Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

1969-10-28 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:46, Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

1

Nr 46

Ltlåtande i anledning av motion om vidgat straffansvar vid djurplågeri.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare

väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 934 av herr Werner m. fl.

I motionen hemställes

att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag till sådan ändring

av brottsbalkens kap. 16 § 13 som med utgångspunkt från vad i motionen

anförts efter utredning synes lämplig.

Över motionen har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen

inhämtat utlåtanden från riksåklagaren, Svea hovrätt och veterinärstyrelsen.

På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Föreningen Sveriges

häradshövdingar och stadsdomare och Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund.

Djurplågeriparagrafen m. m.

Straff för djurplågeri infördes i svensk rätt först genom en förordning

den 21 december 1857 angående ansvar för misshandling av djur. Enligt

denna förordning skulle den som i behandling av egna eller andras kreatur

visade uppenbar grymhet straffas med böter från fem till och med etthundra

riksdaler riksmynt. Förordningen var alltså inte tillämplig beträffande

andra djur än husdjur. Stadgandet upptogs oförändrat i 18 kap. 16 §

1864 års strafflag. Genom lag den 20 juni 1890 höjdes straffmaximum till

500 kronors böter och genom lag den 20 juni 1900 erhöll paragrafen ett tilllägg

enligt vilket straffet, därest omständigheterna var synnerligen försvårande,

skulle kunna bestämmas till fängelse i högst sex månader. För att

misshandel av varje slag av djur skulle vara straffbelagd ersattes genom

lag den 12 juli 1907 uttrycket »egna eller andras kreatur» med ordet »djur».

Efter senare ändringar upptog bestämmelsen fram till år 1945 som brottsbeskrivning

att någon i behandling av djur visat uppenbar grymhet genom

misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes. Brottsbeskrivningen

anknöt alltså till det av gärningsmannen ådagalagda sinnelaget. Straffet för

djurplågeri var i normalfall böter. Var djurplågeriet av svår beskaffenhet

eller var omständigheterna eljest försvårande, kunde dock dömas till fängelse

i högst sex månader.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 46

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

Samtidigt med att lagen den 19 maj 1944 om djurskydd trädde i kraft den

1 januari 1945 erhöll bestämmelsen mot djurplågeri, då i 11 kap. 13 § strafflagen,

den avfattning den hade då strafflagen med utgången av år 1964 upphörde

att gälla. Från strafflagen överfördes sedan bestämmelsen utan ändring

i sak till 16 kap. 13 § brottsbalken. Enligt djurplågeriparagrafens lydelse

under denna tid förelåg djurplågeri om någon genom misshandel, överansträngning,

vanvård eller annorledes utsatte djur för otillbörligt lidande.

Brottsbeskrivningen anknöts således direkt till effekten, lidandet. Straffbar

var alltså den som utsatte djur för »otillbörligt» lidande. Straffet var böter

eller fängelse i högst två år. (Det må anmärkas att stadgandet i strafflagen

inte angav begränsningen av fängelsestraffet till två år. En sådan begränsning

följde emellertid av allmänna regler.)

Genom lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1966, har gärningsbeskrivningen

i djurplågeriparagrafen omformulerats i skärpande riktning. Numera

skall sålunda dömas för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år, om

någon genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt

otillbörligen utsätter djur för lidande. Begreppet otillbörlighet hänförs alltså

till den åtgärd som gett upphov till djurets lidande i stället för att — som

tidigare — anknyta till lidandet. Gärningsmannens sinnelag och avsikten

med den påtalade gärningen antogs härigenom komma att få ökat beaktande.

För att djurplågeribrott skall anses föreligga krävs enligt huvudregeln i

1 kap. 2 § första stycket brottsbalken, att gärningen är uppsåtlig. Gärningsmannen

skall alltså ha insett, att djuret åsamkades lidande. Det är emellertid

till fyllest med s. k. eventuellt uppsåt. Ådagalagd likgiltighet för djurets

vård kan för den skull bli föremål för straff.

Straffbestämmelsen om djurplågeri är grundläggande för den rättsliga

regleringen av djurskyddet. Beträffande lagstiftningen i övrigt på djurskyddets

område hänvisas till en översiktlig redogörelse i utskottets utlåtande

nr 17 i år.

Kort om rekvisiten uppsåt och oaktsamhet

Rekvisiten för att ett brott skall anses föreligga indelas i objektiva och

subjektiva. Såsom subjektiva rekvisit räknas uppsåt och oaktsamhet. Som

ovan antytts föreskrivs i 1 kap. 2 § första stycket brottsbalken att i balken

beskriven gärning skall, om ej annat sägs, anses som brott endast då den begås

uppsåtligen. I ganska många av brottsbeskrivningarna i brottsbalken

förekommer emellertid att oaktsamhet uppställs som subjektivt rekvisit.

Brottsbalken innehåller inte någon definition av begreppet uppsåt. Genom

vissa rättsfall torde emellertid innebörden av begreppet uppsåt i svensk

straffrätt vara tämligen väl bestämt.

Att en handling begås uppsåtligen är ungefärligen likabetydande med att

den begås med vett och vilja. En mera distinkt bestämning av begreppet upp
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

såt kräver emellertid, att man skiljer mellan tre former av uppsåt, nämligen

direkt, indirekt och eventuellt uppsåt.

