Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om regler för trafik med fritidsbåtar. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 147 i första kammaren av herr Brundin och nr 165 i andra kammaren av herr Thglén m. fl.

1969-11-11 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:57, Utlåtande i anledning av motioner om regler för trafik med fritidsbåtar. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 147 i första kammaren av herr Brundin och nr 165 i andra kammaren av herr Thglén m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

1

Nr 57

Utlåtande i anledning av motioner om regler för trafik med fritidsbåtar.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 147 i första kammaren av herr Brundin och

nr 165 i andra kammaren av herr Thglén m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning

av frågor angående trafik med motordrivna s. k. fritidsbåtar».

Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen

inhämtat utlåtanden från sjöfartsstyrelsen, statens naturvårdsverk samt

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Stockholms län. På begäran

av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Sjösportens samarbetsdelegation

och Svenska båtinstitutet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

har bifogat yttrande från chefen för västra kustdistriktet, och länsstyrelsen

i Stockholms län har bifogat yttranden från chefen för östra kustdistriktet

och polischefen i Stockholms polisdistrikt.

Gällande bestämmelser m. m.

I sjölagen, sjötrafikförordningen, sjötrafikkungörelsen och lagen om säkerheten

på fartyg återfinns bestämmelser som berör trafiken med fritidsbåtar.

Sjölagen, utfärdad den 12 juni 1891, undergick omfattande ändringar

genom lag om ändring i sjölagen den 24 februari 1967 (nr 48), vilken trädde

i kraft den 1 juli 1967 (nr 288). Sålunda flyttades ansvarsbestämmelserna

från 12 till 13 kap., vilket numera omfattar 323—332 §§. I fråga om ovarsamhet

till sjöss gällde före lagändringen att endast sådan vårdslöshet och

försummelse som lett till sjöolycka straffades. Bestämmelsen var vidare

bara tillämplig på befälhavaren. Numera har straffansvaret vidgats och i

324 § stadgas att var och en som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse

för säkerheten till sjöss dömes till böter eller fängelse i högst sex månader

om han brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka.

Med gott sjömanskap avses närmast korrekt uppträdande till sjöss eller riktigt

bedömande av sakläget och rätt handlande i olika situationer till sjöss

eller i hamn. Uttrycket får visserligen anses lämna visst utrymme för felbe1

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Hr 57

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

dömningar. Kravet på gott sjömanskap torde likväl uppfattas som ganska

strängt. I propositionen nr Ii5 år 1966 med förslag till ifrågavarande lag om

ändringar i sjölagen anförde departementschefen, statsrådet Kling, att regeln

avsågs vara tillämplig på all slags sjöfart. Departementschefen fortsatte:
Det

måste visserligen medges att uttrycket gott sjömanskap---tar

sikte främst på handelssjöfarten men passar mindre väl samman med den

enklare nöjessjöfarten. Det torde dock kunna förväntas att med den fortsatta

utvecklingen av småbåtstrafiken och den upplysnings- och utbildningsverksamhet

som måste följa därav uttrycket gott sjömanskap skall tränga

in i det allmänna medvetandet också inom nöjessjöfarten. Även om kravet

på gott sjömanskap till en början kan te sig främmande för andra än sjömän,

torde det ha sitt värde inte minst från psykologisk synpunkt att lagen

innehåller en sådan bestämning av det aktsamhetskrav som skall utgöra

riktmärke för ett gott uppträdande på sjön.

Nämnda bestämmelse kompletteras med en särskild bestämmelse i 325 §

om onykterhet till sjöss. Bestämmelsen, som också är tillämplig på all sjöfart,

innebär att den som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för

säkerheten till sjöss dömes till böter eller fängelse i högst ett år om han är

så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, att det

måste antagas, att han icke på betryggande sätt kan utföra vad som åligger

honom.

Sjötrafikförordningen av den 18 maj 1962 (nr 150) reglerar tillämpningen

av 1960 års internationella sjövägsregler och omfattar de sjötrafikföreskrifter

av mera allmän natur, som skall gälla i svenskt farvatten. Förordningen

har undergått flera ändringar sedan tillkomsten, senast genom kungörelse

den 29 mars 1968 (nr 98). Främst betingad av den ökade småbåtstrafiken

är den allmänna bestämmelsen i 4 § om vårdslöshet i sjötrafik. Enligt paragrafen

skall vid förande av fartyg eller vid dess förankring eller förtöjningiakttagas

den omsorg och varsamhet som till förekommande av sjöolycka

betingas av omständigheterna. Sjöfartsstyrelsen har i en kommentar till

paragrafen anfört följande.

Genom den sjölagsändring som trädde i kraft den 1 juli 1967 har 324 §

sjölagen utformats så, att straffansvar kan inträda när någon som fullgör

uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss brister i gott sjömanskap

till förekommande av sjöolycka. En förutsättning för tillämpning av

sjölagens ansvarsbestämmelser är sålunda icke längre att ovarsamhet till

sjöss föranlett sjöolycka. Detta utesluter emellertid inte att 4 § sjötrafikförordningen

alltjämt kan komma till tillämpning.

Då en båtförare kan framkalla fara för sjöolycka inte endast under färd

med fartyget utan även vid dess förankring eller förtöjning, t. ex. när detta

skett bristfälligt eller på olämplig plats, har dessa fall angivits i stadgandet.

Uttrycket »betingas av omständigheterna» ålägger varje trafikant att beakta

samtliga förhållanden, som kan inverka på olycksriskerna, t. ex. fartygets

storlek och manöverförmåga. Det är uppenbart, att kraven måste ställas

olika beträffande de lättinanövrerade nöjesbåtarna och i fråga om de större

fartygen. En erkänd grundregel i trafiken på våra vattenvägar är, att de

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tred je lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

3

mindre båtarna skall hålla undan för de stora och svårmanövrerade fartygen.

Kravet på särskilt hänsynstagande i trafiken till olika farkosters manövreringsmöjligheter

har också kommit till uttryck i regel 27 i de internationella

sjövägsreglerna. Med uttrycket »betingas av omständigheterna» åsyftas icke

endast de i den aktuella situationen faktiskt föreliggande omständigheterna

utan även de förhållanden, som för fartygsföraren bör te sig som möjliga vid

ändrade förhållanden, t. ex. ökande sjö, annan vindriktning e. d. Så t. ex.

har en båtförare vid färd in i en skyddad skärgårdsvik en sommardag ofta

att räkna med att badande kan finnas i vattnet. Med hänsyn härtill bör han

följaktligen redan i god tid föra båten med särskild försiktighet. Å andra

sidan får nämnda uttryck anses medföra, att den som fört sin farkost med

en till farvattnet och trafiksäkerhetens krav i övrigt väl anpassad fart, icke

bör fällas till ansvar, om svallvågor efter fartyget vållat skador på bristfälligt

förtöjda eller förankrade båtar.

Enligt 5 § äger länsstyrelsen efter samråd med sjöfarsstyrelsen utfärda

föreskrifter om fartbegränsning och om förbud mot ankring samt om begränsning

i rätt att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning

eller liknande sport. Efter samråd med sjöfartsstyrelsen äger länsstyrelsen

ock ufärda andra föreskrifter om begagnande av Sveriges sjöterritorium än

i föregående stycke sägs, när dessa är av tillfällig art.

I 17 § stadgas, bl. a., att brister någon i den omsorg och varsamhet som till

förekommande av sjöolycka åligger honom enligt 4 § och är ej oaktsamheten

ringa, dömes, om ej gärningen är belagd med straff enligt allmän lag,

till dagsböter, samt att den som överträder föreskrift som meddelats med

stöd av 5 § dömes till böter, högst trehundra kronor.

