Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen

1969-12-02 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1969:61, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

1

Nr 61

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen

(1951: 648), m. m. jämte motioner i ämnet.

Genom en den 24 oktober 1969 dagtecknad proposition, nr 140, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden,

velat inhämta riksdagens yttrande över vid propositionen

fogade förslag till

1) kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648),

2) kungörelse om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m.

Propositionens huvudsakiiga innehåll

Mot bakgrund av en utveckling, som innebär att parkeringsärenden i allt

större utsträckning måste avskrivas därför att det inte kan ledas i bevis vem

som fört fordonet, föreslås ett straffansvar för fordonsägaren. Ansvaret

skall gälla förseelser, där parkeringsbot kan användas, och inträda när det

inte är utrett vem som begått förseelsen. I sammanhanget behandlas parkeringskommitténs

förslag om avkriminalisering av vissa parkeringsförseelser

och en riksdagsskrivelse som rör det s. k. förmyndaransvaret i trafikförfattningarna.

Det anses inte föreligga skäl för en avkriminalisering f. n.

Däremot läggs förslag fram om slopande av förmyndaransvaret.

Propositionen innehåller vidare en rad förslag till ändringar i skilda författningsbestämmelser

på vägtrafikens område. Upplysningsmärket »övergångsställe»

skall lika väl som markering på körbanan betyda att övergångsställe

föreligger i vägtrafikförordningens mening. Den som för sparkstötting

skall i princip vara likställd med gående och företrädesvis färdas på vägens

vänstra sida. När sparkstötting framförs under mörker skall den vara försedd

med reflexanordning. Bland förslagen i övrigt kan nämnas att i enlighet

med en internationell rekommendation utryckningsfordon skall föra

lykta med blått roterande eller blinkande runt om synligt sken i stället för

lykta med rött sken framåt. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 61

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

F ör fattningsför slagen

De vid propositionen fogade författningsförslagen har följande lydelse.

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i vägtrafikförordningen (1951:648)

Härigenom förordnas i fråga om vägtrafikförordningen (1951: 648 J,1

dels att 1 § 11 inom., 10 § 6 inom., 11 § 3 mom., 14 § 1 mom., 30 § 1 mom.,

38 §, 41 § 2 mom., 49 § 3 mom., 56 § 5 mom., 60 § 5 mom., 61 § 1 och 5 mom.,

65 § 6 mom., 67 och 68 §§, 70 § 2 mom. samt rubriken närmast före 7 § skall

ha nedan angivna lydelse,

dels att i förordningen skall införas

5 mom., av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

11 mom. Med övergångsställe

avses i denna förordning

sådan genom målning eller på annat

sätt markerad del av körbana som är

avsedd att användas av gående för

att korsa körbanan. Övergångsställe

är bevakat om trafiken regleras

med trafiksignaler eller av polisman

och i annat fall ohevakat.

två nya moment, 7 § 3 mom. och 49 §

(Föreslagen lydelse)

§•

11 mom. Med övergångsställe

avses i denna förordning

sådan del av körbana som är avsedd

att användas av gående för att korsa

körbanan och som är markerad på

körbanan genom målning eller på

annat sätt eller utmärkt med vägmärke.

övergångsställe är bevakat

om trafiken regleras med trafiksignaler

eller av polisman och i

annat fall obevakat.

Cykel och sparkstötting.

7 §•

3 mom. Sparkstötting skall vara

försedd med reflexanordning, när

den framföres under mörker.

10 §.

Cykel.

6 mom. För fordon gällande besiktningsinstrument

eller typintyg

skall vid färd medföras och på tillsägelse

uppvisas för trafikinspektör,

bilinspektör eller polisman. Handlingen

skall vara i sådant skick, att

den utan svårighet kan läsas.

6 mom. Vid färd med annat fordon

än traktor, motorredskap och

släpvagn som dragés av traktor eller

motorredskap skall för fordonet gällande

besiktningsinstrument eller

typintyg medföras och på tillsägelse

uppvisas för trafikinspektör, bilinspektör

eller polisman. Handlingen

skall vara i sådant skick, att den

utan svårighet kan läsas,

gälla denna.

Har för ---------

1 Förordningen omtryckt 1967:856.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

3 mom. Angående rätt att, utan

hinder av vad i 1 mom. stadgas, tillfälligt

bruka personbil, som här i

riket förvärvats av utomlands bosatt

person, gäller vad Konungen

därom förordnar.

14

1 mom. Befinnes vid sådan besiktning

av fordon, som är avsedd

att ligga till grund för registerföring

beträffande fordonet (registreringsbesiktning),

att fordonet

är i föreskrivet skick, skall besiktningsmannen

utfärda besiktningsinstrument.

För sådant

motorfordon eller släpfordon som ej

är upptaget i bilregister eller bilreservregister

och ej heller upptagits i

typintyg, må dock besiktningsinstrument

utfärdas allenast såframt utredning

föreligger därom, att fordonet

antingen tillverkats här i riket

och därefter ej utförts ur riket eller

efter vederbörlig införsel hit förtullats

för att stadigvarande här brukas.

För bil, som är eller utan efterföljande

registrering varit införd i

exportvagnsförteckning, må besiktningsinstrument

utfärdas endast under

förutsättning att utredning föreligger

därom att förtullning skett för

ändamål som nyss sagts.

Gäller besiktningen------

30

1 mom. Den, som för----

3. att, såvitt angår körning med

bil, den, som utövar uppsikt över

körningen, medföljer i bilen vid den

körandes sida.

3 mom. Angående rätt att, utan

hinder av vad i 1 mom. stadgas, tillfälligt

bruka personbil eller motorcykel,

som här i riket förvärvats av

utomlands bosatt person, gäller vad

Konungen därom förordnar.

§•

1 mom. Befinnes vid sådan besiktning

av fordon, som är avsedd

att ligga till grund för registerföring

beträffande fordonet (registreringsbesiktning),

att fordonet

är i föreskrivet skick, skall besiktningsmannen

utfärda besiktningsinstrument.

Är annat

motorfordon eller släpfordon än sådant

som tillfallit staten eller kommun

enligt lagen den 9 juni 1967

(nr 4-20) om flyttning av fordon i

vissa fall ej upptaget i bilregister

eller bilreservregister, och har det ej

heller upptagits i typintyg, må dock

besiktningsinstrument utfärdas allenast

såframt utredning föreligger

därom, att fordonet antingen tillverkats

här i riket och därefter ej utförts

ur riket eller efter vederbörlig

införsel hit förtullats för att stadigvarande

här brukas. För bil eller motorcykel,

som är eller utan efterföljande

registrering varit införd i exportvagnsförteckning,

må besiktningsinstrument

utfärdas endast under

förutsättning att utredning föreligger

därom att förtullning skett för

ändamål som nyss sagts,

registrerat fordon.

§•

----fordon; samt

3. att, såvitt angår körning med

bil, den, som utövar uppsikt över

körningen, medföljer i bilen vid den

körandes sida eller körningen äger

rum inom körgård, som är godkänd

av statens trafiksäkerhetsverk, och

sker i enlighet med av verket meddelade

föreskrifter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Den, vars —---------§ förmäles.

Den, som har----------sådan körning.

38 §.

Bestämmelserna i------sådan bana.

140-----—----driva kreatur.

Vid tillämpning av bestämmelserna

i denna avdelning skall såsom

gående anses även den, som för barnvagn,

rullstol eller lekfordon, så ock

den, som åker skidor, skridskor eller

rullskridskor.

41

2 m o m. Förare av utryckningsfordon

äger i trängande fall påkalla

fri väg för fordonet. För sådant ändamål

skall signal givas med särskild

larmanordning och framtill på fordonet

föras minst en lykta med kraftigt

rött sken framåt. Larmanordningen

skall vara av typ, som godkänts

av Konungen eller den myndighet

Konungen därtill förordnar.

Det åligger---------

Vid tillämpning av bestämmelserna

i denna avdelning skall såsom

gående anses även den, som för barnvagn,

rullstol, sparkstötting eller lekfordon,

så ock den, som åker skidor,

skridskor eller rullskridskor.

