Utlåtande i anledning av motioner om åtgärder till skydd för den medeltida miljön i Visby. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 799 i första kammaren av fru Hultell m. fl. och nr 919 i andra kammaren av fröken Ljungberg m. fl.
1969-10-28 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1969:45, Utlåtande i anledning av motioner om åtgärder till skydd för den medeltida miljön i Visby. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 799 i första kammaren av fru Hultell m. fl. och nr 919 i andra kammaren av fröken Ljungberg m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
1
Nr 45
Utlåtande i anledning av motioner om åtgärder till skydd för
den medeltida miljön i Visby.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 799 i första kammaren av fru Hultell m. fl.
och nr 919 i andra kammaren av fröken Ljungberg m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en utredning, kring i motionen framförda lagstiftnings- och finansieringsfrågor
med syfte att tillskapa en ’Lex Visby’».
Utskottet har vidare behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, nr
816 i första kammaren av herr Österdahl m. fl. och nr 918 i andra kammaren
av herr Jönsson i Ingemarsgården.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa att en utredning
eller arbetsgrupp tillsättes för att utarbeta förslag till en särskild
lag för områden i Visby vars bebyggelse bör bevaras för framtiden och
samtidigt föreslå lösningar avsedda att ekonomiskt underlätta saneringsarbetet».
Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat utlåtanden från statens planverk, riksantikvarieämbetet och
länsstyrelsen i Gotlands län. På begäran av utskottet har yttrande därjämte
avgivits av Visby stad.
Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen i Gotlands län har vid sina yttranden
fogat en av landsantikvarien i länet upprättad promemoria i ärendet.
Länsstyrelsen har vidare bifogat yttranden från länsbostadsnämnden
i länet, byggnadsnämnden och saneringsnämnden i Visby stad samt Gotlands
hembygdsförbund.
Riksantikvarieämbetet har före avgivandet av sitt yttrande samrått med
arbetsgruppen för kulturminnesvård inom 1965 års musei- och utställningssakkunniga
(MUS 65).
Gällande bestämmelser
Den lagstiftning som f. n. står till buds för skydd av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse är främst lagen den 9 december 1960 om byggnadsminnen,
lagen den 12 maj 1917 om expropriation, byggnadslagen den 30 juni 1947
och byggnadsstadgan den 30 december 1959.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 45
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4-5 år 1969
Enligt bestämmelsenia i bgggnadsminneslagen kan byggnad, som bevarar
egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull
händelse och som med hänsyn härtill är att anse som synnerligen
märklig, av riksantikvarien förklaras för byggnadsminne (1 §). Från lagens
tillämpningsområde har dock undantagits byggnad som tillhör kronan eller
som utgör fast fornlämning. Den gäller inte heller kyrkliga byggnader. Sådan
förklaring som nyss sagts kan ges även mot ägarens bestridande. I samband
med att byggnad förklaras vara byggnadsminne skall särskilda skyddsföreskrifter
utfärdas (2 §). I dessa skall anges i vilka delar byggnaden inte
får ändras och i vilka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare har att
sörja för vården av byggnaden. Då så erfordras kan föreskrifterna även innehålla
att området omkring byggnaden skall hållas i sådant skick att byggnadens
utseende och karaktär inte förvanskas. Föreskrifterna, som i görligaste
mån skall utformas i samförstånd med byggnadens ägare och ägare
av kringliggande område, får inte vara mer långtgående än som är oundgängligen
nödvändigt med hänsyn till byggnadsminnets kulturhistoriska
värde. Om det är nödvändigt för att byggnaden skall vara till nytta kan
riksantikvarien medge tillstånd till ändring av byggnadsminne. Försummar
ägaren vården kan han föreläggas att vidta erforderliga åtgärder (4 §).
Med hänsyn till lagens tvångsmässiga föreskrifter har det ansetts nödvändigt
att ägaren av byggnad som blir föremål för ingripande kan beredas
ersättning av kronan för skada och intrång som åsamkas honom (5 §). Rätt
till ersättning föreligger om skyddsföreskrifterna medför sådan inskränkning
i rätten att nyttja byggnad eller område att ägaren kan förfoga däröver
endast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde.
Byggnadsminneslagen är endast tillämplig på individuella, synnerligen
märkliga byggnader men icke på miljöer, vilkas kulturhistoriska värde huvudsakligen
ligger i miljöbilden (jfr prop. 1960: 61 s. 52).
Enligt 1 § expropriationslagen, punkt 12, må fastighet, som tillhör annan
än kronan, exproprieras för bevarande av kulturhistoriskt synnerligen
märklig byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning, som ej kan
tryggas på annat sätt eller bereda erforderligt utrymme däromkring. Fråga
om expropriation för detta ändamål må enligt 108 § väckas endast av riksantikvarien.
Sådan expropriation kan äga rum endast till förmån för kronan,
kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift
är ägnad kulturminnesvård och som kan på ett betryggande sätt ansvara
för egendomen.
44 a § byggnadslagen, den s. k. Lex Gamla stan, är ett komplement till
expropriationslagens bestämmelser och ger en stad möjlighet att lösa i
första hand fastigheter med vanvårdad äldre, kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
i samband med upprättande av ny stadsplan. Lagen är främst avsedd
att användas då i samband med en saneringsplan för äldre bebyggelse
vissa befintliga byggnader måste rivas eller anordningar tillskapas, avsedda
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
3
att utnyttjas för flera fastigheters gemensamma räkning. Bestämmelserna
är utformade med tanke på speciella förhållanden som råder inom Gamla
stan i Stockholm men har generell giltighet.
86 § byggnadslagen syftar till att förebygga att område med kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse vandaliseras genom olämpliga byggnadsföretag.
För att skydda ett sådant område behöver bebyggelse därå i allmänhet ej
förbjudas. Det är i de flesta fall tillräckligt att tillse att bebyggelsen utformas
under hänsynstagande till omgivningen. Med stöd av paragrafen kan
Kungl. Maj:t förordna att nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd inte får
ske inom område, som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan och som äger
betydelse bl. a. med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig
synpunkt värdefull bebyggelse. Härigenom kan man få erforderlig kontroll
över att bebyggelsen utformas under hänsynstagande till omgivningen. Undantaget
för områden som ingår i stadsplan eller byggnadsplan betingas av
att redan vid planläggningen hänsyn skall tas till sådana intressen som 86 §
byggnadslagen avser att tillgodose. Vid uppgörande av planer för bebyggelse
— regionplaner, generalplaner, stadsplaner och byggnadsplaner —
skall nämligen enligt 9 § byggnadsstadgan tillses att sådan bebyggelse som
har särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt såvitt möjligt
bevaras.
Även bestämmelserna angående stadsplan ger vissa möjligheter att skydda
bebyggelse av nu ifrågavarande slag. Stadsplan skall enligt 25 § byggnadslagen
utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda
områden som ingår i planen. Stadsplan skall dessutom enligt samma paragraf
innehålla »de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande
eller användning i övrigt som finnes erforderliga». Jämlikt denna
paragraf kan detaljerade bestämmelser angående områdets bebyggande
ifråga om största hushöjd, bebyggelsens placering och användning etc. fastställas,
under förutsättning att tillbörlig hänsyn tas till markägarnas berättigade
intressen. Med stöd av samma paragraf kan föreskrivas att område
skall utgöra reservat för befintliga, kulturhistoriskt värdefulla byggnader,
s. k. K-märkning. Genom en sådan bestämmelse utsläckes tidigare nybyggnadsrätt;
bestämmelsen utgör emellertid inte något hinder mot att ifrågavarande
byggnader vanvårdas eller rives. För K-märkning i stadsplan erfordras
vidare markägarens medgivande. K-märkning av en fastighet torde
även kunna medföra skyldighet för kommunen att lösa fastigheten.