I detta sammanhang må nämnas att det inom kommunikationsdepartementet

pågår arbete med utarbetande av förslag till ändring av förordningen

avseende smitning från olycksplats.

Sjötrafikkungörelsen utfärdades den 25 maj 1962 (nr 267) men bär erhållit

ny lydelse genom kungörelse den 21 april 1967. Sjötrafikkungörelsen

innehåller bl. a. bestämmelser angående skeppsljus och signaler på svenska

örlogsfartyg samt för trafiken i närheten av dessa.

1 lagen den 19 november 1965 (nr 719) om säkerheten på fartyg (säkerhetslagen)

har sammanförts bestämmelser avseende dels vad som i fråga

om fartygs konstruktion, utrustning, lastning och bemanning skall iakttas

för tryggande av säkerheten och dels tillsynen för kontroll av att bestämmelserna

efterleves. Lagen kompletteras av tillämpningsföreskrifter enligt kungörelse

den 19 november 1965 (nr 908). Säkerhetslagen omfattar i princip

alla fartyg oavsett storlek, således även fritidsbåtar (1 kap. 1 §).l 2 kap. 1 §

stadgas att fartyg inte är sjövärdigt om det inte är så konstruerat, byggt,

utrustat och vidmakthållet att det med hänsyn til! fartygets användning och

den fart, vari det nyttjas eller avses att nyttjas, erbjuder betryggande säkerhet

till förekommande av sjöolycka. I 4 kap. 1 § finns bestämmelser om

lastning, vilka också är tillämpliga på fritidsbåtar. Bestämmelserna innebär

att fartyg inte må vara så lastat eller barlastat att dess stabilitet även
It

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 57

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

tyras eller säkerheten för fartyget eller de ombordvarande sättes i fara.

I 7 kap. meddelas bestämmelser om bl. a. sjövärdighetsbesiktningar. Regelbundet

återkommande sjövärdighetsbesiktningar skall passagerarfartyg oavsett

storlek samt annat fartyg om minst 100 bruttoton undergå. Efter godkänd

sjövärdighetsbesiktning får fartyget ett fartcertifikat för en bestämd

tidsperiod. Sjövärdighetsbesiktning gäller även fartyg mellan 20 och 100

bruttoton men begränsas då till nybyggnad, större ombyggnad eller överlåtelse.

Det mindre tonnaget och alltså även fritidsbåtarna är befriade från regelbundet

återkommande besiktningar. Jämlikt 7 kap. 16 § kan emellertid

dessa fartyg bli föremål för inspektion, varvid tillsyn av fartygets sjövärdighet

kan ske. Förekommer skälig anledning att antaga, bl. a., att fartyg

— således också fritidsbåt— inte är sjövärdigt för resa i avsedd fart eller att

det inte är behörigen lastat eller barlastat kan fartyget enligt 8 kap. 1 § beläggas

med nyttjanderättsförbud. För brott mot nyttjandeförbud kan enligt

10 kap. 4 § dömas till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Tillsyn

av fartyg i de hänseenden som behandlas i säkerhetslagen utövas av sjöfartsinspektionsdistrikten,

som hör till sjöfartsinspektionen, en avdelning

inom sjöfartsverket (SFS 320/1969).

Någon registreringsskyldighet för ägare av nöjesbåtar finns inte föreskriven

i svensk lag. Däremot skall enligt 2 § sjölagen register föras över alla

svenska fartyg, vilka är avsedda att nyttjas till handelssjöfart eller resandes

fortskaffande och äger en bruttodräktighet av tjugu registerlon eller därutöver.

Enligt § 1 i förordning den 18 oktober 1901 angående registrering av

svenska fartyg skall registret föras hos sjöfartsstyrelsen.

Genom Kungl. Maj ds instruktion den 23 maj 1969 (nr 322) har från och

med den 1 juli 1969 inrättats ett sjösäkerhetsråd. Rådet har till uppgift att,

med inriktning på fritidsbåttrafiken, verka för sjösäkerhet. Rådet skall samarbeta

med svenska myndigheter, institutioner och enskilda, som arbetar

inom rådets verksamhetsområde. Det ankommer på Kungl. Maj d att besluta

om instruktion för rådet och utse ledamöter i det. Enligt uttalande av

departementschefen i prop. nr 58 år 1969, s. 72, bör representanter för bl. a.

sjöfartsverket, generaltullstyrelsen, statens naturvårdsverk, försäkringsbolagen,

redarna, Svenska Sällskapet för räddning af Skeppsbrutne och båtorganisationerna

ingå i rådet. Den s.k. sjövettskommitténs (Samarbetskommittén

för befrämjande av sjövett) verksamhet har upphört efler inrättandet

av sjösäkerhetsrådet. Sjövettskommittén, vars stadgar antogs den 15 januari

1963, hade bildats på sjöfartsstyrelsens initiativ för att genom upplysning

och propaganda sprida kunskaper om rätt uppträdande på sjön och verka

för ökad säkerhet i sjötrafiken. Till kommittén var en rad myndigheter och

organisationer anslutna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

o

Förarintyg för segel- och motorbåtar m. m.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande utfärdade sjöfartsstyrelsen den

21 mars 1961 (A nr 13) kungörelse angående förarintyg för segel- och motorbåtar.

Förarintyget är ett intyg, utvisande att innehavaren besitter sådana

teoretiska kunskaper beträffande gällande sjövägsregler och navigering

m. in., som ur sjösäkerhetssynpunkt erfordras vid förandet av mindre fartyg

och båtar inom skärs i svenska farvatten. Intyget medför ej behörighet att

utöva befäl på fartyg underkastade bestämmelserna i Kungl. Maj :ts kungörelse

den 3 juni 1960 om befäl å svenska handelsfartyg m. m. (1 §). Den som

iinskar styrka sig besitta nämnda kunskaper äger undergå förhör för erhållande

av förarintyg. Sådant förhör må förrättas av nautiskt utbildad rektor

eller ordinarie lärare vid sjöbefäl sskola eller av den som av sjöfartsstyrelsen

erhållit särskilt förordnande (2—3 §§). Under åren 1961—1967 utfärdades

totalt 21 243 intyg. I utbildningen deltar i stor utsträckning barn och ungdom.

Sålunda hade under ovannämnd tid 874 stycken 15-åringar avlagt godkända

prov, 829 14-åringar, 352 13-åringar, 104 12-åringar, 17 11-åringar

och 1 10-åring. — I skrivelse till sjöfartsstyrelsen den 21 mars 1968 begärde

sjövettskommittén, att en åldersgräns för förarintyget måtte införas och

föreslog 15 år. Som skäl för begäran anförde kommittén alt i Danmark

krävs en uppnådd ålder på 15 år för det frivilliga förarintyget och i Norge

16 år. I Västtyskland krävs 18 år lör det obligatoriska »Fiihrerschein». Då

tyskarna har ställt i utsikt att jämställa det svenska förarintyget med dess

tyska motsvarighet, ansåg sj öv ettskommittén, att ungdomar under 15 år som

avlag godkänt prov för förarintyg borde allenast få ett »kunskapsintyg», som

efter uppnådda 15 år skulle bytas ut mot ett förarintyg. Framställningen

har ännu icke föranlett någon sjöfartsstyrelsens åtgärd.

S j öv ett skommittén har vidare i skrivelse till sjöfartsstyrelsen den 31 maj

1968 begärt, att styrelsen skulle vidtaga åtgärder för att förare av fritidsbåtar

med en bruttodräktighet på över 20 registerton (som regel till nöjesbåtar

omändrade skutor) skulle ha avlagt skepparexamen. I skrivelse till

Konungen den 9 december 1968 har sjöfartsstyrelsen överlämnat ett sådant

förslag, vilket dock ännu icke föranlett något Kungl. Maj:ts ställningstagande.

