Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om åtgärder till skydd för den medeltida miljön i Visby. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 799 i första kammaren av fru Hultell m. fl. och nr 919 i andra kammaren av fröken Ljungberg m. fl.

1969-10-28 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:45, Utlåtande i anledning av motioner om åtgärder till skydd för den medeltida miljön i Visby. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 799 i första kammaren av fru Hultell m. fl. och nr 919 i andra kammaren av fröken Ljungberg m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

1

Nr 45

Utlåtande i anledning av motioner om åtgärder till skydd för

den medeltida miljön i Visby.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 799 i första kammaren av fru Hultell m. fl.

och nr 919 i andra kammaren av fröken Ljungberg m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

om en utredning, kring i motionen framförda lagstiftnings- och finansieringsfrågor

med syfte att tillskapa en ’Lex Visby’».

Utskottet har vidare behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, nr

816 i första kammaren av herr Österdahl m. fl. och nr 918 i andra kammaren

av herr Jönsson i Ingemarsgården.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa att en utredning

eller arbetsgrupp tillsättes för att utarbeta förslag till en särskild

lag för områden i Visby vars bebyggelse bör bevaras för framtiden och

samtidigt föreslå lösningar avsedda att ekonomiskt underlätta saneringsarbetet».

Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen

inhämtat utlåtanden från statens planverk, riksantikvarieämbetet och

länsstyrelsen i Gotlands län. På begäran av utskottet har yttrande därjämte

avgivits av Visby stad.

Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen i Gotlands län har vid sina yttranden

fogat en av landsantikvarien i länet upprättad promemoria i ärendet.

Länsstyrelsen har vidare bifogat yttranden från länsbostadsnämnden

i länet, byggnadsnämnden och saneringsnämnden i Visby stad samt Gotlands

hembygdsförbund.

Riksantikvarieämbetet har före avgivandet av sitt yttrande samrått med

arbetsgruppen för kulturminnesvård inom 1965 års musei- och utställningssakkunniga

(MUS 65).

Gällande bestämmelser

Den lagstiftning som f. n. står till buds för skydd av kulturhistoriskt värdefull

bebyggelse är främst lagen den 9 december 1960 om byggnadsminnen,

lagen den 12 maj 1917 om expropriation, byggnadslagen den 30 juni 1947

och byggnadsstadgan den 30 december 1959.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 45

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4-5 år 1969

Enligt bestämmelsenia i bgggnadsminneslagen kan byggnad, som bevarar

egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull

händelse och som med hänsyn härtill är att anse som synnerligen

märklig, av riksantikvarien förklaras för byggnadsminne (1 §). Från lagens

tillämpningsområde har dock undantagits byggnad som tillhör kronan eller

som utgör fast fornlämning. Den gäller inte heller kyrkliga byggnader. Sådan

förklaring som nyss sagts kan ges även mot ägarens bestridande. I samband

med att byggnad förklaras vara byggnadsminne skall särskilda skyddsföreskrifter

utfärdas (2 §). I dessa skall anges i vilka delar byggnaden inte

får ändras och i vilka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare har att

sörja för vården av byggnaden. Då så erfordras kan föreskrifterna även innehålla

att området omkring byggnaden skall hållas i sådant skick att byggnadens

utseende och karaktär inte förvanskas. Föreskrifterna, som i görligaste

mån skall utformas i samförstånd med byggnadens ägare och ägare

av kringliggande område, får inte vara mer långtgående än som är oundgängligen

nödvändigt med hänsyn till byggnadsminnets kulturhistoriska

värde. Om det är nödvändigt för att byggnaden skall vara till nytta kan

riksantikvarien medge tillstånd till ändring av byggnadsminne. Försummar

ägaren vården kan han föreläggas att vidta erforderliga åtgärder (4 §).

Med hänsyn till lagens tvångsmässiga föreskrifter har det ansetts nödvändigt

att ägaren av byggnad som blir föremål för ingripande kan beredas

ersättning av kronan för skada och intrång som åsamkas honom (5 §). Rätt

till ersättning föreligger om skyddsföreskrifterna medför sådan inskränkning

i rätten att nyttja byggnad eller område att ägaren kan förfoga däröver

endast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde.

Byggnadsminneslagen är endast tillämplig på individuella, synnerligen

märkliga byggnader men icke på miljöer, vilkas kulturhistoriska värde huvudsakligen

ligger i miljöbilden (jfr prop. 1960: 61 s. 52).

Enligt 1 § expropriationslagen, punkt 12, må fastighet, som tillhör annan

än kronan, exproprieras för bevarande av kulturhistoriskt synnerligen

märklig byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning, som ej kan

tryggas på annat sätt eller bereda erforderligt utrymme däromkring. Fråga

om expropriation för detta ändamål må enligt 108 § väckas endast av riksantikvarien.

Sådan expropriation kan äga rum endast till förmån för kronan,

kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift

är ägnad kulturminnesvård och som kan på ett betryggande sätt ansvara

för egendomen.

44 a § byggnadslagen, den s. k. Lex Gamla stan, är ett komplement till

expropriationslagens bestämmelser och ger en stad möjlighet att lösa i

första hand fastigheter med vanvårdad äldre, kulturhistoriskt värdefull bebyggelse

i samband med upprättande av ny stadsplan. Lagen är främst avsedd

att användas då i samband med en saneringsplan för äldre bebyggelse

vissa befintliga byggnader måste rivas eller anordningar tillskapas, avsedda

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

3

att utnyttjas för flera fastigheters gemensamma räkning. Bestämmelserna

är utformade med tanke på speciella förhållanden som råder inom Gamla

stan i Stockholm men har generell giltighet.

86 § byggnadslagen syftar till att förebygga att område med kulturhistoriskt

värdefull bebyggelse vandaliseras genom olämpliga byggnadsföretag.

För att skydda ett sådant område behöver bebyggelse därå i allmänhet ej

förbjudas. Det är i de flesta fall tillräckligt att tillse att bebyggelsen utformas

under hänsynstagande till omgivningen. Med stöd av paragrafen kan

Kungl. Maj:t förordna att nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd inte får

ske inom område, som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan och som äger

betydelse bl. a. med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig

synpunkt värdefull bebyggelse. Härigenom kan man få erforderlig kontroll

över att bebyggelsen utformas under hänsynstagande till omgivningen. Undantaget

för områden som ingår i stadsplan eller byggnadsplan betingas av

att redan vid planläggningen hänsyn skall tas till sådana intressen som 86 §

byggnadslagen avser att tillgodose. Vid uppgörande av planer för bebyggelse

— regionplaner, generalplaner, stadsplaner och byggnadsplaner —

skall nämligen enligt 9 § byggnadsstadgan tillses att sådan bebyggelse som

har särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt såvitt möjligt

bevaras.

Även bestämmelserna angående stadsplan ger vissa möjligheter att skydda

bebyggelse av nu ifrågavarande slag. Stadsplan skall enligt 25 § byggnadslagen

utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda

områden som ingår i planen. Stadsplan skall dessutom enligt samma paragraf

innehålla »de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande

eller användning i övrigt som finnes erforderliga». Jämlikt denna

paragraf kan detaljerade bestämmelser angående områdets bebyggande

ifråga om största hushöjd, bebyggelsens placering och användning etc. fastställas,

under förutsättning att tillbörlig hänsyn tas till markägarnas berättigade

intressen. Med stöd av samma paragraf kan föreskrivas att område

skall utgöra reservat för befintliga, kulturhistoriskt värdefulla byggnader,

s. k. K-märkning. Genom en sådan bestämmelse utsläckes tidigare nybyggnadsrätt;

bestämmelsen utgör emellertid inte något hinder mot att ifrågavarande

byggnader vanvårdas eller rives. För K-märkning i stadsplan erfordras

vidare markägarens medgivande. K-märkning av en fastighet torde

även kunna medföra skyldighet för kommunen att lösa fastigheten.

