Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om en utredning dels rörande lämpligheten av en samordning eller omfördelning av den av olika myndigheter bedrivna verksamheten på rehabiliteringsområdet för skapande av en enhetlig organisation, dels ock om möjligheten att skapa bättre ekonomiska förhållanden för personer som undergår rehabilitering.

1969-05-09 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

ABU 1969:46, Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om en utredning dels rörande lämpligheten av en samordning eller omfördelning av den av olika myndigheter bedrivna verksamheten på rehabiliteringsområdet för skapande av en enhetlig organisation, dels ock om möjligheten att skapa bättre ekonomiska förhållanden för personer som undergår rehabilitering.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46 år 1969

1

Nr 46

Utlåtande i anledning av motioner angående bidragen för rehabilitering

och om en enhetlig organisation för samhällets

rehabiliteringsverksamhet, rn. m.

Till allmänna beredningsutskottet har hänvisats

1. de likalydande motionerna I: 231 av herr Werner och II: 255 av herr

Hermansson m. fl., i vilka föreslås att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

hemställer att frågan om införande av en ny bidragsform kallad rehabiliteringsersättning

blir föremål för utredning och att förslag härom förelägges

riksdagen;

2. motionen II: 1007 av herrar Mellqvist och Nilsson i Kristianstad, vari

hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om

en utredning dels rörande lämpligheten av en samordning eller omfördelning

av den av olika myndigheter bedrivna verksamheten på rehabiliteringsområdet

för skapande av en enhetlig organisation, dels ock om möjligheten

att skapa bättre ekonomiska förhållanden för personer som undergår

rehabilitering.

Utskottet har upptagit motionerna till samtidig behandling.

Motionerna

I de likalydande motionerna 1:231 och 11:255 anföres att yrkesutbildning/omskolning

eller andra former av rehabiliterande/arbetsvårdande natur

är nödvändiga för att skapa konkurrensförmåga på öppna marknaden

för personer som inte längre kan fortsätta i tidigare arbete på grund av

sjukdom eller handikapp. De flesta som drabbas av sjukdom eller handikapp

gör många försök att återgå i arbete och att utan omskolning eller andra

arbetsvårdande åtgärder omplacera sig i nytt arbete innan de söker arbetsvärd.

Detta betyder i många fall lägre inkomster och sänkt levnadsstandard

under långa tider innan rehabiliterings- eller arbetsvårdsåtgärder kommer

i gång. Det är således av vikt att den som blir sjuk och handikappad får

sådan ekonomisk trygghet under tid för arbetsprövning, arbetsträning, omskolning,

yrkesutbildning etc., att han stimuleras att välja den åtgärd som

med hänsyn till anlag och begåvningsfaktorer gör honom bäst skickad att

efter rehabiliteringen komma ut i arbete. Dylika frågor har också behandlats

av flera utredningar.

Bihang till riksdagens protokoll 1V69. 11 saml. Nr 46

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46 år 1969

Motionärerna anför att nuvarande system med sjukpenning enligt lagen

om allmän försäkring och olika bidragsformer enligt arbetsmarknadskungörelsen

och arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar har brister som alltmer

framträtt. Detta har lett till att riksförsäkringsverket och arbetsmarknadsstyrelsen

i december 1968 hos Kungl. Maj :t aktualiserat frågan om översyn

av systemet med sjukpenning och omskolningsbidrag vid tid för rehabilitering

av arbetsvårdande karaktär.

Försäkringskassornas möjlighet att medverka i rehabiliteringen, t. ex.

genom utbildning för mer kvalificerade yrken, är enligt motionärerna begränsad

enligt den praxis som utbildats vid försäkringsdomstolen. Från

olika undersökningar är det känt att handikappade generellt har eu sämre

grundutbildning och att de oftare finns i låglöneyrken och i låginkomstklasser

än genomsnittet av befolkningen. Det bör enligt motionärerna vara självklart

att en utbildning för eu handikappad måste syfta till ett mer kvalificerat

yrke än före insjuknandet. Mot bakgrunden av behovet av en bidragsform

som innesluter en mer rehabiliteringsstimulerande effekt än omskolningsbidraget

föreslår motionärerna att frågan om tillskapande av en ny

bidragsform, rehabiliteringsersättning, blir utredd. Denna ersättning bör

lämpligen utformas som en dagersättning med indelning t. ex. efter civilstånd

och familjestorlek. Ersättningen kan följa de högsta sjukpenningklasserna

i olika steg. Mycket talar enligt motionärerna för att arbetsmarknadsstyrelsen

bör bli huvudman. Ersättningen bör kunna utgå under sådan

tid att handikappade som väljer postgymnasiala studier inte försätts i

sämre ställning än friska genom bristande möjligheter att få arbete under

ferierna.

Utredningen bör enligt motionärerna också pröva frågan om rehabiliteringsersättning

i andra former, t. ex. för resekostnader vid utprovningar av

ortopediska hjälpmedel.

I motionen II: 1007 framhålles att samhällets åtgärder för att återföra

långvarigt sjuka och handikappade människor i arbete är av skiftande

natur — medicinsk rehabilitering, arbetsvärd, utbildning, anskaffande av

tekniska hjälpmedel eller bostad, ordnande av transportfrågor m. m. — och

sker med olika former av ekonomiskt stöd, sjukpenning, pension, arbetsmarknadsbidrag,

socialvård och i bästa fall viss ersättning från arbetsgivare.