Motionerna

Motionärerna anför inledningsvis att fritidsbåtar av plast numera framställs

i sådan omfattning och till så billiga priser alt det blivit trångt i farvattnen

omkring större tätorter. Detta säges medföra en lång rad problem

såväl för båtägarna som för dem som bor utefter farlederna liksom för dem

som badar på badplatser med djupt vatten. Motionärerna påpekar att till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

skillnad från en motorförare på våra landsvägar krävs av föraren på en

motorbåt varken att lian skall ha uppnått en viss ålder, alt han skall ha ådagalagt

någon kunnighet i framförandet av sin motorbåt eller att han skal!

äga kännedom om trafikregler till sjöss. Med den tilltagande båttätheten

är det alldeles uppenbart att det nuvarande systemet med fullständig

frihet inte är acceptabelt, anser motionärerna.

Motionärerna anför att man kan få se barn i 10—12 års ålder som framför

motorbåtar i vild fart och utan någon möjlighet att klara eu kritisk situation.

Ett rimligt krav för att få framföra motordriven farkost, även av

s. k. fritidsbåtstypen, borde enligt motionärerna vara att man fyllt 15 år och

visat sig äga kännedom om trafikreglerna på sjön.

Motionärerna understryker vidare att på samma sätt som vi i dag kräver

typbesiktning och kontrollbesiktning av bilar bör detta krävas i fråga om

motorbåtar.

Tidigare riksdagsbehandling in. in.

Frågor om särskild registrering av motorbåtar, om särskilt kompetensbevis

för båtförare, om kontroll av att fritidsbåtarna fyller rimliga krav på

sjösäkerhet samt om förbud för de lägre åldersgrupperna att framföra snabba

motorbåtar avhandlades i samband med tillkomsten av s jötrafikförordningen.

Frågan om behovet av registrering av motorbåtar liksom frågan om

särskilda kompetensbevis för båtförare hade övervägts av sjöfartsstyrelsen

i dess den 6 mars 1961 framlagda förslag till sjötrafikförordning. Styrelsen

hade dock inte funnit skäl framlägga förslag därom. Vid remissbehandlingen

av förslaget till sjötrafikförordning väcktes dock förslag om registrering av

nöjesbåtar och om särskilda kompetenskrav för förare av sådana båtar. I

proposition nr 94- år 1962, som låg till grund för sjötrafikförordningen, uttalade

departementschefen (s. 11) att eftersom behovet av reformer på dessa

punkter inte då var mera framträdande borde ytterligare erfarenhet av trafiken

till sjöss avvaktas innan frågorna härom närmare prövades. Tredje

lagutskottet berörde inte nämnda frågor i sitt utlåtande (nr 33/1962) i anledning

av propositionen.

I propositionen tog departementschefen vidare upp frågan om fritidsbåtarnas

sjösäkerhet. Efter att ha erinrat om att alla ansträngningar bör göras

från myndigheternas sida för att möta de problem rörande trafikordning

och säkerhet som följer med det ökade båtbeståndet anförde departementschefen

följande.

Icke minst säkerhetsfrågan kräver skärpt uppmärksamhet. Det är av vikt,

att även fritidsbåtarna fyller rimliga sjösäkerhetskrav och att de är riktigt

utrustade. Efter vad jag under hand erfarit har dessa frågor särskilt uppmärksammats

vid den nu pågående översynen av gällande bestämmelserom

tillsyn å fartyg m. m. Arbetet härmed befinner sig i slutskedet och betänkan
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969 7

ue med förslag i ämnet väntas komma att framläggas inom den närmaste

tiden. Ändamålsenlig upplysning och propaganda har självfallet stor betydelse

för att skapa tillräcklig förståelse från allmänhetens sida för säkerhetens

krav. Den propagandaverksamhet för bättre sjövett, som bedrives av

den genom sjöfartsstyrelsens försorg tillkomna särskilda kommittén, (sjövettskommittén)

avser bl. a. olika fritidsbåtars sjövärdighet, deras lastningsförmåga

och den utrustning som fordras för att sjösäkerhetens krav skal!

vara tillgodosedda.

Tredje lagutskottet betonade också i sitt utlåtande att det är av mycket

stoi betydelse, att också fritidsbåtarna fyller rimliga sjösäkerhetskrav och

att de är riktigt utrustade, samt uttalade sin tillfredsställelse över att dessa

frågoi ägnades särskild uppmärksamhet vid den pågående översynen av

gällande bestämmelser om tillsyn å fartyg in. m.

Vad slutligen beträffar riskerna av att snabba motorbåtar framföres av

minderåriga hade sjöfartsstyrelsen i sin framställning föreslagit en bestämmelse

med förbud för den som icke fyllt femton år att föra fartyg, som

kan framföras med högre fart än 10 knop. Förslaget hade emellertid icke

tillkommit utan viss tvekan inom styrelsen. Denna har varit betingad bl. a.

av nackdelarna av en stel åldersgräns, som skulle drabba såväl omdömesgill

och ansvarsmedveten ungdom som de kategorier ungdomar av vilka

man hade mindre god erfarenhet om deras uppträdande till sjöss och vilka

närmast varit i åtanke med förbudet. Även bristen på statistiskt material

som utgjorde belägg för de olycksrisker, som anses förbundna med ungdomars

framfart med snabba motorbåtar, hade föranlett betänksamhet inför

ett kategoriskt förbud som det föreslagna. De må även nämnas, att vid

remissbehandlingen av förslaget hade från ett par håll ifrågasatts höjningav

den föreslagna åldersgränsen.

Departementschefen förklarade sig dela den tveksamhet som framkommit

inför den föreslagna förbudsregeln. Härtill kom, att tillgängligt material

icke fanns som närmare belyste den viktiga frågan om vilken åldersgräns

som borde väljas, därest ett förbud ansågs böra genomföras. På

grund av det anförda saknades enligt departementschefens uppfattning

erforderligt underlag för att då företa ett ingripande av den art sjöfartsstyrelsen

föreslagit. Utvecklingen borde emellertid följas med största uppmärksamhet.

Departementschefen förutsatte därvid att styrelsen skulle

samla det material och verkställa den ytterligare utredning som kunde erfordras

för en förnyad bedömning av frågan. Det borde ankomma på styrelsen

att så snart faktiskt underlag för sådan bedömning förelåg inkomma

till Kungl. Maj :t med förslag som kunde påkallas därav.

Tredje lagutskottet uttalade såsom sin mening i frågan, att friheten för

de lägre åldersgrupperna — i första hand då barn under 15 år — att föra

mera snabbgående motorbåtar torde vara ägnad att medföra avsevärda

faromoment inte bara för de unga båt förarna själva och passagerarna i av

dem förda farkoster utan även för annan trafik på sjön liksom för bl. a.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

badande. Utskottet underströk därför särskilt vikten av att utvecklingen

ägnades den största uppmärksamhet i fortsättningen och att frågan blev

föremål för förnyat övervägande, så snart erforderligt underlag förelåg.

