Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om rätt för kommun att inrätta särskilda naturvårdsorgan. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 795 i första kammaren av herr Brundin m. fl. och nr 932 i andra kammaren av herr Tobé in. fl.

1969-10-28 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:51, Utlåtande i anledning av motioner om rätt för kommun att inrätta särskilda naturvårdsorgan. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 795 i första kammaren av herr Brundin m. fl. och nr 932 i andra kammaren av herr Tobé in. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969

1

Nr 51

Utlåtande i anledning av motioner om rätt för kommun att inrätta

särskilda naturvårdsorgan.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 795 i första kammaren av herr Brundin

m. fl. och nr 932 i andra kammaren av herr Tobé in. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kung]. Maj :t anhålla om

förslag till sådan komplettering av naturvårdslagstiftningen att kommunala

naturvårdsorgan kan ges befogenheter vid dess tillämpning».

Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen

inhämtat utlåtanden från statens naturvårdsverk, länsstyrelserna

i Stockholms län, Östergötlands län, Kalmar län, Hallands län, Göteborgs

och Bohus län, Älvsborgs län och Gävleborgs län. På begäran av utskottet

har yttranden därjämte avgivits av Svenska kommunförbundet och Riksförbundet

för landsbygdens folk.

Yttranden har överlämnats av länsstyrelsen i Stockholms län från naturvårdsrådet

i länet, av länsstyrelsen i Hallands län från drätselkammaren

i Halmstad och kommunalnämnden i Lindberga kommun, av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län från länsarkitekten i länet, av länsstyrelsen

i Älvsborgs län från länsarkitekten i länet samt av länsstyrelsen i Göteborgs

län från överlantmätaren i länet, naturvårdsrådets i länet arbetsutskott

och länsstyrelsens naturvårdssektion.

Gällande bestämmelser

Naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822) trädde i kraft den 1 januari

1965.

I de två inledande paragraferna i lagen slås fast dels att naturen är en

nationell tillgång som skall skyddas och vårdas, dels att naturvården är en

såväl statlig som kommunal angelägenhet.

De bestämmelser som närmast aktualiseras genom motionerna gäller

skydd för landskapsbilden och återfinns i 18—22 §§ naturvårdslagen.

18 § har till syfte att hindra att täkter av grus och annat material upptas

planlöst och på ett för landskapsbilden förödande sätt. Genom lokalisering

och planläggning av täktverksamheten skall naturvårdens intressen i sam1

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 51

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969

manhanget tillvaratas. För detta ändamål har införts generell tillståndsplikt

för all täktverksamliet av någon betydenhet. Paragrafen stadgar sålunda

att täkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens

husbehov inte får ske utan länsstyrelsens tillstånd. Bestämmelsen

gäller dock inte täkt inom vattenområde och inkräktar inte heller

på rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut

av Kungl. Maj :t. Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd

att, vid äventyr att ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig

omfattning. I samband med tillstånd äger länsstyrelsen meddela sådana

föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt

begränsas eller motverkas. Tillstånd får för sin giltighet göras beroende

av att säkerhet ställes för fullgörandet av föreskrivna åtgärder.

Medan täktverksamheten på ett oåterkalleligt sätt ändrar de topografiska

förhållandena, är verkningarna på landskapsbilden av övriga arbetsföretag

merendels mindre ödesdigra. Att även beträffande dem införa allmänt tillslåndstvång

har ansetts innebära större våld än nöden kräver. Däremot

har det synts välbetänkt att ge länsstyrelserna möjlighet att lokalt förbehålla

sig tillståndsprövning av visst angivet slag. 19 § naturvårdslagen föreskriver

sålunda att om det finns anledning anta att nybyggnad, upplag eller

annat arbetsföretag av visst slag, som inte omfattas av tillståndstvång enligt

18 §, skulle inom visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden

länsstyrelsen äger förordna att företag av det slaget inte får utföras

inom området utan länsstyrelsens tillstånd.