§•

2 in o m. Förare av utryckningsfordon

äger i trängande fall påkalla

fri väg för fordonet. För sådant ändamål

skall signal givas med särskild

larmanordning och på fordonet föras

lykta med roterande eller, på motorcykel,

blinkande, runt om synligt

kraftigt blått sken. Larmanordning

och lykta skola vara av typ, som godkänts

av Konungen eller den myndighet

Konungen därtill förordnar.

— så påkallas.

49

3 mom. Parkering på-----

e) på bro eller viadukt eller i

vägport eller trafiktunnel;

f) framför ingång------

56

5 mom. Bestämmelserna i denna

paragraf och med stöd därav meddelade

föreskrifter skola icke gälla

utryckningsfordon, då det användes

vid utryckning, och ej heller annat

fordon, då det användes vid eldfara

för brandväsendets räkning eller av

polis- eller tullpersonal, läkare, barnmorska

eller veterinär i brådskande

yrkesutövning.

§•

--är avsedd;

e) i vägport eller trafiktunnel;

— eller störes.

5 m o m. Om myndighets befogenhet

att göra undantag från bestämmelserna

i 2 mom. c) stadgas i 61 §.

§•

5 in o m. Bestämmelserna i denna

paragraf och med stöd därav meddelade

föreskrifter skola icke gälla

utryckningsfordon, då det användes

vid utryckning, och ej heller annat

fordon, då det användes vid eldfara

för brandväsendets räkning eller av

polis- eller tullpersonal, läkare, distriktssköterska,

barnmorska eller

veterinär i brådskande yrkesutövning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

(Nuvarande lydelse)

60

5 m o m. Skidåkare skall, där så

lämpligen kan ske, i stället för gångbana

begagna yttersta delen av körbanan.

(Föreslagen lydelse)

§•

5 mom. Den som åker skidor eller

för sparkstötting skall, där så

lämpligen kan ske, i stället för gångbana

begagna cykelbana eller, om sådan

saknas, yttersta delen av vägen,

företrädesvis den på vänstra sidan.

61 §.

1 mom. Beträffande viss-----— av trafiken.

Föreskrifter, som-----— av länsstyrelsen.

Ger länsstyrelsen —----liknande förhållanden.

Länsstyrelsen äger föreskriva läg

re eller högre hastighet än som tilllåtes

i 56 § 1—3 mom. Föreskrift angående

högsta hastighet, som meddelats

med stöd av 56 § 4 mom. av

Konungen eller myndighet som Konungen

bestämt, utgör ej hinder för

länsstyrelsen att föreskriva lägre

hastighet.

Om det kan ske utan fara för trafiksäkerheten,

äger trafiknämnden

meddela föreskrift om parkering som

innebär avvikelse från 49 § 2 mom.

c). Länsstyrelsen äger föreskriva

lägre eller högre hastighet än som

tillätes i 56 § 1—3 mom. Föreskrift

angående högsta hastighet, som meddelats

med stöd av 56 § 4 mom. av

Konungen eller myndighet som Konungen

bestämt, utgör ej hinder för

länsstyrelsen att föreskriva lägre

Väg må

---statens vägverk.

hastighet.

Statens trafiksäkerhetsverk

5 in o in. Utan hinder av att enligt

denna paragraf meddelats förbud

eller inskränkande föreskrifter

med avseende å rätten att trafikera

viss väg må vägen befaras av poliseller

tullpersonal i tjänsteutövning

ävensom av läkare, barnmorska eller

veterinär i och för yrkesutövning, för

sjuk persons forslande till läkare eller

sjukvårdsanstalt samt i andra

därmed jämförliga trängande fall.

Enligt denna paragraf utfärdad föreskrift

om inskränkning i färdhastighet

skall icke gälla utryckningsfordon,

då det användes vid utryckning,

och ej heller annat fordon, då

det användes vid eldfara för brandväsendets

räkning eller av polis- eller

tullpersonal, läkare, barnmorska

eller veterinär i brådskande yrkesutövning.

It Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt 3 avd. Nr 61

lokala trafikföreskrifter.

5 mom. Utan hinder av att enligt

denna paragraf meddelats förbud eller

inskränkande föreskrifter med

avseende å rätten att trafikera viss

väg må vägen befaras av polis- eller

tullpersonal i tjänsteutövning ävensom

av läkare, distriktssköterska,

barnmorska eller veterinär i och för

yrkesutövning, för sjuk persons forslande

till läkare eller sjukvårdsanstalt

samt i andra därmed jämförliga

trängande fall.

Enligt denna paragraf utfärdad föreskrift

om inskränkning i färdhastighet

skall icke gälla utryckningsfordon,

då det användes vid utryckning,

och ej heller annat fordon, då

det användes vid eldfara för brandväsendets

räkning eller av polis- eller

tullpersonal, läkare, distriktssköterska,

barnmorska eller veterinär i

brådskande yrkesutövning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

(Nuvarande lydelse)

6 m o in. Den, som —---

Till samma-------

Förseelse mot 10 § 6 mom., 12 §

2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje

stycket eller 4 mom., 13 § 3 mom.

fjärde stycket eller 4 inom., 20 § 6

inom. andra stycket, jämväl såvitt

detta äger tillämpning enligt samma

inom. tredje stycket, 21 § 2 mom.

första stycket a—d), samma moment

första stycket e), såvitt angår

tjänstevikt, bredd, längd, maximilast

och största antal passagerare,

eller andra eller tredje stycket eller

med stöd av fjärde stycket meddelade

bestämmelser eller 3 mom., 24 §

3 mom. andra stycket, jämväl såvitt

detta äger tillämpning enligt 14 § 1

mom. andra stycket, eller 24 a §

andra stycket, 27 § 4 mom. sjätte

stycket eller 5 mom. fjärde stycket,

straffes med böter, högst femhundra

kronor.

(Föreslagen lydelse)

65 §.

- med dagsböter.

— sjätte stycket.

Förseelse mot 10 § 6 mom., 12 §

2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje

stycket eller 4 inom., 13 § 3 mom.

fjärde stycket eller 4 mom., 20 § 6

mom. andra stycket, jämväl såvitt

detta äger tillämpning enligt samma

mom. tredje stycket, 21 § 2 mom.

första stycket a—d), samma moment

första stycket e), utom såvitt

angår registreringsnummer, eller

andra eller tredje stycket eller med

stöd av fjärde stycket meddelade

bestämmelser eller 3 mom., 24 § 3

mom. andra stycket, jämväl såvitt

detta äger tillämpning enligt 14 § 1

mom. andra stycket, eller 24 a §

andra stycket, 27 § 4 mom. sjätte

stycket eller 5 mom. fjärde stycket,

straffes med böter, högst femhundra

kronor.

67 §.i

Med dagsböter —---- — som passagerare.

Med böter, högst femhundra kro- Med böter, högst femhundra kro
-

nor, straffes den, som bryter mot

40 § 1 mom., 41 § 1 mom. eller 2

inom. andra stycket, 42 § 2 eller 4

inom., 44 §, 45 § 1 mom. tredje stycket

eller 7 mom. andra stycket eller

46 § 1 mom. tredje stycket, mot föreskriften

om förbud mot omkörning

strax före eller på obevakat övergångsställe

i 47 § 2 mom. eller föreskrifterna

om signalering i 47 § 3

mom. första stycket, mot 48 § 1 eller

3 inom., 48 a §, 49 § 2, 3 eller 4

inom., 50 § 3 inom., 51 § 1 inom., 52

§ 2 mom., 54 § 2 mom., 55 § 1 eller 2

mom. eller 56 § 1, 2 eller 3 inom.,

mot föreskrift meddelad med stöd av

56 § 4 mom. eller mot 57 § 2 mom.

fjärde stycket, 58 §, 59 § 1 mom.

första stycket eller 2, 3 eller 4 mom.

eller 60 § 1 mom. andra stycket eller

2 mom. tredje stycket eller 3 mom.

