Utlåtande i anledning av motioner om rätt för kommun att inrätta särskilda naturvårdsorgan. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 795 i första kammaren av herr Brundin m. fl. och nr 932 i andra kammaren av herr Tobé in. fl.
1969-10-28 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1969:51, Utlåtande i anledning av motioner om rätt för kommun att inrätta särskilda naturvårdsorgan. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 795 i första kammaren av herr Brundin m. fl. och nr 932 i andra kammaren av herr Tobé in. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969
1
Nr 51
Utlåtande i anledning av motioner om rätt för kommun att inrätta
särskilda naturvårdsorgan.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 795 i första kammaren av herr Brundin
m. fl. och nr 932 i andra kammaren av herr Tobé in. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kung]. Maj :t anhålla om
förslag till sådan komplettering av naturvårdslagstiftningen att kommunala
naturvårdsorgan kan ges befogenheter vid dess tillämpning».
Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat utlåtanden från statens naturvårdsverk, länsstyrelserna
i Stockholms län, Östergötlands län, Kalmar län, Hallands län, Göteborgs
och Bohus län, Älvsborgs län och Gävleborgs län. På begäran av utskottet
har yttranden därjämte avgivits av Svenska kommunförbundet och Riksförbundet
för landsbygdens folk.
Yttranden har överlämnats av länsstyrelsen i Stockholms län från naturvårdsrådet
i länet, av länsstyrelsen i Hallands län från drätselkammaren
i Halmstad och kommunalnämnden i Lindberga kommun, av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län från länsarkitekten i länet, av länsstyrelsen
i Älvsborgs län från länsarkitekten i länet samt av länsstyrelsen i Göteborgs
län från överlantmätaren i länet, naturvårdsrådets i länet arbetsutskott
och länsstyrelsens naturvårdssektion.
Gällande bestämmelser
Naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822) trädde i kraft den 1 januari
1965.
I de två inledande paragraferna i lagen slås fast dels att naturen är en
nationell tillgång som skall skyddas och vårdas, dels att naturvården är en
såväl statlig som kommunal angelägenhet.
De bestämmelser som närmast aktualiseras genom motionerna gäller
skydd för landskapsbilden och återfinns i 18—22 §§ naturvårdslagen.
18 § har till syfte att hindra att täkter av grus och annat material upptas
planlöst och på ett för landskapsbilden förödande sätt. Genom lokalisering
och planläggning av täktverksamheten skall naturvårdens intressen i sam1
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 51
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969
manhanget tillvaratas. För detta ändamål har införts generell tillståndsplikt
för all täktverksamliet av någon betydenhet. Paragrafen stadgar sålunda
att täkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens
husbehov inte får ske utan länsstyrelsens tillstånd. Bestämmelsen
gäller dock inte täkt inom vattenområde och inkräktar inte heller
på rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut
av Kungl. Maj :t. Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd
att, vid äventyr att ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig
omfattning. I samband med tillstånd äger länsstyrelsen meddela sådana
föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt
begränsas eller motverkas. Tillstånd får för sin giltighet göras beroende
av att säkerhet ställes för fullgörandet av föreskrivna åtgärder.
Medan täktverksamheten på ett oåterkalleligt sätt ändrar de topografiska
förhållandena, är verkningarna på landskapsbilden av övriga arbetsföretag
merendels mindre ödesdigra. Att även beträffande dem införa allmänt tillslåndstvång
har ansetts innebära större våld än nöden kräver. Däremot
har det synts välbetänkt att ge länsstyrelserna möjlighet att lokalt förbehålla
sig tillståndsprövning av visst angivet slag. 19 § naturvårdslagen föreskriver
sålunda att om det finns anledning anta att nybyggnad, upplag eller
annat arbetsföretag av visst slag, som inte omfattas av tillståndstvång enligt
18 §, skulle inom visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden
länsstyrelsen äger förordna att företag av det slaget inte får utföras
inom området utan länsstyrelsens tillstånd.
