Sök i Ratio Lex

Betänkande med anledning av motioner om beskattning av vissa naturaförmåner.

1969-03-06 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1969:16, Betänkande med anledning av motioner om beskattning av vissa naturaförmåner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1969

1

Nr 16

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner om

beskattning av vissa naturaförmåner.

(2:a avd.)

Bevillningsutskottet upptar till behandling i ett sammanhang följande

motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1: 704 av herrar Sveningsson och Hubinette

samt II: 808 av herrar Krönmark och Hedin, i vilka hemställts, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t begär sådan ändring av riksskattenämndens

anvisningar att klenvirke ur egen skog som användes för uppvärmning av

bostad inte skall betraktas som skattepliktig naturaförmån;

2) de likalydande motionerna 1: 716 av herr Åkerlund m. fl. och II: 824

av herr Åkerlind, i vilka hemställts, att riksdagen undantar från beskattning

av s. k. förmån av fritt bränsle sådan innehavare av jordbruksfastighet,

som själv avverkar sin ved, samt att, därest detta yrkande inte bifalles, riksdagen

uttalar att nu gällande normvärde för s. k. hushållsbränsle skall nedsättas

till hälften;

3) motionen II: 791 av herr Hedin, i vilken hemställts, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t begär sådan ändring av riksskattenämndens anvisningar

att värdet av naturaförmåner beräknas efter ortens partipris.

Gällande rätt

Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres jämlikt 21 § kommunalskattelagen

bl. a. värdet av vad skattskyldig kan ha tillgodogjort sig av jordbrukets

och skogsbrukets avkastning för sin, sin familjs eller övriga hushållsmedlemmars

räkning. I 42 § kommunalskattelagen stadgas att värdet av

produkter, varor eller andra naturaförmåner skall beräknas efter ortens pris.

I fråga om värderingen av produkter uttalade departementschefen i prop.

1927: 102 att med ortens pris åsyftades inte detaljpriset i närliggande samhällen,

i vilket ingick transportkostnader, mellanhandsvinst m. in., utan

det pris som på samma ort bosatta skattskyldiga måste betala för att skaffa

sig produkterna. Detta innebär att med »ortens pris» visserligen avses ett

detalj handelspris men inte det pris som tillämpas i affärer utan det som i

allmänhet kommer till användning vid försäljning direkt från jordbrukaren

till konsumenten. Värdet av bränsle från egen jordbruksfastighet skall uppBihang

till riksdagens protokoll 1969. 7 saml. Nr 16

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1969

tas till belopp motsvarande vedens värde i upphugget och hemkört skick. I

punkt 5 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen utsägs att i fråga

om för gemensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar

och andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för

delägarnas gemensamma räkning, skall som samfällighetens inkomst räknas

även vad som i natura utdelats till innehavarna av de fastigheter, som har

del i samfälligheten. Då inkomsten således beskattas hos samfälligheten

följer därav, att innehavare av fastighet, som har del i sådan samfällighet,

inte är skyldig att som intäkt av sin fastighet upptaga vad han uppburit

såsom utdelning från samfälligheten, vare sig utdelningen utgått i natura

eller i penningar.

För att inom varje län i möjligaste mån få likformig värdering av ofta förekommande

naturaförmåner föreslår prövningsnämnderna, före taxeringsarbetets

början, i anvisningar de värden som i normalfallen skall tillämpas

vid taxeringen. Innan anvisningarna fastställes granskas dessa av riksskattenämnden

för att åstadkomma jämnhet i de olika förslagen.

Frågornas tidigare behandling

Frågan om undantagande från beskattning av fritt bränsle från egen fastighet

har vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet,

senast förra året. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 17 avstyrkte

utskottet bifall till motioner i denna fråga. Utskottet framhöll att övergången

till uppvärmning med olja eller elkraft naturligtvis delvis var betingad av

kostnadsskäl men också i betydande omfattning dikterades av bekvämlighetssynpunkter.

Utskottet ansåg inte övergången till modernare uppvärmningsmetoder

vara i så hög grad beroende på att bränsleförmånen var skattepliktig.