1 Senaste lydelse 1968:13.

nor, straffes den, som bryter mot

40 § 1 mom., 41 § 1 mom. eller 2

mom. andra stycket, 42 § 2 eller 4

inom., 44 §, 45 § 1 mom. tredje stycket

eller 7 mom. andra stycket eller

46 § 1 mom. tredje stycket, mot föreskriften

om förbud mot omkörning

strax före eller på obevakat

övergångsställe i 47 § 2 mom. eller

föreskrifterna om signalering i 47 §

3 mom. första stycket, mot 48 § 1

eller 3 mom., 48 a §, 49 § 2, 3 eller

4 inom., 50 § 3 mom., 51 § 1 mom.,

52 § 2 mom., 54 § 2 mom., 55 § 1 eller

2 mom. eller 56 § 1, 2 eller 3

inom., mot föreskrift meddelad med

stöd av 56 § 4 mom. eller mot 57 § 2

mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 1

mom. första stycket eller 2, 3 eller 4

mom. eller 60 § 1 mom. andra stycket

eller 2 mom. tredje stycket eller

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Till samma straff dömes gående som 3 mom. Till samma straff dömes gåbryter

mot 40 § 2 mom. ende som bryter mot 40 § 2 mom.

Har motorfordon stannats eller

ställts upp i strid mot 49 § 2 mom.

första stycket c—f) eller parkerats i

strid mot 49 § 3 mom. och är det ej

utrett vem som förde fordonet, dömes

i stället ägaren till straff enligt

detta stycke. Ägaren är dock fri från

straff, när omständigheterna göra

sannolikt, att fordonet var frånhänt

honom genom brott.

Befordras med------fordonets brukande.

För medverkan--—- — — kap. brottsbalken.

68 §.

Bryter någon i annat fall än som

sägs i andra stycket mot sådan av

myndighet meddelad bestämmelse,

som avses i 61 § eller 63 § 2 mom.,

straffes med böter, högst femhundra

kronor, dock att överträdelse av bestämmelse,

som rör längd på fordon,

fordonståg eller last eller som innebär

förbud mot trafik med motordrivet

fordon, straffes med dagsböter.

Rör bestämmelsen fordons axeleller

boggitryck eller bruttovikt, äga

ansvarsbestämmelserna i 67 § tredje

och fjärde styckena motsvarande

tillämpning.

För någon 2

Bryter någon i annat fall än som

sägs i andra stycket mot sådan av

myndighet meddelad bestämmelse,

som avses i 61 § eller 63 § 2 mom.,

straffes med böter, högst femhundra

kronor, dock att överträdelse av

bestämmelse, som rör längd på fordon,

fordonståg eller last eller som

innebär förbud mot trafik med motordrivet

fordon, straffes med dagsböter.

Har motorfordon stannats eller

ställts upp i strid mot bestämmelse

som avses i 61 § 1 mom. b)

och är det ej utrett vem som förde

fordonet, dömes i stället ägaren till

straff enligt detta stycke. Ägaren är

dock fri från straff, när omständigheterna

göra sannolikt, att fordonet

var frånhänt honom genom brott.

Rör sådan av myndighet meddelad

bestämmelse som avses i första stycket

fordons axel- eller boggitryck eller

bruttovikt, äga ansvarsbestäm
-

melserna i 67 § tredje och fjärde

styckena motsvarande tillämpning.

-—- — med dagsböter.

70 §.

2 m o in. I 1 mom. avsedda ansvarsbestämmelser

skola, i händelse

fordonet tillhör någon, som står

under förmyndare eller annan laga

målsman, äga tillämpning å denne.

Äges fordonet av oskiftat dödsbo el
-

2 in o in. Il mom. avsedda ansvarsbestämmelser

skola, i händelse

fordonet tillhör oskiftat dödsbo

eller konkursbo, gälla den eller dem,

som äga företräda boet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

ler av konkursbo, skola bestämmelserna

gälla den eller dem, som äga

företräda boet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1970. Till utgången av år

1970 får dock lykta som anges i 41 § 2 mom. i dess äldre lydelse användas

för att påkalla fri väg för utryckningsfordon.

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, att 27 § 3 mom. och 37 § 2 mom. förordningen

(1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. in. skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 §.

3 m o m.1 Ansökan om — ---- -— utfärdat körkort.

Ansökan skall------sökandens körkort.

Vid ansökan-----trafik (lämplighetsintyg).

Innan lämplighetsintyg-----— två åren.

Polismyndighet skall —• -----i saken.

Lämplighetsintyg är avgiftsfritt.

Framkommer anmärkning---- -—• -— att insändas.

Sökande är — —---■ — —- två åren.

Efter prövning----- — — skötsam person.

För sökande, som lider av sådant

lyte, sådan sjukdom eller sådan nedsättning

av syn- eller hörselförmågan,

som avses i 2 mom. andra stycket

2, må trafikkort utfärdas endast

i de fall och på de villkor, som Konungen

bestämmer.

Formulär till-------av Konungen.

Vad i----—--fogas fotografi.

Om skyldighet-----motsvarande tillämpning.

37 §.

2 m o m.2 I 1 mom. avsedda an- 2 mom. Il mom. avsedda ansvarsbestämmelser

skola, i händelse svarsbestämmelser skola, i händelse

1 Senaste lydelse 1959:261.

2 Senaste lydelse 1951:653.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

9

(Nuvarande lydelse)

fordonet tillhör någon, som står under

förmyndare eller annan laga

målsman, äga tillämpning å denne.

Äges fordonet av oskiftat dödsbo eller

av konkursbo, skola bestämmelserna

gälla den eller dem, som äga

företräda boet.

(Föreslagen lydelse)

fordonet tillhör oskiftat dödsbo eller

konkursbo, gälla den eller dem, som

äga företräda boet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1970.

Motionsyrkanden

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna I: 1095 av herr Olsson, Johan, och herr

Mattsson och II: 1266 av herr Gustafsson i Stenkyrka, i vilka motioner

hemställes

att riksdagen »i det förslag till ändring av 68 § VTF som framlagts genom

proposition 140: 1969 införes ett tillägg vari utsäges att ägaransvaret

för parkeringsöverträdelser icke skall inträda vid långtidsuthyrning, utan i

stället åvila hyresmannen»;

B. de likalydande motionerna I: 1096 av herr Sehött och 11: 1267 av herr

Thylén, i vilka motioner hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om åtgärder

syftande till förbättrad belysning av övergångsställen i enlighet med vad i

motionen anförts»;

C. de likalydande motionerna 1: 1091 av herr Strandberg m. fl. och

II: 1265 av herr Bohman, i vilka motioner hemställes

»att riksdagen måtte avslå Kungi. Maj :ts proposition nr 140 i vad avser

införandet av fordonsägaransvar vid parkeringsförseelser där parkeringsbot

kan användas samt

att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa alt nytt förslag till handläggning

av parkeringsärenden framlägges sedan ställning tagits till parkeringskommitténs

betänkande i övrigt»; samt

D. de likalydande motionerna I: 1098 av herr Tistad in. fl. och II: 1261

av herr Andersson i Örebro in. fl., i vilka motioner hemställes

»att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 140

måtte besluta om sådan ändring av förslaget till lydelse av 68 § Vägtrafik
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

förordningen att ägareansvar för parkeringsöverträdelser icke skali inträda

vid kort- och långtidsuthyrning, utan att i stället hyresmannen göres ansvarig

för felparkering samt att vederbörande utskott utarbetar erforderlig

lagtext».

Inledning

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, anför i

propositionen inledningsvis följande.

Chefen för kommunikationsdepartementet bemyndigades den 15 september

1960 — med tillägg den 11 november 1960 och den 26 januari 1962 —

att tillkalla sakkunniga med uppgift att verkställa översyn av gällande

rättsregler om anordnande av parkeringsplatser för motorfordon m. m. De

sakkunniga1, som antog benämningen parkeringskommittén, avgav den 25

mars 1968 betänkandet Parkering (SOU 1968: 18).

I betänkandet föreslås vittgående reformer när det gäller planering för

parkering, ansvaret för tillskapande av parkeringsutrymme och regleringav

parkeringen bl. a. på tomtmark. Ärendet överfördes utom i en viss delfråga

den 1 juli 1969 från kommunikationsdepartementet till civildepartementet

i samband med en ny fördelning av ärenden mellan departementen.

Delfrågan avser ett förslag att vissa parkeringsförseelser skall avkriminaliseras

och straffet ersättas med skyldighet för fordonets förare att erlägga

en kontrollavgift till kommunen. För betalning av avgiften skall fordonets

ägare vara ansvarig jämte föraren.

