Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till jordhävdslag m. m. jämte motioner i ämnet.

1969-11-27 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:59, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till jordhävdslag m. m. jämte motioner i ämnet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

1

Nr 59

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till jordhävdslag m. m. jämte motioner i ämnet.

Genom en den 9 oktober 1969 dagtecknad proposition, nr 134, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden

och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogade förslag till

1) jordhävdslag,

2) lag om ändring i lagen (1947:290) om tvångsinlösen av vanhävdad

jordbruksegendom.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1947 års lag om uppsikt å jordbruk ersätts av

en jordhävdslag. Avsikten är att anpassa bestämmelserna om vanhävd till

den nya jordbrukspolitiken. Jordbruk bör sålunda få läggas ned, om det

inte strider mot allmänna jordbruksintressen. Ingripande på grund av

bristande hävd avses få ske endast för att skydda jordbruk som har förutsättningar

för rationell drift eller för att tillvarata möjligheten till strukturrationalisering.

Kravet på hävd anses inte längre behöva omfatta byggnader.

För att hindra matjordstäkt som kan äventyra rationaliseringssträvandena

föreslås möjlighet för lantbruksnämnden att meddela förordnande

med förbud mot täkt av matjord.

Förslaget föranleder vissa ändringar av huvudsakligen formell natur i

1947 års lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 59

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1) Förslag

till

Jordhävdslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Med odlad jord förstås i denna lag åker och kultiverad betesmark.

Jordbruket anses nedlagt, om odlad jord under mer än två år i följd icke

bearbetats eller utnyttjats för slätter eller betesgång eller om skog planteras

på jorden.

2 §

Lagen är ej tillämplig på mark

1. som tillhör staten,

2. som ingår i fastighet, vilken är taxerad som annan fastighet eller vilken

genom avstyckning bildats för annat ändamål än jordbruk och ej därefter

undergått taxering,

3. som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan, fastställd efter den

1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk, eller

4. varå jordbruket varit nedlagt under tre år.

3 §

Har jordbruket på odlad jord lagts ned, kan lantbruksnämnden förelägga

innehavaren att återställa hävden, om jorden

1. ingår i brukningsenhet, som är eller genom tekniskt och ekonomiskt

rimliga åtgärder kan bli lämpad för rationell jordbruksdrift och som lider

skada genom nedläggningen, eller

2. med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter finnes

böra hållas i odlat skick för att underlätta bildandet av rationell brukningsenhet.

Beträffande jord som innehas med nyttjanderätt skall föreläggandet riktas

mot ägaren, om nyttjanderättsliavaren är medellös eller lians återstående

besittningstid ej är tillräcklig för hävdens återställande.

När lantbruksnämnden meddelar föreläggande, skall nämnden ange de

åtgärder som behövs för ändamålet. Nämnden kan utsätta vite.

4 §

Ägare eller brukare av jord är skyldig tåla att föreskriven åtgärd vidtages

även om föreläggandet är riktat mot annan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

3

5 §

Har föreläggande om återställande av hävd meddelats med stöd av 3 §

lörsta stycket 2, är staten skyldig att lösa jorden, om ägaren begär det.

Yrkande om inlösen skall vid äventyr av talans förlust skriftligen göras

hos lantbruksnämnden inom två månader från det nämndens beslut om

föreläggande vunnit laga kraft samt upptaga pris och övriga villkor. Bifalles

icke yrkandet, skall talan vid samma äventyr väckas genom stämning inom

två månader från det avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Har ägaren fått del

av beslut törst sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna från

dagen för delfåendet.

6 §

Lantbruksnämnden kan beträffande odlad jord som avses i 3 § första

stycket 1 eller 2 förordna att täkt av matjord icke får ske utan nämndens

tillstånd.

Förordnande får meddelas för högst fem år åt gången och länder omedelbart

till efterrättelse.

7 §

På framställning av ägare av odlad jord kan lantbruksnämnden avge förklaring

att jordbrukets nedläggande icke skall medföra åtgärd enligt 3 §.

Har sådan förklaring avgivits, äger förordnande som meddelats med stöd av

6 § icke tillämpning beträffande jorden.

8 §

Talan om utdömande av vite och om utsättande av nytt vite föres av allmän

åklagare vid rätten i den ort där jorden eller huvuddelen av denna är

belägen. Talan får ej väckas utan att lantbruksnämnden hemställt därom.

Vite får ej förvandlas.

9 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder förordnande som

meddelats med stöd av 6 § dömes till böter.

10 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Genom lagen upphäves lagen (1947:288) om uppsikt å jordbruk. Den

upphävda lagen gäller dock fortfarande i fråga om verkan av överenskommelse

enligt 5 § och föreläggande enligt 7 § nämnda lag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1947: 290) om tvångsinlösen av vanhävdad

j ordbruksegendom

Härigenom förordnas, att lagen (1947: 290) om tvångsinlösen av vanhäv
-

dad jordbruksegendom skall ha nedan

(Nuvarande lydelse)

1

Förekommer å jordbruksegendom

synnerligen grov vanhävd av den odlade

jorden eller för jordbruket erforderliga

byggnader och finnes med

hänsyn till vanhävdens omfattning

och egendomens storlek eller av andra

särskilda skäl nödigt att åtgärder

till avhjälpande av vanhävden vidtagas

i annan ordning än som stadgas

i lagen om uppsikt å jordbruk,

må Konungen med riksdagens samtycke

förordna att egendomen eller,

om särskilda omständigheter föranleda

därtill, del av egendomen skall

mot lösen avstås till kronan.

2

Fråga om inlösen enligt 1 § må

väckas av vederbörande lantbruksnämnd

eller länsstyrelse. Innan frågan

väckes skall utredning vara förebragt

om de förhållanden som kunna

vara av betydelse för frågans bedömande.

I övrigt skola i avseende å inlösen

i tillämpliga delar gälla de allmänna

bestämmelserna i lagen om expropriation;

dock äge Konungen, om

särskilda skäl äro därtill, i samband

med beslut om inlösen förordna att

egendomen eller del därav må tagas i

besittning, sedan stämning i expropriationsmålet

utfärdats.

angivna lydelse.

(Föreslagen lydelse)

§•

Förekommer å jordbruksegendom

synnerligen grov vanhävd av den odlade

jorden och finnes med hänsyn

till vanhävdens omfattning och egendomens

storlek eller av andra särskilda

skäl nödigt att åtgärder till

avhjälpande av vanhävden vidtagas

i annan ordning än som stadgas i

jordhävslagen, må Konungen med

riksdagens samtycke förordna att

egendomen eller, om särskilda omständigheter

föranleda därtill, del av

egendomen skall mot lösen avstås till

staten.

§■

Fråga om inlösen enligt 1 § må

väckas av vederbörande lantbruksnämnd.

Innan frågan väckes skall utredning

vara förebragt om de förhållanden

som kunna vara av betydelse

för frågans bedömande.