Enligt 38 § byggnadsstadgan får byggnad av större värde ur historisk,
kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt icke förvanskas vare sig genom
arbeten på själva byggnaden eller genom bebyggelse i grannskapet. Byggnadsnämnd
äger att förelägga ägare vid vite att undanröja förändring som
skett utan nämndens godkännande (70 §) och att underhålla byggnad, så
att vanprydnad icke uppkommer (50 §).
För rivning av byggnad fordras byggnadslov, såvida byggnaden är belägen
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
inom område med stadsplan (54 § 1 mom. tredje stycket byggnadsstadgan).
Vill ägaren av en byggnad riva densamma kan detta dock inte förvägras, ens
om byggnaden är av kulturhistorisk eller konstnärlig betydelse.
Bestämmelserna i bostadslånekungörelsen den 1 september 1967 (SFS
1967:552) jämte bostadsstyrelsens anvisningar därtill tar i viss utsträckning
hänsyn till de merkostnader som kan uppkomma vid ombyggnad av
kulturhistoriskt märklig byggnad. Låneunderlaget vid ombyggnad av utrymmen
för bostadsändamål motsvarar i normalfallen den ombyggnadskostnad
som länsbostadsnämnden godkänner. Det får emellertid inte överstiga
det låneunderlag som skulle ha beräknats för motsvarande nybyggnad
eller det beräknade värdet av huset i ombyggt skick. Avser lånet ombyggnad
av kulturhistoriskt märklig byggnad kan dock låneunderlaget efter medgivande
av Kungl. Maj :t bestämmas till högre belopp än det som beräknats enligt
vad nyss sagts. Denna möjlighet öppnades efter överväganden om olika
åtgärder till stöd för byggnadsminnsvården i samband med införandet av
lagen om byggnadsminnen och syftade till att överbrygga det hinder som
lånetaksbestämmelserna eljest skulle utgöra. De ökade lånemöjligheterna är
dock inte begränsade till endast byggnad som förklarats för byggnadsminne.
Fransk lagstiftning
De franska bestämmelserna i ämnet är av den 4 augusti 1962 och den
13 juli 1963. Genom denna lagstiftning kan ett område med historiskt och
estetiskt värdefull bebyggelse förklaras som skyddat område. Vilka områden
som skall skyddas bestäms av regeringen och ett särskilt tillsatt utskott.
Även vederbörande kommunala myndighets deltagande i beslutet erfordras
som regel.
För de avgränsade och fastställda skyddsområdena skall en plan för bevarande
och restaurering upprättas. För planens upprättande utses en särskild
arkitekt. Planen förutsättes vara upprättad inom två år från beslutet
om avsättning av området. Denna plan träder i stället för bestående stadseller
byggnadsplaner, som samtliga upphäves. Saneringsplanen föreskriver
hur mark och byggnader skall bevaras och användas i framtiden. Kostnaderna
för planen betalas av staten.
Saneringen omhänderhas av särskilt inrättade bolag, ägda gemensamt av
staten, kommunen och de enskilda fastighetsägarna. Om en ägare till en
byggnad icke önskar ansluta sig till bolaget kan detta expropriera byggnaden,
med rätt för ägaren att återförvärva sin tidigare egendom efter restaureringen.
För finansieringen av restaureringen utgår statliga och kommunala bidrag
och lån. Upp till 80 procent av kostnaderna betalas av allmänna medel.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969 5
För finansieringen har inrättats en särskild statlig fond. Ur denna utlånade
medel får återbetalas i takt med inflytande hyresinkomster.
Omkring ett hundratal områden har sedan lagens tillkomst förklarats för
skyddade områden.
Motionerna
I motionerna I. /99 av fru Hultell in. fl. och II: 919 av fröken Ljungberg
in. 11. anförs bl. a. att Lex Gamla stan är otillräcklig när det gäller en ur
kulturhistorisk synpunkt betingad restaurering av hela kvarter, närmast
med hänsyn till att arbeten av detta slag är synnerligen kostnadskrävande.
I dagsläget faller hela kostnaden på enskilda personer och/eller kommuner
och endast då det gäller högst speciella byggnadsminnesmärken utgår statligt
bidrag. Generellt gäller att behövliga resurser saknas för stadskärne- och
kvarterssanering syftande till restaurering av gamla miljöer. Det är förknippat
med stora kostnader att genomföra kulturbevarande sanering och
det kan enligt motionärerna inte vara rimligt att dessa utgifter enbart skall
belasta enskilda personer och kommuner. Objekt av ifrågavarande typ är
regelmässigt av den karaktären att det måste sägas vara ett riksintresse att
bevaras. En kombination av lagstiftning och anslagsgivning måste här komma
till stånd. Motionärerna förklarar sig vara medvetna om att det frågekomplex
de aktualiserat äger giltighet i många orter men de har för tydlighetens
skull valt att exemplificera sina motionskrav med situationen i
Visby. I staden finns enligt motionärernas redogörelse följande:
1. En medeltida stadskärna av stenhus, som man saknar motstycke till i
Norden, frånsett Gamla Stan i Stockholm, som dock till sina huvuddelar är
betydligt yngre. I de svenska städerna i gemen dominerade trähusbebyggelsen,
som genom de ofta förekommande eldsvådorna reducerats till ett minimum.
Stenhusbebyggelse var ytterst sällsynt och motionärerna nämner i
sammanhanget att då Uppsala så gott som totalt brann ner år 1702, fanns i
staden endast 4 profana stenhus. I Lund finns i dag endast 3 medeltida profanhus
i sten kvar. Visby kan uppvisa ett hundratal mer eller mindre kompletta
stenhus från medeltiden.
2. Ett medeltida gatunät, som det är lika viktigt att bevara som muren och
ruinerna. Huvudgatorna i staden ligger på samma plats där gatorna gick
fram redan under tidig medeltid.
3. En 1700-tals och 1800-talsbebyggelse som knappast några svenska städer
äger.
Enligt motionärerna är bevarandet av Visby en riksangelägenhet och de
anser det väl motiverat att tillskapa en »Lex Visby». En lagstiftning av typ
44 a § byggnadslagen löser enligt deras mening inte Visbys problem utan
lf Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 45
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
här måste vid sidan av en lagstiftning, som tillgodoser miljö- och byggnadshistoriska
intressen också tillkomma en icke obetydlig anslagsgivning från
statsmakternas sida. De förefaller motionärerna vara en konkret handlingslinje
att till svenska förhållanden omställa den lagstiftning som år 1962
tillkom i Frankrike.
Den nuvarande svenska byggnadslagstiftningen är enligt motionärerna i
stort anpassad för nybyggnader och lämnar relativt litet skydd mot rivning
och miljöförstöring. Önskvärt vore med en lagstiftning kombinerad med anslagsgivning,
som tog sikte på hela stadskärnor och icke som nu enbart tog
kulturhistorisk hänsyn till enstaka byggnader. Det synes motionärerna vara
en tänkbar väg att kommunal, enskild och statlig ekonomisk samverkan etableras
i sanering av kulturhistoriskt viktiga miljöer vilkas bevarande bedöms
vara ett riksintresse.
