Sök i Ratio Lex

Betänkande med anledning av motioner beträffande vissa miljöpolitiska skattefrågor.

1969-03-13 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1969:18, Betänkande med anledning av motioner beträffande vissa miljöpolitiska skattefrågor.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969

1

Nr 18

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner beträffande

vissa miljöpolitiska skattefrågor.

(l:a avd.)

Bevillningsutskottet behandlar i detta betänkande följande motioner

1) de likalydande motionerna 1:384 av herr Virgin m.fl. och //: 444 av

herr Holmberg m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhåller om utredning huruvida skattebelastningen är rätt

avvägd vad det gäller brännoljebeskattningen och elenergibeskattningen

med hänsyn till verkningarna ur luftföroreningssynpunkt;

2) de likalydande motionerna 1:688 av fru Hultell och herr Ingvar Andersson

samt II: 819 av herr Tlujlén m. fl., vari hemställts, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om förslag till sådan ändring av energibeskattningen

att elektrisk ström som användes för uppvärmning av bostadsfastighet

erhåller en lägre skattesats;

3) de likalydande motionerna I: 855 av fröken Stenberg m. fl. och II: 972

av herr Lothigius m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställer om utredning rörande oskadliggörande av oljeavfall;

4) motionen 1:382 av herr Ernulf, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t begär utredning och förslag till lagstiftning och skattepolitiska

åtgärder för att främja övergång till elektrisk drift av bilar, särskilt

inom tättbebyggda områden.

Motionerna under 1 behandlar utskottet i detta betänkande endast i vad

de avser ovan angivna del av motionernas hemställan. De under 3 och 4

angivna motionerna har hänvisats till utskottet endast såvitt de avser beskattningsåtgärder.

I övrigt har motionerna under 3 hänvisats till jordbruksutskottet

och motionen under 4 till lagutskott.

Gällande bestämmelser m. m.

Energibeskattningen

Skatt för elkraft infördes i vårt land genom elskatteförordningen (SFS

1951:374). Ursprungligen utgick skatt på i princip all elkraft, oberoende

av användningen. Skatten beräknas på olika sätt för högspänd kraft och

lågspänd kraft. Sålunda utgick den som värdeskatt med tio procent av förbrukarens

avgifter för högspänd kraft och som styckeskatt med ett öre per

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 saml. Nr 18

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969

kilowattimme för lågspänd kraft i allmänhet. Värdeskatten tillämpades i

enlighet härmed i stort sett för kraft, som användes inom industrin och för

bandrift. Redan år 1952 (SFS 1952:358) begränsades elskatten till kraft,

som förbrukades i industriell rörelse med större kraftförbrukning än 40 000

kilowattimmar per år. Därvid bestämdes skatten till att genomgående vara

tio procent av förbrukarens avgifter för kraften.

I samband med överväganden rörande investeringsprogrammet på energiområdet

utvidgades elbeskattningen år 1957 till en allmän energiskatt. Enligt

energiskatteförordningen, som i sina huvuddrag är oförändrad sedan

förordningens tillkomst, utgår sålunda energiskatt även för s. k. borgerlig

förbrukning av elkraft, dvs. förbrukning inom småindustri, hantverk, jordbruk,

handel och enskilda hushåll, samt vidare för fasta och flytande bränslen

med undantag för inhemska bränslen som ved, träkol och torv. I fråga

om bensin och brännolja utgår energiskatten vid sidan av de särskilda drivmedelsskatterna

på dessa bränslen.

Beträffande skatteplikt, skattesatser, skattskyldighet och beskattningsmyndighet

gäller i fråga om energiskatten huvudsakligen följande bestämmelser

i energiskatteförordningen och förordningen om bensinskatt (SFS

1961:372) (här kallad bensinskatteförordningen).

Energiskatt skall — med vissa undantag — erläggas för bensin, övriga

nyss angivna bränslen och elkraft.

Skattesatsen är för bensin 9 öre per liter utom vid framställning av stadsgas,

då den är 1,6 öre per liter, för lätta oljor 25 kronor per kubikmeter,

för tunga oljor 16 kronor per kubikmeter, för koks och stenkol 14 respektive

12 kronor per ton samt för bl. a. stenkolsstybb, brunkolsbriketter, koksstybb

och koksbriketter 6 kronor per ton.

För elkraft utgår skatten med tio procent av kraftens beskattningsvärde,

om kraften förbrukas i industriell rörelse med en förbrukning av mer än

40 000 kilowattimmar för samma driftställe under helt beskattningsår. För

annan skattepliktig elkraft utgår skatten med sju procent av kraftens beskattningsvärde.

Detta värde är lika med summan av de avgifter, exklusive

skatt, som förbrukaren har att erlägga för kraften. I fråga om kraft, som

förbrukas av kraftproducent eller registrerad distributör, är beskattningsvärdet

lika med summan av de avgifter, som skulle ha utgått om kraften

sålts för likartad användning som hos producenten respektive distributören.

Destruktion av spillolja

Frågan om ansvaret för destruktion av spillolja har behandlats av oljeskyddsutredningen

som i sitt betänkande Beredskap mot oljeskador (SOU

1965:45) anför följande.

För att konstatera huruvida ansvar för att olj er ester och spillolja blir

omhändertagna åvilar någon torde man ha att hålla sig till hälsovårdsstad
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969 3

gan. Enligt 1 § i den nu gällande stadgan av år 1958 ankommer det på kommun

att handha allmänna hälsovården inom kommunen. Häri ligger en

skyldighet för kommunen att bevilja erforderliga anslag till den verksamhet

som bedrivs av hälsovårdsnämnden och till särskilda åtgärder, som är

påkallade ur hälsovårdssynpunkt. Stadgan upptar bl. a. vissa bestämmelser

om bortforslande av avfall till allmän avstjälpningsplats eller allmän

destruktionsanläggning samt om anordnande och skötsel av sådan plats eller

anläggning. Någon uttrycklig regel har icke getts om skyldighet för kommun

att tillse att anordning finns för mottagande av avfall. En sådan regel

fanns emellertid i 1919 års hälsovårdsstadga, som föregick den nuvarande.