Som exempel på företeelser som kan hänföras till arbetsföretag har under
förarbetena nämnts grävnings- och andra förberedelsearbeten, tippning
av schaktmassor, avverkning och plantering av skog samt anläggande
av väg. Till de arbetsföretag som avses i 19 § hör också sådan täktverlcsamhet
som inte omfattas av det allmänna tillståndstvånget enligt 18 §. I samband
med tillstånd äger länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets
menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller
motverkas. De nämnda bestämmelserna gäller inte bebyggelse inom område
som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan och
inte heller företag vars tillåtlighet prövas enligt vattenlagen.
Stadgandena i 19 § motsvarades tidigare av 86 och 122 §§ byggnadslagen
i vad dessa erbjöd skydd åt områden som utmärker sig för naturskönhet,
växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden.
Kan företag, som inte omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §,
komma att väsentligt ändra landskapsbilden bör innan företaget utföres
samråd ske med länsstyrelsen (20 §). Även i detta fall kan skyddsföreskrifter
meddelas.
Genom 21 § naturvårdslagen har länsstyrelsen fått befogenhet att inskrida
mot förfallna byggnader som förfular landskapsbilden. I 22 § behandlas
utomhusreklamen. Paragrafen stadgar att tavla, skylt, inskrift eller där
-
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969
med jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål
med vissa undantag inte får finnas varaktigt anbringad utomhus utan länsstyrelsens
tillstånd.
Vägras tillstånd enligt 18 eller 19 § och kan till följd härav egendomen
nyttjas endast på sätt som slår i uppenbart missförhållande till värdet är
ägaren berättigad till ersättning av kronan för den skada han lider (28 och
29 §§). Detsamma gäller om tillstånd enligt 18 § förenas med föreskrifter
som motsvarande grad inskränker möjligheterna att utnyttja marken.
Enligt naturvårdslagen ankommer alla beslut enligt lagen på statliga
myndigheter. I flertalet fall, bl. a. såvitt avser 18—22 §§, beslutar länsstyrelsen.
Att beslutanderätten anförtrotts åt statliga organ sammanhänger
främst med det förhållandet att kronan enligt lagen har det primära ekonomiska
ansvaret för de ersättningar som kan aktualiseras av besluten.
I andra hand motiveras beslutsnivån av att flertalet viktigare beslut kräver
överblick över en större region (SOU 1962: 36 s. 389).
Enligt förarbetena till naturvårdslagen har kommunerna — även om
beslutanderätten enligt lagen tillagts statliga organ — en viktig roll i naturvårdsarbetet
(jfr bl. a. SOU 1962: 36 s. 388 ff och prop. 1963: 71 s. 115).
Det har sålunda ansetts motiverat att kommunerna engagerar sig ekonomiskt
för att skaffa sina invånare tillgång till naturområden för rekreation
och friluftsliv. Man har också betonat att det är angeläget att kommunerna
inom andra delar av naturvården, exempelvis i fråga om strandskyddet
och landskapsvården, tar initiativ till åtgärder och på annat sätt medverkar.
Det har ansetts vara av vikt att de kommunala synpunkterna i naturvårdsärende
kommer till länsstyrelsens kännedom. Med hänsyn härtill har
i 16 § tillämpningskungörelsen till naturvårdslagen stadgats att innan länsstyrelse
i naturvårdsärende fattar beslut som kan föranleda ersättningsskyldighet
eller annat beslut av vikt, samråd skall ske med av frågan närmast
berörda kommuner.
Kommunerna har ansetts böra ha frihet att vid behandlingen av naturvårdsfrågor
i organisatoriskt hänseende anpassa sig till vad som är mest
praktiskt för deras vidkommande (prop. 1963: 71 s. 115). Om ej annat
beslutas eller gäller på grund av särskild författning, t. ex. byggnadslagstiftningen
eller hälsovårdsstadgan, ankommer det på kommunens styrelse
att handlägga naturvårdsfrågorna. I de kommuner där behov föreligger av
en särskild naturvårdsnämnd kan sådan nämnd bildas med stöd av bestämmelserna
i 44 § andra stycket kommunallagen. Kommunens styrelse kan
också uppdra åt en redan befintlig nämnd att handlägga nu ifrågavarande
ärenden.
Då frågan om rätt för kommunerna att inrätta särskilda naturvårdsorgan
inte omfattas av motionsyrkandet förbigår utskottet den i det följande.