I motionerna I: 816 av herr Österdahl m. fl. och II: 918 av herr Jönsson i
Ingemarsgården anförs bl. a. att planen för staden inom murarna avspeglar
stadens tillväxt från den första lilla handelsplatsen genom den medeltida
storstaden och genom förfallets och ödegårdarnas tid till återuppblomstringen
under de senaste generationerna. Staden präglas i hög grad av 1700- talets smärre hus, utförda av gedigna hantverkare, med fönsterluckor och
nätta portaler, med plank och tegeltäckta murar samt framför allt av de
egenartat förnäma proportionerna mellan fönsterhål och väggyta, mellan
fönsterhöjd och vägghöjd m. m.
Men det är enligt motionärerna inte bara dessa markanta inslag som gör
sig gällande i gatubilden. Även de enklare husen utan särskilt framträdande
yttre, gör intryck av någonting som man minns efteråt . Här blandas om vartannat
branta tak med brutna tak, släta putsytor och panelade väggar, men
ändock är det något säreget som träder fram. Kanske beror detta på byggnadspraxis,
i sättet att ansluta tegeltaket till gaveln, i murningsmetoder och
panelspikning. Men givetvis spelar också andra faktorer in, såsom luften och
ljuset, läget vid det öppna havet, kalkgrunden och dess inverkan på färgerna
i naturen.
Enligt motionärerna är alla ense om att staden inom murarna är så särpräglad
och unik i Sverige och i hela Norden att det är ett riksintresse att
den kan bevaras för framtiden. I dagens rationella värld och med teknikens
hastiga utveckling passar dock Visby gamla stad mindre väl in. Gatorna är
byggda för trafikmedel hänförliga till gångna sekel, men måste ändock sluka
en allt tätare ström av bilar av skiftande stox-lekar. De gamla små husen har
inte den volym och den höjd mellan golv och tak som gällande byggnadsbestämmelser
föreskriver. Ombyggnad och restaureringsarbetena blir bl. a.
därför avsevärt dyrare än om de gamla husen fick rivas och ge plats för modern
bebyggelse. Många enskilda fastighetsägare har med stora ekonomiska
uppoffringar moderniserat sina hus inom dess gamla fasader mot gatan, flera
har dock just därför av ekonomiska skäl fått lämna dessa till mera bärkraf
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
7
tiga ägare. Den enskilde medborgaren i gemen saknar erforderliga medel att
restaurera sitt hus med bibehållandet av den gamla stilen. Kommunen är
starkt ekonomiskt bunden av fastlagda utgifter och har en hög utdebitering
trots en procentuellt betydande upplåning. Skattekraften är lägre än för rikets
städer i medeltal. Någon kommunal insats för sanering av bebyggelsen
med bibehållandet av den gamla stilen i Visby kan därför knappast påräknas.
För att en sanering av staden skall komma till stånd under ekonomiskt
godtagbara former fordras därför enligt motionärernas mening insatser från
statens sida. Under senare år har värdefullt ekonomiskt stöd erhållits från
arbetsmarknadsverkets sida, då underhåll av ringmuren och restaurering av
kulturhistoriskt värdefulla byggnader har utförts i form av beredskapsarbeten.
Det ekonomiska stödet bör dock sträcka sig även till den enskilda bostadsbebyggelsen,
vars enstaka hus inte direkt har kulturhistoriskt värde,
men som har stor betydelse i det mönster som bildar underlaget för den
medeltida gatubilden. De extra bostadslån som nu kan utgå i vissa fall bör
kunna utgå till alla hus inom murarna som har betydelse för bibehållandet
av den gamla gatubilden. I den mån kostnaderna stiger utöver saluvärdet
bör bidrag eller räntefria lån kunna utgå av statsmedel. Beredskapsarbeten
bör även kunna utsträckas till att omfatta dessa gamla bostadshus.
Möjligheterna att med den nuvarande byggnadslagstiftningens hjälp åstadkomma
en önskvärd upprustning av sådana äldre bostadsområden är enligt
motionärerna inte blott teoretiskt begränsade utan också praktiskt kringskurna.
Detta gäller även 44 a § byggnadslagen. Motionärerna anser att man
bör överväga om inte en lagstiftning efter mönster av den franska bör införas
i Sverige för att i första hand kunna tillämpas på Visby inom murarna.
Remissyttrandena
Riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen i Gotlands län och Visby stad tillstyrker
att de lagstiftnings- och finansieringsproblem som motionärerna berört
utreds. Utredningen bör enligt riksantikvarieämbetet omfatta även de
förändringar av nuvarande byggnadslagstiftning och praxis som kan visa
sig erforderliga för att skydda miljöer, vilkas kulturhistoriska värde huvudsakligen
ligger i miljöbilden. Utredningen, som bör ha allmän giltighet, kan
enligt ämbetets mening kompletteras med en särskild försöksverksamhet
inom Visby innerstad.
Statens planverk avstyrker förslaget om särskild utredning med uppgift
att tillskapa en »Lex Visby». Frågan om de äldre stadsmiljöernas vård och
framtida funktion bör enligt planverkets mening rent plantekniskt och administrativt
lösas på ett sådant sätt att problemet vinner generellt beaktande
vid den kommunala fysiska planeringen. Planformer och ansvarsfördelning
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
vid plangenomförandet gällande Visby innerstad bör kunna tas upp vid direkta
diskussioner mellan staden och Kungl. Maj :t. För att säkerställa problemets
behandling i allmängiltig form inom pågående utredningar bör behovet
av erforderliga tilläggsdirektiv tas under övervägande.
I sitt yttrande framhåller statens planverk, att den äldre stadsbebyggelsens
och stadskärnornas bevarande och funktionsmässiga anpassning till nya
uppgifter i stadsbygden är en viktig fråga för den fysiska planeringen. I ett
längre perspektiv måste en växande del av stadsbyggnadsresurserna komma
att ägnas åt den äldre bebyggelsens renovering och sanering. Åtgärderna kan
därvid tänkas pendla mellan å ena sidan total rivning och nyproduktion av
hela stadspartier och å andra sidan en mycket varsam restaurering av de
kulturhistoriskt och miljömässigt mest intressanta partierna såsom fallet
närmast skulle bli, när det gäller Visby innerstad.
Allmänt kan enligt planverket sägas att kraven på stadsförnyelse konstitueras
av en mängd olika faktorer som t. ex. byggnadsbeståndets förslitning,
näringslivets och detaljhandelns strukturomvandling, trafiksystemens utveckling,
markbrist och fastighetsekonomiska aspekter. Utvecklingen speglar
här en komplicerad process med svåröverblickbara relationer mellan olika
bakomliggande faktorer. I debatten har emellertid på senare år en växande
kritik rests mot oförmågan att skapa sådana betingelser för stadsförnyelsen
att de äldre stadspartiernas ekonomiska, kulturella och miljömässiga värde
bättre skulle kunna tillvaratagas.
Planverket vill med detta resonemang belysa att de planeringsprinciper,
som motionärerna önskar utredda, är ett problem som är en realitet i många
av våra äldre städer. Liksom fallet är med annan fysisk planering måste en
ändrad attityd till de äldre stadspartiernas behandling grundas på en lokal
(kommunal) målsättning för bebyggelse- och markanvändningsplaneringen
och där utgöra en integrerad del i planeringen av stadsområdet som helhet.
Först därigenom torde garantier kunna skapas för att en planering av
mer restriktiv, bevarande karaktär känns angelägen och följs av de myndigheter
och enskilda som har ansvar för plangenomförande och bebyggelsereglering.
