Sök i Ratio Lex

Betänkande med anledning av motioner om rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen.

1969-03-08 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1969:15, Betänkande med anledning av motioner om rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969

1

Nr 15

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner om

rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen.

(2 :a avd.)

Bevillningsutskottet upptar till behandling i ett sammanhang följande

motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 275 av herr Kaijser och II: 307 av fröken

Ljungberg m. fl, i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t begär skyndsam utredning och förslag till lösning av dels frågan om

de handikappades skatteproblem i vad avser rätt till avdrag för av handikapp

betingade särskilda kostnader för inkomstens förvärvande, dels frågan

om extra avdrag på grund av de handikappades högre levnadskostnader;
2)

de likalydande motionerna 1:687 av fru Hamrin-Thorell och Eric

Peterson samt II: 804 av herr Larsson i Umeå, i vilka hemställts, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t begär att handikapputredningen får i

uppdrag att undersöka de handikappades skatteproblem.

Gällande bestämmelser

Vid inkomsttaxeringen kan vissa speciella omständigheter, som anses

väsentligen minska skatteförmågan, beaktas genom extra avdrag — utöver

ortsavdrag. Det extra avdraget avvägs individuellt av beskattningsnämnderna.

Dessa är emellertid bundna av en i skatteförfattningarna inskriven

ram.

Huvudregeln om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid inkomsttaxeringen

är intagen i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen. Enligt 9 § 2

mom. förordningen om statlig inkomstskatt gäller motsvarande regler även

vid taxering till sådan skatt.

Taxeringsnämnd och prövningsnämnd äger medge extra avdrag med

f. n. högst 4 500 —t fr. o. m. 1970 års taxering med högst 6 000 kr. — i fråga

om skattskyldig vars skatteförmåga under beskattningsåret varit »väsentligen

nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt till1

— Biliang till riksdagens protokoll 1969. 7 sand. Nr 15

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969

godonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet».

I regel avvägs avdraget i dessa fall med utgångspunkt från de särskilda

kostnader som varit förenade med den omständighet som föranlett

nedsättningen av skatteförmågan.

Som exempel på senare års rättspraxis i fråga om avdrag för väsentligen

nedsatt skatteförmåga kan nämnas följande.

1) RÅ 1963 not Fi 1448: Fader med döv 12-årig dotter vägrades ett med

1 200 kr. yrkat avdrag för nedsatt skatteförmåga. Fadern, som hade ytterligare

tre minderåriga barn, hade inkomster om ca 35 000 kr., egen villa

samt bil. Han uppgav specificerade kostnader p. g. a. dotterns handikapp till

2 500 kr.

2) RÅ 1964 not Fi 2321: Fader med 12-årig svårt cp-sjuk dotter erhöll

extra avdrag med 1 000 kr. Han uppgav nettointäkt av frisersalongsrörelse

till 42 716 kr., underskott på en tillsammans med annan person bedriven

rörelse till 5 039 ler., förmögenhetstillgångar till 55 447 kr. och skulder till

157 516 kr. Utgifterna för dottern uppgavs till ca 4 400 kr.

3) RÅ 1965 not Fi 1728: Diabetiker med lön av 12 413 kr. (hustruns lön

1 491 kr.) erhöll extra avdrag med 500 ler. Merutgifterna på grund av sjukdomen

hade uppgått till 500 kr.

4) RÅ 1967 not Fi 1329: Diabetiker (blind på ett öga) vägrades ett med

1 000 kr. yrkat avdrag för nedsatt skatteförmåga. Den skattskyldiges lön

av deltidsanställning uppgick till ca 5 800 kr. (makens lön ca 19 000 kr.).

Merutgifterna på grund av sjukdomen angavs till 3 135 kr., varav 3 000 kr.

för dietkost.

5) RÅ 1968 not Fi 860: Ryggnadsarbetare med inkomst av 14 808 kr.

vars hustru led av diabetes erhöll av RR extra avdrag med 500 kr. Kostnaderna

i anledning av hustruns sjukdom uppgavs till (365 dagar å 2 kr. —)

730 kr.