Betänkandet har remissbehandlats. Såvitt kan anses röra kommitténs nyss

angivna delförslag har yttranden inkommit från riksåklagaren (RÅ), Göta

hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, fortifikationsförvaltningen,

poststyrelsen, televerket, statens järnvägar, statens vägverk,

statens trafiksäkerhetsverk, riksrevisionsverket, domänstyrelsen, länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro samt Kopparbergs

län, kommunalrättskommittén, Svenska kommunförbundet, Landsorganisationen

i Sverige, Riksförbundet Landsbygdens folk, Motororganisationernas

samarbetsdelegation, Svenska lokaltrafikföreningen, Näringslivets

trafikdelegation, Motorbranschens riksförbund, Svenska kommunaltekniska

föreningen, Trafiktekniska föreningen och Tekniska samfundet i Göteborg.

RÅ har vid sitt yttrande fogat yttranden från representanter för åklagarväsendet.

Till yttrandena från länsstyrelserna har fogats yttranden från en rad

myndigheter och tjänstemän huvudsakligen inom polisväsendet och på det

kommunala området.

1 Ledamöter landshövdingen Thure Andersson (sedan den 29 december 1962). tillika ordförande,

överdirektören Gösta Hall (sedan den 26 januari 1962), tillika vice ordförande, riksdagsmännen

chefredaktören Torsten Andersson och direktören Helge Berglund, landstingsmannen SvenOlof

Träff, hovrättsrådet Nils Mangård (sedan den 29 december 1962) och kommunalrådet Haraid

Aronsson (sedan den 22 februari 1963).

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

11

Det bör nämnas, att rikspolisstyrelsen redan i oktober 1967, i skrivelse

till justitiedepartementet vari begärdes utvidgad tillämpning av systemen

med ordningsbot och parkeringsbot, anhöll att frågan om ett strikt ansvar

för fordonsägare i fråga om felaktig uppställning av fordon måtte tas upp

till prövning. Ärendet har i sist angivna del överlämnats till kommunikationsdepartementet.

I flertalet av de yttranden, som efter remiss avgavs över

skrivelsen och som berörde frågan om ägaransvaret, förordades utredning

eller uttalades, att parkeringskommitténs betänkande borde avvaktas.

Uppgifter i vissa av yttrandena över parkeringskommitténs betänkande

och senare av rikspolisstyrelsen inlämnad statistik visar, att betalningsfrekvensen

när det gäller anmaningar att erlägga parkeringsbot har sjunkit

kraftigt under senare tid. Det är numera ett allmänt känt och utnyttjat förhållande

att polisen ofta ställs inför oöverkomliga bevissvårigheter när det

gäller att styrka vem som gjort sig skyldig till en olaglig uppställning, om

parkeringsbot inte betalas och om fordonsägaren säger sig inte känna till

vem som var förare. Problemet föranledde i våras en enkel fråga i riksdagens

första kammare av herr Berglund, besvarad den 27 mars 1969. Samma

dag inkom till chefen för kommunikationsdepartementet en skrivelse från

borgarrådet för gatu- och trafikroteln i Stockholm, som med hänvisning till

att en snabb försämring av läget inträffat hemställde, att ägaransvar införs

för parkeringsförseelser utan att behandlingen av parkeringskommitténs

förslag i övrigt avvaktas.

De angivna förhållandena påkallar enligt min mening omedelbara åtgärder.

Hinder föreligger inte mot att behandla frågan om införande av ett

ägaransvar för parkeringsförseelser innan ställning tas till parkeringskommitténs

betänkande i övrigt. Vid remissbehandlingen har den principiella

frågan om ägaransvar belysts ingående. Det finns därför tillräckligi

underlag för att pröva, om man med hänsyn till utvecklingen särskilt undei

senare tid bör gå längre än kommittén syftat till och införa ett straffrättsligt

ägaransvar för alla brott som kan beivras med parkeringsbot. Jag tai

upp den frågan i det följande och tar samtidigt ställning till förslaget om

avkriminalisering. Vidare behandlar jag frågan om slopande av de regler

i trafikförfattningarna som anger, att det ansvar som i olika hänseenden

gäller för ägare av fordon skall bäras av förmyndaren när ägaren är omyndig.

Arbetet på nya internationella överenskommelser på vägtrafiklagstiftningens

område är nu i sitt slutskede. Sedan två nya världskonventioner, en

rörande vägtrafikregler och en om vägmärken och trafiksignaler, undertecknats

i Wien i november 1968, pågår nu förhandlingar på det europeiska

planet för att regionalt nå en än större enhetlighet. Nordisk vägtrafikkommitté

driver parallellt härmed arbetet på ett slutligt förslag till gemensam

nordisk trafiklagstiftning och reviderar fortlöpande sina ställningstaganden

med hänsyn till de överenskommelser som träffats på det vidare internationella

planet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1069

Innan de nordiska och internationella ställningstagandena är definitiva,

bör av given anledning några mer genomgripande reformer av den svenska

vägtrafiklagstiftningen inte ske. Behandlingen av en rad framställningar på

området måste därför anstå tills vidare. Vissa aktualiserade ändringar i trafikbestämmelserna

är emellertid av den arten, att de antingen faller utom

ramen för vad som behandlas i det internationella arbetet eller, mot bakgrund

av de förhandlingsresultat som nåtts, med all säkerhet kan förutses

komma att överensstämma med de definitiva internationella ställningstagandena.

De ändringar jag funnit böra genomföras nu framgår av det följande.

Ägaransvar för parkeringsförseelser m. m.

Gällande bestämmelser, parkeringskommitténs förslag och remissyttranden

Utskottet hänvisar till propositionen s. 12—22.

Departementschefen

Bilismens fortlöpande kraftiga expansion har medfört, att långt gående

begränsningar i möjligheterna att ställa upp fordon för längre eller kortare

tid blivit nödvändiga. Det är väsentligt för framkomligheten, för möjligheterna

till snöröjning och gaturenhållning, med hänsyn till miljövården i

övrigt och inte minst av trafiksäkerhetsskäl, att gällande parkeringsbestämmelser

i trafiklagstiftningen och i lokala trafikföreskrifter respekteras.

Systemet med parkeringsbot, som infördes den 1 januari 1961 och som

sedan den 1 juli 1968 kan tillämpas i samtliga polisdistrikt, tillkom med

huvudsakligt syfte att i betydande utsträckning frikoppla polis- och åklagarmyndigheten

från befattning med parkeringsärendena. Det fanns anledning

räkna med att det starkt förenklade förfarandet också skulle göra övervakningen

effektivare och därmed leda till en bättre efterlevnad av bestämmelserna.

Utvecklingen har emellertid gått mot en kraftig ökning av antalet

parkeringsärenden, samtidigt som den relativa betalningsfrekvensen när del

gäller parkeringsbot sjunkit i snabb takt. Detta är mest markant för Stockholm,

där antalet utfärdade parkeringsanmärkningar åren 1964—1967 med

vissa variationer rörde sig om ca 40 000 per kvartal men fr. o. in. sista

kvartalet 1968 kommit upp till mellan 70 000 och 80 000, samtidigt som

betalningsfrekvensen successivt sjunkit från ca 75 % under de tre första

kvartalen år 1967 till 63,8, 59,9, 52,4 resp. 49,2 % under de fyra kvartalen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

13

från den 1 juli 1988 till den 1 juli 1969. Under dessa fyra kvartal har

således i Stockholms polisdistrikt inemot hälften av över 300 000 anmaningar

att betala parkeringsbot inte efterkommits. För Göteborg är siffrorna på

betalningsfrekvensen under samma tid räknat per kvartal SO, 74,2, 68,3 resp.

87,2 %, medan år 1967 nära 90 % av anmärkningarna ledde till betalning.

Motsvarande tendens är i övrigt klart märkbar i praktiskt taget samtliga

polisdistrikt (sebilaga).

Varje parkeringsbot som inte betalas betyder förspillda kostnader och insatser

för det allmänna. Ärendena måste gå till utredning som om anmaning

att betala parkeringsbot inte utfärdats. Utredningen försvåras dessutom av

den tidsförlust som parkeringsbotsärendet orsakat. Det visar sig ofta omöjligt

att leda i bevis vem som gjort sig skyldig till den olagliga uppställningen.

Resultatet har blivit en fortlöpande ökning av antalet ärenden som måste

avskrivas.

Rikspolisstyrelsen hemställde mot denna bakgrund redan i oktober 1967

i en skrivelse till justitiedepartementet, vilken i denna del överlämnats till

kommunikationsdepartementet, att frågan om ett strikt ansvar för fordonsägare

i fråga om felaktig uppställning av fordon måtte tas upp till prövning.