Direkt uppsåt, även kallat dolus directus, till viss effekt föreligger, om

effekten är just den som gärningsmannen vill uppnå genom sin handling.

Om någon önskar annans död emedan han är förbittrad på honom och därför

dödar honom, har han orsakat döden med direkt uppsåt. Sådant uppsåt

föreligger emellertid också, när gärningsmannen betraktar effekten såsom

genomgångsled till den effekt han önskar uppnå, t. ex. i det fallet att någon

dödar en anhörig för att få ärva denne. När i brottsbalken användes uttrycket

»för att» uppställes därmed ett krav på direkt uppsåt. Enligt modernt

språkbruk betecknar orden avsikt och syfte direkt uppsåt.

Indirekt uppsåt, även kallat dolus indirectus, till viss effekt föreligger, om

gärningsmannen inser att effekten är nödvändigt förbunden med hans handling

utan att den därför är vad han vill uppnå genom denna eller ett genomgångsled

därtill. Ett skolexempel på indirekt uppsåt är det fallet, att någon

för att få ut en livförsäkring tagen på en flygpassagerares liv bringar flygmaskinen

att störta så att alla ombordvarande omkommer. Till den ifrågavarande

passagerarens död har han direkt uppsåt, emedan dennes död för

honom framstår som ett genomgångsled till vad han vill uppnå, nämligen

att utfå försäkringen, men om han inser att de andra måste omkomma, har

han indirekt uppsåt till deras död. Det förekommer i brottsbalken aldrig ett

uppsåtsrekvisit som kan uppfyllas endast genom indirekt uppsåt. Det kräves

antingen direkt uppsåt eller också är, och det är det vanliga, uppsåt i vilken

som helst av de tre uppsåtsformerna tillräckligt.

Eventuellt uppsåt, även kallat dolus eventualis, till viss effekt föreligger,

om gärningsmannen inser aLt effekten är möjlig (ehuru icke nödvändigt förbunden

med handlingen) och det tillika kan hållas för visst att han skulle

ha handlat som han gjort även om han insett att effekten skulle inträffa. Det

kräves alltså, att han inser att det föreligger en risk för effekten, men detta

är icke tillräckligt. Man skall dessutom om honom våga påstå, att han är så

hänsynslös att han skulle ha handlat som han gjort även om han vetat att

risken skulle förverkligas. Ett exempel på dolus eventualis är det fallet, att

någon lägger ut gift för att döda råttor, att grannens hund äter därav och

dör och alt den som lade ut giftet insåg risken härför men skulle ha lagt ut

giftet även om han varit säker på att en hund skulle komma att förtära giftet

och do därav.

Vad här sagts om uppsåt beträffande effekt har motsvarande tillämpning

beträffande gärningsomständigheterna. Även dessa, nämligen i den mån de

hör till rekvisiten i brottsbeskrivningen, skall vara täckta av uppsåt. Beträffande

gärningsomständigheterna föreligger dolus directus, om gärningsmannen

känner dem. I detta avseende blir det ingen skillnad mellan dolus

directus och dolus indirectus. För att dolus eventualis skall föreligga kräves,

att gärningsmannen misstänker att gärningsomständigheterna föreligger

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

och att han skulle ha handlat som han gjorde även om han varit viss om att

de förelegat.

Såsom dolus eventualis här bestämts, är begreppets räckvidd starkt begränsad.

Det är givet, att en domstol måste ha starka skäl för att våga hålla

för visst att den tilltalade skulle ha handlat som han gjorde även om han varit

viss om effektens inträffande eller omständighetens förhandenvaro.

Inte heller begreppet oaktsamhet, även kallat culpa, definieras i brottsbalken.

Med oaktsamhet förstås en avvikelse från vad som anses såsom ett

riktigt eller åtminstone godtagbart beteende eller, när oaktsamhetskravet

såsom t. ex. vid brottet häleriförseelse har avseende allenast på gärningsmannens

insikt, en avvikelse från riktig insikt. Det fordras dessutom, att det

kan begäras av gärningsmannen att han i den situation som förelåg handlade

riktigt eller åtminstone godtagbart eller att han hade den rätta insikten.

Vid bedömningen av om oaktsamhet föreligger har man, liksom vid tolkningen

av andra uttryck som förekommer i lagtext, att utgå från gängse uppfattning

eller språkbruk bland omdömesgillt folk. I ganska stor utsträckning

ger emellertid lag eller myndighets föreskrift anvisning om vad som är

ett riktigt beteende, och detsamma gör tekniken eller det faktiskt brukliga

tillvägagångssättet bland kunniga och ansvarsmedvetna människor i en situation

av ifrågavarande slag. Bedömarens eget omdöme om vad som är aktsarnt

eller oaktsamt har emellertid ett visst spelrum. I själva uttrycket oaktsamhet

eller motsvarande uttryck ligger en uppmaning till och ett bemyndigande

för domstolen att vid culpabedömningen taga hänsyn till vad som är

erforderligt i fråga om aktsamhet. Ibland framhåller lagen att culpa är brist

på erforderlig aktsamhet.

Hänsyn skall emellertid tagas till den ifrågavarande individens möjligheter

att handla riktigt. Fysiska defekter, såsom dålig syn eller hörsel eller svaga

kroppskrafter, och även intellektuell undermålighet beaktas i princip, men

den ursäktande verkan av sådan omständighet är starkt begränsad därav,

att det anses culpöst att någon försatt sig i en situation som han, enligt vad

han borde ha förstått, icke behärskade.

