Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av rätten i vissa fall att döda annans hund, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 805 i första kammaren av herr Skårman och fröken Stenberg och nr 922 i andra kammaren av fru Mogård m. fl.

1969-10-28 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:48, Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av rätten i vissa fall att döda annans hund, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 805 i första kammaren av herr Skårman och fröken Stenberg och nr 922 i andra kammaren av fru Mogård m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

1

Nr 48

Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av rätten i

vissa fall att döda annans hund, m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 805 i första kammaren av herr Skårman och

fröken Stenberg och nr 922 i andra kammaren av fru Mogård m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte hemställa att Kungl. Maj :t måtte

föreslå sådan ändring i lagen den 30 juni 1943 om tillsyn över hundar att

1. obligatorisk veterinärbesiktning sker innan polischef tar ställning till

avlivande av hund,

2. rätten för envar att under vissa omständigheter döda hund i princip

uteslutes då ej nödrätt eller nödhandling föreligger».

över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen

inhämtat utlåtanden från rikspolisstyrelsen och veterinärstyrelsen. På begäran

av utskottet har yttrande därjämte avgivits av Svenska kennelklubben.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1 § lagen den 30 juni 1943 (nr 459) om tillsyn över hundar skall

hund hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till dess natur och övriga

omständigheter erfordras för att förebygga att den orsakar skada eller annan

avsevärd olägenhet. Hund som visat benägenhet att bita människor eller

hemdjur får enligt 2 § inte vara lös utomhus, om den inte hålles inom område,

som är betryggande inhägnat och till vilket utomstående inte äger tillträde.

Hålles får ute i trakten gäller detta även beträffande hund som visat

benägenhet att driva får. Eftersätts tillsynen över hund äger polischefen i

orten jämlikt stadgande i 3 § meddela de föreskrifter som omständigheterna

påkallar. Är fråga om hund som avses i 2 §, äger polischefen, där så finnes

nödigt, låta döda hunden. Anträffas hunden lös på område, varöver ägaren

eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande inte äger

förfoga, får envar döda hunden.

I jaktlagen liksom i renbeteslagen finns också bestämmelser om rätt att i

vissa fall döda annans hund. Sålunda får enligt 22 § tredje stycket jaktlagen

jakträttsinnehavaren eller hans folk döda hund, som under tiden den 1

mars—den 20 augusti löper lös och jagar eller ofredar villebråd, under förutsättning

att hunden inte låter sig upptas och att det av omständigheterna

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 48

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

uppenbarligen framgår att hundens löslöpande beror på innehavarens vårdslöshet.

Den som sålunda dödat hund skall därom ofördröjligen göra anmälan

till polisman i orten vid äventyr att eljest icke äga till sitt fredande

åberopa förhållande som nyss sagts. I tredje lagutskottets utlåtande 1968: 59

har lämnats en utförlig redogörelse för bestämmelserna i nämnda lagrum

och för bakgrunden till dessa.

Enligt 38 § renbeteslagen gäller att hund som är känd för att jaga renar

och som inte hålles i band eller instängd eller försedd med klubba, då renar

under tillåten tid befinner sig i trakten, får dödas genom försorg av förste

lappkonsulent eller polismyndigheten i orten. Påträffas hund medan den jagar

eller annorledes ofredar ren, som befinner sig på trakt, där renar vid

tillfället får föras på bete, får hunden dödas. Motsvarande gäller då hund

anträffas på sådan trakt omedelbart efter det den jagat eller annorledes

ofredat ren.

Det bör anmärkas att förslag till ändrade bestämmelser om oskadliggörande

av renjägande hundar framlagts i betänkandet Rennäringen i Sverige,

avgivet av 1964 års rennäringssakkunniga (SOU 1968: 16). Befogenheten

att döda en för renskötseln skadlig hund har i förslaget begränsats till det

fallet att hunden anträffas medan den ofredar ren eller omedelbart därefter.

Den i renbeteslagen stadgade befogenheten för förste konsulent vid lappväsendet

och för polismyndighet i orten att låta döda hund, som är känd för

att jaga renar, om den uppträder i en trakt där renar under tillåten tid befinner

sig, har ingen motsvarighet i förslaget. Det har nämligen ansetts vara

tillräckligt med dels den nämnda rätten att döda hundar i omedelbar anslutning

till att de ofredat renar, dels det i lagen om tillsyn över hundar

lämnade bemyndigandet för polischefen i orten att meddela erforderliga

föreskrifter beträffande hund, vars tillsyn eftersatts, såsom att hunden

skall vara försedd med munkorg eller hållas bunden eller instängd.