I 1919 års stadga föreskrevs sålunda, att allmänna avstjälpningsplatser för

orenlighet, av vad slag den vara må, skulle för varje stad anordnas till erforderligt

antal. Genom beslut i särskild ordning kunde föreskrivas att stadgans

bestämmelser för stad skulle gälla även annat område. Sådana föreskrifter

meddelades i stor utsträckning och intogs då i lokala renhållningsoch

hälsovårdsstadgor.

I det betänkande, som ligger till grund för 1958 års hälsovårdsstadga,

upptog 1948 års hälsovårdsstadgekommitté i 81 § av sitt författningsförslag

ett stadgande av innehåll att genom kommuns försorg erforderligt antal

allmänna soptippar eller destruktionsanläggningar skulle anordnas, dock

med den begränsningen att för avfall från område utom hälsovårdstätort

— varmed i stadgan förstås område, för vilket fastställts stadsplan eller

byggnadsplan eller för vilket enligt lokal hälsovårdsordning tätortsbestämmelserna

skall gälla — sådan anordning skulle finnas endast om särskilt

behov härav förelåg och hälsovårdsnämnden så förordnade.

I anledning av vad kommittén sålunda och i övrigt föreslagit beträffande

renhållningen uttalade departementschefen i prop. 1958: B 46, genom vilken

riksdagens yttrande inhämtades över förslaget till ny hälsovårdsstadga,

bl. a. följande.

Renhållningsväsendet är ett område, som f. n. i hög grad genomgår en

utveckling mot rationellare arbetsmetoder. Det synes angeläget att icke genom

detaljerade bestämmelser i hälsovårdsstadgan lägga hinder i vägen för

denna utveckling. Renhållningsfrågorna är vidare ett område av allmänna

hälsovården, som i hög grad är beroende av de olika lokala förhållandena,

bl. a. förekomsten av kommunala renhållningsverk. Det faller sig då naturligt

att låta detaljbestämmelser rörande renhållningen inflyta i lokala hälsovårdsordningar

i stället för i hälsovårdsstadgan.

Motsvarighet till kommittéförslagets 81 § kom sålunda icke att ingå i den

nya hälsovårdsstadgan. Genom bestämmelsens uteslutande avsågs emellertid

icke att befria kommunerna från de skyldigheter i avseende å allmänna

avstjälpningsplatser, som tidigare ålegat dem. Departementschefen uttalade

i denna del att kommuns skyldighet att anordna allmänna avstjälpningsplatser

innefattas i dess allmänna åligganden avseende hälsovården

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 saml. Nr 18

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969

enligt 1 § hälsovårdsstadgan. Skyldigheten i fråga är ej knuten enbart till

hälsovårdstätort utan gäller hela kommunen.

Ytterligare må anmärkas, att vid remissbehandlingen av hälsovårdsstadgekommitténs

förslag en remissinstans förordade en sådan avfattning av

bestämmelserna i 81 § att därav klart framgick, att kommun icke hade

skyldighet att anskaffa plats för uppsamling av avfall från industriell eller

annan verksamhet. Departementschefen uttalade i propositionen i anslutning

härtill att kommuns skyldighet att anordna allmän avstjälpningsplats

icke av t. ex. en industriidkare med fog kunde åberopas som grund för ett

yrkande att kommunen skulle anordna avstjälpningsplats för avfall från

industrin.

Hälsovårdsstadgan definierar icke närmare de olika slag av avfall som

finns. Man torde emellertid kunna räkna med bl. a. två grupper av avfall,

nämligen köks- och hushållsavfall samt industriavfall. Till den förra kategorin

brukar hänföras allt avfall, som vid bebyggelse för huvudsakligen bostäder

uppkommer från kök, bostäder och mindre lokaler för näringsidkande

i bebyggelsen och som normalt läggs i fastighetens sopkärl eller annan

motsvarande behållare för bortforsling. Man tillåter alltså i allmänhet

att det i sopkärl i bostadsfastighet även läggs avfall från i fastigheten befintliga

affärer, verkstäder etc. och avfall från reparationsarbeten i fastigheten,

allt under förutsättning att avfallsmängden är relativt ringa i förhållande

till hushållsavfallet. Ur renhållningssynpunkt torde allt övrigt avfall

— ej blott från industrier och liknande anläggningar utan även från mindre

rörelser med stor avfallsmängd — vanligen hänföras till industriavfall.

Oavsett hur det enligt 1958 års hälsovårdsstadga förhåller sig med kommuns

skyldighet att hålla allmän avstjälpningsplats eller liknande anläggning

för industriavfall, torde kommunerna vanligen ta emot även sådant

avfall. De anses då berättigade att ta ut avgift härför. Motsvarande rätt har

hittills icke förelegat när det gäller annat avfall. Genom lag den 26 mars

1965 (nr 54) om kommunala renhållningsavgifter, som träder i kraft den

1 januari 1966, har kommunerna tillagts rätt att enligt kommunal renhållningstaxa

ta ut avgifter av enskilda för oskadliggörande av orenlighet och

avfall utan sådan inskränkning som hittills gällt. I fråga om oljerester och

spillolja anförde departementschefen i prop. 1965:21, varigenom förslag

till lagen förelädes riksdagen, bl. a. följande.

Utöver vissa uttalanden av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté om bestämmelser

mot förorening från fartyg berörs icke i hälsovårdsstadgan eller

dess förarbeten frågan om renhållningsbestämmelserna i hälsovårdsstadgan

är tillämpliga på använda och kasserade eller överblivna oljeprodukter.

De kan medföra sanitär olägenhet, särskilt med hänsyn till faran för

vattenförorening, och riskerna ökar i takt med den tilltagande oljekonsumtionen

och oljehanteringen. Enligt min mening kan dessa oljeprodukter

hänföras till orenlighet och avfall enligt hälsovårdsstadgan. Både för de

enskildas och kommunernas renhållningsskyldigheter i fråga om oljerester

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969 5

får därför hälsovårdsstadgans bestämmelser anses gälla. Särskilda svårigheter

torde föreligga för denna renhållning, eftersom speciella anordningar

ofta behövs för förvaring, transport och oskadliggörande. Det är sålunda i

allmänhet inte lämpligt att bränna oljerester i sopförbränningsanläggningar.

Att den föreslagna avgiftsrätten i enlighet med det anförda omfattar även

renhållning beträffande oljeavfallet torde underlätta den kommunala verksamheten

på detta område.

