Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående förvaltning och underhåll av s. k. grönområden. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 296 i första kammaren av fru Lindström m. fl. och nr 328 i andra kammaren av herr Björk i Påarp m. fl.

1969-10-28 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:50, Utlåtande i anledning av motioner angående förvaltning och underhåll av s. k. grönområden. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 296 i första kammaren av fru Lindström m. fl. och nr 328 i andra kammaren av herr Björk i Påarp m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969

1

Nr 50

Utlåtande i anledning av motioner angående förvaltning och

underhåll av s. k. grönområden.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 296 i första kammaren av fru Lindström

m. fl. och nr 328 i andra kammaren av herr Björk i Påarp m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om utredning —- genom

komplettering av direktiven till bygglagutredningen eller på annat lämpligt

sätt — av de i det föregående berörda frågorna».

Motionerna syftar till tillskapandet av bestämmelser rörande förvaltning

och underhåll av s. 1c. grönområden.

Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen

inhämtat utlåtanden från statens planverk, lantmäteristyrelsen och

statens naturvårdsverk. På begäran av utskottet har yttranden därjämte

avgivits av Svenska kommunförbundet och Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF).

Lantmäteristyrelsen har bifogat yttranden från överlantmätarna i Stockholms,

Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens län.

Gällande bestämmelser

Uttrycket grönområde brukar användas för att beteckna mark som i olika

planer avsetts att lämnas helt eller i huvudsak obebyggd för att kunna utnyttjas

som strövområden, badplatser, fritidsområden, parker m. m. Grönområdena

är av skiftande omfattning och karaktär och de syften de skall

tillgodose varierar. Vissa områden är av betydelse endast för en bebyggelsegrupp

medan andra är av regionalt intresse eller i vissa fall av riksintresse.

Frågan om förvaltning och underhåll av grönområden är ofullständigt

reglerad. De tillämpliga bestämmelserna återfinns på flera olika områden

och har i allmänhet i första hand till syfte att reglera frågor av annan art.

Beträffande stadsplan föreskrivs i bgggnadslagen den 30 juni 1947 att

den skall utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda

områden som ingår i planen, bl. a. gator, torg, parker och andra allmänna

platser (25 §). Underhållet av gata eller annan allmän plats åvilar kommunen

(74 samt 105—106 §§).

Inom byggnadsplanelagt område har kommunen i princip inte något motsvarande

ansvar. Kommunen är således inte ansvarig för genomförande av

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 50

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969

byggnadsplan såvitt avser vägar och allmänna platser. Det tillkommer i

princip markägarna själva att anlägga och underhålla dessa. För detta ändamål

kan länsstyrelsen enligt 3 kap. i lagen den 3 september 1939 om enskilda

vägar förordna, att fastighetsägarna inom planområdet skall bilda en

vägförening. Ärendet handläggs därefter vid förrättning under ledning av

särskilt förordnad förrättningsman. Lagen förutsätter inte att vägförening

alltid skall komma till stånd inom byggnadsplanelagt område utan utgår

från att frågan skall avgöras efter en lämplighetsprövning med hänsyn till

behovet i det särskilda fallet. Vägföreningar har kommit till stånd inom ett

stort antal byggnadsplaneområden. Vägförenings uppgift är i första hand

att svara för väghållningen inom föreningens område. Om det emellertid

finns mark som i byggnadsplan avsetts till annan allmän plats än väg skall

föreningens väghållning omfatta även iordningställande och underhåll av

dylik plats. Föreningen täcker sina kostnader genom att uttaga bidrag från

de i föreningen ingående fastigheterna, vanligen i relation till deras taxeringsvärden.

Länsstyrelsen har vissa kontrollmöjligheter gentemot vägföreningarna.

Av intresse i sammanhanget är också lagen den 16 december 1966 om

vissa gemensamhetsanläggningar. Lagen har till syfte att reglera frågor

om samverkan för utförande, underhåll och drift av anläggningar, som är

av stadigvarande betydelse för fastigheterna. Som exempel anges i förslaget

parkeringsanläggningar, förbindelseleder, gårdsutrymmen, lekplatser, anordningar

till skydd mot grundvatten, ledningar, värmeanläggningar och

tvättstugor. Med den angivna inskränkningen av tillämpningsområdet till

anläggningar är utrymmet för att tillämpa lagen beträffande grönområden

begränsat. Lagen gäller vidare inte anläggning för vattenförsörjning eller

avlopp och inte heller anläggning, vars inrättande gemensamt för två eller

flera fastigheter kan enligt särskilda bestämmelser prövas av domstol eller

annan myndighet. Detta innebär bl. a. att lagen normalt inte kan omfatta

väg eller parkområde som kan inrättas eller iordningställas enligt lagen om

enskilda vägar. Däremot torde exempelvis användningen av strandområden

som bad- eller båtplatser för fastigheter inom och utom planområde kunna

regleras med stöd av lagen.