Något om förarbetena till 3 § lagen om tillsyn över hundar

Före tillkomsten av 1943 års lag om tillsyn över hundar fanns de viktigaste

specialbestämmelserna beträffande hundar i en lag den 9 juni 1893

angående ändring i vissa delar av 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken. Lagen

innehöll följande stadganden. Okynnes hund, som biter folk eller fä,

må ej lös vara; anträffas sådan hund å område, varöver hundens ägare eller

annan, som har hunden i vård, ej äger förfoga, må den av en var dödas.

Gör hund skada å hemdjur, skall skadan av ägaren fullt gäldas.

I olika sammanhang hade framhållits att bestämmelserna i 1893 års lag

var otillräckliga för att bekämpa den skadegörelse som löslöpande hundar

förövade på fårhjordar på sommarbete. Sedan riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t den 4 mars 1935 (nr 61) i anledning av väckta motioner aii
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969 3

hållit om utredning angående en särskild lag om djurskydd och vad därmed

ägde samband, tillkallade chefen för justitiedepartementet, jämlikt Kungl.

Maj :ts bemyndigande, den 5 maj 1937 en utredningsman jämte tre sakkunniga

att verkställa ifrågavarande utredning. Utredningsmannen avgav

den 1 november 1938 ett betänkande med förslag rörande djur skyddslagstiftning

(SOU 1938: 36), vilket förutom förslag till djurskyddslag och vissa

andra författningsförslag innehöll ett förslag till lag om okynnes och skadegörande

hundar. På grundval av betänkandet och remissyttranden över detta

upprättades inom justitiedepartementet förslag till lag om tillsyn över hundar.

I lagrådsremissen anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Westman, följande (prop. 1943: 191, s. 19 ff.) angående rätten att döda

annans hund.

Enligt vad förut angivits innehåller lagförslaget dels ett direkt förbud att

låta s. k. bitska och fårdrivande hundar vara lösa (2 §). och dels ett bemyndigande

för polischefen i orten att meddela särskilda vårdnadsföreskrifter

beträffande hundar, som kunna antagas vara farliga (3 §). Efterlevnaden av

dessa stadganden kan sanktioneras på flera olika sätt. Utredningsmannen

har, i anslutning till 1893 års lag, föreslagit att, om hund, som icke får gå

lös, anträffas å område, varöver hundens ägare eller vårdare ej äger förfoga,

hunden må dödas av envar. Därjämte innehåller utredningsmannens förslag

den bestämmelsen, att polischefen i orten äger föranstalta om dödande

av sådan hund, som nyss sagts, om den ej hålles bunden eller instängd eller

eljest under omedelbar tillsyn av ägaren eller vårdaren.

Befogenhet för polischefen att låta döda farliga hundar, som icke hållits

under föreskriven vård, synes vara erforderlig ur säkerhetssynpunkt och

dessutom ägnad att verksamt bidraga till efterlevnaden av lagens och polischefens

föreskrifter. I 4 § av det här föreliggande lagförslaget har polischefen

därför tilldelats denna befogenhet. För utövningen härav skall icke behöva

påvisas, att hunden kommit lös genom någons försummelse. Ej heller

torde det böra krävas, att hunden blir upptagen av polis, medan den går

lös; även om den åter blivit instängd, skall polischefen ha rätt att föranstalta

om dess dödande. Polischefen skall emellertid icke vara skyldig att låta döda

varje hund, som olovligen varit lös. I stället bör han i varje särskilt fall

pröva, huruvida denna åtgärd befinnes nödvändig ur säkerhetssynpunkt.

Om en hund rent tillfälligtvis sluppit ut och ett upprepande härav ej behöver

befaras, torde hunden sålunda i regel icke böra dödas. Däremot kan

det vara lämpligt, att polischefen i ett sådant fall erinrar hundens ägare

eller innehavare om risken av att så kan ske om hunden framdeles icke

hålles under nödig kontroll.

