Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående naturvården inom de svenska fjällområdena.

1969-11-12 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

ABU 1969:52, Utlåtande i anledning av motioner angående naturvården inom de svenska fjällområdena.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 52—53 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969

1

Nr 52

Utlåtande i anledning av motioner angående naturvården inom de

svenska fjällområdena.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna

I: 869 av herr Nils-Eric Gustafsson m.fl. och II: 1017 av herr Ullsten m. fl.

hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om

en utredning om de svenska fjällområdenas planmässiga användning inom

ramen för modern naturvård och att därvid särskilt beaktas skyddsbehovet

av Kebnekaisefj ällen och detta områdes avsättande till nationalpark.

Motionerna

Motionärerna erinrar om ett uttalande av 1960 års naturvårdsutredning,

att beståndet av skyddade naturvårdsobjekt från kulturell synpunkt var föga

representativt för svensk natur och från social synpunkt regionvis klart

otillräckligt. Utredningen ansåg det lämpligt med en allmän översyn av gällande

föreskrifter för nationalparkerna med en avvägning mellan de olika

intressen parkerna skulle tjäna. En sådan allsidig genomgång har ännu inte

skett. De ursprungligen avsatta fjällnationalparkerna tillkom — anför motionärerna

■— efter ganska lättvindiga förutsättningar, och gränsdragningarna

ter sig i många fall slumpmässiga. Det är därför enligt motionärernas

uppfattning motiverat att en översyn sker av de svenska fjällområdenas utnyttjande

och det nuvarande beståndet av nationalparker samt bestämmelserna

för dessa. Hela skalan av intressen måste därvid tillgodoses. Vissa

områden kan fortfarande behövas som vetenskapliga spärrområden, medan

andra mera bör tillgodose rekreation och friluftsliv. All möjlig hänsyn måste

också tagas till samernas behov av marken för renskötseln och dess binäringar.

Samernas nuvarande rättigheter enligt renbeteslagen bör inte inskränkas,

och möjligheterna till sidoinkomster av turistnäringen bör beaktas.

Bland de områden där nationalparksskydd kan övervägas märks enligt motionärerna

främst Kebnekaisefj ällen. Dessa är vårt mest renodlade och utpräglade

högfjällsområde med en koncentration av berglandskapets olika

element som är unik i de svenska fjällen. Området upptar en yta av cirka

500 kvadratkilometer och avgränsas i stort av de tre dalgångarna Ladtjovagge,

Tjäktjavagge-Alesvagge och Vistasvagge. Till Kebnekaisefj ällen räknar

man normalt också de smärre massiv som ligger närmast utanför dessa

dalgångar. Frånsett det södra ytterområdet är fjällområdet beläget inom

Kiruna stads gränser. Fast bebyggelse saknas utanför Nikkaluokta. Allmän

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 11 samt. Nr 52—53

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969

väg slutar för närvarande ett par kilometer från denna ort. Området är i

övrigt väglöst. Det kan i princip karakteriseras som orörd natur, bl. a. beroende

på den oömma karaktären på landskapet.

Det enklaste och radikalaste greppet att skydda området är enligt motionärerna

att göra Kebnekaisefjällen till nationalpark med en genomtänkt

plan för det fortsatta utnyttjandet. Motionärerna framhåller att bl. a. villkoren

och förutsättningarna för växt- och djurliv är väsentligt olika inom

Sarek och Kebnekaise, och som naturområden kompletterar dessa varandra.

Ett avsättande av Kebnekaise som nationalpark skulle enligt motionärerna

kunna bidraga till att begränsa skadeverkningarna bl. a. från bullret genom

den snabbt växande snöskoterburna trafiken, vilken skapat stora problem

för djurlivet och kan befaras medföra oersättliga skador.

Motionärerna framhåller att Kebnekaisefjällen som naturområde i huvudsak

berör tre intressenter: samerna, vetenskapen och turismen.

För samerna har högfjällen i det inre enligt motionärerna haft en mycket

underordnad betydelse. Stora delar av Kebnekaisefjällen får betraktas som

mer eller mindre otjänliga för renskötsel. Som jakt- och fiskeområde för

samerna är de också av mindre intresse. Genom bestämmelser för den tänkta

nationalparken kan tillses att samernas rättigheter enligt renbeteslagen bibehålls

och att deras möjligheter att driva sitt näringsfång inte begränsas.