Enligt 38 § byggnadsstadgan får byggnad av större värde ur historisk,

kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt icke förvanskas vare sig genom

arbeten på själva byggnaden eller genom bebyggelse i grannskapet. Byggnadsnämnd

äger att förelägga ägare vid vite att undanröja förändring som

skett utan nämndens godkännande (70 §) och att underhålla byggnad, så

att vanprydnad icke uppkommer (50 §).

För rivning av byggnad fordras byggnadslov, såvida byggnaden är belägen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

inom område med stadsplan (54 § 1 mom. tredje stycket byggnadsstadgan).

Vill ägaren av en byggnad riva densamma kan detta dock inte förvägras, ens

om byggnaden är av kulturhistorisk eller konstnärlig betydelse.

Bestämmelserna i bostadslånekungörelsen den 1 september 1967 (SFS

1967:552) jämte bostadsstyrelsens anvisningar därtill tar i viss utsträckning

hänsyn till de merkostnader som kan uppkomma vid ombyggnad av

kulturhistoriskt märklig byggnad. Låneunderlaget vid ombyggnad av utrymmen

för bostadsändamål motsvarar i normalfallen den ombyggnadskostnad

som länsbostadsnämnden godkänner. Det får emellertid inte överstiga

det låneunderlag som skulle ha beräknats för motsvarande nybyggnad

eller det beräknade värdet av huset i ombyggt skick. Avser lånet ombyggnad

av kulturhistoriskt märklig byggnad kan dock låneunderlaget efter medgivande

av Kungl. Maj :t bestämmas till högre belopp än det som beräknats enligt

vad nyss sagts. Denna möjlighet öppnades efter överväganden om olika

åtgärder till stöd för byggnadsminnsvården i samband med införandet av

lagen om byggnadsminnen och syftade till att överbrygga det hinder som

lånetaksbestämmelserna eljest skulle utgöra. De ökade lånemöjligheterna är

dock inte begränsade till endast byggnad som förklarats för byggnadsminne.

Fransk lagstiftning

De franska bestämmelserna i ämnet är av den 4 augusti 1962 och den

13 juli 1963. Genom denna lagstiftning kan ett område med historiskt och

estetiskt värdefull bebyggelse förklaras som skyddat område. Vilka områden

som skall skyddas bestäms av regeringen och ett särskilt tillsatt utskott.

Även vederbörande kommunala myndighets deltagande i beslutet erfordras

som regel.

För de avgränsade och fastställda skyddsområdena skall en plan för bevarande

och restaurering upprättas. För planens upprättande utses en särskild

arkitekt. Planen förutsättes vara upprättad inom två år från beslutet

om avsättning av området. Denna plan träder i stället för bestående stadseller

byggnadsplaner, som samtliga upphäves. Saneringsplanen föreskriver

hur mark och byggnader skall bevaras och användas i framtiden. Kostnaderna

för planen betalas av staten.

Saneringen omhänderhas av särskilt inrättade bolag, ägda gemensamt av

staten, kommunen och de enskilda fastighetsägarna. Om en ägare till en

byggnad icke önskar ansluta sig till bolaget kan detta expropriera byggnaden,

med rätt för ägaren att återförvärva sin tidigare egendom efter restaureringen.

För finansieringen av restaureringen utgår statliga och kommunala bidrag

och lån. Upp till 80 procent av kostnaderna betalas av allmänna medel.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969 5

För finansieringen har inrättats en särskild statlig fond. Ur denna utlånade

medel får återbetalas i takt med inflytande hyresinkomster.

Omkring ett hundratal områden har sedan lagens tillkomst förklarats för

skyddade områden.

Motionerna

I motionerna I. /99 av fru Hultell in. fl. och II: 919 av fröken Ljungberg

in. 11. anförs bl. a. att Lex Gamla stan är otillräcklig när det gäller en ur

kulturhistorisk synpunkt betingad restaurering av hela kvarter, närmast

med hänsyn till att arbeten av detta slag är synnerligen kostnadskrävande.

I dagsläget faller hela kostnaden på enskilda personer och/eller kommuner

och endast då det gäller högst speciella byggnadsminnesmärken utgår statligt

bidrag. Generellt gäller att behövliga resurser saknas för stadskärne- och

kvarterssanering syftande till restaurering av gamla miljöer. Det är förknippat

med stora kostnader att genomföra kulturbevarande sanering och

det kan enligt motionärerna inte vara rimligt att dessa utgifter enbart skall

belasta enskilda personer och kommuner. Objekt av ifrågavarande typ är

regelmässigt av den karaktären att det måste sägas vara ett riksintresse att

bevaras. En kombination av lagstiftning och anslagsgivning måste här komma

till stånd. Motionärerna förklarar sig vara medvetna om att det frågekomplex

de aktualiserat äger giltighet i många orter men de har för tydlighetens

skull valt att exemplificera sina motionskrav med situationen i

Visby. I staden finns enligt motionärernas redogörelse följande:

1. En medeltida stadskärna av stenhus, som man saknar motstycke till i

Norden, frånsett Gamla Stan i Stockholm, som dock till sina huvuddelar är

betydligt yngre. I de svenska städerna i gemen dominerade trähusbebyggelsen,

som genom de ofta förekommande eldsvådorna reducerats till ett minimum.

Stenhusbebyggelse var ytterst sällsynt och motionärerna nämner i

sammanhanget att då Uppsala så gott som totalt brann ner år 1702, fanns i

staden endast 4 profana stenhus. I Lund finns i dag endast 3 medeltida profanhus

i sten kvar. Visby kan uppvisa ett hundratal mer eller mindre kompletta

stenhus från medeltiden.

2. Ett medeltida gatunät, som det är lika viktigt att bevara som muren och

ruinerna. Huvudgatorna i staden ligger på samma plats där gatorna gick

fram redan under tidig medeltid.

3. En 1700-tals och 1800-talsbebyggelse som knappast några svenska städer

äger.

Enligt motionärerna är bevarandet av Visby en riksangelägenhet och de

anser det väl motiverat att tillskapa en »Lex Visby». En lagstiftning av typ

44 a § byggnadslagen löser enligt deras mening inte Visbys problem utan

lf Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 45

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

här måste vid sidan av en lagstiftning, som tillgodoser miljö- och byggnadshistoriska

intressen också tillkomma en icke obetydlig anslagsgivning från

statsmakternas sida. De förefaller motionärerna vara en konkret handlingslinje

att till svenska förhållanden omställa den lagstiftning som år 1962

tillkom i Frankrike.

Den nuvarande svenska byggnadslagstiftningen är enligt motionärerna i

stort anpassad för nybyggnader och lämnar relativt litet skydd mot rivning

och miljöförstöring. Önskvärt vore med en lagstiftning kombinerad med anslagsgivning,

som tog sikte på hela stadskärnor och icke som nu enbart tog

kulturhistorisk hänsyn till enstaka byggnader. Det synes motionärerna vara

en tänkbar väg att kommunal, enskild och statlig ekonomisk samverkan etableras

i sanering av kulturhistoriskt viktiga miljöer vilkas bevarande bedöms

vara ett riksintresse.