Beträffande tidigare riksdagsbehandling av denna fråga må här hänvisas
till JoU 1966: 24, 1967: 32 och 1968: 44. Hänvisas kan också till ett av che1*
—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 51
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969
fen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, i första kammaren
den 29 maj 1969 lämnat svar på en interpellation angående administrationen
av den kommunala naturvårdsverksamheten (I: 28 s. 8 ff).
Innevarande års riksdag torde komma att få ta ställning till hithörande
problem i anledning av motionerna 1:394 och 11:456 samt 1:413 och
II: 484.
Enligt de av motionärerna åberopade bestämmelserna i 67 § byggnadsstadgan
äger länsstyrelsen delegera befogenheten att medge dispens från
förbud att bygga i strid mot bl. a. fastställd generalplan, stadsplan och byggnadsplan
till byggnadsnämnden. Som villkor för delegation skall gälla att
byggnadsnämnden bär tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet
som kan anses erforderlig för uppgiftens behöriga fullgörande.
Det kan anmärkas att länsstyrelsen icke kan uppdra åt byggnadsnämnden
att meddela dispens från förbud enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen.
Motionerna
I motionerna anförs bl. a. att länsstyrelserna bar att besluta om inskränkningar
i markanvändningen enligt naturvårdslagen och att länsstyrelserna
även har rätten att ge dispens från meddelade bestämmelser. Någon motsvarighet
till byggnadsstadgans regler om delegering av dispensrätten till
byggnadsnämnden finns inte i naturvårdslagen. Detta beror enligt motionärerna
i första hand på att det inte finns något obligatoriskt kommunalt
naturvårdsorgan. Förhållandet anses också härledas ur en tidigare misstro
mot kommunerna som vårdare av naturen. Motionärerna anför emellertid
att många kommuner nu verkligen i sak visat både intresse och kunnighet
då det gäller naturvård.
Motionärerna förklarar i fortsättningen bl. a. att länsstyrelserna i början
av naturvårdslagens giltighetstid naturligt nog var försiktiga med att tilllämpa
de olika skyddsbestämmelserna. Det gällde då mest strandskydd,
täktverksamheten och ett och annat naturreservat. Men nu pågår enligt
vad motionärerna anför inom flera län förberedelser för att tillämpa även
19 § om skydd för landskapsbilden. Därigenom kan länsstyrelsen utöva
kontroll över nybyggnad, upplag, grävning, tippning, avverkning och plantering
av skog samt anläggande av väg m. m. Områdena bör vara ganska
vidsträckta för att man skall kunna tala om »landskapsbilden» och regleringen
kan omfatta mängder av detaljer. Det är, heter det i motionerna,
inte rimligt att betunga länsstyrelsen med sådana detalj ärenden.
Motionärerna påpekar att reglerna om landskapsskyddet i 19 § överflyttades
till naturvårdslagen från 86 och 122 §§ byggnadslagen. De anser det
därför ligga nära till hands att utforma en delegeringsrätt enligt byggnadsstadgans
mönster i 67 § 2 mom. Denna delegationsrätt gäller visserligen
inte dispens från inskränkningar i markanvändningen enligt 86 och 122 §§
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969
byggnadslagen varken i tidigare eller nuvarande lydelse, men detta menar
motionärerna beror på att byggnadsnämnderna tidigare ansetts ha ringa
sakkunskap och intresse för frågor om landskapsbildens bevarande och för
kulturvården. Genom pågående kommunindelningsreform får kommunerna
slörre möjlighet att skaffa sig sakkunnig hjälp även på naturvårdens område.
Det anses också ligga i linje med reformens mål att stärka den kommunala
självbestämmanderätten om ett kommunalt naturvårdsorgan kan
ges beslutanderätt i vissa dispensfrågor. Med hänsyn till ersättningsreglerna
är det däremot enligt motionärerna inte möjligt att ge ett sådant kommunalt
organ rätten att avslå dispensansökningar. I sådana fall kan ersättning
till markägare ifrågakomma och det är i så fall i första hand staten
som kan bli ersättningsskyldig.