Som exempel på företeelser som kan hänföras till arbetsföretag har under

förarbetena nämnts grävnings- och andra förberedelsearbeten, tippning

av schaktmassor, avverkning och plantering av skog samt anläggande

av väg. Till de arbetsföretag som avses i 19 § hör också sådan täktverlcsamhet

som inte omfattas av det allmänna tillståndstvånget enligt 18 §. I samband

med tillstånd äger länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets

menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller

motverkas. De nämnda bestämmelserna gäller inte bebyggelse inom område

som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan och

inte heller företag vars tillåtlighet prövas enligt vattenlagen.

Stadgandena i 19 § motsvarades tidigare av 86 och 122 §§ byggnadslagen

i vad dessa erbjöd skydd åt områden som utmärker sig för naturskönhet,

växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden.

Kan företag, som inte omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §,

komma att väsentligt ändra landskapsbilden bör innan företaget utföres

samråd ske med länsstyrelsen (20 §). Även i detta fall kan skyddsföreskrifter

meddelas.

Genom 21 § naturvårdslagen har länsstyrelsen fått befogenhet att inskrida

mot förfallna byggnader som förfular landskapsbilden. I 22 § behandlas

utomhusreklamen. Paragrafen stadgar att tavla, skylt, inskrift eller där
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969

med jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål

med vissa undantag inte får finnas varaktigt anbringad utomhus utan länsstyrelsens

tillstånd.

Vägras tillstånd enligt 18 eller 19 § och kan till följd härav egendomen

nyttjas endast på sätt som slår i uppenbart missförhållande till värdet är

ägaren berättigad till ersättning av kronan för den skada han lider (28 och

29 §§). Detsamma gäller om tillstånd enligt 18 § förenas med föreskrifter

som motsvarande grad inskränker möjligheterna att utnyttja marken.

Enligt naturvårdslagen ankommer alla beslut enligt lagen på statliga

myndigheter. I flertalet fall, bl. a. såvitt avser 18—22 §§, beslutar länsstyrelsen.

Att beslutanderätten anförtrotts åt statliga organ sammanhänger

främst med det förhållandet att kronan enligt lagen har det primära ekonomiska

ansvaret för de ersättningar som kan aktualiseras av besluten.

I andra hand motiveras beslutsnivån av att flertalet viktigare beslut kräver

överblick över en större region (SOU 1962: 36 s. 389).

Enligt förarbetena till naturvårdslagen har kommunerna — även om

beslutanderätten enligt lagen tillagts statliga organ — en viktig roll i naturvårdsarbetet

(jfr bl. a. SOU 1962: 36 s. 388 ff och prop. 1963: 71 s. 115).

Det har sålunda ansetts motiverat att kommunerna engagerar sig ekonomiskt

för att skaffa sina invånare tillgång till naturområden för rekreation

och friluftsliv. Man har också betonat att det är angeläget att kommunerna

inom andra delar av naturvården, exempelvis i fråga om strandskyddet

och landskapsvården, tar initiativ till åtgärder och på annat sätt medverkar.

Det har ansetts vara av vikt att de kommunala synpunkterna i naturvårdsärende

kommer till länsstyrelsens kännedom. Med hänsyn härtill har

i 16 § tillämpningskungörelsen till naturvårdslagen stadgats att innan länsstyrelse

i naturvårdsärende fattar beslut som kan föranleda ersättningsskyldighet

eller annat beslut av vikt, samråd skall ske med av frågan närmast

berörda kommuner.

Kommunerna har ansetts böra ha frihet att vid behandlingen av naturvårdsfrågor

i organisatoriskt hänseende anpassa sig till vad som är mest

praktiskt för deras vidkommande (prop. 1963: 71 s. 115). Om ej annat

beslutas eller gäller på grund av särskild författning, t. ex. byggnadslagstiftningen

eller hälsovårdsstadgan, ankommer det på kommunens styrelse

att handlägga naturvårdsfrågorna. I de kommuner där behov föreligger av

en särskild naturvårdsnämnd kan sådan nämnd bildas med stöd av bestämmelserna

i 44 § andra stycket kommunallagen. Kommunens styrelse kan

också uppdra åt en redan befintlig nämnd att handlägga nu ifrågavarande

ärenden.

Då frågan om rätt för kommunerna att inrätta särskilda naturvårdsorgan

inte omfattas av motionsyrkandet förbigår utskottet den i det följande.

