Utlåtande i anledning av motioner om klagan över beslut i dispensmål enligt affärstidslagen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 295 i första kammaren av herr Andersson, Birger, och herr Jansson, Paul, och nr 329 i andra kammaren av herr Blomkvist m. fl.
1969-11-11 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1969:55, Utlåtande i anledning av motioner om klagan över beslut i dispensmål enligt affärstidslagen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 295 i första kammaren av herr Andersson, Birger, och herr Jansson, Paul, och nr 329 i andra kammaren av herr Blomkvist m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 55 år 1969
1
Nr 55
Utlåtande i anledning av motioner om klagan över beslut i dispensmål
enligt affärstidslagen.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 295 i första kammaren av herr Andersson,
Birger, och herr Jansson, Paul, och nr 329 i andra kammaren av herr Blomkvist
m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om sådana tillämpningsföreskrifter
avseende dispensgivning enl. § 2 affärstidslagen att berörda
parter vid alla tillfällen kan använda sig av den kommunala besvärsrätten».
Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat utlåtanden från arbetarskyddsstyrelsen samt länsstyrelserna i
Stockholms och Östergötlands län. På begäran av utskottet har yttrande därjämte
avgivits av Svenska kommunförbundet, Handelsanställdas förbund
och Sveriges köpmannaförbund. Länsstyrelsen i Stockholms län har till sitt
utlåtande fogat yttranden från Stockholms stads slakthus- och saluhallsstyrelse,
drätselkammaren i Södertälje samt kommunalnämnden i Järfälla.
Gällande rätt
Bestämmelser om affärstiderna meddelas i affärstidslagen den 16 december
1966, vilken trätt i kraft den 1 januari 1967 och gäller till och med den
31 december 1971. Samtidigt med ikraftträdandet upphävdes 1948 års butikstängningslag.
Enligt affärstidslagen får yrkesmässig detaljhandel bedrivas endast under
tid som medges i lagen eller med stöd därav (affärstid). Försäljningsställen
för sådan handel samt frisérsalonger och fotografiateljéer får inte
hållas öppna under annan tid (1 §). Vanlig affärstid är vardagar mellan
kl. 8 och 20. Om det för särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens
intresse skall kommunens styrelse eller nämnd som utses av fullmäktige
i kommunen medge affärstid utöver den vanliga (2 §).
Från lagens tillämpning undantas några typer av försäljning och flera
slag av varor. Här må särskilt nämnas att undantag görs för varor som all
1
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 55
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 55 år 1969
mänheten särskilt efterfrågar på annan tid än vanlig affärstid (det s. k.
kiosksortimentet), om försäljningen sker utan samband med försäljning av
andra varor (3 §). Den närmare omfattningen av det fria sortimentet anges
i tillämpningsföreskrifter, som utfärdas av arbetarskgddsstyrelsen.
Talan mot beslut av kommuns styrelse eller av nämnd enligt lagen föres
hos länsstyrelsen genom besvär (6 §). Besvärsmyndigheten har att ingå på
en allsidig överprövning av det kommunala beslutet. Länsstyrelsens beslut
kan överklagas hos Kungl. Maj :t.
I lagen finns inte någon bestämmelse om att kommunen i dispensärende
bör bereda de intressenter och myndigheter som berörs av beslut om förlängd
affärstid tillfälle att yttra sig i ärendet (jfr prop. nr 144 år 1966 s.
69). Departementschefen uttalade att det borde vara beroende av beslutets
karaktär hur långt en kommun skall sträcka sig i detta avseende och uppdrog
åt arbetarskgddsstyrelsen att utfärda närmare anvisningar härom i
sina tillämpningsföreskrifter.
Enligt utfärdade anvisningar (arbetarskyddsstyrelsens meddelanden
67:3) anses något remissförfarande i regel ej erforderligt i fråga om ansökan
som avser tillfällig dispens, t. ex. då det gäller öppethållande en
kväll eller en söndag för alla butiker inom kommunen eller för en viss
affärsbransch eller för butikerna inom en viss stadsdel eller på en viss gata
eller plats i anledning av ett jubileum eller annan speciell anledning.
I fråga om ansökningar avseende dispens av mera varaktig karaktär, t. ex.
förlängt öppethållande varje veckodag under hela året eller under viss säsong
eller också utökning av varusortimentet i en kiosk eller ett därmed
jämställt försäljningsställe, bör enligt arbetarskyddsstyrelsens rekommendation
berörda intresseorganisationer lämpligen beredas tillfälle yttra sig.
Som exempel på sådana organisationer nämns lokala eller regionala köpmannaföreningar
och konsumentkooperativa sammanslutningar, lokalt eller
regionalt organiserade föreningar för handelsanställda samt förefintliga organisationer
som kan anses företräda konsumenternas intresse, t. ex. sammanslutning
av husmödrar.
Affärstidslagen innehåller ingen bestämmelse om vid vilken tidpunkt ett
beslut om dispens skall lända till efterrättelse. Ej heller finns i vårt land
några allmänna författningsbestämmelser härom. Eftersom dispens från
affärstidslagens bestämmelser utgör ett s. k. gynnande beslut får det dock
enligt förvaltningsrättslig praxis anses lända till omedelbar efterrättelse (jfr
»Förslag till lag om förvaltningsförfarandet» SOU 1964: 27 s. 473 f; Ole
Westerberg. Förvaltningsförfarandet i första instans. Förvaltningsrättslig
tidskrift 1966 s. 96 ff). Dess lagakraftvinnande behöver således ej inväntas.