I motionerna I: 816 av herr Österdahl m. fl. och II: 918 av herr Jönsson i

Ingemarsgården anförs bl. a. att planen för staden inom murarna avspeglar

stadens tillväxt från den första lilla handelsplatsen genom den medeltida

storstaden och genom förfallets och ödegårdarnas tid till återuppblomstringen

under de senaste generationerna. Staden präglas i hög grad av 1700- talets smärre hus, utförda av gedigna hantverkare, med fönsterluckor och

nätta portaler, med plank och tegeltäckta murar samt framför allt av de

egenartat förnäma proportionerna mellan fönsterhål och väggyta, mellan

fönsterhöjd och vägghöjd m. m.

Men det är enligt motionärerna inte bara dessa markanta inslag som gör

sig gällande i gatubilden. Även de enklare husen utan särskilt framträdande

yttre, gör intryck av någonting som man minns efteråt . Här blandas om vartannat

branta tak med brutna tak, släta putsytor och panelade väggar, men

ändock är det något säreget som träder fram. Kanske beror detta på byggnadspraxis,

i sättet att ansluta tegeltaket till gaveln, i murningsmetoder och

panelspikning. Men givetvis spelar också andra faktorer in, såsom luften och

ljuset, läget vid det öppna havet, kalkgrunden och dess inverkan på färgerna

i naturen.

Enligt motionärerna är alla ense om att staden inom murarna är så särpräglad

och unik i Sverige och i hela Norden att det är ett riksintresse att

den kan bevaras för framtiden. I dagens rationella värld och med teknikens

hastiga utveckling passar dock Visby gamla stad mindre väl in. Gatorna är

byggda för trafikmedel hänförliga till gångna sekel, men måste ändock sluka

en allt tätare ström av bilar av skiftande stox-lekar. De gamla små husen har

inte den volym och den höjd mellan golv och tak som gällande byggnadsbestämmelser

föreskriver. Ombyggnad och restaureringsarbetena blir bl. a.

därför avsevärt dyrare än om de gamla husen fick rivas och ge plats för modern

bebyggelse. Många enskilda fastighetsägare har med stora ekonomiska

uppoffringar moderniserat sina hus inom dess gamla fasader mot gatan, flera

har dock just därför av ekonomiska skäl fått lämna dessa till mera bärkraf
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

7

tiga ägare. Den enskilde medborgaren i gemen saknar erforderliga medel att

restaurera sitt hus med bibehållandet av den gamla stilen. Kommunen är

starkt ekonomiskt bunden av fastlagda utgifter och har en hög utdebitering

trots en procentuellt betydande upplåning. Skattekraften är lägre än för rikets

städer i medeltal. Någon kommunal insats för sanering av bebyggelsen

med bibehållandet av den gamla stilen i Visby kan därför knappast påräknas.

För att en sanering av staden skall komma till stånd under ekonomiskt

godtagbara former fordras därför enligt motionärernas mening insatser från

statens sida. Under senare år har värdefullt ekonomiskt stöd erhållits från

arbetsmarknadsverkets sida, då underhåll av ringmuren och restaurering av

kulturhistoriskt värdefulla byggnader har utförts i form av beredskapsarbeten.

Det ekonomiska stödet bör dock sträcka sig även till den enskilda bostadsbebyggelsen,

vars enstaka hus inte direkt har kulturhistoriskt värde,

men som har stor betydelse i det mönster som bildar underlaget för den

medeltida gatubilden. De extra bostadslån som nu kan utgå i vissa fall bör

kunna utgå till alla hus inom murarna som har betydelse för bibehållandet

av den gamla gatubilden. I den mån kostnaderna stiger utöver saluvärdet

bör bidrag eller räntefria lån kunna utgå av statsmedel. Beredskapsarbeten

bör även kunna utsträckas till att omfatta dessa gamla bostadshus.

Möjligheterna att med den nuvarande byggnadslagstiftningens hjälp åstadkomma

en önskvärd upprustning av sådana äldre bostadsområden är enligt

motionärerna inte blott teoretiskt begränsade utan också praktiskt kringskurna.

Detta gäller även 44 a § byggnadslagen. Motionärerna anser att man

bör överväga om inte en lagstiftning efter mönster av den franska bör införas

i Sverige för att i första hand kunna tillämpas på Visby inom murarna.

Remissyttrandena

Riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen i Gotlands län och Visby stad tillstyrker

att de lagstiftnings- och finansieringsproblem som motionärerna berört

utreds. Utredningen bör enligt riksantikvarieämbetet omfatta även de

förändringar av nuvarande byggnadslagstiftning och praxis som kan visa

sig erforderliga för att skydda miljöer, vilkas kulturhistoriska värde huvudsakligen

ligger i miljöbilden. Utredningen, som bör ha allmän giltighet, kan

enligt ämbetets mening kompletteras med en särskild försöksverksamhet

inom Visby innerstad.

Statens planverk avstyrker förslaget om särskild utredning med uppgift

att tillskapa en »Lex Visby». Frågan om de äldre stadsmiljöernas vård och

framtida funktion bör enligt planverkets mening rent plantekniskt och administrativt

lösas på ett sådant sätt att problemet vinner generellt beaktande

vid den kommunala fysiska planeringen. Planformer och ansvarsfördelning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

vid plangenomförandet gällande Visby innerstad bör kunna tas upp vid direkta

diskussioner mellan staden och Kungl. Maj :t. För att säkerställa problemets

behandling i allmängiltig form inom pågående utredningar bör behovet

av erforderliga tilläggsdirektiv tas under övervägande.

I sitt yttrande framhåller statens planverk, att den äldre stadsbebyggelsens

och stadskärnornas bevarande och funktionsmässiga anpassning till nya

uppgifter i stadsbygden är en viktig fråga för den fysiska planeringen. I ett

längre perspektiv måste en växande del av stadsbyggnadsresurserna komma

att ägnas åt den äldre bebyggelsens renovering och sanering. Åtgärderna kan

därvid tänkas pendla mellan å ena sidan total rivning och nyproduktion av

hela stadspartier och å andra sidan en mycket varsam restaurering av de

kulturhistoriskt och miljömässigt mest intressanta partierna såsom fallet

närmast skulle bli, när det gäller Visby innerstad.

Allmänt kan enligt planverket sägas att kraven på stadsförnyelse konstitueras

av en mängd olika faktorer som t. ex. byggnadsbeståndets förslitning,

näringslivets och detaljhandelns strukturomvandling, trafiksystemens utveckling,

markbrist och fastighetsekonomiska aspekter. Utvecklingen speglar

här en komplicerad process med svåröverblickbara relationer mellan olika

bakomliggande faktorer. I debatten har emellertid på senare år en växande

kritik rests mot oförmågan att skapa sådana betingelser för stadsförnyelsen

att de äldre stadspartiernas ekonomiska, kulturella och miljömässiga värde

bättre skulle kunna tillvaratagas.

Planverket vill med detta resonemang belysa att de planeringsprinciper,

som motionärerna önskar utredda, är ett problem som är en realitet i många

av våra äldre städer. Liksom fallet är med annan fysisk planering måste en

ändrad attityd till de äldre stadspartiernas behandling grundas på en lokal

(kommunal) målsättning för bebyggelse- och markanvändningsplaneringen

och där utgöra en integrerad del i planeringen av stadsområdet som helhet.

Först därigenom torde garantier kunna skapas för att en planering av

mer restriktiv, bevarande karaktär känns angelägen och följs av de myndigheter

och enskilda som har ansvar för plangenomförande och bebyggelsereglering.