Beträffande tidigare riksdagsbehandling av denna fråga må här hänvisas

till JoU 1966: 24, 1967: 32 och 1968: 44. Hänvisas kan också till ett av che1*

—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 51

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969

fen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, i första kammaren

den 29 maj 1969 lämnat svar på en interpellation angående administrationen

av den kommunala naturvårdsverksamheten (I: 28 s. 8 ff).

Innevarande års riksdag torde komma att få ta ställning till hithörande

problem i anledning av motionerna 1:394 och 11:456 samt 1:413 och

II: 484.

Enligt de av motionärerna åberopade bestämmelserna i 67 § byggnadsstadgan

äger länsstyrelsen delegera befogenheten att medge dispens från

förbud att bygga i strid mot bl. a. fastställd generalplan, stadsplan och byggnadsplan

till byggnadsnämnden. Som villkor för delegation skall gälla att

byggnadsnämnden bär tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet

som kan anses erforderlig för uppgiftens behöriga fullgörande.

Det kan anmärkas att länsstyrelsen icke kan uppdra åt byggnadsnämnden

att meddela dispens från förbud enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen.

Motionerna

I motionerna anförs bl. a. att länsstyrelserna bar att besluta om inskränkningar

i markanvändningen enligt naturvårdslagen och att länsstyrelserna

även har rätten att ge dispens från meddelade bestämmelser. Någon motsvarighet

till byggnadsstadgans regler om delegering av dispensrätten till

byggnadsnämnden finns inte i naturvårdslagen. Detta beror enligt motionärerna

i första hand på att det inte finns något obligatoriskt kommunalt

naturvårdsorgan. Förhållandet anses också härledas ur en tidigare misstro

mot kommunerna som vårdare av naturen. Motionärerna anför emellertid

att många kommuner nu verkligen i sak visat både intresse och kunnighet

då det gäller naturvård.

Motionärerna förklarar i fortsättningen bl. a. att länsstyrelserna i början

av naturvårdslagens giltighetstid naturligt nog var försiktiga med att tilllämpa

de olika skyddsbestämmelserna. Det gällde då mest strandskydd,

täktverksamheten och ett och annat naturreservat. Men nu pågår enligt

vad motionärerna anför inom flera län förberedelser för att tillämpa även

19 § om skydd för landskapsbilden. Därigenom kan länsstyrelsen utöva

kontroll över nybyggnad, upplag, grävning, tippning, avverkning och plantering

av skog samt anläggande av väg m. m. Områdena bör vara ganska

vidsträckta för att man skall kunna tala om »landskapsbilden» och regleringen

kan omfatta mängder av detaljer. Det är, heter det i motionerna,

inte rimligt att betunga länsstyrelsen med sådana detalj ärenden.

Motionärerna påpekar att reglerna om landskapsskyddet i 19 § överflyttades

till naturvårdslagen från 86 och 122 §§ byggnadslagen. De anser det

därför ligga nära till hands att utforma en delegeringsrätt enligt byggnadsstadgans

mönster i 67 § 2 mom. Denna delegationsrätt gäller visserligen

inte dispens från inskränkningar i markanvändningen enligt 86 och 122 §§

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969

byggnadslagen varken i tidigare eller nuvarande lydelse, men detta menar

motionärerna beror på att byggnadsnämnderna tidigare ansetts ha ringa

sakkunskap och intresse för frågor om landskapsbildens bevarande och för

kulturvården. Genom pågående kommunindelningsreform får kommunerna

slörre möjlighet att skaffa sig sakkunnig hjälp även på naturvårdens område.

Det anses också ligga i linje med reformens mål att stärka den kommunala

självbestämmanderätten om ett kommunalt naturvårdsorgan kan

ges beslutanderätt i vissa dispensfrågor. Med hänsyn till ersättningsreglerna

är det däremot enligt motionärerna inte möjligt att ge ett sådant kommunalt

organ rätten att avslå dispensansökningar. I sådana fall kan ersättning

till markägare ifrågakomma och det är i så fall i första hand staten

som kan bli ersättningsskyldig.

