Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om skydd för bävrars boplatser. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 234 i första kammaren av herr Wanhainen och herr Olsson, Erik, och nr 262 i andra kammaren av herr Andersson i Storfors m. fl.

1969-10-28 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:49, Utlåtande i anledning av motioner om skydd för bävrars boplatser. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 234 i första kammaren av herr Wanhainen och herr Olsson, Erik, och nr 262 i andra kammaren av herr Andersson i Storfors m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

1

Nr 49

Utlåtande i anledning av motioner om skydd för bävrars

boplatser.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 234 i första kammaren av herr Wanhainen och herr Olsson,

Erik, och nr 262 i andra kammaren av herr Andersson i Storfors m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att jaktstadgans paragraf 2 ändras på så sätt att bävrarnas boningar skyddas».

Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen inhämtat

utlåtande från statens naturvårdsverk. På begäran av utskottet har yttrande

därjämte avgivits av Svenska naturskyddsföreningen. Naturvårdsverket har till sitt

utlåtande fogat ett yttrande från Svenska jägareförbundet.

Gällande bestämmelser m. m.

I jaktstadgan den 3 juni 1938 ges bestämmelser om bland annat jaktutövning och

skydd av de vilda djuren. Genom kungörelse den 8- december 1967 (nr 769) om

ändring i jaktstadgan har denna med verkan från och med den 1 januari 1968 ändrats

i så betydande omfattning att man med fog kan tala om en ny jaktstadga. Underlaget

till de genomförda ändringarna i stadgan har varit 1949 års jaktutrednings

slutbetänkande »Jaktstadgan m. m.» (SOU 1966:46). De många sakliga nyheterna

i bestämmelserna bygger dock i åtskilliga fall inte bara på jaktutredningens betänkande

utan också på den opinion i viltvårdande och djurvänlig riktning som

kunnat avläsas i remissyttrandena över betänkandet. En av de viktigaste nyheterna

är reformeringen av fridlysningssystemet, vilken tillkommit efter hörande av riksdagen

(prop. 1967: 136, 3LU 1967: 52, rskr. 331). Numera gäller den ordningen

att alla vilda däggdjur och fåglar i princip är fridlysta och jakt endast tillåten under

bestämda jakttider.

De nya fridlysningsreglerna har intagits i 1 § i jaktstadgan och lyder. Vilda däggdjur

och fåglar äro fridlysta under tid som ej är allmän jakttid. — När djur är

fridlyst, är jakt efter djuret förbjuden, om annat ej följer av denna stadga. Enligt

särskilda bestämmelser i jaktstadgan får dock jakt ske även när det inte är allmän

jakttid, t. ex. licensjakt på älg, 13 §, samt hjort och rådjur, 14 §, jakt efter björn,

varg, järv eller lo, 15 §, jakt på hare för att förhindra harskador i trädgård för

yrkesmässig fruktodling och i plantskola, 18 §. I 19 § stadgas att om i annat fall

än som avses i bl. a nämnda paragrafer djur på grund av talrik förekomst eller av

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 49

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

annan orsak är till avsevärd skada eller olägenhet eller till men för jaktvården, får

naturvårdsverket förlänga eller flytta medgiven allmän jakttid eller meddela tillstånd

till jakt under viss tid. — Orsakar visst djur avsevärd skada eller kan djuret

antagas vara farligt för människors säkerhet, får polismyndigheten låta avliva djuret

utan hinder av fridlysning.

I 2 § ges en annan viktig princip klart uttryckt, nämligen att stadgans bestämmelser

i tillämpliga delar även gäller i fråga om vilda däggdjurs och fåglars ungar samt

fåglarnas bon och ägg. Klart är således att bestämmelsen om fridlysning gäller

beträffande ungar, ägg och bon liksom också andra påbud i stadgan blir tillämpliga,

t. ex. de som reglerar jaktutövning, skottpengar m. m. eller som stadgar straff.

I 28 § 1 mom. stadgas att den som jagar, fångar eller dödar djur under tid då

djuret är fridlyst eller tager eller förstör fridlyst fågels ägg eller bo, dömes för olaga

jakt till böter eller fängelse i högst sex månader. — Är brottet att anse som grovt,

dömes till fängelse i högst ett år. — Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall

särskilt beaktas, om björn, varg, järv, lo, örn, älg, hjort eller rådjur eller annat sällsynt

eller värdefullt villebråd påskjutits, sårats, dödats eller fångats vid jakten eller

om jakten bedrivits vanemässigt eller i större omfattning.

