Sök i Ratio Lex

Betänkande med anledning av motioner om begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m.

1969-03-25 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1969:23, Betänkande med anledning av motioner om begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1969

1

Nr 23

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner om

begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta

vid inkomsttaxeringen m. m.

(2:a avd.)

Bevillningsutskottet upptar till behandling i ett sammanhang följande

motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 128 av herrar Yngve Persson och Tage

Johansson samt II: 152 av herr Lindkvist m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning och förslag som syftar

till att begränsa de möjligheter som skattelagstiftningen nu medger till avdrag

för gäldränta vid taxering;

2) de likalydande motionerna I: 327 av herr Herbert Larsson m. fl. och

11: 373 av herr Lindkvist m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen hos Kungl.

Maj :t begär förslag till sådan ändring av beskattningsreglerna att innehav

av bostadsrätt jämställs med innehav av småhus.

Skuldränta är en avdragsgill kostnad vid inkomstbeskattningen, oberoende

av om det lånade kapitalet är nedlagt i viss förvärvskälla eller inte. I den

mån fråga är om ränta på lånat kapital, som investerats i viss förvärvskälla,

är räntan avdragsgill i denna förvärvskälla enligt 22, 25, 29, 33 och 36 §§

kommunalskattelagen. Beträffande inkomst av kapital avser avdragsrätten

enligt 39 § samma lag sådan ränta som inte skall dras av i annan förvärvskälla.

För fastighet som är inrättad till bostad åt högst två familjer skall enligt

24 § 2 mom. kommunalskattelagen inkomstberäkningen ske enligt schablon.

För sådan fastighet med taxeringsvärde icke överstigande 100 000 kr. upptas

bruttointäkten till 2 % av taxeringsvärdet. Är taxeringsvärdet högre

tillämpas 2 % i botten och 4 % för den del av taxeringsvärdet som ligger

mellan 100 000 och 200 000 kr. samt 8 % för den del av taxeringsvärdet

som ligger däröver. Från bruttointäkten får jämlikt 25 § 3 mom. avdrag

göras för ränta på lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt, i förekommande

fall, för tomträttsavgäld eller liknande avgäld. Avdrag för övriga fastighetsomkostnader

får däremot inte ske. Är ägaren fysisk person, som är mantalsskriven

på fastigheten, medges därjämte ett extra avdrag med 200 kr., dock

att detta avdrag inte får överstiga bruttointäktens belopp. Angivna regler

för förenklad inkomstberäkning (schablonbeskattning) gäller även om fas
1

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 23

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1969

tigheten utöver bostad åt en eller två familjer innehåller något enstaka rum

för uthyrning eller i ringa omfattning kan användas för annat ändamål än

som bostad. Schablonen tillämpas däremot ej om fastigheten regelbundet

och i icke blott ringa omfattning i förvärvssyfte utnyttjas på annat sätt än

för uthyrning till stadigvarande bostad eller som bostad åt ägaren.

Är förutsättningarna för tillämpning av reglerna för schablonbeskattning

inte uppfyllda, skall inkomstberäkningen ske enligt vanliga grunder. Detta

innebär att som inkomst skall upptas hyresvärdet av egen bostad i fastigheten

samt influtna hyror, varifrån avdrag får göras för omkostnader såsom

ränteutgifter, reparationer, beräknad värdeminskning osv.

För fastigheter tillhöriga bostadsföreningar och bostadsaktiebolag samt

deras medlemmar gäller att hela beskattningen ligger på föreningen eller

bolaget. De enskilda medlemmarna skall, i den mån de själva bebor sina

lägenheter, inte uppge någon inkomst av dessa. Om de däremot hyr ut lägenheterna,

kan skattepliktig inkomst uppkomma. Denna inkomst skall då

upptas som intäkt av kapital. Procenttalet för inkomstberäkningen utgör

i fråga om bostadsföreningarnas och bostadsaktiebolagens fastigheter 3. Avdrag

får — liksom i fråga om egnahemsvillorna — göras för ränta på lånat,

i fastigheten nedlagt kapital samt för tomträttsavgäld eller liknande avgäld.