Remissyttrandena
Statens naturvårdsverk och Svenska kommunförbundet tillstyrker att
frågan om kommunernas uppgifter och befogenheter enligt naturvårdslagen
utreds. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att frågan om delegering
till kommunerna av uppgifter och befogenheter inom naturvården bör
tas upp i ett vidare organisatoriskt sammanhang. Länsstyrelsen i Kalmar
lön ställer sig mycket tveksam till frågan om tiden kan anses mogen att
delegera beslutanderätten enligt naturvårdslagen till kommunerna. Länsstyrelserna
i Stockholms, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och
Gävleborgs län liksom flertalet av de instanser som hörts i andra hand
avstyrker uttryckligen motionsyrkandet.
I sitt yttrande anför naturvårdsverket bl. a. att frågan hur man på lämpligaste
sätt skall använda sig av dispensabla förordnanden med stöd av naturvårdslagen,
framförallt strandskyddsförordnanden och landskapsskyddsförordnanden,
har stor aktualitet. Ur naturvårdssynpunkt talar i
många fall övervägande skäl för att förordnanden meddelas för mycket
stora områden. Med hänsyn till att grunden för sådant generellt förordnande
i ett fall ansetts otillräckligt har naturvårdsverket gjort en framställning
till Kungl. Maj:t angående utvidgat strandskydd. Även landskapsskyddsförordnanden
meddelas numera för områden av betydande storlek. I Uppsala
län förbereds enligt vad naturvårdsverket anför för närvarande ett förordnande
som avses skola omfatta stora områden inom 23 kommuner. Den
ökade användningen av dispensabla förordnanden ställer självfallet stora
krav på länsstyrelserna.
Naturvårdsverket menar att det otvivelaktigt finns skäl som talar för
att kommunalt organ skulle kunna ges behörighet att avgöra vissa dispensärenden.
Mängden av sådana ärenden kan tänkas försena handläggningen
på länsstyrelserna. Kommunerna kan vidare tänkas bli bättre rustade att
handlägga ärenden av ifrågavarande slag eftersom den pågående kommun
-
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969
indelningsreformen kan medföra att kommunerna i större utsträckning
än för närvarande kommer att få tillgång till personal med sakkunskap
i naturvårdsfrågor. I vissa fall är även upprätthållandet av strand- och
landskapsskyddet i första hand ett kommunalt intresse. Verket erinrar
i sammanhanget om att det nu pågående arbetet med översyn av byggnadslagstiftningen
förutsätts skola leda till att kommunerna får ett ökat
ansvar för detaljplanering.
Å andra sidan talar enligt verkets mening starka skäl mot att kommunal
myndighet ges beslutanderätt i dispensfrågor. Särskilt är att beakta att
det — bl. a. mot bakgrund av den ökande fritiden och motorismens utveckling
— i allmänhet är av intresse även för en vidare krets än kommunen
att strand- och landskapsskydd vidmakthålles inom värdefulla naturområden.
Betydelsefullt är även att praxis i dispensärenden av ifrågavarande slag
utvecklas efter enhetliga linjer inom varje större region. Den utökning av
länsstyrelsernas arbetsbörda, som med ökad användning av 15 och 19 §§
naturvårdslagen är att förutse bör enligt verkets mening främst mötas med
personalförstärkningar.
Med hänsyn till frågans vikt och då konsekvenserna av att öppna en möjlighet
till delegation till kommunalt organ ej kan tillräckligt överblickas
anser verket emellertid att frågan bör utredas. Vid en sådan utredning bör
särskilt undersökas hur den statliga kontrollen vid delegation skall konstrueras
samt om delegation kan eller bör förutsätta vissa grundsatser beträffande
fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för naturvårdande
åtgärder. Utredningen torde vidare ej böra begränsas till frågan
om rätten att avgöra dispensärenden och därmed sammanhängande frågor
utan bör omfatta kommunernas uppgifter och befogenheter enligt naturvårdslagen
överhuvudtaget.
Kommunförbundet framhåller att den omständigheten att all beslutanderätt
exklusivt tillkommer statliga organ kan innebära olägenheter för
kommunerna och allmänt sett är ägnat att skapa osäkerhet om kommunernas
roll enligt lagen.
Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att kommunalnämnderna,
byggnads- och hälsovårdsnämnderna idag ej ens tillsammans förfogar över
personal som sakkunnigt kan behandla alla kommunens naturvårdsfrågor.