När enligt brottsbeskrivningen en effekt skall ha orsakats culpöst, skall

den culpösa handlingen ha varit culpös i förhållande till effekten. Detta innebär

emellertid icke, att effekten måste ha varit en sannolik följd av handlingen

eller att den handlande på grund av risken för just denna effekt bort

avhålla sig från handlingen. Det är tillräckligt, att den culpöst handlande

hade anledning att taga risken för effekten i beräkning. Att köra bil med

alltför hög fart är oaktsamt på grund av risk för mångahanda olyckor som

kan uppkomma därav.

Å andra sidan kräves, för att en effekt skall anses culpöst orsakad, att

gärningsmannen hade anledning att taga risken för effekten i beräkning.

Delta har betydelse vid uppsåtlig misshandel, som har döden till följd ehuru

denna utgång icke är läckt av gärningsmannens uppsåt. Att misshandla an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969 5

nan strider mot elementära regler för uppförande, och man kunde därför

•vara frestad att antaga att om misshandeln orsakar döden den misshandlande

alltid skulle, förutom för misshandel, vara att fälla till ansvar för vållande

tih annans död. Så är emellertid icke fallet. Misshandeln skall vara culpös

1 forhållande till döden, och detta innebär, i enlighet med det nyss sagda, att

den misshandlande skall ha haft anledning att taga risken för den dödliga

utgången i beräkning. Det våld han förövade kan vara så ringa, att det endast

på grund av särskilt oturliga omständigheter eller på grund av någon dold

svaghet hos den misshandlade fick döden till följd.

Förarbetena till 1966 ars ändring i djurplågeriparagrafen

Till grund för 1966 års ändring i 16 kap. 13 § brottsbalken låg djurskyddsutredningens

betänkande Djurplågeri, vetenskapliga djurförsök samt djurskyddsordning

(SOU 1961: 45).

Vid behandlingen av frågan om en skärpning av straffbestämmelserna

mot djurplågeri (s. 21 f) tog utredningsmannen i sin framställning sikte på

bestämmelserna i 11 kap. 13 § strafflagen vilka ännu gällde, när hans betänkande

avgavs. För egen del höll utredningsmannen före att judikaturen

\äl inte i och för sig gav anledning till en ändring i dessa bestämmelser.

Emellertid ansåg han att det å andra sidan inte kunde förnekas, att avfattningen

gav anledning till erinringar. Uttrycket »otillbörligt lidande» ledde

enligt hans mening språkligt sett till antagande, att ordet »otillbörligt»

skulle hänföras till den som utsätts för lidandet. Begreppet otillbörlighet

syntes honom i stället böra hänföras till den åtgärd som gett upphov

till lidandet. Enligt utredningsmannen kunde detta lämpligen i lagtexten uttryckas

så att den som otillbörligen utsätter djur för lidande skall dömas för

djurplågeri. Om det matt av lidande, som i de olika fallen skall föreligga

för att i förening med den otillbörliga åtgärden medföra straffansvar, kunde

självfallet råda olika meningar. Allmänt syntes böra gälla att den smärta,

för vilken djuret blivit utsatt, haft en icke obetydlig intensitet och varaktighet.

Sedan betänkandet remissbehandlats tog chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Kling, upp innehållet i detta till behandling i proposition nr 138

vid 1965 års riksdag. Beträffande den ifrågasatta ändringen av djurplågeriparagrafen

anförde han följande.

Vad gäller brottsbeskrivningen innebär ändringsförslaget att straff för

djurplågeri skall drabba den »som, genom misshandel, överansträngning,

vanvård eller annorledes, otillbörligen utsätter djur för lidande». Mot

detta förslag har vid remissbehandlingen riktats viss kritik av närmast

formell art. Dessutom har några remissinstanser anmält tvivel på att omformuleringen

av gärningsbeskrivningen kan påskynda utvecklingen i rikt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

ning mot en önskvärd strängare bedömning av djurplågerifallen. Majoriteten

av remissinstanserna tillstyrker emellertid förslaget.

För egen del har jag blivit övertygad om att stadgandet om straff för

djurplågeri för närvarande tillämpas alltför restriktivt och att det därför är

motiverat att förtydliga stadgandet så att det ger ett mera lättillgängligt

uttryck för det avsedda innehållet. Detta kan ske genom en omformulering

i den riktning som utredningsmannen har förordat. Den kritik av formell

art som vid remissbehandlingen har framförts mot förslaget väger enligt

min mening inte särskilt tungt. Jag föreslår därför att brottsbeskrivningen

ändras så att djurplågeri anges föreligga, om någon, genom misshandel,

överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter

djur för lidande.

I anledning av förslaget om ändring av djurplågeriparagrafen väcktes en

motion (II: 906) vari framhölls att ordet otillbörligen, såsom det placerats i

departementschefens förslag, kunde ge upphov till tolkningssvarigheter och

förhindra utvecklingen i riktning mot en önskvärd strängare bedömning av

djurplågerifallen. Med hänsyn härtill föreslogs att författningstexten skulle

utformas så att den som genom misshandel, överansträngning eller vanvård

eller otillbörligen på annat sätt utsätter djur för lidande skall straffas för

djurplågeri.