Parkeringskommittén har från delvis andra utgångspunkter i sitt under

våren 1968 avlämnade betänkande Parkering kommit fram till att ett civilrättsligt

ägaransvar bör införas i viss utsträckning. Remissbehandlingen

av kommitténs betänkande och utvecklingen den senaste tiden visar, att

trafikanterna i ökande omfattning blir medvetna om och systematiskt utnyttjar

den möjlighet att undgå ansvar för parkeringsförseelser som det innebär

att förneka kännedom om vem som fört fordonet vid tiden för förseelsen.

En sådan utveckling är ägnad att minska respekten för trafikreglerna

över huvud taget och kan inte få fortgå. Det är nödvändigt att lösa denna

fråga utan att avvakta behandlingen av de förslag till reformer på parkeringsregleringens

område som parkeringskommittén i övrigt lagt fram.

Parkeringskommitténs förslag innebär i flera avseenden att kommunerna

får ökade skyldigheter men också ökat inflytande i fråga om parkeringsregleringen.

Det är främst mot den bakgrunden kommittén anser, att vissa

överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter bör avkriminaliseras och

straffet ersättas med en avgift som skall betalas till kommunen och som

kommittén kallar kontrollavgift. Avgiftssystemet föreslås begränsat till uppställning

av fordon i strid mot lokal parkeringsföreskrift om begränsning

av uppställningstid eller om särskilt villkor för rätt att parkera. Anmaning

att betala kontrollavgift skall kunna utfärdas såväl av polisen som av kommunala

trafikvakter. Kommunen skall kräva ut avgifterna på civilrättslig

väg, dvs. vanligen genom betalningsföreläggande. En avkriminalisering måste

enligt kommittén med nödvändighet förenas med ett ägaransvar för

kontrollavgiftens erläggande. För att kommunen på ett snabbt och någorlunda

enkelt sätt skall kunna nå någon som är skyldig betala avgiften före
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

slås att också den registrerade ägaren skall vara ansvarig för betalningen,

även om den faktiska äganderätten tillkommer annan. Tanken på ett straffrättsligt

ägaransvar avvisas. Kommittén har, i likhet med den utredning på

vars förslag systemet med parkeringsbot infördes, inte funnit tillräckligt

starka skäl för att frångå tendensen i svensk rätt att så långt möjligt begränsa

arbetsgivar- och ägaransvaret.

Önskemålet att tillföra kommunerna intäkter som kompensation för

kommunala insatser när det gäller parkering bör enligt min mening inte

inverka på frågan om avkriminalisering av parkeringsförseelser. Om en sådan

kompensation är påkallad vid sidan av de parkeringsavgifter kommunerna

redan nu uppbär, måste den utgå efter bestämda grunder och inte bli

beroende på frekvensen av speciella slag av parkeringsöverträdelser. För den

principiella frågan om kompensation har det dessutom avgörande betydelse

vilken ställning som tas till kommitténs förslag i dess helhet.

Även om jag alltså inte nu kan förorda kommunala avgifter i stället för

straff, kan givetvis en avkriminalisering ändå övervägas. Ett system för uttagande

av statliga avgifter vid sidan av de handläggningsformer som redan

förekommer på området synes emellertid inte realistiskt. Från rikspolisstyrelsens

sida bedöms det vara från praktiska synpunkter uteslutet att ytterligare

komplicera rutinerna för databehandling och för bevakning de olika

systemen emellan genom att införa ännu ett förfarande för beivrande av

parkeringsförseelser. En avkriminalisering måste, om den skall genomföras,

omfatta alla överträdelser som kan beivras med parkeringsbot och innebära,

att det parkeringsbotssystem som nyligen satts i kraft för landet i

dess helhet avskaffas. Tillräckligt starka skäl för en sådan reform föreligger

inte. Jag vill tillägga, att ett system med civilrättsliga avgifter förutsätter,

oberoende av om staten eller kommun skall uppbära avgiften, ett

rationellt och effektivt indrivningsförfarande. Jag delar vissa remissinstansers

uppfattning, att en indrivning i vanlig civilrättslig ordning måste bli

administrativt orimligt betungande och sannolikt inte få tillräcklig effekt.

Om en avkriminalisering anses önskvärd måste den föregås av ytterligare

utredning och övervägas i ett större sammanhang, där också andra slag av

ordningsförseelser bör innefattas i bedömningen.

Vad som krävs nu är åtgärder som leder till att parkeringsbotssystemet,

som i sig visat sig vara en smidig och praktisk handläggningsform, kommer

att fungera på det sätt som varit avsett. Frågan om att införa ett ägaransvar

i sammanhanget förfaller inte i och med att förslaget om en avkriminalisering

avvisas. Flera remissinstanser har ansett, att ett straffrättsligt ägaransvar

bör införas. Med få undantag har i övrigt alla accepterat ett civilrättsligt

ägaransvar för betalning av en kontrollavgift. Jag är för min del inte

övertygad om att fordonsägarna måste antas reagera mera negativt mot ett

bötesförfarande än mot ett krav på avgift. Med kommitténs förslag skulle

anmaning att betala kontrollavgift ha utfärdats av samma personal som ut
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

15

färdar anmaning om parkeringsbot. Avgiftens storlek skulle i princip ha

motsvarat parkeringsboten. Någon anteckning i körkortsregistret av förseelser

som kan beivras med parkeringsbot sker inte. Bötesstraff till så högt

belopp som krävs för att bestämmelserna om bötesförvandling skall kunna

tillämpas torde inte annat än i undantagsfall förekomma beträffande de här

aktuella förseelserna. Jag vill också erinra om att på förslag av chefen för

justitiedepartementet en utredning nyligen tillsatts i uttalat syfte att förvandlingsstraffet

skall slopas.

Frågan vilka principiella invändningar som kan göras mot ett straffansvar

för ägaren beror också av hur ansvaret utformas.

Några remissinstanser har förordat en möjlighet för ägaren att exculpera

sig på motsvarande sätt som kan ske enligt de regler om ägaransvar som

redan gäller enligt VTF. Vad som åsyftas är att ägaren enligt dessa regler i

vissa fall kan bli fri från ansvar, om han visar att han gjort vad som ankommit

på honom för att hindra förseelsen eller, i ett annat fall, för att

hindra fordonets brukande. I dessa fall gäller det emellertid förhållanden —

för stor last, bristfällig utrustning etc. — som ägaren normalt bär en reell

möjlighet att kontrollera innan färden påbörjas. Det måste också beaktas,

att regler av denna typ ställer särskilda krav på bevisning som medför att

ärendena kompliceras. Detta bör undvikas särskilt när det gäller ärenden

som förekommer i stor omfattning.

Ett strikt ansvar för ägaren ensam för enligt min mening för långt från

principen att straff bör drabba den som begått gärningen eller medverkat

till den. Det kan också befaras, att många förare blir mera benägna att

sätta sig över parkeringsföreskrifterna om det kan ske utan att de själva

drabbas av påföljd. Om å andra sidan ansvar föreskrivs för såväl ägare som

förare måste ett stort antal parkeringsärenden fullföljas mot två personer.

Detta skulle på ett orimligt sätt öka arbetsbördan för polis, åklagare och

domstolar.

Enligt min mening bör ansvaret i första hand vila på föraren. Ägaransvaret

bör inträda, om det inte är utrett vem som var förare. Med en sådan

utformning av bestämmelsen blir något förfarande mot ägaren inte aktuellt,

om föraren är känd från början eller om det blir känt vem som var förare

sedan ärendet utretts i vanlig ordning. Ägaren kan, även sedan ett förfarande

inletts mot honom, gå fri, om han inte själv är skyldig till uppställningen

och om han, innan ärendet mot honom är slutligen avgjort, lämnar riktig

uppgift om vem som förde fordonet. Detsamma gäller givetvis, om sådan

uppgift kommer fram på annat sätt under ärendets gång. Har å andra sidan

ägaren slutligen fällts till ansvar, är därmed frågan om ansvar för föraren

förfallen.