Strävanden att bereda arbete åt en gravt handikappad fordrar ett

intimt samarbete mellan många parter. Resultaten är enligt motionärerna

i sådana fall blygsamma, främst på grund av bristande resurser och bristande

samarbete. Grundorsaken till detta är att det saknas en enhetlig och

systematiskt uppbyggd organisation för rehabiliteringen. Något samordningsorgan

finns inte vare sig på riksplanet eller på länsplanet. Ej heller

på kommunplanet förekommer något lagstadgat samarbete mellan berörda

parter. En enhetlig organisation på alla dessa nivåer, sorterande under ett

s. 3 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr år 1969 3

departement för planering och samordning av rehabiliteringsfrågor, skulle

enligt motionärerna säkerligen medföra bättre arbetsmöjligheter för de

handikappade.

Motionärerna anför vidare, att de ekonomiska förmånerna under rehabilitering

bör vara utformade så att de stimulerar den handikappade att göra

sitt bästa för att komma tillbaka i produktivt arbete. Nuvarande bestämmelser

för sjukpenning och förtidspension är osmidiga och leder ibland till

att en omplacering eller ett nytt arbete inte lönar sig. Rehabiliteringsersättning

kan i vissa fall utgå såväl från försäkringskassa som från arbetsmarknadsorganet,

vilket utgör en källa till irritation och administrativ olägenhet.

Man borde även bättre lösa frågan om vilket organ som skall ersätta en

förtidspensionär med partiell pension då den återstående arbetsförmågan

på grund av arbetslöshet inte kan utnyttjas.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen II: 1007 från socialstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen och statens handikappråd och har berett

Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet tillfälle att

yttra sig.

Samtliga remissinstanser betonar vikten av ett väl fungerande samarbete

mellan de organ som pa olika nivåer har ansvar för rehabiliteringsverksamhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att styrelsen har ett omfattande

samarbete med andra myndigheter i syfte att samordna sin arbetsvårdande

verksamhet med andra organ som arbetar med rehabilitering. Särskilda

samarbetsgrupper finns t. ex. med socialstyrelsen i fråga om bl. a. nykterhetsvård,

ungdomsvård, socialvård och omsorger om utvecklingsstörda

samt med kriminalvårdsstyrelsen och skolöverstyrelsen. Ett fortlöpande

samarbete sker även med riksförsäkringsverket, arbetsmedicinska institutet,

statens handikappinstitut, statens arbetsklinik m. fl. organ samt med

kommunförbunden och berörda fackliga organisationer. Till styrelsen finns

också knuten en rådgivande delegation för arbetsvårdsfrågor med uppgift

att verka för arbetsvärdens utveckling och för samordning av statliga, kommunala

och andra åtgärder på arbetsvärdens område. I delegationen ingår

representanter för skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, Svenska centralkommittén

för rehabilitering, arbetsmarknadsparterna samt företrädare för

samtliga handikapporganisationer som är medlemmar av handikapporganisationernas

centralkommitté eller i statens handikappråd.

Genom cirkulär år 1966 har styrelsen även ålagt länsarbetsnämnderna att

inrätta regionala samarbetsdelegationer i arbetsvårdsfrågor. Delegationerna

har som huvudsaklig uppgift att vara rådgivande organ och ge tillfälle till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46 år 1969

ömsesidig information. I delegationerna finns företrädare för samtliga de

organ, som motionärerna ansett böra vara representerade i ett lagfäst samarbetsorgan

på länsplanet, samt dessutom företrädare för de fackliga organen.

I delegationerna behandlas förutom arbetsvårdsfrågor också allmänna

handikappfrågor t. ex. medicinsk rehabilitering, socialvård, transporttjänst

samt allmän försäkring, långtidssjukvård in. m.

Särskilda samarbetslag eller kontaktmän finns för det löpande samarbetet

mellan länsarbetsnämnderna och övriga rehabiliteringsorgan på det regionala

planet. Kontaktmän från arbetsvårdsexpeditionerna finns också

på de orter där det finns medicinska rehabiliteringskliniker eller avdelningar.

Sammanfattningsvis anföres, att arbetsmarknadsverket har ett fortlöpande

samarbete med övriga rehabiliteringsorgan i syfte att uppnå samordning

och effektivisering. Eventuella brister i samarbetet synes i första

hand bero på bristande personella och andra resurser och inte på brister

av organisatorisk art.

Socialstyrelsen framhåller, att riktlinjer för en enhetlig inriktning för

rehabiliteringsverksamheten i Sverige har givits genom de rekommendationer

som medicinalstyrelsen angivit i ett VPM 1954 angående behovet av och

resurserna för eu utbyggd medicinsk rehabiliteringsverksamhet inom lasarettsvården.

Samarbete mellan de centrala myndigheter som har hand om handikappfrågor

och rehabilitering sker på en rad olika sätt. Exempel härpå utgör

statens handikappråd, samarbetsdelegationen inom arbetsmarknadsstyrelsen

och sjukvårdsdelegationen inom socialdepartementet. För en enhetlig

utveckling av den del av rehabiliteringen som rör tekniska hjälpmedel har

tillkomsten av handikappinstitutet stor betydelse. Beträffande samverkan

på .det landstingsregionala planet erinrar styrelsen om de arbetsvårdsdelegationer

som finns i de flesta län samt de av några landsting inrättade rehabiliterjngsnämnderna.

En förbättrad samordning avseende den enskildes

behov av omvårdnad har också främjats genom det ansvar som direkt

ålagts socialnämnderna genom ändring av socialhjälpslagen år 1968. Råd

och anvisningar rörande denna verksamhet kommer snart att utfärdas av

styrelsen, som likaså avser att inom kort utge råd och anvisningar för en

förbättrad* hjälpmedelsorganisation i sjukvårdsområdena.

Styrelsen har vidare i samråd med skolöverstyrelsen genomfört två kurser

i: samarbetsmetödik för personal inom rehabiliteringsområdet. Detta

ämne borde enligt styrelsens åsikt ingå i grundutbildningen för all personal

som sysslar med rehabilitering och omvårdnad i vidaste bemärkelse.