Intet synes dock hindra att kommuner förordnar att dess beslut skall lända
till efterrättelse först när det vunnit laga kraft. Har beslutet överklagats till
länsstyrelsen får denna — också enligt praxis — anses äga förordna om inhibition
intill dess besvärsärendet slutligen aA''gjorts.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 55 år 1969
3
Ur affärstidslagens förarbeten
Affärstidslagen antogs av riksdagen under höstsessionen 1966 (propositionen
nr 144/1966, 3LU 58, rskr. 368). Till grund för lagstiftningen låg ett
av affärstidsutredningen i juni 1965 avgivet betänkande i två delar, »Affärstiderna»
(SOU 1965:38 och 39). Inom affärstidsutredningen och i allt väsentligt
även bland remissinstanserna hade enighet rått om att butiksstängningslagen
i vissa avseenden haft ogynnsamma verkningar och att den borde
upphävas. Diskussionen hade i stället kommit att gälla frågan huruvida
man borde helt slopa affärstidsregleringen. Departementschefen fann för
sin del att ett omedelbart slopande av affärstidsregleringen skulle kunna
medföra betydande olägenheter. Han påtalade därvid att man inte kunde
utesluta att en tvär omställning skulle få vissa oförmånliga verkningar för
konsumenterna, att vissa olägenheter för de affärsanställda skulle följa och
att en omedelbar avveckling i många fall skulle kunna leda till sociala problem
för affärsinnehavare som driver sina företag utan anställda eller med
endast någon enstaka medhjälpare. Han ville därför inte förorda att man
omedelbart slopade all affärstidsreglering. Däremot fann han i likhet med
utredningen och en bred remissopinion att det fanns tillräckliga skäl att
ersätta butik stängningslagen med en friare reglering, vilken borde ges en
begränsad giltighetstid, fem år. Vid utgången av denna tid fick man på nytt
pröva frågan om affärstidsregleringen skulle slopas helt. Erfarenheterna
av den friare regleringen och den utveckling som torde ske inom ramen för
denna borde då ge en bättre vägledning för prövningen, ansåg departementschefen.
Tredje lagutskottet delade uppfattningen att en direkt övergång
till ett helt fritt system skulle kunna medföra nackdelar, som övervägde
fördelarna. Den medelväg som departementschefen förordat innebar
enligt utskottets mening en lämplig avvägning mellan de intressen som gör
sig gällande på området.
Vad beträffar frågan om dispens från den vanliga affärstiden anförde
departementschefen följande (prop. nr 144 år 1966 s. 60 f).
Som framgår av vad jag tidigare har anfört har jag avsett att bestämma
den vanliga affärstiden så att endast ett någorlunda rimligt antal dispenser
från denna skall behöva medges. Förslaget att en väsentligt större del av
detaljhandeln skall falla utanför lagens tillämpning än f. n. har också bl. a.
syftat till att minska behovet av dispenser. Ett visst behov därav kommer
ändock att kvarstå med den utformning av lagen som jag har förordat.
Frågan vilket organ som bör handha dispensprövningen är föremål för
delade meningar mellan utredningen, som velat lägga prövningen på kommunen,
och ett stort antal remissinstanser, som ansett prövningen böra tillkomma
ett statligt organ, främst länsstyrelsen.
Som jag har anfört tidigare bör frågor om affärstidens längd i första hand
bedömas med utgångspunkt i konsumenternas intresse. En riktig bedömning
av dispensfrågorna kräver därför främst kännedom om vilka vanor och
behov som konsumenterna i orten har. Den bästa kännedomen härom finns
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 55 år 1969
otvivelaktigt hos de kommunala organen. Några remissinstanser har pekat
på att det kan finnas risk för bristande enhetlighet vid tillämpningen om
prövningen läggs hos kommunerna. Vad man här främst syftar på torde
vara att praxis inte lämpligen bör skifta mellan kommuner som tillsammans
bildar ett näringsgeografiskt sammanhängande område. Jag utgår emellertid
från att sådana kommuner i samarbetsnämnderna i kommunblocken eller
i annan ordning kommer att verka för att enhetliga normer följs vid dispensprövningen.
Av de skäl som jag nu har anfört biträder jag utredningens förslag
att beslutanderätten i dispensfrågorna läggs på kommunerna.
En begränsning i kommuns befogenhet att meddela dispens följer av att
kommun, som jag har förordat tidigare, inte skall ha rätt att generellt
sträcka ut affärstiden för hela kommunen. Dispens kan således inte medges
för alla affärer i kommunen eller för alla affärer inom en viss bransch såvida
inte dispensen avser endast vissa dagar. Frågan om dispens bör meddelas
skall bedömas i första hand med hänsyn till konsumenternas intresse.
För att dispens skall medges måste det kunna antas att det finns ett utbrett
önskemål om utsträckt affärstid. Men är det fallet bör dispens inte heller få
vägras. Det lär inte vara möjligt att undvika att dispensgivningen i viss mån
kan komma att påverka konkurrenssituationen mellan olika företag. Självfallet
får emellertid dispens inte medges i syfte att främja en viss näringsidkare
eller en grupp av sådana eller för att ställa företagare inom kommunen
i ett särskilt gynnsamt konkurrensläge i förhållande till företagare
i en angränsande kommun.
