Sök i Ratio Lex

Betänkande med anledning av motioner angående beskattningen av kraftverksanläggningar.

1969-03-20 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1969:22, Betänkande med anledning av motioner angående beskattningen av kraftverksanläggningar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969

1

Nr 22

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner angående

beskattningen av kraftverksanläggningar.

(2:a avd.)

I de likalydande motionerna I: 698 av herr Karl Pettersson m. fl. samt

II: 817 av herrar Petersson i Gäddvik och Nilsson i Agnäs har yrkats, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär att statens vattenfallsverks nuvarande

redovisningsprinciper ändras så att de inom varje kommun belägna

kraftverksanläggningarna separatredovisas och att för verkets rätt till avdrag

för avskrivningar och skuldränta — vid taxeringen till såväl statlig

som kommunal inkomstskatt —- skall gälla motsvarande principer som för

enskilda vattenkraftproducerande företag.

Frågans tidigare behandling

I motioner vid 1928 års riksdag yrkades bl. a., att i särskilda anvisningar

till kommunalskattelagen måtte fastställas, att föreskriften om fördelning

av gäldränta på olika förvärvskällor (supplementärregeln) ägde den betydelsen

beträffande av staten bedriven verksamhet att beloppet av det i varje

förvärvskälla nedlagda upplånade kapitalet skulle stå i samma förhållande

till den totala statsskulden som värdet av de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna

till sammanlagda värdet av alla statens tillgångar.

Särskilda utskottet vid 1928 års riksdag anförde (utlåtande nr 1) med anledning

av nämnda motioner följande:

Med den omfattning, i vilken staten numera bedriver företagarverksamhet,

finner utskottet den redan gällande regeln, att staten blir skattskyldig

för inkomst, principiellt riktig. Det befogade i denna uppfattning torde

framstå desto klarare vid det förhållande, att, om i stället vederbörande

företag innehades av enskilda företagare, respektive kommuner skulle i desamma

hava ofta mycket betydande beskattningsföremål. Det synes ej blott

med hänsyn till kommunernas beskattningsrätt utan även för att erhålla en

riktig uppfattning om företagens räntabilitet vara lämpligt, att staten i sådana

fall, där staten uppträder såsom konkurrent med enskilda företag, får

vidkännas kommunalskatt i huvudsaklig likhet med de enskilda företagarna.

Nu intager emellertid staten såtillvida en undantagsställning, att framför

allt de företag, som falla under vattenfallsstyrelsens förvaltning, i huvudsak

drivas på skuld, medan ett enskilt företag i liknande fall skulle i

regel drivas även med eget kapital, vars avkastning komme att beskattas såBihang

till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969

som inkomst i vederbörande kommuner. Det synes därför utskottet synnerligen

rimligt, att det så anses, som om staten nedlagt visst eget kapital även

i sådana fall, där detta ej varit händelsen. Såvitt utskottet kan finna, bör

följaktligen någon regel givas för hur stor del av statsskulden som i beskattningsavseende

skall, med beaktande av att staten antages i varje företag

hava nedlagt även visst eget kapital, anses belasta olika grenar av statens

förvärvsverksamhet och tillika någon norm bestämmas för i vad mån vederbörande

verksamhetsgren anses amortera den gäld, som vilar å densamma.

Utskottet är emellertid icke berett att nu taga ställning till denna frågas detaljer,

som torde erfordra en mångsidig och ingående prövning, utan stannar

vid att föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om

utredning av berörda spörsmål och förslag i ämnet till riksdagen. Det är

önskvärt att detta förslag framlägges så snart som möjligt.

Sedan 1928 års riksdag hemställt om utredning av frågan, tillkallades år

1929 särskilda sakkunniga, som sedermera föreslog att endast supplementärregeln

skulle tillämpas beträffande staten. Statens samtliga skulder skulle

fördelas på dess samtliga tillgångar i förhållande till tillgångarnas värde.

Skulderna skulle fördelas inte bara på tillgångarna i statens skattepliktiga

förvärvskällor utan även på tillgångarna i de för staten icke skattepliktiga

förvärvskällorna (kapital m. m.) samt på statens improduktiva egendom.

De statens verksamhetsgrenar, som var underkastade kommunal inkomstbeskattning,

skulle alltså anses vara belastade med de andelar i den totala

statsskulden som proportionellt belöpte på dem. För den skuld som med en

sådan proportionering belöpte på tillgångarna i statens skattepliktiga förvärvskällor

skulle ränta enligt de sakkunnigas förslag dras av efter en

för staten genomsnittligt beräknad räntefot. Tekniskt sett utformades förslaget

så, att avdrag för skuldränta skulle beträffande varje förvärvskälla

ske med 2,5 procent av tillgångarnas värde, oavsett huruvida eller till vilket

belopp ränta utgått för de olika förvärvskällorna.

Förslaget överlämnades till 1936 års kommunalskatteberedning för att

las i övervägande vid fullgörande av beredningens uppdrag.

1944 års skattesakkunniga, som erhöll i uppdrag att i vissa delar fortsätta

kommunalskatteberedningens arbete, konstaterade i ett år 1945 framlagt

betänkande (SOU 1945: 35), att statens ekonomiska ställning undergått

en radikal förändring sedan 1929 års sakkunnigas förslag framlades. Den

totala statsskulden vid utgången av budgetåret 1942/43 uppgick till omkring

8 320 miljoner kronor, och värdet av statens tillgångar vid nämnda tidpunkt

uppskattades till omkring 6 245 miljoner kronor. Tillgångarna understeg

sålunda skulderna och motsvarade icke mer än 75 procent av dessa.