För förvaltning av grönområden kan i vissa fall lagen den 13 juni 1921

om förvaltning av bgsamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter (bysamfällighetslagen) komma i fråga. Lagen reglerar formerna

för förvaltning av ägor och rättigheter, som är samfällda för två eller

flera fastigheter med i övrigt skilda ägor. I främsta rummet kommer därvid

i betraktande mark, som vid skifte eller annan delning undantagits för gemensamt

behov eller uteslutits från delningen. Lagen kan -säd exploatering

göras tillämplig på så sätt att parkområdena vid avstyckning av tomtplatserna

inom planområdet undantas som samfällda.

Beträffande grönområden som ingår i översiktlig planering (regionplan

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969

3

och generalplan) finns inga bestämmelser i byggnadslagstiftningen. Regionplaner

och fastställda generalplaner kommer till stånd i mycket liten omfattning.

I stor utsträckning sker den översiktliga planeringen genom planer

helt vid sidan av de lagreglerade planinstituten.

Bland rättsmedel som kan tillgripas för att genomföra översiktliga planer

i fråga om friområden är bestämmelserna i 7—12 §§ i naturvårdslagen den

11 december 196i om naturreservat av särskilt intresse. Naturreservat kan

inrättas bl. a. för att tillgodose allmänhetens friluftsliv. Inskränkningar i

markägarens förfoganderätt kan föreskrivas i en råd olika hänseenden och

markägaren kan också åläggas att tåla att vissa anordningar anläggs och

att åtgärder såsom gallring, röjning, slåtter, plantering etc. vidtas. Länsstyrelsen

har att utse den som skall utföra vården och förvaltningen av naturreservat

såvida inte marken ägs av kronan, i vilket fall särskilda regler

gäller.

Motionerna

I motionerna erinrar man om det pågående riksplaneringsarbetet och

framhåller att länen samtidigt engagerar sig i regionplaner. Dessa parallella

verksamheter förutsätter enligt motionärerna att det finns en livlig kommunikation

mellan planerarna på olika nivåer. När emellertid riksplaneringens

intentioner ännu inte är fullt kända måste regionplaneorgan, kommuner,

länsarkitekter och lantmätare, på egen hand söka bedöma vad den

nya markpolitiken kan tänkas komma att kräva av dispositioner för respektive

bebyggelse-, näringslivs- och rekreationsändamål. Av försiktighetsskäl

väljer man då gärna så vida ramar för planeringen att de ger samhället

manöverutrymme för framtiden. Denna strävan medför emellertid, heter det

i motionerna, åratals osäkerhet för enskilda markägare som inte får besked

exempelvis huruvida en avstyckning kommer att medges eller ett byggnadsförbud

fortfarande kommer att gälla. Rättsverkningarna av de många olika

slags planer, som uppgörs för markanvändningen, är enligt motionärerna

alltjämt i stor utsträckning outredda.

Vid utarbetandet av direktiven för bygglagutredningen har man enligt

vad i motionerna anförs förbigått ett viktigt problem, nämligen frågan om

förvaltningen och underhållet av grönområden. Många stora sammanhängande

markområden markeras enligt motionärerna i regionplaner numera

som grönområden. Vid detaljplaneringen inom kommunerna har ägarna vidare

fått avstå talrika markbitar till grönområden. Ibland har detta skett

genom köp av stat, kommun, stiftelser eller dylikt men oftast har ägarna

utan ersättning nödgats godta ett kollektivt intrång på sin mark av medmänniskor

som sportar, campar, badar och nöter på markens vegetation

och djurliv. Samhällets resurser kan enligt vad som anförs i motionerna

aldrig bli tillräckliga för att tätortsbefolkningens behov av strövområden och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969

orörd natur skall fyllas genom köp. Större delen av grönområdena befinner

sig och kommer därför förmodligen även framdeles att befinna sig i enskild

ägo. Därmed anmäler sig frågan om hur underhållet av dessa landskapsdelar

skall garanteras. Ett grönområde blir oanvändbart för friluftslivet om

det får växa igen eller förfalla. Oersättliga naturvärden kan på det sättet försvinna.

De många smärre grönområdena från ett par hektar till några tiotal

hektar är enligt vad som anförs i motionerna för små för att delta i rationell

skogsvård, och ägarnas egen arbetskraft och ekonomi förslår ofta inte för

att hindra markerna att växa igen och att hålla undan nedskräpningen av

besökare.