Under remissbehandlingen har framhållits bl. a. att man genom kommunalbesvär
inte skulle kunna få en tillräckligt allsidig överprövning av
kommuns beslut i dispensärende. Med hänsyn härtill förordar jag att förvaltningsbesvär
skall få anföras över dessa beslut.
I motioner (I: 789 och II: 965) i anledning av propositionen yrkades bl. a.
att lagen skulle kompletteras med bestämmelser innebärande att — med
hänsyn till de affärsanställda — dispens från bestämmelserna om vanlig
affärstid såvitt avser större affärsföretag skulle meddelas endast restriktivt.
Tredje lagutskottet anmärkte i sitt utlåtande (nr 58 år 1966) i anledning
av motionerna att lagens grunder innebar bl. a. att dispensfrågorna skulle
bedömas i första hand med hänsyn till konsumenternas intressen. För att
dispens skall medges måste det antas att det finns ett utbrett önskemål om
utsträckt affärstid. Men är det fallet bör dispens inte heller få vägras, framhöll
utskottet. Motionärernas förslag om särskilda dispensregler för större
företag innebar ett avsteg från dessa grunder som utskottet inte var berett
att förorda.
Pågående lagstiftningsarbete om förvaltningsförfarandet
I vårt land finns ingen allmän lag om förvaltningsförfarandet utan bara
spridda allmänna föreskrifter och specialregler på olika områden. År 1964
lade emellertid besvärssakkunniga fram ett förslag till en lag om förvalt
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 55 år 1969
5
ningsf örf arandet (SOU 1964:27). Lagförslaget innehöll 155 paragrafer om
förvaltningsärendens handläggning i första instans och besvärsinstans såväl
hos förvaltningsmyndigheter som hos förvaltningsdomstolar.
Besvärssakkunnigas förslag blev föremål för en mycket omfattande remissbehandling.
Mot förslagets enskildheter restes från remissinstansernas
sida inte några allvarligare erinringar. Däremot gjorde många gällande, att
förslaget i sin helhet syftade för långt och var alltför omfattande och detaljerat
för att kunna tillämpas mera allmänt i förvaltningsverksamheten.
Med anledning av vad som sålunda kom fram har ett nytt lagförslag utarbetats
av en arbetsgrupp inom justitiedepartementet. Förslaget redovisas i
SOU 1968:27 »Förvaltningslag». Författningsmaterialet har skurits ner
radikalt så att kvar står endast en kärna av 25 paragrafer. Den nya lagen
föreslås heta förvaltningslagen. Tanken är att den skall tillämpas bara hos
förvaltningsmyndigheterna, alltså främst hos länsstyrelser och centrala
myndigheter med underordnade statliga och kommunala lokalorgan, men
inte hos förvaltningsdomstolarna eller hos Kungl. Maj :t i statsrådet. Det
skall inte göra någon skillnad om ärendet är ett förstainstansärende eller ett
besvärsärende. I princip skall lagen gälla i lika mån hos kommunala som
hos statliga myndigheter men det förutsätts att kommunala handläggningsregler,
där sådana finns, skall råda framför förvaltningslagens.
Tanken är att det som nu finns föreskrivet om ärendens handläggning i
olika författningar såsom i byggnadsstadgan, nykterhetsvårdslagen och
barnavårdslagen skall gås igenom och samordnas med förvaltningslagens
bestämmelser innan denna träder i kraft. Förvaltningslagens bestämmelser
skall sedan gälla, om intet avvikande förekommer i en specialförfattning,
utfärdad av Kungl. Maj :t.
I förslaget till förvaltningslag säges följande i frågan om när ett förvaltningsbeslut
skall träda i tillämpning (s. 241 ff).
I remissyttrandena har framförts tvivel rörande möjligheterna att på ett i
allo ändamålsenligt och från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt i
en allmän lag reglera frågan om när ett förvaltningsbeslut skall träda i tilllämpning.
Denna fråga har därför ansetts inte böra göras till föremål för
lagstiftning i förevarande lag så mycket hellre som avsaknaden av allmänna
regler hittills inte vållat några större olägenheter. De allmänna riktlinjer
som besvärssakkunniga dragit upp torde i sin mån bidra till en ytterligare
stabilisering av rättsläget och rättspraxis torde längre fram ge säkrare underlag
för kodifiering. Uppmärksamheten torde därför nu i stället böra
koncentreras på den korrektiva sidan av den rättsskyddsfråga som det här
gäller. Uppenbart är att reglerna härom hör hemma bland de särskilda bestämmelserna
för vissa partsärenden.
Det måste godtas att förvaltningsbeslut i stor omfattning tillåts träda i
tillämpning utan avbidan på att tiden för överklagande utgår. Saknas fog
för överklagande, är detta helt invändningsfritt. Men finns fog för klagan,
föreligger risk att den mot vilken beslutet riktar sig gör en rättsförlust genom
de verkningar beslutet utövar, innan det upphävs av besvärsmyndigheten,
i synnerhet om det som görs inte går att göra ogjort eller eljest är
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 55 år 1969
irreparabelt. I möjligaste mån bör sådana följder förebyggas till skydd för
den enskildes rätt. Det radikalaste botemedlet vore att tillägga själva överklagandet
suspensiv verkan. Det låter sig dock uppenbarligen inte göra generellt
av hänsyn till de intressen som föranlett att besluten gjorts omedelbart
verksamma. Någon annan lösning står därför i praktiken inte till buds
allmänt sett än att göra inhibitionen beroende av särskild prövning från fall
till fall.