I övrigt skola i avseende å inlösen

i tillämpliga delar gälla de allmänna

bestämmelserna i lagen om expropriation.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

5

Motionsyrkanden

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning

av propositionen väckta motioner, nämligen

1. de likalydande motionerna I: 1080 av herr Alexanderson m. fl. och

II: 1248 av herr Tobé och fru Anér, i vilka motioner hemställs

»att riksdagen i sammanhang med behandlingen av prop. nr 134 beslutar

att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till införande i naturvårdslagen

av tillståndstvång för matjordstäkt i enlighet med vad ovan anförts»;

2. de likalydande motionerna I: 1090 av herr Carlsson, Eric, m. fl. och

II: 1259 av herr Jonasson m. fl., i vilka motioner hemställs

»att riksdagen måtte med ändring av vad som föreslås i propositionen nr

134 besluta,

att 2 § i den föreslagna jordhävdslagen skall ha följande lydelse

2 §

Lagen är ej tillämplig på mark---(= propositionen) ----

4. varå jordbruket varit nedlagt under tre år, såvitt inte särskilda omständigheter

föreligger»;

3. de likalydande motionerna I: 1091 av herrar Skårman och Skagerlund

och II: 1260 av herr Nilsson i Lönsboda m. fl., i vilka motioner hemställs

»att riksdagen måtte med ändring av vad som föreslås i proposition nr 134

besluta,

att 1 § i den föreslagna jordhävdslagen skall ha följande lydelse:

1 §

Med odlad —--kultiverad betesmark.

Jordbruket anses nedlagt, om odlad jord under mer än fyra år i följd icke

bearbetats eller utnyttjats för slåtter eller betesgång eller om skog planteras

på jorden.

att 6 § skall ha följande ändrade lydelse:

6 §

Beträffande odlad jord som avses i 3 § första stycket 1 eller 2 får täkt av

matjord inte ske utan lantbruksnämndens tillstånd»; samt

4. de likalydande motionerna 1:1092 av herr Svanström m. fl. och II: 1258

av herr Hansson i Skegrie m. fl., i vilka motioner hemställs

»att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 134 måtte

besluta

1. att jordhävdslagen skall vara tillämplig jämväl på jordbruksmark som

tillhör staten;

l-f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 59

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

2. att uttala, att lantbruksnämnderna bör åläggas informera naturvårdsmyndigheterna

om sådana förändringar i jordbruket, som kan ha betydelse

ur naturvårdssynpunkt, i enlighet med vad som anförts i motionen; samt

3. att uppdra åt vederbörande utskott att utarbeta erforderlig lagtext».

Inledning

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anför i propositionen

inledningsvis följande.

Jordbrukets fortlöpande rationalisering har aktualiserat en översyn av

vanhävdslagstiftningen, dvs. lagarna den 30 juni 1947 (nr 288) om uppsikt

å jordbruk (uppsiktslagen) och (nr 290) om tvångsinlösen av vanhävdaa

jordbruksegendom (inlösenlagen). Lantbruksstyrelsen behandlade hithörande

frågor i betänkande med förslag till ändringar i uppsiktslagen (SOU

1956: 62). Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 maj 1958 tillkallades

härefter sakkunniga för att se över jordförvärvs-, bolagsförbudsoch

uppsiktslagstiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen 1958

års jordlagsutredning, avgav år 1961 betänkande med förslag till jordförvärvsiag

m. m. (SOU 1961:49). I detta ämne utfärdades den 14 maj 1965

jordförvärvslag (nr 290) samt jordförvärvskungörelse (nr 292) med tilllämpningsföreskrifter

till lagen. Sedan statsmakterna år 1967 fattat beslut

om riktlinjer för jordbrukspolitiken (prop. 1967:95, JoU 25, 30, 31, rskr

280) har utredningen1 fullföljt sitt arbete med uppsiktslagstiftningen och

år 1968 avlämnat betänkandet Jordhävdslag (SOU 1968: 22).

Efter remiss har yttranden över förslaget till jordhävdslag avgetts av

Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, bankinspektionen,

domänverket, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen,

statens jordbruksnämnd, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus,

Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, arrendelagsutredningen,

expropriationsutredningen, Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF), Skogsindustriernas Samarbetsutskott, Svenska kommunförbundet,

Sveriges lantbruksförbund, Skogs- och Lantarbetsgivareföreningen,

Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund, Svenska Skogsarbetareförbundet,

Sveriges Jordägareförbund och Svenska Företagares Riksförbund.

Remissinstanserna har i åtskilliga fall bilagt yttranden från underställda

myndigheter eller särskilt berörda organisationer. Sålunda har lantbruksstyrelsen

bifogat yttranden från samtliga lantbruksnämnder, domänverket

från överjägmästarna i Bergslagsdistriktet och Västra distriktet och från

domänintendenterna i samtliga fem domänområden samt lantmäteristyrelsen

1 Under arbetet med förslag till jordhävdslag har utredningen bestått av f. d. landshövdingen

Gustav V. Nilsson, ordf., f. d. riksdagsledamöterna Einar Haeggblom och Anders

E. Johansson, generaldirektören Sven-Gösta Jonzon, landshövdingen Hjalmar Nilsson, förbundsordföranden

Sigge Oscarsson samt riksdagsledamöterna Yngve Persson och Sven E. Sundin;

direktiv se räksdagsberättelsen 1959 s. 217.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

7

från överlantmätarna i Stockholms, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus,

Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län.

Sedan ärendet därefter ytterligare övervägts inom jordbruksdepartementet,

anhåller jag nu att få ta upp det til! behandling.

Nuvarande ordning m. m.

Utskottet hänvisar till propositionen s. 6—8.

Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen

Utskottet hänvisar till propositionen s. 8—21.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde departementschefen följande.

Behovet av och syftet med en vanhävdslagstiftning

Inom jordbruket pågår en snabb rationaliseringsprocess i syfte att bygga

upp effektiva jordbruksföretag. Många jordbruk saknar emellertid ännu

tekniska och ekonomiska förutsättningar för en lönsam produktion. Av landets

omkring 3 milj. hektar åker har inte fullt två tredjedelar bedömts som

företagsekonomiskt möjliga att bruka på sikt med nu känd teknik och med

hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet, arronderingsförhållanden och

förekomst av sammanhängande ytor. Ett stort antal jordbruk kan alltså

väntas komma att upphöra som självständiga enheter samtidigt som bortfallet

av odlad jord fortsätter. Under dessa förhållanden kan den princip

på vilken uppsiktslagen bygger, nämligen att den odlade jorden bör hållas

i hävd, uppenbarligen inte längre upprätthållas. Den kan tvärtom antas

motverka den av statsmakterna drivna jordbrukspolitiken. Jag delar jordlagsutredningen

uppfattning att de flesta av de motiv som legat till grund

för uppsiktslagen inte längre kan åberopas som skäl för en vanhävdslagstiftning.

