Betänkande med anledning av motioner beträffande skatt på utlandsresor.
1969-03-20 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1969:28, Betänkande med anledning av motioner beträffande skatt på utlandsresor.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1969
1
Nr 28
Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner beträffande
skatt på utlandsresor.
(1 :a avd.)
Yrkande
I motionerna I: 686 av herrar Nils-Eric Gustafsson och Ernst Olsson samt
11:786 av herrar Elmstedt och Sundkvist hemställs
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om förslag till avgiftsbeläggning,
motsvarande inom landet gällande konsumtionsbeskattning, av
resor (resevaluta och/eller biljettkostnad) som svenska medborgare företar
utanför riket.
Gällande bestämmelser m. m.
Frågans tidigare behandling
I motioner till 1966 års riksdag hemställdes om riksdagsskrivelse beträffande
prövning av förutsättningarna för beskattning av utlandsresor. Bevillningsutskottet
avstyrkte yrkandet, då det enligt utskottets mening saknades
praktiska förutsättningar för en sådan beskattning (BeU 1966: 47)
och riksdagen avslog motionerna.
Frågan om skatt på utlandsresor togs vid samma riksdag också upp i en
interpellation, vilken besvarades av finansministern, som därvid bl. a. anförde
följande (Prot. I: 1966:20).
En särskild punktbeskattning av lyxvaror och lyxtjänster stöter på stora
svårigheter redan när man skall försöka definiera begreppet »lyx». Man
kan naturligtvis inte generellt kalla utlandsresor för lyxresor, och ett påstående
att nöjesresor till utlandet är mera lyxbetonade än nöjesresor inom
landet framstår också som starkt generaliserande.
Därtill kommer att flera av våra internationella åtaganden hindrar en
särskild beskattning av utlandsresor och inte står i överensstämmelse
med de internationella åtaganden vi gjort för att underlätta turisttrafiken
En beskattning av biljetter m. m. för utlandsresor är f. ö. föga effekth
Allmänheten skulle snabbt lära sig att i stället köpa biljetterna i utlandet.
En effektivare beskattning kan teoretiskt tänkas genom skatt på resevaluta.
Detta torde emellertid inte kunna ske på grund av våra åtaganden gentBihang
till riksdagens protokoll 1969. 7 sand. Nr 28
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1969
emot internationella valutafonden. Även OECD:s s. k. liberaliseringskod,
som vi biträtt, lägger hinder i vägen.
Sammanfattningsvis kan jag alltså svara att en beskattning av resor till
utlandet av flera skäl inte är aktuell f. n. Ej heller övervägs f. n. någon
punktskatt på s. k. lyxvaror.
Med anledning av motioner till 1968 års riksdag om införande av reseskatt
framhöll bevillningsutskottet (BeU 1968: 13) bl. a. följande.
Utskottet vill inte bestrida att framför allt den snabba utvecklingen av
charterflyget till utlandet bidragit till att försämra betalningsbalansen. Läget
har dock hittills inte bedömts vara så allvarligt att någon form av
restriktioner ansetts påkallade. Vid en ändrad inställning i detta hänseende
torde en skärpt ransonering av tilldelningen av valuta för turistresor
vara den åtgärd som ligger närmast till hands. Däremot torde våra åtaganden
gentemot Internationella valutafonden lägga hinder i vägen för att
utforma en beskattning så att turistvaluta beskattas genom att den säljs
till en högre kurs än samma handelsvaluta.
Den enda tekniska lösningen på en resebeskattning som formellt inte
strider mot våra internationella åtaganden skulle vara en beskattning av
den typ som nyligen föreslagits i USA. Det amerikanska förslaget, som mött
kraftig kritik, går ut på att resekostnaderna deklareras och skatt betalas
efter resans avslutande. Detta förslag torde dock i praktiken vara synnerligen
svårt att tillämpa på svenska förhållanden på grund av bl. a. den rådande
passfriheten mellan de nordiska länderna som omöjliggör varje kontroll
över resandeströmmen. Den amerikanska skatten avses gälla endast
resor utanför den s. k. västra hemisfären, alltså i huvudsak resor till andra
världsdelar. Om man i motsvarande mån endast skulle beskatta utomeuropeiska
resor skulle vinsten av beskattningsåtgärderna bli obetydlig.
Det bör även observeras att den alltmer ökande bilturismen är ett problem
som inte lägger hinder i vägen för det amerikanska skatteförslaget
men som självfallet skulle utgöra en betydande svårighet vid en svensk
resebeskattning. Enligt utskottets mening saknas f. n. praktiska förutsättningar
för att med rimliga krav på rättvisa och kontroll införa en generell
resebeskattning. Med hänsyn härtill finner utskottet inte skäl att närmare
granska de argument motionärerna i övrigt anför till stöd för en sådan åtgärd.
Riksdagen beslöt enligt utskottets hemställan att avslå motionerna.