Remissyttrandena

Statens naturvårdsverk och Svenska kommunförbundet tillstyrker att

frågan om kommunernas uppgifter och befogenheter enligt naturvårdslagen

utreds. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att frågan om delegering

till kommunerna av uppgifter och befogenheter inom naturvården bör

tas upp i ett vidare organisatoriskt sammanhang. Länsstyrelsen i Kalmar

lön ställer sig mycket tveksam till frågan om tiden kan anses mogen att

delegera beslutanderätten enligt naturvårdslagen till kommunerna. Länsstyrelserna

i Stockholms, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och

Gävleborgs län liksom flertalet av de instanser som hörts i andra hand

avstyrker uttryckligen motionsyrkandet.

I sitt yttrande anför naturvårdsverket bl. a. att frågan hur man på lämpligaste

sätt skall använda sig av dispensabla förordnanden med stöd av naturvårdslagen,

framförallt strandskyddsförordnanden och landskapsskyddsförordnanden,

har stor aktualitet. Ur naturvårdssynpunkt talar i

många fall övervägande skäl för att förordnanden meddelas för mycket

stora områden. Med hänsyn till att grunden för sådant generellt förordnande

i ett fall ansetts otillräckligt har naturvårdsverket gjort en framställning

till Kungl. Maj:t angående utvidgat strandskydd. Även landskapsskyddsförordnanden

meddelas numera för områden av betydande storlek. I Uppsala

län förbereds enligt vad naturvårdsverket anför för närvarande ett förordnande

som avses skola omfatta stora områden inom 23 kommuner. Den

ökade användningen av dispensabla förordnanden ställer självfallet stora

krav på länsstyrelserna.

Naturvårdsverket menar att det otvivelaktigt finns skäl som talar för

att kommunalt organ skulle kunna ges behörighet att avgöra vissa dispensärenden.

Mängden av sådana ärenden kan tänkas försena handläggningen

på länsstyrelserna. Kommunerna kan vidare tänkas bli bättre rustade att

handlägga ärenden av ifrågavarande slag eftersom den pågående kommun
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969

indelningsreformen kan medföra att kommunerna i större utsträckning

än för närvarande kommer att få tillgång till personal med sakkunskap

i naturvårdsfrågor. I vissa fall är även upprätthållandet av strand- och

landskapsskyddet i första hand ett kommunalt intresse. Verket erinrar

i sammanhanget om att det nu pågående arbetet med översyn av byggnadslagstiftningen

förutsätts skola leda till att kommunerna får ett ökat

ansvar för detaljplanering.

Å andra sidan talar enligt verkets mening starka skäl mot att kommunal

myndighet ges beslutanderätt i dispensfrågor. Särskilt är att beakta att

det — bl. a. mot bakgrund av den ökande fritiden och motorismens utveckling

— i allmänhet är av intresse även för en vidare krets än kommunen

att strand- och landskapsskydd vidmakthålles inom värdefulla naturområden.

Betydelsefullt är även att praxis i dispensärenden av ifrågavarande slag

utvecklas efter enhetliga linjer inom varje större region. Den utökning av

länsstyrelsernas arbetsbörda, som med ökad användning av 15 och 19 §§

naturvårdslagen är att förutse bör enligt verkets mening främst mötas med

personalförstärkningar.

Med hänsyn till frågans vikt och då konsekvenserna av att öppna en möjlighet

till delegation till kommunalt organ ej kan tillräckligt överblickas

anser verket emellertid att frågan bör utredas. Vid en sådan utredning bör

särskilt undersökas hur den statliga kontrollen vid delegation skall konstrueras

samt om delegation kan eller bör förutsätta vissa grundsatser beträffande

fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för naturvårdande

åtgärder. Utredningen torde vidare ej böra begränsas till frågan

om rätten att avgöra dispensärenden och därmed sammanhängande frågor

utan bör omfatta kommunernas uppgifter och befogenheter enligt naturvårdslagen

överhuvudtaget.

Kommunförbundet framhåller att den omständigheten att all beslutanderätt

exklusivt tillkommer statliga organ kan innebära olägenheter för

kommunerna och allmänt sett är ägnat att skapa osäkerhet om kommunernas

roll enligt lagen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att kommunalnämnderna,

byggnads- och hälsovårdsnämnderna idag ej ens tillsammans förfogar över

personal som sakkunnigt kan behandla alla kommunens naturvårdsfrågor.