Det kan vara vanskligt att avgöra om olj erester och spillolja är att hänföra

till industriavfall eller annat avfall. Oavsett hur det förhåller sig härmed

är att beakta att oljan, oriktigt hanterad, lätt kan åstadkomma sanitära

olägenheter. Departementschefens förut återgivna uttalande i propositionen

angående ny hälsovårdsstadga beträffande avfall från industrin kan

rimligen icke tänkas ha avseende på begränsade mängder oljerester och

spillolja från lantbruk, bensinstationer, bilverkstäder och andra mindre rörelser,

i vilkas verksamhet sådan olja uppkommer. Riskerna för skador av

allvarlig beskaffenhet vid oförsiktigt handhavande av oljan måste nämligen

anses göra det till ett samhällsintresse av stor vikt att lämpliga mottagningsanordningar

inrättas för den. Ansvaret för att sådana anordningar

kommer till stånd måste anses innefattat i kommunernas allmänna skyldigheter

avseende hälsovården enligt 1 § hälsovårdsstadgan. Olja som efter att

ha kommit lös hopsamlats måste, enligt utredningens mening, anses hänförlig

till den art av olja som i överensstämmelse med vad förut sagts kommun

är skyldig att emotta. I vart fall måste detta gälla om en beredskapslagstiftning

sådan som den av utredningen föreslagna genomförs. Med den

uppfattning, vartill utredningen sålunda kommit i fråga om kommunernas

ansvar på området, har utredningen ansett sig sakna anledning att ytterligare

ingå på ämnet.

Oljeskyddsutredningens förslag har ännu inte föranlett några lagstiftningsåtgärder.

Vid remissbehandlingen av betänkandet har önskemål framkommit om

komplettering av utredningens undersökningar av kostnaderna för kommunernas

ingripanden mot oljeskador. Vidare har, särskilt från kommunala

remissinstanser, framhållits att kommunalt huvudmannaskap för oljeskyddsberedskapen

förutsätter en annan och för kommunerna gynnsammare

finansieringsform än den som utredningen föreslagit. I samband därmed

har förordats att staten i större eller mindre utsträckning övertar kostnaderna.

Några remissinstanser har i det sammanhanget hänvisat till statens

åtagande att ersätta kommunernas skogsbrandsläckningskostnader.

I några yttranden har slutligen väckts tanken på avgifter som skulle uttagas

av företagen i oljebranschen och bilda någon form av oljeskadefond

från vilken kostnaderna för oljeskyddsberedskap m. m. kunde betalas.

Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj :t den 18 mars 1967 åt riksrevisionsverket

att utreda kostnaderna för och finansieringen av kommu
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969

nal oljeskyddsberedskap. I skrivelse den 14 juni 1968 föreslog riksrevisionsverket
att

genom ett enda årsuttag en räntebärande fond tillskapas genom särskild

avgift (0,50 kr./m3) på eldnings- och motorbrännoljor,

att som komplement till fonden en rörlig kredit om högst 10 mkr. ställes

till förfogande hos riksgäldskontoret,

att fondens medel liksom den rörliga krediten disponeras av en styrelse

bestående av representanter för statliga och kommunala intressen samt oljebranschen,

att tillgängliga medel i första hand skall disponeras för förebyggande och

begränsande åtgärder samt för anskaffning av viss beredskapsmateriel, styrelsen

dock obetaget att besluta om fondmedlens användande för saneringsåtgärder,

forskning och andra förebyggande åtgärder inom förevarande

område,

att avgiften skall uttagas genom kontrollstyrelsens försorg samt

att fonden skall förvaltas av statskontorets fondbyrå.

Riksrevisionsverkets förslag har sedermera remissbehandlats och därvid

i huvudsak tillstyrkts av remissmyndigheterna. Ärendet är för närvarande

föremål för fortsatt beredning inom kommunikationsdepartementet.

Av intresse i detta sammanhang är också att det svenska utvecklingsaktiebolaget

i sin första halvårsrapport redovisar initiativ beträffande avfallsdestruktion.

I samråd med Delegationen för Statlig Industrietablering har utvecklingsbolaget

ingått ett optionsavtal med bröderna L. och S. Holmström beträffande

exploatering av en metod för ekonomiskt omhändertagande, destruktion

och nyttiggörande av industriavfall, bl. a. kemikalier. En arbetsgrupp,

tillsatt av nämnda intressenter, bereder för närvarande projektet och utreder

uppförandet av en första större anläggning. Eventuellt kommer en eller

flera enskilda intressenter att medverka.

Projektet ligger inom miljövårdsområdet och kommer att bedrivas i kontakt

med naturvårdsverket.

Elbilar

Vid försäljning av elbilar utgår bilaccis och mervärdeskatt i samma ordning

som för andra bilar. Detsamma gäller den årliga fordonsskatten. Däremot

utgår inte någon mot bensin- och brännoljebeskattningen svarande

avgift för den elektricitet som används för uppladdning av batterier till

elbilar.

I fråga om de statliga insatserna för utveckling av elbilar kan hänvisas

till följande uppgifter i Svenska utvecldingsaktiebolagets första halvårsrapport.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969

7

Eldrivna bila r/K al in ar Verkstads AB, KVAB

Med KVAB har träffats ett avtal som innebär att utvecklingsbolaget ingår

som delägare i projektet El-Tjorven. Bolaget har bidragit med y2 milj.

kr. till utvecklingen av den eldrivna versionen mot återbäring i royalty på

försäljningen av serietillverkade elbilar. Därtill ingår i avtalet överenskommelser

om tekniskt samarbete samt insatser i utvecklingen av mer avancerade

elackumulatorer för fordonsdrift hos en svensk batterifabrikant (se

nedan).

Projektet är utvecklingsbolagets första medverkan i industriellt utvecklingsarbete

hos ett medelstort företag och kan sägas ligga såväl inom området

»förebyggande av luftföroreningar» som »utveckling av kommunikationsmedel».

Me tall-luftbatterie r/A G A-A B T u d o r

Efter förhandlingar med flera parter har ett avtal ingåtts med AGAkoncernen

(AB Tudor) om utveckling av ML-batterier för fordonsdrift. Det

rör sig om ett flerårigt, mycket omfattande utvecklingsarbete, som skall

resultera i ackumulatorer med flerfaldigt högre prestanda per vikt och volym

än för de nu tillgängliga blybatterierna. Ett avtal har samtidigt ingåtts

mellan AGA/Tudor och KVAB, varigenom bl. a. samverkan etableras i utprovningen

av elbil och batteri. Ett projektråd tillsätts med representanter

för utvecklingsbolaget (ordf.), AGA/Tudor och KVAB.