Jag vill betona att frågan huruvida ansvar skall utkrävas av föraren eller

ägaren inte kan väntas få någon större betydelse i tillämpningen. Den praktiska

effekten av en bestämmelse om subsidiärt ägaransvar bör enligt min

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

bedömning bli att parkeringsbot betalas i betydligt större omfattning än nu.

Denna effekt är så väsentlig att nå att de principiella betänkligheter som kan

hysas mot ett ägaransvar, utformat på angivet sätt, bör få vika.

Jag föreslår alltså en bestämmelse av angivet innehåll som en lämplig och

nödvändig lösning i den situation som uppkommit. Den bör gälla alla brott

som kan beivras med parkeringsbot. Från dess tillämpning bör uppenbarligen

undantas det fall när omständigheterna gör det sannolikt att fordonet

var frånhänt ägaren genom brott.

Ägaransvaret bör drabba den faktiske ägaren. Skyldighet för säljaren att

till bilregistret anmäla övergång av äganderätt till fordon har hittills inte

förelegat och inträder först genom att förordningen (1969: 305) om ändring

i vägtrafikförordningen träder i kraft den 1 januari 1970. Det nuvarande

bilregistret är i hög grad missvisande i fråga om ägarredovisningen. Det

skulle med hänsyn till dessa förhållanden enligt min uppfattning vara orimligt

att grunda ett ägaransvar på uppgifterna i registret. Frågan om ansvar

för den registrerade ägaren kan komma i ett annat läge när de nya anmälningsreglerna

tillämpats en tid och ett nytt förbättrat bilregister införts.

De nya bestämmelserna om ägaransvar bör föras in i 67 och 68 §§ VTF.

I 70 § VTF finns bestämmelser för särskilda fall om vem som skall bära

det ansvar som redan gäller för ägare av motorfordon. Såvitt gäller fordon

som tillhör staten eller kommun, dödsbo eller konkursbo eller bolag, förening

eller annan juridisk person bör bestämmelserna äga motsvarande

tillämpning i fråga om det ägaransvar jag föreslår nu. Detsamma gäller enligt

min mening inte utan vidare det s. k. förmyndaransvaret enligt 70 § 2

mom. VTF.

Motionerna

I motionerna I: 1097 av herr Strandberg in. fl. och II: 1265 av herr Bohman

erinras inledningsvis om att departementschefen uttryckligen ansett

att hinder inte föreligger mot att behandla frågan om och införa ägaransvar

innan ställning tas till den sittande parkeringskommitténs betänkande i

övrigt. Visserligen har, fortsätter motionärerna, parkeringskommittén funnit

ägaransvar vid parkeringsförseelser tilltalande ur effektivitetssynpunkt,

men kommittén har understrukit att detta förutsätter civilrättslig procedur.

Man har således från kommitténs sida respekterat den grundläggande princip

som gäller inom brottsmålshandläggning och som lägger bevisbörden på

åklagarsidan. Motionärerna framhåller att trots att denna princip är allmänt

omfattad inom den västerländska rättstillämpningen, föreslår departementschefen

— om än med tvekan — att straffrättsligt ägaransvar vid

parkeringsförseelser skall införas. I motionerna påpekas vidare att departementschefen

anser att »den praktiska effekten», nämligen »att parkerings
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 81 år 1969

hot betalas i betydligt större omfattning än nu---är så väsentligt att

de principiella betänkligheter som kan hysas mot ett ägaransvar, utformat

på angivet sätt, bör få vika» (s. 37 i propositionen), samt att i sammanhanget

talas om »subsidiärt» ägaransvar, som om det subsidiära skulle vara

en förmildrande omständighet, vilken motiverade avsteg från en viktig

rättsprincip. Eftersom en oskyldig ägare trots allt själv måste utreda ansvarsfrågan

och i förekommande fall utpeka den skyldige samt, om denne

nekar, bevisa vederbörandes skuld, motsvarar det hela i praktiken snarare

strikt ägaransvar, framhåller motionärerna.

Departementschefens förslag om ägaransvar säges vara uppseendeväckande.

Motionärerna kan inte dela den meningen att en bagatellförseelse

som en parkeringsförsyndelse skulle motivera viktiga principiella avsteg

fi ån rådande rättsliga grundteser. Innebörden av sådana avsteg säges ge

utrymme för ett oroande perspektiv på rättstillämpningen eftersom den enskilde

medborgaren inte bara anklagas av samhällets myndigheter för olika

brott utan också till fredande från anklagelsen åläggs bördan att bevisa att

annan person varit den skyldige. Från rättssäkerhetssynpunkt motsätter

sig motionärerna bestämt att sådana tendenser accepteras i svenskt rättsväsen.

Motionärerna anser inte i det här speciella fallet att det går att jämföra

parkeringsförseelser med t. ex. bristfällig fordonsutrustning, underlåten

registrering och liknande underlåtenhetsförsyndelser, som enligt vägtrafikförordningen

i första hand läggs ägaren till last. Det är nämligen, anser

motionärerna, naturligt med ägaransvar när det gäller den typen av förseelser.

Enligt parkeringskommittén har en stor del av parkeringsärendena sin

upprinnelse i att firmabilar felparkerats. En del firmor tycks t. o. m. ha

påtagit sig de anställdas betalningsansvar. Motionärerna anser att detta förhållande

i sig självt måste inge starka principiella betänkligheter, eftersom

det är fråga om ett slags brottmålsärenden. Att permanenta situationen så

att man genom lagstadgat ägaransvar ställer firmor inför valet att antingen

betala sina anställdas böter eller utreda och inför polismyndighet ange vem

den felande föraren är, ter sig enligt motionärerna minst sagt olämpligt.

De framhåller att detta i praktiken innebär att allt fler firmor måste komma

att se parkeringsböter som en normal utgift, vilket rimmar mycket illa

med den författningsmässigt bibehållna kriminaliseringstanken. Härigenom

kommer enligt motionärerna det allmänna rättsmedvetandet att ytterligare

förvillas, vilket i sin tur säges leda till att syftet med den föreslagna

ändringen i vägtrafikförordningen troligen inte kommer att uppnås.

Syftet måste vara att åstadkomma en minskning av antalet parkeringsförseelser.

Mycket talar enligt motionärerna för att man kan nå motsatt

effekt. Man kan ju rimligen inte räkna med att firmor skall syssla med

sådan polisiär utredningsverksamhet som inte polismyndigheterna själva

klarar av. Med hänsyn till detta och till vad anständigheten kräver av ett

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

företags personalpolitik torde man då från firmornas sida hellre lägga ut

pengar på böter än på en för inblandade parter irriterande utredningsverksamhet,

framhåller motionärerna.

När det däremot gäller den rena privatbilismen torde enligt motionärerna

ett ägaransvar vid parkeringsförseelser sannolikt medföra en avskräckande

effekt som måhända minskar totalomfattningen av parkeringsförseelserna.

Men de principiella betänkligheterna sägs kvarstå. Motionärerna anför att

Kungl. Maj:ts förslag ju omöjliggör för en bilägare att undkomma böter

även om vederbörande varit i t. ex. Kina vid tidpunkten för brottet, såvida

inte bilägaren kan utreda vem som fört fordonet och anger personen i fråga.

Motionärerna anser att den normala bevisföringsgången måste iakttagas

även när det gäller parkeringsförseelser. Att den av administrativa skäl

endast med svårighet kan tillämpas bör enligt motionärerna inte få motivera

ett regelsystem som leder till uppenbara orättvisor och därmed är ägnat

att undergräva rättssäkerheten. Även om ett antal bilförare i dag gör ohederliga

undanflykter för att slippa parkeringsböter är dock brottets art och

samhällsvåda sällan av sådan karaktär att man för att komma åt dessa

ohederliga bilförare kan offra dem, som är oskyldiga, framhåller motionärerna

avslutningsvis.

I motionerna I: 1095 av herrar Johan Olsson och Mattsson och II: 1266

av herr Gustafsson i Stenkyrka samt i motionerna I: 1098 av herr Tistad

in. fl. och II: 1264 av herr Andersson i Örebro in. fl. berörs de speciella problem

som förslaget om straffansvar för fordonsägaren medför beträffande

de motorfordon som disponeras av företag och enskilda enligt uthyrningsavtal

(s. k. leasingavtal).

