motiven har departementschefen hänvisat till att denna jordbrukstyp

inte är förenlig med rådande jordbrukspolitiska målsättning.

Utredning av lantmäteristyrelsen

Genom beslut den 20 september 1968 uppdrog Kungl. Maj:t åt lantmäteristyrelsen

att i samråd med lantbruksstyrelsen utreda frågan om ytterligare förläng
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

9

ning av tiden för de servitut, som avses i 1959 års lag. Lantmäteristyrelsen har i

skrivelse den 17 mars 1969 till Kungl. Maj:t redovisat resultatet av utredningen

ävensom överväganden och förslag i anledning därav. Utredningen har kompletterats

i skrivelse den 1 april 1969. I det följande redovisar utskottet dels en sammanfattning

av utredningens resultat i fråga om nuvarande förekomst av tidsbegränsade

skogsservitut i Norrland, dels de överväganden och förslag som lantmäteristyrelsen

i samråd med lantbruksstyrelsen framlagt.

Nuvarande förekomst av tidsbegränsade skogsservitut i Norrland. När lagstiftningen

om förlängning av de tidsbegränsade skogsservituten infördes år 1946 gjordes

till grund för övervägandena en undersökning om förekomsten av sådana servitut

som avsågs med lagstiftningen. Lantmäteristyrelsen erinrar om att någon motsvarande

undersökning inte gjordes i samband med förlängningen år 1959.

När nu frågan om ytterligare förlängning skall övervägas har styrelsen ansett det

önskvärt att ha en överblick över förekomsten av sådana servitut som alltjämt utövas

vid utgången av innevarande förlängningsperiod. Lantmäteristyrelsen har därför

— i samråd med lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen — riktat en rundfråga till

följande myndigheter och organ, som kunnat antas ha kännedom om de ifrågavarande

servituten, nämligen till överlantmätarna, lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna

i norrlandslänen, till ordförandena för de tre servitutsnämndema

samt till Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

(SSR) och de norrländska läns- eller provinsförbunden av RLF. Undersökningen

ägde rum omkring årsskiftet 1968—1969 och svaren kan alltså anses

återspegla förhållandena vid den tidpunkten. Lantmäteristyrelsen har sammanfattat

resultaten av rundfrågan på följande sätt.

De flesta tillfrågade myndigheterna och organen saknar material som närmare

redovisar förekomsten eller utövningen av tidsbegränsade skogsservitut. De allmänna

erfarenheter som redovisas pekar emellertid klart på att utövningen av servituten

minskat starkt på senare år. Från en del håll uppges att utövningen nästan

helt upphört åtminstone i vissa avseenden, t. ex. i fråga om bete.

Materialet från servitutsnämndema innehåller vissa uppgifter om förekomsten av

ersättningsärenden enligt 1959 års lag. Enligt dessa uppgifter har ersättning bestämts

för 80 servitut av servitutsnämnden för de tre södra länen. Servitutsnämnden

för Västerbottens län har inte haft något ersättningsärende på åtskilliga år,

medan servitutsnämnden för Norrbottens län fastställt ersättning enligt 1959 års

lag för cirka 143 servitut. Om ersättning enligt 1959 års lag blivit bestämd torde

man kunna utgå från att servitutet utövats vid den tidpunkt som varit relevant i

ersättningsärendet. Emellertid har den relevanta tidpunkten i övervägande antalet

fall sannolikt varit den 1 januari 1960, varför uppgifterna om antalet ersättningsfall

inte är representativa för den nuvarande utövningen av servituten. Vidare kan det

finnas tidsbegränsade skogsservitut som existerar och utövas fast de inte föranlett

ersättningsbeslut enligt 1959 års lag. Det är sålunda inte uteslutet att servitutsersättning

i en del fall kan ha blivit bestämd genom överenskommelse, som inte

lagts fram för servitutsnämnd. Dessutom kan periodisk ersättning som bestämts

enligt 1946 års lag ha fortsatt att gälla i fråga om servitut som utövats vid ingången

av år 1960. Man kan av dessa skäl bara dra ganska allmänna slutsatser av uppgifterna

om antalet ersättningsbeslut. Materialet från servitutsnämndema bestyrker

emellertid det allmänna intrycket att servitutens betydelse avtagit.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

Enligt vad som redovisats från Skogsindustriernas samarbetsutskott, vars uppgifter

torde ge en riktig uppfattning om storleksordningen av antalet tidsbegränsade

skogsservitut på skogsbolagens fastigheter, finns totalt cirka 870 servitut. Det uppges

att dessa servitut utövas alltmera sporadiskt.