En inom sjövettslcommittén tillsatt arbetsgrupp för tekniska frågor och

utrustning hade med utredning daterad den 24 april 1963 framlagt förslag

till åtgärder i syfte att öka säkerheten vid nyttjandet av fritidsbåtar. I utredningen

rekommenderades en frivillig testning av fritidsbåtar enligt vissa

normer. Obligatorisk registrering avstyrktes men ärendet ansågs böra följas

med fortsatt uppmärksamhet. Införande av generellt båtförarkort avstyrktes

men behovet av sådant, speciellt vid förandet av snabba ävensom

större båtar, borde studeras vidare. Arbetsgruppen tillstyrkte införandet av

åldersgräns för förande av båtar med större fart än 10 knop. Man motsatte

sig emellertid inte, att resultatet av inom sjöfartsstyrelsen pågående undersökning

i denna fråga avvaktades.

Sjöfartsstyrelsen överlämnade ifrågavarande utredning med eget yttrande

till kommunikationsdepartementet den 24 februari 1964 (Dnr N 467/

62: 75). Styrelsen anslöt sig i stort till arbetsgruppens synpunkter. Styrelsen

lade därvid särskild vikt vid testning av fritidsbåtar och hemställde om

bemyndigande att få utfärda bestämmelser för testning av motor- och

roddbåtar i huvudsak i överensstämmelse med till skrivelserna fogat förslag

till en sjöfartsstyrelsens kungörelse i ärendet. Skrivelsen innehöll således

inga bestämda yrkanden utom i sistnämnda avseende. Den föranledde

därför ingen annan åtgärd än att Kungl. Maj :t den 11 december 1964 överlämnade

handlingarna till konsumentupplysningsutredningen för övervägande

av frågan om test av motor- och roddbåtar.

I anledning av motioner (1: 241 och II: 296 samt I: 539 och II: 644) vid

1965 års riksdag om dels hastighetsbegränsning för motorbåtar och dels

registrering av båtar berörde tredje lagutskottet i utlåtande nr 14/1965

förutom de sålunda väckta frågorna också frågan om förbud för de lägre

åldersgruppeima att föra snabba motorbåtar. På hemställan av utskottet

föranledde emellertid motionerna inte någon riksdagens åtgärd enär frågorna

redan bringats under Kungl. Maj :ts prövning genom sjöfartsstyrelsens

ovan redovisade skrivelse den 24 februari 1964 samt — i fråga om hastighetsbegränsning

— en skrivelse den 6 november 1964 från Svenska naturskyddsföreningen

och Vattenvärnet.

Såsom förutskickades i propositionen nr 94 år 1962 med förslag till sjötrafikförordning

övervägdes frågan om kontroll av fritidsbåtarnas sjösäkerhet

i samband med att statsmakterna år 1965 antog lagen om säkerheten

på fartyg. I ett av sakkunniga den 8 mars 1962 avlämnat betänkande med

förslag till lag i ämnet (Stencil H 1962: 2) föreslogs att också båtar med

en bruttodräktighet understigande 20 registerton, däribland flertalet s. k.

fritidsbåtar, skulle vara underkastade viss kontroll beträffande sjövärdigheten

och belastningen. Från säkerhetssynpunkt ansågs det även vara av

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

slort värde att möjliggöra en form av typgodkännande för ny till verkade

fritidsbåtar. De sakkunniga erinrade om att under senare år flera olyckor

inträffat med fritidsbåtar. De hade orsakats av bl. a. överbelastning av

mindre sådana båtar med för många personer ombord eller för stor last.

Bristande sjövana, onykterhet in. in. hos de ombordvarande hade medverkat

till aLt båtarna kantrat eller eljest vattenfyllts och sjunkit. I och med

att båtsporten fått allt större spridning bland allmänheten till följd av ökad

fritid, större trängsel på vägarna in. in., har behovet av åtgärder mot olyckorna

blivit påtagligt framhöll de sakkunniga. Importen av båtar av plast

eller lättmetall, byggande av standardbåtar i stora serier och användning

av utombordsmotorer med allt större effekt var även omständigheter, som

torde påkalla någon form av statlig tillsyn över fritidsbåtarna. De sakkunniga

ansåg sig böra föreslå, att fritidsbåtar icke skall få nyttjas till sjöfart

utan att ha blivit godkända för ändamålet. Därvid förutsattes att godkännande

skulle lämnas av fartygsinspektion eller dess chefsmyndighet sjöfartsstyrelsen

eller av särskild sjösportorganisation enligt styrelsens närmare

föreskrifter. Med godkännande avsågs att fastställa den högsta tilllåtna

belastningen med motor, maximiantal personer ombord och bagage

eller annan last. Bevis om godkännande skulle på tydligt och varaktigt sätt

anbringas på väl synligt ställe på båten. De närmare föreskrifter, som kunde

anses erforderliga, föreslog de sakkunniga att sjöfartsstyrelsen skulle få

meddela. Av praktiska skäl skulle det enligt de sakkunniga emellertid bli

nödvändigt att inskränka det föreslagna systemet till att gälla fritidsbåtar,

som törsta gången saluföres här i riket. Beträffande utredningens förslag

om tillsyn över fritidsbåtar ställde sig övervägande antalet remissinstanser

positiva till eu viss statlig kontroll av denna fartygsgrupp. Flera remissinstanser

ansåg dock att reglerna tör fritidsbåtar borde brytas ut ur lagförslaget

och införas i en särskild författning. Några remissorgan ställde

sig direkt avvisande till förslaget bl. a. på grund av att regleringen ansågs

medföra för allmänheten obegripligt krångel och i onödan belasta myndigheterna.

I proposition nr 132 år 1965 med förslag till lag om säkerheten på fartyg

anförde föredragande departementschefen, statsrådet Skoglund, följande

om förslaget om statlig kontroll av fritidsbåtar.

Den tvekan som ådagalagts gentemot en omfattande statlig kontroll av

fritidsbåtar finner jag naturlig. Av vad jag tidigare sagt framgår att sjösäkerhetslagstiftningen

i princip avses komma att omfatta alla fartyg oavsett

storlek. Det innebär med andra ord att även fritidsbåtar bör uppfylla

generella bestämmelser om sjösäkerheten. Emellertid torde böra fastslås

att lagens regler närmast är avsedda för handelssjöfarten och icke utan

vidare är tillämpliga på fritidsbåtar. Någon fordran på att dessa båtar skall

undergå sjövärdighetsbesiktning i egentlig mening torde icke böra uppställas.

Däremot bör fritidsbåtar kunna bli föremål för inspektion från tillsynsmyndighets

sida. Inom sjöfartsstyrelsen och den på styrelsens initiativ

tillkomna sjövettskommittén följs med uppmärksamhet säkerhetsproble
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

men beträffande fritidsbåtar. Man söker där komma till rätta med problemen

genom att i samband med propaganda för bättre sjövett bedriva upplysning

om båtars säkerhet och utrustning. Vidare har den nu arbetande

konsumentupplysningsutredningen fått i uppgift att undersöka frågan om

konsumentupplysning rörande fritidsbåtar från bl. a. säkerhetssynpunkter.

I avvaktan på resultatet av de undersökningar och den verksamhet, som

bedrivs på detta område, torde det f. n. icke finnas anledning att bryta ut

bestämmelser för fritidsbåtar ur säkerhetslagen.

Första lagutskottet berörde inte frågan i sitt utlåtande (nr 30 år 1965)

i anledning av propositionen.

Konsumentupplysningsutredningen avgav i november 1968 betänkandet

»Konsumentupplysning — principer och riktlinjer» (SOU 1968: 58). Därmed

hade utredningen slutfört sitt uppdrag. Frågan om fritidsbåtarna togs

inte upp i betänkandet. Sjöfartsstyrelsens skrivelse i ämnet har i stället

överlämnats till den år 1967 tillsatta konsumentutredningen (ang. direktiven

se 1968 års riksdagsberättelse s. 330 ff och 1969 års riksdagsberättelse

s. 968 ff). Enligt vad utskottet erfarit kommer det att ta lång tid innan

utredningen, som först har att ta ställning till olika grundfrågor, kommer

in på frågorna om fritidsbåtar.