Vissa invändningar kunna resas mot förslaget att bibehålla rätten för envar

att döda farliga hundar utan att det sker för att avvärja ett angrepp. Det

synes dock icke lämpligt att borttaga det skydd, som denna rätt medför särskilt

för fåraveln och boskapsskötseln. I den föreslagna lagen har därför

upptagits stadgande härom i 4 §. Stadgandet avser såväl de hundar, som

avses med det direkta förbudet i lagens 2 §, som de hundar, för vilka polischefen

meddelat särskilda föreskrifter enligt 3 §. Såsom förutsättning för

rätten att ingripa skall gälla, att hunden icke hållits under stadgad kontroll

— vare sig detta berott på någons försummelse eller ej — samt att hunden

1* —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 48

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

anträffas på område, varöver hundens ägare eller annan som mottagit hunden

till underhåll eller nyttjande ej äger förfoga.

Lagrådet avgav den 24 mars 1943 yttrande över lagförslaget. I anledning

härav jämkades detta i vissa delar. Såvitt avser de nu aktuella lagrummen

begränsades såväl polischefens befogenhet att döda hund som rätten för

envar att vidta denna åtgärd till att gälla sådan hund som avsågs i 2 §.

Vidare företogs den redaktionella jämkningen att stadgandena om rätt att

döda hund upptogs i 3 §. Härefter förelädes riksdagen proposition i ämnet,

prop. 1943:191.

Första lagutskottet hemställde i utlåtande nr 48 om godkännande av lagförslaget

i nu ifrågavarande delar, vilket bifölls av riksdagen (rskr. nr 348).

Lagen trädde i kraft den 1 juli 1943.

Motionerna

I motionerna erinras inledningsvis om att livlig diskussion förekommit

under senare tid rörande den bestämmelse i 3 § lagen om tillsyn av hundar,

enligt vilken polischefen äger låta döda hund, som visat benägenhet att bita

människor eller hemdjur, där så finnes nödigt. Motionärerna för också på

tal bestämmelsen om att hund, om den anträffas lös på område, varöver

ägare eller annan hundvårdare ej äger förfoga, må dödas av envar. Motionärerna

framhåller att det är uppenbart att det måste finnas bestämmelser rörande

hundar som visat sig vara farliga för människor eller djur. Däremot

ifrågasätter de om rätt att döda en hund skall råda på så sätt som nu är

fallet. Motionärerna redovisar ett i pressen relaterat fall som väckt stor uppmärksamhet.

Polisen i Stockholm omhändertog den 16 december 1968 i

ägarens hem en sexårig pudel och förde den till ett hundstall, där den skulle

avlivas. Anledningen var anmälningar från folk som var rädda för den livliga

hunden. Denna hade dock inte bitit någon. Någon sakkunnig person

undersökte inte hunden, innan polisen fattade sitt beslut. Slutligen utfördes

dock undersökning av en sakkunnig, varefter förklarades att hunden var

ofarlig och ej aggressiv. Resultatet blev att hunden fick leva och att det endast

föreskrevs att den skulle hållas i koppel.

Motionärerna anför att massor av hundägare torde ha observerat pressens

skildringar av frågan om hunden och funnit det orimligt, att polisen utan

någon sakkunnig undersökning kan ha rätt att avliva en hund. Motionärerna

erinrar om att det i proposition nr 191 till 1943 års riksdag sades att befogenheten

för polischef att avliva hund som inte hållits under vård, »synes vara

erforderlig ur säkerhetssynpunkt och dessutom ägnad att verksamt bidraga

till efterlevnaden av lagens och polischefens föreskrifter». Motionärerna

anför att det är möjligt, att så är fallet, men de understryker att lagstiftarna

den gången förbisåg att klargöra på vad sätt hundens farlighet skulle konstateras.

Motionärerna anser det uppenbart att en polischef inte utan vidare

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

är sakkunnig på området, och de understryker att det bör vara obligatoriskt

med veterinärundersökning av hund innan beslut fattas om avlivande. De

föreslår därför att ett stadgande av denna innebörd införs i lagen om tillsyn

över hundar.