I sammanhanget bör uppmärksammas att regeringsrätten år 1961 (RÅ

1961 ref. 53) förklarat avdragsrätt föreligga för kostnader för anbringande

av tandbrygga av guld. Målet gällde en valthornist, vilken med hänsyn till

sina inkomst- och förmögenhetsförhållanden inte ansågs kunna beredas

skattelindring i form av extra avdrag. Då han emellertid för att kunna fullgöra

sitt yrke var beroende av guldbryggan medgavs han av regeringsrätten

avdrag för merkostnaden för denna.

Vidare bör erinras om att riksskattenämnden i sina anvisningar rörande

avdrag för kostnader för resor med bil mellan bostad och arbetsplats även

berör sådan skattskyldig som på grund av ålder, sjukdom, lyte eller liknande

anledning är nödsakad att använda bil för färd till och från arbetet. Enligt

de senaste anvisningarna i ämnet (RN ser. I nr 1/1969 p. 3) bör avdrag för

bilkostnader medges sådana skattskyldiga oavsett avstånd och tidsvinst. Avdrag

bör därvid medges för de faktiska bilkostnaderna under året för resor

till och från arbetet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969 3

Länsstyrelse äger enligt 2 § andra stycket förordningen den 2 juni 1922

(nr 260) om automobilskatt medge befrielse från skatteplikt för vissa slag

av motorfordon under förutsättning att ifrågavarande fordon ägs av höggradigt

invalidiserad person, som innehar körkort för förande av fordonet

och som för sin huvudsakliga förvärvsverksamhet eller för sin utbildning

är varaktigt beroende av fordonet såsom fortskaffningsmedel. Kan fordonets

ägare till följd av sin invaliditet icke erhålla körkort för förande av

lordonet, må länsstyrelsen efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen likväl

medge befrielse, om ägaren på grund av sin invaliditet är beroende av

fordonet för transport till och från arbetsplatsen eller utbildningsstället.

Närmare föreskrifter i fråga om tillämpningen meddelas av Konungen eller

den myndighet som Konungen bestämmer. Kungl. Maj :t har uppdragit åt

riksförsäkringsverket att, efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och

medicinalstyrelsen, meddela sådana föreskrifter.

Enligt 6 § förordningen den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt

på motorfordon i vissa fall är fordon, vilket enligt bl. a. 2 § första

stycket c) bilskatteförordningen funnits vara frikallat från bilskatteplikt

eller vilket enligt 2 § andra stycket samma förordning av länsstyrelse

befriats från bilskatteplikt, även befriat från omsättningsskatt såvida inte

länsstyrelsen i samband med beslutet om skattebefrielse — då särskilda

skäl därtill är — förordnat att återbäring av erlagd omsättningsskatt ej

skall äga rum.

Den som jämlikt nyssnämnda bestämmelser i bil skatteförordningen är

frikallad från skatteplikt är enligt förordningen den 25 november 1960

(nr 603) om bidrag till vanföra ägare av motorfordon berättigad till bidrag

av allmänna medel. Delta s. k. bensinskattebidrag är för helt år beräknat

till belopp, som motsvarar skatten för viss i förordningen angiven mängd

bensin eller brännolja — 480 resp. 340 liter.

Gemensamt för de återgivna bestämmelserna om skattelättnader för

handikappade är att som villkor härför uppställts att fordonet måste användas

för förvärvsverksamhet eller utbildning. I sådana fall kan även

arbetsmarknadsstyrelsen lämna bidrag till anskaffande av invalidbilar.

Enligt 3 § kungörelsen om statsbidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

(SFS 1965: 544) utgår statsbidrag även när den som ordinerats motordriven

invalidvagn i stället för sådan vagn erhållit kontantbelopp för köp av

invalidbil. Detta gäller under förutsättning att han efter ordinationen köpt

sådan bil, som han har rätt att föra själv, och icke erhållit statsbidrag till

denna i annan ordning. Statsbidrag utgår endast för invalidvagn som ordinerats

av vissa i kungörelsen angivna tjänsteläkare. I fråga om inköp av invalidbil

utgår statsbidrag med belopp som motsvarar kontantbeloppet i den

mån detta icke överstiger skälig kostnad för anskaffande av motordriven

invalidvagn. Denna kostnad uppskattas f. n. till 2 000—2 300 kr.