Tredje lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godtagna utlåtande (1965:

31).

I gällande lagtext har otillbörligheten anknutits till effekten av gärningsmannens

handling, nämligen djurets lidande. Mot en sådan utformning kan

invändas att ordet otillbörlig från språklig synpunkt inte bör användas för

att utmärka graden av lidande. En närmare bestämning av »lidande» torde

t'', ö. knappast vara erforderlig. Redan i detta ord som sådant torde ligga att

den smärta, för vilken djuret blivit utsatt, haft en icke obetydlig intensitet

och varaktighet. Det torde vidare vara uppenbart, att bedömningen utfaller

olika beträffande olika slag av djur, exempelvis varmblodiga och kallblodiga

djur. Däremot synes det böra kunna av lagtexten utläsas att vissa handlingar

som förorsakar djur lidande i viss utsträckning maste tolereras med

hänsyn till legitima intressen. Detta torde lämpligen kunna uttryckas genom

att ordet »otillbörligen» placeras som departementschefen föreslår. En placering

av det berörda ordet såsom motionärerna förordar skulle däremot medföra

bl. a. att all misshandel i teknisk mening, oavsett om förfarandet med

hänsyn till omständigheterna kan anses tillbörligt eller inte, föranleder

straff. Motionärernas förslag till lagtext medger i sin utformning icke något

undantag i dessa avseenden. Genom propositionsförslaget kommer vidare

den önskvärda ändringen till stånd att begreppet »otillbörlighet» hänföres

till den åtgärd som gett upphov till lidandet. Gärningsmannens sinnelag och

avsikten med den påtalade gärningen kommer därigenom att få ökat beaktande.

Den föreslagna formuleringen synes dock i stort sett motsvara de

synpunkter, som i allt fall på senare tid anlagts vid gällande lags tillämpning.

.

Vid utformningen av straffbestämmelserna i brottsbalken, som trädde i

kraft den 1 januari 1965, har — med avvikelse från den regelmässigt följda

grundsatsen att uppta sex månaders maximum vid omvandling av sådana

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

7

straffskalor i strafflagen där fängelse utan särskilt utsatt maximum förekommit

— såsom maximum fastställts fängelse i två år för djurplågeri. Avsikten

härmed var att markera att lagstiftaren numera betraktar djurplågeri

som ett allvarligt brott. Utskottet, som delar detta betraktelsesätt, finner

det angeläget att stadgandet om djurplågeri icke av domstolarna tillämpas

med sådan mildhet som för närvarande ofta synes vara fallet. Syftet

med motionen II: 906 synes därigenom vara tillgodosett. På grund av det nu

anförda tillstyrker utskottet, med avstyrkande av motionsyrkandet, propositionsförslaget

i denna del.

Varken i djurskyddsutredningens betänkande eller i propositionen uppmärksammades

frågan om utvidgande av djurplågerilagstiftningen till att

omfatta även vårdslösa handlingar. Vid remissbehandlingen av betänkandet

väckte emellertid Föreningen Sveriges stadsfiskaler fråga härom. Föreningen

sade sig dock sakna tillräcklig överblick av denna fråga för att kunna

bysa någon säker mening om behovet av att även ovarsamhetshandlingar

kriminaliseras. Ett stadgande om straff för den som av grov vårdslöshet

gör sig skyldig till djurplågeri kunde dock enligt föreningen förmodas ha

ett starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen.

Motionen

Motionärerna ifrågasätter inledningsvis vilken effekt 1966 års lagändring

haft. De anför att ändringen kanske inte bara för juridiskt utbildade närmast

framstår som en lek med ord. Motionärerna framhåller att floran av

publicerade rättsfall på området hittills är anmärkningsvärt mager — allt

som allt ett knappt dussin, och från högsta domstolens verksamhet sedan

1944 blott ett. Ej heller i övrigt erbjuder sig någon säker informationskälla.

Motionärerna anser därför att man i brist på upplysningar om motsatsen

måste utgå från att lagändringen hittills inte medfört någon påvisbar effekt.

Enligt motionärerna visar delar av det resonemang som återgivits i det åsyftade

rättsfallsreferatet — bl. a. i fråga om straffmätningen ■—- hur likgiltig

man kan ställa sig till tredje lagutskottets uppfattning om djurplågeribrottets

natur.

Motionärerna anser att det allvarligaste hindret mot en effektiv och tillfredsställande

tillämpning av djurplågeriparagrafen ligger i att brottsbeskrivningen

fått en onöjaktig utformning. Till en början framhåller de att

med den avfattning som lagrummet har krävs för straffbarhet att gärningen,

skall begås uppsåtligen, vilket betyder att gärningsmannen i handlingsögonblicket

skal! ha insett att djuret åsamkades lidande; däremot behöver han

inte också förstå, att hans handlande är otillbörligt. Motionärerna anför fortsättningsvis:

»Domstolen måste med andra ord — för att kunna straffa för

djurplågeri — finna utrett, att gärningsmannens uppsåt omfattat inte bara

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

den behandling av djuret, varigenom djuret enligt domstolens värdering utsatts

för lidande på otillbörligt sätt, utan även att djuret tillfogats någon

grad av lidande. Invänder gärningsmannen, att han haft för avsikt att blott

döda djuret, låt vara att djuret inte dog vid första slaget e. d., måste det

naturligtvis vanligen vara synnerligen svårt för åklagaren att överbevisa

gärningsmannen om att denne i handlingsögonblicket haft uppsåt att tillfoga

djuret lidande.»