I detta sammanhang må också erinras om bestämmelserna i 18 § jaktlagen om

kronans rätt till vissa djur. Bestämmelserna avser i första hand att ge ett ökat skydd

för vissa värdefulla eller sällsynta djurarter. Därför stadgas i 1 mom. av paragrafen

att vissa uppräknade djur, bl. a. björn, varg, järv, lo, och bäver, som dödas, fångas

eller anträffas som fallvilt skall tillfalla kronan oavsett vem som har jakträtten.

Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer kan dock förordna om

undantag från regeln.

Motionerna

I motionerna framhålles att bäverstammen i vårt land måste skyddas och bevaras.

Bävrarnas boplatser sägs vara sevärdheter och inslaget av bävrar i vår djurvärld

är värdefullt understryker motionärerna. De påpekar att det emellertid timat händelser

som minskat bävrarnas antal och vållat reaktioner. Sålunda har under vintern

1968/1969 bl. a. på en ort i landet en bäverdamm sprängts i luften med trolig död

för bäverhyddans invånare som följd. Det är därför enligt motionärernas mening

nödvändigt med sådan komplettering av 2 § jakstadgan att bävrarnas boningar

skyddas.

Bäverns förekomst i Sverige m. in.

Ur statens naturvårdsverks remissvar återges följande uppgifter om bävern samt

om olägenheter genom bäverdammar.

Bävern fridlystes i Sverige 1873 efter att stammen — såvitt man vet — utrotats

redan 1871. Först 1922 genomfördes en inplantering med bävrar som hämtades

från Norge. Denna början till restaurering av bäverstammen genomfördes i Jämtland

och följdes av flera lyckade försök i olika delar av landet, framför allt i Norrland

och Svealand. Den svenska bäverstammen beräknades 1940 uppgå till »flera

hundra individer».

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

3

1961 genomfördes en ny inventering. Även om viss osäkerhet vidlåder den då

redovisade beräkningen av antalet bävrar —■ ca 2 200 ■— framstår dock stammens

tillväxt såsom stor. Sedan 1961 har tillgången på bäver ökat ytterligare och det

torde finnas starkt fog för uppskattningen att stammen i dag är ungefär dubbelt så

stor som den 1961 redovisade. De starkaste koncentrationerna återfinns i västra

Svealand —• närmast i Värmlands, Örebro och västra delen av Kopparbergs län —

och i mellersta Norrland — närmast i Västernorrlands och Jämtlands län.

I takt med den ökade tillväxten har skadegörelse förekommit. Särskilt under de

senaste åren har antalet rapporterade skadetillfällen ökat. Skadorna består mest

av överdämda markområden och åverkan genom fällning av skog. I ett fall har

bävern t. ex. genom grävning av gångar i jordvallar orsakat svåra besvär vid ett

invallningsföretag.

Hittills har uppkomna olägenheter i huvudsak kunnat avhjälpas genom infångning

av skadegörande individer. Dessa har efter framförda önskemål härom disponerats

för utplantering inom andra områden. Endast i ett fall — det ovannämnda invallningsområdet

— har tillstånd lämnats för jakt efter skadegörande bäver. För att på

längre sikt eliminera de skador som motiverade avjagningen genomfördes därefter

inom det aktuella området omfattande åtgärder för att försämra bävermiljön. Verket

vill här nämna att prövningen för tillstånd till utplantering enligt KK den 6.12.1963

(nr 608) om utplantering av vilt m. m. numera är betydligt mera ingående än tidigare

på grund av de rapporterade skadorna.

Remissvaren

Statens naturvårdsverk, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska jägareförbundet

tillstyrker bifall till motionerna.

Inom Svenska jägareförbundet har under våren 1969 frågan om skydd för bävrarnas

boplatser aktualiserats på grund av framställningar från Skaraborgs läns

jaktvårdsförening och Värmlands läns jaktvårdsförbund med samma syfte som

förevarande motioner. Förbundet uttalar följande uppfattning i frågan.