Motionärerna menar att jämsides med att planeringsexperterna och lantmäteriväsendet

f. n. utlägger mängder av grönområden i region- och byggnadsplaner

bör formerna för dessa områdens omedelbara och framtida förvaltning

i de fall där samhället inte självt har råd att överta ägandet och

ansvaret skyndsamt utredas. Även kostnadsfördelningen mellan samhället

och de enskilda markägarna bör därvid prövas. Ett speciellt arrangemang

sägs vara de exploateringsavtal som kommuner börjat erbjuda markägare

som vill avstycka tomter för försäljning. Som villkor för sin medverkan till

avstyckning och byggnadstillstånd kan en kommun ställa långtgående ekonomiska

krav på sådana markägare och krav på grönområden som kompensation

för den bebyggelse som medgives. Normer för sådana avtal med rimlig

kostnads- och ansvarsfördelning mellan avtalsparterna bör enligt motionärerna

kunna utarbetas av de sakkunniga. Men även nya typer av samfälligheter

bör kunna prövas för förvaltningen av grönområden och allmänna

platser. Möjligheten att vägföreningar inkluderar allmänna platser i sin

verksamhet behöver lyftas fram till en central uppgift och grönområdenas

vård och underhåll bör därvid bli en skyldighet som jämte kostnadsfördelningen

specificeras och regleras i lagstiftningen. Bysamfällighetslagen erbjuder

enligt motionärerna en annan anknytningspunkt.

Remissyttrandena

Statens planverk tillstyrker att de i motionerna berörda frågorna utreds

men ifrågasätter — med hänsyn till bygglagutredningens arbete och till en

planerad översyn av lagen om enskilda vägar — om särskild hemställan

från riksdagens sida är erforderlig. Statens naturvårdsverk finner det önskvärt

att frågor angående säkerställan och förvaltning av områden som vid

planeringen avsetts för naturvård och rörligt friluftsliv utreds. Detta bör

enligt verkets mening uppdras åt bygglagutredningen. Lantmäteristgrelsen

framhåller att innan en utredning kan ge resultat i föreslagna åtgärder

måste en kartläggning ske av de olika förekommande slagen av grönområden,

motiven för deras avsättande, avsedd utnyttjandekrets och nu gällande

förvaltningsregler. Först därefter kan bedömas i vilka avseenden brister

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969

föreligger. Lantmäteristyrelsen tillstyrker att en sådan kartläggning sker

och att bristerna i gällande bestämmelser analyseras. I vad mån en allmän

översyn skall ske av förevarande problematik eller punktåtgärder skall sättas

in torde få bedömas mot bakgrund av resultatet av en sådan kartläggning

och en diskussion av målsättningsfrågorna.

Svenska kommunförbundet avstyrker motionerna under hänvisning till

bygglagutredningens arbete. RLF anser att resultatet av detta arbete bör

avvaktas innan ställning tas till frågan om eventuell ytterligare utredning.

Statens planverk anmärker att lagstiftningen i fråga om detaljplanerna

bereder möjlighet till ordnande av underhåll av grönområden. Erfarenheten

har emellertid enligt verket visat att det ofta föreligger svårigheter, främst

av kostnadsskäl, för vägföreningarna att ta hand om grönområden på det

sätt som avsetts i planen. Det är också uppenbart att i plan redovisade grönområden

även i många andra fall inte får det underhåll som vore önskvärt

och lämpligt med tanke på dessa områdens betydelse. Även om samhället

i större utsträckning än hittills skulle kunna ta på sig ansvaret för underhållet

av grönområden måste dock antagas att detta även i fortsättningen

i stor utsträckning kommer att åvila fastighetsägarna. Det är i dessa fall

särskilt angeläget att formerna för grönområdenas förvaltning blir föremål

för utredning, varvid bl. a. bör undersökas möjligheterna att finna nya typer

av samfälligheter som kan handha denna uppgift.

Statens naturvårdsverk anför bl. a. att det i avvaktan på genomförandet

av översiktsplaneringens intentioner ofta uppkommer en period då skötseln

efter sätts, vilket är mycket otillfredsställande från naturvårdssynpunkl.

Bl. a. uppstår härvid stora svårigheter att bibehålla det öppna landskapet

inom trakter med vikande jordbruk. Naturvårdsverket, som har Kungl.

Maj:ts uppdrag att söka lösa hithörande frågor, har tagit initiativet till en

arbetsgrupp med representanter för naturvårdsverket, lantbruksstyrelsen,

skogsstyrelsen, Kommunförbundet och RLF. Gruppen söker för närvarande

finna lämpliga former för sådant öppethållande. Det vore, heter det i remissvaret,

önskvärt att kommunerna kunde åläggas att förvalta områden

av denna kategori. Endast beträffande områden som avsatts som naturreservat

kan frågan om förvaltning och skötsel för närvarande lösas och finns

medel tillgängliga. Naturvårdsverket påpekar att grönområden inom detaljplan

ofta förvaltas av väg- eller tomtägareförening, trots att dessa inte tillskapats

för att handha hithörande frågor. Då lämpliga former för dessa

förvaltningsuppgifter saknas får kommunerna här ofta ett betydande ansvar.