Särskilt markant gör sig bristen gällande på de biologiskt-geovetenskapliga

samt de kemiska ämnesområdena. Bristen på sakkunnig personal kommer

än mer att göra sig gällande om kommunerna enligt direktiven till den utredning

som arbetar med översyn av byggnadslagstiftningen skall handha

markanvändningsplaneringen för framtida kommunplaner och kommundelsplaner.

Då kommer bl. a. att saknas sakkunskap för planering av de

areellt sett vanligen dominerande icke tätbebyggda markområdena. Utöver

ökade kommunala befogenheter genom lagtextändringar i t. ex. naturvårdslagen

synes enligt länsstyrelsens mening en förutsättning för mer aktivt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969

7

engagemang i natnrvårdsfrågor från kommunernas sida vara att uppsättningen

personal till de kommunala nämndernas förfogande kompletteras

med annan slags sakkunskap än den traditionella. Typen av sakkunskap

bör sannolikt varieras något efter de skilda kommunernas karaktär av

stadsnärings-, åkerbruks-, skogsbruks- eller fritidskommuner eller en blandning

därav. Till vilket kommunalt kontor denna personal bör knytas fordrar

särskilda överväganden. Då naturvårdsfrågorna i vid bemärkelse dels

berör ett mycket brett kunskapsfält, dels är sammanvävda med många

andra samhällsintressen, inte minst ekonomiska, anser länsstyrelsen starka

skäl tala för att varken byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd eller någon

ny nämnd får ansvaret för naturvårdsfrågorna utan detta ansvar bör i stället

åläggas kommunens styrelse såsom övergripande organ.

Länsstyrelsen anför sammanfattningsvis att frågan om delegering till

kommunerna av uppgifter och befogenheter inom naturvården är angelägen

men bör tas upp i ett vidare organisatoriskt sammanhang och det förutsätter

en förstärkning och utvidgning av den kommunala personalen

med nya typer av befattningshavare, förslagsvis knutna som ett beredningsorgan

till kommunens styrelse som synes böra ha ansvaret för naturvården

inom kommunen.

De remissorgan som avstyrker motionerna anför följande huvudsakliga

skäl för sin ståndpunkt.

Länsstyrelsen i Stockholms län åberopar att naturvårdslagen varit i kraft

endast i fyra år och att tolkningen och tillämpningen av lagen ännu inte

nått en sådan fast praxis eller sådana allmänna erfarenheter att beslut i dispensfrågor

lämpligen bör delegeras från länsstyrelserna.

Flera remissorgan anför att naturvårdsfrågorna ofta är en angelägenhet

för en större region eller för hela landet. Kommunerna har i regel inte den

överblick som erfordras för en allsidig bedömning av frågorna. Uttalanden

i denna riktning görs av länsstyrelserna i Stockholm, Hallands, Göteborgs

och Bohus samt Älvsborgs län.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att staten iklätt sig det ekonomiska

ansvaret för alla åtgärder enligt naturvårdslagen. Tillståndsprövningen

bör därför ankomma på ett statligt organ. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län anför att med hänsyn till naturvårdslagens ersättningsregler kommunerna

skulle kunna utnyttja sin dispensbefogenhet endast i sådana fall, där

bifall till ansökningen skulle komma i fråga. En sådan uppdelning av dispensärenden

mellan länsstyrelse och kommun skulle enligt länsstyrelsen

vara mycket olämplig. De nämnda synpunkterna framförs även av länsstyrelsen

i Gävleborgs län.

Ett par av de avstyrkande remissorganen framhåller i likhet med länsstyrelsen

i Östergötlands län att kommunerna i regel inte förfogar över

tillräcklig sakkunskap för att tillfredsställande bedöma naturvårdsfrågorna.

Uttalanden i denna riktning görs av länsstyrelserna i Hallands samt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969

Göteborgs och Bohus län. Den sistnämnda länsstyrelsen anför i sammanhanget

bl. a. att en svårighet ligger däri att de kommuner som inom sig

rymmer de flesta strandområdena och andra områden, som erfordras för

det rörliga friluftslivet, i stor utsträckning är befolkningssvaga kommuner.