Svenska båtinstitutet in. m.

Svenska båtinstitutet startade sin verksamhet 1966. Enligt stadgarna är

institutets ändamål att i förtroendefull samverkan mellan branschens yrkesmässiga

organisationer lösa problem gällande:

kontroll och klassificering av fritidsbåtar med inriktningen främst på

säkerheten, företräda branschen inför myndigheterna samt i övrigt verka fölen

sund branschutveckling.

I institutet ingår representanter för båtbranschens yrkesorganisationer.

Institutet har etablerat samarbete med »International Council of Marine

Industry Associations» (ICOMIA), som strävar efter att få fram internationella

normer och regler för byggandet av fritidsbåtar. Frågor av denna

art behandlas även inom »Ports Inland waterways Around the Nordic Countries»

(PIANC).

Remissvaren

Remissorganen har delade meningar om behovet av utredning av frågor

om trafik med motordrivna fritidsbåtar.

Sjöfartsstgrelsen, som noga följt utvecklingen beträffande olyckor till

sjöss med fritidsbåtar, anser att lagstiftningsåtgärder för närvarande inte

bör vidtas beträffande de av motionärerna upptagna frågorna om minimiålder

för förande av snabba motorbåtar, om kompetensbevis samt om test
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

ning av och kvalifikationskontroll för fritidsbåtar. Styrelsen förklarar sig

emellertid inte ha något emot att den av motionärerna föreslagna utredningen

kommer till stånd. Styrelsen framhåller dock att de flesta av de frågor,

som motionärerna berört redan varit eller är föremål för Kungl. Maj :ts och

i vissa fall riksdagens behandling. Chefen för östra kustdistriktet biträder

motionärernas förslag om bestämmelser i nämnda hänseenden. Polischefen

i Stockholms polisdistrikt framhåller att det från polisiär synpunkt är värdefullt

om de i motionerna upptagna frågorna blir allsidigt utredda. Han framhåller

dock att införandet av ytterligare straffbelagda förbud inom sjötrafikens

område kommer att ställa ökade krav på polisiär övervakning av

reglernas efterlevnad. 1 allt fall med de resurser som i Stockholms polisdistrikt

står till förfogande i detta hänseende torde tillfredsställande bevakning

dock inte kunna åstadkommas. Länsstyrelsen i Stockholms län kan

för sin del inte acceptera motionärernas förslag men är positivt inställd

till en utredning som tar sikte på att söka åstadkomma tryggare trafik med

fritidsbåtar. Naturvårdsverket är av den uppfattningen att något behov av

ytterligare utredning inte föreligger och hänvisar bl. a. till att sjöfartsverket

följer utvecklingen beträffande olyckor till sjöss med minderåriga som båtförare

samt att sjöfartsstyrelsen år 1964 avgivna förslag om införande av

besiktning av motorbåtar utreds av konsumentutredningen. Sjösportens

samarbetsdelegation anser också att behovet av en utredning som den föreslagna

kan ifrågasättas samt framhåller att utredningen i vart fall inte borde

behöva igångsättas förrän ställning tagits till sjöfartsstyrelsens förslag. Inte

heller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att tiden ännu är mogen

för en större utredning om införande av exempelvis obligatoriskt förarbevis

och typbesiktning. Samma uppfattning har chefen för västra kustdistriktet

och Svenska båtinstitutet får också anses ha tagit avstånd från

att utredning för närvarande företas.

I flera av remissvaren lämnas allmänna synpunkter på trafiken

med fritidsbåtar. Sålunda anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att

det synes länsstyrelsen som om förhållandena på detta område ägnas ett

fortlöpande intresse från statens sida. Härjämte kommer, att olika sjösportorganisationer

alltmer visat intresse för att driva propaganda för bättre förhållanden

till sjöss både beträffande säkerheten i fråga om båtmaterielen och

inlärande av sjövett hos de sjöfarande. 1 det stora hela torde trafiken till

sjöss bedrivas på ett tämligen tillfredsställande sätt och förlöpa betydligt

lugnare och riskfriare än trafiken till lands. Chefen för västra kustdistriktet

har samma uppfattning och tillägger att antalet allvarliga olycksfall med

fritidsbåtar är ringa i förhållande till antalet båtar. Han anser också att det

är en betydande överdrift att påstå att vi i fråga om fritidsbåtarna för närvarande

har ett »system» med »fullständig frihet». Sjösportens samarbetsdelegation

framhåller att det årliga antalet sjöolyckor inte ökats trots den

snabba ökningen av båtbeståndet. Delegationen vill dock inte därmed ha

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

sagt att antalet sjöolyckor inte borde kunna nedbringas. Också länsstyrelsen

i Stockholms län har det allmänna intrycket att även om olyckor och olyckstillbud

otvivelaktigt förekommit i vilka fritidsmotorbåtar och minderåriga

varit inblandade, sådana dock knappast förekommit i en sådan omfattning,

att de kan motivera så långt gående restriktioner som att införa viss

minimiålder och föreskrifter om »körkort» för rätt att framföra en fritidsbåt.

Länsstyrelsen har också en allmän invändning mot motionärernas

förslag, nämligen att genomförandet av dem utan tvivel skulle nödvändiggöra

införandet av en kostnadskrävande och administrativt förhållandevis

omfattande organisation, som knappast utan vidare skulle låta sig anknytas

till och inpassas i redan befintliga statliga kontrollorgan. Det kan

därför enligt länsstyrelsen ifrågasättas, om den eventuella vinst i fråga om

trafiksäkerhet Lill sjöss som ett genomförande av motionärernas förslag

skulle kunna medföra, skulle stå i rimlig proportion till de kostnader de

skulle föranleda.

Polischefen i Stockholms polisdistrikt framhåller att den avsevärda ökningen

av antalet fritidsbåtar medfört en intensifiering av sjötrafiken,

främst i vissa trängre farleder och i närheten av samhällen och invid koncentrerad

fritidsbebyggelse. Samtidigt har vattenskidåkningen kommit att

bli ett betydande ordnings- och säkerhetsproblem, framför allt i närheten av

större badplatser. — Denna utveckling har medfört att i betydande omfattning

fritidsbåtar framföres av personer vilkas kunskaper och erfarenheter i

sjöfart icke kan anses tillräckliga för att de genom den tilltagande trafikintensiteten

ökande olycksfallsriskerna skall kunna elimineras. Det av

motionärerna påpekade och väl dokumenterade förhållandet att minderåriga

ofta tillåtas framföra snabbgående farkoster måste anses särskilt alarmerande.

På grund av erfarenheterna inom polisdistriktet gäller detta även i viss

mån unga seglare i små båtar. — Från ordningspolisens sida kan konstateras,

att läget nu är sådant, att åtgärder i sjöfartssäkerhetens intresse är väl

motiverade, framhåller polischefen. Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar

också att de största riskerna för olyckor i samband med fritidsbåtars

framfart torde kunna hänföras till badplatserna, där olyckstillbud lätt uppkommer

och detta ingalunda endast med snabbgående båtar eller nödvändigtvis

med minderåriga vid rodret som inblandade. Ett enligt länsstyrelsens

uppfattning enkelt och ändamålsenligt sätt att komma till rätta med detta

problem vore att i sjötrafikförordningen införa ett generellt förbud att framföra

motordriven farkost närmare badplats än — förslagsvis — 50 meter.

Badplatsens utsträckning torde utan svårighet kunna markeras med bojar.