Denna proportion hade därefter genom ökad skuldsättning förskjutits i

ofördelaktig riktning. En tillämpning på staten av supplementärregeln utan

några modifikationer betydde därför att man praktiskt taget befriade staten

från kommunal inkomstskatt. Räntan på den skuld, som skulle hänföras

till de skattepliktiga förvärvskällorna, blev så betydande, att någon netto
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969

3

intäkt av dessa förvärvskällor i regel inte uppkom. Förhållandet blev i stort

sett detsamma om statsskulden på sätt 1929 års sakkunniga föreslagit fördelades

också på statens mycket betydande improduktiva tillgångar. Den av

1929 års sakkunniga föreslagna metoden för fördelning av statens skuldräntor

kunde därför inte utgöra något bidrag till lösning av den föreliggande

frågan om statens likställande med enskilda beträffande avdrag för

ränta. En tillämpning av supplementärregeln på staten med antydda konsekvenser

syntes med gällande ordning inte kunna komma i fråga, eftersom

utredning om den skuld, som i skattelagarnas mening nedlagts i statens förvärvskällor,

alltid kunde och borde förebringas vid taxeringarna och föranleda

tillämpning av huvudregeln.

Den eftersträvade jämlikheten mellan staten och enskilda kunde enligt

skattesakkunnigas förmenande inte åstadkommas genom att enbart tillämpa

supplementärregeln på staten. Man borde i stället utgå från den skuldsättning,

som i allmänhet förekom beträffande privat förvärvsverksamhet och

söka avväga statens ränteavdrag med hänsyn till en dylik inom det enskilda

näringslivet normal skuldbelastning. För att staten skulle bli beskattad

på samma sätt som de enskilda var det nödvändigt, att staten inte

fick åtnjuta ränteavdrag i större utsträckning än som motsvarade den

inom privata företag vanligen förekommande skuldsättningen.

Som mått för skuldsättningen kunde enligt de skattesakkunniga lämpligen

användas den till en förvärvskälla hänförliga skuldens storlek i förhållande

till de i densamma nedlagda tillgångarnas värde. Den genomsnittliga

skuldsättningen för enskilda företag, räknad i procent av tillgångarnas

värde, borde lämpligen tjäna till ledning för utformandet av statens ränteavdrag.

Vid anpassningen av detta avdrag efter de privata företagens

allmänna skuldnivå syntes två möjligheter föreligga. Antingen kunde ränteavdrag

obligatoriskt utgå i förhållande till en skuldsumma, som bestämdes

efter en fast procent av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångarnas bokförda

värde, oavsett hur stor den till förvärvskällan hänförliga skulden var

enligt den gällande huvudregeln, eller också var det möjligt att endast fastställa

en övre gräns i förhållande till samma värde för den skuldsättning,

varå ränta fick avdragas. De sakkunniga ansåg att det senare alternativet

var att föredraga. Genom att den gällande huvudregeln i detta fall kunde

tillämpas intill den fastställda maximigränsen, blev de synpunkter, som

låg till grund för riksdagens begäran om utredning av spörsmålet angående

statens ränteavdrag, bäst tillgodosedda. På detta sätt skulle också staten

beträffande sin kanske mest betydelsefulla förvärvskälla, kraftverksrörelsen,

bli ställd i samma läge som de privata företagen. Dessa fick ju

dra av räntan på det lånade, i förvärvskällorna faktiskt nedlagda kapitalet

och drev i allmänhet inte sin verksamhet med lånat kapital i större omfattning

än som motsvarade den maximigräns, vilken borde gälla för staten.

Vid beräkningen av den högsta avdragsgilla räntan ansåg de sakkunniga

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969

det försvarligt och lämpligt att ta hänsyn till statens ränteutgifter och helt

bortse från räntesatserna för de privata företagens lån. Detta var inte ägnat

att i nämnvärd grad motverka den åsyftade likformigheten i beskattningen

av staten och enskilda, eftersom räntesatserna för privata lån och statslån

i stort sett anslöt sig till varandra.

I fråga om åvdragsprocenten anförde skattesakkunniga:

I syfte att erhålla en uppfattning om proportionen mellan eget och främmande

kapital inom den privata förvärvsverksamheten samt med ledning

därav kunna föreslå en maximisiffra för statens gäldränteavdrag hava de

sakkunniga verkställt vissa undersökningar beträffande ett antal privata

företag. Av desamma framgår, att det främmande kapitalet inom de privata

elektricitets- och kraftverksföretagen åren 1942 och 1943 i genomsnitt uppgick

till ungefär 52 procent av tillgångarnas värde samt att det främmande

kapital, varå ränta utgått, utgjorde ungefär 38 procent av nämnda värde.

För ett 4Ö-tal trämasse- och andra skogsindustriföretag voro enligt vad de

verkställda undersökningarna givit vid handen motsvarande procenttal 48

och 36 för 1942 samt 45 och 32 för 1943. Till jämförelse har utretts den

skuldsättning, yarå gäldränta beräknats för statens vattenfallsverk. Det i

räkenskaperna redovisade främmande kapitalet uppgick i detta fall för

nämnda år till mer än 90 procent av tillgångarnas värde.

Det bär Synts de sakkunniga vara lämpligt att utgå från en genomsnittlig

skuldsättning inom den enskilda förvärvsverksamheten å 40 till 50 procent

av tillgångarnas värde och anpassa begränsningen av statens gäldränteavdrag

efter sådan nivå. Vid valet av den genomsnittliga räntefot för statens

lån, efter vilken räntan å det enligt sådana grunder begränsade lånekapitalet

i statens förvärvskällor skall beräknas för erhållande av det högsta

medgivna ränteavdraget, hava de sakkunniga utgått från den effektiva medélräntefoten

för dten fonderade statsskulden under åren 1935—1944. Räknar

man med medeltalet för dessa år, vilket är 3,80 procent, kommer man

vid en begränsning av skuldsättningen till 40 procent av tillgångarna till en

avdragsprocent å 1,52 och vid en begränsning till 50 procent av tillgångarna

till en avdragsprocent å 1,90. Med räntefoten för 1944 å 3,47 procent, vilken

är den lägsta för tioårsperioden, och med en begränsning av skuldsättningen

till 40 procent erhålles en avdragsprocent å 1,39. Med räntefoten för 1935 å

4,19 procent, vilken är den högsta under perioden, och 50 procents begränsning

av skuldsättningen blir åvdragsprocenten 2,10. Då av praktiska skäl

endast avjämnade tal synts kunna komma i fråga, hava de sakkunniga varit

hänvisade till att överväga procenttalen 1,5 och 2,0.