Villabeskattningsutredningen diskuterade (Stencil Fi 1966: 4) ingående

möjligheterna till en begränsning av rätten till skuldränteavdrag vid schablontaxeringen

av en- och tvåfamilj sfastigheter. Utredningen ansåg praktiska

svårigheter utgöra det främsta skälet mot att omkonstruera schablonmetoden

för villabeskattningen genom att angripa ränteavdraget. Om man

skulle förbjuda avdrag för gäldränta eller införa en spärregel för ränteavdraget,

måste man ofta bestämma till vilken förvärvskälla det lånade kapitalet

och den därmed sammanhängande skuldräntan hörde. Skulle avdragsrätten

för ränta upphävas helt eller delvis just för denna speciella förvärvskälla

men i övrigt bibehållas torde den praktiska konsekvensen bli att många

skattskyldiga sökte att i annan förvärvskälla tillgodogöra sig avdrag för

inteckningsränta som egentligen avsåg villafastighet. Det torde vara uppenbart

att taxeringsmyndigheterna ofta skulle sakna möjlighet att motbevisa

den skattskyldiges påståenden om till vilken förvärvskälla räntan

hörde. Så skulle särskilt vara fallet när villaägaren även redovisade inkomst

från förvärvskällorna rörelse eller jordbruksfastighet. Skattskyldiga med

möjlighet att ta upp borgenslån i stället för inteckningslån skulle säkerligen

också bli svåra att kontrollera. En omkonstruktion av villaschablonen

så att ränteavdragen helt utgick eller reducerades skulle därför enligt utredningens

mening behöva kompletteras med regler i syfte att eliminera möjligheten

att kunna överföra ränteavdraget till annan förvärvskälla. Utredningen

diskuterade olika kompletteringsalternativ för sådant ändamål men

fann dessa ytterst komplicerade och trots detta föga tillförlitliga från kon
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1969

Irollsynpunkt. Utredningen ansåg sig därför inte kunna förorda en omkonstruktion

av villabeskattningen med utgångspunkt från ränteavdraget. Utredningen

ansåg dock att frågan om en begränsning av rätten till avdrag för

gäldränta med hänsyn till att räntan kunde anses utgöra levnadskostnad

borde prövas i ett vidare sammanhang.

I prop. 1966: 151, som grundades på villabeskattningsutredningens förslag,

uttalade departementschefen, att ingen remissinstans velat anvisa någon

annan väg att angripa problemet än via schablonens intäktssida, varför

allmän enighet rådde om att lösningen inte borde sökas i en begränsning av

avdragsrätten för gäldränta.

Frågornas tidigare behandling

Utskottet hade år 1966 att ta ställning till motioner i vilka framhölls att

beskattningsreglerna medförde högre boendekostnader för innehavare av

bostadsrättslägenhet än för villaägare. I sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 15 erinrade utskottet därvid om att de — säkerligen åtskilliga —

bostadsrättsinnehavare, som finansierat sin bostadsrättslägenhet med lånade

medel, fick dra av räntan på dessa i inkomstkällan kapital.

Motionerna

1:128 och 11: 152

Gäldränteavdrag får göras alldeles oavsett hur skulden uppstått, således

även för ren lyxkonsumtion. Den som har råd att låna pengar till en lyxvilla

eller en lyxkryssare åtnjuter därvid förmåner som aldrig kan komma

i fråga för andra medborgare. Konsekvensen av denna generösa avdragsrätt

är i åtskilliga fall att skatter övervältras från dem som har ekonomiska förutsättningar

till lyxkonsumtion till dem som över huvud taget inte har råd

att låna pengar. Detta strider mot det svenska samhällets strävan i övrigt

till en rättvis beskattning.