Det föreligger dock som utredningen framhållit fortfarande behov

av bestämmelser som ger det allmänna möjlighet att gripa in där rationaliseringsverksamheten

äventyras genom nedläggning av jordbruk. Vanhävdslagstiftningens

syfte bör i huvudsak vara endast att främja rationaliseringen

och skydda resultatet av denna. Jag ansluter mig i detta avseende

till utredningens uppfattning och föreslår att uppsiktslagen ersätts med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

en jordhävdslag som i likhet med jordförvärvslagen bör bli ett instrument

för lantbruksnämnderna i deras rationaliseringssträvanden.

Liksom utredningen finner jag det ej lämpligt att markvårds- och naturvårdsintressena

tillgodoses inom ramen för en vanhävdslagstiftning. Frågan

om den odlade jordens hävd bör bedömas uteslutande med hänsyn till jordbrukspolitiska

intressen. Sedan odlad jord tagits ur produktionen eller jordbruket

nedlagts, är skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237) i princip tilllämplig.

Beträffande naturvårdsintresset vill jag erinra om det uppdrag som

Kungl. Maj :t gett statens naturvårdsverk den 9 juni 1967 att följa inverkningarna

ur landskapsvårdssynpunkt av minskningen i jordbruksjordens

omfattning.

Utredningen har ej tagit ställning till om inlösenlagen bör behållas vid

sidan om jordhävdslagen. I likhet med expropriationsutredningen anser jag

att expropriation av vanskött egendom även i fortsättningen bör kunna genomföras

och att bestämmelserna härom har sin plats i en allmän expropriationslag.

Expropriationsutredningen har uppgett att den ämnar föreslå

att inlösenlagen upphävs och ersätts med bestämmelser av antydd innebörd.

Om ett sådant förslag inte hinner genomföras innan jordhävdslagen träder

i kraft föreslår expropriationsutredningen att samordningsproblemet löses

genom att inlösenlagen upphävs redan i samband med ikraftträdandet av

jordhävdslagen. Jag delar expropriationsutredningens uppfattning att inlösenlagen

i sin nuvarande utformning har mycket begränsad betydelse. Den

bör dock enligt min uppfattning ej upphävas förrän nya bestämmelser om

inlösen av vanhävdad egendom meddelas. Därmed torde anstå till dess expropriationsutredningens

förslag behandlats. Jordhävdslagens införande

föranleder vissa jämkningar i inlösenlagen.

Jordhävdslagen såsom rationaliseringsinstrument

I enlighet med vad jag tidigare anfört om strukturomvandlingen inom

jordbruket bör lagen utgå från att det i princip skall vara tillåtet att lägga

ned jordbruk. Endast i särskilda fall där en nedläggning strider mot vissa

allmänna intressen bör möjlighet finnas för det allmänna att gripa in. Bestämmelserna

bör därför utformas så att de dels skyddar företag, som redan

är eller som kan väntas bli rationella företag, och dels främjar jordbrukets

rationalisering genom att hindra nedläggning av jordbruket på jord

som behövs för att bygga upp rationella företag. Lönsamhetsbedömningen

av att marken brukas bör inte som hittills begränsas till själva brukningsenheten

utan ske med beaktande av att marken kan komma att få rationellare

användning inom en annan enhet.

För att lagen skall på bästa sätt tillgodose angivna intressen bör ingripande

mot vanhävd kunna ske på ett tidigare stadium än vad uppsiktslagen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969 9

medger. Ingripandet bör i princip kunna ske så snart innehavare av odlad

jord lagt ned jordbruket.

Utvecklingen mot effektivare jordbruksföretag torde med all sannolikhet

i övervägande antalet fall få formen av storleksrationalisering. Gjorda bedömningar

tyder på att arealbehovet för framtida enskilda företag blir betydande.

Tillämpningen av rationell teknik ställer också höga krav på arronderingen

och på fältens form. Ett ingripande i syfte att främja strukturutvecklingen

inom ett område måste grunda sig på en lönsamhetsbedömning

av den tilltänkta användningen av markområdet. I regel torde det bli fråga

om god jordbruksjord men behovet av stora brukningsområden och goda

fältformer kan aktualisera ingripanden även i fråga om jordbruksjord med

sämre avkastningsförmåga.

Såsom utredningen uttalat måste självfallet intresset av att genomföra en

storleksrationalisering vägas mot den nytta ägaren kan ha av att behålla

marken inom brukningsenheten och använda den som skogsmark.

I likhet med utredningen anser jag det inte nödvändigt att rationaliseringsorganen

får befogenheter att framtvinga försäljning av obrukad eller

bristfälligt brukad mark, som behövs för den yttre rationaliseringen, eller

att det allmänna får överta brukningsrätten till vanvårdad mark. Jag räknar

nämligen med att rationaliseringen skall kunna ske i önskad takt och med

godtagbart resultat genom att jordhävdslagen skall tillåta ingripande på ett

tidigare stadium än vad som kan ske enligt gällande rätt.

Som jag tidigare anfört bör ingripande mot nedläggning av jordbruk kunna

ske om jordområdet behövs för bildandet av en lämplig brukningsenhet.

Utredningen har här tagit upp fråga om inlösningsskyldighet för staten i det

fall en jordägare skulle åläggas en förlustbringande brukning av mark som

behöver tas i anspråk för sådant ändamål. Enligt utredningen bör ett sådant

åläggande kunna ifrågakomma utan inlösningsskyldighet eller ersättning i

annan form med hänsyn till möjligheterna för ägaren att antingen sälja

marken eller arrendera ut den som tillskottsmark. Utredningen har kunnat

hämta visst stöd för sin uppfattning i de särbestämmelser som år 1961 infördes

för Kopparbergs län och i de motiv som anfördes för denna lagstiftning

(prop. 1961:139, 3LU 25). Utredningen har förutsatt att lantbruksnämnden

är redo att — i de fall där en markägare tvingas bruka mark med

hänsyn till allmänna rationaliseringsintressen — inlösa marken om detta

påfordras av markägaren. Bland remissinstanserna har bl. a. Svea hovrätt,

hovrätten för Nedre Norrland och kammarkollegiet anfört att lantbruksnämnden

bör vara skyldig att göra detta för att markägaren skall erhålla ett

godtagbart rättsskydd. För egen del ansluter jag mig till sistnämnda uppfattning.

1961 års särbestämmelser var orsakade av särskilda förhållanden

som rådde inom de storskiftade delarna av Kopparbergs län och kan ej utan

vidare göras generellt giltiga i hela landet. Jag föreslår därför att i lagen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

förs in en bestämmelse av innehåll att staten i ovan beskrivna situation har

skyldighet att på ägarens begäran lösa in marken efter ortens pris på mark

av liknande beskaffenhet som används för jordbruksändamål. Hänsyn bör

givetvis tas till det skick vari marken befinner sig vid tiden för inlösen. Om

markägarens yrkande om inlösen inte bifalles bör han kunna få frågan om

ersättningens storlek prövad av domstol. Tidsfristerna inom vilka yrkande

om inlösen skall framställas och talan väckas vid domstol bör göras så korta

som möjligt.