De planmässiga möjligheterna att med hjälp av byggnadslagen bedriva en

planering av här antydd karaktär är enligt verket inte tillfredsställande eller

i vart fall föga beprövade. Detta kan bl. a. sammanhänga med den grundinställning

som byggnadslagstiftningen vilar på, nämligen att planläggning

primärt syftar till att just bereda plats för angelägen förnyelse av markanvändning

och byggnadsbestånd. I stadsplaner med annat mer restriktivt

syfte har regelmässigt som villkor för fastställelsen av bestämmelser av bevarande

eller konserverande slag uppställts att kommunen genom inlösen eller

på annat sätt träffat överenskommelse med fastighetsägarna om planens

tillämpning. För städer av Visbys storlek och med dess miljömässiga kvaliteter

erbjuder byggnadslagen inget planinstitut som är direkt praktiskt till
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

9

lämpbart. Expropriationsmöjligheten enligt lagens 44 a § är också, lieter det

i yttrandet, en orimligt dyrbar och hårdhänt metod när det gäller att behandla

hela, samlade stadsmiljöer. Den s. k. av ålder bestående stadsplanen, som

tidigare var kompletterad med lokal byggnadsordning, har också begränsad

effekt som praktiskt styrningsinstrument när det gäller ingrepp och förändringar

av olika slag. Planverket delar alltså motionärernas åsikt att instrumenten

för denna speciella typ av planering är föga utvecklade. Detta förhållande

styrks för övrigt av att ett flertal planändringar med utomordentligt

tveksamma effekter på stadsmiljön i ett flertal äldre städer under åren

varit föremål för diskussion inom verket. Det bör därför vara en angelägen

uppgift att närmare studera formerna för stadsförnyelsen och behovet av

kompletterande rättsinstitut.

Efter att ha berört pågående arbete beträffande frågan om innerstadens

planering i Visby anför planverket att som ett första steg en översiktlig, generalplanemässig

studie av innerstaden bör göras som klarlägger den nuvarande

situationen vad gäller bebyggelse och strukturell uppbyggnad i

övrigt samt översiktligt anger principerna för stadspartiets inre differentiering

och framtida behandling. Denna plan kan vara informell, vägledande

eller formaliseras genom fastställelse i sin helhet eller till vissa delar.

Även om en sådan fastställd plans rättsverkningar blir begränsade talar

mycket för att en sådan ordning borde övervägas. För skilda delområden

inom en så studerad helhet bör sedan mer detaljerade studier genomföras

och för de områden där en partiell förnyelse är önskvärd eller ofrånkomlig

bör dessa fullföljas till fastställda stadsplaner. En sådan plan bör i ett sammanhang

reglera bebyggelsen inom ett samlat och till sin karaktär någorlunda

homogent område.

Visby innerstad med sin täthet, sina byggnader, nivåskillnader och utblickar,

sitt gatunät, läge i landskapet och sina övriga milökomponenter

utgör enligt planverket ett unikt stadsparti vars framtida behandling också

är ett riksintresse. Planeringsuppgiften ställer höga krav på de anlitade experterna.

Enligt planverkets uppfattning bör staten därför så långt möjligt

stödja kommunen i dess strävan att lösa innerstadens planeringsproblem.

Detta bör kunna ske genom att upptaga direkta förhandlingar med staden

när det gäller kostnadsfördelningen i anslutning till planers fastställelse

och genomförande och därmed skapa möjligheter att pröva befintliga planinstituts

tillämpbarhet. En försöksverksamhet av här antytt slag vore av

stort principiellt intresse att få genomförd.

Planverket framhåller slutligen att det är en viktig fråga för bebyggelseplaneringen

som motionärerna tar upp. Problemet är aktuellt för många

äldre stadsparti er i landet. Visby innerstad utgör ett riksobjekt av speciell

omfattning och karaktär. I princip är det inget som skiljer dessa planeringsuppgifter

från andra stadsplaneuppgifter för vilka kommunen ansvarar.

Frågan om de äldre stadsmiljöernas vård och framtida funktion bör enligt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

planverkets mening rent plantekniskt och administrativt lösas på ett sådant

sätt att problemet vinner generellt beaktande vid den kommunala fysiska

planeringen.

Riksantikvarieämbetet anför bl. a. att en inventering av byggnadsbeståndet

i Visby innerstad genomförts i samarbete mellan riksantikvarieämbetet,

Nordiska museet och Visby stad år 1968. Inventeringen är avsedd att läggas

till grund för en generalplan, där frågorna om behandlingen av den gamla

stadsmiljön kommer att behandlas. Frågorna om bevarandet av den äldre,

värdefulla bebyggelsen, gestaltningen av nödvändig nybebyggelse, reglering

av trafikfrågorna etc., kan icke avgöras förrän i samband med generalplanearbetet.

Ämbetet förutsätter, att hela detta arbete kommer att ske i samförstånd

mellan Visby stad å ena sidan samt ämbetet och statens planverk

å den andra.

Ämbetet förklarar vidare att ämbetet och landsantikvarierna för att kunna

medverka till upprättande av bevaringsplaner för värdefulla stadsmiljöer

i en rad fall tagit initiativ till och medverkat vid inventeringar av äldre

stadsbebyggelse. Trots den snabbt fortgående omvandlingen av de gamla

svenska stadskärnorna finns ännu i dag en rad mindre städer som alltjämt

präglas av ett äldre, traditionellt byggnadsskick av stort kulturhistoriskt

och miljömässigt intresse. Dessa städer har ofta begränsade resurser och

låg skattekraft. Bland sådana städer som under lång tid varit föremål för

kulturminnesvårdens intresse nämner riksantikvarieämbetet Arboga, Gränna,

Eksjö, Kalmar, Kungälv, Marstrand, Nora, Simrishamn, Vadstena och

Västervik. De flesta av dessa gamla stadskärnor visar den svenska småstadens

typiska karaktär med övervägande låg trähusbebyggelse. Visby samt

Gamla stan i Stockholm har en mer utvecklad stadstyp med större täthet,

bebyggd med stenhus eller med ett betydande inslag av sådana. Riksantikvarieämbetets

insatser har emellertid enligt vad som anförs i yttrandet

starkt begränsats av brist på ekonomiska och personella resurser samt för

ändamålet lämpliga skyddsinstitut.

Riksantikvarieämbetet upplyser att f. n. 8 byggnader i Visby av riksantikvarien

förklarats för byggnadsminnen enligt lagen om byggnadsminnen.

Ett betydligt större antal av de gamla byggnaderna i Visby kan och bör

emellertid bli byggnadsminnen. Arbetet härpå kommer att fullföljas av riksantikvarieämbetet

i den takt som tillgängliga resurser medger. Härigenom

kan skapas en fast stomme av kulturhistoriskt värdefulla hus, vilka tillsammans

med de genom fornminneslagen skyddade kyrkoruinerna och

ringmuren kommer att prägla stadsbilden.

Enligt ämbetets mening innehåller den nuvarande lagstiftningen — trots

att den anvisar en rad olika möjligheter att särskilt från kommunens sida

få viss rådighet över kulturhistoriskt värdefull bebyggelse — sådana begränsningar

att ett ur allmän synpunkt önskvärt skydd för bebyggelse och

miljöer endast i undantagsfall kan uppnås. Ett fullgott skydd synes kunna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

11

erhållas endast genom en kombination av stadsplanebestämmelser och byggnadsminnesförklaring

av de enskilda byggnaderna. Då byggnadsminneslagen

emellertid icke är tillämplig på miljöer, vilkas kulturhistoriska värde

huvudsakligen ligger i miljöbilden, synes dessa för närvarande icke kunna

beredas fullgott skydd. De ekonomiska konsekvenserna av ett tillämpande

av byggnadsminneslagen, bestämmelserna om expropriation och s. k.

