Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion om ett bättre djurskydd. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare och till lagutskottet hänvisad motion, nr 265 av herrar Werner och Fridolfsson i Stockholm.

1969-10-28 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:47, Utlåtande i anledning av motion om ett bättre djurskydd. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare och till lagutskottet hänvisad motion, nr 265 av herrar Werner och Fridolfsson i Stockholm.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1969

1

Nr 47

Utlåtande i anledning av motion om ett bättre djurskydd.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare

och till lagutskottet hänvisad motion, nr 265 av herrar Werner och

Fridolfsson i Stockholm.

I motionen hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan

ändring i 3 § Lag om djurskydd av den 19 maj 1944 att den får följande

lydelse:

3§

När djur---—det icke överanstränges. Djur må ej pådrivas med

redskap som lätt kan sarga eller på annat sätt skada djuret.»

över motionen har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen

inhämtat utlåtande från veterinärstyrelsen. På begäran av utskottet har

yttrande därjämte avgivits av Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.

Gällande bestämmelser

16 kap. 13 § brottsbalken behandlar brottet djurplågeri. Paragrafen avser

både de tama och de vilda djuren. Den är grundläggande för den

rättsliga regleringen av djurskyddet. Enligt stadgandet skall dömas för

djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år om någon genom misshandel,

överansträngning eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen

utsätter djur för lidande.

Lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd (djurskyddslagen) avser

enligt 1 § vård och behandling av husdjur och av andra djur som hålls

i fångenskap. 2—6 §§ innehåller vissa allmänna regler om behandlingen

av djur. 1 dessa ställs bl. a. upp vissa krav på djurens förvaringsrum. Vidare

sägs att djur skall förses med erforderligt foder och vatten samt

skyddas mot överansträngning och annat lidande. Sålunda stadgas i 3 §

andra stycket att djur ej må pådrivas eller agas med redskap som lätt kan

sarga eller på annat sätt skada djuret.

Förarbetena

I det år 1938 avgivna betänkande (SOU 1938: 36), som låg till grund för

1—0108659 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 47

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1969

1944 års djurskyddslagstiftning anförde utredningsmannen följande om

ägande av djur (s. 79 f).

Den som tilldelar djur överdriven aga eller vid ägande av djur använder

uppenbart olämpliga metoder — t. ex. slår djuret med en stör eller metallkätting

— gör sig givetvis skyldig till överträdelse av den i 1 § av förslaget

meddelade allmänna regeln om djurs behandling, därest till äventyrs icke

agan är sådan, att den måste betecknas såsom uppenbart grym misshandel,

då allmänna strafflagens djurplågeriparagraf träder i funktion.

Oberoende härav har det emellertid synls utredningsmannen önskvärt att

genom särskild bestämmelse i djurskyddslagen söka motverka, att för utdelande

av aga använda föremål förses med sådana inrättningar, som väl

förhöja effekten av slagen men vilka samtidigt tillfoga djuret onödigt lidande

eller sår. I 5 § har därför föreslagits förbud mot att tilldela djur slag med

sådana föremål, där metallbeslag, taggar, större knutar eller andra särskilt

hårda, vassa eller utstående delar av tillhygget eller vidfästade föremål

kunna befaras medföra, att utdelade slag får en ur djurvänlig synpunkt icke

önskvärd effekt. Ett sådant förbud kan antagligen bidraga till att så inrättade

redskap för aga så småningom komma ur bruk. Ett snabbare realiserande

av sistnämnda önskemål skulle man kanske ernå genom att förbjuda

innehav av på nu ifrågavarande sätt utrustade piskor eller andra föremål,

som måste antagas komma till användning vid utdelande av otillåten aga.

Ett sådant utsträckt förbud skulle säkerligen även medföra ett underlättande

av åklagarens bevisföring i åtskilliga fall, men det torde å andra

sidan — med hänsyn till de förhållanden, som inom lantbruket råda beträffande

bland annat förbrukade föremål av olika slag — kunna befaras

bli antingen ineffektivt eller oskäligt strängt. Av denna anledning har ett

dylikt förbud icke upptagits i förslaget.