Frågan om en översyn av de handikappades förhållanden i vad avser väg1*

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 15

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969

trafikbeskattningen ingår i uppdragen för två under 1965 tillsatta utredningar,

nämligen bilskatteutredningen och handikapputredningen. Enligt

uppgift från de nämnda utredningarna har överenskommelse träffats om

att handikapputredningen i första hand skall behandla de vägtrafikbeskattningsfrågor

som rör handikappade. Enligt direktiven för handikapputredningen

skall denna vidare pröva bl. a. huruvida nu utgående skatterestitutioner

lämpligen bör omläggas till ett stöd i form av direkta bidrag.

Flera betydelsefulla reformer på handikappområdet trädde i kraft den

1 juli 1968. Handikappinstitutet inrättades som ett centralt organ på hjälpmedelsområdet

åt socialstyrelsen och sjukvårdshuvudmännen. Institutet

har viktiga uppgifter bl. a. när det gäller forsknings- och utvecklingsarbete

för ändamålsenliga tekniska hjälpmedel åt handikappade. Den handikappades

möjligheter att kostnadsfritt få sådana hjälmedel har ökats genom

utvidgat stöd till sjukvårdshuvudmännens hjälpmedelsverksamhet. Genom

ett tillägg till socialhjälpslagen har vidare fastslagits kommunernas skyldighet

att bedriva en aktiv, uppsökande socialvård och tillse att den som vistas

i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov är tillfredsställande.

För psykiskt utvecklingsstörda gäller en ny omsorgslag. Med

beteckningen omsorg har man velat markera en breddning av samhällets

insatser utöver undervisning och vård, med bl. a. social service, rådgivning

och fritidsverksamhet. För skolpliktiga utvecklingsstörda kan nämnas följande

nya eller utvidgade omsorgsformer, nämligen förskola, träningsskola,

särskild undervisning, yrkesträning och vidgad yrkesskola, daghem och sysselsättning.

För barn med svåra fysiska handikapp har en plan för elevhem

fastställts. Socialstyrelsen har meddelat anvisningar för handikappförebyggande

hälsokontroll av 4-åringar. För handikappade i glesbygder bär viss

försöksverksamhet startats.

Handikapputredningen behandlar f. n. frågor om undervisning, utbildning,

vårdarservice och därmed sammanhängande spörsmål för de svarast

handikappade. Den tar även upp frågor om kommunal färdtjänst och andra

åtgärder för att bryta handikappades isolering. Samordningsfrågor har en

central plats i utredningens arbete.

De handikappade omfattar många olika grupper med skilda förutsättningar

och behov. Samhällets åtgärder på detta område blir därför mångskiftande.

De avser förtidspensioner och invaliditetsersättningar inom folkpensioneringen,

förtidspensioner inom ATP, institutionsvård, rehabilitering,

samhällsplanering, bostäder, arbetsvärd, hemhjälp, undervisning, tekniska

hjälpmedel m. in.

: De anslag som avser hjälpmedel för handikappade, vissa institutioner,

särskolor, invaliditetsförebyggande åtgärder och bidrag till de handikappades

organisationer beräknas i årets statsverksproposition för nästa budgetår

till ca 160 milj. kr., d. v. s. nära 35 milj. kr. mer än för innevarande bud
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969 5

getår. De kostnader under folkpensionsanslaget soin avser förtidspensioner

m. m. till handikappade kan beräknas till ca 1 040 milj. kr. På andra anslag

som innefattar stöd åt handikappade, främst under utbildnings- och inrikesdepartementen

för utbildning, arbetsvärd och bostäder, beräknas för nästa

budgetår omkring 760 milj. kr. avse handikappade. De statliga insatserna

som mera direkt tar sikte på handikappade kan alltså under budgetåret

1969/70 beräknas till sammanlagt ca 1 960 milj. kr. Det innebär jämfört

med innevarande budgetår en ökning med ca 290 milj. kr. Vidare kan från

ATP beräknas utgå förtidspensioner till handikappade med ca 275 milj. kr.