Man kan tänka sig skilda lösningar på detta problem. En utväg vore att

begränsa vissa gäldränteavdrag upp till ett visst maximibelopp. En annan

möjlighet vore att enbart slopa den förmån som anges i 39 § kommunalskattelagen,

nämligen rätten till avdrag för sådan ränta som inte skall dras

av i annan förvärvskälla. Förslagen skulle dock medföra konsekvenser som

för dagen inte kan överblickas. Innan definitiv ställning tas till de skilda

alternativ som kan komma i fråga måste en grundlig undersökning göras av

de konsekvenser som ändringar i skattelagstiftningen i motionernas syfte

kan komma att leda till.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1969

I: 327 och II: 373

Utvecklingen i fråga om finansiering av kostnad för boendet i olika förvaltningsformer

har medfört att vissa skattemässiga konsekvenser inträtt,

som påverkar kostnaderna för boendet. Den avdragsrätt för gäldränta, som

ägare av småhus kan tillgodoräkna sig vid beskattning, ger en vid lika

bostadsförhållanden lägre faktisk kostnad än t. ex. innehav av bostadsrätt.

Enligt vår mening bör skattelagstiftningens utformning inte vara ägnad att

påverka valet av förvaltningsform i bostaden. Produktionen av och förvaltningsformen

för bostaden bör bestämmas enbart med hänsyn till rationaliseringar

och kostnadspressande produktionsmetoder samt konsumentens

krav på service och god bostadsmiljö.

Utskottet

Skuldränta är enligt svensk beskattningsrätt att anse som en vid inkomsttaxeringen

avdragsgill kostnad. I den mån fråga är om ränta på lånat kapital,

som investerats i förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan fastighet,

rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet är räntan avdragsgill enligt

22, 25, 29, 33 resp. 36 §§ kommunalskattelagen. Som avdragsgill utgift

i förvärvskällan kapital behandlas enligt 39 § samma lag sådan räntekostnad

som inte är att hänföra till annan förvärvskälla.

Motionerna I: 128 och II: 152 syftar till en begränsning av nu gällande

rätt till skuldränteavdrag, medan motionerna 1:327 och 11:373 innehåller

yrkande om att innehavare av bostadsrätt i beskattningshänseende skall

jämställas med ägare av småhus. Motionärerna i sistnämnda motioner pekar

på att den rätt till avdrag för skuldränta som denne kan tillgodoföra sig

ger en vid lika bostadsförhållanden lägre faktisk boendekostnad än innehav

av bostadsrätt.

En grundläggande princip i den svenska beskattningsrätten är att avdrag

medges för samtliga kostnader för förvärvande och bibehållande av intäkter

i förvärvskälla. Avdrag medges däremot inte för levnadskostnader och inte

heller för kapitalavbetalning på skuld. Den som tar ett lån får alltså inte

avdrag för amorteringar av lånet. Däremot är han berättigad till avdrag för

därpå belöpande ränta. All skuldränta som inte kan hänföras till annan

förvärvskälla än kapital är — som framgår av det nyss anförda — avdragsgill

i denna förvärvskälla. Avdragsrätt föreligger oberoende av för vilket

ändamål ett lån är avsett. Även räntor på lån som tagits för bestridande av

rena privatutgifter eller för förvärv av kapitaltillgångar är således avdragsgilla.

Det torde knappast kunna bestridas att ränta på en skuld, som en

skattskyldig ådrar sig för bestridande av utgifter i viss förvärvskälla, i regel

direkt eller indirekt är en kostnad för förvärvande av intäkter i denna förvärvskälla.

Inte heller kan det anses strida mot svenska beskattningsprin
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1969 5

ciper att en skattskyldig i förvärvskällan kapital får dra av de skuldräntor

som inte hänför sig till annan förvärvskälla. Som intäkt av kapital beskattas

nämligen varje ränteintäkt — oberoende av grunden för dess uppkomst

— som inte är hänförlig till någon annan av den skattskyldiges förvärvskällor.