Motionärerna framhåller vidare att bestämmelsen att envar under vissa

omständigheter har rätt att döda en hund också ter sig alltför summarisk

och hård mot bakgrunden av hundens stora värde för sin ägare, ekonomiskt

och känslomässigt. De anser det felaktigt att en privatperson, vilken som

helst, skall ha rätt att efter egen bedömning skjuta en hund som kommit

lös. Detta stadgande synes dem böra uppmjukas och avgörandet läggas i

polismyndighetens hand. Om stadgandet skulle tillämpas strikt och även vid

mera tillfälliga utflykter, som en hund kan göra, måste enligt motionärerna

ohållbara situationer uppstå. De föreslår därför att bestämmelsen ersätts av

ett stadgande om skyldighet för polismyndighet att tillvarata sådan hund

och därefter vidtaga erforderliga åtgärder med hänsyn till föreliggande omständigheter.

Avslutningsvis anmärks i motionerna att i de fall en hund uppträder

aggressivt nödrätt alltid torde föreligga.

Förslag till översyn av lagstiftningen om hundhållning

Svenska kennelklubben har i skrivelse den 20 september 1968 till chefen

för justitiedepartementet hemställt att gällande lagstiftning angående rätten

att hålla hund överses samt att i samband därmed övervägs i vilken omfattning

principiella bestämmelser om hundhållning lämpligen bör sammanföras

till en särskild hundlag. I skrivelsen behandlar klubben bl. a. den genom

förevarande motioner aktuella bestämmelsen i lagen om tillsyn om rätt för

envar att döda annans hund liksom bestämmelsen i 22 § tredje stycket jaktlagen

om sådan rätt. Klubben fäster också uppmärksamheten på att 1943

års lag endast ger några få bestämmelser av principiell art beträffande

hundhållningen, medan allt det som en hundägare har att iaktta i en mängd

praktiska viktiga situationer finns föreskrivet i ett stort antal författningar.

Klubben framhåller att det är förklarligt att en hundägare har svårt att

orientera sig, då han vill skaffa sig en överblick över sina rättigheter och

skyldigheter i sin egenskap av ägare av hund. En särskild hundlag skulle

medföra, att alla de hundratusentals hundägarna skulle kunna på ett bekvämt

sätt skaffa sig en klar insikt om vad samhället fordrar av den som

håller sig med hund.

Enligt vad utskottet erfarit har framställningen inte lett till någon åtgärd.

1968 års riksdag

Vid 1968 års riksdag behandlade tredje lagutskottet motioner (1:84 och

II: 123), vari hemställdes att riksdagen måtte besluta att 22 § tredje stycket

s. 6 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

6

jaktlagen skulle ulgå. över motionerna hade inhämtats yttranden från rikspolisstyrelsen

och statens naturvårdsverk samt Svenska jägareförbundet,

Jägarnas riksförbund, Svenska kennelklubben och Svenska dreverklubben.

I sitt utlåtande den 29 oktober 1968, nr 59, anförde utskottet bl. a.

I lagstiftningen har man i första hand genom bestämmelserna om straff

och skadestånd sökt skapa garantier mot att hundar löper lösa och jagar

eller ofredar villebråd. Därutöver har man emellertid beträffande den del

av året då villebrådet är särskilt känsligt för skador ansett erforderligt att

införa bestämmelserna om rätt att uppta och i vissa fall även döda sådana

hundar. Befogenheten att döda har motiverats bl. a. av svårigheten att i

praktiken infånga en löslöpande hund och på så sätt oskadliggöra den.

Bestämmelsen har ansetts ha sitt väsentliga värde i möjligheten att genast

avbryta pågående jakt. Det synes emellertid inte kunna förnekas att den

är svårtillämpad och att den inbjuder till missbruk och trakasserier. Redan

vid stadgandets tillkomst framfördes inom lagrådet uppfattningen att

stadgandet inte kunde anses uppfylla berättigade krav i sistnämnda hänseende.

Bland remissinstanserna har meningarna varit delade. De båda jägarorganisationerna,

som får anses besitta särskild sakkunskap på området,

har emellertid varit ense om att förhållandena f. n. inte är tillfredsställande.