Kommunerna och landstingen svarar också för väsentliga insatser på handikappområdet.

En fråga av stor betydelse i handikappvården är rehabiliteringen. Denna

bedrivs inom sjukvård, arbetsvärd, arbetsmarknadsutbildning etc. Rehabiliteringsresurserna

är organisatoriskt splittrade och i vissa fall ojämnt fördelade

och därför har en kartläggning av området påbörjats inom socialdepartementet.

Frågans tidigare behandling

Frågan om de handikappades skatteförhållanden har varit föremål för

riksdagens uppmärksamhet, senast förra året. I sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 26 avstyrkte bevillningsutskottet bifall till dels ett skrivelseyrkande

med begäran att handikapputredningen genom tilläggsdirektiv

skulle få i uppdrag att närmare undersöka frågan om de handikappades

skatteproblem i vad avser rätt till avdrag för av handikapp betingade särskilda

kostnader för intäkternas förvärvande samt frågan om extra avdrag

på grund av de handikappades högre levnadskostnader, dels ett lagstiftningsyrkande

om avdragsrätt för handikappades kostnader för tekniska hjälpmedel

m. m.

Utskottet framhöll att statsmakterna under senare år visat ett allt större

intresse för de handikappades speciella förhållanden och att samhällets

åtgärder för de handikappade numera omfattade en rad verksamhetsområden.

På andra områden pågick en omfattande utrednings- och planeringsverksamhet

inom handikapputredningen, pensionsförsäkringskommittén

och läromedel sutredningen. Utskottet erinrade om att statsbidragsgivningen

till tekniska hjälpmedel fr. o. m. den 1 juli 1964 gällde inte bara ortopediska

hjälpmedel utan även tekniska hjälpmedel för den dagliga livsföringen.

Utöver den invaliditetsersättning som inom folkpensioneringens ram kunde

utgå till vissa handikappade fanns flera olika former av ekonomiskt stöd

för anskaffning och drift av invalidbilar.

Beträffande den direkta beskattningen framhöll utskottet att invaliditetsersättning

och invaliditetstillägg enligt lagen om allmän försäkring samt

hemsjukvårdsbidrag var skattefria enligt 19 § kommun al skattelagen och att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969

riksskattenämnden i anvisningar rörande avdrag för kostnader för resor

med bil mellan bostad och arbetsplats uttalat att sådana skatteskyldiga som

på grund av ålder, sjukdom, lyte eller liknande anledning var nödsakade

att använda bil för färd till och från arbetet — oavsett avstånd och tidsvinst

— borde erhålla avdrag för dessa resor med belopp motsvarande de faktiska

bilkostnaderna. I praxis hade man f. ö. inte ställt sig främmande för att i

inkomstkällan tjänst medge handikappad avdrag för kostnader för resor

med taxi. Främst beaktades emellertid de handikappades särskilda kostnader

i form av avdrag för väsentligen nedsatt skatteförinåga. Utskottet vidhöll

sin tidigare framförda åsikt ätt den skattskyldiges ekonomiska ställning

borde vara avgörande för om extra avdrag skulle medges. För en skattskyldig

med mera betydande inkomst kunde skatteförmågan knappast

anses vara Väsentligen nedsatt med mindre denne fått vidkännas en avsevärd

ekonomisk utgift. Bedömningen av avdragsrätten varierade naturligt

nog i praxis med hänsyn till omständigheterna i de enskilda fallen men

torde enligt utskottets mening knappast kunna sägas vara restriktiv. Utskottet

vidhöll avslutningsvis sin tidigare uttalade uppfattning att stödet åt de

handikappade i princip borde lämnas i form av direkta bidrag och inte

genom avdrag vid taxeringen eller genom andra skatteförmåner.