Bävern är för sin existens beroende av såväl sina hyddor eller hålor som sina ofta

långt från boplatsen belägna dammar. Vid flera tillfällen har inträffat, att sådan

skada gjorts på dessa anläggningar, att det kan förmodas att de berörda bävrarna

dukat under av brist på föda. För att hindra sådan skadegörelse bör enligt Jägareförbundets

uppfattning ifrågavarande paragraf kompletteras att gälla även fridlysta

däggdjurs bon samt bäverns dammbyggnader. — Syftet med det nuvarande stadgandet

måste vara en utvidgning av det skydd som de vuxna däggdjuren och fåglarna

åtnjuter. När de icke är tillåtna för jakt, får varken deras ungar, bon eller ägg

dödas, skadas respektive insamlas. Man torde emellertid vara lagligen oförhindrad

att när som helst förstöra en bäverhydda eller -damm liksom ett björnide eller ett

grävlinggryt trots att bävern är totalfredad och varken björn eller grävling är lovliga

under hela året. Sådan förstöring torde ofta indirekt medföra de berörda djurens

död, men bevissvårigheterna torde regelmässigt vara sådana att åtal knappast kan

väckas med stöd av 3 § JS eller på grund av brott mot gällande fridlysning. Med

den grundsyn som numera är allmänt accepterad inom jakten, viltvården och djurskyddet

är dessa förhållanden otillfredsställande. För att komma till rätta med dem

synes det nödvändigt att kriminalisera bo- och dammförstöring. — I fråga om bäver

kan det emellertid i vissa fall vara nödvändigt att riva olämpligt belägna dammar.

Exempelvis kan en damm medföra att stora arealer odlad mark översvämmas, vägbankar

undermineras m. m. I sådana fall torde det vara lämpligt att den lokala

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

polismyndigheten, efter samråd med länsjaktvårdsföreningen, har rätt att fatta beslut

om dammens förstöring och föranstalta om åtgärdens utförande.

Under åberopande av det anförda förordar Jägareförbundet att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t begär följande kompletteringar i 2 och 19 §§ jaktstadgan.

2 § Denna stadga gäller i tillämpliga delar även i fråga om vilda däggdjurs och

fåglars bon och ungar samt fåglarnas ägg ävensom, i fråga om bäver, djurets dammbyggnader.

19 § andra stycket. Orsakar visst djur avsevärd skada eller kan djuret antagas

vara farligt för människors säkerhet, får polismyndigheten låta avliva djuret eller

förstöra dess bo eller beträffande bäver riva dess dammbyggnader utan hinder av

gällande fridlysning.

Efter att ha redovisat de uppgifter om förekomsten av bävrar och bävrarnas

skadegörelse, vilka intagits ovan under rubriken »Bäverns förekomst i Sverige

m. m.» anför statens naturvårdsverk att det har sig bekant att s. k. släpp i bäverdammar

företagits på flera håll. Dessa manuellt företagna avtappningar av vatten

har emellertid ägt rum under vår och sommarmånaderna för att vid rådande högvatten

förhindra översvämning av vägar eller andra anläggningar. Dessa åtgärder

har knappast inverkat menligt på bävertillgången och har i varje fall inte resulterat

i att några bävrar omkommit. Från några vägförvaltningar och länsjaktvårdsföreningar

har behovet av denna möjlighet till snabbt ingripande starkt understrukits.

Verket framhåller emellertid att följderna av en åtgärd som den i motionerna beskrivna

är av helt annan karaktär därigenom att möjligheterna att överleva för ett

bäversamhälle som under höst eller vinter får sin dammbyggnad raserad är mycket

begränsade. Anledningen härtill är att de övervintrande bävrarna i hög grad är

beroende av de temperaturförhållanden som råder under isen, där bävrarna vistas

under hela vintern och där matförråden förvaras. Även om bävrarna vid den aktuella

sprängningen inte kom till direkt skada är det därför sannolikt att dammens alla

bävrar ändock orsakades lidande och att flertalet omkom. Med hänsyn till att händelser

i likhet med den angivna kan befaras bli aktuella i större omfattning då tillgången

på bäver ökar och då det synes osannolikt att förövaren kan ställas till

ansvar för olaga jakt enligt jaktstadgans gällande lydelse, anser verket det angeläget

att stadgan ges sådan ändrad text att förbud mot förstörelse av däggdjursbon klart

framgår i likhet med vad som gäller för fåglars bon. Sådan förbud bör sålunda avse

inte endast skydd för bävrarnas bon utan även för alla andra däggdjursbon som

kan ifrågakomma och bör gälla under all annan tid än allmän jakttid. Med hänsyn

till bäverns speciella bobyggnadsteknik bör skyddet avse även bävrarnas dammbyggnader.