De flesta remissorganen tar avstånd från förslaget om införande av viss

minimiålder för att få föra snabbare eller större motorbåtar.

Sjöfartsstyrelsen erinrar om att departementschefen i propositionen nr

94 år 1962 uppdrog åt styrelsen att följa utvecklingen. Styrelsen har därefter

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

13

noga följt utvecklingen beträffande olyckor till sjöss med fritidsbåtar och

särskilt då beträffande sådana olyckor, där barn och ungdomar under 15 år

tagit aktiv del. Resultatet av undersökningarna beträffande sådana olyckor

med fritidsbåtar, som orsakats av barn eller där barn eller ungdomar under

15 år tagit aktiv del, framgår av nedanstående sammanställning.

Olyckor med minderåriga som båtförare.

År

Antal

olyck-

or

Mo-

tor-

båt

Segel-

båt

Rodd-

båt

Kolli-

sion

Läcka

Hårt

väder

An-

nan

orsak

Skador

Mate-

riel

Per-

son-

(antal)

Döds-

(antal)

1959

5

1

2

2

i

1

2

i

3

2

1

1960

4

2

2

3

i

1

3

1961

6

3

3

1

5

3

4

1962

5

2

3

2

2

1

2

1

1963

5

1

4

1

O

1

4

1

1964

7

1

3

3

5

2

2

3

7

1965

2

2

2

1

i

1966

1

1

1

1967

o

1

1

i

2

1

1

3

1968

3

1

1

i

2

1

1

1

S:a

41

12

17

12

4

2

22

13

18

6

21

Under 1 O-årsperioden har således redovisats i medeltal 4,1 olyckor per år

med i medeltal 2,1 dödsfall och 0,6 personskador per år. Sjöfartsstyrelsen är

väl medveten om, att, utöver redovisade olyckor, många olyckstillbud, vårdslöskörningar

och »nära tillbud» förekommit, som inte kommit till allmän

kännedom. Ovannämnd statistik visar dock icke någon ökning av olyckor

till sjöss orsakade av minderåriga under de senaste tio åren.

På grund av vad sålunda framkommit framhåller sjöf artsstyrelsen att

något ytterligare argument för bestämmelser om viss minimiålder för att

få föra snabbare eller större motorbåtar inte framkommit utöver av sjöfartsstyrelsen

i skrivelse till Konungen den 6 mars 1961 framförda (se ovan

s. 7), varför ärendet alltjämt bör följas upp. Inte heller länsstyrelsen i

Stockholms län anser — som ovan anförts — att det är motiverat med införande

av minimiålder. Sjösportens samarbetsdelegation hänvisar till att

sjövettskommittén, där båtsportens organisationer var företrädda, i sin utredning

den 24 april 1963 (se ovan s. 8) visserligen ansåg en åldersbegränsning

befogad; resultatet av sjöfartsstyrelsens undersökning rörande

sambandet mellan båtförares ålder och inträffade sjöolyckor borde dock

först avvaktas. Delegationen anför att fritidsbåtarnas organisationer inte

haft anledning ändra sin genom sjövettskommittén hävdade ståndpunkt.

Delegationen vill dock framhålla en inte tidigare redovisad synpunkt, nämligen

att om åldersbegränsning skulle införas, får den icke utformas så, att

den i tillämpningen kunde medföra kommunikationsproblem för den bo
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

fasta skärgårdsbefolkningen. Över huvud taget är hela denna fråga mycket

komplicerad, då den liksom många andra föreskrifter av begränsande natur

kräver en motsvarande övervakning för att efterlevnaden skall kunna kontrolleras,

anser delegationen vidare. Svenska båtinstitutet fäster också uppmärksamheten

på de ungdomar längs våra kuster, vilka dagligen är beroende

av båtar för kontakt med fastlandet, arbetsplatser, skolor m. m.,

och framhåller att dessa ungdomar för sina båtar på det mest omdömesgilla

sätt. Med hänsyn härtill och till att en märkbar förbättring kunnat

skönjas till följd av den uppfostringsverksamhet som sjövettskommittén,

sjösportorganisationerna m. fl. bedrivit anser institutet att det är lämpligt

att avvakta utvecklingen.

Chefen för östra kustdistriktet biträder motionärernas krav, att minimiåldern

för att få framföra motordriven farkost av s. k. fritidstyp bör fastställas

till fyllda 15 år. Kustdistriktchefen anser det lämpligt att definiera

typen till farkost, som kan prestera exempelvis 12 knop eller högre fart.

Härigenom torde skärgårdsbornas ungdomar, uppväxta och sedan barnsben

fostrade vid havet, kunna undandragas kravet. Skärgårdsbornas nyttobåtar

torde nämligen i allmänhet icke prestera högre fart än 12 knop. Polischefen

i Stockholms polisdistrikt anser också att ett förbud för minderåriga

att framföra snabbgående farkoster snarast bör övervägas. Enligt

polischefen vore möjligen ett förbud för ungdomar under 15 år att föra

fritidsbåtar med en hastighet överstigande förslagsvis 10 knop lämpligt.

Han anser vidare att överträdelse av förbudet bör straffsanktioneras på så

sätt, att föräldrar, vårdnadshavare eller båtägare kan fällas till ansvar om

de genom bristande tillsyn e. d. medverkar till förseelsen.

Endast i ett av remissvaren, nämligen det från chefen för östra kustdistriktet,

biträdes motionärernas förslag om obligatoriskt f ö r arintyg.

Sjöfartsstyrelsen anser inte att förhållandena för närvarande motiverar

krav på obligatoriskt förarintyg eller annat kompetensbevis för att få framföra

mindre fritidsbåtar. — Vad beträffar större båtar har, som ovan anförts,

sjöfartsstyrelsen hos Kungl. Maj:t föreslagit att förare av nöjesfartyg

med en bruttodrälitighet av minst 20 registerton skall ha avlagt skepparexamen.

— I stället bör, genom en än mer intensifierad propaganda och

upplysningsverksamhet, ägare av fritidsbåtar uppmanas att skaffa sig nödiga

kunskaper och färdigheter i navigation, sjövett, sjömanskap och sjötrafikregler

på frivillighetens väg. Här görs — enligt sjöfartsstyrelsens

uppfattning — redan nu ett mycket gott arbete av båtsportorganisationer

och klubbar, som genom kurser i navigation, sjövett, sjömanskap m. m.

försöker bibringa både medlemmar och andra kunskaper i dessa frågor.

Styrelsen hänvisar också till det arbete som sjövettskommittén utförde

genom att ge ut bildband, broschyrer, folder, filmer in. m. för att förbättra

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969 15

båtägarnas och kanske framför allt skolungdomens kunskaper i navigation

och elementärt sjövett. Som synligt resultat av detta hänvisar styrelsen att

under åren 1961 1967 inkom till styrelsen rapport om att totalt 21 243

»Forarintyg för segel- och motorbåtar» utfärdats. Naturvårdsverket betonar

också den omfattande utbildnings- och propagandaverksamhet som bedrivits

av den s. k. sjövettskommittén och som bedrivs av båtsportens organisationer

för att öka sjökunnigheten och i övrigt främja sjösäkerheten.

Naturvårdsverket påpekar att enligt den statistik, som upprättats inom

sjöfaits\erket, synes antalet sjöolyckor med motorbåtar vara av ringa omfattning

med hänsyn till totala antalet båtar. De möjliga förbättringar som

inföiandet av särskilda båtförarkort skulle kunna innebära kan därför

knappast motivera den omfattande organisation som sannolikt skulle behovas

för ändamålet. Naturvårdsverket anser därför alt en fortsatt utbyggnad

av den propaganda- och utbildningsverksamhet på frivillighetens väg

som inletts utgör ett mera realistiskt alternativ. Polischefen i Stockholms

polisdistrikt och länsstyrelsen i Stockholms län anlägger motsvarande synpunkter.