Särskilt markant gör sig bristen gällande på de biologiskt-geovetenskapliga
samt de kemiska ämnesområdena. Bristen på sakkunnig personal kommer
än mer att göra sig gällande om kommunerna enligt direktiven till den utredning
som arbetar med översyn av byggnadslagstiftningen skall handha
markanvändningsplaneringen för framtida kommunplaner och kommundelsplaner.
Då kommer bl. a. att saknas sakkunskap för planering av de
areellt sett vanligen dominerande icke tätbebyggda markområdena. Utöver
ökade kommunala befogenheter genom lagtextändringar i t. ex. naturvårdslagen
synes enligt länsstyrelsens mening en förutsättning för mer aktivt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969
7
engagemang i natnrvårdsfrågor från kommunernas sida vara att uppsättningen
personal till de kommunala nämndernas förfogande kompletteras
med annan slags sakkunskap än den traditionella. Typen av sakkunskap
bör sannolikt varieras något efter de skilda kommunernas karaktär av
stadsnärings-, åkerbruks-, skogsbruks- eller fritidskommuner eller en blandning
därav. Till vilket kommunalt kontor denna personal bör knytas fordrar
särskilda överväganden. Då naturvårdsfrågorna i vid bemärkelse dels
berör ett mycket brett kunskapsfält, dels är sammanvävda med många
andra samhällsintressen, inte minst ekonomiska, anser länsstyrelsen starka
skäl tala för att varken byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd eller någon
ny nämnd får ansvaret för naturvårdsfrågorna utan detta ansvar bör i stället
åläggas kommunens styrelse såsom övergripande organ.
Länsstyrelsen anför sammanfattningsvis att frågan om delegering till
kommunerna av uppgifter och befogenheter inom naturvården är angelägen
men bör tas upp i ett vidare organisatoriskt sammanhang och det förutsätter
en förstärkning och utvidgning av den kommunala personalen
med nya typer av befattningshavare, förslagsvis knutna som ett beredningsorgan
till kommunens styrelse som synes böra ha ansvaret för naturvården
inom kommunen.
De remissorgan som avstyrker motionerna anför följande huvudsakliga
skäl för sin ståndpunkt.
Länsstyrelsen i Stockholms län åberopar att naturvårdslagen varit i kraft
endast i fyra år och att tolkningen och tillämpningen av lagen ännu inte
nått en sådan fast praxis eller sådana allmänna erfarenheter att beslut i dispensfrågor
lämpligen bör delegeras från länsstyrelserna.
Flera remissorgan anför att naturvårdsfrågorna ofta är en angelägenhet
för en större region eller för hela landet. Kommunerna har i regel inte den
överblick som erfordras för en allsidig bedömning av frågorna. Uttalanden
i denna riktning görs av länsstyrelserna i Stockholm, Hallands, Göteborgs
och Bohus samt Älvsborgs län.
Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att staten iklätt sig det ekonomiska
ansvaret för alla åtgärder enligt naturvårdslagen. Tillståndsprövningen
bör därför ankomma på ett statligt organ. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län anför att med hänsyn till naturvårdslagens ersättningsregler kommunerna
skulle kunna utnyttja sin dispensbefogenhet endast i sådana fall, där
bifall till ansökningen skulle komma i fråga. En sådan uppdelning av dispensärenden
mellan länsstyrelse och kommun skulle enligt länsstyrelsen
vara mycket olämplig. De nämnda synpunkterna framförs även av länsstyrelsen
i Gävleborgs län.
Ett par av de avstyrkande remissorganen framhåller i likhet med länsstyrelsen
i Östergötlands län att kommunerna i regel inte förfogar över
tillräcklig sakkunskap för att tillfredsställande bedöma naturvårdsfrågorna.
Uttalanden i denna riktning görs av länsstyrelserna i Hallands samt
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969
Göteborgs och Bohus län. Den sistnämnda länsstyrelsen anför i sammanhanget
bl. a. att en svårighet ligger däri att de kommuner som inom sig
rymmer de flesta strandområdena och andra områden, som erfordras för
det rörliga friluftslivet, i stor utsträckning är befolkningssvaga kommuner.