Vid remissbehandlingen av betänkandet berördes stadgandet om ägande

av djur endast i ett fåtal yttranden. Inte i något yttrande ifrågasattes rätten

att aga djur. Däremot berörde remissorganen olika metoder att aga, vilka

ansågs förkastliga. Sålunda fann Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

det direkt olämpligt med förbud mot att använda piska

med större knut. Landssekreteraren i Jönköpings län ansåg, att det borde

närmare klarläggas, huruvida användande av sporre inbegreps under lagstadgandet.

Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län och Göteborgs djurskyddsförening

önskade förbud mot att använda halskoppel med taggar,

vilka vid ryckning i kopplet tränga in i djurets hals. De svenska djurskgddsföreningarnas

centralförbund hemställde, att i 5 § skulle införas

stadgande om förbud jämväl mot att aga djur med stör och vissa andra

föremål, mot att sparka djur eller att slå häst eller annat djur på huvudet,

benen eller buken samt mot att vid körning konstant rycka i tömmarna.

Norra Hälsinglands djurskyddsförening föreslår liknande tillägg.

I propositionen nr 43 till 7944 års riksdag intogs — i överensstämmelse

med grundtanken i 5 § i utredningsmannens förslag — i andra stycket i

3 § bestämmelse om att djur ej må pådrivas eller agas med redskap, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1969

lätt kan sarga eller på annat sätt skada djuret. Departementschefen uttalade

i anslutning till förslaget att bestämmelsen bl. a. innebar att användande

av sporrar, som var försedda med vassa spetsar, ej var tillåten.

Den föreslagna bestämmelsen, som ej föranledde uttalande av första

lagutskottet (utlåtande 1944:28), godtogs av riksdagen (rskr. 1944:249).

Motionen

Motionärerna framhåller att förbudet i 3 § djurskyddslagen mot att

pådriva eller aga djur med redskap, som lätt kan sarga eller på annat sätt

skada djuret, utan tvivel är välmotiverat. Begreppet aga synes dock motionärerna

böra utgå ur lagtexten. De anser att uppfattningen att man

över huvud taget vid något tillfälle skulle ha anledning att aga ett djur

torde vara en relikt från en gången tid. I begreppet aga ligger nämligen

tanken på bestraffning, en åtgärd som inte längre är relevant i vårt förhållande

till djuren, framhåller de.

Enligt motionärerna ger lagrummets nuvarande utformning uppenbarligen

vid handen att djur kan »agas» lika väl som »pådrivas» blott det

inte sker »med redskap som lätt kan sarga eller på annat sätt skada djuret».

De anser därför att ordet »aga» bör utgå ur lagtexten.

Remissvaren

Veterinärstyrelsen avstyrker bifall till motionen medan Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund förklarar sig vara överens med motionärerna

om att ordet aga bör utgå ur lagtexten. Förbundet föreslår att det

omdiskuterade lagrummet får följande lydelse: »Djur får ej pådrivas eller

tillrättavisas med redskap, som lätt kan skada djuret.»

Veterinärstyrelsen är av den uppfattningen, att borttagande av bestämmelsen

om ägande i 3 § lagen om djurskydd kan få en verkan som strider

mot motionärernas syfte. Styrelsen anser att en sådan lagändring kan ge

intryck av att endast pådrivande med i paragrafen antydda redskap men

inte ägande med användande av sådana är otillåtet. Ändringen skulle därför

enligt styrelsen behöva kompletteras med en med straffsanktion försedd

bestämmelse att ägande av djur inte får ske. En sådan bestämmelse

finner styrelsen emellertid orimlig, emedan den skulle omöjliggöra även

lindrigare former av fysisk bestraffning i samband med uppfostran och

dressyr av husdjur. Även om det i etiskt hänseende är tilltalande att

uppfostra och dressera djur utan tillrättavisningar av detta slag, synes

det orealistiskt att kunna lagstiftningsvägen åstadkomma en sådan ordning.