Länsstyrelsen ifrågasätter om inte också Nationalföreningen för

trafiksäkerhetens främjande skulle kunna utnyttjas i ifrågavarande propagandavei

ksamhet. Anslag för ändamalet skulle väl — om inte på annat

sätt kunna ställas till förfogande av restituerade bensinskattemedel, anser

länsstyrelsen. Sjösportens samarbetsdelegation hänvisar också i detta

sammanhang till sjövettskommitténs utredning år 1963, vari man ansåg att

obligatoriskt båtförarkort inte borde införas. Behovet av sådant, speciellt

för förande av snabba eller större båtar, borde dock studeras vidare. Ett

tungt vägande skäl till att man önskade mera erfarenhet, innan ett krav

på obligatoriskt förarkort framfördes, var den omfattande utbildnings-, registrei

ings- och kontrollorganisation som detta skulle föra med sig. Delegationen

anför att båtorganisationerna under mellantiden endast haft anledning

att ändra sin uppfattning i så måtto att man genom kommittén

hos sjöfartsstyrelsen hemställt om att förare av båt om 20 bruttoton eller

mer skall ha avlagt skepparexamen. Denna framställning sägs ha grundats

på vunna erfarenheter.

Chefen för östra kustdistriktet biträder — som ovan nämnts — motionärernas

krav på ådagalagd kunnighet i framförandet av motorbåt och

kännedom om trafikreglerna till sjöss. Dock anser han det tveksamt om

redan etablerade båtförare, som uppnått myndig ålder, skall åläggas att

undergå särskilda prov. Man torde här kunna räkna med att vederbörande

i de flesta fall på skilda vägar tillägnat sig tillräckliga kunskaper och att

ansvaret för medtrafikanter och omdömet mognat.

Vad slutligen beträffar frågan om typbesiktning och ko ntrollbesiktning

av fritidsbåtar erinras i flera remissvar om att sjöfartsstyrelsens

framställning den 24 februari 1964 med förslag till bestäm
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

melser om testning (se ovan s. 8) ännu inte slutbehandlats utan överlämnats

til! — numera — konsumentutredningen. Endast ett remissorgan förordar

obligatorisk besiktning.

Sjöfartsstyrelsen framhåller för sin del att resultatet av det pågående arbetet,

som Svenska båtinstitutet bedriver, avvaktas, innan ytterligare begäran

om statliga bestämmelser i frågan avlåtes; institutet håller sjöf artsstyrelsen

fortlöpande orienterad. Svenska båtinstitutet anför att motionärernas krav

på typbesiktning håller på att tillgodoses på ett tillfredsställande sätt genom

branschorganisationernas arbete för uppbyggandet av en säkerhetskontroll

för fritidsbåtar. Institutet anför följande om säkerhetskontrollen.

Det arbete, som bedrivits, har skett med värdefullt stöd från Kungl Sjöfartsstyrelsen

och i samråd med tekniska högskolor, försäkringsbolag in fl.

Resultatet i dag är att denna vår igångsattes genom institutets försorg en säkerhetskontroll

av båtar med en maximal längd av upp till 5 meter. Då

flertalet olyckor till sjöss i fritidsbåtar synes falla inom denna småbåtskategori,

har det ansetts angeläget börja med dessa.

Kontrollen avser förutom att fastslå det för båten maximalt tillåtna antalet

passagerare, den för båten tillåtna maximala totala belastningen samt

den för båten tillåtna maximala motoreffekten även att genom prov fastställa

att båten i vattenfyllt tillstånd uppfyller vissa minimikrav med hänsyn

till flytförmåga och stabilitet. Med andra ord: i vattenfyllt tillstånd skall

båten vara en »räddningsplanka».

Avsikten är att kontrollen successivt skall byggas ut till att gälla alla

fritidsbåtar. Detta arbete pågår.

Här är det emellertid av vikt att noga följa utvecklingen utomlands, då

med dagens ökade handelsutbyte länderna emellan fördelarna av så gemensamma

bestämmelser som möjligt är uppenbara.

Ett intimt samarbete med »ICOMIA» (the International Council Of Marine

Industry Associations) i vilket alla de i institutet ingående organisationerna

har representanter, har etablerats. Vid en kongress i Göteborg i febraui 1969

med ICOMIA:s »Boating Safety Committé» avhandlades ingående problemen

kring en för båtar med upp till 15 meters längd avsedd kontroll. I denna

kongress deltog representanter för såväl Kungl Sjöf artsstyrelsen som Svenska

Båtinstitutet som observatörer. Här pågår således ett intensivt arbete,

som inom relativt kort tid väntas ge resultat.

Sjösportens samarbetsdelegation framhåller att frågan om varudeklaration

tagit ett stort steg framåt genom båtinstitutets arbete på området. Polischefen

i Stockholms polisdistrikt anför att det är uppenbart att det bland

fritidsbåtarna finns farkoster, som knappast kan anses uppfylla skäliga krav

på sjösäkerhet. Emellertid synes förhållandena inte vara så alarmerande att

för närvarande behov föreligger av typbesiktning och kontrollbesiktning.

Ett obligatoriskt krav på dylika besiktningar skulle medföra stora organisationsproblem

bland annat med hänsyn till att mängder av småbåtar byggs

mer eller mindre hantverksmässigt på småvarv. Ofta lämnar för övrigt

fabrikanterna vissa anvisningar om båtens bärkraft och om lämplig motorstyrka.

Anledning finns dessutom att antaga att de av Svenska varvsför
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

17

eningen utfärdade anvisningarna och den av Svenska båtinstitutet från och

med den 1 augusti 1969 planerade besiktningsverksamheten kommer att

verka till sjösäkerhetens fromma. Länsstyrelsen i Stockholms län instämmer

i vad polischefen sålunda framhållit i sitt yttrande. Ytterligare skäl som

talar emot en reglering på detta område torde enligt länsstyrelsen vara, att

tendensen under de senaste åren, då det gäller byggande av fritidsbåtar, uppenbarligen

är alt allt större vikt läggs vid just båtarnas sjösäkerhet och att

den skarpa konkurrensen tillverkarna och försäljarna emellan i hög grad

bidrar till att ytterligare accentuera denna tendens. Båtarnas sjötrafiksäkerhet

har i själva verket numera blivit ett försäljningsargument, framhåller

länsstyrelsen.

Chefen för östra kustdistriktet anför alt typbesiktning och kontrollbesiktning

av motorbåtar bör vara ett oeftergivligt krav. Båtfabrikanterna har anser

han tyvärr inte alltid känt tillbörligt ansvar för köparna vid leverans av

sina produkter. Bl. a. bör båtar redan vid leverans vara utrustade med föreskrivna

skeppsljus. Brister härutinnan har tid efter annan varit orsak till

olyckstillbud, utom det att sjötrafiksäkerhetskontrollen blivit onödigt belastad

nattetid. Åtskilliga beivringar skulle kunna förhindras »redan vid

källan». Härutöver nämner kustdistriktschefen att flera olyckor, som krävt

liv, inträffat genom åren under färder med hemmagjorda motorbåtar.

Bland de övriga frågor som berörts vid remissbehandlingen må följande

nämnas.