Lantmäteristyrelsen framhåller bl. a. att bättre möjligheter att åstadkomma

ändamålsenlig förvaltning och skötsel av grönområden kan åstadkommas

på olika vägar. Vid sidan av lagstiftningsåtgärder vill styrelsen särskilt

framhålla betydelsen av att grönområdena lokaliseras och utformas ändamålsenligt

vid planeringen. Denna måste grundas på kunskap om bl. a.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969

landskaps- och markförhållandena och det sätt på vilket dessa förhållanden

reagerar för ingrepp av olika slag. Vidare är det av stor vikt att planeringen

sker med tillräckligt beaktande av jord- och skogsbrukssynpunkter.

Detta får betydelse inte bara för möjligheterna att driva rationellt jord- och

skogsbruk utan även för landskapsvården. De övervägande arealerna av de

markområden som det här är fråga om torde också mycket väl kunna

nyttjas för jordbruk eller skogsbruk samtidigt som de tjänar friluftslivets

intressen. En samordning av planeringsinsatserna beträffande bl. a. bebyggelselokalisering,

naturvård, rörligt friluftsliv, jordbruk och skogsbruk är

med hänsyn till det anförda synnerligen angelägen. Styrelsen framhåller

också de fördelar som kan nås genom en nära samordning av planläggning

och plangenomförande. Om utredning av möjligheterna till plangenomförande

samordnas med planeringsarbetet kan utan tvivel bättre planlösningar

erhållas och genomförandet underlättas. Särskild betydelse får detta

vid översiktlig planering inom fritidssektorn, eftersom denna planering f. n.

oftast sker såsom informell planläggning utan stöd av byggnadslagen och

genomförandet alltså helt måste grundas på detaljplanering i ett senare led

eller på medel som anvisas i annan lagstiftning.

Efter att ha redogjort för de bestämmelser som gäller förvaltningen av

grönområden anför lantmäteristyrelsen att förvaltningsfrågorna inom ett

byggnadsplaneområde kan lösas genom skilda legala samverkansorgan.

Ofta måste flera sådana tillskapas inom ett och samma planområde. Vid sidan

härav förekommer dessutom ofta tomtägarföreningar eller liknande

frivilliga sammanslutningar. Det är ett framträdande önskemål att om möjligt

kunna få ett enda organ, som sköter så många nyttigheter som möjligt.

En förutsättning för att nyttigheterna bör förvaltas som en enhet är att de

betjänar ungefär samma krets av fastigheter. Som exempel nämns ett byggnadsplaneområde

med anläggningar för vatten och avlopp, båt- och badplatser,

vägar och grönområden, belägna inom eller utom planområdet.

Ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och enskilda när det gäller

upplåtelse och förvaltning av grönområden måste enligt lantmäteristyrelsens

mening, utfalla olika beroende på områdets art. De rättsliga medel som

står till förfogande för plangenomförande och förvaltning är också i viss

utsträckning utformade med hänsyn till detta. Enligt styrelsens uppfattning

är emellertid nuvarande lagstiftning på detta område behäftad med

påtagliga brister. Dessa har visat sig främst därigenom att reglerna för plangenomförandet

är splittrade och inte i alla delar ändamålsenligt avgränsade

och samordnade.

Lantmäteristyrelsen anför i fortsättningen bl. a. att kommunernas aktiva

medverkan ofta är av den största betydelse för plangenomförandet. Insatserna

kan vara av skilda slag. Styrelsen framhåller den stora betydelse som

exploateringsavtalen visat sig kunna ha för realiserandet av såväl de översiktliga

planerna som detaljplanerna. Det är vidare enligt styrelsens mening

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969

7

önskvärt med ökade kommunala insatser vid sidan av de statliga för förvärv

av mark för friluftslivets behov. Kommunernas förvärv bör därvid inriktas

på sådana områden främst i närheten av tätorterna och vid vissa

livligt frekventerade stränder där slitaget och nedskräpningen leder till

konflikter mellan markägare och friluftsfolk. Genom att tillskapa attraktiva

rekreationsområden med anläggningar för skilda fritidsaktiviteter bör

det vara möjligt att kanalisera allmänhetens friluftsverksamhet på ett ändamålsenligt

sätt. I sammanhanget framhåller styrelsen önskvärdheten av att

även sådan mark, som av kommunerna förvärvas för framtida exploatering,

förvaltas på sätt som tillgodoser friluftslivets intressen.

