Utlåtande i anledning av motioner om skydd för bävrars boplatser. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 234 i första kammaren av herr Wanhainen och herr Olsson, Erik, och nr 262 i andra kammaren av herr Andersson i Storfors m. fl.
1969-10-28 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1969:49, Utlåtande i anledning av motioner om skydd för bävrars boplatser. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 234 i första kammaren av herr Wanhainen och herr Olsson, Erik, och nr 262 i andra kammaren av herr Andersson i Storfors m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969
1
Nr 49
Utlåtande i anledning av motioner om skydd för bävrars
boplatser.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 234 i första kammaren av herr Wanhainen och herr Olsson,
Erik, och nr 262 i andra kammaren av herr Andersson i Storfors m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att jaktstadgans paragraf 2 ändras på så sätt att bävrarnas boningar skyddas».
Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen inhämtat
utlåtande från statens naturvårdsverk. På begäran av utskottet har yttrande
därjämte avgivits av Svenska naturskyddsföreningen. Naturvårdsverket har till sitt
utlåtande fogat ett yttrande från Svenska jägareförbundet.
Gällande bestämmelser m. m.
I jaktstadgan den 3 juni 1938 ges bestämmelser om bland annat jaktutövning och
skydd av de vilda djuren. Genom kungörelse den 8- december 1967 (nr 769) om
ändring i jaktstadgan har denna med verkan från och med den 1 januari 1968 ändrats
i så betydande omfattning att man med fog kan tala om en ny jaktstadga. Underlaget
till de genomförda ändringarna i stadgan har varit 1949 års jaktutrednings
slutbetänkande »Jaktstadgan m. m.» (SOU 1966:46). De många sakliga nyheterna
i bestämmelserna bygger dock i åtskilliga fall inte bara på jaktutredningens betänkande
utan också på den opinion i viltvårdande och djurvänlig riktning som
kunnat avläsas i remissyttrandena över betänkandet. En av de viktigaste nyheterna
är reformeringen av fridlysningssystemet, vilken tillkommit efter hörande av riksdagen
(prop. 1967: 136, 3LU 1967: 52, rskr. 331). Numera gäller den ordningen
att alla vilda däggdjur och fåglar i princip är fridlysta och jakt endast tillåten under
bestämda jakttider.
De nya fridlysningsreglerna har intagits i 1 § i jaktstadgan och lyder. Vilda däggdjur
och fåglar äro fridlysta under tid som ej är allmän jakttid. — När djur är
fridlyst, är jakt efter djuret förbjuden, om annat ej följer av denna stadga. Enligt
särskilda bestämmelser i jaktstadgan får dock jakt ske även när det inte är allmän
jakttid, t. ex. licensjakt på älg, 13 §, samt hjort och rådjur, 14 §, jakt efter björn,
varg, järv eller lo, 15 §, jakt på hare för att förhindra harskador i trädgård för
yrkesmässig fruktodling och i plantskola, 18 §. I 19 § stadgas att om i annat fall
än som avses i bl. a nämnda paragrafer djur på grund av talrik förekomst eller av
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 49
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969
annan orsak är till avsevärd skada eller olägenhet eller till men för jaktvården, får
naturvårdsverket förlänga eller flytta medgiven allmän jakttid eller meddela tillstånd
till jakt under viss tid. — Orsakar visst djur avsevärd skada eller kan djuret
antagas vara farligt för människors säkerhet, får polismyndigheten låta avliva djuret
utan hinder av fridlysning.
I 2 § ges en annan viktig princip klart uttryckt, nämligen att stadgans bestämmelser
i tillämpliga delar även gäller i fråga om vilda däggdjurs och fåglars ungar samt
fåglarnas bon och ägg. Klart är således att bestämmelsen om fridlysning gäller
beträffande ungar, ägg och bon liksom också andra påbud i stadgan blir tillämpliga,
t. ex. de som reglerar jaktutövning, skottpengar m. m. eller som stadgar straff.
I 28 § 1 mom. stadgas att den som jagar, fångar eller dödar djur under tid då
djuret är fridlyst eller tager eller förstör fridlyst fågels ägg eller bo, dömes för olaga
jakt till böter eller fängelse i högst sex månader. — Är brottet att anse som grovt,
dömes till fängelse i högst ett år. — Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall
särskilt beaktas, om björn, varg, järv, lo, örn, älg, hjort eller rådjur eller annat sällsynt
eller värdefullt villebråd påskjutits, sårats, dödats eller fångats vid jakten eller
om jakten bedrivits vanemässigt eller i större omfattning.