Även jakt- och fiskerätt för samerna kan regleras i reglementet.

Vetenskapen har enligt motionärerna primära intressen att bevaka. Det

glaciologiska forskningsarbetet vid Tarfala vetenskapliga station har under

hand vidgats till nya grenar, och fjällvärldens naturområden är oersättliga

för vetenskap och forskning.

För turismen har Kebnekaisefjällen enligt motionärerna en betydelse med

mycket stor räckvidd. Området tillgodoser de flesta önskemål — från enkla

vandringar till avancerad alpinism. Strävan bör vara att fullfölja Svenska

turistföreningens arbete att göra fjällen tillgängliga utan att den oersättliga

grundkaraktären förändras.

En positiv faktor vid bedömningen av frågan om Kebnekaise som nationalpark

är — framhåller motionärerna — att området såvitt man nu vet saknar

praktiskt taget alla förutsättningar för en exploatering genom vattenkraftutbyggnad

eller gruvdrift. Ett avsättande av området som nationalpark får

ses som ett steg i samhällets planmässiga strävan att bevara olika naturtyper

åt kommande generationer. Sarek, Padjelanta och Kebnekaise bildar

tillsammans ett representativt tvärsnitt av en exklusiv fjällnatur och är var

för sig exempel på unika naturområden.

Remissyttranden m. m.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från domänverket, Vetenskapsakademien

och statens naturvårdsverk. Svenska naturskyddsför
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969 3

eningen och Svenska turistföreningen (STF) har givits tillfälle att yttra sig,

varjämte Svenska samer nas riksförbund (SSR) inkommit med en skrivelse i

ärendet.

Motionärernas förslag om en utredning rörande fjällområdenas användning

tillstyrkes eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Domänverket anför att en planering i dagens läge måste anses särskilt

angelägen med hänsyn till att regleringshot fortfarande åvilar vissa ännu

outbyggda vattendrag och att en expanderande fritidsverksamhet, ofta kombinerad

med jakt och fiske och underlättad av flyg och snöfordon snabbt

skapat skyddsbehov även för de mest avlägsna fjällområden. Verket anser

planeringen vara brådskande och finner det särskilt viktigt att översynen

analyserar och graderar de olika områdenas värde från olika synpunkter

och att även utnyttjande av andra skyddsformer än nationalpark blir föremål

för bedömning. Översynen bör resultera i ett konkret förslag med angiven

prioritering för de områden som befinnes särskilt utsatta för påverkan

av ett eller annat slag.

Vetenskapsakademien anför, att situationen idag är sådan, att bevarandet

av den naturliga fjällmiljön för forskning och för besinningsfullt fritidsutnyttjande

i framtiden kräver betydande vaksamhet och påkallar förebyggande

åtgärder. Akademien berör bl. a. frågan om vattenregleringsprojekt.

En allvarligare fråga blir emellertid i ett längre perspektiv sannolikt det

snabbt växande trycket från stora rekreationssökande skaror från tätorterna,

som med moderna kommunikationer fått det lätt att nå fjällregionens

gränser och som nu allt starkare ställer krav på utbyggnad av snabba kommunikationsleder

och komfortabla anläggningar av hotellkaraktär i regionens

inre. I likhet med STF anför vetenskapsakademien att man också har

att räkna med en allt intensivare tillströmning från utlandet.

Svenska naturskyddsföreningen anför att det säkerligen är en realistisk

farhåga, att väganläggningar, vattenregleringar, den kraftigt ökade besöksfrekvensen

m. m. snabbt kan orsaka att just de naturvärden för vilka nationalparkerna

avsatts förändras eller går helt förlorade.

I fråga om riktlinjer för en dispositionsplanering av fjällområdena anförs

i remissyttrandena bl. a. följande.