De normvärden, som fastställts i länsanvisningarna och som varit i stort

sett oförändrade under hela 1960-talet, ansåg utskottet moderata, och utskottet

framhöll också att skattedomstolarna vid sin bedömning torde ta hänsyn

till omständigheterna i det särskilda fallet. Något skäl att låta bestämmelsen

om skatteplikt för bränsleförmån utgå ur författningstexten kunde

således enligt utskottets mening inte anses föreligga.

Även frågan om värdesättning av produkter till hushållet har tidigare varit

föremål för bevillningsutskottets prövning. Motionsyrkanden syftande till att

produkter från jordbruksfastighet värderas efter partihandelspriser avstyrktes

av utskottet i dess av riksdagen godkända betänkande 1964: 18. Utskottet

framhöll att lagstiftaren menat att värderingen borde ske under hänsynstagande

till att jordbrukarna i allmänhet inte anlitade detaljhandelns

service. Utskottet ville inte bestrida att det vid en sådan värdering med hänsyn

till den prissättning som ofta tillämpades vid försäljning direkt från producent

till konsument kunde vara lämpligt att åtminstone i någon mån ta

hänsyn till rådande partihandelspriser. Att uteslutande tillämpa sådana

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1969

priser skulle däremot enligt utskottets mening innebära en uppenbar orättvisa

mot andra kategorier skattskyldiga. Den modifiering av gällande beräkningsnormer

som kunde te sig i viss mån önskvärd borde enligt utskottets

mening ske genom tillämpningsföreskrifter och inom ramen för nu gällande

lagstiftning. Motionärernas uppfattning, att man för jordbrukarnas del skulle

införa speciella regler för värdering av naturaförmåner, kunde utskottet inte

dela.

Motionerna

I: 704 och II: 808

Med hänsyn till att de flesta jordbruksfastigheter har äldre åbyggnader

dimensionerade för betydligt större hushåll än de som i dag är vanliga kan

bestämmelsen om beräkningen av bränsleförmånen bli orimligt betungande.

Det virke som i första hand användes som bränsle är sådant klenvirke som

inte går att saluföra. Vid röjning i ungskog och i hagmarker tillvaratas

endast i ringa utsträckning klenvirke även om det ur miljövårdande synpunkt

ofta är önskvärt att så kan ske. Då klenvirkets bränslevärde är förhållandevis

ringa och innebär en avsevärd arbetsbelastning kan det knappast anses ha

sådant värde att det bör upptagas som naturaförmån i deklarationen.

I: 716 och II: 824

Prisutvecklingen på skogsprodukternas område har medfört, att det i regel

knappast längre lönar sig att utta ved ur skogen ens i samband med avverkning

av gagnvirke. Än mindre anses det löna sig att enbart »hugga ved».

Föreställningen att det för närvarande skulle finnas en obestridd s. k. »förmån

av fritt bränsle» kan därför med ganska gott fog betecknas som orealistisk

eller i varje fall på goda grunder ifrågasättas.

Nu gällande normer i Stockholms län för värdering av husbehovsbränsle

och den marginalskatt som måste erläggas av en inkomsttagare med inkomst

mellan 12 000 och 20 000 kr. för att få elda med egen avverkad ved framgår

av följande tabell.

Bostad

Värdenorm för

husbehovsbränsle

Marginalskatt för familj

med 12 000—20 000 kr.

verklig inkomst

34 %

1 rum och kök

290: —

98: 60

2 » » »

380: —

129: 20

3 » » »

470: —

159: 80

4 » » »

560: —

190: 40

5 » » »

650: —

221: —

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1969

Med hänsyn till den ungefärliga bränsleförbrukningen i en mindre bostad

kan man framräkna ett vedpris av inte fullt 25 kr. per m8. Detta bör jämföras

med ett pris i stockholmsområdets zon av f. n. ca 17 kr. för 100 liter

olja för en villafastighet och 11 å 12 kr. för 100 liter tung olja för en hyresfastighet.

Värmevärdet av 100 liter olja motsvarar ungefär värmevärdet av

en kubikmeter ved. Vid denna jämförelse framstår värdenormen för ved

som alltför hög och den därav föranledda skattebördan för en familj med

liten verklig inkomst som mycket betungande.

För att i natur- och skogsvårdande syfte kunna hålla efter slyskogen, ta

vara på vindfällen och verkställa uppröjning efter avverkningar är det ytterst

önskvärt att brännveden tillvaratas. Det torde numera endast vara

innehavarna av jordbruksfastigheter, som använder sig av ved, och denna

möjlighet bör inte betagas dem genom den höga beskattningen av bränsleförmån.