De sakkunniga stannade för att föreslå en avdragsprocent på 2. Rörande

valet av procentsats yttrade de sakkunniga.

Valet av procentsats måste emellertid i viss mån bliva avhängigt av den

tid, för vilken densamma skall gälla. En sådan procentsats som den här

ifrågavarande kan fastställas för ett år i sänder eller för en period av år eller

ock intagas i skattelagarna för att gälla tills vidare. Huru man skall förfara

i detta avseende är beroende av huruvida några större förändringar

kunna förväntas i de förhållanden, vartill hänsyn tages vid procentsatsens

bestämmande. Större förskjutningar beträffande den privata förvärvsverk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969 5

samhetens gäldbundenhet torde, såvitt nu kan bedömas, knappast komma

att inträda inom den närmaste framtiden. Med hänsyn till det rådande ekonomiska

läget synas några mera betydande förändringar i den allmänna

räntenivån icke heller vara att vänta. De sakkunniga hava därför icke ansett

det behöva väcka några betänkligheter, om avdragsprocenten fastställes

för en längre period framåt i tiden genom ett särskilt stadgande i kommunalskattelagen.

Vid detta förhållande har det emellertid synts önskvärt att

med avseende å avdragsprocentens storlek erhålla en viss marginal, som

borgar för att staten icke heller kommer i en sämre ställning än de enskilda

skattskyldiga. De sakkunniga hava med hänsyn härtill stannat vid att föreslå

en avdragsprocent av 2,0. Detta procenttal torde vara av den storlek att

det icke ens vid en höjning av den nuvarande räntenivån med någon procent

skulle framstå såsom anmärkningsvärt lågt. Det föreslagna procenttalet

är avsett att gälla icke blott rörelse, på vilken förvärvskälla närmast

tagits sikte vid talets bestämmande, utan även jordbruksfastighet och annan

fastighet. Beträffande de båda sistnämnda slagen av förvärvskällor torde

en dylik begränsning av statens gäldränteavdrag vara av myckel liten betydelse.

Procenttalet 2,0 synes emellertid vara tillräckligt högt även för de

relativt få fall, då begränsningen skulle inverka på beskattningen av statens

fastighetsinkomster.

Frågan om statens rätt till skuldränteavdrag har även berörts av norrlandskommittén

i dess den It december 1948 avgivna principbetänkande

(SOU 1949: 1). Efter att ha erinrat om att Norrlands naturtillgångar till

mycket stor del ägdes av staten, som genom deras utnyttjande direkt tillfördes

betydande belopp årligen, har norrlandskommittén anfört följande:

Den kommunalskatt, som därvid erläggs, är dock på det hela taget jämförelsevis

blygsam. Enligt vad kommittén inhämtat brukar statens vattenfallsverk

från sin årsvinst göra avdrag bland annat för beräknad ränta å

hela det av staten investerade kapitalet, och detta oavsett att en ganska betydande

del av kapitalet återburits till staten i form av vinst överstigande

normal ränta. Härigenom har vattenkraftsrörelsen i stort sett undgått att

betala annan kommunalskatt än fastighetsskatt. Att vederbörande kommuner

på nu antytt sätt förhindras att utnyttja sin rätt alt beskatta rörelseinkomster,

har kommittén funnit föga tilltalande. Om ett enskilt företag

bedriver motsvarande verksamhet, vilken som regel till stor del torde grundas

på aktier, äger företaget härvid icke att från rörelsevinsten göra avdrag

för utdelning å aktierna. Ur en annan synpunkt sett kan det ifrågasättas om,

därest statens vattenfallsverk av sociala skäl och till fördel för företag, som

äro beroende av elektrisk kraft, hålla taxorna låga — en fördel som härvid

kommer hela landet till godo — detta bör leda till minskade skatteintäkter

för de kommuner, varifrån vattenkraften hämtas.

Det av 1944 års skattesakkunniga framlagda förslaget om begränsning

av statens ränteavdrag överlämnades till 1950 års skatt elags sakkunnig a

för omprövning i samband med skattelagssakkunnigas översyn av kommunalskattelagen.

I ett den 30 juni 1961 överlämnat betänkande med förslag

angående den kommunala beskattningen av kraftverk (stencilerat) föreslog

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969

dessa sakkunniga bl. a. viss begränsning av statens rätt till avdrag för

ränta vid beräkning av statens inkomst av kraftverksrörelse. Skattelagssakkunniga

ansåg den av 1944 års skattesakkunniga föreslagna begränsningen

av statens ränteavdrag schematisk och scliablonartad och knappast ägnad

att åstadkomma rättvisa för vattenfallsstyrelsen i jämförelse med vissa

privata företag med skuldbelastning av samma storleksordning som vattenfallsstyrelsens.

Skattelagssakkunniga yttrade bl. a.

I själva verket synes skillnaderna i gäldbelastning mellan särskilda enskilda

kraftföretag vara större än mellan vattenfallsstyrelsen, å ena sidan,

och vad som i genomsnitt gäller för de icke statliga företagen, å andra sidan.