Motionerna

/: 275 och II: 307

Förvärvsarbetande handikappade beviljas endast undantagsvis avdrag för

sådana utgifter för inkomstens förvärvande som är hänförliga till deras

handikapp. Extra avdrag medges bara om vederbörande har en så låg inkomst

att s. k. nedsatt skatteförinåga anses föreligga.

Emellertid har handikappade personer med sådana inkomster, att nedsatt

skatteförinåga enligt nu rådande restriktiva praxis inte bedöms föreligga,

extra utgifter på grund av sin invaliditet eller sjukdom. Det gäller

bl. a. dem som tvingas använda rullstol i samband med färd till och från

arbetet. Därigenom utsätts deras klädespersedlar för onormalt stort slitage

genom nötning och nedsmutsning. Även personer, som trots invaliditet inte

är beroende av rullstol men måste använda protes eller stödbandage eller

måste röra sig onaturligt, får genom onormalt stort slitage dryga kostnader

på klädkontot.

Också i andra hänseenden medför handikapp extra utgifter, t. ex. för

diabetikerna. Eu sockersjuk har stora extrautgifter för kosthållet. Den speciella

diet sjukdomen kräver innebär en 40-procentig fördyring jämfört med

normalt kosthåll. I de fall en diabetiker är hänvisad till att äta ute, accentueras

fördyringen genom att hon eller han ofta måste särbeställa maträtter

för att undvika hälsovådliga måltider.

När det gäller diabetiker förekommer ibland att extra avdrag medges för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969 7

en de] av sjukdomen betingade kostnader för inkomstens förvärvande.

Avdraget blir i regel lågt — vanligen 400 till 800 kr. — i förhållande till

de verkliga kostnaderna. Därtill sker vid högre inkomster avtrappning av

avdraget. Taxeringsmyndigheterna har olika kriterier vid prövning av de

enskilda fallen och således föreligger oenhetlig praxis. De handikappade

erhåller endast undantagsvis avdrag för nedsatt skatteförmåga. Tungt

vägande individuella skäl måste föreligga om avdrag skall medges. Den

starka restriktivitet som präglar prövningen av avdragsyrkandena är otillfredsställande.

En ändring bör därför komma till stånd. Bestämmelserna i

50 § 2 mom. om de allmänna förutsättningarna för rätt till extra avdrag i

kommunalskattelagen bör ändras. Även oegentligheten i praxis mellan olika

lokala taxeringsmyndigheter är oacceptabel och leder oftast till flagrant

orättvisa. Det vore således av största värde om konkreta bestämmelser kunde

utfärdas varigenom olika taxeringsmyndigheters bedömningsgrunder i detta

avseende blir överensstämmande.

I: 687 och 11: 804

De handikappades förhållanden är föremål för utredningsarbete i flera

avseenden. Handikapputredningen har vidsträckta direktiv på detta område,

som t. ex. omfattar fordonsfrågor. Pensionsförsäkringskommittén utreder

det ekonomiska stödet till i synnerhet yngre invalidiserade. Särskilda utredningar

behandlar förhållandena inom den skyddade verksamheten. Ett

problem som däremot inte i sin helhet behandlas av någon utredning är

frågor rörande de handikappades skatteförhållanden.

Handikapputredningen bör få i uppdrag att undersöka de handikappades

skatteproblem. Skälen till detta är flera. Från fördelningssynpunkt är det

otillfredsställande att en handikappad med samma inkomst som en icke

handikappad ändå lever på en lägre standard och har sämre valfrihet på

grund av de extra levnadskostnaderna. Det är ytterst väsentligt att de handikappades

förvärvsverksamhet underlättas — de direkta bidrag som ges till

förvärvsarbetande handikappade täcker i många fall inte de verkliga kostnaderna

för t. ex. extra klädslitage. Ett annat viktigt skäl för utredning är

risken för att principerna för skatteavdrag för de handikappade tillämpas

oenhetligt av de lokala taxeringsmyndigheterna.