Leasingfordonen disponeras ofta av hyresmannen för en lång period, ett

år eller längre. Dessa långvariga innehav är med hänsyn till avtalstidens

längd och formerna för hyresmannens dispositionsrätt i övrigt att funktionsmässigt

jämställa med äganderätt ur den synpunkt varom nu är fråga.

Att belasta uthyraren med de straffpåföljder som kan komma i fråga synes

både obilligt och onödigt, framhåller motionärerna. De påpekar vidare att

det principiellt givetvis föreligger även motsvarande problem för korttidsuthyrning.

I det förstnämnda motionsparet anförs att detta problem bör lösas

i samband med utskottsbehandlingen. I motionerna 1:1098 och 11:1264

framhålls i fråga om korttidsuthyrningen att man härvid med all sannolikhet

torde kunna räkna med en minskad respekt för parkeringsbestämmelser

från denna grupp bilförare, eftersom de som hyresmän går fria från straff.

Någon möjlighet för biluthyraren-ägaren att i förväg bedöma hyresmannens

laglydighet finns ej. — Korttidsuthyrning av bilar har under senare

år utvecklats starkt tack vare kombinationsresor tåg-flyg-bil. Statens järnvägar

som tillsamman med AUTOMO-organisationen bedriver sådan form

av reseservice har cirka 1 500 bilar till förfogande. Den föreslagna ändringen

av vägtrafikförordningen medför ett ökat ekonomiskt risktagande som

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969 19

negativt påverkar dess verksamhet, framhålles i motionerna I: 1098 och

II: 1264.

Mot den angivna bakgrunden föreslås i motionerna I: 1095 och II: 1266

att i det förslag till ändring av 68 § vägtrafikförordningen, som framlagts

genom proposition nr 140, införs ett tillägg vari utsägs att ägaransvar för

parkeringsöverträdelser icke skall inträda vid långtidsuthyrning utan i stället

åvila hyresmannen. I motionsparet I: 1098 och II: 1264 föreslås att tilllägget

också skall avse korttidsuthyrning.

Övergångsställe

Gällande bestämmelser in. m.

Utskottet hänvisar till propositionen s. 23.

Departementschefen

Inför övergången till högertrafik genomfördes viktiga ändringar bl. a. i

trafikreglerna för gående. Det bestämdes i detta sammanhang att övergångsställe

i VTF:s mening skall anses föreligga bara om markering

har gjorts på körbanan genom målning eller på annat sätt. Definitionen

grundade sig på betänkandet med förslag till gemensam nordisk trafiklagstiftning.

Nordisk vägtrafikkommitté hade i sin tur en överenskommelse

inom den västeuropeiska transportministerkonferensen som grund för sitt

förslag.

Som jag redovisat förut kan det numera anses internationellt fastslaget,

att reglerna om övergångsställe skall tillämpas också när målning eller

annan markering på körbanan inte finns men upplysningsmärke för övergångsställe

är uppsatt. En sådan bestämning av begreppet har särskilda

fördelar i vårt nordiska klimat, där körbanan ofta kan vara täckt av is och

snö. Det är därför enligt min mening motiverat att införa den ändrade definitionen

utan att avvakta den reform av vägtrafikreglerna som förestår sedan

de internationella och nordiska förhandlingarna avslutats. Enligt de tillämpningsföreskrifter

som gäller om utmärkning skall varje övergångsställe f. n.

vara markerat med såväl körbanemarkering som vägmärke. Denna princip

bör upprätthållas, även om enbart ett av alternativen markering på vägbanan

eller märke skall räcka för att övergångsställe skall anses föreligga.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

Motionerna

I motionerna I: 1096 av herr Schött och II: 1267 av herr Thylén påpekas

att fotgängarna enligt nu gällande regler vid korsande av körbana måste

begagna övergångsställe om ett sådant finns i närheten. Dessa övergångsställen

säges emellertid ofta vara svåra att upptäcka både för fotgängare

och bilister, särskilt vintertid.

Motionärerna anför att man i England sedan länge tillämpar ett system

med belysta övergångsställen. För att de skall vara lätta att upptäcka har

man kompletterat med blinkande lampor på vardera trottoarkanten. I Danmark

säges man länge ha prövat natriumbelysning, vilken ger skarpt avgränsat

punktljus. System av angivna slag borde enligt motionärerna passa

bra även i vårt land, i synnerhet på infartsleder och i utkanterna av städer.

Det skulle bidraga till en väsentligt ökad trafiksäkerhet.

Motionärerna anser att det måste anses angeläget att en sådan markering

som avses i propositionen även kan innefatta belysning av den art som ovan

behandlats.

Övriga frågor

Övriga förslag i propositionen har inte föranlett motioner. Beträffande

motiven till dessa förslag hänvisar därför utskottet till propositionen.

Utskottet:

Utskottet hänvisar i fråga om det huvudsakliga innehållet i propositionen

till den i det föregående intagna redogörelsen.

De i anledning av propositionen väckta motionerna hänför sig till dels

förslaget om ägaransvar vid parkeringsförseelser, dels förslaget rörande

markering av övergångsställe för gående. Utskottet uppehåller sig i det följande

bara vid dessa frågor. I övrigt föranleder propositionen inte något uttalande

från utskottets sida.

Bakgrunden till förslaget om straffansvar för fordonsägaren vid parkeringsförseelser

är att parkeringsärenden i allt större utsträckning måste

avskrivas därför att det inte kan ledas i bevis vem som fört fordonet. Bestämmelserna

om ägaransvar har i författningsförslaget upptagits i 67 och

68 §§ vägtrafikförordningen. Bestämmelserna, som endast är tillämpliga på

förseelser, där parkeringsbot kan användas, innebär att ansvaret för felaktig

uppställning av motorfordon i första hand skall vila på föraren. Kan det

inte utredas vem som vid tillfället förde fordonet inträder ansvaret för äga
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

ren. Denne är dock fri från straff, när omständigheterna gör sannolikt att

fordonet var frånhänt honom genom brott.

I motionerna I: 1097 av herr Strandberg m. fl. och II: 1265 av herr Bohman

anförs, bl. a., att eftersom en oskyldig ägare själv kan bli tvungen utreda

ansvarsfrågan och i förekommande fall bevisa den skyldiges skuld förslaget

i praktiken snarare motsvarar ett strikt ägaransvar än ett subsidiärt.

Att en enskild medborgare sålunda åläggs bördan att bevisa att annan person

varit den skyldige innebär enligt motionärernas mening ett icke godtagbart

avsteg från den inom brottmålsförfarandet grundläggande principen

att bevisbördan skall åvila åklagaren. Motionärerna anser att den omständigheten

att den normala bevisföringsgången av administrativa skäl endast

med svårighet kan tillämpas i fråga om parkeringsförseelser inte bör få

motivera, att ett regelsystem införs som leder till uppenbara orättvisor och

därmed är ägnat att undergräva rättssäkerheten. Motionärerna hemställer

därför — såsom deras yrkande får förstås — att riksdagen avstyrker propositionen

i vad avser införandet av ägaransvar vid parkeringsförseelser där

parkeringsbot kan användas. De yrkar vidare att riksdagen hos Kungl. Maj :t

hemställer att nytt förslag till handläggning av parkeringsärenden framläggs

sedan ställning tagits till parkeringskommitténs betänkande i övrigt.

Såsom motionärerna anför kan principiella betänkligheter hysas mot ett

ägaransvar som utformats på det sätt som föreslås i propositionen. Detta

har också vitsordats av departementschefen. Den minskade respekt för gällande

parkeringsbestämmelser, vilken kan sättas i samband med att trafikanterna

i ökad omfattning får klart för sig att nuvarande regelsystem inte

erbjuder tillräckliga möjligheter att beivra brott mot bestämmelserna, är

emellertid mycket oroväckande. Främst med hänsyn till trafiksäkerheten

och framkomligheten i våra tätorter är det nödvändigt att parkeringsbestämmelser

i trafiklagstiftningen och lokala trafikföreskrifter respekteras.

Sett mot denna bakgrund och med beaktande av att de förseelser, som kan

beivras med parkeringsbot, straffrättsligt är att betrakta som lindriga anser

utskottet dock att de principiella betänkligheterna inte väger så tungt att de

bör hindra att den föreslagna författningsändringen genomförs. Motionerna

I: 1097 och II: 1265 bör därför avslås. Utskottet vill emellertid understryka

att bestämmelsen inte får tas till intäkt för att tillbörlig utredning om vem

som i verkligheten fört fordonet vid brott mot parkeringsbestämmelse underlåts.