Då det icke torde vara möjligt att beträffande de enskilda företagen genomföra

en generell utjämning av rätten att vid taxeringen tillgodogöra sig

gäldränteavdrag, måste vattenfallsstyrelsen vid en begränsning av dess rätt

i detta avseende otvivelaktigt bli sämre ställd än vissa enskilda företag med

liknande kreditmöjligheter. En anpassning av vattenfallsstyrelsens gäldränteavdrag

till samma relativa storlek som gäller för de med styrelsen i

lånemöjligheter närmast likställda företagen skulle uppenbarligen icke leda

till någon effektiv begränsning av styrelsens avdrag.

Den lämpligaste metoden att genomföra en begränsning av vattenfallsstyrelsens

avdragsrätt synes vara att endast tillåta gäldränteberäkning å

viss del av de i rörelsen nedlagda tillgångarnas värde. I enlighet med vad

som tidigare anförts synes denna del kunna bestämmas till 2/3. Det torde

vara nödvändigt att markera, att denna del av tillgångarna representerar

ett maximum vid beräkning av gäldränteavdragen och inte innebär, att

staten i alla förvärvskällor har någon obetingad rätt att beräkna gäldränteavdrag

på en så stor del av tillgångarnas värde. I lagtexten bör därför markeras,

att bestämmelsen om begränsningen av gäldränteavdraget endast

avser att bestämma det högsta gäldränteavdrag, som kan tillåtas för staten.

En bestämmelse på förevarande område bör givetvis varken beröva staten

en självklar rätt att vid taxeringen åtnjuta gäldränteavdrag eller ge staten

en ovillkorlig avdragsrätt för gäldränta, när en sådan rätt inte motiveras

av det upplånade och gäldräntekrävande kapitalets storlek.

Skattelagssakkunnigas förslag rörande den bär behandlade frågan har

inte föranlett lagstiftningsåtgärder.

I prop. nr 84 till 1963 års riksdag med förslag till ändringar i reglerna för

fördelning mellan kommuner av det skatteunderlag som härrör från kraftverksrörelse

framhöll chefen för finansdepartementet beträffande frågan

om begränsning av vattenfallsverkets avdrag för skuldränta att den av

skattelagssakkunniga åsyftade ändringen av praxis på området kunde uppnås

utan lagstiftning genom en ändring av styrelsens redovisningsprinciper.

Härigenom fick frågan en principiell karaktär, som berörde även andra grenar

av den statliga affärsverksamheten. Eftersom den allmänna ekonomiska

målsättningen för statens affärsverksamhet utreddes av den hösten 1961 tillkallade

affärsverksutredningen, var det enligt departementschefens mening

naturligt att ett i ställningstagande till förslaget om nya principer för vatten
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969

fallsverkets redovisning av ränta på det i rörelsen investerade kapitalet fick

anstå i avvaktan på resultatet av affärsverksutredningens arbete.

Frågan om vad som kan anses vara en rimlig fördelning mellan eget kapital

och lånekapital i affärsverk har tagits upp till diskussion också i andra

sammanhang. 1953 års trafikutredning föreslog sålunda för statens järnvägars

del att 75 % av det disponerade statskapitalet skulle motsvara lånat

kapital i den bemärkelsen att ränta enligt normalräntefoten skulle inlevereras

till statsverket före avskrivningar. I statens vattenfallsverks år 1967

framlagda förslag till ändrad företagsform för statens vattenfall sverk rekommenderades

— med hänsyn tagen till verkets förräntningsmöjligheter

— att andelen eget kapital vid övergång till aktiebolag sattes till 25 %.

Affärsverksutredningen har numera i ett i november 1968 avgivet betänkande

(SOU 1968: 45) framlagt förslag i fråga om riktlinjerna för affärsverkens

ekonomiska målsättning och handlande. Avsikten med förslaget har bl. a.

varit att likställa de ekonomiska utgångspunkterna i affärsverken med dem

som gäller för enskilda företag. Detta har man sökt förverkliga så att en del

av den med det disponerade statskapitalet förknippade förräntningsplikten

skall utgå som ovillkorlig kostnadsränta på ett lån från statsverket. Det av

affärsverken disponerade statskapitalet skall uppdelas i eu del eget kapital

och en lånedel. Vid framtida tillskott av statskapital till bl. a. vattenfallsverket

skall en tredjedel anses utgöra eget kapital (s. k. verkskapital) och

två tredjedelar lån (s. k. statsverkslån). Ränta på statsverkslånet bestäms

med utgångspunkt från gällande ränteläge på statsobligationer. Upptagna

statsverkslån konverteras efter 15 år till då gällande ränteläge. I fråga om

statsverkslånet vid övergångstidpunkten — initiallånet — knyts räntan till

den vid denna tidpunkt gällande statliga normalräntan.

Vattenfallsverkets avskrivningar skall baseras på historiska anskaffningsvärden

i stället för —■ som nu — på återanskaffningsvärden, och verket skall

ha samma möjligheter som enskilda företag att variera sina avskrivningstider

inom den ram som föreskrivs i aktiebolagslagen och kommunalskattelagen.

Vidare skall vattenfallsverket till statsverket inleverera en motsvarighet

till aktiebolagens statliga inkomstskatt. Denna skall beräknas till 40 %

av redovisat överskott.

Norm för utdelningen på verkskapitalet bör enligt utredningens förslag

vara — under de fem första åren 5 — och därefter 6 %.

Om ett affärsverk kommer i den situationen att investeringsbehovet under

budgetåret är mindre än summan av avskrivning och fondering, skall överskottet

användas till en faktisk återbetalning av statsverkslån.

Affärsverksutredningens förslag är f. n. föremål för Kungl. Maj :ts provning
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969

Frågan om en begränsning av statens gäldränteavdrag har prövats av

riksdagen åren 1963 och 1967. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr

38 framhöll 1963 års bevillningsutskott att man vid bedömning av skäligheten

i statens gäldränteavdrag borde beakta, att staten vid beräkning av

inkomst av kraftverksrörelse beräknade ränta visserligen på huvuddelen av

det i rörelsen investerade kapitalet men efter en förhållandevis låg räntefot

(under taxeringsåren 1953—1961 varierande mellan 3,10 och 3,96 procent).