Samma förhållande föreligger beträffande de områden som kan behöva
skyddas med stöd av 19 § naturvårdslagen. Det torde därför inte vara möjligt
att av dessa kommuner kräva att de annat än i begränsad omfattning
skall kunna påta sig ökat ansvar i dessa avseenden. Detta torde endast vara
möjligt beträffande kommuner av den storleksordning som kommunblocken
utgör. För detta läns vidkommande har emellertid kommunsammanläggning
endast ägt rum inom ett block.
Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att länsstyrelsen i varje naturvårdsärende
av någon betydelse inhämtar vederbörande kommuns yttrande
innan ärendet avgöres. Vad angår grustäktsärenden och dispensärenden
enligt naturvårdslagen hörs kommunen undantagslöst. Regelmässigt är
det byggndsnämnden som därvid företräder kommunen. Endast i undantagsfall
förekommer det enligt vad länsstyrelsen anför att kommunen motsätter
sig dispens eller öppnande av grustäkt. Länsstyrelsen har därför i ett
stort antal dispensärenden måst frångå kommunens bedömningar ur naturvårdssynpunkt,
särskilt i frågor om bebyggelsens lokalisering, överhuvudtaget
gäller att länsstyrelsens experter och de kommunala organen ofta
har olika uppfattningar beträffande angelägenheten av att undvika ytterligare
bebyggelse eller förändringar i landskapsbilden inom områden skyddade
enligt naturvårdslagen. Det är också, heter det i yttrandet, förklarligt
om på det kommunala planet naturvården ovidkommande hänsyn och
intresset av kommunens ekonomi kan påverka bedömningen och leda till
en undervärdering av naturvårdsvärdena.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län omnämner att de strandskyddsförordnanden
som inkommer till länsstyrelsen i stor utsträckning har blivit
tillstyrkta av vederbörande kommun. Länsstyrelsen har för sin del funnit
att dispenserna bör lämnas med betydligt större restriktivitet.
Utskottet
I naturvårdslagen har införts bestämmelser, som stadgar generell tillståndsplikt
för all täktverksamhet av någon betydenhet (18 §). Tillstånd
lämnas av länsstyrelsen. Bestämmelserna har till syfte att hindra att täkter
av grus och annat material upptas planlöst och på ett för landskapsbilden
förödande sätt. I fråga om andra arbetsföretag har det inte ansetts nödvändigt
att införa allmänt tillståndstvång. Däremot har länsstyrelserna
genom 19 § naturvårdslagen fått möjlighet att lokalt förbehålla sig tillståndsprövning
av nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag, som inte
omfattas av det generella tillståndstvånget enligt 18 §. Förutsättningen för
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969
att sådant förordnande skall meddelas är att det finns anledning anta att
arbetsföretag av nyssnämnda slag skulle inom visst område komma att i
väsentlig mån skada landskapsbilden.
I motionerna hemställes att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till sådan komplettering av naturvårdslagen att kommunerna
får befogenhet att meddela beslut enligt lagen. Av motiveringen för
yrkandet framgår att detta närmast syftar till att kommunerna skall få
rätt att bevilja dispens från av länsstyrelse jämlikt 19 § naturvårdslagen
meddelat förbud mot utförande av vissa arbetsföretag utan tillstånd. Beslut
om avslag på dispensansökan bör däremot enligt motionerna alltjämt meddelas
av länsstyrelsen. Skälet härtill är att ett avslag kan ådraga kronan
ersättningsskyldighet.
Som framgår av den föregående redogörelsen har beslutanderätten i naturvårdsärenden
anförtrotts åt statliga organ främst med hänsyn till att
kronan har det primära ekonomiska ansvaret för de ersättningar som kan
aktualiseras av besluten. I dispensärenden kan sådan ersättningsskyldighet
uppkomma endast för det fall att tillstånd vägras. Från denna synpunkt
möter därför inte hinder mot att anförtro kommun uppgiften att bevilja
dispens från förbud enligt 19 § naturvårdslagen. En uppdelning av dispensärenden
mellan länsstyrelse och kommun efter arten av de beslut som ärendena
utmynnar i synes emellertid vara irrationell och olämplig. Bl. a. synes
dubbelarbete inte kunna undvikas hur förfarandet än anordnas.
Beslutsnivån i naturvårdsärenden har i andra hand motiverats av att viktigare
beslut kräver överblick över en större region. Detta skäl äger alltjämt
sin giltighet. Det är också betydelsefullt att praxis inom varje större
region utvecklas efter enhetliga linjer.