En klagan är en begäran om rättsskydd. Det kan med tanke härpå någon
gång vara naturligt att anta, att ett överklagande, även om det inte sägs uttryckligen,
innefattar begäran om inhibition. Det bör därför i och för sig
inte fordras särskilt yrkande för att besvärsmyndigheten skall få förordna
om inhibition. Å andra sidan kan det inte begäras av besvärsmyndigheterna
att de ex officio överväger inhibitionsfrågan särskilt i varj e ärende. Endast i
fall, där det är fullständigt uppenbart att inhibition behövs för att det skall
vara någon mening med besvärsprövningen, torde ex officio-ingripande kunna
förväntas. Framställs särskilt gripande om inhibition, bör besvärsmyndigheten
givetvis vara skyldig att pröva detta yrkande och göra det skyndsamt.
Av besvärssakkunnigas genomgång av gällande rätt framgår att det i vissa
fall följer omedelbart av författning att ett beslut skall träda i tillämpning
utan hinder av klagan. I andra fall har det i författning getts särskilt bemyndigande
åt beslutsmyndigheten att från fall till fall förordna om sådan
tillämpning. Slutligen kan vederbörande författning ha lämnat helt oreglerat
när beslut enligt författningen skall träda i tillämpning. Med ledning av
praxis och allmänna principer avgörs då om beslutet kan träda i tillämpning
utan hinder av klagan eller om klagotidens utgång och, om besvär anförts
dessförinnan, utgången i besvärsärendet skall avvaktas. Mot bakgrund av
detta rättsläge har lagtexten utformats.
Bestämmelsen om inhibition har intagits i 21 § i lagförslaget. Paragrafen
lyder: Besvärsmyndighet kan förordna att överklagat beslut icke får tilllämpas
innan besvären prövats. Yrkande om sådant förordnande skall behandlas
skyndsamt.
I justitiedepartementet håller man för närvarande på med att utarbeta
lagrådsremiss i ämnet. Detta arbete beräknas vara färdigt under första halvåret
1970.
Motionerna
Motionärerna anför att dispensmöjligheten i affärstidslagen numera utnyttjas
i synnerligen stor utsträckning i samband med större helger, då
varuhusen sökei-, och i de flesta fall får, dispens av den kommunala myndigheten
för att hålla öppet viss tid på söndagar. I samband med julskyltningen
är det exempelvis mycket vanligt att denna möjlighet utnyttjas.
Naturligtvis kan det betraktas som en god service till konsumenterna att
på detta sätt på söndagstid få möjlighet att göra uppköp. Men det är väl,
anför motionärerna, framför allt ett stort ekonomiskt intresse för affärsmännen
och varuhusen att hålla öppet på tider och vid tillfällen då mycket
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 55 år 1969
folk på grund av sin ledighet är i rörelse i de större tätorterna. Motionärerna
påpekar att det emellertid finns en tredje part, nämligen de inom handeln
anställda, som kan drabbas ganska hårt i form av skyldighet att arbeta
på obekväm arbetstid, om dispensgivningen blir alltför generös.
I motionerna framhålls att det visat sig att framställningar om visst öppethållande
i åtskilliga fall behandlats på sådant sätt att möjlighet för berörd
part att överklaga beslut om dispens inte förelegat. Motionärerna anför
att det inträffat att beslut meddelats så sent som på onsdagen för ett öppethållande
som gällt nästkommande söndag. Den fackförening inom Handelsanställdas
förbund som önskade bevaka sina berörda medlemmars intresse i
denna fråga och därför hos länsstyrelsen anförde besvär i ärendet kunde
inte få saken prövad eftersom det inte fanns tid att inhämta berörda parters
yttrande. Motionärerna understryker att det måste anses vara av största
vikt att den lagliga rätten att överklaga ett kommunalt beslut icke sätts
ur spel.
För att tillförsäkra alla parter möjlighet att få anförda besvär lagligen
prövade även vid kommunala beslut av denna art, bör enligt motionärernas
mening sådana tillämpningsföreskrifter utfärdas att berörda parter vid
alla tillfällen har möjlighet att utnyttja den kommunala besvärsrätten. En
lösning av frågan synes dem kunna åstadkommas genom bestämmelser om
att ansökningar om utsträckt affärstid skall vara inkomna till kommunens
styrelse viss tid före det avsedda öppethållandet.
Remissvaren
Arbetarskyddsstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, slakthus- och
saluhallsstyrelsen i Stockholm, kommunalnämnden i Järfälla kommun avstyrker
bifall till motionerna. Länsstyrelsen i Östergötlands län, drätselkommaren
i Södertälje, Svenska kommunförbundet och Handelsanställdas förbund
ställer sig positiva till motionerna. Sveriges köpmannaförbund vitsordar
de påtalade olägenheterna och lämnar eget förslag till åtgärd.