Jag utgår från att, innan lantbruksnämnden ingriper med föreskrift om

återställande av hävd, förhandlingar kommer att äga rum mellan lantbruksnämnden

och markägaren i syfte att träffa överenskommelse om markens

brukning. Om markägaren då förklarar att han, i stället för att återställa

hävden, hellre vill sälja området eller begära att nämnden löser det, bör

nämnden först övertyga sig om att hinder mot att avskilja området ej möter

enligt jorddelningslagen. Skulle sådant hinder möta och följaktligen varken

försäljning eller inlösen av området kan ske, bör ej heller något föreläggande

meddelas. Om staten löser in marken synes det skäligt att staten också

står för kostnaderna för avstyckningsförrättningen (jfr 19 kap. 27 § jorddelningslagen).

Vanhävdsbegreppets innehåll torde, såsom lantbruksstyrelsen och ett flertal

andra remissinstanser förordat, av biologiska och tekniska skäl böra bestämmas

på samma sätt som i 1961 års särbestämmelser för Kopparbergs

län. Det innebär att odlad jord som under mer än två år i följd inte varit

föremål för bearbetning, slåtter eller betesgång omfattas av lagstiftningen.

Utredningen har berört frågan i vad mån avstyckningsrestriktionerna i

19 kap. 3 § 1 mom. jorddelningslagen till skydd för jordbruksnäringen kan

utgöra hinder mot överlåtelse av del av fastighet för rationaliseringsändamål.

Eftersom den bestämmelse som det här närmast gäller att tillämpa —

första stycket andra punkten — inte innehåller annat än att fördelarna för

jordbruksnäringen i varje särskilt fall skall vägas mot olägenheterna för

samma näring, torde det inte föreligga hinder mot avstyckningar som är till

övervägande fördel för jordbruksnäringen. Tillämpningen av andra stycket,

som avser skiljande av skog från jord, har tidigare på grund av rådande

struktur förhållanden inom jordbruket varit tämligen restriktiv (jfr SOU

1956: 62 s. 87). Förutsättningarna för bedömning av sådana frågor har emellertid

genom de senare årens utveckling inom jordbruk och skogsbruk ändrats

väsentligt (jfr SOU 1963: 68 s. 176 och 1968 års lagrådsremiss med förslag

till fastighetsbildningslag s. 158). Behovet av skog till jordbruket har

minskat och denna utveckling torde komma att fortsätta ytterligare. Jag

finner därför i likhet med såväl utredningen som lantmäteri styrelsen att

det inte bör uppkomma några skiljaktigheter mellan de bedömningar lantbruksnämnderna

har att göra i sin inköps- och förmedlingsverksamhet och

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

lantmäteriväsendets tillämpning av jorddelningslagen. Samordningen underlättas

f. ö. genom att överlantmätaren ingår i lantbruksnämndens strukturdelegation.

Jordhävdslagens tillämpningsområde

Uppsiktslagen omfattar odlad jord och byggnader. Uppsiktslagens begrepp

»odlad jord» anses omfatta åker och sådan betesmark som en gång varit

lagd under plog. Innebörden av förekommande ägoslagsbeteckningar bör ansluta

till de definitioner som användes vid 1966 års jordbruksräkning. Med

åker bör då förstås mark, som lagts under plog och nyttjas för växtodling

(även fältmässiga odlingar av köksväxter, frukt och bär), däremot inte

mångåriga slätter- och betesvallar, som utnyttjas endast undantagsvis eller

som inte väntas bli plöjda på nytt. Som kultiverad betesmark bör anses gräsbärande

mark som används för bete och förbättrats genom röjning, bearbetning

med redskap, gödsling eller sådd med vallväxter samt sådan gräsbärande

mark, som tidigare varit åker och utnyttjas som bete. Begreppet »odlad

jord» som sammanfattande benämning på åker och kultiverad betesmark

torde kunna behållas.

I likhet med utredningen anser jag att uppsiktslagens arealgräns två hektar

nu bör slopas. Det är emellertid självklart att ingripande inte bör göras i

fråga om små brukningsenheter i andra fall än då angelägna rationaliseringsintressen

kräver det.

Jag ansluter mig vidare till utredningens förslag att jordhävdslagen endast

bör kunna tillämpas på egendom som är taxerad som jordbruksfastighet.

Såsom utredningen påpekat nås härigenom identitet mellan ämnesområdena

för jordhävdslagen och jordförvärvslagen.

Liksom utredningen anser jag något behov inte föreligga att göra jordhävdslagen

tillämplig på byggnader.

T vissa fall förekommer att såsom jordbruksfastighet taxerad mark detaljplaneras.

Till undvikande att jordhävdslagen blir tillämplig på sådan mark

bör marken i likhet med vad som är fallet i jordförvärvslagen uttryckligen

undantas från tillämpningsområdet.

Uppsiktslagen är tillämplig på alla ägarkategorier utom kronan. Jag anser

i likhet med utredningen att jordhävdslagen skall ha samma tillämpningsområde.

Den strukturutveckling som skall kunna främjas med stöd

av lagen är givetvis lika angelägen för alla ägarkategorier. Att statens mark

trots detta bör hållas utanför lagen sammanhänger med att det inte är behövligt

att gentemot staten tillämpa jordhävdslagens speciella procedur.

Det ligger i sakens natur att erforderligt samråd sker mellan lantbruksnämnden

och andra organ som förvaltar statlig egendom. Det synes rimligt att man

bestämmer en tidsgräns för lantbruksnämndens rätt att ingripa enligt jord
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

hävdslagen. Denna tid bör lämpligen bestämmas så, att lagen inte blir tilllämplig

på jord, varå jordbruket varit nedlagt under tre år. Därmed kommer

under lagens tillämpningsområde också sådana fall av vanhävd under åren

närmast före jordhävdslagens ikraftträdande, mot vilka åtgärd då ännu inte

kunnat vidtas enligt uppsiktslagen men som från rationaliseringssynpunkt

kräver ett ingripande. Med denna lösning krävs övergångsbestämmelser endast

för sådana fall av vanhävd som vid den nya lagens ikraftträdande är

föremål för åtgärd enligt uppsiktslagen.

Förhandsbesked

Som jag förut nämnt bör jordhävdslagen utformas så att markinnehavaren

normalt har rätt att lägga ned jordbruket. Uppsiktslagen ger innehavaren

rätt att påkalla lantbruksnämndens prövning om nedläggningen får ske.

Motsvarande bestämmelse bör tas in i jordhävdslagen.

Matjordstäkt

Efterfrågan på matjord har under senare år ökat. Sedan matjorden förts

bort från jordbruksmarken kan denna i regel användas endast för skogsbruk.