De planmässiga möjligheterna att med hjälp av byggnadslagen bedriva en
planering av här antydd karaktär är enligt verket inte tillfredsställande eller
i vart fall föga beprövade. Detta kan bl. a. sammanhänga med den grundinställning
som byggnadslagstiftningen vilar på, nämligen att planläggning
primärt syftar till att just bereda plats för angelägen förnyelse av markanvändning
och byggnadsbestånd. I stadsplaner med annat mer restriktivt
syfte har regelmässigt som villkor för fastställelsen av bestämmelser av bevarande
eller konserverande slag uppställts att kommunen genom inlösen eller
på annat sätt träffat överenskommelse med fastighetsägarna om planens
tillämpning. För städer av Visbys storlek och med dess miljömässiga kvaliteter
erbjuder byggnadslagen inget planinstitut som är direkt praktiskt till
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
9
lämpbart. Expropriationsmöjligheten enligt lagens 44 a § är också, lieter det
i yttrandet, en orimligt dyrbar och hårdhänt metod när det gäller att behandla
hela, samlade stadsmiljöer. Den s. k. av ålder bestående stadsplanen, som
tidigare var kompletterad med lokal byggnadsordning, har också begränsad
effekt som praktiskt styrningsinstrument när det gäller ingrepp och förändringar
av olika slag. Planverket delar alltså motionärernas åsikt att instrumenten
för denna speciella typ av planering är föga utvecklade. Detta förhållande
styrks för övrigt av att ett flertal planändringar med utomordentligt
tveksamma effekter på stadsmiljön i ett flertal äldre städer under åren
varit föremål för diskussion inom verket. Det bör därför vara en angelägen
uppgift att närmare studera formerna för stadsförnyelsen och behovet av
kompletterande rättsinstitut.
Efter att ha berört pågående arbete beträffande frågan om innerstadens
planering i Visby anför planverket att som ett första steg en översiktlig, generalplanemässig
studie av innerstaden bör göras som klarlägger den nuvarande
situationen vad gäller bebyggelse och strukturell uppbyggnad i
övrigt samt översiktligt anger principerna för stadspartiets inre differentiering
och framtida behandling. Denna plan kan vara informell, vägledande
eller formaliseras genom fastställelse i sin helhet eller till vissa delar.
Även om en sådan fastställd plans rättsverkningar blir begränsade talar
mycket för att en sådan ordning borde övervägas. För skilda delområden
inom en så studerad helhet bör sedan mer detaljerade studier genomföras
och för de områden där en partiell förnyelse är önskvärd eller ofrånkomlig
bör dessa fullföljas till fastställda stadsplaner. En sådan plan bör i ett sammanhang
reglera bebyggelsen inom ett samlat och till sin karaktär någorlunda
homogent område.
Visby innerstad med sin täthet, sina byggnader, nivåskillnader och utblickar,
sitt gatunät, läge i landskapet och sina övriga milökomponenter
utgör enligt planverket ett unikt stadsparti vars framtida behandling också
är ett riksintresse. Planeringsuppgiften ställer höga krav på de anlitade experterna.
Enligt planverkets uppfattning bör staten därför så långt möjligt
stödja kommunen i dess strävan att lösa innerstadens planeringsproblem.
Detta bör kunna ske genom att upptaga direkta förhandlingar med staden
när det gäller kostnadsfördelningen i anslutning till planers fastställelse
och genomförande och därmed skapa möjligheter att pröva befintliga planinstituts
tillämpbarhet. En försöksverksamhet av här antytt slag vore av
stort principiellt intresse att få genomförd.
Planverket framhåller slutligen att det är en viktig fråga för bebyggelseplaneringen
som motionärerna tar upp. Problemet är aktuellt för många
äldre stadsparti er i landet. Visby innerstad utgör ett riksobjekt av speciell
omfattning och karaktär. I princip är det inget som skiljer dessa planeringsuppgifter
från andra stadsplaneuppgifter för vilka kommunen ansvarar.
Frågan om de äldre stadsmiljöernas vård och framtida funktion bör enligt
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
planverkets mening rent plantekniskt och administrativt lösas på ett sådant
sätt att problemet vinner generellt beaktande vid den kommunala fysiska
planeringen.
Riksantikvarieämbetet anför bl. a. att en inventering av byggnadsbeståndet
i Visby innerstad genomförts i samarbete mellan riksantikvarieämbetet,
Nordiska museet och Visby stad år 1968. Inventeringen är avsedd att läggas
till grund för en generalplan, där frågorna om behandlingen av den gamla
stadsmiljön kommer att behandlas. Frågorna om bevarandet av den äldre,
värdefulla bebyggelsen, gestaltningen av nödvändig nybebyggelse, reglering
av trafikfrågorna etc., kan icke avgöras förrän i samband med generalplanearbetet.
Ämbetet förutsätter, att hela detta arbete kommer att ske i samförstånd
mellan Visby stad å ena sidan samt ämbetet och statens planverk
å den andra.
Ämbetet förklarar vidare att ämbetet och landsantikvarierna för att kunna
medverka till upprättande av bevaringsplaner för värdefulla stadsmiljöer
i en rad fall tagit initiativ till och medverkat vid inventeringar av äldre
stadsbebyggelse. Trots den snabbt fortgående omvandlingen av de gamla
svenska stadskärnorna finns ännu i dag en rad mindre städer som alltjämt
präglas av ett äldre, traditionellt byggnadsskick av stort kulturhistoriskt
och miljömässigt intresse. Dessa städer har ofta begränsade resurser och
låg skattekraft. Bland sådana städer som under lång tid varit föremål för
kulturminnesvårdens intresse nämner riksantikvarieämbetet Arboga, Gränna,
Eksjö, Kalmar, Kungälv, Marstrand, Nora, Simrishamn, Vadstena och
Västervik. De flesta av dessa gamla stadskärnor visar den svenska småstadens
typiska karaktär med övervägande låg trähusbebyggelse. Visby samt
Gamla stan i Stockholm har en mer utvecklad stadstyp med större täthet,
bebyggd med stenhus eller med ett betydande inslag av sådana. Riksantikvarieämbetets
insatser har emellertid enligt vad som anförs i yttrandet
starkt begränsats av brist på ekonomiska och personella resurser samt för
ändamålet lämpliga skyddsinstitut.
Riksantikvarieämbetet upplyser att f. n. 8 byggnader i Visby av riksantikvarien
förklarats för byggnadsminnen enligt lagen om byggnadsminnen.
Ett betydligt större antal av de gamla byggnaderna i Visby kan och bör
emellertid bli byggnadsminnen. Arbetet härpå kommer att fullföljas av riksantikvarieämbetet
i den takt som tillgängliga resurser medger. Härigenom
kan skapas en fast stomme av kulturhistoriskt värdefulla hus, vilka tillsammans
med de genom fornminneslagen skyddade kyrkoruinerna och
ringmuren kommer att prägla stadsbilden.
Enligt ämbetets mening innehåller den nuvarande lagstiftningen — trots
att den anvisar en rad olika möjligheter att särskilt från kommunens sida
få viss rådighet över kulturhistoriskt värdefull bebyggelse — sådana begränsningar
att ett ur allmän synpunkt önskvärt skydd för bebyggelse och
miljöer endast i undantagsfall kan uppnås. Ett fullgott skydd synes kunna
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
11
erhållas endast genom en kombination av stadsplanebestämmelser och byggnadsminnesförklaring
av de enskilda byggnaderna. Då byggnadsminneslagen
emellertid icke är tillämplig på miljöer, vilkas kulturhistoriska värde
huvudsakligen ligger i miljöbilden, synes dessa för närvarande icke kunna
beredas fullgott skydd. De ekonomiska konsekvenserna av ett tillämpande
av byggnadsminneslagen, bestämmelserna om expropriation och s. k.