K-märkning i stadsplan inskränker också dessa skyddsinstituts användbarhet.

De möjligheter till finansiellt stöd för sanerings- och restaureringsåtgärder

i fråga om äldre stadsmiljöer som för närvarande står till buds är

ökade statliga bostadslån, anslag från kommunen och bidrag av särskilda

statliga lotterimedel. I synnerhet den sistnämnda bidragsmöjligheten är

starkt begränsad. Härutöver finns vissa möjligheter att erhålla bidrag för

sådana arbeten som kan utföras som statliga eller stats-kommunala beredskapsarbeten;

dessa bidrag är emellertid i största utsträckning beroende av

arbetsmarknadsläget. För mera omfattande sanerings- och restaureringsåtgärder

i stadskärnor av Visbys och Gamla stans typ erfordras kommunala

och statliga bidrag av en helt annan storleksordning än vad som hittills har

varit fallet.

Enligt ämbetets mening är den franska lagstiftningen av stort intresse.

I synnerhet för stadsområden av Gamla stans typ anses en sådan lagstiftning

vara mer effektiv än nu gällande svenska bestämmelser, såsom »Lex

Gamla Stan», vilken helt bygger på expropriationsinstitutet utan att lösa de

brännande finansierings- och skyddsfrågorna. Ämbetet anser det därför

vara av stort värde att få utrett i vilken mån en lagstiftning i enlighet med

den franska kan appliceras på svenska förhållanden. Kommunernas del av

ansvaret för planarbetet och finansieringsfrågorna bör därvid uppmärksammas.

En lagstiftning efter mönster av den franska kan emellertid enligt vad

ämbetet anför inte helt lösa problemet i Visby innerstad och liknande äldre

stadskärnor utanför Gamla Stan i Stockholm. Det är här i många fall icke

fråga om ett fullständigt bevarande av befintlig bebyggelse i ett stadsreservat

utan om lämplig planläggning av stadsfunktionerna och av tillkommande

nybebyggelse. För detta ändamål synes en modifiering av gällande byggnadslagstiftning,

i vissa fall innebärande en ökad inskränkning av den enskilda

fastighetsägarens fulla förfoganderätt, vara erforderlig.

Ämbetet framhåller slutligen, att de miljöbevaringsproblem som är aktuella

i Visby och där av flera orsaker presenterar sig särskilt tydligt, möter

i alla äldre städer. En utredning av dessa frågor bör därför icke taga sikte

enbart på Visby utan gälla äldre stadsmiljöer över huvud taget. Ämbetet

erinrar vidare om att med motionernas syfte sammanhängande frågor f. n.

utreds av två sittande utredningar, 1965 års musei- och utställningssakkunniga

och 1968 års bygglagutredning. Den förstnämnda utredningen torde i

sitt betänkande komma att beröra den antydda px-oblematiken och även

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

framlägga direkta förslag som till viss del torde kunna bidraga till dess lösning.

Huvuddelen av dessa frågor synes emellertid falla inom ramen för

den egentliga bygglagstiftningen.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför bl. a. att den del av Visby stad, som

omslutes av stadens medeltida ringmur och som rymmer endast en mindre

del av stadens befolkning, måste sägas vara nära nog unik, i vart fall i Nordeuropa.

Denna muromgärdade gamla stadskärna jämte det närmast utanför

muren belägna, till största delen alltjämt obebyggda området, kräver därför

—- om den skall kunna fortleva som en vital stadsdel utan att de stora

kulturhistoriska värdena och den egenartade miljön förvanskas — till en

början en alldeles speciell observans. Enligt länsstyrelsens mening bör vidare

samordnandet av det aktuella livets krav med ett ofrånkomligt, om

ock ej obegränsat, hänsynstagande till en av många gångna sekler utformad,

enastående och särpräglad stadsmiljö påkalla tillgång till särskilda

ekonomiska och administrativa resurser,

Det medeltida inslaget i stadskärnan inom muren är enligt yttrandet

starkt framträdande och till stor del av monumental art. Ringmuren, domkyrkan,

medeltidshusen och de många kyrkoruinerna är välbekanta, däremot

kanske icke i lika hög grad det historiskt märkliga förhållandet, att

den av ålder bestående stadsplanen för en stor del av innerstaden är medeltida

även den. Med all uppskattning av de äldsta inslagen i stadens bebyggelse

måste dock framhållas att även andra epoker -— ej minst decennierna

kring sekelskiftet år 1800 — efterlämnat en bebyggelse, som tillsammans

med det monumentala medeltida inslaget bildar en ur kulturhistorisk synpunkt

värdefull och i riket enastående miljö, som det är ett riksintresse att

bevara för framtiden. Estetiskt sett torde just blandningen av stadens

många mot varandra i stort sett väl avvägda inslag från vitt skilda historiska

perioder svara för en stor del av den egenartade miljö och de skönhetsvärden,

den gamla staden Visby har att erbjuda. Som ytterligare positiva

komponenter kommer det terrasserade läget vid öppna havet och en

växtlighet, gynnad av det av havets närhet betingade, relativt milda klimatet.

Enligt länsstyrelsens mening måste emellertid de hänsyn, som stadsdelens

kulturhistoriska och estetiska värden påfordrar, nödvändigtvis balanseras

mot det moderna livets krav. Stadsdelen måste även framdeles kunna

erbjuda sina invånare sådana arbets- och bostadsbetingelser, som en nutida

stadsbefolkning kräver, blott med de modifikationer, som kulturminnesvården

påfordrar. Enligt vad som anförs i yttrandet ger erfarenheten vid handen,

att balansen mellan dessa båda faktorer ekonomiskt och administrativt

är synnerligen vansklig. Länsstyrelsen antyder några av de problem,

som härvid anmäler sig.

Förfallen bebyggelse, ofta gårdsbebyggelse, som är utan större kulturhis
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

toriskt värde och umbärlig även ur miljösynpunkt, måste efter hand rivas

och ersättas med nybebyggelse, dimensionerad och utförd under behörigt

hänsynstagande till ekonomiska faktorer men också till den känsliga miljöns

krav. 38 § byggnadsstadgan anses emellertid vara en alltför svag grund

för byggnadsnämnden, då det gäller att hävda kulturmiljöns intressen. Innerstaden

saknar till sin större del helt stadsplan utöver den av ålder bestående.

Påkallad återhållsamhet i vad avser hushöjd och det procentuella

ianspråktagandet av tillgänglig tomtmark liksom den speciella fördyring,

som hänsynen till miljön i övrigt medför, har givetvis också sina återverkningar

på tomtpriser och byggnadskostnader och därmed på värdet av nybyggnaden

och, i förekommande fall, hyresläget i det nya huset. Dessa

faktorer bör enligt länsstyrelsen beaktas och närmare undersökas.

Länsstyrelsen anför i fortsättningen bl. a. att — bortsett från det fåtal

byggnader, varpå lagen om byggnadsminnen gjorts tillämplig — en fastighetsägare,

som önskar riva ett honom tillhörigt hus som regel icke kan förvägras

göra detta, ens om byggnaden är av historisk eller konstnärlig betydelse.