Räntan på de lån med vilka den icke statliga kraftverksindustrin finansierat

de senare årens investeringar torde i regel ha beräknats efter väsentligt

högre räntefot. I den mån de statliga ränteavdragen framstod som stora

i förhållande till rörelsens omfattning finge detta ses i samband med den

omfattande och långsiktiga investeringsverksamheten på kraftområdet. Allt

efter det att investeringarna slutförts, skulle proportionen mellan intäkter

och ränteavdrag komma att bli gynnsammare. Frågan om statens rätt till

avdrag för skuldränta och om beräkningen av sådant avdrag torde enligt

utskottets mening inte kunna lösas enbart med utgångspunkt från vattenfallsstyrelsens

förhållanden.

1967 års bevillningsutskott uttalade som sin mening (bet. nr 56) att staten

som kraftverksföretagare hade ett försteg framför privata kraftverksföretagare

på grund av sina bättre upplåningsmöjligheter. En undersökning av

kapitalsammansättningen i vattenfallsverkets kraftverksrörelse gav vid handen

att det gäldräntekrävande kapitalet under senare år kraftigt ökat, medan

de medel som kunde jämställas med eget kapital hos privata kraftverksföretag

varit i stort sett oförändrade. Finansieringen av statens kraftverksrörelse

torde i vart fall numera ske praktiskt taget helt med räntekrävande

kapital. Att detta inneburit och innebar vissa problem för de kommuner,

inom vilka staten hade mera betydande kraftverks- och kraftregleringsanläggningar,

torde inte kunna bestridas. Även om de bidrag i skatteutjämnande

syfte, som sådana kommuner numera kunde erhålla enligt bestämmelserna

i förordningen om skatteutjämning, var ägnade att åstadkomma

en utjämning av de ekonomiska olikheterna och därigenom indirekt av skillnaderna

i skattetryck mellan dessa och andra kommuner, var det -— menade

utskottet — inte uteslutet att skatteutjämningsbidragen stundom kunde

vara otillräckliga för att i skälig mån kompensera kraftverkslcommunerna

för det skattebortfall som kunde bli följden av statens gäldränteberäkning.

Utskottet kunde således i princip ansluta sig till syftet med motionerna. En

omprövning av statens gäldränteavdrag var enligt utskottets mening önskvärd

också med hänsyn till det berättigade kravet på att ekonomisk jämställdhet

så långt möjligt borde råda mellan konkurrerande statliga och

privata kraftverk sföretag. Utskottet erinrade om att 1953 års utredning

rörande de statliga företagsformerna i ett år 1957 framlagt betänkande

»Statens vattenfallsverk» (SOU 1957:26) uttalat, att kraftbolag med stigande

kapitalbehov, vilka ville utnyttja lånemarknaden, om möjligt borde

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969

ha 1/3 av sitt kapitalbehov täckt med eget kapital. Uttalandet, som gjorts i

samband med utredningens överväganden av frågan, hur finansieringen av

vattenfallsverkets verksamhet borde ordnas för det fall verket ombildades

till aktiebolag, låg till grund för skattelagssakkunnigas förslag om en begränsning

av vattenfallsverkets avdragsrätt till att avse 2/3 av det bokförda

värdet av de i kraftverksrörelsen nedlagda tillgångarnas värde.

Motionerna

Norrlands inland har under en lång följd av år varit råvaruområde för

träråvaror till industrier vid kusten, för malm och trävaror för export, för

bränsle under avspärrningstider och det har haft stora älvar för utbyggnad

av vattenkraft. Endast en obetydlig del av berörda företags vinstmedel har

emellertid återkommit till området. Följden har blivit en besvärande kapitalavtappning.

Härtill kommer att strukturrationaliseringen inom skogs- och

jordbruk förorsakat stora problem genom sysselsättningssvårigheter för

den enskilde och vikande skatteunderlag för kommunerna. Inom området

är förekomsten av industri och annan företagsamhet ringa. Det statliga

lokaliseringsstödet har inte gett inlandet vad som förespeglades när stödformen

infördes. Huvudparten av stödåtgärderna inom norra stödområdet

har gått till kustområdena. I ett flertal inlandskommuner finns dock en sektor

av företagsamhet med stora investeringar i anläggningar men med mycket

liten sysselsättningsgrad för arbetskraft och därmed liten skatteinkomst

för kommunerna när det gäller beskattning av arbetsinkomster. Anläggningarna

i fråga är kraftverk och kraftregleringsanläggningar.

Vid 1966 års inkomsttaxering fanns i Jokkmokks kommun fem kraftverk

med sammanlagda taxeringsvärden av 813 414 900 kr. och en regleringsdamm

med ett taxeringsvärde av 12 432 000 kr. eller tillsammans taxeringsvärden

om 825 846 900 kr. Dessutom fanns kraftverk under byggnad för

taxeringsvärden på över 200 milj kr. Inom Stuguns kommun fanns tre kraftverk

med taxeringsvärden på tillhopa 165 592 000 kr. Såväl kraftverks- som

regleringsanläggningar finns i stort antal inom Norrlands inland med varierande

taxeringsvärden. De flesta av dessa anläggningar ägs av statens vattenfallsverk.

Detta medför att kommunernas inkomster skattevägen från

dessa statliga »industrier» blir mycket mindre än om de ägs av enskilda

kraftföretag. En förbättring inträdde vid 1966 års inkomsttaxering då statens

vattenfallsverk för första gången på 15 år redovisade överskott. Vid

1967 och 1968 års inkomsttaxeringar har rörelseöverskottet åter kraftigt

minskat.