Samma förhållande föreligger beträffande de områden som kan behöva

skyddas med stöd av 19 § naturvårdslagen. Det torde därför inte vara möjligt

att av dessa kommuner kräva att de annat än i begränsad omfattning

skall kunna påta sig ökat ansvar i dessa avseenden. Detta torde endast vara

möjligt beträffande kommuner av den storleksordning som kommunblocken

utgör. För detta läns vidkommande har emellertid kommunsammanläggning

endast ägt rum inom ett block.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att länsstyrelsen i varje naturvårdsärende

av någon betydelse inhämtar vederbörande kommuns yttrande

innan ärendet avgöres. Vad angår grustäktsärenden och dispensärenden

enligt naturvårdslagen hörs kommunen undantagslöst. Regelmässigt är

det byggndsnämnden som därvid företräder kommunen. Endast i undantagsfall

förekommer det enligt vad länsstyrelsen anför att kommunen motsätter

sig dispens eller öppnande av grustäkt. Länsstyrelsen har därför i ett

stort antal dispensärenden måst frångå kommunens bedömningar ur naturvårdssynpunkt,

särskilt i frågor om bebyggelsens lokalisering, överhuvudtaget

gäller att länsstyrelsens experter och de kommunala organen ofta

har olika uppfattningar beträffande angelägenheten av att undvika ytterligare

bebyggelse eller förändringar i landskapsbilden inom områden skyddade

enligt naturvårdslagen. Det är också, heter det i yttrandet, förklarligt

om på det kommunala planet naturvården ovidkommande hänsyn och

intresset av kommunens ekonomi kan påverka bedömningen och leda till

en undervärdering av naturvårdsvärdena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län omnämner att de strandskyddsförordnanden

som inkommer till länsstyrelsen i stor utsträckning har blivit

tillstyrkta av vederbörande kommun. Länsstyrelsen har för sin del funnit

att dispenserna bör lämnas med betydligt större restriktivitet.

Utskottet

I naturvårdslagen har införts bestämmelser, som stadgar generell tillståndsplikt

för all täktverksamhet av någon betydenhet (18 §). Tillstånd

lämnas av länsstyrelsen. Bestämmelserna har till syfte att hindra att täkter

av grus och annat material upptas planlöst och på ett för landskapsbilden

förödande sätt. I fråga om andra arbetsföretag har det inte ansetts nödvändigt

att införa allmänt tillståndstvång. Däremot har länsstyrelserna

genom 19 § naturvårdslagen fått möjlighet att lokalt förbehålla sig tillståndsprövning

av nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag, som inte

omfattas av det generella tillståndstvånget enligt 18 §. Förutsättningen för

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969

att sådant förordnande skall meddelas är att det finns anledning anta att

arbetsföretag av nyssnämnda slag skulle inom visst område komma att i

väsentlig mån skada landskapsbilden.

I motionerna hemställes att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhålla om förslag till sådan komplettering av naturvårdslagen att kommunerna

får befogenhet att meddela beslut enligt lagen. Av motiveringen för

yrkandet framgår att detta närmast syftar till att kommunerna skall få

rätt att bevilja dispens från av länsstyrelse jämlikt 19 § naturvårdslagen

meddelat förbud mot utförande av vissa arbetsföretag utan tillstånd. Beslut

om avslag på dispensansökan bör däremot enligt motionerna alltjämt meddelas

av länsstyrelsen. Skälet härtill är att ett avslag kan ådraga kronan

ersättningsskyldighet.

Som framgår av den föregående redogörelsen har beslutanderätten i naturvårdsärenden

anförtrotts åt statliga organ främst med hänsyn till att

kronan har det primära ekonomiska ansvaret för de ersättningar som kan

aktualiseras av besluten. I dispensärenden kan sådan ersättningsskyldighet

uppkomma endast för det fall att tillstånd vägras. Från denna synpunkt

möter därför inte hinder mot att anförtro kommun uppgiften att bevilja

dispens från förbud enligt 19 § naturvårdslagen. En uppdelning av dispensärenden

mellan länsstyrelse och kommun efter arten av de beslut som ärendena

utmynnar i synes emellertid vara irrationell och olämplig. Bl. a. synes

dubbelarbete inte kunna undvikas hur förfarandet än anordnas.