Chefen för västra kustdistriktet anför att det finns åtskilliga exempel utöver

de i motionen framförda på bristande eller otillfredsställande reglering

av trafiken med fritidsbåtar. Han nämner härvidlag avsaknad av skyldighet

för fritidsbåtar att till myndighet anmäla svårare sjöolyckor på sätt nu skall

ske beträffande handels- och fiskefartyg (jfr 70 § sjölagen), avsaknad av

eu klai bestämmelse om skyldighet att efterkomma behörig myndighets anvisningar

till trafikens ordnande (jfr 40 §, 2 mom, VTF och 11 § sjötrafikkungörelsen)

samt, det kanske allvarligaste, avsaknad av obligatorisk ansvarsförsäkring.

Polischefen i Stockholms polisdistrikt understryker också att båtar med

viss högre hastighet borde vara obligatoriskt ansvarighetsförsäkrade med

hänsyn till de stora skaderiskerna för tredje man. Polischefen för också på

tal om inte frågan om obligatoriska namnskyltar på fritidsbåtar borde utredas.

Utskottet

I motionerna påpekas att gällande lagstiftning saknar bestämmelser om

minimiålder för förande av motorbåt samt att det inte heller finns något krav

på att den som för sådan båt visat sig äga kännedom om trafikreglerna till

sjöss. Vidare påpekas att motorbåtar inte såsom är fallet med bilar behöver

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

undergå typ- och kontrollbesiktning. Motionärerna anser att detta system

med »fullständig frihet» inte är acceptabelt med hänsyn till den tilltagande

båttätheten och de problem denna för med sig. De hemställer därför att riksdagen

hos Kungl. Maj :t anhåller om utredning av frågor angående tratik

med motordrivna fritidsbåtar.

Utskottet vilt till en början framhålla att något system med fullständig

frihet inte kan anses råda. Som framgår av den föregående redogörelsen återfinns

bestämmelser som berör trafiken med fritidsbåtar i tlera författningar

bl. a. sjölagen, sjötrafikförordningen, sjötrafikkungörelsen och lagen om säkerheten

på fartyg (säkerhetslagen). Nämnas må bestämmelserna i sjölagen

om ovarsamhet till sjöss och om onykterhet till sjöss samt den allmänna

bestämmelsen i sjötrafikförordningen om vårdslöshet i sjötrafik. Dessa bestämmelser

ger möjlighet att ingripa mot den som brister i ordning och varsamhet

vid förande av båt. Oaktsam framfart, fylleri eller annat olämpligt

beteende kan föranleda åtal och straff även om ingen olycka eller skada

skett. Enligt säkerhetslagen kan fritidsbåtar bli föremål för inspektion, varvid

tillsyn av båtens sjövärdighet kan ske. Befinnes bålen inte sjövärdig föi

resa i avsedd fart kan den beläggas med nyttjandeförbud. Obligatorisk sjövärdighetsbesildning

vid nybyggnad av fritidsbåtar förekommer däremot

ej, som motionärerna påpekat.

Förslaget alt införa förbud för den som inte uppnått viss ålder att föia

snabba motorbåtar avstyrks av flertalet av remissorganen. Frågan övervägdes

som framgår av den föregående redogörelsen i samband med tillkomsten av

sjötrafikförordningen. Statsmakterna ansåg det dock betänkligt att infora

en stel åldersgräns, som skulle drabba såväl omdömesgill och ansvarsmedveten

ungdom som de kategorier ungdomar, av vilka man hade mindre god

erfarenhet av deras uppträdande till sjöss. Härtill kom att det saknades statistiskt

material som belyste dels de olycksrisker, som kunde anses förbundna

med ungdomars framfart med snabba motorbåtar, dels vilken åldersgräns

som borde väljas om ett förbud ansågs böra genomföras. I detta läge ville

departementschefen avvakta utvecklingen. Han uppdrog därför åt sjöfartsstyrelsen

att följa frågan med största uppmärksamhet samt samla det material

och verkställa den ytterligare utredning som kunde erfordras för en förnyad

bedömning av frågan. De undersökningar som sjöfartsstyrelsen i anledning

härav gjort under åren 1959—1968 beträffande sådana olyckor med

fritidsbåtar, som orsakats av barn eller där barn eller ungdomar under 15 år

tagit aktiv del, utvisar inte någon ökning av olycksfrekvensen. Det må vidare

framhållas att av totalt 41 båtolyckor under perioden med minderåriga

som båtförare hänför sig tolv, således mindre än en tredjedel, till trafik

med motorbåtar. Beaktas härjämte att antalet båtar ökat avsevärt under

ifrågavarande år kvarstår enligt utskottets mening den tveksamhet mot att

införa minimiålder vid förande av snabba motorbåtar, som förelåg då frågan

övervägdes i samband med tillkomsten av sjötrafikförordningen. Man kan

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969 19

dock inte bortse från de risker som trots allt är förenade med att snabba

motorbåtar framförs av minderåriga. Frågan bör därför, som sjöfartsstyrelsen

uttalat, alltjämt följas med uppmärksamhet.

Utskottet anser i likhet med de flesta remissorganen att förhållandena för

närvarande inte motiverar krav på obligatoriskt förarintyg eller annat kompetensbevis

för att föra mindre fritidsbåtar. I stället bör genom propaganda

och upplysningsverksamhet ägare av fritidsbåtar uppmanas att skaffa sig

nödiga kunskaper och färdigheter i navigation, sjövett, sjömanskap in. in.

på frivillighetens väg. Sjöfartsstyrelsen har framhållit båtsportsorganisationernas

förtjänstfulla arbete i detta hänseende liksom det arbete som nedlagts

av sjövettskommittén. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att intensifierad

propaganda och upplysning i nu ifrågavarande hänseenden kan

förutsättas komma till stånd genom det nyligen, med inriktning på fritidsbåtstrafiken,

inrättade sjösäkerhetsrådets verksamhet.

Samtliga remissorgan utom ett tar avstånd från förslaget om obligatorisk

typ- och kontrollbesiktning av motorbåtar. Länsstyrelsen i Stockholms län

framhåller att vid byggande av fritidsbåtar allt större vikt numera läggs vid

just båtarnas sjösäkerhet och att den skarpa konkurrensen tillverkarna

emellan bidrar till att ytterligare accentuera denna tendens. I flera remisssvar

understryks betydelsen av Svenska båtinstitutets arbete för uppbyggandet

av en säkerhetskontroll för fritidsbåtar, om vilket arbete sjöfartsstyrelsen

fortlöpande orienteras. Vidare må erinras om att konsumentutredningen

har att överväga frågan om bestämmelser om testning av motor- och roddbåtar

i anledning av sjöfartsstyrelsens ovan redovisade skrivelse av den 24

februari 1964. Med hänsyn till det anförda anser utskottet, i likhet med sjöfartsstyrelsen,

att resultatet av institutets arbete bör avvaktas innan ytterligare

begäran om statliga bestämmelser i frågan avlåtes.

I några remissvar har framhållits att det är en allvarlig brist att motorbåtar

inte är obligatoriskt ansvarighetsförsäkrade med hänsyn till skaderiskerna

för tredje man. Utskottet delar denna uppfattning. Det torde emellertid

kunna förutsättas att frågan kommer under övervägande i sjösäkerhetsrådet.

På grund av vad sålunda anförts anser utskottet att det för närvarande

inte föreligger skäl att föranstalta om utredning av frågor angående trafik

med motordrivna fritidsbåtar.

Utskottet hemställer därför

att motionerna I: 147 och II: 165 inte föranleder någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 november 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson

(s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Ernulf (fp), Hansson (s), fru

Landberg (s)* och herr Nils Nilsson (ep)*;

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström

(s)*, Sundelin (s), Hedin (m), fröken Anderson (s), herrar Josefson i Arrie

(ep) och Sellgren (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969 690032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.