Det totala programmet omfattar aktiviteter både för vidareutveckling av

blybatterier och nyutveckling av ML-batterier. Sammanlagt rör det sig om

mer än 10 milj. kr. och programmet förutsätts utformat i samråd med Styrelsen

för Teknisk Utveckling (STU), till vilken företagen inlämnat ansökan

om anslag för vissa programpunkter av allmänt intresse. Detta forskningsarbete

avses delvis bedrivas vid KTH. Utvecklingsbolagets insats för

ML-batterier är 2 milj. kr., som skall återtagas genom royalties på serieförsäljningen.

KVAB får vissa förtursleveranser av batterier, men i övrigt kan

andra fordonstillverkare utnyttja denna väsentligt förbättrade kraftkälla

för eldrift.

Projektet är utvecklingsbolagets första samarbete med eu större industri.

Frågornas tidigare behandling

Frågan om beskattningsåtgärder i syfte att motverka användningen av

bl. a. svavelhaltiga eldningsoljor behandlade bevillningsutskottet under

1968 års höstriksdag i ett betänkande (BeU 1968: 70) som huvudsakligen

diskuterade användningen av beskattningen som miljöpolitiskt instrument.

Utskottet uttalade därvid bl. a. följande.

Den successiva utbyggnad av en generell indirekt beskattning, som un
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr IS år 1969

der innevarande riksdag fullföljts genom beslutet om övergång till mervärdeskatt,

har från näringslivets sida åtföljts av krav på avveckling av

punktskatterna, och utskottet har uttalat förståelse för dessa synpunkter

men inte funnit tillräckligt statsfinansiellt utrymme föreligga för en sådan

åtgärd. Vad motionärerna nu föreslår är bl. a. att man genom en utbyggnad

av ett nytt punktskattesystem skall motverka konsumtionen av vissa miljöförstörande

produkter. Motionärernas avsikt är att man skall tillgripa sådana

åtgärder då man inte kan komma fram på frivillighetens väg eller

genom förbudslagstiftning. Tanken är också att man genom en sådan beskattning

skall få resurser för miljövården. Som exempel på produkter,

som lämpligen kan beläggas med särskild miljövårdsskatt nämns engångsglas

och svavelhaltiga tvättmedelstillsatser. Vidare förordas gynnsammare

avskrivningsregler för anläggningar som är avsedda att motverka luft- och

vattenföroreningar. I fråga om petroleumprodukterna anges förutom en

skärpt beskattning av svavelhaltiga eldningsoljor också en hårdare beskattning

av blyhaltig bensin än av blyfattig sådan.

Utskottet vill med utgångspunkt från sistnämnda fråga något belysa konsekvenserna

av motionärernas resonemang eftersom samma tanke framförts

såväl i pressen som av den expertgrupp inom kommunikationsdepartementet

som sysslar med motorismens avgasproblem. Frågan om blyhalten

i bensin är i vissa avseenden också analog med frågan om svavelhalten i

eldningsoljorna.

Gör man antagandet att en blyfri bensin skulle kosta 5 öre mera per liter

än en blyhaltig bensin med samma oktantal måste skatteskillnaden mellan

dessa sorter vara större än 5 öre per liter för att stimulera en övergång till

blyfria varor. Den bör lämpligen vara åtminstone 10 öre. Ställer man olje*

branschen inför en sådan skatteskillnad torde det inte råda något tvivel om

att man åstadkommer en snar övergång till blyfritt bränsle men detta innebär

för konsumenten detsamma som ett förbud mot användningen av blybensin,

eftersom han på grund av distributionsnätets begränsade kapacitet

inte torde få någon valfrihet. En sådan åtgärd ger inte några ökade skatteinkomster,

om skattesatsen för den blyfria bensinen blir oförändrad och

höjningen endast drabbar den blyhaltiga bensinen. Skulle man däremot ge

den blyfria bensinen en lägre skattesats än som nu tillämpas för den blyhaltiga

blir följden ett skattebortfall som måste kompenseras. Utskottet har

i princip tagit ställning till denna fråga då gasolskatten infördes år 1964.

Med hänsyn till gasolens förhållandevis rena avgaser yrkades då att detta

motorbränsle skulle få en gynnsammare beskattning än bensinen. Med anledning

härav framhöll utskottet alt en sådan åtgärd sannolikt skulle animera

till en ökad användning av gasol och därigenom leda till minskade

inkomster för vägväsendet. En sådan utveckling måste därför förr eller senare

påkalla höjning av gasolskatten och då skulle de fordonsägare som

stimulerats att gå över till gasoldrift ha anledning att anse sig vilseledda av

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969

statsmakterna. Detta resonemang finner utskottet alltjämt bärande och helt

tillämpligt på frågan om blybensinen.

Frågan om bensinbeskattningen är tekniskt sett ganska okomplicerad. Om

man i stället granskar frågan om att styra konsumtionen från svavelhaltiga

till svavelfattiga eldningsoljor finner man att en sådan styrning inte

kan genomföras utan att grunderna för energibeskattningen och energiförbrukningen

väsentligt rubbas. Detta beror på att prisskillnaden mellan de

olika oljekvaliteterna är väsentligt större än den högsta skattesatsen på

eldningsolja. Skatten för de svavelrikare oljorna är 16 kr. per m3 och för

de renare oljorna 25 kr. per m3 medan prisskillnaden per m3 normalt torde

ligga på cirka 60 kr. Om man med utgångspunkt från kravet på oförändrade

skatteinkomster vill fastställa en enhetlig skattesats för samtliga eldningsoljor

kommer denna troligen att ligga vid omkring 20 kr. per in3. En

sådan ändring måste enligt utskottets mening betraktas som helt betydelselös

som en stimulans att övergå till svavelfattiga oljor. Skärper man å andra

sidan beskattningen så att prisskillnaden verkligen utjämnas försätter man

åtskilliga viktiga industrier i ett ohållbart konkurrensläge i förhållande till

utlandet samtidigt som man höjer värmekostnaderna för ett betydande antal

bostäder.