Internationella åtaganden
De ovan angivna åtagandena gentemot internationella valutafonden torde
rent formellt inte utgöra något hinder mot skatt på resor men väl mot skatt
på resevaluta. En skatt på resevaluta skulle få samma innebörd som att man
tillämpar olika växlingskurser på alla valutor som drabbas av skatten, och
en sådan tillämpning är oförenlig med nyssnämnda åtaganden.
Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1969 3
Enligt OECD:s liberaliseringskod skall för turistresor garanteras en viss
årlig minimitilldelning av valuta — 700 dollar. Sverige liksom ett flertal
andra medlemmar i OECD tillämpar dock väsentligt högre tilldelning av
resevaluta.
Bland länder som på grund av svårigheter med betalningsbalansen f. n.
tillämpar lägre valutatilldelning än liberaliseringskoden rekommenderar
kan nämnas Frankrike, Storbritannien och Finland.
I riksbankens sammanställning Valutaregleringen föreskrivs bl. a. följande.
I postförsändelse må av annan än valutabank utföras sedlar och skiljemynt
till ett värde av högst 100 kronor.
Vid utresa ur Sverige är, vid sidan av vad ovan medgivits, jämväl följande
utförsel tillåten:
Resande till utlandet må utan särskilt tillstånd utföra resevaluta till ett
värde av högst 6 000 kronor. Utförsel av resevaluta därutöver skall kunna
styrkas medelst inköpsanmälan, som avstämplats av riksbanken eller försäljningsställe
för resevaluta.
I utlandet bosatt resande må därjämte utföra utländska sedlar samt från
utländskt försäljningsställe för resevaluta (bank, resebyrå etc.) i utlandet
förvärvade checkar och andra penninganvisningar.
I fråga om valutabestämmelserna kan i detta sammanhang också erinras
om vad som gäller beträffande inköp av fritidshus i utlandet. Sålunda kan
bl. a. den som har fast bostad i Sverige, därest han är utlänning dock
endast om han innehaft sådan bostad de tre senast förflutna kalenderåren,
efter ansökan påräkna valutatilldelning för inköp för rekreationsändamål
av fastighet eller lägenhet i utlandet till ett värde av högst 75 000 kr., dock
att vissa begränsningar upprätthålls i fråga om tomtkostnad och tid för
bebyggande.
Utländsk resebeskattning
Inom OECD-länderna finns för närvarande inte någon resebeskattning av
det slag som förordas i de här behandlade motionerna. Dock har vissa länder,
bl. a. Storbritannien, restriktioner i fråga om tilldelningen av resevaluta.
Finland har med verkan fr. o. m. den 1 februari 1968 infört en
reseskatt av mera begränsad räckvidd. Denna s. k. passagerarskatt har följande
utformning.
I Finland bosatt person, som från Finland reser till utlandet sjöledes
med handelsfartyg, är skyldig att vid utresan betala passagerarskatt till
staten. Person anses vara bosatt i Finland, om han eller hans familj har
sin egentliga bostad i landet.
Passagerarskatten utgår med 5 mark för resa, vars längd är högst 90
sjömil, och med 10 mark för resa, vars längd överstiger 90 sjömil. Resans
längd räknas från den hamn i Finland, där resanden börjar sin resa,
till den utländska hamn, som fartyget först anlöper.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1969
Skatten skall betalas till tullmyndigheten i samband med tullkontrollen
vid utresan eller på förhand mot en särskild passagerarskattekupong som
vid avresan skall uppvisas för tullmyndigheten.
Befriade från passagerarskatt är bl. a. barn under 12 år, ombordanställda
och legationspersonal.
1968 behandlade USA:s kongress ett av regeringen framlagt förslag beträffande
skärpt beskattning av resor och resevaluta. Förslaget innebar
i huvudsak i fråga om förbrukningen av resevaluta att vid turistresa utanför
den amerikanska kontinenten skulle resenären ha ett skattefritt bottenbelopp
av 7 dollar per dag, på överskjutande belopp upp till 8 dollar
skulle utgå en skatt med 15 procent och på belopp därutöver med 30 procent.
Förslaget innehöll detaljerade bestämmelser om vilka resor som
skulle beskattas och hur gränserna skulle dras mellan beskattade och obeskattade
resor. Skatten kolliderade emellertid inte med internationella valutafondens
regler då den inte utgick å själva valutan utan innebar att valutaförbrukningen
skulle deklareras efter resans avslutande. Förslaget godtogs
dock inte av kongressen.
Motivering
Vad som i dagens läge med stora svårigheter på arbetsmarknaden gör
konsumtionsbeskattningen orättvis är det förhållandet att inte all konsumtion
faller under beskattning. En familj, vars hela behållna inkomst går
till mat, kläder och bostad, får betala moms på största delen av allt detta.
En annan familj med högre inkomst får t. ex. pengar över för en utlandsresa
per år. Denna familj behöver inte betala moms på sin resekostnad och
uppehället i det andra landet trots att det också här är fråga om en konsumtion.