K-märkning i stadsplan inskränker också dessa skyddsinstituts användbarhet.
De möjligheter till finansiellt stöd för sanerings- och restaureringsåtgärder
i fråga om äldre stadsmiljöer som för närvarande står till buds är
ökade statliga bostadslån, anslag från kommunen och bidrag av särskilda
statliga lotterimedel. I synnerhet den sistnämnda bidragsmöjligheten är
starkt begränsad. Härutöver finns vissa möjligheter att erhålla bidrag för
sådana arbeten som kan utföras som statliga eller stats-kommunala beredskapsarbeten;
dessa bidrag är emellertid i största utsträckning beroende av
arbetsmarknadsläget. För mera omfattande sanerings- och restaureringsåtgärder
i stadskärnor av Visbys och Gamla stans typ erfordras kommunala
och statliga bidrag av en helt annan storleksordning än vad som hittills har
varit fallet.
Enligt ämbetets mening är den franska lagstiftningen av stort intresse.
I synnerhet för stadsområden av Gamla stans typ anses en sådan lagstiftning
vara mer effektiv än nu gällande svenska bestämmelser, såsom »Lex
Gamla Stan», vilken helt bygger på expropriationsinstitutet utan att lösa de
brännande finansierings- och skyddsfrågorna. Ämbetet anser det därför
vara av stort värde att få utrett i vilken mån en lagstiftning i enlighet med
den franska kan appliceras på svenska förhållanden. Kommunernas del av
ansvaret för planarbetet och finansieringsfrågorna bör därvid uppmärksammas.
En lagstiftning efter mönster av den franska kan emellertid enligt vad
ämbetet anför inte helt lösa problemet i Visby innerstad och liknande äldre
stadskärnor utanför Gamla Stan i Stockholm. Det är här i många fall icke
fråga om ett fullständigt bevarande av befintlig bebyggelse i ett stadsreservat
utan om lämplig planläggning av stadsfunktionerna och av tillkommande
nybebyggelse. För detta ändamål synes en modifiering av gällande byggnadslagstiftning,
i vissa fall innebärande en ökad inskränkning av den enskilda
fastighetsägarens fulla förfoganderätt, vara erforderlig.
Ämbetet framhåller slutligen, att de miljöbevaringsproblem som är aktuella
i Visby och där av flera orsaker presenterar sig särskilt tydligt, möter
i alla äldre städer. En utredning av dessa frågor bör därför icke taga sikte
enbart på Visby utan gälla äldre stadsmiljöer över huvud taget. Ämbetet
erinrar vidare om att med motionernas syfte sammanhängande frågor f. n.
utreds av två sittande utredningar, 1965 års musei- och utställningssakkunniga
och 1968 års bygglagutredning. Den förstnämnda utredningen torde i
sitt betänkande komma att beröra den antydda px-oblematiken och även
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
framlägga direkta förslag som till viss del torde kunna bidraga till dess lösning.
Huvuddelen av dessa frågor synes emellertid falla inom ramen för
den egentliga bygglagstiftningen.
Länsstyrelsen i Gotlands län anför bl. a. att den del av Visby stad, som
omslutes av stadens medeltida ringmur och som rymmer endast en mindre
del av stadens befolkning, måste sägas vara nära nog unik, i vart fall i Nordeuropa.
Denna muromgärdade gamla stadskärna jämte det närmast utanför
muren belägna, till största delen alltjämt obebyggda området, kräver därför
—- om den skall kunna fortleva som en vital stadsdel utan att de stora
kulturhistoriska värdena och den egenartade miljön förvanskas — till en
början en alldeles speciell observans. Enligt länsstyrelsens mening bör vidare
samordnandet av det aktuella livets krav med ett ofrånkomligt, om
ock ej obegränsat, hänsynstagande till en av många gångna sekler utformad,
enastående och särpräglad stadsmiljö påkalla tillgång till särskilda
ekonomiska och administrativa resurser,
Det medeltida inslaget i stadskärnan inom muren är enligt yttrandet
starkt framträdande och till stor del av monumental art. Ringmuren, domkyrkan,
medeltidshusen och de många kyrkoruinerna är välbekanta, däremot
kanske icke i lika hög grad det historiskt märkliga förhållandet, att
den av ålder bestående stadsplanen för en stor del av innerstaden är medeltida
även den. Med all uppskattning av de äldsta inslagen i stadens bebyggelse
måste dock framhållas att även andra epoker -— ej minst decennierna
kring sekelskiftet år 1800 — efterlämnat en bebyggelse, som tillsammans
med det monumentala medeltida inslaget bildar en ur kulturhistorisk synpunkt
värdefull och i riket enastående miljö, som det är ett riksintresse att
bevara för framtiden. Estetiskt sett torde just blandningen av stadens
många mot varandra i stort sett väl avvägda inslag från vitt skilda historiska
perioder svara för en stor del av den egenartade miljö och de skönhetsvärden,
den gamla staden Visby har att erbjuda. Som ytterligare positiva
komponenter kommer det terrasserade läget vid öppna havet och en
växtlighet, gynnad av det av havets närhet betingade, relativt milda klimatet.
Enligt länsstyrelsens mening måste emellertid de hänsyn, som stadsdelens
kulturhistoriska och estetiska värden påfordrar, nödvändigtvis balanseras
mot det moderna livets krav. Stadsdelen måste även framdeles kunna
erbjuda sina invånare sådana arbets- och bostadsbetingelser, som en nutida
stadsbefolkning kräver, blott med de modifikationer, som kulturminnesvården
påfordrar. Enligt vad som anförs i yttrandet ger erfarenheten vid handen,
att balansen mellan dessa båda faktorer ekonomiskt och administrativt
är synnerligen vansklig. Länsstyrelsen antyder några av de problem,
som härvid anmäler sig.
Förfallen bebyggelse, ofta gårdsbebyggelse, som är utan större kulturhis
-
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
toriskt värde och umbärlig även ur miljösynpunkt, måste efter hand rivas
och ersättas med nybebyggelse, dimensionerad och utförd under behörigt
hänsynstagande till ekonomiska faktorer men också till den känsliga miljöns
krav. 38 § byggnadsstadgan anses emellertid vara en alltför svag grund
för byggnadsnämnden, då det gäller att hävda kulturmiljöns intressen. Innerstaden
saknar till sin större del helt stadsplan utöver den av ålder bestående.
Påkallad återhållsamhet i vad avser hushöjd och det procentuella
ianspråktagandet av tillgänglig tomtmark liksom den speciella fördyring,
som hänsynen till miljön i övrigt medför, har givetvis också sina återverkningar
på tomtpriser och byggnadskostnader och därmed på värdet av nybyggnaden
och, i förekommande fall, hyresläget i det nya huset. Dessa
faktorer bör enligt länsstyrelsen beaktas och närmare undersökas.
Länsstyrelsen anför i fortsättningen bl. a. att — bortsett från det fåtal
byggnader, varpå lagen om byggnadsminnen gjorts tillämplig — en fastighetsägare,
som önskar riva ett honom tillhörigt hus som regel icke kan förvägras
göra detta, ens om byggnaden är av historisk eller konstnärlig betydelse.
