Betänkande med anledning av motioner angående befrielse från arvsskatt för vissa stiftelser och sammanslutningar som är befriade från gåvoskatt. Yrkanden 1) motionerna I: 73 av herr Gösta Jacobsson samt II: 95 av herrar Regnéll och Lothigius att riksdagen antar följande Förslag till förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1941
1969-04-17 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1969:34, Betänkande med anledning av motioner angående befrielse från arvsskatt för vissa stiftelser och sammanslutningar som är befriade från gåvoskatt. Yrkanden 1) motionerna I: 73 av herr Gösta Jacobsson samt II: 95 av herrar Regnéll och Lothigius att riksdagen antar följande Förslag till förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1941
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1969
1
Nr 34
Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner angående
befrielse från arvsskatt för vissa stiftelser
och sammanslutningar som är befriade från gåvoskatt.
Yrkanden
1) motionerna I: 73 av herr Gösta Jacobsson samt II: 95 av herrar Regnéll
och Lothigius
att riksdagen antar följande
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt.
Härigenom förordnas att 3, 28 och 38 §§ förordningen den 6 juni 1941
om arvsskatt och gåvoskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
3 §•
Från skattskyldighet enligt denna förordning äro befriade
staten;
stiftelse eller---— rikets försvar;
stiftelse eller sammanslutning som har till huvudsakligt ändamål att
främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller
andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål,
dock icke där ändamålet är att tillgodose medlemmar av viss eller vissa
släkter;
akademi och---eller forskning.
Skattebefrielse enligt---eller sammanslutning.
28 §.
Arvs- eller--— 6 000 kronor.
Tillfaller lott---ålder uppnås.
Efterlevande make---från skatt.
I fråga--— tidigare tidpunkt.
Skattefri är — — — eljest 1 000 kronor.
Vid tillämpning---med skyldskap.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 saml. Nr 34
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1969
I övrigt--- •— tio år.
Klass III. För testamentslott tillkommande
kyrka, landsting---som Konungen bestämmer;
stiftelse med huvudsakligt ändamål----landets näringsliv;
registrerad understödsförening---65 % av återstoden.
För skattelott--— 2 procent av återstoden.
38 §.
Från gåvoskatt---personer, befriade:
kyrka, landsting —---som Konungen bestämmer;
stiftelse med huvudsakligt ändamål---landets näringsliv;
registrerad understödsförening----angivet ändamål;
folketshusförening, bygdegårdsförening----allmän samlingslokal.
Skattebefrielse enligt---del därav.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969.
2) motionerna 1:328 av herr Lindblad och 11:374 av fru Nettelbrandt
m. fl.
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om förslag till ändring
i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt i syfte alt från arvsskatt befria
ideell stiftelse och sammanslutning, som främjar t. ex. religiösa, välgörande
eller eljest allmännyttiga ändamål, samt folketshusförening, bygdegårdsförening
eller annan liknande sammanslutning, som har till främsta syfte
att anordna eller tillhandahålla allmän samlingslokal.
Gällande bestämmelser
Arvsskatt uttas enligt 28 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt
(SFS 1941:416) efter olika tariffer för fyra skilda skatteklasser. Klass I,
som är den lägst beskattade gruppen, avser efterlevande make eller barn,
klass II föräldrar, syskon och deras avkomlingar, klass III sådana juridiska
personer, som är befriade från gåvoskatt, och klass IV andra skattskyldiga.
Klass IV är den högst beskattade gruppen.
Befriad från skattskyldighet är enligt 3 § bl. a. stiftelse eller sammanslutning,
som har till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms
vård och fostran eller utbildning, att främja vård av behövande ålderstigna,
sjuka eller lytta eller att främja vetenskaplig undervisning eller forskning.
Frihet från skatt föreligger dock ej där ändamålet är att tillgodose medlemmar
av viss eller vissa släkter. Utländsk stiftelse eller sammanslutning
är inte befriad från skattskyldighet.