Även annan kursverksamhet bedrivs eller planeras.

Det är socialstyrelsens uppfattning att nuvarande hinder för en normal

livsföring för särskilt de gravt handikappade mera är en fråga om brist på

konkreta resurser än oförmåga till samarbete.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46 år 1969 -5

Styrelsen upplyser, att den i december 1968 beslutat göra eu utredning

rörande organisationen av den medicinska rehabiliteringsverksamheten och

de frågor som kan hänga samman därmed. Utredningen skall kartlägga

resurser och behov på rehabiliteringsområdet och lägga fram principer för

en medicinsk rehabiliteringsorganisation på olika nivåer. Utredningen skall

även behandla frågorna om samordning av medicinsk rehabilitering med

socialmedicinens kliniska verksamhet och med den psykiatriska rehabilitéringsorganisationen

samt samarbetet med vissa andra närliggande områden

såsom arbetsvärden, socialvården, försäkringsväsendet, utbildningsväsendet

och handikapporganisationerna.

Statens handikappråd anför bl. a.: -

Ju gravare ett handikapp är desto oftare erfordras insatser av flera olika

slag och därmed ökas beroendet av ett gott samarbete mellan skilda instanser.

I många sådana grava fall framträder bristerna i samarbétet särskilt

starkt, samtidigt som det just i dessa fall är speciellt angeläget att samarbetet

verkligen är effektivt.

Åtskilligt har också gjorts för att förbättra samarbetet men trots vissa

framsteg finns problemet ändå kvar. Det är emellertid fel att tro ätt problemet

enbart skulle vara organisatoriskt. Till väsentlig del är det fråga om en

brist på resurser. Handikapprådet pekar härvid bl. a. på köbildning och

långa väntetider för många kliniker, avsaknad av rehabiliteringskliniker i

drygt hälften av landstingen samt begränsad kapacitet vid befintliga kliniker.

Sådana brister har till följd att arbetsvärden får ta itu med mängder av

fall som inte erhållit erforderlig medicinsk behandling och rehabilitering.

A andra sidan har från den medicinska sidan ibland framförts klagomål över

att patienter som verkligen erhållit en omfattande medicinsk rehabilitering

inte alltid behandlats med förtur när de sedan kommit till arbetsvärden.

Härvid är att märka att tillströmningen till arbetsvärden till en helt övervägande

del som inbegriper många angelägna fall kommer från andra håll

än den medicinska rehabiliteringen och att arbetsvärdens personalstyrka

inte utvecklats tillnärmelsevis i den takt som skulle svarat mot ökningén

i arbetsvolym och efterfrågetryck. Det är högst angeläget att arbetsvärden

beredes tillfälle att väsentligt bygga ut sina kontakter med den medicinska

behandlingen och rehabiliteringen. Det måste understrykas att om resurserna

är knappa, så är det ännu mer angeläget än eljest att de blir utnyttjade

med maximal verkan. En bättre organisation bör göra det lättare att fastställa

vilka resursbrister som är särskilt betydelsefulla och att rationellt

prioritera kapacitetsförstärkningarna.

Handikapprådet understryker behovet av information och könsulentservice

och framhåller att de kunskaper som finns inom handikapprörelsen

borde utnyttjas mer systematiskt.

Socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, handikapprådet och Svenska

kommunförbundet framhåller, att skilda grenar av rehabiliteringsverksam
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46 år 1969

heten har olika funktionella anknytningar, vilket blir av betydelse vid bedömningen

av ett förslag om en enhetlig organisation för all rehabilitering.

Socialstyrelsen uttalar härom, att varken handikapp eller rehabilitering

är entydiga begrepp utan samlings termer tillämpade för eu heterogen grupp

av särskilt behandlingskrävande personer samt för åtgärder av de mest

skilda slag. Avgränsade rehabiliteringsfrågor kan därför inte brytas loss

från ett större sammanhang i funktionell mening. Sålunda hör undervisning

av handikappade barn samman med ordinarie undervisningsfrågor

och medicinsk somatisk respektive psykiatrisk rehabilitering ingår som en

av många specialiteter inom hälso- och sjukvården. Normaliseringsprincipen,

som är av grundläggande betydelse för dessa frågor, innebär att man så

långt som möjligt anpassar samhällets »normala» funktioner till de handikappades

olika behov.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför, att strävan till integration t. ex. innebär

att undervisning av handikappade så långt möjligt bör ske inom det ordinarie

skolväsendet och att behovet av arbetsförmedlingsservice så långt

möjligt tillgodoses inom arbetsmarknadsverkets ram.

Handikapprådet anför, att den medicinska rehabiliteringen givetvis måste

anknyta till sjukvården, och på samma sätt måste arbetsvärden tillhöra

organ för arbetsmarknaden, liksom socialförsäkringen för handikappade ingår

i uppgifterna för försäkringskassor och arbetslöshetskassor. Det är naturligtvis

otänkbart att förena alla deSsa stora organ — eventuellt även

skolorganen — i en enhetlig administration. — Liknande synpunkter framföres

av Svenska kommunförbundets styrelse.

Sammanfattningsvis redovisar remissinstanserna följande synpunkter på

samordnings- och organisationsfrågorna.

Socialstyrelsen finner önskvärt att en motsvarighet till rehabiliteringsnämnderna

kunde inrättas på departementsnivå. En arbetsgrupp för rehabiliteringsfrågor

— d. v. s. medicinsk rehabilitering, arbetsvärd och undervisning

av handikappade — under socialdepartementets sjukvård sdelegation

skulle kunna fylla denna uppgift.