I detta sammanhang må också erinras om bestämmelserna i 18 § jaktlagen om
kronans rätt till vissa djur. Bestämmelserna avser i första hand att ge ett ökat skydd
för vissa värdefulla eller sällsynta djurarter. Därför stadgas i 1 mom. av paragrafen
att vissa uppräknade djur, bl. a. björn, varg, järv, lo, och bäver, som dödas, fångas
eller anträffas som fallvilt skall tillfalla kronan oavsett vem som har jakträtten.
Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer kan dock förordna om
undantag från regeln.
Motionerna
I motionerna framhålles att bäverstammen i vårt land måste skyddas och bevaras.
Bävrarnas boplatser sägs vara sevärdheter och inslaget av bävrar i vår djurvärld
är värdefullt understryker motionärerna. De påpekar att det emellertid timat händelser
som minskat bävrarnas antal och vållat reaktioner. Sålunda har under vintern
1968/1969 bl. a. på en ort i landet en bäverdamm sprängts i luften med trolig död
för bäverhyddans invånare som följd. Det är därför enligt motionärernas mening
nödvändigt med sådan komplettering av 2 § jakstadgan att bävrarnas boningar
skyddas.
Bäverns förekomst i Sverige m. in.
Ur statens naturvårdsverks remissvar återges följande uppgifter om bävern samt
om olägenheter genom bäverdammar.
Bävern fridlystes i Sverige 1873 efter att stammen — såvitt man vet — utrotats
redan 1871. Först 1922 genomfördes en inplantering med bävrar som hämtades
från Norge. Denna början till restaurering av bäverstammen genomfördes i Jämtland
och följdes av flera lyckade försök i olika delar av landet, framför allt i Norrland
och Svealand. Den svenska bäverstammen beräknades 1940 uppgå till »flera
hundra individer».
Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969
3
1961 genomfördes en ny inventering. Även om viss osäkerhet vidlåder den då
redovisade beräkningen av antalet bävrar —■ ca 2 200 ■— framstår dock stammens
tillväxt såsom stor. Sedan 1961 har tillgången på bäver ökat ytterligare och det
torde finnas starkt fog för uppskattningen att stammen i dag är ungefär dubbelt så
stor som den 1961 redovisade. De starkaste koncentrationerna återfinns i västra
Svealand —• närmast i Värmlands, Örebro och västra delen av Kopparbergs län —
och i mellersta Norrland — närmast i Västernorrlands och Jämtlands län.
I takt med den ökade tillväxten har skadegörelse förekommit. Särskilt under de
senaste åren har antalet rapporterade skadetillfällen ökat. Skadorna består mest
av överdämda markområden och åverkan genom fällning av skog. I ett fall har
bävern t. ex. genom grävning av gångar i jordvallar orsakat svåra besvär vid ett
invallningsföretag.
Hittills har uppkomna olägenheter i huvudsak kunnat avhjälpas genom infångning
av skadegörande individer. Dessa har efter framförda önskemål härom disponerats
för utplantering inom andra områden. Endast i ett fall — det ovannämnda invallningsområdet
— har tillstånd lämnats för jakt efter skadegörande bäver. För att på
längre sikt eliminera de skador som motiverade avjagningen genomfördes därefter
inom det aktuella området omfattande åtgärder för att försämra bävermiljön. Verket
vill här nämna att prövningen för tillstånd till utplantering enligt KK den 6.12.1963
(nr 608) om utplantering av vilt m. m. numera är betydligt mera ingående än tidigare
på grund av de rapporterade skadorna.
Remissvaren
Statens naturvårdsverk, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska jägareförbundet
tillstyrker bifall till motionerna.
Inom Svenska jägareförbundet har under våren 1969 frågan om skydd för bävrarnas
boplatser aktualiserats på grund av framställningar från Skaraborgs läns
jaktvårdsförening och Värmlands läns jaktvårdsförbund med samma syfte som
förevarande motioner. Förbundet uttalar följande uppfattning i frågan.