Utskottet avstyrker med hänsyn till det sagda bifall till motionerna.
Utskottet hemställer
att motionerna I: 795 och II: 932 icke föranleder någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 28 oktober 1969
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s), Åkesson (fp),
Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp), Hansson (s) och fru
Landberg (s);
från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s), Tobé (fp), Hedin (m), fröken Anderson (s), herrar Franzén i
Träkumla (ep) och Olsson i Timrå (s).
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969
Reservation
av herrar Åkesson (fp), Ernulf (fp) och Tobé (fp), vilka ansett
dels att avsnittet under rubriken Utskottet bort ha följande lydelse:
Enligt ett av de grundläggande stadgandena i naturvårdslagen är naturvården
en såväl statlig som kommunal angelägenhet. Kommunerna har
emellertid inte tillagts någon beslutanderätt i ärenden som prövas enligt
lagen. Alla beslut ankommer i stället på statliga organ. I flertalet fall beslutar
länsstyrelsen. Bl. a. kan länsstyrelsen enligt 15 § naturvårdslagen för
att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv förordna
att visst strandområde skall vara strandskyddsområde. Inom sådant
område fordras tillstånd av länsstyrelsen för uppförande av byggnad m. m.
Jämlikt 18 § erfordras vidare tillstånd av länsstyrelsen för all täktverksamhet
av någon betydelse. Enligt 19 § naturvårdslagen har länsstyrelserna
också fått möjlighet att lokalt förbehålla sig tillståndsprövning av nybyggnad,
upplag eller annat arbetsföretag, som inte omfattas av det generella
tillståndstvånget enligt 18 §. Förutsättningen för att ett sådant förordnande
skall meddelas är att det finns anledning anta att arbetsföretag av
nyssnämnda slag skulle inom visst område komma att i väsentlig mån
skada landskapsbilden.
I motionerna hemställs att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till sådan komplettering av naturvårdslagen att kommunerna
får befogenhet att meddela beslut enligt lagen. Av motiveringen
för yrkandet framgår att detta syftar till att kommunerna skall få rätt att
bevilja i naturvårdsärenden förekommande dispenser från förbud av olika
slag. Beslut om avslag på dispensansökan bör däremot enligt motionerna
alltjämt meddelas av länsstyrelsen.
Naturvårdslagen bar nu varit i kraft nära fem år och god erfarenhet av
lagens verkningar har vunnits. Utvecklingen har allmänt gått i den riktningen
att lagens skyddsbestämmelser angående bl. a. strandskydd, grustäkter
och naturreservat kommit till allt flitigare användning. På senare
tid har det också i flera län blivit aktuellt att tillämpa reglerna i 19 §
om skydd för landskapsbilden. De berörda områdena är i allmänhet ganska
stora och regleringen kan omfatta mängder av detaljer. Enligt utskottets
mening är det inte rimligt alt belasta länsstyrelserna med sådana detaljspörsmål,
som blir aktuella vid prövningen av dispenser från förordnande
enligt 19 §.
Enligt bestämmelser i byggnadsstadgan äger länsstyrelsen delegera befogenheten
att medge dispens från förbud att bygga i strid mot bl. a. fastställd
generalplan, stadsplan och byggnadsplan till viss byggnadsnämnd.
Som villkor för delegation skall gälla att byggnadsnämnden har tillgång till
personal med den utbildning och erfarenhet som kan anses erforderlig för
uppgiftens behöriga fullgörande. Enligt utskottets mening är tiden nu mo
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1969
11
gen att införa en motsvarande delegationsrätt beträffande dispensärenden
enligt naturvårdslagen. Närmast ifrågakommer härvid dispens från förordnande
med stöd av 19 § naturvårdslagen, men det finns anledning att överväga
om inte möjligheten att delegera beslutanderätten bör utsträckas också
till andra fall.
Utskottet tillstyrker med hänsyn till det sagda bifall till motionerna.
dels att utskottet bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionerna I: 795 och II: 932
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om förslag till sådan
komplettering av naturvårdslagstiftningen att kommunala
naturvårdsorgan kan ges befogenheter vid dess tillämpning.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.