Lantinäteristyrelsen anför sammanfattningsvis följande.

Som styrelsen anfört uppvisar nuvarande bestämmelser en flora av skilda

förvaltningsbestämmelser såvitt angår de områden som i motionerna betecknats

som grönområden. Detta är delvis betingat av att dessa områden

har från fall till fall eu formellt mycket varierande status, från parkområden

i stadsplan till skogs- och jordbruksområden, som inte varit föremål

för någon plan- eller naturvårdsreglering. Däremellan finns en hel serie av

områdstyper, t. ex. s. k. grönområden och specialområden i byggnadsplan,

naturreservat, områden som enligt generalplan skall hållas fria från bebyggelse,

områden behandlade på samma sätt vid informell översiktlig planläggning.

Även områdenas fastighetsrättsliga status växlar, från stats- eller

kommunägd mark till samfälld mark och privatägda fastigheters enskilda

mark.

Avsikten med motionerna synes vara att helt allmänt få till stånd en utredning

om förvaltningen av dessa grönområden och därjämte framhålls

att även kostnadsfördelningen mellan samhället och de enskilda markägarna

borde prövas. Uppenbarligen hänger dessa frågor nära samman.

Innan en sådan utredning kan ge resultat i föreslagna åtgärder måste en

kartläggning ske av de olika nu förekommande slagen av grönområden,

motiven för deras avsättande, avsedd utnyttjandekrets och nu gällande förvaltningsregler,

varvid hänsyn hör tas även till de varierande ägareförhållandena.

Först därefter kan bedömas i vilka avseenden brister föreligger.

Lantmäteristyrelsen vill gärna tillstyrka att en sådan kartläggning sker

och att bristerna i gällande bestämmelser analyseras. Styrelsen har ovan

angett en del exempel på sådana brister. I samband därmed synes målsättningsfrågorna

böra diskuteras, eftersom bristerna inte torde kunna preciseras

utan närmare vetskap om samhällets målsättning. En allmän önskan

om förvaltning ger inget besked. Det synes vara nödvändigt att ange riktlinjerna

vartill förvaltningen skall syfta för skilda slag av grönområden.

Som exempel på sådan målsättning antyds i motionerna att oersättliga naturvärden

försvinner när den svenska ängen ätes upp av framryckande

buskvegetation. Utan tvivel berörs här en väsentlig fråga såvitt angår en del

av grönområdena och även andra intressanta landskapsdelar.

I vad mån en allmän översyn skall ske av förevarande problematik eller

punktåtgärder skall sättas in torde få bedömas mot bakgrund av resultatet

av en sådan kartläggning och diskuterad målsättning. Oberoende härav vill

styrelsen framhålla angelägenheten av att de reformer av lagen om enskilda

vägar och lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, som riksdagen

uttalat sig för, snarast kommer till stånd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969

Principiella riktlinjer för kostnadsfördelning mellan stat, kommun och

enskilda torde vidare böra dras upp. Som i motionerna framhålls kan ibland

i vissa typfall goda resultat nås genom exploateringsavtal mellan kommun

och exploatör. Ett sådant avtal grundar sig bl. a. på tanken att en exploatör

skall bära kostnaden för markens intensivare utnyttjande efter exploateringen.

Möjligheterna begränsar sig ofta till åtgärder på exploatörens mark.

Tillämpningen växlar vidare starkt från kommun till kommun, från län till

län.

Vid diskussion om en sådan kostnadsfördelning synes böra övervägas att

vidga kostnadsansvaret till ett mera vidsträckt område än den av exploateringen

aktuellt berörda egendomen. Kravet på översiktlig planläggning ökar

alltmer. Det synes sålunda vara nödvändigt att övergå från byggnadslagens

grundläggande detaljplanetänkande till ett översiktligt plankrav och att mot

bakgrund härav välja ut exploateringsområden och skyddsområden för skilda

ändamål på mer objektiva grunder. I samband härmed finns anledning

att betrakta varje planområde för sig, översiktligt planområde eller detaljplaneområde,

som en enhet även i genomförandesammanhang. Vid sådan

samexploatering vidgas uppenbarligen möjligheterna att öka exploatörernas

kostnadsansvar samtidigt som större ekonomisk rättvisa mellan markägarna

kan åstadkommas, även i det fall en markägare inte alls kan exploatera

därför att hans mark bör användas som grönområde.

En sådan kostnadsfördelning vid förvärv av grönområde eller av rätt till

sådant område underlättar även tillkomsten av en förvaltning av området.