Arbetarskyddsstyrelsen påpekar inledningsvis att tillämpningen av den
inom förvaltningsrätten gällande principen, att ett gynnande beslut, som
avser t. ex. ett tillstånd eller ett ekonomiskt bidrag, skall lända till omedelbar
efterrättelse, kan medföra att besvärsrätten icke kan utnyttjas av en
besvärsberättigad som är missnöjd med beslutet. Styrelsen erinrar om att
den i tillämpningsföreskrifterna till affärstidslagen skilt på ansökningar om
dispens av mera varaktig karaktär —- t. ex. förlängt öppethållande varje
veckodag under hela året eller utökning av varusortimentet i en kiosk — och
ansökningar om tillfällig dispens. I fråga om de mera långsiktiga dispenserna
skulle således en ändring av tillämpningsföreskrifterna enligt motionärernas
förslag bli tämligen betydelselös, medan den beträffande tillfälliga
dispenser skulle få viss betydelse framhåller styrelsen.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 55 år 1969
Styrelsen säger sig inse att det kan vålla irritation bland en affärsidkares
anställda eller konkurrenter, om en kommunal myndighet medger honom
rätt till affärstid utöver den vanliga och dispensbeslutet meddelas så sent
att besvärsrätten i praktiken icke kan utnyttjas. Det är enligt styrelsen
knappast tänkbart att undanröja denna olägenhet genom att införa en föreskrift
om att ansökningar om utsträckt affärstid skall vara inkomna till
kommunens styrelse viss tid före det avsedda öppethållandet, om icke tidsfristen
göres lång. Detta kan enligt styrelsen i sin tur medföra svårigheter
för sökanden. Att tidsfristen måste bli tämligen lång för att bli fullt effektiv
sammanhänger med att det kan ta ganska lång tid innan en ansökan hos
en kommunal myndighet resulterar i ett lagakraftvunnet beslut, framhåller
styrelsen. Dröjsmålsanledningar kan t. ex. vara att den kommunala myndigheten
sällan sammanträder eller att besvärsprövningen hos länsstyrelse eller
Kungl. Maj :t tar viss tid.
Styrelsen påpekar vidare att det skulle innebära ett avsteg från vedertagna
förvaltningsrättsliga principer om dispensbeslut skulle träda i verkställighet
först då det vunnit laga kraft. Det förtjänar dock observeras, framhåller
styrelsen, att den kommunala myndighet som meddelar dispensbeslutet i
fall som myndigheten själv bedömer som tveksamma bör kunna föreskriva
att beslutet ej skall träda i kraft, förrän det vunnit laga kraft. Styrelsen
erinrar vidare om besvärsmyndigheternas möjlighet att förordna om inhibition.
Avslutningsvis erinrar styrelsen om att affärstidslagen har karaktären av
en försökslagstiftning med begränsad giltighetstid, vilket i och för sig kan
vara ett skäl emot ändringar.
Slakthus- och saluhallsstgrelsen i Stockholm åberopar ett tjänsteutlåtande
av direktören hos styrelsen, Erland Carbell. Denne hänvisar inledningsvis
till att motionärerna antyder möjligheten av att införa bestämmelser om
att ansökningar om tillstånd till utsträckt affärstid skall vara inkomna till
kommunens styrelse viss tid före det avsedda öppethållandet. Eftersom tidpunkten
för beslutet är det väsentliga i sammanhanget torde väl avses att
den kommunala myndigheten därigenom skulle kunna fatta sitt beslut i så
god tid, att part hinner anföra besvär innan beslutet går i verkställighet.
Givetvis är det önskvärt, framhålles i utlåtandet, att ansökningar om tillstånd
till utsträckt affärstid inkommer i god tid. Härigenom kan ärendena
inordnas i arbetsrutinen och erforderlig beredning äga rum utan tidsnöd.
Beslut och därav föranledda expeditioner kan medhinnas i normal ordning.
Så till vida torde motionärernas önskemål överensstämma med de kommunala
myndigheternas. Men om man syftar till att ansökningar icke skall få
tagas upp till behandling om de inkommer senare än viss angiven tidpunkt,
måste frågan betraktas annorlunda. Ett sådant förfaringssätt skulle avvika
från eljest förekommande praxis inom kommunal förvaltning och
innebära, att de kommunala myndigheterna hindrades i den snabba och
Tredje lagutskottets utlåtande nr 55 år 1969
9
smidiga ämbetsutövning, som icke minst med hänsyn till allmänhetens intresse
eftersträvas i andra sammanhang. Föreskrifter som onödigtvis försvårar
för allmänheten bör i stället undvikas. Som exempel på det allmängiltiga
i en sådan uppfattning nämns i utlåtandet bestämmelsen i allmänna
ordningsstadgan (AOS) om att vid meddelandet av lokala ordningsföreskrifter
skall tillses, att »därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten
eller eljest göres obefogad inskränkning i den enskildes frihet». I denna
anda kräves i AOS beträffande ansökan om tillstånd att anordna offentlig
tillställning inte mer än att ansökan skall göras »skriftligen i god tid före
tillställningen och om möjligt å sådan tid, att ansökan är polismyndigheten
till handa senast å femte dagen före tillställningen».