Vanskligheten av en sådan ordning, som ter sig naturlig nog i vad

avser normal bebyggelse, ligger enligt länsstyrelsen i öppen dag i vad gäller

en så speciell och känslig bebyggelse som den inom Visby ringmur. En ändring

i denna del aktualiserar emellertid frågan om ersättning till den fastighetsägare,

som genom ett avslag på en rivningsansökan skulle tillfogas

skada.

Många hus inom ifrågavarande stadsdel är enligt länsstyrelsens mening

av sådant kulturhistoriskt •eärde, att de borde förklaras som byggnadsminnen,

därest de ekonomiska förutsättningarna härför förelåge. Anledning

linns att överväga, huruvida särskilda sådana ekonomiska förutsättningar

lämpligen bör tillskapas i vad avser Visby innerstad, varigenom mycket

men ingalunda allt vore vunnet.

Enligt vad som anförs i yttrandet skapas visbymiljön emellertid icke enbart

av solitära byggnadsminnen utan också av annan bebyggelse, vilken

såsom helhet är av betydande värde ur miljösynpunkt, utan att därför det

enskilda huset, sett för sig, kan tillerkännas högre valör ur kulturhistorisk

synpunkt. Ofta nog uppkommer emellertid en bristande balans mellan

kostnaden för en ingripande, sanitärt betingad restaurering av ett sådant

hus under iakttagande av påkallade kulturhistoriska hänsyn, å ena, och

det restaurerade husets värde, sådant det bl. a. tar sig uttryck i hyresläget,

å andra sidan. Enligt nuvarande för länsbostadsnämndens verksamhet gällande

bestämmelser kan Kungl. Maj :t i det särskilda fallet höja taket för

den normalt medgivna lånegivningen i vad avser kulturhistoriskt märkliga

byggnader. Länsstyrelsen finner anledning ifrågasätta, huruvida icke länsbostadsnämnden

i vad avser Visby innerstad kunde anförtros att vid långivningen

överskrida taket och detta icke endast beträffande kulturhisto
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

riskt märklig byggnad utan även i vad avser byggnad, som — ehuru icke

märklig sedd för sig — tillsammans med andra byggnader bildar en miljö

som är kulturhistoriskt värdefull.

Länsstyrelsen anför avslutningsvis att avvägningen mellan det praktiska

livets krav och kulturminnesvårdens i vad avser Visby starkt särpräglade

och kulturhistoriskt mycket värdefulla innerstad är synnerligen komplicerad

samt att ökade anslag och även en komplettering av lagstiftning och

givna föreskrifter synes behövlig i vad avser vården av stadsdelen i fråga.

Tid efter annan framlagda praktiska byggnadsprojekt har på ett påtagligt

sätt aktualiserat denna avvägning. En förslumning är icke önskvärd men

ej heller ett förödande av gångna seklers kulturella arv.

Visby stad erinrar om att staden redan i sitt yttrande år 1956 över byggnadsminnesutredningens

betänkande framhöll att, även om man i princip

ansåg en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget gagnelig,

det dock måste konstateras, att Visbys speciella behov och intressen

ej kom att bli tillgodosedda. Detta var enligt stadens mening anmärkningsvärt

och beklagligt, då Visby mer än någon annan ort i riket bevarade för

hela landet omistliga, kulturhistoriska värden. Staden påpekade, att hela

staden innanför ringmuren med dess medeltida, pietetsfullt bevarade stadsplan

och med en bebyggelse som in i modern tid anpassats till stadens speciella

karaktär, utgjorde ett av landets allra märkligaste byggnadsminnen.

Staden framhöll vidare i yttrandet, att bevarandet av innerstaden i huvudsak

var en kostnadsfråga och underströk behovet av tillgång till statliga bidrag

i någon form, då de kommunal resurserna icke förslog och det var

orimligt att begära, att den enskilde fastighetsägaren skulle finna sig i alltför

stora ekonomiska uppoffringar. Staden förordade att de sakkunniga

skulle få i uppdrag att komplettera sitt förslag med de bestämmelser, som

kunde vara lämpliga för att tillgodose de speciella intressen som är förknippade

med Visby stad.

Med dessa uttalanden som bakgrund hälsar staden med tillfredsställelse

att frågan nu aktualiserats genom motionerna. Problemen med nödvändig

restaurering och erforderlig stadsförnyelse i förening med bevarandet av

ålderdomliga byggnader och stadens egenartade miljö kvarstår och accentueras

allt mer för varje år som går. För bevarande och fredning'' av bebyggelse

och miljöer i Visby skulle enligt stadens mening en lagstiftning, som

motionärerna åsyftar, vara av stort värde. Det är tänkbart att den franska

lagstiftningen skulle kunna utgöra mönster härför. Det är enligt staden

önskvärt med avsättning av s. k. skyddade områden där en efterföljande

planläggning kan leda fram till avpassade detaljregler. För en kommun av

Visbys storlek med dess begränsade resurser blir det emellertid en alltför

krävande uppgift att utan rejält stöd kunna planmässigt reglera ett så unikt

stadsparti som det här är fråga om. Målsättningen är att vidmakthålla

och utveckla en levande, allsidigt fungerande stadsdel innanför stadsmuren

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

15

och samtidigt bevara omistliga kultur- och trevnadsvärden i det gamla Visby.

Staden understryker den betydelse de bostadssociala och ekonomiska

faktorerna har i detta sammanhang. Bristerna i bostadsbeståndet måste undanröjas.

Därvid bör i första hand restaurering, upprustning och modernisering

komma till användning. I vissa fall måste emellertid fullständig förnyelse

tillgripas. Kategorisering efter de boendes inkomstförhållanden bör

undvikas.

Staden framhåller det angelägna i att statsmakterna lämnar ekonomiskt

stöd, vilken fråga bör vara en väsentlig och på sitt sätt avgörande del i den

av motionärerna föreslagna utredningen. Kommunala och enskilda tillgångar

är otvivelaktigt helt otillräckliga för lösandet av denna stora fråga.

Formen för det statliga stödet behandlas ej närmare i yttrandet men stadens

organ har funnit förbättrade lånemöjligheter ligga närmast till hand. Det är

enligt stadens mening önskvärt att sådan lånegivning sker utanför ordinarie

ram för statliga bostadslån. Vidare bör länsbostadsnämnd, byggnadsnämnd,

hälsovårdsnämnd, yrkesinspektion och brandchef få möjligheter

att lämna erforderliga dispenser av kulturhistoriska skäl.

Inventering av Visby stads äldre bebyggelse inom murarna

En inventering och kulturhistorisk klassificering av Visby stads äldre bebyggelse

inom den gamla ringmuren påbörjades redan år 1944. Arbetet har

sedan avbrutits och återupptagits i flera omgångar. Det slutfördes åren

1968—1969 genom Nordiska museets försorg på uppdrag av riksantikvarieämbetet

och i nära samarbete med landsantikvarien på Gotland och Visby

stads saneringsnämnd.

Fältarbetet har bestått av beskrivning och fotografering av enskilda hus

eller gårdsenheter och genomgång av äldre ritnings- och undersökningsmaterial

i byggnadsnämndens och Gotlands fornsals arkiv. En preliminär gradering

har skett i omedelbart sammanhang med undersökningen av varje

objekt. Graderingen har sedan reviderats under arbetets gång.

Klassificeringen eller graderingen har slutligen reducerats till följande tre

grupper.