Frågan om ny lagstiftning för samexploatering av områden som ingår i

flera fastigheter har diskuterats sedan flera år såvitt angår utnyttjande av

mark för t. ex. bebyggelse och grustäkt (jfr t. ex. styrelsens yttrande över

motionen II: 735 vid 1966 års riksdag, behandlad av tredje lagutskottet i utlåtande

nr 51 samt likalydande motionerna I: 235 och II: 267 vid årets riksdag).

Som lösning har ibland angivits medlet att förändra fastighetsindelningen

så att den berörda marken blir samfälld för fastigheterna eller att

skapa en begränsad rätt att använda annans mark eller att lösa problemet

väsentligen genom en gemensam förvaltning. Sannolikt finns anledning att

välja olika medel för skilda situationer. Under alla förhållanden torde krävas

ett tämligen omfattande lagstiftningsarbete inom fastighetsrättens område.

Frågor om statens, kommunernas och de enskildas kostnadsansvar och

andra frågor som inverkar på plangenomförandet och på förvaltningen av

grönområden torde som framgår av det sagda aktualiseras i flera sammanhang,

bl. a. vid pågående översyn av byggnadslagen, vid de översyner av

lagen om enskilda vägar och lagen om vissa gemensamhetsanläggningar som

riksdagen uttalat sig för och vid det lagstiftningsarbete inom fastighetsrättens

område som torde behövas för att lösa frågor om samexploatering av

flera fastigheter.

I det av Svenska kommunförbundet avgivna remissvaret påpekas att frågan

sammanhänger med reglerna för plangenomförande. Såvitt gäller områden,

som i översiktsplan reserverats för ändamål, varom här är fråga,

ligger plangenomförandet långt fram i tiden. Något behov av särskilda regler

om förvaltning och underhåll av områden, vilka först i en mer eller

mindre avlägsen framtid avses tagas i anspråk för sitt ändamål, synes ej

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969

9

föreligga. Den enskilde markägarens intresse torde tillgodoses genom regler

om inlösen och ersättning, som bygglagutredningen har att överväga.

I anledning av motionärernas påpekande om risken för att oersättliga

naturvärden förstörs genom landskapets igenväxning erinrar Kommunförbundet

om att därmed sammanhängande problem för närvarande övervägs

av arbetsgruppen för landskapsvård vid jordbruksrationalisering.

Vad angår i detaljplan utlagda grönområden framhåller förbundet att

det nuvarande byggnadsplaneinstitutet är bristfälligt på så sätt att ett för

planens genomförande ansvarigt rättssubjekt saknas. Emellertid avses enligt

direktiven för bygglagutredningen de nuvarande stads- och byggnadsplaneinstituteten

skola sammanföras till ett enda detalj plan einstitut med ett

vidgat kommunalt ansvar för plangenomförandet. Utredningen har i detta

sammanhang bl. a. att söka finna vägar för en rimlig fördelning av kostnaderna

mellan markägaren och kommunen, varvid jämte annat skall undersökas

frågan om nuvarande praxis beträffande exploateringsavtal mellan

kommun och markägare är tillfredsställande.

RLF anför bl. a. att motionärernas förslag inte är tänkbart att genomföra

med mindre det begränsas att avse de grönområden, som ingår eller

kommer att ingå i detaljplaner. Redan härigenom berör frågeställningen

betydande arealer. Varje år tillkommer grönområden av detta slag till en

storleksordning av något tiotusental hektar. Skulle förslaget emellertid avse

även övriga grönområden rör det sig om en markareal av en storleksordning

som troligen kan räknas i något eller ett par hundratusental hektar.

Denna markareal kan sannolikt inte förvaltas och skötas på annat sätt än

genom någon form av jord- och skogsbruk. Varje annan förvaltningsform

torde vara orealistisk. En del av problematiken beträffande skötseln av

dessa arealer är föremål för undersökning av den i det föregående nämnda

arbetsgruppen. Om motionernas yrkande begränsas att avse grönområden

inom detaljplanerad mark, är enligt förbundets mening förhållandena inte

fullt så otillfredsställande, som framgår av motionen, även om skäl kan föreligga

för en översyn. Redan nu tillämpas i viss utsträckning olika former

för gemensam förvaltning. I andra fall handhas grönområdena på mest

ändamålsenligt sätt genom ett sambruk med intilliggande jordbruk eller

skogsbruk. Vidare finns möjligheter inom nuvarande praxis beträffande

exploateringsavtal att kommunen övertar förvaltning och underhåll, där

detta är lämpligt. Ytterligare förvaltningsförfarande är möjliga utan formella

hinder, exempelvis bildande av samfällighet.