I utlåtandet säges anledning ej föreligga att anlägga andra synpunkter på
affärstidsärendenas handläggning än andra kommunala ärenden, varför
tanken på en tidsgräns för ingivande av ansökningar bör avvisas. Vad Storstockholmsområdet
beträffar tillämpar kommunerna vid handläggningen
av affärstidsärenden enhetliga regler, som utarbetats av en särskild kommitté,
Stor-Stockholms affärstidskommitté, med representanter för olika
kommuner och intresseorganisationer. Detta säges medföra minskad risk för
befogade överklaganden. Vidare kommer länsstyrelsens och Kungl. Maj :ts
beslut i besvärsärenden under hand att ge kommunerna ytterligare vägledning
vid handläggningen av frågor om utsträckt affärstid. Förutsättningen
är då att besvärsmyndigheterna tager upp anförda besvär till prövning även
om besvären skulle komma att avse öppethållande på tid som redan gått tillända,
och att de motiverar besluten. I fortsättningen torde, sedan kommunerna
tagit konsekvenserna av besvärsmyndigheternas ställningstaganden,
anledning till överklagande av kommunernas beslut i dispensärenden rimligtvis
utan behöva föreligga annat än i undantagsfall, framhålls i utlåtandet.
I motionerna föreslås att tillämpningsföreskrifter utfärdas för att tillgodose
önskemålen. Därmed torde enligt utlåtandet avses tillämpningsföreskrifter,
utfärdade av kungl. arbetarskyddsstyrelsen. Sådana — som då bör ha innehållet
begränsat till att ansökan om tillstånd till utsträckt affärstid bör ingivas
till kommunens styrelse i god tid — torde emellertid ha ringa utsikt att
tränga igenom hos allmänheten. Medverkan av företagarorganisationer och
andra fältorgan säges i stället böra eftersträvas. Till slakthus- och saluhallsstyrelsen
riktas sålunda ofta förfrågningar i dispensärenden. Regelmässigt
uppmanas därvid allmänheten att inkomma med eventuell ansökan i god tid.
Enligt vad som inhämtats lär Stockholms stads och läns köpmannaförbund
ha för avsikt att inom kort ge sina medlemmar motsvarande uppmaning i
cirkulärform. Åtgärder av detta slag kan förväntas få önskad effekt genom
alt de snabbt kommer till de berördas kännedom och anses i utlåtandet innebära
ett betydligt effektivare och smidigare förfaringssätt än de ifrågasatta
tillämpningsföreskrifterna.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 55 år 1969
Kommunalnämnden i Järfälla kommun anser att motionärernas förslag
torde vara svårt att realisera. En komplettering av tillämpningsföreskrifterna
kan enligt nämnden knappast få annan form än en rekommendation till
kommunerna att anmoda sökandena att inom viss tid inkomma med ansökningar.
Förmodligen skulle det komma att åläggas den enskilda kommunen
att avgöra tidsramen.
Nämnden framhåller att — oavsett vem som skulle avgöra vid vilken tidpunkt
en ansökan senast skulle vara inkommen för att vinna beaktande —•,
varje tidsangivelse medför att man frångår gängse förvaltningsförfarande.
En eventuell bestämmelse om viss ansökningstid skulle komplicera förfarandet
vid de tillfällen, då en ansökan inkommer efter den angivna tiden och
avser ett rutinärende, där ett snabbt besked kan lämnas. Oavsett förekomsten
av tillämpningsföreskrifter torde den kommunala myndigheten vara
oförhindrad att meddela beslut i frågan, anser nämnden.
Nämnden påpekar vidare att förslaget i sina praktiska konsekvenser
tangerar frågan om verkställighet av kommunala beslut, d. v. s. frågan om
lagakraftvinnande skall avvaktas innan ett kommunalt beslut verkställes.
Denna fråga säges vara av betydligt större omfattning och berör hela det
offentliga förvaltningsförfarandet. Tar man i det sammanhanget i betraktande
den stora tidsåtgång, som prövningen av besvärsärenden stundom tar,
skulle mycket långa ansökningstider få anges, om man skulle uppnå den
effekten, att ett obefintligt beslut vore rättsligen prövat innan detsamma
verkställdes.
Avslutningsvis framhåller nämnden att dispensärenden i fråga om utsträckt
affärstid ofta är av rutinmässig art. Genom den praxis, som numera
utvecklats, och genom de gemensamma normer, som tillämpas inom
Storstockholmsregionen, torde sökandena i dessa ärenden själva kunna
bedöma om ett ärende är av den arten, att ett överklagande riskeras. I sådana
fall torde det ligga i sökandenas eget intresse att i god tid före ett utnyttjande
av en dispens inlämna ansökan till den kommunala myndigheten,
utan att särskilda tillämpningsföreskrifter härom behöver utfärdas.
Med hänsyn till svårigheten att realisera förslaget i motionerna och med
hänsyn till de praktiska konsekvenser för det offentliga förvaltningsförfarandet
i stort, anser kommunalnämnden att motionerna inte bör bifallas.
Länsstyrelsen i Stockholms län antar att motionärerna främst åsyftat
dispenser för visst tillfälle, t. ex. julhandeln. Erfarenhetsmässigt torde det
också förhålla sig så att det är just vid detta slag av dispenser som tidsnöd
kan uppstå med påföljd att anförda besvär blir onyttiga genom att de kan
prövas först sedan den aktuella dispenstiden redan passerats, framhåller
länsstyrelsen.