Naturligtvis är det inte någon som missunnar frusna svenskar att
få göra ett besök under varmare luftstreck, men inte kan man påstå att
systemet utgör någon rättvisa gentemot de människor som får lägga hela
sin inkomst till det allra nödvändigaste och som inte kan undgå en konsumtionsbeskattning
just därför att de har för låg inkomst.
Det borde vara rimligt att resevaluta och/eller biljettkostnad belädes med
avgift motsvarande vad konsumtionsbeskattningen skulle gett ifall medlen
förbrukats inom landet.
Nettoutflödet av svensk resevaluta beräknas för helt år till omkring 1
miljard svenska kronor. Detta för vår valutapolitik dystra faktum torde
också behöva uppmärksammas.
Man torde vidare ha anledning att se ett avgiftsbeläggande av utlandsresorna
som en indirekt stimulans av den svenska turistnäringen. Detta är
förmodligen inte alldeles oviktigt i en situation då vissa av våra glesbygdsområden
satsar stora belopp för att på något sätt kunna överleva.
Vid tidigare gjorda framstötar angående avgifter på utlandsresor har från
Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1969
5
vederbörande instanser visats föga förståelse. I dagens läge kan situationen
måhända vara en annan. Internationella valutafondens bestämmelser och
OECD:s liberaliseringskod synes i dag knappast vara så oryggliga som
man tidigare velat göra gällande. Vad som på valutaområdet skett i en rad
länder under de senaste åren ger skäl till en sådan förmodan. Både USA
och vårt grannland Finland införde under förra året reseskatt eller restriktioner
i utförseln av valuta. Tanken att kunna göra något positivt på det
här området synes därför ha bättre förutsättningar än tidigare. De medel
som inflyter genom en avgiftsbeläggning av utlandsresorna torde mer än
väl behövas inte minst till förstärkning av de lokaliseringspolitiska och
allmänt arbetsmarknadsmässiga insatserna.
Utskottet
Utskottet har med anledning av motioner till föregående års riksdag närmare
motiverat sitt avstyrkande av en särskild resebeskattning. Vad som
i viss mån torde ha inspirerat till dessa motioner var det förslag om resebeskattning
som USA:s regering lade fram och som under 1968 behandlades
av den amerikanska kongressen. Det amerikanska förslaget har emellertid
sedermera förkastats.
Frågan om en resebeskattning kan givetvis betraktas från många synpunkter,
och ingen kan bestrida motionärernas uppgifter att turistresorna
inverkar negativt på betalningsbalansen. Däremot torde meningarna vara
mera delade i frågan om utlandsresor skall betraktas som en form av skatteflykt.
Utskottet vill emellertid begränsa sig till att i första hand granska
frågan ur skatteteknisk synvinkel.
Utskottet framhöll vid föregående års riksdag de svårigheter som skulle
föreligga att införa en sådan beskattning om man samtidigt vill bibehålla
kraven på rättvisa och kontrollmöjligheter. Motionärerna gör nu gällande
att det skulle vara möjligt att trots våra internationella åtaganden införa
en resebeskattning. De hinder som dessa förpliktelser skapar väger emellertid
lätt mot exempelvis de kontrollproblem som den nordiska passfriheten
medför. Såvitt utskottet kunnat finna förutsätter den föreslagna
beskattningen en total passkontroll i förening med en utbyggnad av tullkontrollen
för att verksamt förhindra privat utförsel av valuta. Vidare bör
den statliga kontrollen över affärslivets utlandstransaktioner vara så effektiv
att överföringar till utresande svenskar via affärsförbindelser kan uteslutas.
Utskottet är också tveksamt om man vid en resebeskattning kan
tillåta utländska turister att införa sin egen valuta med hänsyn till att
denna måste komma att betinga en mot beskattningen svarande överkurs.
Utskottet vill alltså understryka att ett beskattningsförslag måste uppfylla
vissa grundläggande krav för att kunna beaktas. Oavsett hur man bedömer
angelägenheten att tillgodose syftet med den föreslagna resebeskattningen,
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1969
kan en sådan reform inte genomföras eftersom praktiskt taget alla möjligheter
till effektiv kontroll saknas. Under sådana förhållanden finner
utskottet ej heller skäl tillstyrka en utredning av frågan.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionerna 1:686 och 11:786.
Stockholm den 20 mars 1969
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande
från första kammaren: herr John Ericsson (s), fröken Ranmark (s),
herrar Sundin (ep), Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad
(fp), Wirmark (s), Paul Jansson (s), Annerås (fp) och Karl Pettersson
(m); samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (m), Brandt (s),
fru Holmqvist (s), fru Nettelbrandt (fp), herrar Kristenson (s), Carlstein
(s), Eriksson i Bäckmora (ep), Hammarsten (s), Börjesson i Falköping
(ep) och Leander (s).
ESSELTE AB. STHLM SB
014179
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.