K 1: Omistliga byggnader, vilkas nedrivande, förvanskning eller vanvård

skulle innebära en oersättlig förlust av kultur- och skönhetsvärden såväl för

staden som för riket i sin helhet.

K 2: Byggnader av sådant kulturhistoriskt och estetiskt värde att de icke

utan mycket tvingande skäl bör rivas eller väsentligen förändras.

M: Område inom vilket vid ny-, till- och ombyggnad sådan avvikelse från

tidigare utformning icke bör ske att stadsbilden i väsentlig grad ändras.

Grupp K 1 omfattar 55 byggnader utöver dem för vilka skyddsföreskrifter

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

redan finns meddelade i särskild ordning. Till grupp K 2 har hänförts i runt

tal 415 hus. Grupp M omfattar hela staden inom den gamla ringmuren.

Redogörelsen för inventeringen har överlämnats till de kommunala myndigheterna

i Visby för vidare övervägande.

1967 års riksdag

Vid 1967 års riksdag väcktes motion (II: 453), som syftade till att finna

en form, som skulle underlätta bevarandet av sådana kulturhistoriskt värdefulla

byggnader, som inte uppfyller kravet enligt byggnadsminneslagen att

vara synnerligen märkliga men som likväl anses böra bevaras. Instrumentet

härför skulle vara ett »kulturhistoriskt servitut», knutet till den aktuella

fastigheten och innebärande skyldighet för ägaren och blivande ägare att

vårda byggnaden på ett kulturhistoriskt riktigt sätt. Vårdnadsplikten skulle

dock inte grunda någon rätt till ersättning av det allmänna. Motionären hemställde,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning

angående inrättandet av ett sådant kulturhistoriskt servitut.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (3LU 1967: 49) anförde tredje lagutskottet

följande:

Utskottet har liksom motionären uppfattningen att det i landet finns

många byggnader som är väl värda att bevara för framtiden, fastän de inte

uppfyller de högt ställda krav som byggnadsminneslagen uppställer för att

byggnad skall förklaras för byggnadsminne. I många fall torde det också genom

frivilliga insatser från olika håll vara sörjt för att sådana byggnader

fortlöpande underhålls och vårdas. I andra fall lägger brist på medel eller

andra omständigheter hinder i vägen för ett tillfredsställande underhåll. Då

sådant eftersätts går förfallet ofta snabbt och en värdefull byggnad kan på

kort tid skadas så att restaurering inte blir möjlig. Problemet gäller sålunda

till stor del frågan hur man skall kunna skapa garantier för att vården och

underhållet av sådana byggnader inte eftersätts. Om det är möjligt att komma

till rätta därmed efter de linjer som motionären skisserat kan inte bedömas

utan närmare utredning. Uteslutet är emellertid icke att man i vissa

fall redan med gällande lagstiftning kan tillfredsställande lösa sådana problem

som motionären antytt genom överenskommelse mellan kommun och

enskild person som säkerställes genom penninginteckning. Oavsett hur bestämmelserna

utformas synes det dock vara ofrånkomligt att anordna någon

form av kontroll, om bestämmelser på området skall bli till verklig nytta.

En sådan kontroll kräver sannolikt betydande insatser av sakkunnig personal

och därmed också kostnader. Riksantikvarieämbetet har beträffande personalläget

i sitt remissvar framhållit att redan en intensifiering av verksamheten

med byggnadsminnesförklaringar kräver ökad personal. Det är härvid

att märka att av de cirka ettusen byggnader som vid en restriktiv bedömning

ansetts vara av sådant värde att de borde kunna bli byggnadsminnen

har hittills endast drygt etthundra förklarats vara sådant minne medan

fråga väckts beträffande ytterligare ett hundratal byggnader.

Ehuru motionsförslaget såvitt nu kan bedömas således inte är invändningsfritt

anser utskottet i likhet med byggnadsstyrelsen att det kan vara vari att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

17

pröva. Frågan är dock inte av sådan vikt att den motiverar en särskild utredning

utan den bör tas upp i annat sammanhang. Ett lämpligt sådant synes

kunna erbjuda sig exempelvis i samband med den utredning rörande kulturminnesvårdens

syfte och organisation som enligt vad ovan nämnts redan pågår

eller den utredning rörande byggnadskulturvårdens rättsliga reglering,

som av byggnadsstyrelsen påyrkats.

Vad utskottet anfört torde böra ges Kungl. Maj :ts till känna.

Riksdagens skrivelse i ärendet, nr 329, har enligt beslut den 17 maj 1968

av Kungl. Maj :t överlämnats till 1965 års musei- och utställningssakkunniga

att tagas under övervägande vid fullgörande av det åt dem lämpade uppdraget.

1969 års riksdag

Vid riksdagens början väcktes motion (II: 616), vilken utmynnade i förslag

om en skyndsam översyn av bostadslånebestämmelserna rörande ombyggnad

av kulturhistoriskt märklig byggnad. Syftet mer översynen skulle

vara dels att överflytta beslutanderätten från Kungl. Maj :t till länsbostadsnämnden,

dels att låneunderlagshöjningen skulle ersättas av en direkt subvention

i avskrivningslånets form, dels att bestämmelserna skulle avse inte

bara den aktuella kulturhistoriskt märkliga byggnaden utan även omgivande

byggnader som påverkar miljöbilden.

Statsutskottet anförde i utlåtande i anledning av bl. a. denna motion följande

(SU 1969: 50 s. 21).

I fråga om beslutanderätten har utskottet förutsatt att departementsutredningen

kommer att pröva även denna art av Kungl. Maj :ts beslut.

Utskottet har inte funnit skäl att frångå de övervägande som godtogs i

samband med införandet av lagen om byggnadsminnen enligt vilka det inte

skulle förutsättas någon nämnvärd ökning av det allmännas engagemang.

1 de flesta aktuella fall torde vidare de inom skäliga anspråk ökade miljövärdena

motsvaras av ökad hyresbetalningsvillighet. De särskilda insatser

som på vissa håll kan bedömas erforderliga bör behandlas utanför bostadslångivningens

ram.

Vad slutligen angår en utvidgning av nu gällande regler även till närliggande

byggnader kan utskottet i och för sig dela uppfattningen att ökade

krav i många fall kan ställas på stadsbilden i en äldre miljö. Utskottet förordar

att motionen i denna del överlämnas till saneringsutredningen, vilket

bör ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottets förslag bifölls av riksdagen (rskr. 141).

Riksdagens skrivelse har sedermera överlämnats till saneringsutredningen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

Pågående utredningar

Följande utredningar med anknytning till det aktuella ämnesområdet pågår

f. n.

1965 års musei- och utställningssakkunniga.

Utredningen har tillkallats enligt Kungl. Maj ds bemyndigande den 26

mars 1965 för att verkställa utredning rörande museiväsendet och verksamhet

med riktsutställningar m. m. (direktiv 1966 års riksdagsberättelse E: 52,

tilläggsdirektiv 1968 års riksdagseberättelse U: 30).

I de sakkunnigas uppdrag ingår bl. a. att göra en sammanfattande utredning

om målsättningen och organisationen för samhällets kulturminnesvård.

Enligt vad statens planverk upplyst i sitt remissvar väntas utredningen

beröra problem i samband med bevarande av grupper av byggnader. Hela

stadskärnors behandling lär dock inte tas upp av utredningen.

Bygglagutredningen

Bygglagutredningen har tillkallats enligtKungl. Maj ds bemyndigande den

29 mars 1968 för översyn av byggnadslagstiftningen (direktiv 1969 års riksdagsberättelse

K: 54).