Några närmare uppgifter om förekomsten av servitut på enskilda personers

skogar har inte redovisats. Det allmänna intrycket av materialet är emellertid att

antalet sådana servitut måste vara litet. Enligt 1946 års undersökning skulle de av

enskilda personer ägda fastigheter som belastades av servitut främst vara belägna

i de tre sydliga norrlandslänen. Av den nu gjorda undersökningen framgår att servituten

i Gävleborgs och Jämtlands län är fåtaliga, och det upplyses också att servituten

i Västernorrlands län huvudsakligen synes belasta bolagsfastigheter.

På grundval av undersökningen synes man kunna uppskatta hela antalet tidsbegränsade

servitut till omkring 1 000. Hur många av dessa som alltjämt utövas

kan inte anges. Sannolikt utövas många av servituten bara i begränsad utsträckning.

Utövningen synes vara i snabbt avtagande.

I fråga om arten av de befogenheter som ingår i servituten visade 1946 års

undersökning att servituten i regel var i fråga om utövningen lokaliserade till viss

plats eller beroende av anvisning samt i fråga om omfattningen noggrant bestämda.

Den nu gjorda undersökningen bestyrker detta resultat och pekar vidare på att servituten

mycket ofta är begränsade till ved, stängselvirke och mulbete eller bara till

ved och mulbete. Uppgifterna tyder vidare på att utövning av mulbetesservitut bara

förekommer undantagsvis.

Omkring hälften av servituten synes avse fastigheter i Västernorrlands län, medan

återstoden finns i Västerbottens och Norrbottens län samt till en mindre del

i Jämtlands län. Inom länen återfinns servituten företrädesvis i inlandet.

Överväganden och förslag. Mot bakgrund av utredningens resultat anför lantmäteristyrelsen

efter samråd med lantbruksstyrelsen följande.

I huvudsak torde de förefintliga tidsbegränsade skogsservituten utgöras av sådana

vilkas ursprungligen bestämda giltighetstid utlöpt under 1940-, 1950- eller 1960- talen. Enligt 1959 års förlängningslag gäller dessa servitut intill 1.1.1970, under

förutsättning att de alltjämt utövades vid den tidpunkt när förlängning enligt 1959

års lag inträdde. Dessutom torde finnas ett mindre antal servitut vilkas giltighetstid

utlöper på 1970-talet och som alltså inte berörts av 1946 eller 1959 års förlängningslagar.

Genom den fortgående och särskilt på senare år allt snabbare strukturomvandlingen

i Norrland har skogsservitutens betydelse för de fastigheter till vilka servituten

hör minskat alltmera. Detta gäller såväl de till tiden obegränsade servituten

som de tidsbegränsade. ------De servitutsberättigade fastigheterna ut
görs

i regel av småbruk eller av fastigheter med så obetydlig jordbruksareal att de

inte är att betrakta som jordbruk. De har inte sällan omförts till skogsmark eller

övergått till att bli bostads- eller fritidsfastigheter. I den mån fastigheterna fortfarande

används för jordbruk saknar de regelmässigt förutsättningar att bestå på

längre sikt som självständiga jordbruksföretag.

När det gäller den nuvarande utövningen av de kvarvarande tidsbegränsade servituten

torde rätten till bete och slåtter numera sakna betydelse. Förhållandet är

oftast detsamma med den rätt att ta virke till stängsel och dylikt, som i vissa fall

ingår i servituten. Rätt till byggnadsvirke synes föreligga bara i fråga om en mindre

del av de tidsbegränsade servituten. Behovet av att kunna hämta byggnadsvirke

ur skogen har för övrigt minskat genom nya byggnadsmetoder och förändrade prisrelationer,

som medfört att byggnadsmaterial eller monteringsfärdiga trähus med

större fördel än tidigare köps från industrier. När det gäller den grupp av fastig
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

11

heter som har tidsbegränsade skogsservitut torde behovet av byggnadsvirke numera

i stort sett begränsa sig till virke för underhåll och reparationer.

I den mån de tidsbegränsade skogsservituten ännu har betydelse synes denna

väsentligen ligga i rätten till vedbrand. Det vanligaste synes vara att servitutshavarna

har rätt att efter utsyning eller anvisning för husbehovet ta ut viss årlig kvantitet

ved, t. ex. 25 kubikmeter, mot en ersättning beräknad på grundval av det faktiska

uttaget, t. ex. 3 kr per kubikmeter för björkved och 50 öre för avverkningsavfall.

Sammanfattningsvis kan bedömas att antalet tidsbegränsade servitut som fortfarande

utövas minskar snabbt och att utnyttjandet i fråga om de servitut som

utövas i huvudsak är begränsat till vedtäkt.