Det enskilt ägda Hjälta kraftverk inom Långsele kommun redovisade vid

1966 års inkomsttaxering ett taxeringsvärde av 94 021 000 kr. och en inkomst

av kraftproduktionsrörelse till Långsele kommun på 7 352 680 kr.

eller 73 526: 80 skattekronor samt för fastighetsskatt till Långsele kommun

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969

18 804: 20 skattekronor. Den för Hjälta kraftverk redovisade inkomsten av

rörelse från kraftproduktion gav sålunda Långsele kommun 0: 782 skattekronor

per 1 000 kr. taxeringsvärde. Den av statens vattenfallsverk vid 1966

års inkomsttaxering redovisade inkomsten av kraftproduktionsrörelse till

de kommuner där kraftproduktion förekommer, uppgick till endast 0: 173

skattekronor per 1 000 kr. taxeringsvärde.

En tillämpning av den av Hjälta kraftverk redovisade inkomsten 0: 782

kr. per 1 000 kr. taxeringsvärde på statens i drift varande kraftverk i Jokkmokks,

Stuguns och Stensele kommuner skulle ge dessa kommuner ytterligare

skatteintäkter om 6 311 674 kr., 1 261 100 kr. resp. 4 047 137 kr. Beräkningen,

som gjorts per den 31 december 1965, utvisar klart att dessa

kommuner årligen har gått miste om stora kommunalskatteintäkter även

med hänsyn tagen till utgående skatteutjämningsbidrag. Följande uppställning

visar resultatet för de här åberopade tre kommunerna enligt 1966 års

taxering.

Kommun

Jokkmokk

Stugun

Stensele

Skattebortfall

6 311 674

1 261 100

4 047 137

Erhållen skatteutjämning

348 510

522 936

2 553 173

Slutligt bortfall

5 963 164

738 164

1 493 964

Den stora skillnaden i kommunal beskattning per 1 000 kr. taxeringsvärde

mellan enskilt kraftverk och statliga kraftverk visar att produktionskommuner

med statliga kraftverk starkt missgynnas genom nuvarande

ränteberäkning och vinstredovisning av statens vattenfallsverk.

Förhållandet är detsamma i ett flertal andra inlandskommuner, där statens

vattenfallsverk bedriver verksamhet. Utredning har verkställts enligt

1966 års inkomsttaxering beträffande kommunernas skattebortfall på grund

av de olika redovisningssystemen. Utredningen visar att vattenfallsverket

detta år erlade kommunalskatt med 23,6 miljoner kr. Kommunalskatten

skulle emellertid ha varit 62,3 miljoner kr. om vattenfallsverket erlagt kommunalskatt

enligt samma grunder som t. ex. Hjälta kraftverk.

Affärsverksutredningen har haft i uppdrag att utreda den ekonomiska

målsättningen för de statliga affärsverkens pris- och taxesättningar. I direktiven

för utredningen uttalades bl. a. att förräntningskravet för affärsverken

borde anpassas till de normer som gällde för motsvarande verksamhetsgrenar

inom den enskilda sektorn. Utredningen som tagit upp dessa frågor

har däremot inte tagit ställning till frågan om de norrländska kraftproducerande

kommunerna även i framtiden genom förlorade kommunalskatteintäkter

skall bekosta såväl atomkraftverksexperiment som andra statens

vattenfallsverks investeringar, vilka inte har något som helst samband med

produktion av vattenkraft. Dessa investeringar kommer också vid eu omläggning

av gäldränte- och avskrivningssystem för statens vattenfallsverk

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969

att nedbringa rörelseöverskotten vid vattenkraftanläggningarna i Norrlands

inlands glesbygdskommuner.

Det kan betecknas som en rättvisesak att efter ungefär 40 års utredningar

och förslag denna för Norrlands inlandskommuner så viktiga fråga kan

lösas på ett sådant sätt att dessa kommuner kan få en skälig kommunalskatteinkomst

av dessa »industrier».

Statens vattenfallsverk bedriver omfattande annan verksamhet än kraftproduktion

vid vattenkraftverk. I denna övriga verksamhet erfordras stora

investeringar. Driftkostnader och i dem ingående ränte- och avskrivningsbelopp

blir därför i nuvarande läge betydligt högre än för anläggningar av

mera konventionell typ. Detta gäller i främsta hand atomkraftverken, som

drivs från experimentell synpunkt.

Denna för hela vårt land viktiga experimenlverksamhet får inte medföra

att de vattenkraftproducerande kommunerna genom stora avskrivningar

och höga räntekostnader berövas rättmätiga kommunalskatteintäkter från

vattenfallsverkets vattenkraftverk.

Kan inte andra vägar nås för en rättvis kommunal beskattning av vattenfallsverkets

vattenkraftanläggningar, måste en schablonmässig beräkning

av inkomst av rörelse vid dessa anläggningar ske, så att beskattningen överensstämmer

med det utfall i kommunalskatt som enskilt ägda vattenkraftproducerande

kraftverk ger berörda kommuner.

Utskottet

Vid beräkning av skattskyldigs inkomst från särskild förvärvskälla får

från bruttointäkten avräknas ränta på skuld, som är hänförlig till förvärvskällan.

I inkomstkällan jordbruksfastighet får sålunda avdras ränta på

lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift använt kapital, i inkomstkällan

annan fastighet ränta på lånat i fastigheten nedlagt kapital och i inkomstkällan

rörelse ränta på lånat kapital, som nedlagts i rörelse, och på

skuld, som den skattskyldige ådragit sig för sin utbildning för rörelsen.

Avdrag får däremot inte ske för ränta på eget kapital som en skattskyldig

nedlagt i sin förvärvsverksamhet.