Skattefriheten enligt 3 § avser såväl arvsskatt som gåvoskatt. Särskilda
bestämmelser om skattefrihet för vissa juridiska personer vid gåva återfinns
i 38 §. Befriad från gåvoskatt är, förutom de i 3 § angivna juridiska
Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1969
3
personerna, bl. a. stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed
jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål. Även skattefriheten
enligt 38 § är begränsad till svensk juridisk person.
Arvsskatten för samtliga de enligt 38 § från gåvoskatt befriade juridiska
personerna bestäms som redan nämnts enligt klass III och är således lägre
än för lestainentariska förordnanden i allmänhet.
Frågornas tidigare behandling
Vid tillkomsten av 1941 års förordning var endast kronan befriad från
arvsskatt, medan däremot nuvarande skattefrihet för gåva till vissa juridiska
personer behållits i stort sett oförändrad alltsedan en allmän gåvoskatt
infördes år 1914. Bestämmelserna om skattefrihet för vissa juridiska
personer även vid arv grundades på förslag av 1938 års arvsskattekommitté
(SOU 1939: 18), och kommitténs förslag antogs i det närmaste oförändrat.
Förslaget var emellertid inte enhälligt. Två reservanter förordade
att denna skattefrihet skulle utsträckas till att avse samtliga de juridiska
personer, som var befriade från gåvoskatt. De olika ståndpunkterna behandlades
utförligt i prop. 1941:192. Departementschefen anförde bl. a.
följande.
Då frågan om beskattningen av juridiska personer varit föremål för övervägande
hade den frågan framkommit, om det kunde finnas någon principiell
grund för skattefrihet då ett rättssubjekt främjade ett statsändamål
i vidsträckt bemärkelse. Det hade emellertid visat sig att man inte kunde finna
någon användbar riktlinje genom att anlägga enbart teoretiska synpunkter.
Under förarbetena till 1914 års förordning om arvsskatt och skatt för
gåva hade som stöd för skattefrihet för gåvor till allmännyttiga ändamål
anförts, att det var i statens intresse att företag som verkade för dessa ändamål
blev tillgodosedda genom frivilligt understöd, och att det med skäl
kunde befaras att en beskattning skulle verka avhållande på sådana understöd.
Departementschefen anförde att det var uppenbart att man vid såväl
arvsbeskattningen som gåvobeskattningen alltjämt hade att utgå från dessa
synpunkter och biträdde kommitténs enhälliga förslag att skattefriheten
för gåvor till allmännyttiga ändamål skulle behållas. Han framhöll emellertid
att han då tagit hänsyn även till att denna skattefrihet vunnit viss
hävd.
Såväl majoriteten inom kommittén som reservanterna hade ansett, att
skattefriheten vid arvsbeskattningen borde utsträckas till att avse också
andra juridiska personer än staten. Enligt departementschefen var det
svårt att förneka, att starka skäl förelåg härför. För detta talade även en
jämförelse med den allmänna kommunala och statliga beskattningen.
It Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 34
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1969
Vid kommitténs överväganden hur långt skattefriheten borde utsträckas
hade majoriteten utgått från att det väsentliga skälet för skattebefrielsen för
gåvor till allmännyttiga ändamål, dvs. att en beskattning kunde minska
benägenheten att genom gåvor tillgodose sådana ändamål, inte med tillnärmelsevis
samma styrka gjorde sig gällande i fråga om testamentsdonationer.
Till stöd för denna uppfattning hade majoriteten angivit vissa omständigheter
som snarast talade för att en beskattning inte alls behövde
verka avhållande på testamentsdonationer. Majoriteten begränsade därför
skattefriheten till vissa särskilda fall, där allmännyttan hos det med donationen
avsedda ändamålet ansetts vara av högt kvalificerad art.