För att ge möjlighet till snabbt ingripande i fall av påtaglig olägenhet

bör en sådan skyddsbestämmelse kompletteras med möjlighet till dispens. Åberopande

det anförda tillstyrker naturvårdsverket i likhet med Svenska jägareförbundet

motionerna och föreslår

att 2 § jaktstadgan ges sådan lydelse att stadgan även gäller »däggdjurens bon

ävensom bäverdammar»,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

5

att 19 § jaktstadgan kompletteras så att polismyndigheten får »låta förstöra bo

eller bäverdamm då det oundgängligen behövs för att hindra avsevärd skada»

samt att 28 § jaktstadgan ändras i enlighet med förslaget till 2 §.

Svenska naturskyddsföreningen erinrar om att bävern är fridlyst och att artens

behov av skydd ytterligare understryks genom dess inplacering i 18 § jaktlagen.

Många rapporter som inkommit under de senaste åren tyder på att bäverstammarna,

åtminstone lokalt, under 1960-talet uppvisat starka uppgångar. Det har även ställvis

resulterat i rapporter om skador i större eller mindre omfattning. Föreningen anser,

att detta faktum inte på något sätt motiverar ett minskat skydd för bävern och instämmer

varmt i den i motionen framförda åsikten om den svenska bäverstammens

behov av skydd. Förslaget att detta utökas att omfatta även artens boplatser anser

föreningen vara utmärkt. Föreningen uttrycker i sammanhanget ett starkt stöd för

principresonemanget, att det vid en fridlysning ofta är otillfredsställande med skydd

enbart för en viss växt- eller djurart. Boplatser eller kanske t. o. m. hela biotoper

kan ofta vara i starkt behov av skydd, om den genomförda fridlysningen skall få

avsedd effekt. Avslutningsvis nämner föreningen, att överläggningar startats i avsikt

att under vintern 1969—1970 genomföra en riksomfattande inventering av den

svenska bäverstammens storlek. Målet är, att denna inventering också skall söka

kartlägga omfattningen av eventuella skador.

Utskottet

Enligt 2 § jaktstadgan gäller stadgans bestämmelser om bl. a. fridlysning, jaktutövning

och straff också i fråga om vilda däggdjurs och fåglars ungar samt fåglarnas

bon och ägg.

I motionerna anförs att det förekommit att en bäverdamm sprängts med trolig

död för bäverhyddans invånare som följd. Med hänsyn till att inslaget av bävrar

1 vår djurvärld är värdefullt hemställer motionärerna om sådan komplettering av

2 § jaktstadgan att bävrarnas boningar skyddas.

Bävern är för sin existens beroende av såväl sina hyddor eller hålor som sina

dammar, vilka ofta kan ligga långt från boplatsen. Naturvårdsverket framhåller

i sitt remissvar att händelser liknande den som motionärerna angivit kan väntas

bli aktuella i större omfattning då tillgången på bäver ökar. I likhet med remissorganen

delar utskottet därför motionärernas uppfattning att den svenska bäverstammens

behov av skydd bör utökas att omfatta även artens boplatser och dammbyggnader.

Detta torde såsom motionärerna föreslagit lämpligen kunna ske genom

komplettering av 2 § jaktstadgan samt en däremot svarande ändring i 28 § jaktstadgan.

Emellertid kan det i vissa fall vara nödvändigt att vidta åtgärder med

bäverdammar för att förhindra översvämning av odlad mark, vägar eller andra

anläggningar. Skyddsbestämmelsen synes därför böra kompletteras med möjlighet

till dispens. Detta kan såsom naturvårdsverket föreslagit ske genom ett tillägg till

19 § jaktstadgan om att polismyndigheten får »låta förstöra bo eller bäverdamm

då det oundgängligen behövs för att hindra avsevärd skada».

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 är 1969

Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen i anledning av motionerna 1:234 och 11:262

som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet ovan

anfört; samt

B. att motionerna i övrigt inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 oktober 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s), Åkesson (fp), Ebbe

Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp), Hansson (s) och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström (s), Tobé

(fp), Hedin (m), fröken Anderson (s) och herr Franzén i Träkumla (ep).

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:320 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om skydd för bävrars boplatser. a1 i texten