Arbetsmarknadsstyrelsen delar motionärernas uppfattning om behovet av

ett samordningsorgan för samhällets rehabiliteringsverksamhet t. ex. i fråga

om utbyggnad och inriktning. I ett sådant organ, som bör verka på departemental

nivå, skulle förutom berörda departement och ämbetsverk

även ingå vissa företrädare för handikapporganisationer, kommuner och

landsting samt fackliga organ. Styrelsen kan däremot ej biträda förslaget

om inrättande av en enhetlig organisation för all rehabilitering av handikappade.

Handikapprådet framhåller behovet av sådana organisatoriska föranstaltningar,

att det kan tagas ett enhetligt grepp på den enskilde handikappades

alla rehabiliteringsbehov. I sådant syfte bör det tydligare klargöras att

alla organ av betydelse för rehabiliteringen har skyldighet att driva ett sam
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46 år 1969 7

arbete så att de administrativa gränsproblemen åtminstone minskar i betydelse.

Arbetet för bättre samordning synes i första hand böra anknytas till

den primär- och sekundärkommunala nivån. Primärkommunerna måste

samarbeta även med andra organ än sina egna. Härmed ställs krav på

samordnade organ på läns- eller landstingsnivå. Av särskilt intresse är

bl. a. de permanenta rehabiliteringsberedningar som kommit till stånd på

el t par håll. Det är angeläget att främja denna utveckling, och den kan

stimuleras genom att man från statsmakternas sida offentligen välkomnar

de initiativ som tagits av detta slag och understryker behovet att ta motsvarande

initiativ inom de landsting där man ännu inte gjort något liknande.

Efter hand synes denna utveckling också böra få stöd i lagstiftning.

Några större administrativa förändringar på det centrala planet anser

handikapprådet inte skulle vara rimliga och praktiska. Den nya socialstyrelsen

bör ge möjlighet till en integrerad central behandling av åtskilliga

social- och sjukvårdsfrågor. Däremot erfordras på det statliga planet

en motsvarighet till de permanenta beredningar för samordning av rehabilitering

och handikappvård som handikapprådet förordat på landstingsplanet.

I ett sådant organ bör ingå representation för vissa departement,

för landstings- och kommunförbunden och för handikapprörelsen, sannolikt

också för socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen

och riksförsäkringsverket. Dess uppgift bör vara att skaffa sig en överblick

av samordningsbehoven och samarbetssträvandena i rehabilitering

och handikappvård, framlägga förslag i sådana frågor och ta initiativ till

utredningar. EU sådant organ kan upprättas genom ombildning av statens

handikappråd, som nu enbart representerar handikapprörelsen. Härvid

får förutsättas att Handikapporganisationernas centralkommitté (RiksHCK),

som i så fall skulle bli handikapprörelsens enda egna samarbetsorgan

på det centrala planet, erhåller minst samma statsstöd som nu utgår

till statens handikappråd och Riks-HCK tillsammans.

Svenska landstingsförbundets styrelse uttalar, att det bör åvila arbetsmarknadsverket

att som centralt statligt tillsynsorgan ha det yttersta ansvaret

för all icke medicinsk rehabilitering och att motsvarande ansvar

för den medicinska rehabiliteringen bör åvila socialstyrelsen. För att man

rationellt skall kunna utnyttja tillgängliga rehabiliteringsresurser bör

dock tillskapas enkla och klara regler för samordningsrutiner mellan i första

hand socialstyrelsen och arbetsmarknadsverket men även för övriga

centralt berörda myndigheter, exempelvis skolöverstyrelsen och riksförsäkringsverket.

Samordningsfrågorna på det regionala och lokala planet

torde med centralt givna direktiv kunna lösas på ett bättre sätt än hittills.

Svenska kommunförbundets styrelse, som i princip instämmer i motionärernas

syn på behovet av ökad samordning, anför att det bör vara möjligt

att förbättra och effektivisera det praktiska samarbetet i rehabilite
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46 år 1969

ringsärendena ulan all tillskapa något särskilt organ härför på riks- respektive

länsplanet. En vidareutveckling av det kontinuerliga samråd mellan

berörda rehabiliteringsorgan som sker på flera håll i landet kan stimuleras

från centralt håll genom klara och enkla regler utan att ett speciellt

organ tillskapas. Förbättringar bör enligt förbundsstyrelsens mening kunna

uppnås utan att ärendet behöver bli föremål för särskild utredning.

1 vad avser det ekonomiska bidragssystemet vid olika former av rehabilitering

anför remissinstanserna i huvudsak följande.

Socialstyrelsen uttalar, att de ekonomiska förmåner som står till buds

under olika stadier av rehabiliterande åtgärder ofta är osmidiga, svåröverskådliga

och i vissa fall så olyckligt utformade, att de kan verka rent reiiabilileringshindrande.

Risken att sjukpenningen skall dragas in uppfattas

mer som ett hot än en stimulans. Förtidspensionärer stimuleras inte heller

till att tillvarata sin restarbetsförmåga så länge det är betydligt lättare

att mista en pensionsförmån än att återinträda i försäkringsskyddet vid försämring

av försörjningsförmågan. Styrelsen tillstyrker utredning om möjligheter

att skapa bättre ekonomiska förhållanden för personer som undergår

rehabilitering.

Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker likaså en utredning i sådant syfte.

Handikapprådet anför, att socialförsäkringen, som fått sin form innan

rehabiliteringsdebatten konkretiserats på det sätt som nu börjat ske i vissa

avseenden, utmärker sig för stelhet och har alldeles speciella svårigheter

att samverka med andra organ på ett smidigt sätt. Det beror i första hand

på socialförsäkringssystemets konstruktion och ntgör avigsidan av det

förhållandet att försäkringen ger rätt till bestämda ersättningsbelopp i angivna

försäkringsfall. Medan exempelvis sjukvårds- och arbetsvårdsorgan

med viss frihet kan komma överens om samarbete och arbetsfördelning är

försäkringskassorna mer bundna i lagen. Den tolkas i högsta instans av

försäkringsdomstolen, som inte är något förhandlingsorgan.