Naturvårdsverket framhåller att planeringen bör ske i nära samarbete

med Norge. På en till yttrandet fogad karta har sammanställts de områden

som befunnits särskilt skyddsvärda i de båda länderna. Av en sådan översikt

framgår huvuddragen av fjällområdenas disposition: utmed vägarna zoner

för intensiv och kommersiell turism; mellan baser i dessa zoner sträcker

sig vandringsleder med övernattningsstugor genom de friområden som ligger

mellan vägzonerna. Vissa av dessa mellanliggande områden måste enligt

naturvårdsverket ges ett särskilt skydd i form av nationalparker eller naturreservat

som komplettering till de generella landskapsskyddsförordnan
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969

den enligt 19 § naturvårdslagen som verket hoppas inom en snar framtid

kommer att ha meddelats för alla områden ovanför gränsen för beståndsbildande

barrskog.

I fråga om turismen anför naturvårdsverket vidare att det mot bakgrund

av allemansrätten inte är nödvändigt att för turismen använda speciellt nationalparkerna,

vilka inte i första hand tillskapats för turismens behov. Anläggningarna

kan från turistsynpunkt i princip ligga var som helst i fjällområdet

där det finns en tilldragande natur.

Naturskyddsföreningen uttalar att det är viktigt att nationalparkerna såvitt

möjligt skyddas genom lämpliga buffertzoner så att störande ingrepp i

själva parken kan undvikas. Föreningen framhåller som efterföljansvärd

den ordning som gäller för Muddus nationalpark.

Genom väl hållna stigar, utsiktstorn, raststugor m. m. inom valda delar av

parken har man här på ett riktigt sätt tillfredsställt den sociala sidans behov

samtidigt som parkens vetenskapliga värden kunnat bibehållas genom

att de mest centrala och ömtåliga partierna fått ett extra markerat skydd i

form av besöksförbud under den mest känsliga delen av året. För skydd av

flera av vårt lands ömtåligaste faunaelement är det angeläget, att liknande

arrangemang i god tid övervägs för andra nationalparker. Det måste skapas

garanti att deras natur och landskapstyper bevaras oförstörda. Målsättningen

måste vara, att ingen nationalpark exploateras så hårt att den förlorar någon

av de egenskaper för vilka den avsatts.

Man får enligt föreningen räkna med att nationalparkerna i alltmera ökad

utsträckning behövs för naturvetenskaplig forskning. Man bör undersöka

möjligheterna att till nationalparkernas buffertzoner förlägga basstationer,

knutna till den högre undervisningen i zoologi, botanik och geografi m. m.

vid universiteten. Vid basstationerna eller på andra lämpliga ställen kan det

även vara önskvärt att inrätta mindre demonstrationsmuseer, som för allmänheten

skulle kunna presentera skogs- och fjällandskapets fauna, flora,

geologi m. m.

Enligt STF.s mening bör i den tilltänkta utredningen ingå dels den mera

allmänna frågan hur fjällområdet principiellt bör utnyttjas i sina olika regioner,

dels ock frågan om hur friluftsliv och turism i fjällområdet bör organiseras

och underlättas genom anläggningar och andra åtgärder. Föreningen

framhåller liksom Vetenskapsakademien vikten av att samernas behov

tillgodoses och att rennäringens betingelser beaktas.

I fråga om vården av nationalparker och tillskapande av nya nationalparker

anförs vidare i huvudsak följande.

Vetenskapsakademien uttalar att det synes uppenbart, att som ett led i de

bevarande åtgärderna måste ingå tillskapandet av nya nationalparker och

reservat. Härvid är det dock inte nödvändigt och ofta inte heller önskvärt

att föreskriva samma restriktioner beträffande utnyttjandet för alla såsom

s. 5 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969 5

nationalpark avsatta områden. Redan nu tillämpas i praktiken mycket uppmjukade

bestämmelser för t. ex. Padjelanta, medan man för det särskilt

känsliga Sarelt kämpar för att få de ursprungliga nationalparksrestriktiönerna

rigoröst respekterade.

Vården av nationalparkerna kräver enligt Vetenskapsakademien upprustning

och varaktigt kraftigt stöd. Som utomordentligt angeläget för hela den

svenska fjällmiljön framstår det att den ohejdade snöskotertrafiken under

vinter och vår regleras och begränsas. Här ligger det fara i dröjsmål. För

nationalparker som Sarek är den skada som redan åstadkommits mycket

stor.