Att återställa marken i ursprungligt skick är ofta omöjligt eller i varje

fall mycket kostsamt. Som utredningen och lantbruksstyrelsen påpekat går

täkten snabbt och utförs ofta av specialiserade företag som har en omfattande

maskinpark till sitt förfogande. Det är därför nödvändigt med bestämmelser

som gör det möjligt att snabbt gripa in mot sådan matjordstäkt som

motverkar jordbrukets rationalisering. Lämpligen kan lantbruksnämnden,

ges möjlighet i första hand att förbjuda täkt på viss fastighet. Om nämnden

befarar att större områden, som behöver bevaras i odlat skick, löper risk

att förstöras genom matjordstäkt, bör nämnden kunna meddela ett kollektivt

förbud mot täkt inom det angivna området. Förbuden måste straffsanktioneras.

Påföljden bör vara böter.

Lantbruksstyrelsen har förordat att, eftersom ett snabbt ingripande är

nödvändigt om en matjordstäkt behöver stoppas, delegering av åtgärden

bör kunna ske till tjänsteman, förslagsvis lantbruksdirektören. Meddelande

av kollektivt förbud anser jag för min del böra ankomma på struktur delegationen

eller på nämnden i plenum. Annat förbud bör i princip, efter delegeringsbeslut

av nämnden, kunna meddelas av tjänsteman hos nämnden.

Närmare bestämmelser om förfarandet i ärenden om matjordstäkt torde få

meddelas i administrativ ordning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

13

Ansvaret för avhjälpande av vanhävd

Enligt uppsiktslagen är i princip jordägaren ansvarig för avhjälpande av

vanhävd endast om han själv brukar jorden. Annars åvilar ansvaret brukaren.

Utredningen föreslår att föreläggande och förbud skall kunna riktas

mot såväl jordägaren som, om marken är upplåten till annan, brukaren.

Utredningens förslag innefattar vidare att den som förelagts viss åtgärd för

att återställa hävd måste fullgöra sin skyldighet även om han sedermera

frånträtt egendomen. Flera remissinstanser uttalar att lagen till undvikande

av osäkerhet vid tillämpningen bör klart utsäga hur ansvaret skall fördelas

och mot vem ett föreläggande vid visst tillfälle skall riktas. Svea hovrätt

har med hänsyn till de vanhävdskorrektiv som finns i arrendelagen

ifrågasatt, om det är nödvändigt att föreläggandet riktas mot annan än jordägaren.

Hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Malmöhus län, arrendelagsutredningen

och Sveriges Jordägareförbund anser däremot att föreläggande

liksom i gällande rätt i första hand bör riktas mot brukaren. För

egen del anser jag att utredningens förslag skulle kunna leda till vissa ej

önskade konsekvenser. Man kan t. ex. tänka sig fall, där föreläggande riktats

mot en arrenaator, som endast har kort tid kvar av sin besittningstid.

När arrendeavtalet upphör att gälla skall avräkning ske med jordägaren,

och arrendatorn är därvid skyldig att utge ersättning till jordägaren, om det

vid syn visar sig att arrendestället försämrats. Det skulle onekligen vara

mindre tilltalande, om arrendatorn vid avräkningen påförs bristbelopp på

grund av försämrad hävd och dessutom av lantbruksnämnden föreläggs att

återställa hävden. Det kan däremot ej anses obilligt om föreläggande riktas

mot en nytillträdd arrendator, eftersom hans arrendeavgift får antas vara

bestämd med hänsyn till hävden vid tillträdet. Om arrendatorn avhjälper

vid tillträdet bristande hävd, är han berättigad till gottgörelse senast när

han avträder fastigheten.

Jag anser att anmodan att återställa hävden, föreläggande och förbud i

regel skall riktas mot brukaren. Endast för de fall att brukaren är medellös

eller hans återstående besittningstid ej är tillräcklig för hävdens återställande,

bör ingripandet riktas mot ägaren. När lantbruksnämnden utfärdar

föreläggande att vidta åtgärder till återställande av hävden bör nämnden

utsätta tid, inom vilken varje särskild åtgärd skall vara verkställd. Enligt

uppsiktslagen bör tiden i allmänhet ej överstiga två år men kan, om det är

oundgängligen nödvändigt, utsträckas till fyra år. Någon uttrycklig föreskrift

härvidlag synes inte nödvändig i den nya lagen. En prövning från fall

till fall med hänsyn till åtgärdernas art och övriga omständigheter ter sig

mera ändamålsenlig. De tidsgränser som anges i uppsiktslagen synes härvid

kunna tjäna till vägledning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

Vite och besvär

Bestämmelser om vites utdömande och utsättande av nytt vite bör i enlighet

med utredningens förslag utformas i överensstämmelse med motsvarande

bestämmelser i 7 § andra stycket jordförvärvslagen.

Besvärsförfarandet regleras av instruktionen den 25 maj 1967 (nr 425)

för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna. De ytterligare bestämmelser

som kan behövas ankommer på Kungl. Maj :t att meddela.

Ikraftträdande

Jordhävdslagen bör träda i kraft den 1 januari 1970 i samband varmed

uppsiktslagen bör upphävas.

Lagrådsbehandlingen

Lagrådets yttrande har föranlett vissa jämkningar i de till lagrådet remitterade

förslagen. Utskottet hänvisar till propositionen s. 34—47.

Motionerna m. m.

1: 1080 och II: 1218

Enligt 18 § naturvårdslagen den 11 december 196b får täkt av sten, grus,

sand eller iera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov ej ske

utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej täkt inom vattenområde

och inkräktar inte heller på rätt som meddelas genom inmutning

enligt gruvlagen eller genom beslut av Konungen. Länsstyrelsen äger förelägga

den som söker täkttillstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas,

framlägga täktplan av erforderlig omfattning. 1 samband med tillstånd får

länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan

på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillstånd får för

sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörandet av föreskrivna

åtgärder.

För täkt som inte omfattas av allmänt tillståndstvång gäller att om sådan

täkt befaras skada eller ändra landskapsbilden skall behövligt skydd ges med

stöd av bestämmelserna om arbetsföretag i 19 och 20 §§ naturvårdslagen. Den

förstnämnda paragrafen föreskriver att om det finns anledning anta att arbetsföretag,

som inte omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom

visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen

förordna att företag av det slaget inte får utföras inom området

utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med tillstånd äger länsstyrelsen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

15

meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden

såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Kan företag som inte omfattas

av tillståndstvång enligt 18 eller 19 § komma att väsentligt ändra landskapsbilden

bör, innan företaget utföres, samråd ske med länsstyrelsen

(20 §). Även i detta fall kan skyddsföreskrifter meddelas.

Under förarbetena till naturvårdslagen diskuterades frågan vilka materialslag

som borde vara underkastade allmän tillståndsplikt enligt lagens 18 §.

1960 års naturvårdsutredning anförde i ämnet bl. a. följande (SOU 1962:

36 s. 293 f.).

Även om grusbrytningen är helt dominerande inom täktverksamheten förekommer

åtskillig annan täktverksamhet som kan medföra lika negativa

verkningar i landskapsbilden. I 21 § naturskyddslagen talas om täkt av sten,

grus, sand, jord eller därmed jämförliga nyttigheter. Denna uppräkning är

icke helt entydig. Utredningen föreslår det förtydligandet att även torv tages

med i uppräkningen. Vidare bör understrykas att begreppet jord i lagtexten

icke får fattas i betydelsen det övre mat jordslagret utan i princip omfattar

även övriga förekommande lösa jordlager, exempelvis lera, morän o. s. v.