Svenska jägareförbundet bär bl. a. hänvisat till att utgången i det rättsfall

som nämnts i det föregående (NJA 1966 s. 441) kan medföra en för hundägarna

strängare rättstillämpning än den som tidigare gällt. Dessa farhågor

synes ha fog för sig. Enligt utskottets mening bör stadgandet i enlighet med

motionsförslaget upphävas eller också ändras så att hundägarnas intressen

tillgodoses bättre än som nu är fallet. Härvid kan ifrågakomma exempelvis

att såsom Jägareförbundet föreslagit stadga att anmälningsskyldigheten till

polisen skall fullgöras innan hunden får dödas. Härigenom kan förhindras

att hund dödas i hastigt mod eller på grund av osämja mellan grannar.

Även andra lösningar kan tänkas.

Bestämmelser om rätt att döda annans hund finns också i annan lagstiftning,

nämligen lagen om tillsyn över hundar och renbeteslagen. Viss hänsyn

härtill måste tas, då det får anses önskvärt att så långt möjligt likartade

bestämmelser gäller på området. Utskottet är bl. a. med hänsyn härtill inte

nu berett att avge något förslag till lösning av frågan utan förordar att den

genom Kungl. Maj :ts försorg närmare utreds i enlighet med de riktlinjer

utskottet anfört. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma formerna

för en sådan utredning.

Riksdagen biföll hemställan av utskottet att ge Kungl. Maj :t till känna vad

utskottet sålunda anfört (rskr. nr 326).

Enligt vad utskottet erfarit övervägs frågan för närvarande inom Kungl.

Maj :ts kansli.

Remissyttrandena

Rikspolisstyrelsen, veterinärstyrelsen och Svenska kennelklubben tillstyrker

motionärernas förslag att veterinärbesiktning skall ske innan polischef

tar ställning till frågan om det är nödvändigt att avliva hund. Ivennelklub
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

ben tillstyrker också att den rätt att döda annans hund, som tillagts »envar»

genom bestämmelsen i 3 § andra stycket sista punkten lagen om tillsyn över

hundar, upphäves. Rikspolisstyrelsen anser däremot att det inte föreligger

skäl för upphävande av detta stadgande. Veterinärstyrelsen åter har inte ansett

sig böra avge yttrande i denna fråga.

Vad beträffar rätten för envar att under vissa förutsättningar

döda annans hund torde enligt rikspolisstyrelsen värdet av bestämmelsen

härom ligga däri att den ger möjlighet till ingripande för att avvärja ett pågående

angrepp mot främst boskap. Om sådan hund inte får oskadliggöras

omedelbart på platsen för skadegörelsen torde det oftast vara mycket svårt

att i efterhand bevisa, vilken hund som förorsakat skadegörelsen, framhåller

styrelsen. Vid ställningstagande till motionärernas yrkande måste enligt

rikspolisstyrelsen de i motionerna anförda argumenten vägas mot det behov

av skydd för fåraveln och boskapsskötseln som stadgandet är avsett att tillgodose.

De förutsättningar som enligt stadgandet fordras för att ingripande

skall lå ske anser styrelsen utgöra tillräcklig garanti mot missbruk. Något

fall där enskild person dödat annans hund under sådana förhållanden som

anförs i motionerna har såvitt styrelsen har sig bekant inte förekommit. Styrelsen

anser därför att det inte föreligger skäl för upphävande av stadgandet.

Kennelklubbens bestämda mening är däremot att bestämmelsen bör upphävas.

Varje ingrepp av detta slag bör enligt klubben vara underställt myndigheternas

kontroll. Den anser att goda skäl talar för motionärernas förslag

att den nuvarande bestämmelsen »ersättes av stadgande om skyldighet för

polismyndighet att tillvarata sådan hund och därefter vidtaga erforderliga

åtgärder med hänsyn till föreliggande omständigheter». Att den som blir

angripen eller allvarligt hotad av en hund, som är känd för att vilja bita

människor eller djur, har rätt att skydda sig och därvid kan komma att tillfoga

hunden skada följer ju av den i vår lagstiftning godtagna rätten att

handla i en aktuell nödsituation. Klubben anför att det måhända därför

inte ansetts erforderligt att direkt framhålla principen om nödrätt i just

denna lagstiftning, men enligt klubbens mening vore det inte ur vägen att

hära erinra om principen, eftersom nödrätten kan bli aktuell, om en bitsk

hund går till anfall. Klubben påpekar att motionärerna indirekt synes förorda

att rätten att ingripa mot bitsk hund bör uttryckligen begränsas till

nödrätten. Klubben tar i sammanhanget också upp den rätt att döda annans

hund som föreligger enligt 22 § tredje stycket jaktlagen. Klubben anser det

önskvärt att även detta stadgande tas upp till prövning samtidigt med motionärernas

förslag om ändring av 3 § lagen om tillsyn över hundar. Det

gäller enligt klubben samma principfråga, nämligen om man skall medge

att annan än myndighet skall äga rätt att avliva min hund och vilka garantier

som bör skapas för att undgå misstag och onödigt stränga ingripanden.