I första hand gäller det att genom översyn av den grundläggande lagstiftningen

för socialförsäkringen åstadkomma bättre anpassning till de

krav som rehabiliteringen ställer och skapa större möjligheter att använda

socialförsäkringens resurser för rehabilitering.

Det är åtskilliga frågor som härvid måste beaktas, inte minst möjligheterna

att — trots kravet på bättre grundskydd genom försäkringen för åtskilliga

handikappade — göra det mer lönande att arbeta även för dem

som erhållit förtidspensioner eller för vilka förtidspensionering kan komma

i fråga. Även om det problemet är svårt, bör det med god vilja åtminstone

kunna hyfsas på ett bättre sätt än hittills.

Till de uppmärksammade bristerna hör också att sjukpenning icke utgår

vid rehabilitering i öppen vård, om den handikappade haft arbete innan

rehabiliteringen började och hans tillstånd icke försämrats. Enligt överenskommelse

mellan Arbetsmarknadsstyrelsen och Riksförsäkringsverket

skulle detta problem delvis lösas genom att utbildningsbidrag mera all
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46 år 1969 9

mänt utgår (varvid AMS får ersättning från Rfv enligt schablonberäkning)

och att dessa blir så utformade att den handikappade i vart fall icke förlorar

på att sjukpenning ej erhålles. Under förutsättning att dessa utbildningsbidrag

ger tillräcklig försörjning under rehabiliteringen vill vi gärna

stödja en sådan lösning. Den blir emellertid endast tillämplig, när rehabiliteringen

har sådan form att det kan anses vara fråga om utbildning. I andra

fall kvarstår det trängande behovet att ändra försäkringens sjukbegrepp

därhän att sjukpenning mera allmänt kan utgå vid medicinsk rehabilitering

i öppen vård.

Ytterligare ett annat väsentligt problem ligger i att den som anses ha mer

än 50 procent arbetsförmåga men ändå inte lyckas få arbete varken får pension

eller sjukpenning. Särskilt de handikappade som ligger nära gränsen

har mycket stor risk att komma i en svår försörjningssituation, i vart fall

om inte arbetslöshetsförsäkringen heller ger tillräcklig hjälp. Ett närliggande

problem gäller handikappade med partiell pension, som inte lyckas

få ett arbete som kompletterar pensionsinkomsten. Det är oundgängligt

att social- och/eller arbetslöshetsförsäkringen överses från den synpunkten,

att sådana behov måste bli tillgodosedda.

Svenska kommunförbundets styrelse erinrar om att frågan om ersättning

vid rehabilitering har aktualiserats i en gemensam framställning till Kungl.

Maj:t från arbetsmarknadsstyrelsen och riksförsäkringsverket. I skrivelsen

har framföris förslag att utbildningsbidrag skall utgå från arbetsmarknadsverket

under utbildning eller omskolning i rehabiliteringssyfte. Ersättningen

skall ej få understiga vad som kunnat utgå i sjukpenning. En ändring

enligt förslaget skulle eliminera de nuvarande olägenheterna med att

ersättning kan utgå från två organ under rehabilitering som innefattar utbildning

eller omskolning.

Svenska landstingsförbundets styrelse delar i princip motionärernas åsikt

att en samordning av samhällets olika rehabiliteringsresurser bör komma

till stånd inte minst vad beträffar de ekonomiska förhållandena. Nuvarande

bestämmelser är ofta svårtolkade och motstridiga, och en rad olika problem

uppstår genom att flera instanser handlägger frågor rörande deras

tillämpning. Förbundet erinrar om riksförsäkringsverkets och arbetsmarknadsstyrelsens

gemensamma framställning till Kungl. Maj :t om ändring

av nuvarande regler för bidragsgivning vid arbetsvärd som avser yrkesutbildning

samt anför att de ekonomiska förhållandena bör utformas så att

ej alltför stora differenser uppstår beroende på om vederbörande är anställd

i enskild, kommunal eller statlig tjänst.

Bestämmelser angående ekonomiska förmåner vid vissa rehabiliterings
åtgärder,

m. m.

Enligt 4 kap. 2 § lagen om allmän försäkring (AFL) åligger det försäkringskassa

att vid mera långvariga sjukdomsfall undersöka behovet av rebabiliteringsåtgärder

i form av bl. a. arbetsvärd och att om sådant behov

visas föreligga se till att arbetsvärd kommer till stånd. För tid då försäk
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46 år 1969

råd är föremål för rehabiliterande åtgärder som avses i nämnda paragraf

skall arbetsförmågan enligt 3 kap. 8 § andra stycket samma lag anses nedsatt

i den mån den försäkrade därigenom är förhindrad att utföra förvärvsarbete.

Detta innebär att försäkrad i dylika fall i regel är berättigad till

sjukpenning vid arbetsvärd.

Försäkrad, som av arbetsvårdsorgan beviljats arbetsvärd i form av arbetsprövning,

arbetsträning eller yrkesutbildning erhåller under tid denna

pågår utbildningsbidrag enligt vissa i arbetsinarknadskungörelsen och i arbetsmarknadsstyrelsens

anvisningar till denna angivna grunder. Utbildningsbidraget

utgår efter individuell behovsprövning med ett grundbidrag

av f. n. för månad högst 550 kronor för gift och 500 kronor för ogift person,

vartill kommer tillägg i form av hyresbidrag, familjetillägg och särskilt

bidrag, avseende bl. a. resekostnadsersättning och ersättning för läkarundersökning.