Bävern är för sin existens beroende av såväl sina hyddor eller hålor som sina ofta
långt från boplatsen belägna dammar. Vid flera tillfällen har inträffat, att sådan
skada gjorts på dessa anläggningar, att det kan förmodas att de berörda bävrarna
dukat under av brist på föda. För att hindra sådan skadegörelse bör enligt Jägareförbundets
uppfattning ifrågavarande paragraf kompletteras att gälla även fridlysta
däggdjurs bon samt bäverns dammbyggnader. — Syftet med det nuvarande stadgandet
måste vara en utvidgning av det skydd som de vuxna däggdjuren och fåglarna
åtnjuter. När de icke är tillåtna för jakt, får varken deras ungar, bon eller ägg
dödas, skadas respektive insamlas. Man torde emellertid vara lagligen oförhindrad
att när som helst förstöra en bäverhydda eller -damm liksom ett björnide eller ett
grävlinggryt trots att bävern är totalfredad och varken björn eller grävling är lovliga
under hela året. Sådan förstöring torde ofta indirekt medföra de berörda djurens
död, men bevissvårigheterna torde regelmässigt vara sådana att åtal knappast kan
väckas med stöd av 3 § JS eller på grund av brott mot gällande fridlysning. Med
den grundsyn som numera är allmänt accepterad inom jakten, viltvården och djurskyddet
är dessa förhållanden otillfredsställande. För att komma till rätta med dem
synes det nödvändigt att kriminalisera bo- och dammförstöring. — I fråga om bäver
kan det emellertid i vissa fall vara nödvändigt att riva olämpligt belägna dammar.
Exempelvis kan en damm medföra att stora arealer odlad mark översvämmas, vägbankar
undermineras m. m. I sådana fall torde det vara lämpligt att den lokala
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969
polismyndigheten, efter samråd med länsjaktvårdsföreningen, har rätt att fatta beslut
om dammens förstöring och föranstalta om åtgärdens utförande.
Under åberopande av det anförda förordar Jägareförbundet att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär följande kompletteringar i 2 och 19 §§ jaktstadgan.
2 § Denna stadga gäller i tillämpliga delar även i fråga om vilda däggdjurs och
fåglars bon och ungar samt fåglarnas ägg ävensom, i fråga om bäver, djurets dammbyggnader.
19 § andra stycket. Orsakar visst djur avsevärd skada eller kan djuret antagas
vara farligt för människors säkerhet, får polismyndigheten låta avliva djuret eller
förstöra dess bo eller beträffande bäver riva dess dammbyggnader utan hinder av
gällande fridlysning.
Efter att ha redovisat de uppgifter om förekomsten av bävrar och bävrarnas
skadegörelse, vilka intagits ovan under rubriken »Bäverns förekomst i Sverige
m. m.» anför statens naturvårdsverk att det har sig bekant att s. k. släpp i bäverdammar
företagits på flera håll. Dessa manuellt företagna avtappningar av vatten
har emellertid ägt rum under vår och sommarmånaderna för att vid rådande högvatten
förhindra översvämning av vägar eller andra anläggningar. Dessa åtgärder
har knappast inverkat menligt på bävertillgången och har i varje fall inte resulterat
i att några bävrar omkommit. Från några vägförvaltningar och länsjaktvårdsföreningar
har behovet av denna möjlighet till snabbt ingripande starkt understrukits.
Verket framhåller emellertid att följderna av en åtgärd som den i motionerna beskrivna
är av helt annan karaktär därigenom att möjligheterna att överleva för ett
bäversamhälle som under höst eller vinter får sin dammbyggnad raserad är mycket
begränsade. Anledningen härtill är att de övervintrande bävrarna i hög grad är
beroende av de temperaturförhållanden som råder under isen, där bävrarna vistas
under hela vintern och där matförråden förvaras. Även om bävrarna vid den aktuella
sprängningen inte kom till direkt skada är det därför sannolikt att dammens alla
bävrar ändock orsakades lidande och att flertalet omkom. Med hänsyn till att händelser
i likhet med den angivna kan befaras bli aktuella i större omfattning då tillgången
på bäver ökar och då det synes osannolikt att förövaren kan ställas till
ansvar för olaga jakt enligt jaktstadgans gällande lydelse, anser verket det angeläget
att stadgan ges sådan ändrad text att förbud mot förstörelse av däggdjursbon klart
framgår i likhet med vad som gäller för fåglars bon. Sådan förbud bör sålunda avse
inte endast skydd för bävrarnas bon utan även för alla andra däggdjursbon som
kan ifrågakomma och bör gälla under all annan tid än allmän jakttid. Med hänsyn
till bäverns speciella bobyggnadsteknik bör skyddet avse även bävrarnas dammbyggnader.