Vad beträffar stadgandet om att polischef äger låta döda

li u n d, som avses i lagens 2 §, där så finnes nödigt, hänvisar rikspolissty
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

relsen till att det av förarbetena till lagen framgår att bestämmelsen ursprungligen

tillkommit såsom ett komplement till stadgandet om rätt för

envar att under vissa förutsättningar döda annans hund. Erfarenheten hade

nämligen visat att värdet av sistnämnda bestämmelse var begränsat med

hänsyn till att en fårbitande hund oftast dragit sig tillbaka till sitt »basområde»

innan fårägaren hunnit konstatera skadegörelsen. Styrelsen påpekar

att stadgandet sedan fått ett vidsträcktare tillämpningsområde och

numera nyttjas främst för att kunna oskadliggöra hund, som visat benägenhet

att bita människor. Styrelsen framhåller att det åligger polischef att i

varje särskilt fall verkställa utredning i sådan omfattning att han kan avgöra

huruvida det är nödvändigt att låta avliva hunden. Det är givet att det

inträffar fall, då det är svårt att enbart på grundval av uppgifter från hundägaren,

målsäganden och eventuella vittnen avgöra om en hunds beteende

är utslag av leklust eller benägenhet att bita människor. I sådana fall bör

hunden, enligt styrelsens mening, såsom ett led i utredningen, undersökas

av veterinär. Styrelsen tillstyrker därför motionärernas förslag att veterinärbesiktning

skall verkställas, innan polischef tar ställning till frågan om det

är nödvändigt att avliva hund. Veterinårstyrelsen delar motionärernas uppfattning

om önskvärdheten av att sakkunnig person får bedöma om sådana

förutsättningar föreligger under vilka polischef skall äga avliva hund. Som

sakkunnig för bedömning av om en hund på grund av bitskhet skall anses

farlig för människor och djur skulle i och för sig kunna utnyttjas en hundpsykolog

— som dock är sällsynta — eller annan lämplig, av kennelorganisationen

anvisad person med erfarenhet på området. Då det emellertid

vid svårare lynnesfel ändock torde vara nödvändigt föra djuret till veterinär

för att utröna om sjukliga förändringar kan vara orsaken till lynnesändringen,

anser styrelsen att motionärernas förslag om obligatorisk veterinärundersökning

är lämpligt. Svenska kennelklubben anser det i hög grad

otillfredsställande att bestämmelserna inte utformats så att hundägaren har

garanti för att rätten att döda annans hund utövas allenast då det är utrett

att en så radikal åtgärd verkligen är befogad. Det i motionen återgivna

exemplet belyser enligt klubben till fullo nödvändigheten av att i lagtexten

införa skyldighet för polischef att inhämta yttrande av veterinär. Klubben

anser det också riktigt att hundägaren beredes garanti för att det av polischefen

beslutade avlivandet sker under former, som tillgodoser djurskyddets

krav. Avslutningsvis framhåller klubben som önskvärt att de av motionärerna

framförda förslagen beaktas vid den översyn av all lagstiftning om

hundhållning, varom klubben — såsom framgår av den föregående redogörelsen

— hemställt i skrivelse till chefen för justitiedepartementet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

9

Utskottet

Enligt 3 § andra stycket lagen om tillsyn över hundar äger polischefen i

orten, där så finnes nödigt, låta döda hund som visat benägenhet att bita

människor eller hemdjur. Samma lagrum stadgar att om sådan hund anträffas

lös på område, varöver ägaren eller annan som mottagit hunden till

underhåll eller nyttjande inte äger förfoga, envar får döda hunden.