Vanskligheten av en sådan ordning, som ter sig naturlig nog i vad
avser normal bebyggelse, ligger enligt länsstyrelsen i öppen dag i vad gäller
en så speciell och känslig bebyggelse som den inom Visby ringmur. En ändring
i denna del aktualiserar emellertid frågan om ersättning till den fastighetsägare,
som genom ett avslag på en rivningsansökan skulle tillfogas
skada.
Många hus inom ifrågavarande stadsdel är enligt länsstyrelsens mening
av sådant kulturhistoriskt •eärde, att de borde förklaras som byggnadsminnen,
därest de ekonomiska förutsättningarna härför förelåge. Anledning
linns att överväga, huruvida särskilda sådana ekonomiska förutsättningar
lämpligen bör tillskapas i vad avser Visby innerstad, varigenom mycket
men ingalunda allt vore vunnet.
Enligt vad som anförs i yttrandet skapas visbymiljön emellertid icke enbart
av solitära byggnadsminnen utan också av annan bebyggelse, vilken
såsom helhet är av betydande värde ur miljösynpunkt, utan att därför det
enskilda huset, sett för sig, kan tillerkännas högre valör ur kulturhistorisk
synpunkt. Ofta nog uppkommer emellertid en bristande balans mellan
kostnaden för en ingripande, sanitärt betingad restaurering av ett sådant
hus under iakttagande av påkallade kulturhistoriska hänsyn, å ena, och
det restaurerade husets värde, sådant det bl. a. tar sig uttryck i hyresläget,
å andra sidan. Enligt nuvarande för länsbostadsnämndens verksamhet gällande
bestämmelser kan Kungl. Maj :t i det särskilda fallet höja taket för
den normalt medgivna lånegivningen i vad avser kulturhistoriskt märkliga
byggnader. Länsstyrelsen finner anledning ifrågasätta, huruvida icke länsbostadsnämnden
i vad avser Visby innerstad kunde anförtros att vid långivningen
överskrida taket och detta icke endast beträffande kulturhisto
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
riskt märklig byggnad utan även i vad avser byggnad, som — ehuru icke
märklig sedd för sig — tillsammans med andra byggnader bildar en miljö
som är kulturhistoriskt värdefull.
Länsstyrelsen anför avslutningsvis att avvägningen mellan det praktiska
livets krav och kulturminnesvårdens i vad avser Visby starkt särpräglade
och kulturhistoriskt mycket värdefulla innerstad är synnerligen komplicerad
samt att ökade anslag och även en komplettering av lagstiftning och
givna föreskrifter synes behövlig i vad avser vården av stadsdelen i fråga.
Tid efter annan framlagda praktiska byggnadsprojekt har på ett påtagligt
sätt aktualiserat denna avvägning. En förslumning är icke önskvärd men
ej heller ett förödande av gångna seklers kulturella arv.
Visby stad erinrar om att staden redan i sitt yttrande år 1956 över byggnadsminnesutredningens
betänkande framhöll att, även om man i princip
ansåg en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget gagnelig,
det dock måste konstateras, att Visbys speciella behov och intressen
ej kom att bli tillgodosedda. Detta var enligt stadens mening anmärkningsvärt
och beklagligt, då Visby mer än någon annan ort i riket bevarade för
hela landet omistliga, kulturhistoriska värden. Staden påpekade, att hela
staden innanför ringmuren med dess medeltida, pietetsfullt bevarade stadsplan
och med en bebyggelse som in i modern tid anpassats till stadens speciella
karaktär, utgjorde ett av landets allra märkligaste byggnadsminnen.
Staden framhöll vidare i yttrandet, att bevarandet av innerstaden i huvudsak
var en kostnadsfråga och underströk behovet av tillgång till statliga bidrag
i någon form, då de kommunal resurserna icke förslog och det var
orimligt att begära, att den enskilde fastighetsägaren skulle finna sig i alltför
stora ekonomiska uppoffringar. Staden förordade att de sakkunniga
skulle få i uppdrag att komplettera sitt förslag med de bestämmelser, som
kunde vara lämpliga för att tillgodose de speciella intressen som är förknippade
med Visby stad.
Med dessa uttalanden som bakgrund hälsar staden med tillfredsställelse
att frågan nu aktualiserats genom motionerna. Problemen med nödvändig
restaurering och erforderlig stadsförnyelse i förening med bevarandet av
ålderdomliga byggnader och stadens egenartade miljö kvarstår och accentueras
allt mer för varje år som går. För bevarande och fredning'' av bebyggelse
och miljöer i Visby skulle enligt stadens mening en lagstiftning, som
motionärerna åsyftar, vara av stort värde. Det är tänkbart att den franska
lagstiftningen skulle kunna utgöra mönster härför. Det är enligt staden
önskvärt med avsättning av s. k. skyddade områden där en efterföljande
planläggning kan leda fram till avpassade detaljregler. För en kommun av
Visbys storlek med dess begränsade resurser blir det emellertid en alltför
krävande uppgift att utan rejält stöd kunna planmässigt reglera ett så unikt
stadsparti som det här är fråga om. Målsättningen är att vidmakthålla
och utveckla en levande, allsidigt fungerande stadsdel innanför stadsmuren
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
15
och samtidigt bevara omistliga kultur- och trevnadsvärden i det gamla Visby.
Staden understryker den betydelse de bostadssociala och ekonomiska
faktorerna har i detta sammanhang. Bristerna i bostadsbeståndet måste undanröjas.
Därvid bör i första hand restaurering, upprustning och modernisering
komma till användning. I vissa fall måste emellertid fullständig förnyelse
tillgripas. Kategorisering efter de boendes inkomstförhållanden bör
undvikas.
Staden framhåller det angelägna i att statsmakterna lämnar ekonomiskt
stöd, vilken fråga bör vara en väsentlig och på sitt sätt avgörande del i den
av motionärerna föreslagna utredningen. Kommunala och enskilda tillgångar
är otvivelaktigt helt otillräckliga för lösandet av denna stora fråga.
Formen för det statliga stödet behandlas ej närmare i yttrandet men stadens
organ har funnit förbättrade lånemöjligheter ligga närmast till hand. Det är
enligt stadens mening önskvärt att sådan lånegivning sker utanför ordinarie
ram för statliga bostadslån. Vidare bör länsbostadsnämnd, byggnadsnämnd,
hälsovårdsnämnd, yrkesinspektion och brandchef få möjligheter
att lämna erforderliga dispenser av kulturhistoriska skäl.
Inventering av Visby stads äldre bebyggelse inom murarna
En inventering och kulturhistorisk klassificering av Visby stads äldre bebyggelse
inom den gamla ringmuren påbörjades redan år 1944. Arbetet har
sedan avbrutits och återupptagits i flera omgångar. Det slutfördes åren
1968—1969 genom Nordiska museets försorg på uppdrag av riksantikvarieämbetet
och i nära samarbete med landsantikvarien på Gotland och Visby
stads saneringsnämnd.
Fältarbetet har bestått av beskrivning och fotografering av enskilda hus
eller gårdsenheter och genomgång av äldre ritnings- och undersökningsmaterial
i byggnadsnämndens och Gotlands fornsals arkiv. En preliminär gradering
har skett i omedelbart sammanhang med undersökningen av varje
objekt. Graderingen har sedan reviderats under arbetets gång.
Klassificeringen eller graderingen har slutligen reducerats till följande tre
grupper.
K 1: Omistliga byggnader, vilkas nedrivande, förvanskning eller vanvård
skulle innebära en oersättlig förlust av kultur- och skönhetsvärden såväl för
staden som för riket i sin helhet.