Länsstyrelsen påpekar att motionärerns önskemål i viss mån kan tillgodoses
genom besvärsmyndighetens möjlighet att besluta om inhibition i
avvaktan på besvärens prövning. Länsstyrelsen framhåller att frågan om
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 55 år 1969
inhibition får göras beroende av särskild prövning från fall till fall. Man
kan räkna med att inhibition kommer till användning endast i de fall då det
från början står klart för besvärsmyndigheten att starka skäl föreligger att
upphäva det överklagade beslutet. Å andra sidan föreligger i allt fall för
länsstyrelsens del möjlighet att snabbt meddela slutligt beslut i besvärsmål.
Länsstyrelsen avstyrker införandet av bestämmelser om att ansökningar
om utsträckt affärstid skall vara inkomna viss tid före det avsedda öppethållandet.
Förutom det sagda åberopar länsstyrelsen därvid de skäl som anförts
av slakthus- och saluhallsstyrelsen samt kommunalnämnden i Järfälla.
Ett närmare samarbete mellan kommunerna och företagarorganisationer av
typ köpmannaförbund torde på sikt kunna resultera i att de företag som
söker dispens lämnar in ansökan i tillräckligt god tid, framhåller länsstyrelsen
avslutningsvis.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har intet att erinra mot ändring av lagen
i enlighet med motionerna från de synpunkter länsstyrelsen har att beakta.
Länsstyrelsen uppger att den från drätselkammaren i Linköping infordrat
uppgifter beträffande de under år 1968 inkomna ansökningarna om tillstånd
enligt 2 § affärstidslagen. Härav kan utläsas att det mellan dag för
beslut och dag för vilken tillstånd sökts oftast ligger en så kort tid att eventuella
besvär knappast hunnit behandlas.
Svenska kommunförbundet instämmer med motionärerna om att sådana
tillämpningsföreskrifter bör utfärdas att berörda parter vid alla tillfällen
kan använda sig av möjligheten att anföra besvär över det kommunala beslutet
och anför att det inte kan vara rimligt att ärenden behandlas så sent
att de kommunala besvärsreglerna sätts ur spel. Men det finns enligt förbundet
också andra skäl som talar för att dispensansökningarna bör vara
inne i inycket god tid. Kommunens styrelse, eller med nämnd som utsetts
att handlägga dispensärenden, skall i varje särskilt fall göra en skälighetsbedömning.
Därvid kan det också ofta — särskilt i mera betydelsefulla ärenden
— vara motiverat att inhämta remissyttranden från berörda intressenter.
Förbundet vill för sin del rekommendera att remissförfarandet tillämpas
i all den utsträckning det är nödvändigt för att få en allsidig bedömning.
Därigenom bidrar kommunerna till en så smidig anpassning som möjligt av
affärstidslagen samtidigt som man verkar för goda relationer mellan de
parter som berörs inom denna viktiga del av näringslivet. Härigenom kan
man också förvänta att antalet besvär minskas, framhåller förbundet.
Handelsanställdas förbund anför att organisationen under den tid som
förflutit sedan lagens ikraftträdande den 1 januari 1967 från sina avdelningar
i landet erhållit besked om att dessa i många fall genom företagens
annonsering om öppethållande utöver lagstadgad affärstid fått sig bekant,
att kommunerna beviljat företagen dispens för detta öppethållande. Att sådan
annonsering inte sker förrän dagarna före öppethållandet är naturligt.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 55 år 1969
Detta medför att ett överklagande av denna dispens till länsstyrelsen i berört
län inte hinner ingivas i så god tid att en prövning av ärendet kan företagas
innan öppethållandet förevarit. Länsstyrelserna har i de flesta fall avstått
från ett ställningstagande och med hänvisning till att dagen för öppethållande
passerats lämnat klagomålen utan åtgärd. Att sådana situationer uppstår
kan, enligt förbundets bedömning, bero på kommunernas sena handläggning
av dessa ärenden, men i de flesta fall på att ansökningshandlingarna
inkommit så sent att ett yttrande från berörda organisationer av tidsskäl
inte kunnat inhämtas. Förbundet anser därför att alla dispensärenden om
avvikelser från affärstidslagen § 2 skall översändas till berörda organisationer
för yttrande. För att detta skall kunna ske fordras att företagens
ansökningar skall inkomma till kommunerna i så god tid att ett yttrande
från berörda organisationer samt ett eventuellt överklagande av det kommunala
beslutet blir möjligt.
Sveriges köpmannaförbund anför att de erfarenheter som vunnits under
de drygt två år som affärstidslagen varit i kraft visar att dispensgivningen
fått mycket olika tillämpning inom landet. Vissa kommuner har tillämpat
en mycket liberal tolkning av lagen medan andra kommuner strikt följt den
restriktiva linje som lagen i sig innebär och tillgängliga förarbeten till lagen
anvisar. Detta har enligt förbundet medfört att konkurrenssituationen mellan
två intilliggande kommuner ibland förskjutits genom olika kommunal
syn på dispensgivningen. Det är att hoppas att genom Kungl. Maj :ts beslut
i ärenden, som blir överklagade, en fastare och mer enhetlig praxis snarast
skall komma till stånd. Ett av skälen för motionärernas hemställan är att
en alltför generös dispensgivning drabbar de anställda inom handeln ganska
hårt i form av skyldighet att arbeta på obekväm arbetstid. Förbundet påpekar
att samma skäl kan anföras för det stora antalet små och medelstora
butiker som drivs av en enskild köpman med huvudsaklig hjälp av egna
familjemedlemmar. Dessa företag tvingas många gånger av konkurrensskäl
att tillämpa samma öppethållandetider som övriga större företag som arbetar
med hel- och deltidsanställd personal.