Inte ens möjligheten att applicera det hypotetiska betraktelsesätt som består

i eventuellt uppsåt torde enligt motionärerna visa sig praktiskt framgångsrik.

De anser det vara oändligt svårt, mången gång omöjligt, att tillförlitligt

reda ut vad som vid visst tillfälle försiggått i gärningsmannens sinne.

Vidare framhålles de svårigheter som möter för att konstatera, att gärningsmannen

insett att djurets lidande var en möjlig följd av hans handlande

och att det måste hållas för säkert, att visshet om lidandets inträde inte

skulle avhållit honom från att handla så som han gjort.

Men inte bara uppsåtskravet i och för sig säges begränsa paragrafens användning.

En annan väsentlig begränsning följer enligt motionärernas mening

av det sätt på vilket man i övrigt konstruerat brottet. De erinrar om att

gärningsmannen skall ha haft uppsåt att tillfoga djuret lidande. I stället för

att se en effekt, lidandet, borde enligt motionärerna brottsbeskrivningen ändras

till att endast innefatta ett handlande. Straff borde drabba den som mot

djur otillbörligen begår gärning, som är ägnad att tillfoga djuret lidande.

Motionärerna anser det uppenbart att åklagaren med ett sådant laginnehåll

skulle bli befriad från de avsevärda bevissvårigheter som möter honom i

dag.

Motionärerna anser vidare att en tredje kritisk punkt i lagbestämmelsen,

som vid revision av denna lämpligen bör uppmärksammas, är begreppet

otillbörlighet. De ställer frågan vad som menas därmed. Lagmotiven säges

inte ge några upplysningar. Uttryckssättet är alldeles för vagt, menar motionärerna,

för att ge domstolar, åklagare och polis ett stöd för en verkningsfull

lagtillämpning, vilket de — av de domar, som kommit till allmänhetens

kännedom att döma — uppenbarligen är i stort behov av.

Främst anser emellertid motionärerna den förändringen påkallad att man

vid djurplågeribrottet antingen uttryckligen ger avkall på uppsåtskravet —

och alltså konstruerar gärningen som ett brott, oavsett om vederbörande

hade uppsåt eller inte att tillfoga djuret lidande — eller låter brottsbeskrivningen

rikta sig enbart mot själva handlandet, oavsett den inträffade effekten.

Enligt motionärernas uppfattning är båda dessa alternativ helt acceptabla

ur såväl straffrättsliga som kriminalpolitiska synpunkter. Tvekan säges ej

heller kunna råda om att ettvart av tillvägagångssätten innebär en enkel

och förträfflig metod att effektivisera djurplågeriparagrafen. Denna skulle

härigenom komma att bli något mer än ett tämligen harmlöst vapen i lag
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

stiftningsarsenalen vilket den med nuvarande domstolstillämpning är enligt

motionärerna. De anser därför att 16 kap. 13 § brottsbalken med bibehållande

av övriga rekvisit bör utformas antingen så, att djurplågeribrott föreligger,

oavsett huruvida gärningen begås av uppsåt eller av vårdslöshet, eller

så, att djurplågeribrott föreligger, om gärningen är ägnad att tillfoga djuret

lidande.

Remissvaren

Svea hovrätt och veterinärstyrelsen uttalar sig för en översyn av djurplågeriparagrafen.

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund instämmer i det

förslag till ändring av lagrummet som motionärerna framfört. Föreningen

Sveriges häradshövdingar och stadsdomare avstyrker bifall till förslaget om

utredning för närvarande beträffande den ifrågasatta ändringen. Riksåklagaren

avstyrker också motionen.

Svea hovrätt anför att den kritik som i motionen riktas mot brottsbalkens

djurplågeriparagraf enligt hovrättens mening icke saknar fog, varför eu

översyn vid lämplig tidpunkt av hithörande bestämmelser synes påkallad.

Hovrätten anser att av de i motionen framlagda förslagen bör i första hand

övervägas tanken att i paragrafen införa ett stadgande avseende grov oalctsamhet.

Veterinärstyrelsen framställer inledningsvis att förändringen år 1966 av

ordalydelsen i brottsbalkens djurplågeriparagraf från »otillbörligt lidande»

till »otillbörligen utsätter djur för lidande» enligt styrelsens uppfattning innebar

en nödvändig anpassning till den praxis, som i varje fall i styrelsen utbildat

sig vid bedömningen av djurplågerifall. Medan det varit förenat med

avsevärda svårigheter att avgöra vad som är otillbörligt lidande, d. v. s. att

söka gradera lidandet, hade det visat sig betydligt lättare att komma fram

till en uppfattning om ett handlingssätts otillbörlighet, d. v. s. i vilken utsträckning

det avvek från allmänt godtagna normer för behandling av djur

i olika situationer. Styrelsen har i motsats till motionärerna inte funnit denna

bedömning så svår. Enligt styrelsens uppfattning torde en fast praxis

ganska raskt utbilda sig i detta hänseende.