Utskottet vill därför som sin mening uttala att beskattningen inte bör betraktas

som något miljöpolitiskt universalmedel som bör tillgripas i varje

läge då andra vägar syns svårframkomliga. Därtill kommer att ett nytt

miljöpolitiskt punktskattesystem svårligen låter sig förena med den utbyggnad

av den generella indirekta beskattningen som näringslivet eftersträvat

och riksdagen beslutat. Däremot har utskottet i andra sammanhang uttalat

sig positivt för bl. a. gynnsammare avskrivningsregler för investeringar i

anläggningar som motverkar luft- och vattenföroreningar. En reform av

dylikt slag kan väntas på längre sikt medföra påtagliga resultat för miljövården

samtidigt som den väl låter sig inordna i skattesystemet utan att

medföra några konkurrenssnedvridande effekter.

Utskottet har med detta förhållandevis utförliga resonemang velat antyda

vissa huvudprinciper för beskattningens användning i miljöpolitikens

tjänst, vilka skulle kunna sammanfattas sålunda. En förutsättning för skattesystemets

användning i avsett syfte är att de beskattningsåtgärder man

önskar vidta kan inordnas under de allmänna principer som legat till grund

för beskattningens införande. Det finns inte heller anledning att i sådant

sammanhang använda skatteinstrumentet som ett substitut för en förbudslagstiftning.

Utskottet finner med utgångspunkt från sin principiella uppfattning inte

skäl tillstyrka bifall till de här behandlade motionerna men vill likväl uttala

sin förståelse för syftet med dem. Det finns enligt utskottets mening

anledning tro att åtskilliga av de problem som redovisats i motionerna kommer

att få sin lösning på andra vägar än de som anvisats av motionärerna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969

Miljövårdens huvudfrågor har tidigare måhända blivit eftersatta på grund

av att så många konkurrerande intressen och så vitt skilda myndigheter

verkat i olika riktningar. Efter den samordning av miljövårdsfrågorna som

kommit till stånd genom inrättandet av naturvårdsverket finns dock anledning

att motse den kommande utvecklingen med större tillförsikt.

Motionerna

1:384 och 11:441 (hänv. 11:455, där bl. a. följande anförs)

Luftföroreningarna i våra storstäder är i dag på väg mot värden som

tvingar till en skärpt uppmärksamhet och snara åtgärder. Även om någon

dödlighet på grund av luftföroreningarna ännu inte kunnat noteras i vårt

land är det ovedersägligt att luftföroreningarna i de större städerna medför

allvarliga hälsorisker för de människor som tvingas att leva där.

De vanligaste föroreningskällorna, nämligen industrierna, bostadsfastigheterna

samt bilarna, medför var för sig så allvarliga risker att snabba åtgärder

är nödvändiga för att förhindra en tilltagande luftförorening. Detta

framstår så mycket tydligare som vi vet att den snabba industriella utvecklingen

liksom tillväxten av tätorterna och den ökande biltätheten medför

en ständigt stigande konsumtion av fossila bränslen.

Den av 1968 års riksdag beslutade maximeringen av svavelhalten i brännolja

var ett steg i rätt riktning mot en minskning av svavelhalten i avgaserna,

men åtgärden inriktade sig ensidigt på sänkande av svavelhalten,

vilken endast representerar en del av de föroreningar som avgaserna ger

upphov till.

Lika angeläget som det är att man stimulerar till användandet av så rena

bränslen som möjligt är det att ge incitament till en utbyggnad av reningsanordningar

för avgaserna. Reningsanordningarna har den fördelen att de

inte enbart begränsar sig till ett ämne utan också medför en minskning av

en lång rad föroreningar. Den av Kungl. Maj :t föreslagna bidragsformen

för investeringar i luft- och vattenvårdande syfte kan här vara ett väsentligt

bidrag, men den bör kompletteras med generösa avskrivningsregler för

sådana investeringar.

De pågående undersökningarna om möjligheten att begränsa avgaserna

från motorfordon som drivs med flytande bränsle bör påskyndas, så att bilfabrikanterna

kan erhålla besked om vilka reningskrav som i framtiden

kommer att ställas på avgaserna från bilar.

1:688 och 11:819

I den pågående miljödebatten framhålles med all rätt faran med de tilltagande

luftföroreningarna. Vid en bedömning av föroreningskällorna framkommer

det att en mycket stor del av luftföroreningarna hänför sig från

uppvärmningen av bostadsfastigheter. Medan förr de vanligaste bränslena

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969 11

var ved, kol och koks sker huvudparten av uppvärmningen numera med

olja som bränsle.

Det är härvid inte minst förekomsten av svavel som är besvärande. Man

har från samhällets sida genom riksdagsbeslut under föregående år genomfört

lagändringar i syfte att minska användningen av svavelolja för uppvärmning.

Detta hälsas med tillfredsställelse. Men även om man använder

renaste tänkbara olja uppstår det likväl avsevärda luftföroreningar.

Under de senaste åren har elektrisk ström som energikälla för uppvärmning

av bostäder blivit alltmer vanligt. Elektriciteten är från miljövårdssynpunkt

helt acceptabel. Det bör därför ligga i samhällets intresse att uppmuntra

till en övergång från uppvärmning med olja till uppvärmning med

användande av elektricitet.

Prismässigt ställer sig emellertid den elektriska strömmen inte lika fördelaktig

som oljan. Även om man kan räkna med en avsevärt billigare installationskostnad

torde elvärmen därför inte i önskad omfattning komma att

ersätta oljeeldningen. Framför allt gäller detta de fastigheter där man redan

har installerat värmepanna för oljeeldning.

Det har tidigare i riksdagen ifrågasatts om man inte skulle kunna använda

skattepolitiken i miljövårdande syfte. Med hänsyn till att samhället

får bära en avsevärd del av de kostnader som är förenade med tilltagande

luftföroreningar borde denna väg vara fullt acceptabel. En sänkning av

energiskatten för den del av den elektriska strömmen som användes för

uppvärmning av bostäder skulle med största sannolikhet bli ett incitament

till ett övergående till detta uppvärmningssystem.

I: 885 och II: 972

Tusentals kubikmeter oljeavfall vräks årligen ut i naturen. Möjligheterna

till effektiv destruktion av detta avfall har hittills varit alltför begränsade.