K 2: Byggnader av sådant kulturhistoriskt och estetiskt värde att de icke
utan mycket tvingande skäl bör rivas eller väsentligen förändras.
M: Område inom vilket vid ny-, till- och ombyggnad sådan avvikelse från
tidigare utformning icke bör ske att stadsbilden i väsentlig grad ändras.
Grupp K 1 omfattar 55 byggnader utöver dem för vilka skyddsföreskrifter
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
redan finns meddelade i särskild ordning. Till grupp K 2 har hänförts i runt
tal 415 hus. Grupp M omfattar hela staden inom den gamla ringmuren.
Redogörelsen för inventeringen har överlämnats till de kommunala myndigheterna
i Visby för vidare övervägande.
1967 års riksdag
Vid 1967 års riksdag väcktes motion (II: 453), som syftade till att finna
en form, som skulle underlätta bevarandet av sådana kulturhistoriskt värdefulla
byggnader, som inte uppfyller kravet enligt byggnadsminneslagen att
vara synnerligen märkliga men som likväl anses böra bevaras. Instrumentet
härför skulle vara ett »kulturhistoriskt servitut», knutet till den aktuella
fastigheten och innebärande skyldighet för ägaren och blivande ägare att
vårda byggnaden på ett kulturhistoriskt riktigt sätt. Vårdnadsplikten skulle
dock inte grunda någon rätt till ersättning av det allmänna. Motionären hemställde,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
angående inrättandet av ett sådant kulturhistoriskt servitut.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (3LU 1967: 49) anförde tredje lagutskottet
följande:
Utskottet har liksom motionären uppfattningen att det i landet finns
många byggnader som är väl värda att bevara för framtiden, fastän de inte
uppfyller de högt ställda krav som byggnadsminneslagen uppställer för att
byggnad skall förklaras för byggnadsminne. I många fall torde det också genom
frivilliga insatser från olika håll vara sörjt för att sådana byggnader
fortlöpande underhålls och vårdas. I andra fall lägger brist på medel eller
andra omständigheter hinder i vägen för ett tillfredsställande underhåll. Då
sådant eftersätts går förfallet ofta snabbt och en värdefull byggnad kan på
kort tid skadas så att restaurering inte blir möjlig. Problemet gäller sålunda
till stor del frågan hur man skall kunna skapa garantier för att vården och
underhållet av sådana byggnader inte eftersätts. Om det är möjligt att komma
till rätta därmed efter de linjer som motionären skisserat kan inte bedömas
utan närmare utredning. Uteslutet är emellertid icke att man i vissa
fall redan med gällande lagstiftning kan tillfredsställande lösa sådana problem
som motionären antytt genom överenskommelse mellan kommun och
enskild person som säkerställes genom penninginteckning. Oavsett hur bestämmelserna
utformas synes det dock vara ofrånkomligt att anordna någon
form av kontroll, om bestämmelser på området skall bli till verklig nytta.
En sådan kontroll kräver sannolikt betydande insatser av sakkunnig personal
och därmed också kostnader. Riksantikvarieämbetet har beträffande personalläget
i sitt remissvar framhållit att redan en intensifiering av verksamheten
med byggnadsminnesförklaringar kräver ökad personal. Det är härvid
att märka att av de cirka ettusen byggnader som vid en restriktiv bedömning
ansetts vara av sådant värde att de borde kunna bli byggnadsminnen
har hittills endast drygt etthundra förklarats vara sådant minne medan
fråga väckts beträffande ytterligare ett hundratal byggnader.
Ehuru motionsförslaget såvitt nu kan bedömas således inte är invändningsfritt
anser utskottet i likhet med byggnadsstyrelsen att det kan vara vari att
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
17
pröva. Frågan är dock inte av sådan vikt att den motiverar en särskild utredning
utan den bör tas upp i annat sammanhang. Ett lämpligt sådant synes
kunna erbjuda sig exempelvis i samband med den utredning rörande kulturminnesvårdens
syfte och organisation som enligt vad ovan nämnts redan pågår
eller den utredning rörande byggnadskulturvårdens rättsliga reglering,
som av byggnadsstyrelsen påyrkats.
Vad utskottet anfört torde böra ges Kungl. Maj :ts till känna.
Riksdagens skrivelse i ärendet, nr 329, har enligt beslut den 17 maj 1968
av Kungl. Maj :t överlämnats till 1965 års musei- och utställningssakkunniga
att tagas under övervägande vid fullgörande av det åt dem lämpade uppdraget.
1969 års riksdag
Vid riksdagens början väcktes motion (II: 616), vilken utmynnade i förslag
om en skyndsam översyn av bostadslånebestämmelserna rörande ombyggnad
av kulturhistoriskt märklig byggnad. Syftet mer översynen skulle
vara dels att överflytta beslutanderätten från Kungl. Maj :t till länsbostadsnämnden,
dels att låneunderlagshöjningen skulle ersättas av en direkt subvention
i avskrivningslånets form, dels att bestämmelserna skulle avse inte
bara den aktuella kulturhistoriskt märkliga byggnaden utan även omgivande
byggnader som påverkar miljöbilden.
Statsutskottet anförde i utlåtande i anledning av bl. a. denna motion följande
(SU 1969: 50 s. 21).
I fråga om beslutanderätten har utskottet förutsatt att departementsutredningen
kommer att pröva även denna art av Kungl. Maj :ts beslut.
Utskottet har inte funnit skäl att frångå de övervägande som godtogs i
samband med införandet av lagen om byggnadsminnen enligt vilka det inte
skulle förutsättas någon nämnvärd ökning av det allmännas engagemang.
1 de flesta aktuella fall torde vidare de inom skäliga anspråk ökade miljövärdena
motsvaras av ökad hyresbetalningsvillighet. De särskilda insatser
som på vissa håll kan bedömas erforderliga bör behandlas utanför bostadslångivningens
ram.
Vad slutligen angår en utvidgning av nu gällande regler även till närliggande
byggnader kan utskottet i och för sig dela uppfattningen att ökade
krav i många fall kan ställas på stadsbilden i en äldre miljö. Utskottet förordar
att motionen i denna del överlämnas till saneringsutredningen, vilket
bör ges Kungl. Maj :t till känna.
Utskottets förslag bifölls av riksdagen (rskr. 141).
Riksdagens skrivelse har sedermera överlämnats till saneringsutredningen.
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
Pågående utredningar
Följande utredningar med anknytning till det aktuella ämnesområdet pågår
f. n.
1965 års musei- och utställningssakkunniga.
Utredningen har tillkallats enligt Kungl. Maj ds bemyndigande den 26
mars 1965 för att verkställa utredning rörande museiväsendet och verksamhet
med riktsutställningar m. m. (direktiv 1966 års riksdagsberättelse E: 52,
tilläggsdirektiv 1968 års riksdagseberättelse U: 30).
I de sakkunnigas uppdrag ingår bl. a. att göra en sammanfattande utredning
om målsättningen och organisationen för samhällets kulturminnesvård.
Enligt vad statens planverk upplyst i sitt remissvar väntas utredningen
beröra problem i samband med bevarande av grupper av byggnader. Hela
stadskärnors behandling lär dock inte tas upp av utredningen.
Bygglagutredningen
Bygglagutredningen har tillkallats enligtKungl. Maj ds bemyndigande den
29 mars 1968 för översyn av byggnadslagstiftningen (direktiv 1969 års riksdagsberättelse
K: 54).