Däremot delar styrelsen helt motionärernas uppfattning om det olämpliga

i brottsbalkens krav på att uppsåt skall föreligga för att någon skall kunna

fällas i djurplågerimål. Detta krav har lett till för styrelsen och, framhåller

styrelsen, säkerligen även för den allmänna opinionen stötande domar i en

del fall. Som exempel härpå nämner styrelsen följande mål. En djurägare

skulle föda upp några tjurar till slakt. Dessa ställdes som ganska små upp

vid ett foderbord och tjudrades på konventionellt sätt med ett järnbindsle

runt halsen. Till följd av en ur djur skyddssynpunkt helt otillbörlig slöhet i

vården justerades aldrig bindslena vartefter tjurarna växte. Bindslena träng
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

de in i köttet runt halsen och kom småningom att ligga i en tunnel i muskulaturen.

Tunneln slöt sig delvis, ur kvarvarande öppningar sipprade fram ett

illaluktande var. Djurägaren åtalades men frikändes av rätten då uppsåt att

plåga djuren inte ansågs ha förelegat. Mot bakgrunden av paragrafens brottsbeskrivning

»Den som genom misshandel, överansträngning eller vanvård

eller på annat sätt otillbörligen utsätter djur för lidande», anser styrelsen

domslutet orimligt.

Styrelsen säger Sig vidare i relativt stort antal fall under hand ha erfarit

att åklagarmyndighet avstått från att väcka åtal vid djurplågeri därför att

uppsåt inte ansetts ha förelegat.

En modifiering av uppsåtskravet torde enligt styrelsens uppfattning medverka

till en verkningsfull lagtillämpning, vilket styrelsen i likhet med motionärerna

finner synnerligen önskvärt. Förslaget om att enbart gärning

ägnad att tillfoga lidande skulle vara straffbar synes däremot styrelsen vara

alltför långtgående.

Sveriges djurskgddsföreningars riksförbund säger sig ha hoppats att den

omformulering av gärningsbeskrivningen i djurplågeriparagrafen, som skedde

genom lagändringen år 1966, skulle påskynda utvecklingen i riktning

mot en önskvärd strängare bedömning av djurplågerifallen. Trots att begreppet

otillbörlighet numera anknyts till den åtgärd som givit upphov till

lidandet synes emellertid, enligt förbundets uppfattning, domstolar och

framför allt åklagare ha blivit ännu mera restriktiva vid rättstillämpningen.

Förbundet anser att orsaken härtill främst torde ha varit den stora bevisbörda,

som lagts på åklagaren. Tredje lagutskottets år 1965 uttalade åsikt,

att »djurplågeri är ett allvarligt brott, och att domstolarna därför inte borde

tillämpa djurplågeriparagrafen med sådan mildhet som ofta skedde» har sålunda

inte följts, framhåller förbundet. Förbundet hänvisar härefter till att

rekvisiten för djurplågeribrottet bl. a. innebär att det subjektivt krävs uppsåt,

dvs. att gärningsmannen i brottsögonblicket skall ha förstått, att djuret

åsamkades lidande. För att få en mera effektivt verkande djurskyddsparagraf

synes det förbundet nödvändigt, att bevisbördan för åklagaren minskas,

och att lagrummets bestämmelser därför omformuleras. Förbundet instämmer

därför i motionärernas åsikt om, att 16 kap. 13 § brottsbalken ändras

på sådant sätt, att uppsåtskravet uppges eller att brottskonstruktionen ändras

från att avse lidande till att blott avse handlande.

Riksåklagaren anför inledningsvis att det i dagens utvecklade samhälle

är rimligt att fordra att djur inte otillbörligen utsätts för lidande. Bakom en

sådan inställning står säkert en bred opinion framhåller riksåklagaren. Enligt

hans uppfattning torde i allmänhet djur också behandlas väl i vårt land

och han understryker i sammanhanget betydelsen av det arbete som utförs

av landets djurskyddsföreningar. Riksåklagaren erinrar vidare om att förbättringar

av djurskyddet skett vid flera tillfällen under senare år. Han

hänvisar bl. a. till att straffansvaret för djurplågeri i viss utsträckning vid
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr A6 år 1969

11

gats så sent som den 1 juli 1966, vilket innebar att vissa former av uppsåtligt

djurplågeri som dessförinnan var straffritt fördes in under det straffbara

området. Riksåklagaren nämner också de ändringar som genomförts i

lagen den 1 januari 1945 om djurskydd (se redogörelse i utskottets utlåtande

1969: 17). Han pekar vidare på den lagstiftning med djurskyddskaraktär

som lagen den 4 juni 1937 angående slakt av husdjur utgör, liksom på

att det också i jaktstadgan och. fiskeristadgan finns bestämmelser som skyddar

djur mot lidande.

Riksåklagaren anför att frågan om att utvidga lagstiftningen om djurplågeri

till att i enlighet med förslaget i motionen avse även vårdslösa

handlingar diskuterats tidigare. Spörsmålet aktualiserades bl. a. i samband

med remissbehandlingen av det 1961 avgivna betänkandet Djurplågeri, vetenskapliga

djurförsök samt djurskyddsordning (SOU 1961:45). Någon

straffbestämmelse omfattande vårdslösa former av djurplågeri har dock

aldrig genomförts. Frånsett att tvekan kan råda om behovet av en sådan

utvidgning finns det enligt riksåklagarens mening även från andra synpunkter

skäl att tveka inför ett genomförande av en så vidsträckt kriminalisering.