Av denna anledning utgör numera den stora mängden oljespill

ett särskilt skrämmande miljöhot, som snarast borde påkalla effektiva

motåtgärder från såväl samhällets som de ansvariga företagens sida. För

närvarande hotas nämligen inte bara vårt grundvatten och många vattendrag

utan även reningsverken runt om i landet av oljespill.

På senare tid har dock åtgärder vidtagits i syfte att bättre tillvarata den

stora mängden av oljespill. I Stockholm och Jönköping finns anläggningar

för destruktion och regenerering av oljeavfall, och nyligen togs en destruktionsanläggning

i drift i Stenungsund. Uppförandet av sådana anläggningar

även inom övriga regioner i vårt land borde ges hög prioritet och särskilt

syfta till en ökad återvinning av oljeavfallet. Sådan verksamhet framstår

nämligen som enda metoden att minska avfallsmängden. Inom annan industri

har återvinning kunnat ske till nära 100 % i fråga om produkter

som har stort värde och där det sålunda lönar sig att satsa pengar på erfor
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969

derliga åtgärder. För oljans vidkommande torde behovet av återvinning

göra sig lika starkt gällande.

Vid sidan av den miljövårdande effekt som en regenerering av oljan kan

få skulle en återvinning innebära ett minskat importbehov. Detta kan i dag

förefalla mindre väsentligt men vore i en krissituation i likhet med den

som inträffade vid Suezkrisen i slutet på 1950-talet synnerligen betydelsefullt.

För en sådan satsning krävs dock stora investeringar för de företag som

närmast skall svara för verksamheten. För ökad återvinning och destruktion

av all olja utöver smörjolja finns hittills endast mycket begränsade

resurser. Viss planering har dock ägt rum på såväl kommunal som enskild

nivå inom olika delar av vårt land. Skandinaviska oljecentralen i Jönköping

planerar sålunda en väsentlig utbyggnad av nuvarande destruktionsoch

återvinningsverksamhet, vilket beräknas medföra nyinvesteringar uppgående

till cirka 700 000 kronor. Kontakter med andra företag och med

representanter för kommunen har redan tagits i syfte att diskutera formerna

för en framtida lösning av avfallsproblemet inom denna region. Mycket

lämpligt vore om även andra regioner kunde följa detta utmärkta exempel,

som förutsätter en samverkan mellan enskilda företag och den kommun

som handhar regionens miljöplanering i stort.

För ett enskilt företag är ett sådant initiativ emellertid mycket kostsamt,

varför man lämpligen bör överväga eventuella åtgärder i syfte att minska

kostnaderna. Tänkbart vore därvid, att vid import av smörjolja pålägga

särskild importavgift uppgående till några ören per liter som föres till en

av samhället förvaltad fond med ändamål att bekosta destruktionen av olja.

En sådan fondbildning vore inte endast ägnad att finansiera företagens

destruktionsverksamhet utan kan även indirekt möjliggöra den utbyggnad

som samtidigt är en förutsättning för en ökad återvinning. I Tyskland erbjudes

ett annat intressant exempel på hur sådan verksamhet kan arrangeras.

Där har staten nämligen byggt upp en fond, varur tjugo företag erhåller

6,50 D-mark för varje hundratal liter renad olja, som de efter behandling

för ut på marknaden. Formerna för en svensk satsning på en verksamhet

av denna karaktär bör snarast bli föremål för en snabbutredning.

Såsom utgångspunkt bör gälla, att samhället och enskilda företag i samverkan

måste finna en konstruktiv lösning av det miljöproblem som följt med

det ökade oljeavfallet.

1:382

Mot bakgrund av diskussionen kring luftföroreningarna från bilar är det

naturligt att ägna intresse även åt frågan om alternativa framdrivningsmetoder

för bilar, särskilt elektrisk drift. Sålunda bar i kongressen i USA

framlagts motioner om federalt stöd åt forskning för utveckling av elektriska

bilar. Motionerna har dock väckt motstånd, bl. a. från bilindustrin

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969 13

och oljeindustrin, som ansåg att industrin själv kunde finansiera den erforderliga

forskningen på området. Från bilindustrin uttalades också den

uppfattningen att elektrisk framdrivning av bilar inte kunde ersätta förbränningsmotorn

under en ganska lång framtid.

På skilda håll världen runt pågår redan ett omfattande forsknings- och

utvecklingsarbete rörande eldrivna bilar. Klart är att fundamentala tekniska

svårigheter är förknippade med konstruktionen av en elbil som ekonomiskt

och prestationsmässigt är likvärdig med en bil med förbränningsmotor.

I den mån användningen av bilen begränsas till kortare sträckor

inom ett område, där möjlighet till omladdning av de elektriska batterierna

föreligger, är utsikterna påtagligt gynnsammare.

Elektriskt framdrivna bilar är i och för sig ingen nyhet. Redan vid sekelskiftet

förekom »självgående elektriska vagnar» i USA. Nackdelarna med

dem var främst att batterierna var mycket tunga, på en större vagn 500—- 750 kilogram, och att fordonen endast kunde köras ett fåtal mil innan omladdning

erfordrades. Även i Frankrike och Tyskland samt i viss utsträckning

också i Sverige har elbilar tillverkats. Allteftersom bensinbilarna gjordes

driftsäkrare minskade emellertid efterfrågan på elbilar.

Det konstruktionsarbete som under senare år bedrivits i skilda länder

har bl. a. resulterat i att en engelsk elbil, Westinghouse Marketeer, är leveransklar.

Den har en hastighet av 40 km och en räckvidd av ca 80 km.

I Tyskland har en prototyp till elpersonbil, avsedd för stadstrafik, visats år

1968. I Sverige är den eldrivna transportbil, den s. k. Tjorven, som Kalmar

verkstads AB konstruerat, av stort intresse. Den första serien om 1 000

vagnar skall levereras till postverket. F. n. lär två bilar vara under montering.

De beräknas kunna efter en rad prov vara klara att visas för press och

allmänhet på våren eller sommaren i år. Elmotorn på »Tjorven» får sin

energi från två stora blybatterier, vilkas sammanlagda vikt är 500 kg. Bilens

räckvidd vid stadskörning blir på en laddning 5 å 10 mil, beroende på

körförhållandena. Hastigheten blir enligt uppgift högst omkring 50 km.