Skogsservituten anses numera inte godtagbara som servitut på grund av de olägenheter

de innebär ur skogsvårdssynpunkt m. m. De får inte bildas vid jorddelning

och avses enligt nyligen framlagt lagförslag inte heller få bildas genom avtal efter

1.1.1972. (Se det förslag till 14 och 15 kap. i en ny jordabalk, som remitterats till

lagrådet den 20 januari 1967.) Möjligheterna att få befintliga skogsservitut upphävda

skall enligt fastighetsbildningskommitténs förslag vidgas väsentligt.

I samma mån som utövningen avtar minskas givetvis också de olägenheter, som

servitutsutövningen medför för de tjänande fastigheterna. I den mån servituten utövas

kvarstår olägenheterna. I detta sammanhang bör emellertid framhållas att de

olägenheter som hänför sig till skogsvården torde vara mindre i fråga om de tidsbegränsade

servituten än i fråga om skogsservitut i allmänhet, eftersom de tidsbegränsade

servituten i regel är tämligen hårt bundna i fråga om utövningen medan

andra servitut ofta är friare i fråga om lokalisering och virkessortiment.

Servituten medför också administrativa olägenheter. De tjänande fastigheternas

ägare nödgas hålla viss fortlöpande redovisning. Han måste också ombesörja viss

tillsyn (utsyning, anvisning). Vidare är servituten en komplicerande faktor vid

strukturrationalisering och över huvud taget vid rättsliga dispositioner i fråga om

fastigheterna. Servituten måste utredas och redovisas hos olika myndigheter, och

ibland lägger förekomsten av servitut hinder i vägen för överlåtelser eller byten.

Sammanfattningsvis medför de tidsbegränsade skogsservituten numera begränsade

fördelar för de härskande fastigheterna och sådana olägenheter för de tjänande

fastigheterna och för myndigheterna, att de inte bör förlängas ytterligare om inte

starka skäl kan anföras härför.

Mot bakgrund av de jordbrukspolitiska riktlinjer, som antogs av riksdagen år

1967 (prop. 1967: 95, JOU 25 rskr. 280), och de därmed överensstämmande villkor

för fastighetsbildning, som torde komma att ingå i den nya fastighetsbildningslag

som väntas träda i kraft 1.1.1972, får det numera i stort sett anses uteslutet att

de fastigheter till vilka hör tidsbegränsade skogsservitut kan förstärkas med skogsmark

så att de får förutsättningar att bestå som självständiga jord- eller skogsbruksföretag.

Detta gäller oavsett om de tidsbegränsade servituten förlängs eller inte.

Om promulgationslagen till den nya fastighetsbildningslagen kommer att innehålla

särskilda bestämmelser om markvederlag vid upphävande av skogsservitut torde

det också få bedömas som uteslutet att dessa bestämmelser får sådant innehåll att

markvederlag kan utläggas när servitut till förmån för fastigheter av det slag det

här är fråga om upphävs. Om de tidsbegränsade servituten förlängs, så att de blir

gällande under några år efter det att fastighetsbildningslagen trätt i kraft, torde lagen

om den utformas i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget bara få

den effekten att servituten upphävs i den mån den tjänande eller den härskande

fastighetens ägare begär att de skall upphävas. Om upphävandet innebär att den

härskande fastighetens värde minskas skall den tjänande fastighetens ägare betala

ersättning i pengar. Förlängning, om en sådan skall ske, torde å andra sidan,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

på motsvarande sätt som skedde enligt 1946 och 1959 års förlängningslagar, få

förenas med skyldighet för den härskande fastighetens ägare att betala ersättning

för den förlängda utövningen. En förlängning som drar med sig först bestämmande

av ersättning för förlängningen och senare upphävande genom beslut i det särskilda

fallet och bestämmande av ersättning för upphävandet bör uppenbarligen om möjligt

undvikas.

Om i undantagsfall en fastighet, som hör till den kategori som det här är fråga om,

har sådant läge och sådan beskaffenhet, att den genom förstärkning med mark och

andra behövliga investeringar kan byggas ut till ett rationellt jordbruksföretag, blir

frågan om sådan utbyggnad att bedöma alldeles oberoende av huruvida till fastigheten

hör ett skogsservitut eller inte. Frågan om förstärkning av brukningsenheten

kan tas upp på begäran av ägaren som en fråga om fastighetsreglering enligt den

nya fastighetsbildningslagen, varvid tillskottsmark överförs till fastigheten mot

ersättning i pengar, eller som en fråga om tillskottsförvärv m. m. under lantbruksnämndens

medverkan eller efter både dessa linjer. Om tillskottsmarken därvid skall

hämtas från fastighet som belastas av ett servitut som gäller till förmån för den

fastighet som förstärks eller från någon annan fastighet är av underordnad betydelse.