Med den konstruktion intäktsbegreppet har i förvärvskällan kapital

kan det alltså inte undvikas att också räntor som belöper på levnadskostnader

och andra icke avdragsgilla utgifter blir avdragsgilla.

Utskottet kan inte dela den i motionerna I: 128 och II: 152 uttalade uppfattningen

att man bör begränsa möjligheterna till skuldränteavdrag. Skatt

bör — som utskottet i olika sammanhang framhållit — utgå efter förmåga.

Av två skattskyldiga med lika stora inkomster har otvivelaktigt den med

räntekostnader en lägre skattekraft än den utan sådana kostnader. Inte heller

torde det vara möjligt att — som motionärerna antyder — slopa rätten

till ränteavdrag enligt 39 § kommunalskattelagen. Det skulle nämligen innebära

ett gynnande av alla dem som har möjlighet att uppta lån i andra förvärvskällor

än kapital eller att betala sina utgifter kontant. Att angripa räntekostnadsavdraget

i exempelvis förvärvskällorna rörelse eller jordbruksfastighet

torde komma att leda till samma otillfredsställande resultat från

rättvisesynpunkt och därtill vara förenat med närmast oöverstigliga tekniska

och administrativa svårigheter. Härtill kommer att en regel som begränsar

rätten till skuldränteavdrag torde behöva kompletteras med bestämmelser,

som eliminerar eller åtminstone försvårar möjligheterna att överföra

ränteavdraget till annan förvärvskälla. Såvitt utskottet kan bedöma torde

det vara ytterst svårt att konstruera sådana bestämmelser, som är någorlunda

lättillämpade och dessutom tillförlitliga från kontrollsynpunkt.

Vad särskilt angår förvärvskällan annan fastighet vill utskottet erinra

om att den schablon för beräkning av intäkt av en- och tvåfamilj sfastigheter

som tillämpas fr. o. in. 1968 års taxering, i vart fall när det gäller

fastigheter med höga taxeringsvärden, upphäver eller motverkar den skatteeffekt

som ett skuldränteavdrag med hänsyn till skatteprogressionen får i

högre inkomstskikt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1:128 och

11: 152.

Utskottet har slutligen att ta ställning till yrkandet i motionerna 1:327

och 11:373 att innehav av bostadsrätt skall i beskattningshänseende jämställas

med innehav av småhus.

Bostad eller annan förmån av fastighet som tillkommer medlem av bostadsförening

eller delägare i bostadsaktiebolag i denna hans egenskap utgör

inte skattepliktig intäkt för honom. I enlighet härmed får avdrag inte

göras för medlemmens eller delägarens inbetalningar till föreningen eller

bolaget eller för andra omkostnader som är förknippade med innehavet. Om

medlemmen eller delägaren under hela eller större delen av beskattningsåret

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1969

upplåtit sin lägenhet till annan mot vederlag, räknas såväl vederlaget som

värdet av den för egen del nyttjade bostaden som intäkt av kapital för medlemmen

eller delägaren.

Motiven för en övergång från konventionell beräkning av inkomst av bostadsföretagens

fastigheter till schablonmetod var i huvudsak desamma som

åberopades vid införande av schablonmetoden för beräkning av inkomsten

av villor. Övergången betingades således bl. a. av önskemålet att förenkla

det omständliga deklarations- och uppgiftsförfarande som nödvändiggjorts

av den konventionella metoden för intäktsberäkningen. Den enda tänkbara

lösningen för att åstadkomma den önskvärda förenklingen ansågs därvid vara

att tillämpa den schablonmässiga inkomstberäkningen på bostadsföreningen

eller bostadsaktiebolaget i stället för att beskatta medlemmen eller delägaren.

Verkningarna av en sådan schablon ansågs också vara gynnsamma i

jämförelse med residtatet av den konventionella metoden.