Vid bedömning av huruvida visst upplånat kapital hänför sig till den ena

eller den andra inkomstkällan skall det avgörande i första hand vara i vad

mån det upplånade kapitalet kan anses ha använts i eller disponerats för

de olika inkomstkällorna. Om det inte går att utreda hur stor del av kapitalet

som hänför sig till olika inkomstkällor, skall i och för räntans fördelning

kapitalet hänföras till de olika inkomstkällorna i förhållande till värdet

av de i varje inkomstkälla nedlagda tillgångarna.

Staten är liksom andra skattskyldiga berättigad till avdrag för skuldränta

i de fall staten är skyldig erlägga kommunal inkomstskatt. Denna rätt torde

i mera allmän omfattning begagnas endast av statens vattenfallsverk. I ver
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969

kets balansräkning upptas som skuld de medel, vilka genom verkets försorg

investerats i dess kraftverksrörelse. Enligt 1968 års deklaration upppgick

skulden till drygt 4,7 miljarder kr. Avdraget för skuldränta, som beräknas

efter den för beskattningsåret gällande medelräntefoten för den fonderade

statsskulden, utgjorde enligt samma års deklaration ca 213 miljoner kr. I

de fall överskottet för ett år i vattenfallsverkets rörelse överstiger den för

året beräknade räntan, nedskrivs inte skulden med skillnaden. Någon amortering

förekommer således inte i räkenskaperna.

Motionärerna framhåller att åtskilliga kommuner i Norrland, däribland

Jokkmokk, Stugun och Stensele, med omfattande investeringar i kraftverk

och kraftregleringsanläggningar, tillhöriga statens vattenfallsverk, årligen

går miste om stora kommunalskatteintäkter. Anledningen härtill är enligt

motionärernas mening de stora avdrag för värdeminskning och för skuldränta

som statens vattenfallsverk f. n. har möjlighet att tillgodoföra sig.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har frågan om

vattenfallsverkets skuldränteavdrag varit föremål för diskussion vid skilda

tillfällen, och konkreta förslag till begränsning av nämnda avdrag har framlagts

av ett flertal utredningar. Numera har affärsverksutredningen i ett i

november 1968 avgivet betänkande (SOU 1968: 45) framlagt förslag i fråga

om riktlinjerna för affärsverkens ekonomiska målsättning och handlande.

Avsikten med förslaget har bl. a. varit att likställa de ekonomiska utgångspunkterna

i affärsverken med dem som gäller för enskilda företag. En detalj

i utredningens förslag som mer direkt berör de i motionerna aktualiserade

problemen gäller vattenfallsverkets rätt till ränteavdrag vid beräkning av

inkomst av kraftverksrörelse. Utredningen har haft att överväga det förslag

i frågan som år 1961 framlades av en särskild sektion inom 1950 års skattelagssakkunniga.

Affärsverksutredningens förslag innebär att vid framtida

tillskott av statskapital en tredjedel skall anses vara »verkskapital» (eget

kapital) och två tredjedelar »statsverkslån». För redan investerat kapital

skall en fördelning mellan de båda ske så, att en sjättedel av anläggningstillgångarnas

anskaffningsvärde räknas som verkskapital och fem sjättedelar

som statsverkslån. Från dessa förutsättningar föreslår utredningen

att vattenfallsverket vid övergången till det nya redovisningssystemet får

ett verkskapital om 1 miljard kr. Utredningen föreslår vidare att räntan på

statsverkslånet anpassas till gällande statlig normalränta, f. n. 6 %, att

vattenfallsverkets avskrivningar baseras på historiska anskaffningsvärden

och inte som nu på återanskaffningsvärden samt att vattenfallsverket till

staten skall inleverera ett belopp om 40 % av redovisat överskott, vilket skall

motsvara aktiebolagens statliga inkomstskatt.

Enligt gällande bestämmelser har statens vattenfallsverk rätt att vid sin

inkomsttaxering göra fullt avdrag såsom för ränta på skuld för beräknad

ränta på de statsmedel som investerats i dess kraftverksrörelse. Detta har

medfört att finansieringen av statens kraftverksrörelse praktiskt taget helt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969 13

skett med gäldräntekrävande kapital. Affärsverksutredningens förslag innebär

att vattenfallsverket redan i ett inledningsskede går förlustigt ett

ränteavdrag om 60 miljoner kr. (6 % X 1 miljard). Såvitt utskottet kan bedöma

är de förslag, som framlagts i affärsverksutredningens betänkande

och som f. n. är föremål för remissbehandling, ägnade att i viss mån bidra

till den konkurrensneutralitet som varit ett av syftena med utredningen.

Enligt vad utskottet inhämtat har under remissbehandlingen från vissa håll

riktats kritik bl. a. mot att uppdelningen i verkskapital och statsverkslån

skall vara en annan i fråga om redan gjorda investeringar än när det gäller

framtida tillskott av statskapital. Man har därvid pekat på att andelen eget

kapital inom den enskilda kraftindustrin ligger icke obetydligt över vad

affärsverksutredningen föreslagit för vattenfallsverkets del.

Enligt utskottets mening är det — inte minst med hänsyn till att vattenfallsverket

är landets största kraftleverantör — från konkurrenssynpunkt

angeläget att vattenfallsverket och de enskilda kraftproducenterna så långt

det är möjligt blir ekonomiskt jämställda. Med hänsyn till att ett förslag,

som är ägnat att i icke oväsentlig mån tillgodose motionärernas önskemål,

f. n. är föremål för Kungl. Maj :ts prövning anser utskottet sig böra avstyrka

bifall till skrivelseyrkandet i motionerna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår motionerna I: 698 och II: 817.