II: 791

För lantbrukets del skall värderingen av naturaförmåner avse den egna

bostaden, bränsle och övriga produkter från gården såsom mjölk och kött.

Som beräkningsgrund skall gälla ortens pris. Detta tolkas i de flesta fall

på sådant sätt att det är ortens minutpris som skall gälla. Om jordbrukaren

behåller produkter från gården har dessa karaktär av råvara som inte belastats

av någon förädlingskostnad. Mjölken är t. ex. inte pastöriserad och

inte heller förpackad. Köttet är ej heller på något sätt bearbetat. Härtill

kommer att vem som vill numera torde kunna inköpa större partier av olika

slag till partipris i stället för till minutpris. Trädgårdsprodukter borde över

huvud taget ej behöva upptas som naturaförmån med hänsyn till att även

andra medborgare än jordbrukare utan svårighet torde kunna tillgodogöra

sig sådana produkter och då utan att behöva uppta dem som naturaförmåner

vid beskattning. På vissa håll tillämpas redan nu en sådan princip. För

övriga produkter bör i stället för ortens pris gälla ortens partipris.

Utskottet

Enligt 21 § kommunalskattelagen räknas till intäkt av jordbruksfastighet

bl. a. värdet av vad skattskyldig direkt tillgodogjort sig av jordbrukets eller

dess binäringars avkastning för sin, sin familjs eller övriga hushållsmedlemmars

räkning. Reglerna för värdesättning av naturaförmåner, som är allmänt

hållna och återfinns i 42 § kommunalskattelagen jämte anvisningar, innebär

att värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner i första

band skall beräknas efter ortens pris, d. v. s. det pris som gällt, om

den skattskyldige själv förskaffat sig förmånerna. Om sådant pris inte

kan direkt anges skall produkter eller varor från egen jordbruksfastighet

upptas till det belopp som det kan beräknas att den skattskyldige skulle ha

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1969

erhållit vid försäljning av förmånerna under jämförbara förhållanden. I

fråga om bränsle från egen jordbruksfastighet har de berörda bestämmelserna

tolkats så att värdet av sådant bränsle upptagits till belopp motsvarande

vedens värde i upphugget och hemkört skick.

Motionärerna i motionerna I: 704 och II: 808 anser att uttag ur egen skog

av klenvirke för uppvärmning av bostad inte skall betraktas som en skattepliktig

naturaförmån, medan motionärerna i motionerna I: 716 och II: 824

anser att värdet av bränsleförmån från egen jordbruksfastighet över huvud

taget inte bör beskattas. Alternativt framställer motionärerna i de sistnämnda

motionerna önskemål om att nu gällande beloppsnormer för husbehovsbränsle

nedsätts till hälften.

De värden på bränsleförmån som f. n. tillämpas har varit i stort sett oförändrade

under hela 1960-talet och kan enligt utskottets mening anses moderata.

Taxeringsmyndigheter och skattedomstolar torde vid sin bedömning

oftast ta hänsyn till omständigheterna i de särskilda fallen. Utskottet vill

dock inte bestrida att normerna ibland kan leda till otillfredsställande

resultat. Bostäder uppvärms ofta med svårsäljbart virke, som kan förvärvas

kostnadsfritt eller mot en ringa ersättning. På fastigheter där vedbrandsbehovet

tillgodoses med anlitande av främmande arbetskraft torde någon

beskattning av bränslevärde ofta inte ske, eftersom avdrag för arbetslöner

kan göras med ett mot bränslevärdet svarande belopp. Ägare och brukare

av mindre jordbruksfastigheter utan anställda har inte samma möjlighet

och får därför ofta skatta för ett högre nettovärde. Enligt vad utskottet

erfarit har det i praktiken ofta förekommit att arrendatorer vid arrendeuppgörelse

avstår från förmån av fritt bränsle, då det i skattehänseende ställt

sig förmånligare för dem att köpa veden. Även andra metoder för att undvika

beskattning för bränsleförmån torde förekomma.