Beslutsnivån i naturvårdsärenden har i andra hand motiverats av att viktigare

beslut kräver överblick över en större region. Detta skäl äger alltjämt

sin giltighet. Det är också betydelsefullt att praxis inom varje större

region utvecklas efter enhetliga linjer.

Utskottet avstyrker med hänsyn till det sagda bifall till motionerna.

Utskottet hemställer

att motionerna I: 795 och II: 932 icke föranleder någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 oktober 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s), Åkesson (fp),

Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp), Hansson (s) och fru

Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström

(s), Tobé (fp), Hedin (m), fröken Anderson (s), herrar Franzén i

Träkumla (ep) och Olsson i Timrå (s).

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969

Reservation

av herrar Åkesson (fp), Ernulf (fp) och Tobé (fp), vilka ansett

dels att avsnittet under rubriken Utskottet bort ha följande lydelse:

Enligt ett av de grundläggande stadgandena i naturvårdslagen är naturvården

en såväl statlig som kommunal angelägenhet. Kommunerna har

emellertid inte tillagts någon beslutanderätt i ärenden som prövas enligt

lagen. Alla beslut ankommer i stället på statliga organ. I flertalet fall beslutar

länsstyrelsen. Bl. a. kan länsstyrelsen enligt 15 § naturvårdslagen för

att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv förordna

att visst strandområde skall vara strandskyddsområde. Inom sådant

område fordras tillstånd av länsstyrelsen för uppförande av byggnad m. m.

Jämlikt 18 § erfordras vidare tillstånd av länsstyrelsen för all täktverksamhet

av någon betydelse. Enligt 19 § naturvårdslagen har länsstyrelserna

också fått möjlighet att lokalt förbehålla sig tillståndsprövning av nybyggnad,

upplag eller annat arbetsföretag, som inte omfattas av det generella

tillståndstvånget enligt 18 §. Förutsättningen för att ett sådant förordnande

skall meddelas är att det finns anledning anta att arbetsföretag av

nyssnämnda slag skulle inom visst område komma att i väsentlig mån

skada landskapsbilden.

I motionerna hemställs att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhålla om förslag till sådan komplettering av naturvårdslagen att kommunerna

får befogenhet att meddela beslut enligt lagen. Av motiveringen

för yrkandet framgår att detta syftar till att kommunerna skall få rätt att

bevilja i naturvårdsärenden förekommande dispenser från förbud av olika

slag. Beslut om avslag på dispensansökan bör däremot enligt motionerna

alltjämt meddelas av länsstyrelsen.

Naturvårdslagen bar nu varit i kraft nära fem år och god erfarenhet av

lagens verkningar har vunnits. Utvecklingen har allmänt gått i den riktningen

att lagens skyddsbestämmelser angående bl. a. strandskydd, grustäkter

och naturreservat kommit till allt flitigare användning. På senare

tid har det också i flera län blivit aktuellt att tillämpa reglerna i 19 §

om skydd för landskapsbilden. De berörda områdena är i allmänhet ganska

stora och regleringen kan omfatta mängder av detaljer. Enligt utskottets

mening är det inte rimligt alt belasta länsstyrelserna med sådana detaljspörsmål,

som blir aktuella vid prövningen av dispenser från förordnande

enligt 19 §.

Enligt bestämmelser i byggnadsstadgan äger länsstyrelsen delegera befogenheten

att medge dispens från förbud att bygga i strid mot bl. a. fastställd

generalplan, stadsplan och byggnadsplan till viss byggnadsnämnd.

Som villkor för delegation skall gälla att byggnadsnämnden har tillgång till

personal med den utbildning och erfarenhet som kan anses erforderlig för

uppgiftens behöriga fullgörande. Enligt utskottets mening är tiden nu mo
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969

11

gen att införa en motsvarande delegationsrätt beträffande dispensärenden

enligt naturvårdslagen. Närmast ifrågakommer härvid dispens från förordnande

med stöd av 19 § naturvårdslagen, men det finns anledning att överväga

om inte möjligheten att delegera beslutanderätten bör utsträckas också

till andra fall.

Utskottet tillstyrker med hänsyn till det sagda bifall till motionerna.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna I: 795 och II: 932

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om förslag till sådan

komplettering av naturvårdslagstiftningen att kommunala

naturvårdsorgan kan ges befogenheter vid dess tillämpning.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.