Aktuellt lagstiftningsarbete

Lagstiftningsarbete med anknytning till det aktuella ämnesområdet är

f. n. aktuellt i följande hänseenden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969

Byggnadslagstiftningen

Bygglagutredningen har tillkallats enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande

den 29 mars 1969 för översyn av byggnadslagstiftningen (1969 års riksdagsberättelse

K: 55).

Utredningen skall bl. a. överväga en omgestaltning av planväsendet enligt

i direktiven angivna riktlinjer. Häri ingår frågan om att förena stadsplanen

och byggnadsplanen till ett detaljplaneinstitut. Om bara ett sådant institut

skall finnas i framtiden och detaljplan i princip vara underlag för all byggnadsverksamhet

måste frågan på vem ansvaret för genomförandet av en

detaljplan skall ligga och vilka rättsliga medel som skall finnas för att möjliggöra

plangenomförandet tas upp till prövning. Det torde enligt direktiven

vara ofrånkomligt att kommunens ansvar för plangenomförande ökas men

utredningen skall samtidigt söka finna vägar för en rimligare fördelning av

kostnaderna mellan markägare och kommuner. En väg som f. n. ofta används

av kommunerna för att nedbringa deras kostnader i samband med

exploatering är att sluta s. k. exploateringsavtal med markägare, som därvid

åtar sig kostnader för planens genomförande som eljest åvilat kommunen.

Utredningen skall undersöka om praxis på detta område är tillfredsställande.

Lagen om enskilda vägar

Riksdagen uttalade sig redan år 1967 för en översyn av enskilda väglagen

(3 LU 1967: 25, rskr. 320). Sedan någon tid tillbaka har också inom kommunikationsdepartementet

pågått arbete med att skriva direktiv för en utredning

med uppgift att företa en allmän översyn av lagen (jfr 3 LU

1969: 2). Arbetet bar ännu inte slutförts.

Lagen om vissa gemensamhetsanläggningar

Enligt särskild bestämmelse i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar

undantas anläggning för vattenförsörjning eller avlopp från lagens

tillämpningsområde liksom anläggning vars inrättande prövas av domstol

eller annan myndighet.

Större, huvudsakligen kommunala vatten- och avloppsanläggningar faller

under lagen den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Någon enhetlig rättslig reglering av motsvarande slag finns inte

beträffande mindre vatten- och avloppsanläggningar. Avloppsanläggning

kan dock inrättas med stöd av bestämmelser i 8 kap. vattenlagen.

I samband med behandlingen av förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

förordade riksdagen en rättslig reglering också beträffande

de mindre vatten- och avloppsanläggningarna. På förslag av tredje lagutskottet

anhöll riksdagen hos Kungl. Maj :t om utredning av frågan (3 LU

1966:57, rskr. 577).

Riksdagens framställning har resulterat i en inom justitiedepartementet

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969

utarbetad promemoria om gemensamhetsanläggningar för mindre vattenförsörjnings-

och avloppsföretag med förslag till vissa lagändringar (stencil

Ju 1969:6).

Vid remissbehandlingen av promemorian har lantmäteristyrelsen bl. a.

uttalat att starka skäl finns för en gemensam översyn av lagen om vissa gemensamhetsanläggningar

och enskilda väglagen. Även samordning med 7

kap. vattenlagen om torrläggning av mark bör ske. Den naturliga lösningen

synes enligt styrelsens mening vara att sammanföra bestämmelserna om sådana

anläggningar som avses i dessa lagar till en enda lag om gemensamhetsanläggningar.

Hithörande frågor övervägs f. n. inom justitiedepartementet.

Bysamfällighetslagen

Sedan någon tid tillbaka har inom lantmäteristyrelsen enligt Kungl. Maj :ts

uppdrag pågått arbete med översyn av bysamfällighetslagen. Översynen är

föranledd bl. a. av riksdagens skrivelse nr 154 år 1957 med anhållan att lagen

måtte göras till föremål för en allmän och snar översyn (jfr 3 LU 1955:

32 och 1957: 6).

Lantmäteristyrelsen väntas redovisa resultatet av sitt arbete under höstens

lopp.

Utskottet

Uttrycket grönområde brukar användas för att beteckna mark som i olika

planer in. m. avsetts att lämnas helt eller i huvudsak obebyggd för att kunna

utnyttjas som strövområden, badplatser, fritidsområden, parker in. in. Områdena

har formellt mycket varierande status som t. ex. parkområden i stadsplan,

grönområden och specialområden i byggnadsplan samt naturreservat.

I motionerna I: 296 av fru Lindström m. fl. och II: 328 av herr Björk i

Påarp in. fl. framhåller man att förvaltningen och underhållet av grönområden

i många fall inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Följden

blir att många grönområden växer igen och får förfalla. De blir härigenom

oanvändbara för friluftslivet. Motionärerna hemställer att riksdagen hos

Kungl. Maj :t begär utredning av hithörande frågor.