Utbildningsbidraget minskas i princip med bl. a. erhållen

sjukpenning eller pension från den allmänna försäkringen, dock ej med

större belopp än att visst minimibelopp av grundbidraget för månad alltid

kommer att utgivas. Storleken av detta s. k. stimulansbidrag — som växlar

allteftersom utbildningen äger rum i eller utom hemorten och om vederbörande

är familjeförsörjare eller ej — uppgår i regel till minst 250 kronor

för månad. Utbildningsbidrag beviljas i fråga om yrkesutbildning och

arbetsprövning vid statens arbetsklinik av länsarbetsnämnd. Vid arbetsprövning

vid annan institution och vid arbetsträning beslutar den huvudman

som driver institutionen. Bidrag som utgår av kommunala medel med

statsbidrag benämnes därvid klientersättning.

Den försäkrade kan således i princip vid arbetsmässig rehabilitering äga

rätt till bidrag till sin försörjning från såväl socialförsäkringen som arbetsvärden.

Spörsmålet om utgivande av sjukpenning vid arbetsvärd har varit föremål

för försäkringsdomstolens prövning i ett antal under hösten 1967 meddelade

domar. Av domarna kan utläsas, att som förutsättning för att åtgärd

enligt 4 kap. 2 § AFL skall föreligga krävs att sjukdomen redan medfört

eller, om åtgärden ej vidtages, kan antagas komma att medföra nedsättning

av arbetsförmågan med minst hälften samt att sjukpenning ej bör

utgå längre än till den tidpunkt då den försäkrade kan antagas på den

allmänna arbetsmarknaden förskaffa sig viss arbetsinkomst.

Med anledning av den ståndpunkt som kommit till uttryck i dessa domar

har riksförsäkringsverket i cirkulär till försäkringskassorna (S nr

6/68) med upphävande av tidigare cirkulär i ämnet lämnat föreskrifter

av i huvudsak följande innebörd. Innan besked lämnas länsarbetsnämnd

rörande försäkrads rätt till sjukpenning under beviljad arbetsvärd i form

av arbetsprövning, arbetsträning eller yrkesutbildning har försäkringskassan

att pröva om den försäkrade lider av sjukdom och om deltagandet i den

planerade arbetsvärden utgör i 4 kap. 2 § AFL avsedd åtgärd. Är så fallet

s. 11 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46 år 1969 11

underrättas länsarbetsnämnden om att sjukpenning under viss förutsättning

kommer att utges under hela eller viss del av den tid arbetsvärden pågår.

För att åtgärd enligt 4 kap. 2 § AFL skall anses föreligga krävs att den

sjukdom som föranlett arbetsvärden redan medfört eller — om åtgärden

ej vidtages — kan komma att medföra nedsättning av arbetsförmågan

med minst hälften. Om det kan antagas att försäkrad, om arbetsvärden ej

kommer till stånd, på den allmänna arbetsmarknaden skulle kunna uppnå

och behålla en arbetsinkomst motsvarande minst hälften av den han kunnat

påräkna om han varit frisk, skall arbetsförmågan inte anses nedsatt med

minst hälften och sjukpenning ej utgå. Vid mera långvarig arbetsvärd utges

sjukpenning ej för längre tid än som erfordras för att den försäkrade

skall få sin arbetsförmåga återställd i sådan grad att han, om han återgår

i arbete, kan beräknas erhålla en arbetsinkomst motsvarande minst hälften

av vad han kunnat påräkna i tidigare sysselsättning om han varit frisk.

Framställning från riksförsäkringsverket och arbetsmarknadsstyrelsen

I gemensam framställning till Kungl. Maj :t den 17 december 1968 har

riksförsäkringsverket och arbetsmarknadsstyrelsen hemställt om ändring

1 lagen om allmän försäkring av innebörd att .sjukpenning inte skall utgå

till försäkrad under tid denne efter arbetsvårdsmyndighets förmedling undergår

arbetsvärd i form av yrkesutbildning.

De båda ämbetsverken framhåller att den som med tillämpning av 4 kap.

2 § lagen om allmän försäkring undergår arbetsmässig rehabilitering i princip

har rätt till bidrag till sin försörjning från såväl socialförsäkringen

som arbetsvärden.

I framställningen erinras om vissa tidigare uttalanden av riksförsäkringsverket.

I utlåtande den 8 januari 1965 över centrala rehabiliteringsberedningens

betänkande Samordnad rehabilitering, del II (SOU 1964: 51) har verket

anslutit sig till beredningens uttalande om vikten av att den enskildes förhållanden

ekonomiskt och administrativt reglerades på ett enhetligt sätt

under rehabiliteringens olika faser men även framhållit, att socialförsäkringens

intresse av rehabiliteringsåtgärder strängt taget ej sträckte sig

längre än till att återställa den försäkrades arbetsförmåga i sådan grad att

hans försörjningsbehov ej behövde täckas av förmåner från den allmänna

försäkringen. Däremot stod det arbetsvårdsmyndigheterna fritt att ge åtgärderna

en betydligt vidare syftning. Det var sålunda ej ovanligt att utbildning

skedde till mera kvalificerat yrke som gav den försäkrade bättre

villkor än i det yrke han hade vid insjuknandet. I dylika fall inställde sig

frågan hur långt socialförsäkringen borde engageras i utbildningen. Denna

fråga fick större räckvidd i den mån sjukpenningskalan utbyggdes och en

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46 år 1969

allt större del av kostnaderna för utbildningen kunde komma att bäras av

den allmänna försäkringen.