Enligt Vetenskapsakademiens uppfattning kommer en rätt vård av landets

naturtillgångar att kräva att flera och ofta betydande områden på skilda

håll tillförsäkras nationalparksskydd inom den närmaste framtiden. Som

exempel nämns Tärnasjö-Dalovardo-Svaipaområdet i Lycksele och Pite

lappmarker, Tarra-Tjuoltadalarna jämte Änoks delta intill Sarek i Lule

lappmark samt myrkomplexet Taavavuoma i Torne lappmark. — Samma

områden betraktas även av naturskyddsföreningen som sårbara och i behov

av ett snabbt skydd. Föreningen anför att det bör närmare övervägas huruvida

avsättande som nationalpark är den rätta formen för skydd av de olika

områden som kommer i fråga eller om de bör avsättas som naturreservat

av annat slag.

Naturvårdsverket anför att i dag en oproportioncllt stor del av nationalparkerna

är belägna inom norrbottensfjällen. Även i Västerbottens fjällvärld

liksom i Jämtland och Dalarna, på betydligt kortare reseavstånd från landets

befolkningskoncentrationer, är det ytterst angeläget att tillskapa nationalparker.

Naturvårdsverket vill för egen del i första hand prioritera arbetet

med att bilda nya nationalparker till Rogenområdet i Jämtlands och angränsande

delar av Kopparbergs län och till Tärnasjö-Laisälvsområdet i

Västerbottens län. Vidare bör ytterligare skydd för Torneträskområdet övervägas,

särskilt norra sidan av träsket.

Vad särskilt avser Kebnekaiseområdet anför remissinstanserna i huvudsak

följande.

Domänverket, som framhåller att en översiktlig planering av de svenska

fjällområdena bör göras utan förutfattad målinriktning, finner sig inte ha

anledning att närmare behandla frågan om Kebnekaiseproj ektet annat än

genom ett allmänt konstaterande att området dels har ett mycket stort socialt

värde, dels ock håller kvaliteter som gör det värdigt att som nationalpark

representera arktisk och alpin svensk fjällnatur. Om man i bedömningen

lägger in det aktuella behovet av skydd ligger emellertid Kebnekaise

sannolikt ganska lågt i prioriteringshänseende.

Naturvårdsverket anför att Kebnekaise genom sin storslagenhet och relativa

orördhet är ett område som i och för sig väl försvarar en plats som na
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969

tionalpark. I förhållande till andra fjällområden är Kebnekaise troligen

mindre utsatt för skadeverkningar genom sin speciella högfj ällskaraktär.

Hotet mot området är alltså enligt verkets bedömning ej så stort att inte en

planering av fjällen kan avvaktas innan säkerställande åtgärder vidtas.

Vetenskapsakademien uttalar, att planen på en nationalpark för Kebnekaiseområdet

får ses som en del i uppgiften för en blivande fjällregionutredning.

Behandlingen av denna del borde kunna slutföras på ett tidigt stadium

utan att man därmed behöver befara att ogynnsamt föregripa det slutliga

ställningstagandet beträffande hela fjällregionen. Inför den intensiva vidareutveckling

som nu kan förutses vore det önskvärt att man säkrade områdets

bevarande med det skydd som nationalparksinstitutet innebär. Större

delen av det aktuella området torde ligga över trädgränsen, med en natur

som torde vara förhållandevis slittålig; restriktionerna skulle därför inte

behöva göras särskilt rigorösa. Nationalparken borde sannolikt även omfatta

Morman-Hök och Kuototjåkkomassiven, området mellan Allesjokk i

norr och Värokårsojokk i öster. I varje fall borde såväl Vistasvagge som

Ladtjovagge vara med i sin helhet. Dessa båda utomordentligt värdefulla, till

stor del skogbevuxna dalgångar kräver särskild uppmärksamhet.

Naturskyddsföreningen anför, att förslaget att avsätta Kebnekaiseområdet

som nationalpark bör sättas in i ett större sammanhang. Det finns andra

områden som är mera sårbara och i behov av ett snabbt skydd. Kebnekaiseområdet

är i hög grad skyddsvärt men genom sin högfjällskaraktär betydligt

mindre känsligt för slitage och störning in. m.