För att ge möjlighet till snabbt ingripande i fall av påtaglig olägenhet
bör en sådan skyddsbestämmelse kompletteras med möjlighet till dispens. Åberopande
det anförda tillstyrker naturvårdsverket i likhet med Svenska jägareförbundet
motionerna och föreslår
att 2 § jaktstadgan ges sådan lydelse att stadgan även gäller »däggdjurens bon
ävensom bäverdammar»,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969
5
att 19 § jaktstadgan kompletteras så att polismyndigheten får »låta förstöra bo
eller bäverdamm då det oundgängligen behövs för att hindra avsevärd skada»
samt att 28 § jaktstadgan ändras i enlighet med förslaget till 2 §.
Svenska naturskyddsföreningen erinrar om att bävern är fridlyst och att artens
behov av skydd ytterligare understryks genom dess inplacering i 18 § jaktlagen.
Många rapporter som inkommit under de senaste åren tyder på att bäverstammarna,
åtminstone lokalt, under 1960-talet uppvisat starka uppgångar. Det har även ställvis
resulterat i rapporter om skador i större eller mindre omfattning. Föreningen anser,
att detta faktum inte på något sätt motiverar ett minskat skydd för bävern och instämmer
varmt i den i motionen framförda åsikten om den svenska bäverstammens
behov av skydd. Förslaget att detta utökas att omfatta även artens boplatser anser
föreningen vara utmärkt. Föreningen uttrycker i sammanhanget ett starkt stöd för
principresonemanget, att det vid en fridlysning ofta är otillfredsställande med skydd
enbart för en viss växt- eller djurart. Boplatser eller kanske t. o. m. hela biotoper
kan ofta vara i starkt behov av skydd, om den genomförda fridlysningen skall få
avsedd effekt. Avslutningsvis nämner föreningen, att överläggningar startats i avsikt
att under vintern 1969—1970 genomföra en riksomfattande inventering av den
svenska bäverstammens storlek. Målet är, att denna inventering också skall söka
kartlägga omfattningen av eventuella skador.
Utskottet
Enligt 2 § jaktstadgan gäller stadgans bestämmelser om bl. a. fridlysning, jaktutövning
och straff också i fråga om vilda däggdjurs och fåglars ungar samt fåglarnas
bon och ägg.
I motionerna anförs att det förekommit att en bäverdamm sprängts med trolig
död för bäverhyddans invånare som följd. Med hänsyn till att inslaget av bävrar
1 vår djurvärld är värdefullt hemställer motionärerna om sådan komplettering av
2 § jaktstadgan att bävrarnas boningar skyddas.
Bävern är för sin existens beroende av såväl sina hyddor eller hålor som sina
dammar, vilka ofta kan ligga långt från boplatsen. Naturvårdsverket framhåller
i sitt remissvar att händelser liknande den som motionärerna angivit kan väntas
bli aktuella i större omfattning då tillgången på bäver ökar. I likhet med remissorganen
delar utskottet därför motionärernas uppfattning att den svenska bäverstammens
behov av skydd bör utökas att omfatta även artens boplatser och dammbyggnader.
Detta torde såsom motionärerna föreslagit lämpligen kunna ske genom
komplettering av 2 § jaktstadgan samt en däremot svarande ändring i 28 § jaktstadgan.
Emellertid kan det i vissa fall vara nödvändigt att vidta åtgärder med
bäverdammar för att förhindra översvämning av odlad mark, vägar eller andra
anläggningar. Skyddsbestämmelsen synes därför böra kompletteras med möjlighet
till dispens. Detta kan såsom naturvårdsverket föreslagit ske genom ett tillägg till
19 § jaktstadgan om att polismyndigheten får »låta förstöra bo eller bäverdamm
då det oundgängligen behövs för att hindra avsevärd skada».
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 är 1969
Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.
Utskottet hemställer
A. att riksdagen i anledning av motionerna 1:234 och 11:262
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet ovan
anfört; samt
B. att motionerna i övrigt inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 28 oktober 1969
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s), Åkesson (fp), Ebbe
Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp), Hansson (s) och fru Landberg (s);
från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström (s), Tobé
(fp), Hedin (m), fröken Anderson (s) och herr Franzén i Träkumla (ep).
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1969:320 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om skydd för bävrars boplatser. a1 i texten