Förbundet vitsordar att det förekommit att ansökan om tillfällig dispens
inkommer till kommunen så sent att beslut ofta fattas endast några dagar
innan dispensen skall träda i kraft, vilket omöjliggjort för exempelvis Handelsanställdas
förbund att hinna överklaga beslutet till länsstyrelse. Vad
beträffar motionärernas förslag för att komma till rätta med dessa olägenheter,
nämligen att ansökningar om utsträckt affärstid skulle vara inkomna
till kommunens styrelse viss tid före det avsedda öppethållandet, anser förbundet
att tidsfristen måste göras lång för att få önskvärd effekt. Detta sammanhänger
med att det kan dröja innan en ansökan hos en kommunal
myndighet resulterar i ett lagakraftvunnet beslut beroende på att den kommunala
myndigheten ofta inte har så täta sammanträden eller att besvärsprövningen
hos länsstyrelsen eller Kungl. Maj :t tar relativt lång tid.
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 55 år 1969
I sammanhanget påpekar förbundet att den kommunala myndigheten som
beslutar i dispensärendet efter eget bedömande kan föreskriva att beslutet
ej skall träda i kraft förrän det vunnit laga kraft ävensom att besvärsmyndigheterna
kan förordna om inhibition.
Förbundet erinrar vidare om att kommun vid tillfälliga dispenser inte behöver
efterhöra andra parters synpunkter på en ansökan enligt nu gällande
tillämpningsföreskrifter. Detta innebär att berörda parter inte får vetskap
om en dispens förrän beslut fattats och blivit känt. Enligt förbundets uppfattning
skulle det därför vara lämpligt att kommun vid erhållande av dispensansökan
lämnade besked härom till närmast berörda parter, nämligen
den lokala köpmannaföreningen, den konsumentkooperativa föreningen
samt de handelsanställdas organisation. Denna anmälan kan i och för sig
ske utan anmodan att part skall yttra sig över ansökan. Det ger emellertid
intresserad part möjlighet att inkomma med synpunkter som i flertalet fall
kan ge kommun anvisning om att ett eventuellt positivt beslut bör kompletteras
med föreskriften att beslutet ej skall träda i kraft förrän det vunnit
laga kraft. Genom detta förfarande torde de mera väsentliga olägenheterna
av nuvarande tillämpningsanvisningar kunna undanröjas, framhåller förbundet
avslutningsvis.
Utskottet
Enligt affärstidslagen får — med bortseende från vissa undantag — yrkesmässig
detaljhandel endast bedrivas under vanlig affärstid, som är vardagar
mellan klockan 8 och 20. Om det för särskilt fall är påkallat med hänsyn
till allmänhetens intresse skall emellertid kommunens styrelse eller
nämnd som utses av fullmäktige i kommunen medge affärstid utöver den
vanliga. Talan mot sådant beslut får föras hos länsstyrelsen genom besvär.
Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos Kungl. Maj :t. Enligt förvaltningsrättslig
praxis gäller att s. k. gynnande beslut skall lända till omedelbar
efterrättelse. Dispens från den vanliga affärstiden brukar därför träda i
tillämpning utan avbidan på att tiden för överklagande utgår.
I motionerna påpekas att det i åtskilliga fall förekommit att den kommunala
myndigheten medgivit dispens så sent att affärsanställda och andra
berörda parter inte kunnat utnyttja sin besvärsrätt. Motionärerna hemställer
därför att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall begära sådana tillämpningsföreskrifter
i fråga om dispens från vanlig affärstid att berörda parter vid
alla tillfällen kan använda rätten att besvära sig.
Remissinstanserna har delade meningar om förslaget. Enligt utskottets
mening bör förslaget förstås så, att de begärda tillämpningsföreskrifterna
skall göra det möjligt för berörda parter att normalt kunna besvära sig i
åtminstone en instans. Utskottet delar uppfattningen att det är otillfreds
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 55 år 1969
ställande att — såsom för närvarande inte sällan förekommer — ärenden om
dispens behandlas så sent att besvärsreglerna sätts helt ur spel. Sådana tilllämpningsföreskrifter,
som gör det möjligt för berörda parter att i normala
fall besvära sig hos länsstyrelsen, bör därför utfärdas.
Utskottet hemställer
att riksdagen med bifall till motionerna 1: 295 och II: 329
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om sådana tillämpningsföreskrifter
i fråga om dispens från vanlig affärstid
enligt affärstidslagen att berörda parter normalt kan använda
möjligheten att besvära sig hos länsstyrelsen.
Stockholm den 11 november 1969
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Ernulf (fp), Hansson (s), fru
Landberg (s)* och herr Nils Nilsson (ep)*;
från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s)*, Hedin (m), fröken Anderson (s), herrar Hammarberg (s), Josefson i
Arrie (ep) och Sellgren (fp).
* Ej närvarande vid ntlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690032
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1969:337 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändring i giftermålsbalken m. m. a1 i texten