Möjligheterna för »El-Tjorven» att ekonomiskt konkurrera på bilmarknaden

måste f. n. bedömas vara mycket små. Priset kan beräknas bli cirka

25 000 kronor, och driftkostnaderna torde inte heller bli lägre än för bensindrivna

bilar i samma storleksordning. Någon tillverkning av elektriska

personbilar torde därför för närvarande inte vara aktuell. En intensiv

forskning pågår emellertid för att få fram batterier med lägre vikt och

större effekt. Dessutom kan läget givetvis förändras, om statsmakterna

t. ex. skatte- och accismässigt skulle behandla eldrivna bilar gynnsammare

än övriga.

Nämnas må i detta sammanhang också den forskning som bedrivs framför

allt i USA för att konstruera en bil med såväl elmotor som förbränningsmotor.

Arbetet utföres av General Motors med statlig forskningsgaranti

och i samarbete med University of Pennsylvania. Man syftar till en

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969

tresitsig personbil i prisläget 8 000—9 000 kronor och med en topphastighet

av omkring 100 km. Eldriften är avsedd att förekomma inom tättbebyggda

områden där förbränningsprodukter inte får släppas ut, medan bilen i

ytterområdena drivs på konventionellt sätt med en bensinmotor. Bilen beräknas

vara i full produktion om ungefär fem år.

Vad som sagts kan synas föranleda den slutsatsen att så mycket utvecklingsarbete

i riktning mot eldrivna bilar f. n. pågår att några svenska statliga

åtgärder för att stimulera övergång till eldrift ej är påkallade. Luftföroreningen

genom bilarnas avgaser har åtminstone i de större städerna

blivit ett akut miljö- och hälsovårdsproblem av så allvarlig karaktär, att

snara och effektiva ingripanden från samhällets sida framstår som i hög

grad påkallade. De lagstiftningsåtgärder som vidtagits löser inte problemet

utan begränsar endast — i otillräcklig grad — olägenheterna. Enda

sättet att eliminera de hälsorisker som bilavgaserna innebär synes på teknikens

nuvarande ståndpunkt vara att radikalt begränsa användningen av

förbränningsmotorer. Målet måste vara att åtminstone inom tättbebyggda

områden övergå till eldrift. Skulle tekniken i framtiden ge oss bensindrivna

bilar utan avgasutsläpp eller någon annan form av framdrivningsmetod

som utesluter hälsorisker, kommer saken givetvis i annat läge. Så som situationen

för närvarande ter sig måste det dock vara angeläget att snarast

åstadkomma övergång till eldrift.

De åtgärder som i första hand bör ifrågakomma för att främja övergång

till eldrivna bilar synes vara lättnader för sådana bilar i fråga om skatt

och accis. Problemet är emellertid så akut, att därutöver bör övervägas lagstiftningsåtgärder

för att förbjuda eller i vart fall begränsa användningen

inom tättbebyggda områden av fordon som drivs med förbränningsmotor.

Självfallet måste en sådan lagstiftning medge successiv övergång under en

relativt lång anpassningstid. Just därför är det emellertid angeläget att statsmakterna

snarast tar principiell ställning i frågan, så att bilindustrin får

erforderlig tid för omställning till konstruktion och produktion av eldrivna

bilar.

Utskottet

Utskottet hade anledning att så sent som under föregående års höstriksdag

ta ställning till principerna för skatteinstrumentets användning för miljöpolitiska

syften. Därvid fann utskottet starka skäl tala mot en utbyggd punktbeskattning

och mot en differentiering av den nuvarande beskattningen för

att tillgodose sådana intressen. Utskottet vill ånyo framhålla angelägenheten

av att beskattningen såvitt möjligt är neutral. En differentiering av beskattningen

med hänsyn till varors farlighet eller olämplighet måste i de flesta

fall bygga på subjektiva värderingar. Miljövårdsdebatten har visat att fors
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969

15

karna i åtskilliga fall har växlande uppfattningar om vådligheten hos de

produkter som anses bidra till miljöförstöringen. Man bör enligt utskottets

mening inte heller underskatta de administrativa och kontrolltekniska problem

som skulle bli följden av en differentiering eller utbyggnad av beskattningen

i sådant syfte.

I motionerna I: 384 och II: 441 samt I: 688 och II: 819 begärs utredning

som närmast syftar till att ge förbrukningen av elektricitet skattemässiga

förmåner. Yrkandena motiveras med elenergins fördelar från miljövårdssynpunkt.

Då det får förutsättas att motionärerna inte avser att mera väsentligt

reducera statsinkomsterna, får denna skattemässiga preferens antas

böra ske på oljeprodukternas bekostnad.

Principiellt sett berör denna fråga i lika hög grad industrins som hushållens

och bostädernas energiförbrukning. Den allmänna energiskatten är

av tekniska skäl uppbyggd som en procentuell värdeskatt på elkraft och som

en styckeskatt på fasta och flytande fossila bränslen. Räknar man om styckeskatten

till en värdeskatt, finner man att elbeskattningen redan nu är förmånligare

än bränslebeskattningen. Enligt allmänna skatteberedningens

förslag borde vid införande av mervärdeskattesystemet energiskatten ersättas

med mervärdeskatt. Finansministern föreslog emellertid vid mervärdeskattens

införande att denna åtgärd skulle ställas på framtiden med hänsyn

bl. a. till att detta skulle ha medfört ett betydande skattebortfall. Riksdagen

godtog förslaget. Beslutet kan alltså inte tolkas som att planerna på att

avlösa energiskatten med mervärdeskatt är helt skrinlagda. En dylik omläggning

torde alltjämt kvarstå som ett önskemål från näringslivets och

främst då exportindustrins sida. För den privata energikonsumtionen —- i

vilken inräknas all sådan förbrukning för bostadsuppvärmning — skulle

övergången till mervärdeskatt komma att innebära att elkraften fick en

skatteskärpning och oljeprodukterna en skattelindring på grund av de angivna

värderelationerna och energiskattens utformning. Den av motionärerna

förordade skattemässiga preferensen för elkraften skulle följaktligen

komma att avsevärt försvåra den utbyggnad av den generella indirekta beskattningen,

varom tidigare i princip rått enighet inom de stora politiska

partierna. Med hänsyn bl. a. till att oljan f. n. svarar för mer än två tredjedelar

av energibehovet för bostadsuppvärmningen synes det inte realistiskt

att tro att man genom skattepolitiska åtgärder kan dirigera energiförbrukningen

mot elström i sådan omfattning att följden blir några mera påtagliga

vinster från miljövårdssynpunkt. Enligt utskottets mening bör de miljövårdande

åtgärderna på detta område i stället inriktas på att — som riksdagen

också redan beslutat — begränsa föroreningarna genom bestämmelser

om renare oljeprodukter.