Det föreligger alltså numera inte något samband mellan frågan om ytterligare förlängning

av de tidsbegränsade skogsservituten och frågan om en ny fastighetsbildningslagstiftning.

Frågan om eventuell förlängning av de tidsbegränsade servituten torde därför

nu få tas upp från andra utgångspunkter. Det gäller närmast att bedöma om det

föreligger ett tillräckligt starkt allmänt intresse av att de servitutsberättigade fastigheterna

får sina servitut förlängda ytterligare en tid.

När de ifrågavarande servituten tillkom rådde självhushåll på landsbygden i betydligt

högre grad och mera allmänt än nu. Skogsservituten kunde därvid ha påtaglig

betydelse som komplement till fastighet, en funktion som just är specifik

för servituten. Exempelvis kunde muibetesservitut vara helt nödvändiga komplement

till de fastigheter som inte hade egen betesmark. Nu är hushållningsformerna

och levnadsförhållandena annorlunda. Som redan framgått utövas servituten numera

huvudsakligen med avseende på rätten att hämta ved. Sådan kan numera i

regel med samma fördel anskaffas utan stöd av servitutet.

Lantmäteristyrelsen bedömer frågan så att servituten inte bör förlängas ytterligare.

Fördelarna med en sådan lösning överväger enligt styrelsens mening olägenheterna,

och olägenheter för de nuvarande servitutshavarna torde uppkomma bara

undantagsvis och i regel inte bli av någon betydelse. Det torde kunna förutsättas

att tjänande fastighets ägare, i regel skogsbolag, inte motsätter sig att den som vid

utgången av år 1969 utövar tidsbegränsat servitut får fortsätta under en övergångstid

att på rimliga villkor utöva samma befogenheter som servitutet avsåg, om den

ifrågavarande förutvarande servitutsinnehavaren annars skulle ha svårighet att tillgodose

sitt behov av den nyttighet servitutet avsåg. Ett sådant arrangemang kan

exempelvis träffas om det undantagsvis ännu skulle förekomma bete med stöd av

servitut som inte förlängs. Också när det gäller behovet av ved kan en personlig

överenskommelse av angivet slag möjligen i något fall vara befogad.

I fall då servitutsberättigad fastighet övergått till att utgöra bostads- eller fritidsfastighet

eller omförts till skogsmark föreligger enligt lantmäteristyrelsens mening

särskilda skäl till att en förlängning inte bör komma i fråga. Skogsservituten har

alltid haft som sin typiska uppgift att tillgodose husbehov på jordbruksfastighet.

Enligt styrelsens mening får det anses att förutsättningar saknas för utövning av

skogsservitut om den härskande fastigheten tagits i anspråk för annan användning

än jordbruk.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

13

Skulle det, oaktat det nyss anförda, anses att en ytterligare förlängning bör ske på

grund av särskilda skäl bör en sådan förlängning i princip begränsas till servitut

som tillkommer fastighet där jordbruk utövas. Dessutom bör, på motsvarande sätt

som skedde enligt 1959 års lag, förlängningen bara avse servitut som faktiskt utövas

vid utgången av år 1969. Eftersom de servitut som uppfyller nu angivna villkor

numera bara torde utgöra en mindre del av de tidsbegränsade servituten synes en

förlängning, om en sådan skall ske, denna gång inte böra anordnas som en generell

förlängning. Det lämpligaste synes i stället vara att förlängning på förslagsvis högst

10 år sker på begäran av den härskande fastighetens ägare. Uppgiften att ta emot

sådan begäran och att pröva frågan om förlängning skulle kunna läggas hos servitutsnämnden,

vilken liksom nu också skulle få pröva frågan om ersättning. En viss

frist skulle givetvis få tillmätas för begäran om förlängning, förslagsvis två år. En

provisorisk generell förlängning på två år av liknande slag som den nu gällande

skulle alltså samtidigt få ske.

Lantmäteristyrelsens utredning remissbehandlas för närvarande. Enligt remissplanen

skall remissvar vara avgivna senast den 20 maj 1969.