Styrelsen anser dessutom, att en lindrigare form av aga i uppfostrings-

och dressyrsyfte inte är oförenlig med ett iakttagande av bestäm
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1969

melsen i 2 § djurskyddslagen, att djur skall behandlas väl och såvitt möjligt

skyddas mot lidande. Styrelsen anför vidare att den nuvarande bestämmelsen

i 3 § djurskyddslagen, att djur ej får pådrivas eller agas med

redskap som lätt kan sarga eller på annat sätt skada djuret, jämte bestämmelsen

i 16 kap. 13 § brottsbalken, att den som genom bl. a. misshandel

otillbörligen utsätter djur för lidande dömes för djurplågeri, självfallet

inte ger fullständig garanti för att djur inte utsätts för ett ägande

som överskrider gränsen för vad som synes kunna tolereras. De innehåller

emellertid så mycket som man enligt styrelsens uppfattning kan åstadkomma

för att förhindra och beivra missförhållanden i ifrågavarande

hänseende.

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund instämmer i de skäl som i

motionen anförts för att ordet aga skall utgå ur lagtexten. Både detta ord

och det i samma mening förekommande ordet »sarga» har en dålig klang

och ger associationer av stor grymhet och råhet, anser förbundet. Förbundet

anser att texten bör ändras så, att det inte blir tillåtet att piska

en styvsint häst eller en besvärlig hund med ett spö eller liknande. Förbundet

anför vidare att det naturligtvis är bäst att tillrättavisa ett djur

endast med rösten och uppmuntra det med en belöning av något slag, såsom

något gott. Det finns dock ofta djur inom vissa släkten, som man måste

tillrättavisa mer handgripligt för att fästa djurets uppmärksamhet på vad

saken gäller, påpekar förbundet och ger följande exempel. En hund, som

plötsligt får vittring av vilt, som han inte får driva, märker inte vanligt

tilltal, när hans jaktiver är stor, utan måste genom mer handgriplig tillrättavisning

göras uppmärksam på, att han ej får driva vilt. En travhäst,

som i tävlingsiver vill bryta sig ur volten och då kan skada både människor

och djur, måste få klart för sig, att han måste fortsätta voltandet,

tills klartecken ges.

Utskottet

Enligt 3 § andra stycket djurskyddslagen får djur inte pådrivas eller

agas med redskap som lätt kan sarga eller på annat sätt skada djuret.

Motionärerna anför att i begreppet aga ligger tanken på bestraffning. De

anser emellertid att bestraffning är en åtgärd, som inte längre bör förekomma

i vårt förhållande till djuren. De hemställer därför att riksdagen

hos Kungl. Maj :t begär att nämnda lagrum ändras på det sättet att ordet

»aga» utgår ur lagtexten. Innebörden av motionärernas begäran får anses

vara att det skall vara förbjudet att aga djur.

Ordet aga betecknar kroppslig bestraffning som sker i uppfostrings- eller

förbättringssyfte. Naturligtvis är det tilltalande om uppfostran och dressyr

av djur kan ske utan användande av fysiskt våld. Emellertid förekommer

— som remissorganen påpekat — tillfällen då det är nödvändigt att i samband

med eller i omedelbar anslutning till att ett djur beter sig på ett icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1969

önskvärt sätt handgripligt göra djuret uppmärksamt på vad saken gäller.

Att bestraffa ett djur när någon tid förflutit efter det att djuret orsakat

skada eller annan olägenhet är däremot klart olämpligt. En sådan åtgärd

torde bl. a. vara otjänlig från uppfostringssynpunkt. Den i lagrummet förutsatta

rätten att aga djur kan enligt utskottets mening inte heller anses

innefatta rätt till dylik bestraffning.

På grund av vad sålunda anförts bör motionen inte vinna bifall.

Utskottet hemställer

att motionen II: 265 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 oktober 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s) Åkesson (fp),

Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Hansson (s) och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström

(s), Sundelin (s), Hedin (m), fröken Anderson (s), herrar Franzén i Träkumla

(ep) och Sellgren (fp).

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.