Det är angeläget att medborgarnas tilltro till de rättstillämpande

myndigheternas sätt att sörja för rättssäkerheten inte rubbas.

I motionerna I: 1095 av herrar Johan Olsson och Mattsson och II: 1266 av

herr Gustafsson i Stenkyrka samt i motionerna 1: 1098 av herr Tistad in. fl.

och II: 1264 av herr Andersson i Örebro in. fl. påtalas de speciella problem

som förslaget om straffansvar för fordonsägaren medför beträffande de

motorfordon som disponeras av företag och enskilda enligt uthyrningsavtal

(s. k. leasingavtal) för längre eller kortare perioder. Främst de långvariga

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

innehaven sägs funktionsmässigt vara att jämställa med äganderätt från

den synpunkt varom nu är fråga. Att belasta uthyraren med de straffpåföljder

som kan komma i fråga synes motionärerna både obilligt och onödigt.

De påpekar också det ökade ekonomiska risktagande som kan bli följden av

författningsändringen. Problemen befaras bli särskilt uttalade om hyresmannen

exempelvis är ett företag, som avser att låta olika befattningshavare

använda fordonet. Principiellt föreligger enligt motionärerna motsvarande

problem också vid korttidsuthyrning. I motionerna 1: 1095 och II: 1266 föreslås

att i det framlagda förslaget till ändring av 68 § vägtrafikförordningen

införs ett tillägg vari utsägs att ägaransvar för parkeringsöverträdelser inte

skall inträda vid långtidsuthyrning utan i stället åvila hyresmannen. I motionsparet

I: 1098 och II: 1264 föreslås att tillägget också skall avse korttidsuthyrning.

Frågan har inte berörts i propositionen. Uthyrning av bilar har emellertid

under senare år fått mycket stor omfattning, och verksamheten tenderar

att öka. Nämnas må att förslag föreligger om alt staten i större utsträckning

skall gå in för att använda uthyrningsfordon vid tjänsteresor m. m. Om ett

förhyrt fordon ställs till förfogande för en större grupp anställda kan det

naturligtvis bli svårt att utreda vem som i det särskilda fallet fört fordonet.

Mot påståendet att författningsändringen kan medföra ökat ekonomiskt

risktagande kan invändas att intet synes hindra att uthyrningsföretagen i

hyresavtalen säkerställer sig för de ekonomiska följderna av att det inte

kan utredas vem som begått en parkeringsförseelse. Däremot kan företagen

inte genom avtal frånsäga sig det straffrättsliga ansvaret. I vad mån problem

härigenom kommer att uppstå i större utsträckning kan inte nu förutses.

Utskottet förutsätter emellertid att frågan följs med uppmärksamhet

och att erforderliga åtgärder snarast vidtas om utvecklingen påkallar det.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att frågan om ansvar för innehavaren

i stället för ägaren redan är rättstekniskt löst när det gäller avbetalningsköp

(1 § 8 mom. vägtrafikförordningen). På grund av vad sålunda anförts

bör motionerna inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Övergångsställe föreligger i vägtrafikförordningens mening bara om markering

har gjorts på körbanan genom målning eller på annat sätt. I anslutning

till vad som numera kan anses internationellt fastslaget föreslås

i propositionen ett tillägg till 1 § 11 mom. vägtrafikförordningen som innebär

att uppsatt upplysningsmärke för övergångsställe lika väl som markering

på körbanan skall betyda att övergångsställe föreligger i vägtrafikförordningens

mening.

I motionerna I: 1096 av herr Schött och II: 1267 av herr Thylén påpekas

att övergångsställen ofta är svåra att upptäcka för både fotgängare och bilister,

särskilt vintertid. Motionärerna anser därför att man — i synnerhet

på infartsleder och i utkanterna av städer —- bör införa ett system med belysta

övergångsställen, eventuellt kompletterat med blinkande lampor på

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

23

vardera trottoarkanten. Motionärerna anser det vidare vara angeläget att

markering som avses i propositionen även kan bestå av ett sådant belysningssystem.

Motionärerna liemsfäiler att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställer om åtgärder syftande till förbättrad belysning av övergångsställen

i enlighet med det anförda.

Motioner med liknande innehåll har behandlats vid flera riksdagar, senast

under vårsessionen av detta års riksdag. I sitt av riksdagen godkända utlåtande,

nr 5, erinrade tredje lagutskottet om att 1960 års vägsakkunniga i ett

våren 1968 avgivet betänkande ingående behandlat frågan om behovet av

stationär vägbelysning och föreslagit en ordning som syftar till att sådan

belysning skall utföras i större omfattning än som nu sker. Utskottet anförde

vidare att betänkandet jämte däröver avgivna remissvar prövades inom

Kungl. Maj :ts kansli. Med hänsyn till att denna prövning inte borde föregripas

avstyrktes motionerna. Enligt vad utskottet erfarit har överväganden

rörande bl. a. behovet av stationär vägbelysning ännu inte slutförts. Intill

dess så skett synes riksdagen inte böra företa någon åtgärd i frågan. Motionsyrkandena

bör därför inte vinna bifall.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen avslår motionerna I: 1097 och II: 1285;

B. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1095 och

II: 1266 samt I: 1098 och II: 1264 lämnar propositionen nr

140 utan erinran såvitt avser förslaget om ägaransvar för

parkeringsförseelser;

C. att riksdagen i övrigt lämnar propositionen utan erinran;

samt

D. att motionerna I: 1096 och II: 1267 inte föranleder någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 december 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Åkesson (fp), Ebbe

Ohlsson (m), Nils-Eric Gustafsson (ep)*, Erik Jansson (s), Skårman (fp),

Hansson (s)* och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep)*, Svenning (s), Ekström

(s), Tobé (fp)*, fru Ekroth (s), herrar Hugosson (s)*, Krönmark (m) och

Josefson i Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969

Reservation

Vid B i utskottets hemställan

beträffande ägaransvaret för parkeringsförseelser

av herrar Skårman (fp) och Tobé (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt av utlåtandet på s. 22 som börjar med orden »Frågan

har» och som slutar med orden »riksdagens åtgärd» bort ha följande lydelse:
Frågan

har inte berörts i propositionen. Uthyrning av bilar har emellertid

under senare år fått mycket stor omfattning, och verksamheten tenderar att

öka. Nämnas må att förslag föreligger om att staten i större utsträckning

skall gå in för att använda uthyrningsfordon vid tjänsteresor m. m. Ställs

ett för en längre period förhyrt fordon till förfogande för en större grupp

anställda kan det bli mycket svårt att utreda vem som i det särskilda fallet

fört fordonet. Också vid korttidsuthyrning kan emellertid stora problem

uppstå. Sålunda saknar ju uthyrningsföretaget möjlighet att i förväg bedöma

hyresmannens laglydighet.

Det är tveksamt om ett uthyrningsföretag utan menlig påverkan på verksamheten

genom bestämmelser i hyresavtalen kan säkerställa sig för de

ekonomiska följderna av att det inte kan utredas vem som begått en parkeringsförseelse.

Vidare är det fullt klart att uthyrningsföretagen inte genom

avtal kan frånsäga sig det straffrättsliga ansvaret. Att uthyrare sålunda kan

komma att belastas med straffpåföljder för enligt utskottets mening alltför

långt från principen att straff bör drabba den som begått gärningen eller

medverkat till den. Utskottet vill erinra om att vägtrafikförordningen redan

innehåller en bestämmelse enligt vilken innehavaren i stället för ägaren

blir ansvarig när fordonet innehas på grund av avbetalningsköp. Enligt utskottets

mening kan det inte möta något hinder att — såsom föreslagits i motionerna

I: 1095 och II: 1266 samt I: 1098 och II: 1264 — i analogi härmed

införa ett tillägg till 67 och 68 §§, vari utsägs att ägaransvar för parkeringsöverträdelser

icke skall inträda vid kort- och långtidsuthyrning utan i stället

åvila hyresmannen.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av dels propositionen nr 140,

dels motionerna I: 1095 och II: 1266 samt I: 1098 och II: 1264

såsom sin mening ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet

ovan anfört beträffande ägaransvaret vid parkeringsförseelser.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:392 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen a1 i texten