Utredningsarbetet syftar till en omgestaltning av reglerna för den fysiska

planläggningen enligt i direktiven angivna riktlinjer. Utredningen skall också

se över byggnadslagstiftningens övriga avsnitt och föreslå de ändringar i

dessa som kan föranledas av reformeringen av planväsendet eller annars kan

vara påkallade.

Saneringsutredningen

Utredningen har tillsatts enligt Kungl. Maj ds bemyndigande den 19 december

1968 för att utreda frågan om samhällets medverkan i syfte att främja

arbetet med sanering av det äldre bostadsbeståndet i våra tätorter.

De sakkunniga skall enligt direktiven ta upp frågor om såväl upprustning

och modernisering som totalförnyelse av äldre bostadsområden. De skall vidare

undersöka vilka krav av ekonomisk, administrativ och annan art som

ställs på kommunerna om de skall kunna föra en sådan aktiv markpolitik

som har betydelse för saneringsverksamheten. De krav på standard i bostäderna

och deras yttre miljö som gäller vid nyproduktion av bostäder bör

övervägas och avpassas så att saneringsverksamhetens särskilda förutsättningar

blir beaktade.

Erfarenheterna av den försöksverksamhet med bostadslån till upprustning

av flerfamiljshus som beslöts av riksdagen år 1967 skall beaktas i utredningsarbetet.

Reglerna för det statliga stödet till upprustnings- och moderniseringsåtgärder

och till nybyggnad i saneringsområden kan enligt direktiven

även behöva ses över.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

19

Expropriationslagen

Expropriationsutredningen har enligt sina direktiv (1961 års riksdagsberättelse

Ju: 49) att överse bl. a. gällande bestämmelser angående expropriationsändamålen.

Enligt vad utskottet erfarit omfattar utredningens översyn också bestämmelserna

i 1 § punkt 12 expropriationslagen och 44 a § byggnadslagen angående

expropriation för kulturella ändamål.

Utredningen väntas framlägga betänkande med förslag rörande bl. a. expropriationsändamålen

under hösten innevarande år.

Utskottet

Visby innerstad är rik på byggnader och miljöer av stort kulturhistoriskt

och estetiskt värde. Stadsbilden präglas sålunda alltjämt av starka inslag

från medeltiden såsom ringmuren, kyrkoruinerna, det ålderdomliga gatunätet

och de gamla stenhusen. Ett dominerande inslag i staden inom ringmuren

är vidare de små och låga trähusen från slutet av 1700-talet och början

av 1800-talet. Delvis förhåller det sig här så att varje enskild byggnad

icke har ett särskilt kulturvärde utan värdet ligger i helheten, i miljön. En

nyligen slutförd kulturhistorisk inventering och klassificering av Visby

stads äldre bebyggelse inom ringmuren har närmare belyst vilka omfattande

kulturhistoriska värden som där finns. Utskottet hänvisar till redogörelsen

ovan för resultatet av denna inventering.

En sanering av delar av Visby innerstad torde vara nödvändig för att tillgodose

nutida krav på utrymme och bekvämlighet och för att anpassa stadskärnan

till nya funktioner. Fråga uppstår härvid hur en modernisering och

upprustning av byggnadsbeståndet skall kunna ske med bevarande av områdets

kulturella värden. Samtidigt måste det kravet ställas att stadsdelen

skall i görligaste mån erbjuda fullvärdiga bostäder och lokaler för dem som

bor inom stadsdelen eller har sin verksamhet förlagd dit.

I motionerna I: 816 av herr Österdahl m. fl. och II: 918 av herr Jönsson

i Ingemarsgården föreslås att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer

att en utredning eller arbetsgrupp tillsätts med uppgift att utarbeta

förslag till en särskild lag för områden i Visby, vilkas bebyggelse bör bevaras

för framtiden, och att framlägga förslag till lösningar som kan ekonomiskt

underlätta saneringsarbetet.

Liknande yrkande framställs i motionerna I: 799 av fru Hultell m. fl. och

II: 919 av fröken Ljungberg m. fl.

Utskottet har besökt Visby under maj månad 1969 och därvid haft överläggningar

med företrädare för bl. a. Visby stad. Utskottet har vid sitt besök

och på annat sätt fått ett starkt intryck av de kulturhistoriska värden som

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

ligger i stadens äldre bebyggelse. Det är angeläget att denna så långt möjligt

bevaras och skyddas.

Som framgår av den föregående redogörelsen finns redan nu vissa bestämmelser

som syftar till skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Här

må hänvisas till lagen om byggnadsminnen samt bestämmelserna i expropriationslagen

och byggnadslagen om expropriation för kulturella ändamål.

Av remissvaren framgår att de gällande bestämmelserna och inte minst

byggnadslagstiftningen har sådana begränsningar att ett ur allmän synpunkt

fullgott skydd för bebyggelse och miljöer av nu ifrågavarande slag i många

fall inte kan uppnås. Vissa av dessa brister synes emellertid komma att undanröjas

genom redan pågående lagstiftningsarbete. Utskottet vill här hänvisa

till att bestämmelserna om expropriation f. n. överses av expropriationsutredningen,

som enligt vad utskottet erfarit därvid också tar upp frågan

om expropriation för kulturella ändamål. Problem i samband med bevarande

av grupper av byggnader väntas vidare komma att beröras av 1965 års

miisei- och utställningssakkunniga. Viktig i sammanhanget är även bygglagutredningen.

Det är givetvis angeläget att bristerna i de gällande bestämmelserna på

området undanröjs. Enligt utskottets mening träder emellertid i detta ärende

finansieringsfrågorna i förgrunden. Detta har betonats bl. a. av Visby stad.

Problemet synes för stadens del i stor utsträckning gälla spörsmålet hur

man — utan att tillgripa expropriation eller liknande kostnadskrävande

tvångsåtgärder — skall kunna skapa garantier för att byggnader som i sig

eller för miljön är av kulturhistoriskt värde vårdas och underhålls på ett

tillfredsställande sätt. Härvid är givetvis ekonomiskt stöd genom exempelvis

lån på förmånliga villkor av den största betydelse.

Som framgår av den föregående redogörelsen utreder saneringsutredningen

frågan om samhällets medverkan i syfte att främja arbetet med sanering

av det äldre bostadsbeståndet i våra tätorter. Det nu aktualiserade problemkomplexet,

som icke berörts i direktiven för utredningen, synes böra närmare

övervägas i detta vidare sammanhang. Utskottet förordar därför att

motionerna överlämnas till saneringsutredningen för att tas under övervägande

vid fullgörandet av dess uppdrag.

De problem som möter i Visby har sin motsvarighet i många äldre stadspartier

i vårt land. De förslag som utredningen kan komma att framlägga

bör därför inte begränsas till att gälla enbart Visby utan bör ha generell

giltighet.

Utskottet får med hänvisning till det anförda hemställa

A. att riksdagen i anledning av motionerna I: 799 och II:

919 samt I: 816 och II: 918 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller

att motionerna jämte detta utlåtande överlämnas till

saneringsutredningen; samt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1969

21

B. att motionerna i övrigt icke föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 28 oktober 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s), Åkesson (fp),

Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp), Ferdinand Nilsson (ep),

Hansson (s) och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström

(s), Sundelin (s), Hedin (m), fröken Anderson (s), herrar Franzén i Träkumla

(ep) och Sellgren (fp).

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:318 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om åtgärder till skydd för den medeltida miljön i Visby. a1 i texten