Reservanterna åter uttalade att, även om en beskattning efter donators
död visserligen fick antas verka mindre återhållande än en beskattning
under donators livstid, skattefriheten dock otvivelaktigt skulle vara av betydelse
även när det gällde testamente och att det i vart fall skulle vara
betydelsefullt för den allmänna kulturella utvecklingen att genom skattefrihet
uppmuntra till testamenten för allmännyttiga ändamål. Den riktiga
skattepolitiken syntes därför vara att även vid arvsbeskattningen medge
skattefrihet i samma utsträckning som vid gåvobeskattningen och därefter
verkställa erforderlig beskärning genom inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.
Den nedgång av arvsskatten, som en sådan metod skulle föra med
sig, kunde enligt reservanterna inte betraktas såsom en förlust för staten
annat än på mycket kort sikt, eftersom skattefriheten avsåg att tillföra det
allmänna medel som mer än väl uppvägde skatteförlusten.
Departementschefen framhöll i detta sammanhang, att det inte med någon
grad av tillförlitlighet kunde bedömas i vad mån en mer omfattande skattebefrielse
skulle komma att medföra den ökning av för det allmänna värdefulla,
annars icke påräkneliga testamentsdonationer, som på sätt reservanterna
angivit skulle motväga minskningen i skatteintäkter. Departementschefen
åberopade vidare uttalanden från vissa remissinstanser att reservanternas
förslag var för vagt formulerat. Det stora flertalet ideella föreningar
kunde rubriceras som sociala, kulturella eller eljest allmännyttiga, och för
en strängare rättstillämpning blev det en mycket svår och delikat sak att på
ett rättvist sätt göra en gränsdragning mellan skattepliktiga och skattefria
institutioner. Det var enligt departemenschefen svårt att förbigå dessa
synpunkter, och detta medförde att en viss beskärning av de skattefria ändamålen
blev nödvändig. Man skulle då vara inne på kommittémajoritetens
metod att avväga graden av allmännyttan. Denna metod hade reservanterna
ansett vara ytterst vansklig, eftersom rangordningen de olika intressena
emellan var relativ och växlande från tid till annan. Departementschefen
instämde visserligen i uppfattningen att en gränsdragning måste bereda svårigheter
och att det därvid inte kunde undgås att ändamål som var mer eller
mindre likartade blev olika behandlade. Dessa svårigheter hade emellertid
inte ansetts utgöra hinder för en gränsdragning vid den kommunala och
Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1969 5
statliga beskattningen och kunde enligt departementschefens mening inte
tillmätas avgörande betydelse.
Arvsskattekommitténs majoritet utgick från att skattefrihet borde medges
endast om garantier fanns för att testamentsdonationen uteslutande
kom till användning för det avsedda ändamålet och ansåg, att tillräckliga
sådana garantier fanns enligt majoritetsförslaget. Departementschefen instämde
i uppfattningen att det borde finnas åtminstone vissa garantier för
att donationen kom till användning för det avsedda ändamålet, om skattefrihet
skulle ifrågakomma. I sammanhanget fäste departementschefen uppmärksamheten
på att 1936 års skattekommitté — som fann det uppenbart,
att skattefriheten inte kunde göras så vidsträckt, att däri inrymdes allmännyttiga
ändamål över huvud taget — framlagt ytterligare en synpunkt, som
manade till försiktighet vid bestämmandet av skattefrihetens omfattning.
Det var enligt skattekommitténs uppfattning inte säkert att medel som
donerats till stiftelser alltid kom till den bästa användningen. Även om
ändamålet med en donation i och för sig kunde anses vara behjärtansvärt, så
var därmed inte klart att donator valt en väg, som från allmän synpunkt
var den lämpligaste. Stundom kunde donationsbestämmelserna till och med
vara så avfattade, att svårigheter uppstod att finna användning för de donerade
medlen. Sålunda hade en av skattekommittén verkställd undersökning
rörande Stockholms stads donationsfonder visat, att flera fonder på betydande
belopp och med klart allmännyttiga ändamål inte tagits i anspråk utan
under årtionden fått tillväxa genom att räntan lagts till kapitalet.