Han anser att möjligheterna att på ett effektivt sätt övervaka efterlevnaden

av en sådan bestämmelse måste bedömas som små. Beivran av vårdslösa

former av djurplågeri skulle sannolikt endast kunna ske undantagsvis.

Förslaget om att djurplågeribrott skulle föreligga redan om gärningen var

ägnad att tillfoga djuret lidande, skulle enligt riksåklagarens mening inte

på något väsentligt sätt vidga det område, inom vilket brottet för närvarande

kan beivras.

Enligt riksåklagaren kan det i detta sammanhang även finnas skäl att

varna för övertro på straffets förmåga att få människor att handla på visst

sätt. Det är inte säkert att ett vidgat straffansvar leder till ett förbättrat

djurskydd. Vidare bör erinras om det betänkliga i att införa straffbestämmelser

vilkas efterlevnad inte kan effektivt övervakas. Sådana bestämmelser

leder på sikt till minskad respekt för gällande lagregler, framhåller riksåklagaren.

Andra åtgärder än vidgat straffansvar, t. ex. ökad information

till allmänheten, synes honom därför i första hand böra övervägas. Sådana

åtgärder kan visa sig vara ett mera effektivt medel för att uppnå ett förbättrat

djurskydd, framhåller riksåklagaren.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare lämnar inledningsvis

en redogörelse för de förändringar gärningsbeskrivningen i djurplågeriparagrafen

undergått sedan tiden före 1945. Vidare redovisar föreningen de

uttalanden som gjordes av departementschefen och tredje lagutskottet i

samband med 1966 års lagändring. Härefter anför föreningen att det är

mot den sålunda skisserade bakgrunden som uttalandena och förslaget

i motionen skall ses. Det synes då föreningen, att ifrågavarande stadgande

genom det förhållandevis stränga maximistraffet redan inrymmer möjlighet

till ingripande på effektivt sätt. Beaktas därjämte utskottets rekommenda
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

tion till domstolarna om mindre mildhet vid lagbudets tillämpning, torde

enligt föreningen åtskilligt vara vunnet för förverkligande av syftet med

motionen. Att — såsom motionärerna synes mena — ett utbytande av begieppet

och uttrycket otillbörlighet mot något till synes mera påtagligt

skulle ge »stöd för en verkningsfull lagtillämpning», torde svårligen ses som

realistiskt, anser föreningen.

Längre syftande är förslaget om helt annan brottsbeskrivning än den nuvarande,

framhåller föreningen. Att straffbelägga även handling, som är

ägnad att tillfoga djuret lidande, kunde väl synas tilltalande, och därigenom

skulle, såsom i motionen påpekas, åklagaren måhända besparas svårigheter

i avseende å bevisningen. Enligt föreningen förefaller det emellertid vara att

tillfredsställa ett alltför långt gående krav, om det stadgades, att brott skulle

föreligga redan i det handlande, som kunde framkalla lidande. Troligen

skulle en dylik utvidgning inte framstå som tillräckligt underbyggd i det allmänna

rättsmedvetandet.

Vad slutligen angår frågan om ansvar för djurplågeri, begånget av vårdslöshet,

erinrar föreningen om att, fastän gärningen skall för att nu följas av

straff vara uppsåtlig, hinder inte möter för fällande dom, när endast s. k.

eventuellt uppsåt bedöms ha förelegat, samt att exempelvis ådagalagd likgiltighet

för djurets vård kan bli föremål för straff. Kriminalisering i brottsbalken

av gärningar, begångna av vårdslöshet, oaktsamhet eller grov oaktsamhet,

är begränsad, anför föreningen. I sammanhanget erinrar föreningen

om stadgandet i 13 kap. 9 § brottsbalken, enligt vilket straff för vårdslöshet

med gift eller smittämne drabbar också den, som av grov oaktsamhet framkallar

allmän fara för djur eller växter medelst gift eller genom att överföra

eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida skadedjur eller

ogräs eller på annat dylikt sätt. I belysning av vad sålunda anförts är det

föreningens mening, att — ehuru visst fog kan finnas för undersökning rörande

möjligheterna till kriminalisering jämväl av culpahandling vid djurplågeri

— sådan utredning bör anstå, till dess anledning befinnes ha förekommit

att föranstalta om en allmän översyn av brottsbalkens dolus- och

culpasystem.

Föreningen pekar på att brottsbeskrivningen i lagbudet om djurplågeri

ändrats efter brottsbalkens tillkomst, varigenom återgång väsentligen skett

till det betraktelsesätt, som kom till uttryck i stadgandets utformning före

1945. Att redan nu återigen aktualisera frågan om revision av stadgandet

kan därför röna berättigat motstånd. Givetvis, framhåller föreningen, är icke

förty revision av nöden, om sådana fall uppmärksammats, som gör talet om

alarmerande situation befogat. Såvitt föreningen har sig bekant, föreligger

icke den situationen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

13

Utskottet

Djurplågeriparagrafen i brottsbalken, 16 kap. 13 §, avser både de tama och

de vilda djuren. Genom lagändring har gärningsbeskrivningen i stadgandet,

som är grundläggande för den rättsliga regleringen av djurskyddet, skärpts

med verkan från och med den 1 juli 1966. Före lagändringen förelåg djurplågeri

om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes

utsatte djur för otillbörligt lidande. Stadgandet tillämpades emellertid

alltför restriktivt, och det befanns därför motiverat med ett förtydligande

så att stadgandet gav ett mera lättillgängligt uttryck för det avsedda

innehållet. Detta ansågs kunna ske genom att begreppet »otillbörlighet» i

stället för att anknyta till effekten, djurets lidande, kom att hänföras till

den åtgärd som gett upphov till lidandet. Enligt paragrafen skall således

numera dömas för djurplågeri om någon genom misshandel, överansträngning

eller vanvård eller på annat sätt otilbörligen utsätter djur för lidande.