Om man — som motionärerna önskar — vill ernå likställighet mellan villaägare

och dem som bebor en fastighet tillhörig ett bostadsföretag, förutsätter

detta en uppdelning av denna fastighets taxeringsvärde på de lägenheter, radhus

eller kedjehus som ingår i fastigheten eller taxeringsenheten. Såvitt utskottet

kan bedöma skulle en sådan uppdelning medföra väsentliga nackdelar

i administrativt hänseende utan att på längre sikt medföra några

nämnvärt lägre boendekostnader för bostadsrättsinnehavaren. På grund av

det anförda och då ränta på lån som tagits för inköp av bostadsrättslägenhet

är avdragsgill i förvärvskällan kapital anser utskottet sig böra avstyrka

bifall till motionerna I: 327 och II: 373.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen avslår

1) motionerna I: 128 och II: 152

2) motionerna I: 327 och II: 373.

Stockholm den 25 mars 1969

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande

från första kammaren: herr John Ericsson (s), fröken Ranmark (s),

herrar Lundström (fp), Yngve Nilsson (m), Sundin (ep), Wärnberg (s),

Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp) och Arne Pettersson

(s); samt

från andra kammaren: herrar Brandt (s), Engkvist (s), Vigelsbo (ep),

fru Nettelbrandt (fp), herrar Kristenson (s), Nyström (s), Josefsson i Halmstad

(s), Enarsson (m), Börjesson i Falköping (ep) och Green (s).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1969

/

Reservation

av herr Tage Johansson (s), som ansett

dels att utskottet bort anföra följande:

Den i motionerna I: 128 och II: 152 väckta frågan om begränsning av möjligheterna

till avdrag för skuldränta vid inkomstbeskattningen är en svårlöst

och komplicerad fråga. De nuvarande bestämmelserna, som ger obegränsad

rätt att göra avdrag för sådan ränta — oberoende av hur skulden

uppkommit och hur stor den är — medför emellertid vissa konsekvenser

som för många måste anses strida mot principerna om en rättvis och rimlig

beskattning.

Den s. k. villabeskattningsutredningen som avlämnade sitt betänkande år

1966 behandlade denna fråga utifrån vissa andra utgångspunkter men ansåg

att problemet om rätten till avdrag för gäldränta — i de fall denna hade

karaktär av levnadskostnad — borde prövas i ett vidare sammanhang. Det

finns enligt utskottets mening anledning alt nu göra en dylik förutsättningslös

utredning.

I motionerna 1:327 och 11:373 föreslås att riksdagen hos Kungl. Maj :t

begär förslag till sådan ändring av beskattningsreglerna att innehav av bostadsrätt

jämställs med innehav av småhus.

Enligt utskottets uppfattning kan det med skäl ifrågasättas om inte en

bostadsrättsfastighet bör beskattas enligt samma regler som en villa (f. n.

2 % av taxeringsvärdet), eftersom innehav av bostadsrätt i vissa andra avseenden

kan jämställas med innehav av villa. För många bostadsföreningar

är situationen den, att man inte kan tillgodogöra sig de möjligheter till avdrag

för räntekostnader som finns eftersom dessa överstiger föreningens

inkomster. Under sådana förhållanden kan varken föreningen som sådan

eller bostadsrättsinnehavarna komma i åtnjutande av denna avdragsrätt.

Eftersom räntekostnaderna under alla förhållanden måste betalas av de

enskilda bostadsrättsinnehavarna bör det vara rimligt att ifrågavarande avdragsrätt

också i sin helhet kommer vederbörande till del. Utskottet är

medvetet om att också denna fråga kan vara svårlöst, men anser att den

bör bli föremål för utredning.

dels att utskottet bort hemställa,

under punkten 1,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 128 och II: 152

i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning av frågan om

en begränsning av de möjligheter till avdrag för skuldränta

som skattelagstiftningen nu erbjuder,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1969

under punkten 2,

att riksdagen med anledning av motionerna 1:327 och

II: 373 i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning i syfte

att åstadkomma sådan ändring av beskattningsreglerna, att

innehav av bostadsrätt jämställs med innehav av småhus.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690028

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.