Departementschefen ansåg att skattefriheten i enlighet med kommittémajoritetens
förslag borde begränsas och framhöll att han med hänsyn till
den betydande minskning av skatteintäkter som förslaget medförde haft
särskild anledning att tillse, att skattefriheten i varje särskilt fall kunde anses
vara starkt motiverad.
Genom beslut vid 1958 års B-riksdag omlades arvsbeskatlningen från
arvsskatt och kvarlåtenskapsskatt till endast arvsskatt. På bevillningsutskottets
hemställan i bet. 1958 B: 10 anhöll riksdagen samtidigt i skrivelse
till Kungl. Maj :t om en allsidig översyn av bestämmelserna rörande arvsbeskattningen.
Därefter har motionsvis upprepade utredningsyrkanden
framställts angående beskattningens höjd och utformning men inte föranlett
någon riksdagens åtgärd.
Vid 1963—1968 års riksdagar framställdes, med samma motivering som i
de nu förevarande motionerna, motionsyrkanden i syfte att från arvsskatt
befria sådana stiftelser och sammanslutningar, som nu är befriade från
gåvoskatt. Enligt motionärernas mening var det inte motiverat att invänta
en allmän översyn av arvsbeskattningen innan ställning togs till dessa spörsmål.
Yrkandena avstyrktes av bevillningsutskottet och föranledde inte någon
riksdagens åtgärd. Bevillningsutskottet anförde i bet. 1966: 11 att frågan
—- även om de i motionerna framförda synpunkterna i och för sig
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 3b år 1969
kunde anses värda beaktande —- inte var av sådan angelägenhetsgrad att
en särskild utredning omedelbart borde igångsättas. I bet. 1967: 30 anförde
utskottet att det i avvaktan på resultatet av en allsidig översyn av arvsbeskattningen
inte var berett att ta ställning till förslag angående mer väsentliga
ändringar i gällande bestämmelser. I bet. 1968: 19 åberopade utskottet
att den år 1958 begärda utredningen av arvsbeskattningen, som fått
anstå bl. a. i avvaktan på resultatet av familj er ättskommitténs utredningsarbete
inom familjerättens område, tillsatts år 1967. Enligt direktiven skall
kapitalskatteberedningen bl. a. överväga bur en socialt önskvärd fördelning
av förmögenhetsinnehavet skall underlättas genom beskattningen och om
bättre överensstämmelse kan nås i fråga om arvs- respektive gåvobeskattningen
av vissa sammanslutningar. Utskottet anförde bl. a. att den pågående
utredningen hade i uppdrag att pröva ifrågavarande spörsmål och erinrade
om att koncentrationsutredningen i sitt betänkande SOU 1968: 7 fäst
uppmärksamheten på stiftelsernas roll vid förmögenhetsfördelningen. Utskottet
fann att den i samband härmed förda debatten manade till försiktighet
i fråga om åtgärder som måste tolkas som ett ytterligare befästande av
stiftelsernas skatteförmåner.
Motivering
I: 73 och II: 95
I motioner till 1963—1968 års riksdagar har yrkats alt stiftelser och
sammanslutningar som är befriade från gåvoskatt jämväl skulle åtnjuta
befrielse från arvsskatt. Bevillningsutskottet har varje år funnit de i motionerna
anförda synpunkterna värda beaktande. Utskottets majoritet har dock
avslagit yrkandena med hänsyn till den utredning rörande skatt på kapital
som riksdagen sedan år 1958 framställt önskemål om och som slutligen
tillsattes år 1967. Då denna utredning — som antagit namnet kapitalskatteberedningen
— givits ytterst komplicerade och omfattande uppgifter kommer
det med stor sannolikhet att dröja avsevärd tid innan den kan presentera
ett förslag.