Frågan om förvaltning och underhåll av grönområden är ofullständigt

reglerad. De tillämpliga bestämmelserna återfinns på flera olika områden

och har i första hand till syfte att reglera frågor av annan art.

I fråga om stadsplan gäller på grund av byggnadslagen att underhållet av

park åvilar staden. Såvitt avser grönområde inom stadsplan är alltså frågan

redan tillfredsställande reglerad.

Beträffande byggnadsplanelagt område är läget något annorlunda. Kommunen

är där inte ansvarig för genomförande av planen såvitt avser vägar

och allmänna platser. Uppgiften att svara för väghållningen inom plan
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969

området och att iordningställa och underhålla annan allmän plats kan emellertid

enligt särskilda bestämmelser i lagen om enskilda vägar omhänderhas

av vägförening. Bysamfällighetslagen kan också inom område med byggnadsplan

göras tillämplig på så sätt att parkområdena vid avstyckning av

tomtplatserna inom planområdet undantas som samfällda. Lagstiftningen

bereder således även i fråga om byggnadsplanelagt område vissa möjligheter

till förvaltning av grönområden. Även om dessa bestämmelser är bristfälliga

synes de dock vid sidan av rent frivilliga former för förvaltning fylla de mest

trängande behoven.

Den under innevarande år tillsatta bygglagutredningen har bl. a. att pröva

frågan om att förena stadsplanen och byggnadsplanen till ett detaljplaneinstitut.

Det torde i samband härmed bli erforderligt att överväga ansvarsfördelningen

beträffande de allmänna platsernas skötsel och frågan om

äganderätten till dem. Frågan om förvaltning och underhåll av grönområden

inom detaljplanelagt område kan komma att beröras också vid den översyn

av enskilda väglagen som enligt vad ovan framgår nu förbereds. Motionärernas

önskemål om utredning i detta avseende synes således redan vara tillgodosett.

Beträffande grönområden, som avsatts vid översiktlig planering, finns

f. n. inga bestämmelser i byggnadslagstiftningen. Däremot kan enligt särskilda

bestämmelser i naturvårdslagen naturvårdsreservat inrättas bl. a. för

att tillgodose allmänhetens friluftsliv. Då sådant reservat bildas meddelar

länsstyrelsen bestämmelser angående vården och underhållet av området.

Lantmäteristyrelsen bär- i sitt remissvar allmänt framhållit att en utredning

av det slag motionärerna föreslagit inte kan ge resultat i föreslagna

åtgärder innan en kartläggning skett av de olika nu förekommande slagen

av grönområden, motiven för deras avsättande, avsedd utnyttjandekrets och

nu gällande förvaltningsregler. Styrelsen till styr 1; er att en sådan kartläggning

sker och att bristerna i gällande bestämmelser analyseras. I samband

härmed bör enligt lantmäteristyrelsen målsättningsfrågorna diskuteras,

eftersom bristerna inte torde kunna preciseras utan närmare vetskap om

samhällets målsättning.

Utskottet ansluter sig till lantmäteristyrelsens mening och förordar således

att en kartläggning och probleminventering av det slag som styrelsen

åsyftar kommer till stånd, dock endast såvitt avser områden som avsatts vid

översiktlig planering. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att närmare

avgöra i vilka former arbetet skall bedrivas. Utskottet vill dock framhålla att

detta frågekomplex har nära samband med det arbete som bedrivs av arbetsgruppen

för landskapsvård vid jordbruksrationalisering. Statens naturvårdsverk,

som bär Kungl. Maj :ts uppdrag att söka lösa bl. a. problemen med att

bibehålla det öppna landskapet inom trakter med vikande jordbruk, har tagit

initiativet till denna arbetsgrupp, vari ingår representanter för naturvårdsverket,

lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, Kommunförbundet och RLF. Frå
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969

13

gorna har enligt utskottets mening ett så nära samband att de lämpligen bör

övervägas i ett sammanhang. I den mån det visar sig möjligt att nå fram till

förslag till bestämmelser på området bör givetvis inte hinder möta att sådana

förslag framläggs.

Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen i anledning av motionerna I: 296 och

II: 328 som sin mening ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet

ovan anfört beträffande grönområden som avsatts

vid översiktlig planering; samt

B. att motionerna i övrigt icke föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 28 oktober 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s), Åkesson (fp),

Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp), Ferdinand Nilsson (ep),

Hansson (s) och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström

(s), Sundelin (s), Tobé (fp), Hedin (m), fröken Anderson (s) och herr

Franzén i Träkumla (ep).

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:321 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om skydd för bävrars boplatser. a1 i texten