Stockholm den 20 mars 1969

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande

från första kammaren: herr John Ericsson (s), fröken Ranmark (s),

herrar Sundin (ep), Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp),

Wirmark (s), Paul Jansson (s), Annerås (fp), och Karl Pettersson (m);

samt

från andra kammaren: herrar Brandt (s), Kristenson (s), Carlstein

(s), Eriksson i Bäckmora (ep), Hammarsten (s), Larsson i Umeå (fp),

Enarsson (m), Börjesson i Falköping (ep), Leander (s) och Marcusson (s).

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969

Reservation

av herrar Sundin (ep), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Annerås (fp),

Karl Pettersson (m), Eriksson i Bäckmora (ep), Larsson i Umeå (fp),

Enarsson (m) och Börjesson i Falköping (ep), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med »Enligt

gällande» och slutar på s. 13 med »i motionerna.» bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i likhet med vad utskottet framhöll i sitt betänkande 1967: 56

understryka att staten såsom kraftverksföretagare har ett försteg framför

privata kraftverksföretagare på grund av sina bättre upplåningsmöjliglieter.

En undersökning av kapitalsammansättningen i vattenfallsverkets

kraftverksrörelse ger vid handen att det gäldräntekrävande kapitalet under

senare år kraftigt ökat, medan de medel som kan jämställas med eget kapital

hos privata kraftverksföretag varit i stort sett oförändrade. Finansieringen

av statens kraftverksrörelse torde i vart fall numera ske praktiskt

taget helt med gäldräntekrävande kapital. Att detta inneburit och innebär

vissa problem för de kommuner, inom vilka staten har mera betydande

kraftverks- och kraftregleringsanläggningar, torde inte kunna bestridas.

Även om de bidrag i skatteutjämnande syfte, som sådana kommuner numera

kan erhålla enligt bestämmelserna i förordningen om skatteutjämningsbidrag,

är ägnade att åstadkomma en utjämning av de ekonomiska olikheterna

och därigenom indirekt av skillnaderna i skattetryck mellan dessa och andra

kommuner, är det inte uteslutet att skatteutjämningsbidragen stundom kan

vara otillräckliga för att i skälig mån kompensera kraftverkskommunerna

för det skattebortfall som kan bli följden av statens gäldränteberäkning.

Skattelagssakkunniga föreslog en begränsning av vattenfallsverkets avdragsrätt

till att avse 2/s av det bokförda värdet av de i kraftverksrörelsen

nedlagda tillgångarnas värde.

Affärsverksutredningen har icke följt detta förslag utan föreslagit ett

avsevärt lägre eget kapital för vattenfallsverket. För den svenska kraftförsörjningen

svarar vattenfallsverket samt ett antal kommunala och enskilda

kraftföretag. Vattenfallsverket är landets största kraftleverantör. Från denna

synpunkt är det av stor vikt att de ekonomiska villkoren för det statliga

kraftföretaget och för de enskilda kraftproducenterna blir likställda så

långt det är möjligt. En förutsättning härför är att de ekonomiska utgångsvärdena

blir rätt avvägda. Om utgångsvärdena inte blir de rätta kan det

komma att ta lång tid innan likställdheten med enskilda företag uppnås.

Vattenfallsverket, som började sin verksamhet vid ungefär samma tid som

de flesta större enskilda kraftföretagen, kan inte anses ha något behov av en

övergångsperiod sådan som affärsverksutredningen föreslagit. Enskilda

kraftföretag redovisar i allmänhet ett eget kapital, som uppgår till ungefär

45 % av balansomslutningen. Om vattenfallsverket vid övergången ges ett

lägre verkskapital än som skall gälla för framtida tillskott av kapital, inne
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969 15

bär detta att vattenfallsverket får möjlighet till mycket stora avskrivningar

samtidigt som andelen verkskapital endast långsamt ökas genom tillskotten

av nytt kapital.

Enligt utredningens uppfattning skall räntan på statsverkslånet vid övergångstidpunkten

—- initiallånet — knytas till den vid samma tidpunkt gällande

statliga normalräntan, f. n. inklusive låneomkostnader 6%. Enligt

utskottets mening bör räntan på statsverkslånet överensstämma med den

ränta som enskilda företag bär att erlägga för motsvarande lån. Dessas

genomsnittsränta för nu löpande långa och korta lån är f. n. inklusive låneomkostnader

ca 6,2 %, d. v. s. ca 0,2 % högre än gällande normalränta. Den

genomsnittliga räntan för nya obligationslån och andra tillfälliga lån, som

den enskilda kraftindustrin till skillnad från vattenfallsverket måste uppta,

utgör f. n. inklusive låneomkostnader ca 6,75 % och är sålunda 0,75 % högre

än statsobligationsräntan. I enskilda företags låneomkostnader ingår också

betydande stämpelkostnader för inteckningssäkerhet.

Normalräntan respektive obligationsräntan har valts av praktiska skäl.

Enligt utskottets mening kan det emellertid ifrågasättas om dessa är så

vägande att kravet på likställdhet med enskilda företag på grund härav bör

eftersättas. Om likställdhet mellan vattenfallsverket och den enskilda kraftindustrin

skall uppnås nu och framdeles bör frågan om räntebestämmelsernas

utformning bli föremål för ytterligare överväganden.

Av det anförda torde framgå att det enligt utskottets mening kan ifrågasättas

om affärsverksutredningens förslag är ägnat att — i den utsträckning

som måste anses önskvärd — tillgodose den konkurrensneutralitet som

varit ett av syftena med utredningen. Utskottet anser sig därför böra biträda

skrivelseyrkandet i motionerna.

dels att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med anledning av motionerna 1: 698 och

II: 817 i skrivelse till Ivungl. Maj:t begär att statens vattenfallsverks

nuvarande redovisningsprinciper ändras så att de

inom varje kommun belägna kraftverksanläggningarna separatredovisas

och att rätten till avdrag för avskrivning och

ränta skall följa för enskilda vattenkraftproducerande företag

gällande principer vid den kommunala beskattningen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.