Enligt utredningens mening bör även täkt av sten, sand, jord och torv underkastas

den generella tillståndsplikt som diskuterats för grus. Detta är

befogat med hänsyn till täktverksamhetens verkningar ur naturvårdssynpunkt,

och lösningen blir även enkel därigenom att täktverksamheten i praktiken

blir definierad. Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att en normal

grustäkt mycket ofta förutsätter även brytning av sten och jord.

Av remissorganen föreslog en instans att uttag av matjord borde undantas

från täktregleringen med hänsyftning på fall där matjord borttas och

försäljs före skogsplantering på mindre värdefull inägojord. Å andra sidan

ansåg Stockholms läns och stads lantbruksnämnd samt hushållningssällskapet

i Stockholms län det önskvärt att kunna hindra dylik, i Stockholmstrakten

ej ovanlig matjordsborttagning. Man anförde i sammanhanget att

denna i varje fall under en övergångstid ofta medför en betydande förfulning

av landskapet.

Departementschefen anförde i propositionen (1964: 148 s. 74) att täktregleringen

enligt hans mening borde inriktas på sådana täkter som med

hänsyn till sin allmänna förekomst och det sätt, varpå de vanligen utförs,

medför särskilda vådor för landskapsbilden. Ur dessa synpunkter borde tillståndstvång

införas beträffande täkt av sten, grus, sand och lera. Däremot

torde enligt departementschefen knappast finnas tillräckliga skäl att generellt

fordra tillstånd i fråga om annan jord eller torv. Täkt av matjord och

torv torde mera sällan ske till större djup eller eljest på sådant sätt att en

värdefull landskapsbild tillfogades bestående skada. För dylika fall torde

erforderligt skydd kunna åvägabringas med stöd av bestämmelserna i 19

och 20 §§.

I motionerna I: 1080 av herr Alexanderson m. fl. och II: 1248 av herr Tobé

och fru Anér anförs bl. a. att utvecklingen har visat, att det i varje fall inom

vissa områden, särskilt i närheten av större tätorter eller områden med mera

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

omfattande fritidsbebyggelse, finns stort behov av att behandla matjordstäkt

efter samma regler som täkt av sten, grus, sand och lera. Ett tillståndstvång

kan möjligen begränsas till vissa geografiska områden, antingen så

att det endast tillämpas efter speciellt förordnande eller så att tillståndsmyndigheten

kan lämna generella tillstånd för vissa områden. Frågan bör

enligt motionärernas mening i varje fall regleras i naturvårdslagen och behandlas

av de i sådant sammanhang behöriga myndigheterna. Det bör vidare

undersökas, om inte jordrationaliseringssynpunkterna kan beaktas vid prövningen

ur naturvårdssynpunkt, i vilket fall specialregler i jordhävdslagen

kan undvaras.

I: 1090 och II: 1259

I motionerna 1: 1090 av herr Eric Carlsson m. fl. och II: 1259 av herr

Jonasson m. fl. anförs bl. a. att regeln i 2 § förslaget till jordhävdslag om

att lagen är tillämplig på mark, varå jordbruket varit nedlagt under tre år,

i allmänhet ger det eftersträvade skyddet. I vissa fall kan dock den föreslagna

tidsperioden visa sig vara för kort. Det gäller t. ex. när åtgärder behöver

vidtas för att odlad mark inte skall växa igen på grund av att intilliggande

fastigheter inte hålls i hävd eller när brukningen håller på att äventyras

genom att sly uppkommer, diken växer igen o. s. v. Om särskilda omständigheter

föreligger, bör därför enligt motionärernas mening möjligheter

finnas att ingripa även efter det att jordbruket har varit nedlagt mer

än tre år.

1:1091 och 11: 1260

I motionerna I: 1091 av herrar Slcårman och Skagerlund och II: 1260 av

herr Nilsson i Lönsboda m. fl. anförs bl. a. att enligt förslaget jordbruk anses

som nedlagt jordbruk, bl. a. om odlad jord inte under två år bearbetats

eller utnyttjats för slåtter eller betesgång. Jordlagsutredningens förslag om

en tidrymd av fyra år förefaller motionärerna mera rimligt. Det kan nämligen,

heter det i motionerna, tänkas fall, där det ur brukningssynpunkt är

orimligt att hävda, att j ordbruket är nedlagt, även om det inte bearbetats eller

utnyttjats under två år.

Enligt sjätte paragrafen i förslaget till jordhävdslag kan lantbruksnämnden

förordna, att täkt av matjord inte får ske på vissa jordbruk utan nämndens

tillstånd. Det är enligt motionärerna en riktig tanke. Så som bestämmelsen

är utformad i lagförslaget, finns dock risk att den blir verkningslös.

Det ställer sig nämligen, sägs det, ganska lätt att avlägsna matjorden från

ett jordbruk, innan lantbruksnämnden hinner reagera och utfärda ett förordnande

enligt 6 §. Motionärerna föreslår därför, att bestämmelsen utformas

så att täkt av matjord från jordbruk, som avses i 3 § st. 1 och 2 i förslaget

över huvud taget inte får ske utan lantbruksnämndens medgivande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969 17

I: 1092 och 11: 1258

I motionerna I: 1092 av herr Svanström in. fl. och II: 1258 av herr Hansson

i Skegrie in. fl, anförs bl. a. att ingripande med stöd av den nya lagen

avses få ske bara för att skydda jordbruk, som har förutsättningar för rationell

drift eller för att tillvarata möjligheter till strukturrationalisering.

Den nya lagen erbjuder däremot inget skydd för miljö- och naturvårdsintiessena

utan dessa får i fortsättningen helt tillgodoses genom naturvårdslagen

och andra åtgärder som statsmakterna vidtar. En sådan ordning förutsätter

enligt motionärerna ett nära samarbete mellan naturvårdsmyndigheterna

och de organ som handlägger frågor om jordbrukets rationalisering.

Som framhållits av lantbruksstyrelsen vid remissbehandlingen av förslaget

till jordhävdslag, kan det vara ändamålsenligt att ålägga lantbruksnämnderna

att informera naturvårdsmyndigheterna om förändringar i jordbruket

som kan ha betydelse ur naturvårdssynpunkt och därmed ge dessa större

möjligheter att snabbt behandla frågan om skyddsåtgärder, då landskapsbilden

eller andra miljö- och naturvärden hotas. Ett sådant förfarande bör kunna

utgöra ett \ärdefullt komplement till det samarbete, som redan förekommer

mellan de olika myndigheterna. Behov av sådan rapportering föreligger,

sägs det, inte bara då förändringar vidtas i jordbruksdriften i samband med

sammanläggningar av brukningsenheter utan också då mark tas ur produktion

i jordbruket för att utnyttjas för bebyggelse eller liknande ändamål.