Utskottet

Enligt lagen den 4 december 1959 om förlängning av tiden för vissa servitut

har de tidsbegränsade norrländska skogsservitut, som enligt lagen den 6 december

1946 i ämnet förlängts intill den 1 januari 1960, fått fortsatt förlängning intill den

1 januari 1970. Dessutom innebär lagen att de tidsbegränsade norrländska skogsservitut,

vilkas ordinarie giltighetstid utlöper under 1960-talet, också förlängts

intill den 1 januari 1970, under förutsättning att den ordinarie giltighetstiden var

bestämd till minst 15 år eller till fastighetsägarens livstid. Servitut beträffande vilka

utövningen upphört vid giltighetstidens utgång förlängs emellertid inte. Ej heller

inträder förlängning i fråga om servitut som tillkommit eller tidsbegränsats efter

år 1946.

Motionärerna påpekar att de förväntningar om ett varaktigt tillrättaläggande av

ifrågavarande servitutsförhållanden som man hade då lagen antogs inte infriats

under dennas giltighetstid. Enligt motionärerna nyttjas alltjämt ett betydande antal

servitut av denna karaktär. Motionärerna framhåller att servitutsinnehavarna oftast

är småbrukare med svag ekonomi, för vilka förmånerna är av betydande värde,

och de hemställer därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till

lag om fortsatt giltighet av skogsservituten under en tioårsperiod eller den kortare

tid som kan förflyta till dess annan lagstiftning gjort lagen överflödig.

Såsom antytts i motionerna tillkom 1959 års lagstiftning bl. a. mot bakgrunden

av förväntningar om att det genom kommande lagstiftning om ny jordabalk och om

fastighetsbildningslag skulle möjliggöras att inom en icke alltför avlägsen framtid

uppnå en mera slutgiltig lösning av det problem som skogsservituten utgör. Förslag

till fastighetsbildningslag föreligger nu och behandlas för närvarande i lagrådet.

Man räknar med att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1972. Lantmäteristyrel
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

sen framhåller i sin i det föregående redovisade utredning att det med hänsyn till

innehållet i den föreslagna lagen numera inte föreligger något samband mellan frågan

om ytterligare förlängning av de tidsbegränsade skogsservituten och frågan om

en ny fastighetsbildningslagstiftning. Såsom styrelsen anfört får därför frågan om en

eventuell förlängning tas upp från andra utgångspunkter; närmast gäller det att

bedöma om det föreligger ett tillräckligt starkt allmänt intresse av att de servitutsberättigade

fastigheterna får sina servitut förlängda ytterligare en tid.

Vid tillkomsten av såväl 1946 års förlängningslag som 1959 års lag i ämnet

framhölls att de tidsbegränsade servituten hindrade ett rationellt skogsbruk. Olägenheterna

från skogsvårdssynpunkt betonas också i lantmäteristyrelsens utredning.

Enligt styrelsen medför vidare servituten administrativa olägenheter, och de sägs

också utgöra en komplicerande faktor vid strukturrationalisering. Utskottet anser

mot bakgrund av det anförda att stora fördelar obestridligen är att vinna om servituten

inte förlängs ytterligare. Emellertid ger lantmäteristyrelsens utredning, vilken

för närvarande remissbehandlas, inte närmare besked om förekomsten eller utövningen

av de tidsbegränsade skogsservituten, låt vara att de allmänna erfarenheterna

visar på att utövningen av servituten är i snabbt avtagande till följd av den

allt snabbare strukturomvandlingen i Norrland. Man kan dock inte bortse från

att servituten alltjämt kan ha stor betydelse för utkomstmöjligheterna för många

fastighetsägare, och då främst äldre innehavare av småbruk inom berörda områden.

I frågans nuvarande läge anser utskottet därför att de servitut som utövas vid

utgången av år 1969 övergångsvis bör förlängas generellt på två år. Hur avvecklingen

bör ske i fråga om de servitut, som efter den förlängda giltighetstiden alltjämt

utövas, synes kunna övervägas i anslutning till utarbetande av förslag till promulgationslag

beträffande fastighetsbildningslagen.

De närmare överväganden som utskottets förslag till förlängning av giltighetstiden

för de begränsade servituten må föranleda synes böra ske genom Kungl.

Maj:ts försorg. Om förlängning skall kunna komma till stånd måste beslut härom

fattas vid årets riksdag. Det är därför angeläget att frågan behandlas med skyndsamhet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa

A. att riksdagen i anledning av motionerna 1:86 och 11:105

i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna vad utskottet anfört;

samt

B. att motionerna i övrigt inte föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

15

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson (s),

Åkesson (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep), Erik Jansson (s), fröken Ranmark (s) och

herr Svenungsson (m);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Hedin (m), fröken

Anderson (s), herrar Hammarberg (s), Åberg (fp)*, Hugosson (s) och Josefson i

Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:266 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om fortsatt giltighet av vissa skogsservitut. a1 i texten