Det nu anförda tyder på att en viss försiktighet kan vara motiverad vid

fastställande av normer för bränslevärden. Någon ändring av gällande bestämmelser

för ernående av det av motionärerna önskade resultatet torde

dock inte vara erforderlig. Utskottet vidhåller därför sin tidigare uttalade

uppfattning att den modifiering av gällande beräkningsnormer som kan

te sig i viss mån önskvärd bör ske genom tillämpningsföreskrifter och inom

ramen för nu gällande lagstiftning. Utskottet avstyrker således bifall till

motionerna I: 704 och II: 808 samt I: 716 och II: 824.

Motionären i motionen II: 791 anser att värdet av hushållsprodukter från

egen jordbruksfastighet skall beräknas efter ortens partipris i stället för

ortens pris. Trädgårdsprodukter bör enligt motionärens mening över huvud

taget inte åsättas något värde med hänsyn till att andra skattskyldiga än

jordbrukare torde kunna tillgodogöra sig sådana produkter utan att behöva

redovisa dem som naturaförmån.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har under för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1969

arbetena till den ifrågavarande lagstiftningen uttalats (prop. 1927: 102) att

man inte ansett detaljpriset i närliggande samhällen böra ligga till grund för

värdesättningen. En sådan värdering skulle — menade man — vara oriktig,

eftersom i ett sådant detaljpris ingår transportkostnader, mellanhandsvinst

m. m. Om man ville åstadkomma jämlikhet mellan dem, som åtnjöt naturaförmåner,

och övriga skattskyldiga, kunde man inte tillämpa det partipris,

efter vilket exempelvis jordbrukarna försålde sina alster. Man måste därför

vid värdesättningen ta hänsyn till det pris, som de på samma ort bosatta

skattskyldiga måste betala för att skaffa sig produkterna. Ortens pris har

därför kommit att innebära det pris som kommer till användning vid försäljning

direkt från jordbrukaren till konsumenten. Värderingen skall således

ske med beaktande av alt jordbrukarna i allmänhet inte anlitar detaljhandelns

service. Det kan enligt utskottets mening — med hänsyn till den

prissättning som ofta tillämpas vid försäljning direkt från producent till

konsument och med beaktande av konsumenternas numera större möjligheter

att kunna köpa varor till partihandelspriser — vara lämpligt att vid

värderingen i någon mån la hänsyn till dessa priser. Utskottet kan dock inte

dela motionärens uppfattning att man för jordbrukarnas del skulle införa

specialregler för värdering av ifrågavarande naturaförmåner. Att uteslutande

tillämpa partipriser för denna kategori av skattskyldiga skulle innebära

en uppenbar orättvisa mot andra skattskyldiga. Den modifiering av gällande

värderingsnormer som kan te sig önskvärd bör således enligt utskottets

mening ske genom tillämpningsföreskrifter och inom ramen för nu gällande

lagstiftning. Utskottet avstyrker således bifall till yrkandet även i

denna motion.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att olika åtgärder vidtagits för

att få en så likformig värdesättning av naturaförmåner som möjligt. Taxeringsnämndernas

värdering av sådana förmåner brukar ske med ledning av

de länsanvisningar, som prövningsnämnderna årligen utfärdar före taxeringsarbetets

början. Av dessa framgår vilka normer prövningsnämnderna

bar för avsikt att tillämpa i normalfallen vid prövning av taxeringsbesvär.

Anvisningarna är inte bindande för taxeringsnämnderna utan kan i speciella

fall frångås. Riksskattenämnden sammanställer prövningsnämndernas förslag

till värden på naturaförmåner m. m. och lämnar — i syfte att främja

en enhetlig värdering av förmånerna — vissa rekommendationer i fråga om

de anvisningar i ämnet som varje länsstyrelse har att utfärda. Därvid tar

nämnden givetvis hänsyn till olika konsumtionsvanor och priser in. in. i

skilda delar av landet.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår

1) motionerna 1:704 och 11:808,

2) motionerna I: 716 och II: 824 samt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1969

7

3) motionen 11:791.

Stockholm den 6 mars 1969

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Lundström (fp),

Yngve Nilsson (m), Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp),

Wirmark (s), Paul Jansson (s), Mattsson (ep) och Arne Pettersson (s);

samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (m), Brandt (s),

Kristenson (s), Carlstein (s), Hammarsten (s), Josefsson i Halmstad (s),

Börjesson i Falköping (ep), Ahlmark (fp), Marcusson (s) och Josefson i

Arrie (ep).

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.