Turistföreningen vill för dagen inte ta ställning till ett eventuellt avsättande

av Kebnekaiseområdet som nationalpark utan anser att den frågan bör bli

avhängig av den kommande utredningen. Föreningen framhåller att det enligt

eu gällande naturvårdslagstiftning torde finnas möjligheter att bereda

hotade fjällområden erforderligt skydd också som naturreservat eller genom

särskilda fridlysningsföreskrifter etc.

Svenska samernas riksförbund behandlar i sin skrivelse utförligt frågor

om samernas rätt till land och vatten. Förbundet anför, att det inte torde

föreligga juridisk möjlighet att skapa en nationalpark i Kebnekaise. Nationalpark

torde endast kunna tillskapas på kronan tillhörig mark. Samerna

gör emellertid anspråk på äganderätten till kronomarkerna i Kiruna stad

och kommer inom kort att anhängiggöra mål vid allmän domstol härom.

Målet har redan förebådats vid övre Norrbygdens vattendomstol, som i ett

vattenmål nyligen förklarat, att ersättningsbeloppet för överdämd renbetesmark

skall nedsättas hos länsstyrelsen i Norrbottens län i avbidan på utgången

av en särskild tvist vid allmän domstol mellan samerna och kronan

angående äganderätten till dessa områden. Tvist i liknande fråga pågår redan

i Arjeplogs socken i Norrbottens län.

Av en omfattande utredning rörande samernas rätt till land och vatten

s. 7 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969 7

ända från de första skriftliga källornas tid (Samernas Skattefjäll I—IV)

måste det anses framgå, att man i renbeteslagstiftningen grovt underskattat

samernas sedan gammalt bestående rätt. Det synes emellertid vara klart belagt,

bl. a. genom uttalande av civilministern i proposition 1873 angående

avvittringsstadgan för Lappland, att statsmakterna inte åsyftat att sänka nivån

på samernas rätt. Någon djupare penetration av denna rätt eller någon

förändring av den synes inte ha skett genom renbeteslagstiftningen. När den

första nationalparkslagen tillkom år 1909, varvid bl. a. Stora Sjöfallets och

Sareks nationalparker tillskapades, befann sig samernas rätt i den allmänna

uppfattningen i en markerad vågdal, och först på 1960-talet har en mera

verklighetsbetonad uppfattning lyckats tränga igenom. Genom Höyesteretts

dom den 20 april 1968 angående reglering av vattnets avrinning ur sjön Altevatn

i Troms fylke har två svenska samebyar tillerkänts en klart privaträttslig

rätt till sina urgamla marker i Norge. Det synes då uppenbart att de svenska

samerna, representerade av samebyarna, måste ha motsvarande rättigheter

i sitt eget land Sverige.

Riksförbundet anför vidare att det torde vara uppenbart att den inskränkning

av samernas rätt till jakt efter björn, älg m. fl. djur, som skett i Stora

Sjöfallets och Sareks nationalparker, innebär ett våldförande på privaträttslig

rätt, som inte är förenligt med grundlagen. Någon ersättning till samerna

i dessa sammanhang har aldrig utgått.

När proposition skrevs om Padjelanta nationalpark och reglementet för

parken uppsattes hade samerna tillfälle till ingående överläggning med representanter

för jordbruksdepartementet. Avsikten var att denna nationalpark

inte skulle få annan inverkan för samernas del på förut bestående förhållanden

än att vattenregleringar där skulle omöjliggöras. Samerna har

alltså där en betydligt bättre ställning, t. ex. i jakträttsligt hänseende, än i

Sarek och Stora Sjöfallet. Utvecklingen i Padjelanta har dock inte blivit sådan

att samerna kan vara tillfredsställda. Samerna har t. ex. full rätt att

fiska till avsalu, men målsättningen synes i praktiken vara att denna fiskerätt

bör begränsas till husbehovet för att turisterna skall kunna träda in i

fiskerätten.

Enligt bestämmelserna i naturvårdslagens avsnitt om nationalparker består

på nationalpark endast vissa angivna samiska rättigheter. I begränsningen

av samernas rätt synes ligga tanken att samerna endast har rätt till

renskötsel med binäringar. I remissvar i samband med naturvårdslagens

tillkomst år 1964 riktade samerna kritik mot dessa bestämmelser, men

SSR:s remissvar i denna del lär ej ens ha redovisats för riksdagen.