Utredningsarbetet syftar till en omgestaltning av reglerna för den fysiska
planläggningen enligt i direktiven angivna riktlinjer. Utredningen skall också
se över byggnadslagstiftningens övriga avsnitt och föreslå de ändringar i
dessa som kan föranledas av reformeringen av planväsendet eller annars kan
vara påkallade.
Saneringsutredningen
Utredningen har tillsatts enligt Kungl. Maj ds bemyndigande den 19 december
1968 för att utreda frågan om samhällets medverkan i syfte att främja
arbetet med sanering av det äldre bostadsbeståndet i våra tätorter.
De sakkunniga skall enligt direktiven ta upp frågor om såväl upprustning
och modernisering som totalförnyelse av äldre bostadsområden. De skall vidare
undersöka vilka krav av ekonomisk, administrativ och annan art som
ställs på kommunerna om de skall kunna föra en sådan aktiv markpolitik
som har betydelse för saneringsverksamheten. De krav på standard i bostäderna
och deras yttre miljö som gäller vid nyproduktion av bostäder bör
övervägas och avpassas så att saneringsverksamhetens särskilda förutsättningar
blir beaktade.
Erfarenheterna av den försöksverksamhet med bostadslån till upprustning
av flerfamiljshus som beslöts av riksdagen år 1967 skall beaktas i utredningsarbetet.
Reglerna för det statliga stödet till upprustnings- och moderniseringsåtgärder
och till nybyggnad i saneringsområden kan enligt direktiven
även behöva ses över.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
19
Expropriationslagen
Expropriationsutredningen har enligt sina direktiv (1961 års riksdagsberättelse
Ju: 49) att överse bl. a. gällande bestämmelser angående expropriationsändamålen.
Enligt vad utskottet erfarit omfattar utredningens översyn också bestämmelserna
i 1 § punkt 12 expropriationslagen och 44 a § byggnadslagen angående
expropriation för kulturella ändamål.
Utredningen väntas framlägga betänkande med förslag rörande bl. a. expropriationsändamålen
under hösten innevarande år.
Utskottet
Visby innerstad är rik på byggnader och miljöer av stort kulturhistoriskt
och estetiskt värde. Stadsbilden präglas sålunda alltjämt av starka inslag
från medeltiden såsom ringmuren, kyrkoruinerna, det ålderdomliga gatunätet
och de gamla stenhusen. Ett dominerande inslag i staden inom ringmuren
är vidare de små och låga trähusen från slutet av 1700-talet och början
av 1800-talet. Delvis förhåller det sig här så att varje enskild byggnad
icke har ett särskilt kulturvärde utan värdet ligger i helheten, i miljön. En
nyligen slutförd kulturhistorisk inventering och klassificering av Visby
stads äldre bebyggelse inom ringmuren har närmare belyst vilka omfattande
kulturhistoriska värden som där finns. Utskottet hänvisar till redogörelsen
ovan för resultatet av denna inventering.
En sanering av delar av Visby innerstad torde vara nödvändig för att tillgodose
nutida krav på utrymme och bekvämlighet och för att anpassa stadskärnan
till nya funktioner. Fråga uppstår härvid hur en modernisering och
upprustning av byggnadsbeståndet skall kunna ske med bevarande av områdets
kulturella värden. Samtidigt måste det kravet ställas att stadsdelen
skall i görligaste mån erbjuda fullvärdiga bostäder och lokaler för dem som
bor inom stadsdelen eller har sin verksamhet förlagd dit.
I motionerna I: 816 av herr Österdahl m. fl. och II: 918 av herr Jönsson
i Ingemarsgården föreslås att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
att en utredning eller arbetsgrupp tillsätts med uppgift att utarbeta
förslag till en särskild lag för områden i Visby, vilkas bebyggelse bör bevaras
för framtiden, och att framlägga förslag till lösningar som kan ekonomiskt
underlätta saneringsarbetet.
Liknande yrkande framställs i motionerna I: 799 av fru Hultell m. fl. och
II: 919 av fröken Ljungberg m. fl.
Utskottet har besökt Visby under maj månad 1969 och därvid haft överläggningar
med företrädare för bl. a. Visby stad. Utskottet har vid sitt besök
och på annat sätt fått ett starkt intryck av de kulturhistoriska värden som
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960
ligger i stadens äldre bebyggelse. Det är angeläget att denna så långt möjligt
bevaras och skyddas.
Som framgår av den föregående redogörelsen finns redan nu vissa bestämmelser
som syftar till skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Här
må hänvisas till lagen om byggnadsminnen samt bestämmelserna i expropriationslagen
och byggnadslagen om expropriation för kulturella ändamål.
Av remissvaren framgår att de gällande bestämmelserna och inte minst
byggnadslagstiftningen har sådana begränsningar att ett ur allmän synpunkt
fullgott skydd för bebyggelse och miljöer av nu ifrågavarande slag i många
fall inte kan uppnås. Vissa av dessa brister synes emellertid komma att undanröjas
genom redan pågående lagstiftningsarbete. Utskottet vill här hänvisa
till att bestämmelserna om expropriation f. n. överses av expropriationsutredningen,
som enligt vad utskottet erfarit därvid också tar upp frågan
om expropriation för kulturella ändamål. Problem i samband med bevarande
av grupper av byggnader väntas vidare komma att beröras av 1965 års
miisei- och utställningssakkunniga. Viktig i sammanhanget är även bygglagutredningen.
Det är givetvis angeläget att bristerna i de gällande bestämmelserna på
området undanröjs. Enligt utskottets mening träder emellertid i detta ärende
finansieringsfrågorna i förgrunden. Detta har betonats bl. a. av Visby stad.
Problemet synes för stadens del i stor utsträckning gälla spörsmålet hur
man — utan att tillgripa expropriation eller liknande kostnadskrävande
tvångsåtgärder — skall kunna skapa garantier för att byggnader som i sig
eller för miljön är av kulturhistoriskt värde vårdas och underhålls på ett
tillfredsställande sätt. Härvid är givetvis ekonomiskt stöd genom exempelvis
lån på förmånliga villkor av den största betydelse.
Som framgår av den föregående redogörelsen utreder saneringsutredningen
frågan om samhällets medverkan i syfte att främja arbetet med sanering
av det äldre bostadsbeståndet i våra tätorter. Det nu aktualiserade problemkomplexet,
som icke berörts i direktiven för utredningen, synes böra närmare
övervägas i detta vidare sammanhang. Utskottet förordar därför att
motionerna överlämnas till saneringsutredningen för att tas under övervägande
vid fullgörandet av dess uppdrag.
De problem som möter i Visby har sin motsvarighet i många äldre stadspartier
i vårt land. De förslag som utredningen kan komma att framlägga
bör därför inte begränsas till att gälla enbart Visby utan bör ha generell
giltighet.
Utskottet får med hänvisning till det anförda hemställa
A. att riksdagen i anledning av motionerna I: 799 och II:
919 samt I: 816 och II: 918 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller
att motionerna jämte detta utlåtande överlämnas till
saneringsutredningen; samt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969
21
B. att motionerna i övrigt icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 28 oktober 1969
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s), Åkesson (fp),
Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp), Ferdinand Nilsson (ep),
Hansson (s) och fru Landberg (s);
från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s), Sundelin (s), Hedin (m), fröken Anderson (s), herrar Franzén i Träkumla
(ep) och Sellgren (fp).
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690032
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1969:318 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om åtgärder till skydd för den medeltida miljön i Visby. a1 i texten