Riksförsäkringsverket återkom till frågan i sitt den 7 maj 1965 avgivna

utlåtande över 1960 års arbetsmarknadsutrednings betänkande Arbetsmarknadspolitik

(SOU 1965:9). Verket påpekade att gällande system, varigenom

försäkrad vid rehabilitering erhöll förmåner från två håll, krävde ett

relativt omständligt och administrativt tyngande aviseringsförfarande mellan

försäkringskassorna och länsarbetsnämnderna. Även andra olägenheter

var förknippade med systemet. Någon tidsmässig begränsning av sjukpenningen

var ej föreskriven bortsett från arbetsträningsfallen. Detta kunde

medföra tveksamhet om hur länge sjukpenning borde utgå särskilt i sådana

fali där den försäkrade blev föremål för mera grundlig, många gånger

flerårig utbildning vilken syftade till en höjning av den försäkrades kvalifikationer

på arbetsmarknaden i förhållande till den utbildning han hade

innan han drabbades av sjukdom.

I den nu aktuella framställningen anföres vidare, att olägenheterna accentueras

av den praxis som med stöd av försäkringsdomstolens domar

utbildats i fråga om rätt till sjukpenning vid arbetsvärd och särskilt framträder

när fråga är om yrkesutbildning. Rapportering mellan arbetsvårdsmyndighet

och försäkringskassa kan inte förhindra att försäkrad i vissa,

fall erhåller sjukpenning för längre tid än som vederbörande är berättigad

till. Det är vidare vanskligt att bedöma en försäkrads förvärvsförmåga på

den allmänna arbetsmarknaden vid arbetsvärdens början liksom också att

avgöra vid vilken tidpunkt under utbildningstiden försörjningsförmåga skalt

anses ha inträtt och sjukpenning på grund därav ej vidare skall ifrågaltomma.

Då det kan konstateras att systemet ej fyller rimliga krav på tillförlitlighet,

effektivitet och lätthanterlighet har vid överväganden inom riksförsäkringsverket

och arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasatts, om inte systemet,,

i varje fall där arbetsvärden avser yrkesutbildning, bör avlösas av ett annat,

där ersättning under utbildningstiden utgives enbart i form av bidrag

från arbetsmarknadsverket. Sjukpenningförsäkringen skulle bli vilande så

länge utbildningen pågår och aktualiseras först efter dess avslutande eller

vid avbrott i densamma. Härvid är en förutsättning att bidraget i varje

särskilt fall anpassas så att det ej understiger den sjukpenning som eljest

skulle utges jämte stimulansbidrag. Härför erfordras ändringar i arbetsmarknadskungörelsen

och AFL.

I framställningen berörs slutligen vissa finansieringsfrågor, där de båda

myndigheterna redovisar olika uppfattning.

Socialdepartementet har inhämtat remissyttranden från Försäkringskasseförbundet

samt organisationer på arbetsmarknaden över de båda myndigheternas

framställning. I yttrandena redovisas i huvudsak en positiv inställning

till förslaget i framställningen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46 år 1969 13

På grundval av framställningen och remissmaterialet förberedes inom socialdepartementet

en proposition, som tidigast kan föreläggas höstsessionen

av årets riksdag.

Utskottet

I de likalydande motionerna I: 231 och II: 255 hemställes om utredning

om en ny bidragsform vid rehabilitering i syfte att förbättra möjligheterna

till mer kvalificerad yrkesutbildning och att nå en ökad rehabiliteringsstimu

ler ande effekt. I motionen II: 1007 föreslås i liknande syfte utredning

om möjligheterna att förbättra de ekonomiska förhållandena för personer

som undergår rehabilitering. Vidare hemställes i denna motion om utredning

rörande lämpligheten av en samordning eller omfördelning av den

av olika myndigheter bedrivna verksamheten på reliabiliLeringsområdet för

skapande av en enhetlig organisation.

Den som av arbetsvårdsorgan beviljats arbetsvärd i form av arbetsprövning,

arbetsträning eller yrkesutbildning erhåller under tid då denna pågår

utbildningsbidrag. Sjukförsäkrad person som med tillämpning av 4 kap.

2 § lagen om allmän försäkring undergår arbetsvärd är i regel berättigad

till sjukpenning till dess han kan antagas förskaffa sig viss arbetsinkomst

på den allmänna arbetsmarknaden. Den försäkrade är således i dylika fall

i princip berättigad till bidrag från såväl socialförsäkringen som arbetsvärden.

Samordning sker på sådant sätt att utbildningsbidraget minskas

med erhållen sjukpenning, dock ej med större belopp än att ett visst minimibelopp

— det s. k. stimulansbidraget —- av utbildningsbidraget alltid

utges. Den sammanlagda förmånsnivån vid arbetsvärd i form av yrkesutbildning

kan vara väsentligt olika, beroende på om vederbörande uppbär

sjukpenning i kombination med stimulansbidrag eller enbart utbildningsbidrag.

Riksförsäkringsverket och arbetsmarknadsstyrelsen har i gemensam

framställning till Kungl. Maj:t den 17 december 1968 uttalat att nuvarande

system med förmåner från två håll ej fyller rimliga krav på tillförlitlighet,

effektivitet och lätthanterlighet. De båda myndigheterna har därför ifrågasatt

om inte systemet, i varje fall där arbetsvärden avser yrkesutbildning,

borde ändras så att ersättning under utbildningstiden utges i form av bidrag

från arbetsmarknadsverket, varvid sjukpenningförsäkringen skulle bli

vilande så länge utbildning pågår och aktualiseras först efter dess avslutande

eller vid avbrott. Bidraget har därvid förutsatts inte understiga den

sjukpenning som eljest skulle utges jämte stimulansbidrag.