Utskottet

Enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen äger taxeringsnämnd

och prövningsnämnd medge extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

med f. n. högst 4 500 kr. — fr. o. m. 1970 års taxering med högst 6 000 kr.

— per år i fråga om skattskyldig, vars skatteförmåga under beskattningsåret

varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse,

ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969

skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed

jämförlig omständighet. I regel avvägs avdraget i dessa fall med utgångspunkt

från de särskilda kostnader, vilka varit förenade med den omständighet

som föranlett nedsättningen av skatteförmågan.

I motionerna 1:275 och 11:307 hemställs om utredning av frågan om

rätt till avdrag för av handikapp betingade särskilda kostnader för intäkternas

förvärvande och om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga på

grund av handikapp, och i motionerna 1:687 och 11:804 begär motionärerna

att handikapputredningen skall få i uppdrag att undersöka de handikappades

skatteproblem.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har under senare

år vidtagits en rad reformer ägnade att på olika sätt underlätta de handikappades

speciella förhållanden. Samhällets åtgärder för de handikappade

omfattar numera en rad verksamhetsområden — förtidspensioner inom

folkpensioneringen och ATP, institutionsvård, rehabilitering, arbetsmarknadspolitiska

åtgärder, samhällsplanering, bostäder, hemhjälp, undervisning,

tekniska hjälpmedel in. in. Flera betydelsefulla reformer på handikappområdet

trädde i kraft den 1 juli 1968. Då inrättades handikappinstitutet

som ett centralt organ på hjälpmedelsområdet åt socialstyrelsen och

sjukvårdshuvudmännen. Det åligger institutet bl. a. att genom forskningsoch

utvecklingsarbete verka för att de handikappade får ändamålsenliga

tekniska hjälpmedel. Genom ett tillägg till socialhjälpslagen har fastslagits

att kommunerna är skyldiga bedriva en aktiv uppsökande socialvård och

tillse att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn

till hans behov är tillfredsställande. Vidare har införts en ny omsorgslag

för psykiskt utvecklingsstörda, och för skolpliktiga utvecklingsstörda har

inrättats nya undervisnings- och vårdformer. På skilda områden är de

handikappades problem föremål för överväganden inom olika utredningar,

bl. a. handikapputredningen och pensionsförsäkringskommittén. Att statens

insatser för de handikappade är betydande framgår inte minst av att dess

utgifter för åtgärder, som mera direkt tar sikte på handikappade, för budgetåret

1969/70 kan beräknas till ca 1 960 milj. kr.

Redan nu åtnjuter de handikappade vissa skattefavörer. Sålunda är invaliditetsersättning

och invaliditetstillägg enligt lagen om allmän försäkring

samt hemsjukvårdsbidrag skattefria enligt 19 § kommunalskattelagen.

Riksskattenämnden har i anvisningar rörande avdrag för kostnader för

resor med bil mellan bostad och arbetsplats uttalat att sådana skattskyldiga

som på grund av ålder, sjukdom, lyte eller liknande anledning är nödsakade

att använda bil för färd till och från arbetet — oavsett avstånd och tidsvinst

— bör erhålla avdrag för dessa resor med belopp motsvarande de faktiska

bilkostnaderna. I praxis torde inte sällan förekomma att handikappade i

inkomstkällan tjänst medges avdrag för kostnader för resor med taxi.

Främst beaktas de handikappades särskilda kostnader i form av avdrag för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969 9

nedsatt skatteförmåga. Utskottet har tidigare som sin mening framhållit

och anser alltjämt att praxis’ inställning till frågan om sådant avdrag knappast

kan anses restriktiv. Skatt bör uttas efter förmåga och det är alltså

den handikappades ekonomiska ställning i första hand som bör vara avgörande

för om avdrag skall medges eller ej. Den omständigheten att beskattningsmyndigheter

och skattedomstolar stundom kan tyckas iaktta återhållsamhet

vid prövning av mål om avdrag för nedsatt skatteförmaga torde inte

sällan bero på bristande utredning i fråga om storleken av de kostnader

som de handikappade åsamkats till följd av sitt handikapp. Att det stundom

måste bli olikheter vid bedömningen av mål om avdrag för nedsatt skatteförmåga

ligger i sakens natur, eftersom det här gäller en skälighetsbedömning

med beaktande av starkt varierande omständigheter.