Särskilt då sådan mark ligger i reserv för kommande behov hålls den ofta i

dålig hävd och miljö- och naturvården eftersätts. Inte minst i de större städernas

ytterområden finns nu stora arealer, där igenväxningen skapat en

föga tilltalande landskapsbild.

Motionärerna anför vidare att enligt deras mening uppsiktslagen bör göras

tillämplig på all jord oberoende av vem som är ägare. Alla ägarkategorier har

nämligen samma intresse av att den föreslagna lagstiftningen kommer till

stånd. Övervägande skäl talar enligt motionärerna för att lagen, som enligt

förslaget skall tillämpas på t. ex. mark som tillhör kyrkan, kommuner och

universitet, även får gälla mark som tillhör staten. Att i detta sammanhang

göra undantag för mark som ägs av kronan ter sig så mycket mera omotiverat

som anmodan att återställa hävden, föreläggande och förbud i regel

skall riktas mot brukaren och endast i andra hand mot den som äger marken.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

Utskottet

Utskottet hänvisar i fråga om det huvudsakliga innehållet i propositionen

till den i det föregående intagna redogörelsen.

De i ämnet väckta motionerna berör endast detaljer i förslaget. Utskottet

uppehåller sig i det följande bara vid dessa frågor. I övrigt föranleder propositionen

inte något uttalande från utskottets sida.

Enligt lagförslaget skall jordbruk anses nedlagt om odlad jord under

mer än två år i följd inte bearbetats eller utnyttjats för slåtter eller betesgång

eller om skog planterats på jorden.

I motionerna I: 1091 av herrar Skårman och Skagerlund och II: 1280 av

herr Nilsson i Lönsboda m. fl. yrkas — i anslutning till jordlagsutredningens

förslag — att den nämnda tidsfristen skall utsträckas till fyra år.

Jordlagsutredningens förslag grundas på att enligt utredningens mening

hävdebristerna under fyra år inte blir svårare än att marken ganska snart

och utan avskräckande kostnader kan inpassas i ett välskött jordbiuksföretag.

De remissinstanser som yttrat sig på denna punkt har emellertid uttalat

sig mot utredningens förslag. Lantbruksstyrelsen har ansett såväl biologiska

som tekniska skäl tala för att man förkortar tiden till två år.

Utskottet ansluter sig i likhet med departementschefen till remissopinionen

och förordar således att tidsgränsen bestäms till två år.

I propositionen föreslås att lagen inte skall vara tillämplig på mark som

tillhör staten.

I motionerna I: 1092 av herr Svanström in. fl. och II: 1258 av herr Hansson

i Skegrie in. fl. förfäktas annan mening. Övervägande skäl talar enligt

motionärerna för att lagen skall vara tillämplig även på statens mark. De

finner undantaget så mycket mer omotiverat som anmodan att återställa

hävden, föreläggande och förbud i regel skall riktas mot brukaren.

Att statens mark enligt propositionen hålls utanför lagen sammanhänger

med att det inte anses behövligt att gentemot staten tillämpa lagens regler

om föreläggande in. m. Det föreslagna undantaget har sin motsvarighet i

den nu gällande uppsiktslagen och vissa andra lagar med tvångsrättsliga

inslag. I allmänhet torde dock — även om viss lag formellt inte omfattar

kronan — lagstiftningens anda och mening vara avgörande för myndigheternas

handlande även i ärenden som berör kronans intressen. Det kan forutsättas

att så blir fallet också i frågor som gäller hävd av jordbruks]ord,

som tillhör staten.

Med hänsyn till det anförda bör motionsyrkandet avslås.

I propositionen föreslås vidare att lagen ej skall vara tillämplig på mark,

varå jordbruket varit nedlagt under tre år.

I motionerna I: 1090 av herr Eric Carlsson in. fl. och II: 1259 av herr Jo
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

nasson in. fl. föreslår man att ingripande med stöd av lagen skall kunna ske

även efter treårstidens utgång, om särskilda omständigheter föreligger.

Med den av Kungl. Maj :t föreslagna utformningen av lagen har lantbruksnämnden

rätt att ingripa inom fem år efter det att jorden senast bearbetades

eller utnyttjades för slåtter eller hetesgång. Behovet av ingripande av

rationaliseringsskäl efter denna relativt långa tidsrymd synes vara ringa.

Lagens tvångsmässiga karaktär talar också för att en fast tidsgräns bör

gälla. Härigenom kan i det enskilda fallet tämligen lätt avgöras om lagen är

tillämplig eller ej.

Utskottet godtar alltså Kungl. Maj :is förslag och avstyrker motionerna.

Enligt propositionens förslag kan lantbruksnämnden beträffande jord,

som enligt lagen bör hållas i hävd, förordna att täkt av matjord inte får

ske utan nämndens tillstånd.

I motionerna I: 1091 och II: 1260 anförs att risk föreligger att bestämmelsen

blir verkningslös. Det ställer sig enligt motionärerna ganska lätt att

avlägsna matjorden från ett jordbruk, innan lantbruksnämnden hinner ingripa.

Motionärerna föreslår därför att bestämmelsen utformas så att matjordstäkt

på odlad jord, som bör hållas i hävd, inte får ske utan lantbruksnämndens

tillstånd.

Utskottet befarar att ett införande av tillståndstvång enligt motionsförslaget

skulle bli alltför betungande för allmänheten och lantbruksnämnderna.

Den av Kungl. Maj :t föreslagna ordningen, som innebär att lantbruksnämnden

kan ingripa med förbud inom särskilda områden, som behöver

bevaras i odlat skick, är här avgjort att föredra. Behovet av snabbhet i förfarandet

kan såsom uttalats i propositionen tillgodoses genom delegering

av beslutanderätten.

Utskottet avstyrker alltså motionsyrkandet.

Frågan om matjordstäkt berörs också i motionerna I: 1080 av herr

Alexanderson m. fl. och II: 1248 av herr Tobé och fru Anér. Yrkandet är

här att riksdagen skall hos Kungl. Maj :t anhålla om förslag till införande i

naturvårdslagen av tillståndstvång för matjordstäkt.

I propositionen med förslag till naturvårdslag anförde departementschefen

bl. a. att täktregleringen bör inriktas på sådana täkter som med hänsyn

till sin allmänna förekomst och det sätt, varpå de vanligen utförs, medför

särskilda vådor för landskapsbilden. Täkt av matjord sker mera sällan till

större djup eller eljest på sådant sätt att en värdefull landskapsbild tillfogas

bestående skada. För dylika fall torde erforderligt skydd kunna åvägabringas

med stöd av 19 och 20 §§ i lagen.

De nämnda skälen är alltjämt giltiga. Motionsyrkandet bör därför avslås.

I motionerna I: 1092 och II: 1258 slutligen yrkas att riksdagen skall uttala

att lantbruksnämnderna bör åläggas att informera naturvårdsmyndigheterna

om sådana förändringar i jordbruket som kan ha betydelse ur naturvårdssynpunkt.