På grundval av denna framställning och inhämtade remissyttranden förbereder

Kungl. Maj :t proposition i ämnet. Bl. a. det problem som uppstår

i bidragshänseende då en försäkrads arbetsförmåga förbättras så långt att

sjukpenning inte längre utgår synes därmed kunna förutsättas bli löst.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46‘ år 1969

Frågan om förmånsnivån i allmänhet vid arbetsmarknadsutbildning har

berörts i årets stalsverksproposition (bil. 13, s. 73—74 och 77). Departementschefen

bar i anledning av förslag från arbetsmarknadsstyrelsen om

böjningar av utbildningsbidragen erinrat om att grundbidraget har böjts

den 1 juli 1968 och förklarat sig inte vara beredd att förorda ytterligare

höjningar av bidragen. Statsutskottet har i sitt utlåtande nr 58 detta år inte

framfört erinran mot departementschefens ståndpunkt. I samma utlåtande

har statsutskottet avstyrkt motionsyrkanden om en utredning för att samordna

och snabbt åstadkomma resultat av utredningsarbetet rörande handikappades

inkomst- och skatteförhållanden. Utskottet har förutsatt att samordning

och initiativ på detta område sker utan någon riksdagens särskilda

åtgärd.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i cirkulär den 15 april 1969 angående arbetsmarknadspolitisk!

program anmält avsikt alt göra en översyn av utbildningsbidragens

belopp och konstruktion och framlägga förslag i årets

petita.

Med hänsyn till att frågan om ett ändrat system för bidragsgivning vid

arbetsvärd i fall som avses i 4 kap. 2 § lagen om allmän försäkring prövas

av Kungl. Maj:t samt att arbetsmarknadsstyrelsen efter verkställd översyn

kommer att framlägga förslag rörande utbildningsbidragen finner utskottet

inte påkallat att riksdagen begär utredning rörande den i motionerna I: 231

och 11:255 föreslagna bidragsformen eller — i enlighet med det i motionen

II: 1007 framställda delyrkandet -— rörande bättre ekonomiska förhållanden

för personer som undergår rehabilitering.

I motionen II: 1007 har vidare tagits upp frågan om en enhetlig organisation

för den av olika myndigheter bedrivna verksamheten på rehabiliteringsområdet.

Betydelsen av ett väl fungerande samarbete på detta område har starkt

understrukits i remissyttrandena. Det har emellertid också uttalats att de

organisatoriska fragorna bör bedömas med utgångspunkt i att olika grenar

av rehabiliteringsverksamheten har funktionella anknytningar till bl. a. undervisningsväsendet,

socialförsäkringen, sjukvården och arbetsmarknadsorganen

och att avgränsade rehabiliteringsfrågor inte kan brytas loss från

sådana sammanhang för att förenas i en enhetlig administration. Däremol

bär samordningsorgan på departemental eller annan central nivå förordats

av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och handikapprådet, vilket även

framhållit att permanenta rehabiliteringsberedningar på lokal- och länsplanen

bör inrättas där så inte redan skett. Landstingsförbundet och kommunförbundet

har ansett att frågorna bör kunna lösas genom bestämda samordningsrutiner

och genom centralt givna direktiv.

Utskottet vill för egen del starkt betona vikten av ett utbyggt samarbete

med tanke både på att rehabiliteringsinsatserna skall kunna anpassas till

individuella behov och präglas av erforderlig kontinuitet och på att resurserna

skall kunna tillvaratagas på bästa sätt. Det är också av vikt att sam
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46 år 1969 15

iiället bidrar till alt skapa en positiv attityd på arbetsmarknaden gentemot

den som undergår eller avslutat rehabilitering.

Samordningsbehovet har emellertid redan i hög grad uppmärksammats

som en angelägen fråga. I årets statsverksproposition (bil. 7, s. 190) har

framhållits att rehabiliteringsresurserna är organisatoriskt splittrade ocli

i vissa fall ojämnt fördelade. En kartläggning av området har påbörjats

inom socialdepartementet. Vidare har socialstyrelsen beslutat göra en utredning

rörande organisationen av den medicinska rehabiliteringsverksamhelcn

ocii de frågor som kan hänga samman därmed, bl. a. samordningen

med socialmedicinens kliniska verksamhet och med den psykiatriska rehabiliteringsorganisationen

samt samarbetet med arbetsvärden, socialvården,

försäkringsväsendet, utbildningsväsendet och handikapporganisationerna.

Utskottet vill även erinra om att den förra året tillkallade utredningen rörande

den skyddade sysselsättningen bl. a. skall ta upp frågan om det nuvarande,

mellan kommuner och landsting splittrade huvudmannaskapet bör

ersättas av ett enhetligt huvudmannaskap.

Med hänsyn till sålunda pågående utredningar finner sig utskottet ej böra

tillstyrka det i motionen II: 1007 framställda yrkandet om en utredning

rörande rehabiliteringsverksamhetens organisation.

Utskottet får därför hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 231 och II: 255 samt

motionen II: 1007 — sistnämnda motion såvitt avser utredning

rörande förbättrade ekonomiska förhållanden för personer

som undergår rehabilitering — icke föranleder någon

riksdagens åtgärd;

2) att motionen II: 1007 — såvitt den ej behandlats ovan

under 1) — icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 maj 1969

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Möller (s), Eric Peterson (fp)*, Kilsmo

(fp)*, fröken Stenberg (m), herrar Ernst Olsson (ep), Hansson (s),

fru Landberg (s), herr Ove Karlsson (s), fröken Pehrsson (ep) och herr

Ingvar Andersson (m);

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm (s), herrar Larsson

i Borrby (ep), Rimås (fp), Nilsson i Bästekille (m)*, fru Hörnlund

(s)*, fru Ekroth (s)*, herrar Johansson i Simrishamn (s), Andersson i Örebro

(fp), Wiklund i Härnösand (s)*, fröken Åsbrink (s) samt herrar Johansson

i Växjö (ep) och Green (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46 år 1969

Reservation

av fru Eriksson i Stockholm (s).

ESSELTE AB. STHLM 69

914325

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.