Straffet är böter eller fängelse i högst två år. För att djurplågeribrott skall

anses föreligga krävs, nu såsom tidigare, enligt huvudregeln i 1 kap. 2 §

brottsbalken att gärningen är uppsåtlig. Gärningsmannen skall alltså ha

insett att djuret åsamkades lidande. Det är emellertid till fyllest med s. k.

eventuellt uppsåt. Ådagalagd likgiltighet för djurets vård kan fördenskull

bli föremål för straff.

Motionärerna anser att djurplågeriparagrafen inte tillämpas på ett effektivt

och tillfredsställande sätt. Den främsta anledningen härtill sägs

vara att åklagaren ställs inför mycket stora svårigheter när det gäller att

bevisa att en gärningsman i handlingsögonblicket haft uppsåt att tillfoga

djuret lidande. För att råda bot på detta anser motionärerna att djurplågeribrott

skall föreligga oavsett om gärningen begås av uppsåt eller av vårdslöshet.

Alternativt föreslår de att brottsbeskrivningen ändras så att djurplågeribrott

föreligger redan om gärningen är ägnad att tillfoga djuret lidande. Härigenom

skulle åklagaren enligt motionärernas mening bli befriad från de

bevissvårigheter som möter honom i dag. Motionärerna anser vidare att begreppet

otillbörlighet bör uppmärksammas vid en revision av lagrummet,

eftersom uttrycket är alldeles för vagt för att ge de tillämpande myndigheterna

stöd för en verkningsfull lagtillämpning. På grund av det anförda yrkar

motionärerna att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall anhålla om förslag

till sådan ändring av djurplågeriparagrafen som »med utgångspunkt från

vad i motionen anförts efter utredning synes lämplig».

Remissinstanserna har delade meningar om behovet av en översyn av djurplågeriparagrafen.

Eftersom paragrafen nyligen ändrats kan det — som

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anfört — röna berättigat

motstånd att återigen aktualisera frågan om revision av stadgandet.

Utskottet vill dock starkt understryka att djurplågeri är att betrakta som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

ett allvarligt brott. Vid utformningen av straffbestämmelserna i brottsbalgen

markerade lagstiftaren detta genom att såsom maximum fastställa

fängelse i två år för djurplågeri. Utskottet vill också erinra om att utskottet

i sitt utlåtande (1965:31) över förslaget till den år 1966 ikraftträdda

ändringen av paragrafen framhöll brottets allvarliga karaktär och särskilt

underströk det angelägna i att stadgandet om djurplågeri inte av domstolarna

tillämpades med sådan mildhet som ofta syntes vara fallet.

Utskottet anser sig kunna förutsätta att djurplågeriparagrafen tillämpas

i enlighet med vad utskottet sålunda uttalade.

Med hänsyn till det anförda är utskottet i likhet med riksåklagaren tveksom

i fråga om behovet av eu utvidgning av straffbestämmelsen till att även

avse vårdslösa former av djurplågeri. Möjligheterna att på ett effektivt sätt

övervaka efterlevnaden av en sådan bestämmelse måste också bedömas

som relativt små. I detta sammanhang vill emellertid utskottet framhålla

att inte sällan möjligheter bör föreligga att utmäta straff för vanvård av djur.

Utskottet ansluter sig vidare till riksåklagarens uppfattning att förslaget

om att brott skulle föreligga redan om gärningen var ägnad att tillfoga djuret

lidande inte på något väsentligt sätt skulle vidga det område, inom vilket

brottet för närvarande kan beivras. Det må påpekas att endast ett remissorgan

ställt sig positivt till en sådan ändring av brottsbeskrivningen.

Inget remissorgan har delat motionärernas uppfattning att begreppet otillbörlighet

är alltför vagt. I stället har veterinärstyrelsen framhållit att den

inte funnit det så svårt att bedöma ett handlingssätts otillbörlighet, dvs. i

vilken utsträckning det avvek från allmänt godtagna normer för behandling

av djur i olika situationer. Utskottet finner inte heller anledning förorda att

begreppet och uttrycket otillbörlighet utbytes mot annat uttryck.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då goda förutsättningar att ingripa

effektivt mot djurplågeri enligt utskottets mening föreligger vid skärpt

tillämpning av gällande lagstiftning saknas anledning att för närvarande

föranstalta om översyn av djurplågeriparagrafen. Utvecklingen i fråga om

tillämpningen av paragrafen bör dock följas med uppmärksamhet.

Utskottet hemställer

att motionen II: 934 inte föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 28 oktober 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s), Åkesson (fp),

Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp), Ferdinand Nilsson (ep),

Hansson (s) och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström

(s), Sundelin (s), Hedin (m), fröken Anderson (s), herrar Franzén i Träkumla

(ep) och Sellgren (fp).

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.