Den i motionerna I: 855 och II: 972 aktualiserade frågan om utredning

beträffande åtgärder mot oljeavfall har hänvisats till utskottet endast i vad

motionerna avser en avgiftsfinansiering av sådana åtgärder. Motionärerna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969

syftar närmast på sådant avfall som uppkommer vid byte av smörjolja i bilar

och annat motsvarande smörjoljeavfall samt diskuterar olika möjligheter —

bl. a. en importavgift på smörjolja — för att bestrida kostnaderna för destruktion

av dylikt avfall.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har detta spörsmål

observerats av oljeskyddsutredningen, som i sitt betänkande Beredskap

mot oljeskador (SOU 1965:45) konstaterat att ansvaret för att det finns

lämpliga anordningar för mottagning eller destruktion av sådan olja vilar

på kommunerna. Om denna uppfattning är riktig är självfallet statliga

finansieringsåtgärder för att främja destruktion av olja inte motiverade.

Om man å andra sidan anser att ifrågavarande oljedestruktion är en

statlig uppgift torde det dock inte vara lämpligt att finansiera verksamheten

genom att ta ut en särskild importavgift på smörjolja, då framställning av

sådan olja i inte obetydlig omfattning förekommer inom landet. En dylik

åtgärd skulle därför strida mot våra handelspolitiska åtaganden. Utskottet

vill med hänvisning till sin tidigare redovisade uppfattning om det olämpliga

i att bygga ut ett miljöpolitiskt punktskattesystem också avstyrka införandet

av särskilda smörjoljeavgifter för att finansiera oljedestruktion. Utskottet

avstyrker alltså dessa motioner i vad de avser åtgärder på beskattningsområdet.

I motionen I: 382 begärs utredning om lagstiftning och skattepolitiska åtgärder

för att främja övergång till elektrisk drift av bilar, särskilt inom tättbebyggda

områden. Utskottet har att behandla även denna motion endast i

vad den avser skattepolitiska åtgärder.

Utskottet delar motionärens uppfattning att utvecklingen av elbilen är

av stort värde från miljövårdssynpunkt. Det må erinras om att statsmakternas

intresse för denna fråga tagit sig uttryck i de investeringar som

Svenska utvecklingsaktiebolaget gjort för att utveckla elbilar och batterier

därtill. Från skattesynpunkt måste elbilarna redan nu anses gynnade genom

att det inte utgår någon mot den övriga drivmedelsbeskattningen svarande

avgift för den elkraft som förbrukas för drift av elbil. Denna favör kan i

vissa fall elimineras genom den högre fordonsskatt som kommer att utgå på

grund av vikten på blybatterierna. En sådan utjämning äger dock rum endast

om elbilen har en mycket låg utnyttjandegrad. Självfallet måste emellertid

även elbilarna bidra till vägkostnaderna i skälig omfattning. Såvitt nu

kan bedömas kan emellertid elbilarna inte inom de närmaste åren väntas i

någon nämnvärd omfattning utgöra ett verkligt alternativ till de bensin- och

dieseldrivna bilarna. Frågan om elbilarnas framtida beskattning faller inom

ramen för bilskatteutredningens uppdrag och det finns därför ingen anledning

att nu begära särskild utredning i ämnet. Utskottet avstyrker därför

motionen 1: 382 i vad den avser beskattningåtgärder.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969

17

att riksdagen avslår

1) motionerna 1:384 och 11:441 såvitt de behandlas i

detta betänkande

2) motionerna I: 688 och II: 819

3) motionerna I: 855 och II: 972 i vad de hänvisats till

bevillningsutskottet

4) motionen I: 382 i vad den hänvisats till bevillningsutskottet.

Stockholm den 13 mars 1969

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande

från första kammaren: herr John Ericsson (s), fröken Ranmark (s),

herrar Lundström (fp), Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad

(fp), Paul Jansson (s), Ottosson (m), Arne Pettersson (s) och Johan Olsson

(ep); samt

från andra kammaren: herr Brandt (s), fru Nettelbrandt (fp), herrar

Carlstein (s), Hammarsten (s), Wikner (s), Enarsson (m), fru Berglund (s),

herr Börjesson i Falköping (ep), fru Bergman (s) och herr Sundkvist (ep).

Reservation

av herrar Lundström (fp), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Ottosson

(m), Johan Olsson (ep), fru Nettelbrandt (fp), herrar Enarsson (m), Börjesson

i Falköping (ep) och Sundkvist (ep), vilka

dels anfört följande:

Åtskilliga invändningar kan enligt vår mening riktas mot en del av de

resonemang som förs i motionerna, och vi kan också instämma i vissa av de

synpunkter som utskottet framför i frågan. Å andra sidan har vid behandlingen

av dessa frågor någon entydig linje inte kunnat ernås. Säkerligen kan

inte beskattningen betraktas som något miljöpolitiskt universalmedel, lämpligt

att tillgripa i varje läge. Det förefaller dock vara en brist att spörsmålet

inte blivit föremål för en förutsättningslös utredning, så att beslut i ena

eller andra fallet ej endast behöver stödja sig på mer begränsade resonemang,

som emellanåt kan befaras vara otillfredsställande eller ensidigt belysande.

Vissa av de argument som motionärerna åberopar har under en lång

tid också framförts i den allmänna miljöpolitiska debatten såväl i riksdagen

som i pressen. Det är därför önskvärt att en förutsättningslös utredning

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969

kommer till stånd i dessa frågor. Utredningen bör givetvis även beakta alla

vägar som kan föreligga för lösningen av de problem som berörs i motionerna.

dels hemställt

att riksdagen med anledning av motionerna I: 384 och

11:441 såvitt de behandlas i detta betänkande, 1:688 och

11:819, 1:855 och 11:972 samt 1:382, sistnämnda tre motioner

i vad de hänvisats till bevillningsutskottet, i skrivelse

till Kungl. Maj :t begär en förutsättningslös utredning

rörande beskattningen som miljöpolitiskt instrument.

ESSELTE AB, STHLM 6»

914157

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.