Avslutningsvis väll utskottet som sin mening uttala att ett system som i

första hand tar sikte på att hjälpa de handikappade med bidrag och andra

direkta åtgärder, vilka kan sättas in där de bäst behövs, bättre och på ett

rättvisare sätt tillgodoser de handikappades anspråk än en generell rätt till

avdrag vid beskattningen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

. att riksdagen avslår

1) motionerna 1:275 och 11:307 samt

2) motionerna I: 687 och II: 804.

Stockholm den 8 mars 1969

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Lundström (fp),

Yngve Nilsson (m), Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp),

Wirmark (s), Paul Jansson (s), Mattsson (ep) och Arne Pettersson (s),

samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (m), Brandt (s),

fru Nettelbrandt (fp), herrar Kristenson (s), Carlstein (s), Hammarsten

(s), Josefsson i Halmstad (s), Börjesson i Falköping (ep), Marcusson (s)

och Josefson i Arrie (ep).

Reservation

av7 herrar Lundström (fp), Yngve Nilsson (m), Gösta Jacobsson (m),

Tistad (fp), Mattsson (ep), Magnusson i Borås (m), fru Nettelbrandt (fp),

Börjesson i Falköping (ep) och Josefson i Arrie (ep), vilka ansett

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med »Som

framgår» och slutar på s. 9 med »till motionerna» bort ha följande lydelse.

Under senare år har statsmakterna visat ett allt större intresse för de

handikappade. De samhälleliga åtgärderna har i första hand tagit sikte

på att genom bidrag och andra direkta hjälpåtgärder underlätta de handikappades

speciella förhållanden. Däremot har samhället endast i ringa omfattning

ansett de handikappade böra komma i åtnjutande av särskilda

favörer vid beskattningen.

Utskottet har i olika sammanhang uttalat att skatt bör uttas efter förmåga.

Ingen torde vilja bestrida att en handikappad, som regelmässigt

måste vidkännas betydande merkostnader till följd av sitt handikapp, har

en mot dessa kostnader svarande lägre skattekraft än en skattskyldig ntan

handikapp i samma inkomstskikt. Genom att kostnader föranledda av

handikapp i regel betraktas som levnadskostnader och endast undantagsvis

som kostnad i förvärvskälla har, såvitt utskottet kan bedöma, en förvärvsarbetande

handikappad — särskilt med hänsyn till den restriktiva

inställning praxis intar till frågan om avdrag för nedsatt skatteförmåga —

sämre möjligheter än andra skattskyldiga att få skattemässig täckning för

sina kostnader för intäkternas förvärvande.

Enligt utskottets uppfattning är detta otillfredsställande från rättvisesynpunkt.

Utskottet anser det därför angeläget att man i större utsträckning

än nu vid beskattningen bör ha möjlighet att beakta av handikapp föranledda

särskilda kostnader. En sådan utformning av skattereglerna skulle

vara till fördel för de handikappade också därigenom att de i mindre utsträckning

än nu för sin existens skulle behöva känna sig hänvisade till

stöd av det allmänna.

Med det anförda anser utskottet sig böra biträda yrkandet om särskild

utredning av de handikappades skatteproblem.

dels att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 275 och II: 307

och med anledning av motionerna I: 687 och II: 804 i skrivelse

till Kungl. Maj :t begär skyndsam utredning och förslag

till lösning av dels frågan om de handikappades skatteproblem,

i vad avser rätt till avdrag för av handikapp betingade

särskilda kostnader för intäkternas förvärvande, dels

frågan om extra avdrag på grund av de handikappades högre

levnadskostnader.

ESSELTE AB. STHLM • •

914139

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.