Motionärerna påpekar att lagen saknar bestämmelser angående det sätt,

på vilket en hunds farlighet skall konstateras. Eftersom en polischef inte

utan vidare kan anses sakkunnig på området, anser motionärerna att det bör

vara obligatoriskt att hunden undersöks av veterinär innan beslut fattas om

att avliva den. Motionärerna framhåller vidare att bestämmelsen att envar

under vissa förutsättningar äger döda annans hund ter sig alltför summarisk

och hård med hänsyn till det stora ekonomiska och känslomässiga värde

hunden har för ägaren. Motionärerna förslår därför att bestämmelsen ersätts

av ett stadgande om skyldighet för polismyndighet att tillvarata sådan hund,

som avses i bestämmelsen, och därefter vidta de åtgärder som är erforderliga

med hänsyn till omständigheterna. Motionärerna yrkar att riksdagen hos

Kungl. Maj :t hemställer om ändring i lagen om tillsyn över hundar i enlighet

med det anförda.

Rikspolisstyrelsen och Svenska kennelklubben har delade meningar om

förslaget att rätten för envar att under ovan redovisade förutsättningar döda

hund upphäves. Veterinärstyrelsen har inte ansett sig böra avge yttrande i

frågan. Utskottet känner också tveksamhet inför förslaget. Som rikspolisstyrelsen

påpekat ligger värdet av bestämmelsen däri att den ger möjlighet

till ingripande för att avvärja ett pågående angrepp mot främst får och annan

boskap. På grund härav och då intet framkommit som tyder på att bestämmelsen

missbrukas föreligger enligt utskottets mening för närvarande

inte skäl att upphäva stadgandet.

Remissinstanserna har tillstyrkt motionärernas förslag att veterinärbesiktning

skall ske innan polischefen tar ställning till frågan om det är nödvändigt

att avliva hund, som visat benägenhet att bita människor eller djur.

Utskottet delar uppfattningen att obligatorisk undersökning av veterinär

bör ingå som ett led i den utredning som föregår ett avgörande om en hund

skall avlivas eller ej.

Bestämmelser om rätt att döda annans hund finns också i 38 § renbeteslagen

och i 22 § tredje stycket jaktlagen. I Kungl. Maj :ts kansli pågår för

närvarande arbete med att utarbeta förslag till en lag som skall ersätta renbeteslagen.

I det betänkande som ligger till grund för arbetet har föreslagits

en revision av 38 § renbeteslagen. Vidare pågår — som framgår av den föregående

redogörelsen —- efter hemställan av föregående års riksdag överväganden

i Kungl. Maj :ts kansli i anledning av ett motionsförslag att upphäva

ifrågavarande bestämmelse i jaktlagen. I sitt av riksdagen godkända utlå
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

tande ställde sig utskottet positivt till att stadgandet upphävdes eller också

ändrades så att det kom att tillgodose hundägarnas intressen bättre än den

gällande bestämmelsen medger. Utskottet ansåg emellertid att frågan borde

närmare utredas genom Kungl. Maj :ts försorg, bl. a. med hänsyn till

att det fick anses önskvärt med så långt möjligt likartade bestämmelser i

lagen om tillsyn över hundar, i jaktlagen och i renbeteslagen såvitt gäller

rätt att döda annans hund. Denna synpunkt gör sig naturligtvis gällande

också beträffande föreliggande förslag om att veterinärbesiktning skall ske

innan polischefen enligt 3 § andra stycket lagen om tillsyn över hundar tar

ställning till frågan om det är nödvändigt att avliva en bitsk hund. Förslaget

synes därför böra övervägas samtidigt med att ifrågavarande bestämmelser

i jaktlagen och renbeteslagen överses.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen i anledning av motionerna I: 805 och

II: 922 som sin mening ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet

anfört beträffande obligatorisk veterinärbesiktning

innan polischef tar ställning till frågan om avlivande av

hund; samt

B. att motionerna i övrigt inte föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 28 oktober 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling bär närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s), Åkesson (fp),

Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp), Hansson (s) och fru

Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström

(s), Hedin (m), fröken Anderson (s), herrar Franzén i Träkumla (ep),

Olsson i Timrå (s) och Sellgren (fp).

ESSELTE AB. STHLM 69

914487

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:319 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om åtgärder till skydd för den medeltida miljön i Visby. a1 i texten