Förslaget till jordhävdslag har utformats med hänsyn endast till jord
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

brukspolitiska intressen. Naturvårdsintressena skall i främsta rummet tillgodoses

genom naturvårdslagen. Med hänsyn till de verkningar som den

pågående minskningen av åkerarealen medför för naturvårdsintressena

är det emellertid angeläget att utbyte av information och samråd sker mellan

lantbruksnämnderna och naturvårdsmyndigheterna. Utskottet förutsätter

att ett sådant samarbete sker och anser därför att någon särskild framställning

i ämnet från riksdagens sida inte är erforderlig.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1091 och

II: 1260 i motsvarande del antager 1 § i det vid propositionen

nr 134 fogade förslaget till jordhävdslag;

B. att riksdagen med avslag på dels motionerna I: 1092

och II: 1258, såvitt avser tillämpning av jordhävdslag en på

statens mark, dels motionerna I: 1090 och II: 1259 antager

2 § i förslaget till jordhävdslag;

C. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1091 och

II: 1260, såvitt avser matjordstäkt, antager 6 § i förslaget

till jordhävdslag;

D. att riksdagen bifaller propositionen i de delar som ej

omfattas av hemställan under A—C;

E. att motionerna I: 1080 och II: 1248 icke föranleder

någon riksdagens åtgärd; samt

F. att motionerna I: 1092 och II: 1258 i den del, som ej

omfattas av hemställan under B, ej föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 27 november 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

EBIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson

(s)*, Knut Johansson (s)*, Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Erik

Jansson (s), Skårman (fp) och Nils Nilsson ep);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström

(s), Sundelin (s)*, Tobé (fp), Hedin (m), fru Ekroth (s) och herr Josefson

i Arrie (ep).

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

21

Reservationer

Vid B i utskottets hemställan

I. beträffande frågan om tillämpning av jordhävdslagen på statens mark

av herrar Grebäclc (ep), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Skårman (fp),

Nils Nilsson (ep), Tobé (fp), Hedin (m) och Josefson i Arrie (ep), vilka

ansett

dels att det avsnitt under rubriken Utskottet som börjar med orden »Att

statens» och som slutar med orden »motionsyrkandet avslås» bort ha följande

lydelse:

Som departementschefen anför är den strukturutveckling som skall kunna

främjas med stöd av lagen lika angelägen för alla ägarkategorier. Lagen

är också enligt förslaget tillämplig på bl. a. mark som tillhör kyrkan och

kommuner. Från principiell synpunkt är det enligt utskottets mening riktigast

att lagen får omfatta även statens jord. Det kan visserligen hävdas

att erforderligt samråd kommer att ske mellan lantbruksnämnderna och

andra organ som förvaltar statlig egendom och att lagstiftningens grunder

blir avgörande för myndigheternas handlande vid prövning av frågor enligt

lagen även då det gäller jordbruk i statens ägo m.m. En sådan strävan efter

likställighet mellan statens mark och annan jord gagnas emellertid bäst om

jordhävdslagen får gälla även mark som tillhör staten. Ett starkt stöd för

att så bör vara fallet ligger som motionärerna påpekat även däri att anmodan

att återställa hävden, föreläggande och förbud i regel skall riktas mot

brukaren. Endast för de fall att brukaren är medellös eller hans återstående

besittningstid ej är tillräcklig för hävdens återställande skall ingripandet

riktas mot ägaren. Kungl. Maj :ts förslag leder till att ingripande med stöd

av lagen inte kan ske mot kronoarrendatorer men däremot beträffande

arrendatorer av enskild jord. En sådan skillnad i behandlingen av arrendatorer

efter arten av den mark de brukar är enligt utskottets mening inte

motiverad.

Utskottet förordar på grund av det anförda bifall till motionerna I: 1092

och II: 1258, såvitt däri yrkats att jordhävdslagen skall vara tillämplig även

på mark som tillhör staten.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen — dels med avslag på motionerna I: 1090

och II: 1259, dels med förklaring att förslaget till jordhävdslag

icke kunnat oförändrat antagas — med bifall till motionerna

I: 1092 och II: 1258, såvitt avser tillämpning av lagen

på statens jord, antager följande såsom utskottets förslag

betecknade lydelse av 2 § jordhävdslagen:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

(Kungl. Maj:ts förslag)

2 §

Lagen är ej tillämplig på mark

1. som tillhör staten,

2. som ingår i fastighet, vilken är

taxerad som annan fastighet eller

vilken genom avstyckning bildats

för annat ändamål än jordbruk och

ej därefter undergått taxering,

3. som ingår i stadsplan eller som

enligt byggnadsplan, fastställd efter

den 1 januari 1948, är avsedd för

annat ändamål än jordbruk, eller

4. varå jordbruket varit nedlagt

under tre år.

(Utskottets förslag)

Lagen är ej tillämplig på mark

1. som ingår i fastighet, vilken är

taxerad som annan fastighet eller

vilken genom avstyckning bildats

för annat ändamål än jordbruk och

ej därefter undergått taxering,

2. som ingår i stadsplan eller som

enligt byggnadsplan, fastställd efter

den 1 januari 1948, är avsedd för

annat ändamål än jordbruk, eller

3. varå jordbruket varit nedlagt

under tre år.

Vid C i utskottets hemställan

c:

II. beträffande frågan om tillstånd för matjordstäkt enligt jordhävdslagen

av lierr Skårman (fp).

Vid E i utskottets hemställan

III. beträffande frågan om införande i naturvårdslagen av tillståndstvång

för matjordstäkt av herrar Skårman (fp) och Tobé (fp), som ansett

dels att det avsnitt under rubriken Utskottet som börjar med orden »I

propositionen med» och som slutar med orden »därför avslås» bort ha följ

ande lydelse:

Enligt 18 § naturvårdslagen omfattar det allmänna tillståndstvånget beträffande

täktverksamhet endast täkt av sten, grus, sand och lera. Utvecklingen

under senare år har emellertid visat att det i vart fall inom vissa områden,

särskilt i närheten av större tätorter eller områden med mera omfattande

fritidsbebyggelse, finns ett stort behov av att belägga också matjordstäkt

med tillståndstvång. Det kan vara lämpligt att begränsa ett sådant

till vissa geografiska områden, antingen så att det tillämpas endast efter

speciellt förordnande eller så att tillståndsmyndigheten kan lämna generella

tillstånd för vissa områden. Som motionärerna anför bör frågan regleras

i naturvårdslagen och behandlas av naturvårdsmyndigheterna. Det bör också

undersökas om inte jordrationaliseringssynpunkterna kan beaktas vid

prövningen.

Utskottet förordar med liänsyn till det anförda bifall till motionerna

I: 1080 och II: 1248.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna I: 1080 och

II: 1248 hos Kungl. Maj :t anhåller om förslag till införande

i naturvårdslagen av tillståndstvång för matjordstäkt i enlighet

med det anförda.

MARCUS BQKTR. STHUM 1969 690032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:377 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om fackrepresentation i skolstyrelse. s. 1 i texten