Samernas målsättning i dessa frågor är att uppnå en förhandlingsposition.

Staten bör förhandlingsvägen söka komma överens med samerna angående

föreskrifter som kan vara tjänliga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969

TRAFIKLEDER OCH NATURVARDSOMRADEN

BERÖRANDE DEN SKANDINAVISKA FJÄLLKEDJAN

(bilaga till naturvårdsverkets

remissyttrande)

b,

m»iOf

*/ *?* “ ^

.....%

> V/i, F

V4’*»,

''//ii

/V.// X %

////,,„ a v

>...........

< V. .sV

I V''

Vmx % ia:>,

I# 4

! % Cl

Jiimsi*/ V.''i

sm.. w’|

" *'' J

1 ..Ä

= \

^ \.

» . ä\

300 K

11IIUIIMI TRAFIKLED

NATIONALPARK

STÖRRE VÄRDEFULLA NATUROMRÅDEN

RIKSGRÄNS

%n av''

s. 9 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969 9

Utskottet

Utskottet delar motionärernas uppfattning att frågan om de svenska fjällområdenas

användning bör utredas.

Enligt vad utskottet inhämtat avser arbetsgruppen för fysisk riksplanering

att i samråd med statens planverk och statens naturvårdsverk genom

enkäter hos länsstyrelserna och vetenskapliga institutioner inhämta upplysning

om vilka större områden som betraktas som viktiga för det rörliga

friluftslivet och för vetenskaplig och kulturell naturvård. Enkätmaterialet

avses bli bearbetat av naturvårdsverket och skall därefter sammanställas

med annat planeringsunderlag som avser bl. a. turism, vattenkraftsfrågor

och mineralförekomster. Det material som sammanställes genom enkäten

och följande bearbetning kan inte med säkerhet väntas möjliggöra en bedömning

av hela fjällregionens användning men bör i väsentliga delar kunna

användas för detta ändamål. Utskottet finner önskvärt, att det uppdrages åt

lämpligt organ att låta verkställa de kompletteringar som kan erfordras och

att frågan om fjällområdenas utnyttjande därefter allsidigt utreds. Utredningen

bör såsom naturvårdsverket anfört ske i nära samarbete med vederbörande

norska myndigheter. Vad utskottet anfört i denna del synes böra

givas Kungl. Maj :t till känna.

Enligt vad uttalanden i remissyttranden utvisar torde frågan om skydd för

Kebnekaisefjällen inte ha sådan aktualitet att omedelbara åtgärder skulle

vara påkallade. Frågan bör enligt utskottets mening behandlas inom ramen

för den ovan föreslagna utredningen.

Med hänsyn till vad som uttalats i motionerna och yttrandena rörande

de olägenheter särskilt snöscootertrafiken vållar vill utskottet erinra om att

hithörande frågor efter tilläggsdirektiv behandlas av 1964 års rennäringssakkunniga,

varjämte motorredskapsutredningen överväger frågan om dessa

fordons rättsliga ställning.

Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna

I: 869 och II: 1017 som sin mening ger Kungl. Maj :t till känna

vad utskottet anfört angående utredning om de svenska

fjällområdenas planmässiga användning inom ramen för

modern naturvård; samt

2) att motionerna i övrigt icke föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 12 november 1969

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Närvarande:

från första kammaren: herrar Oscar Carlsson (s), Hedlund (s),

Karl Gustav Pettersson (s), fröken Stenberg (m), herr Ernst Olsson (ep),

fru Hamrin-Thorell (fp)*, herrar Nyquist (s), Ove Karlsson (s)*, fröken

Pehrsson (ep), herrar Axelson (fp) och Ingvar Andersson (m);

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm (s), herrar Larsson

i Borrby (s)*, Rimås (fp), Johansson i Skärstad (ep), Johansson i Simrishamn

(s), Hugosson (s), Hyltander (fp)*, Green (s), Thylén (m), Häll (s)

och Aldén (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:395 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. May.ts ''proposition med förslag till kungörelse om ändring i förordningen a1 i texten