För skattebefrielse vid gåvor krävs enligt 38 § förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt att stiftelsen eller sammanslutningen skall ha till huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål. För att däremot stiftelse eller sammanslutning skall åtnjuta
befrielse också från arvsskatt krävs en högre grad av allmännytta enligt
3§.
Som det rikhaltiga urvalet av rättsfall rörande tillämpningen av 3, 28
och 38 §§ visar, föreligger det betydande gränsdragningsproblem. Sålunda
finner man att »Stiftelse för bildande och upprätthållande av ett vilo- och
rekreationshem för äldre damer av medelklassen» och »Föreningen för bi
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1969 7
stånd åt lytta och vanföra i Stockholm» arvsbeskattats enligt klass III.
Någon befrielse från arvsskatt har inte kunnat meddelas av högsta domstolen
trots de angivna ändamålens höga allmännytta. Frihet från gåvoskatt
skulle däremot förelegat. Det kan inte stå i överensstämmelse med god rättsuppfattning
att gåva och testamentariskt förordnande till eu och samma
stiftelse får en skiljaktig behandling i skattehänseende.
Enligt det ursprungliga motivet till denna diskrepans skulle det finnas en
skillnad i fråga om skattens inverkan på gåvo- och testamentsbenägenheten.
Sålunda skulle viljan att genom förordnande i testamente understödja
allmännyttiga ändamål inte befaras minska om en del av det testamentariska
förordnandet togs i anspråk för skatt till staten. Denna uppfattning
står dock inte i överensstämmelse med de möjligheter till skattebefrielse
respektive skattelindring som erbjuds enligt 3 och 28 §§. Sålunda föreligger
det dels skattefrihet för vissa allmännyttiga ändamål och dels en särskild
skatteldass med lindrigare arvsbeskattning för testamentslott tillkommande
stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt syfte att främja regligiösa,
välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra
därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål. Det kan
därför icke finnas någon anledning att tillmäta ovannämnda motiv någon
mera avgörande betydelse. Gåva och testamentariskt förordnande till stiftelse
med allmännyttigt ändamål bör därför behandlas lika i arvs- och gåvoskattehänseende.
Enligt 3 § medges inte skattebefrielse om ändamålet är att tillgodose
medlemmar av viss eller vissa släkter. Någon motsvarande inskränkning
görs inte för tillämpningen av 28 och 38 §§. Således har skattelindring
medgivits för släktfond där företrädesrätt stadgats för dem som härstammade
från testatorns farfar eller morfar, varvid skatten beräknades enligt
klass III. Då fråga har varit om rena familjestiftelser har dock skatten beräknats
enligt den högsta skatteklassen, nämligen skatteklass IV. Ifall ovillkorlig
skattebefrielse skulle medges för de allmännyttiga stiftelser varom
är fråga i 38 § skulle detta troligtvis leda till ett omfattande missbruk.
Man bör därför inte medge skattebefrielse för sådana stiftelser som tillgodoser
medlemmar av viss eller vissa släkter. I de fall en släktfond fått
en sådan omfattning att dess allmännyttiga ändamål klart skymmer ändamålets
begränsning till viss eller vissa släkter torde skattebefrielse ändock
kunna åtnjutas.
Motionärerna föreslår därför att skattebefrielse från arvsskatt och gåvoskatt
skall medges för stiftelse eller sammanslutning som har till huvudsakligt
ändamål att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål, dock inte där ändamålet är att tillgodose medlemmar
av viss eller vissa släkter. Stadgandet i 3 § rörande barns eller ungdoms
vård och fostran eller utbildning eller vård av behövande ålderstigna,
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1969
sjuka eller lytta försvinner således enligt den föreslagna lydelsen av lagrummet.
I begreppet »sociala---ändamål» ingår dock hela det bort
tagna
stadgandet.
1: 328 och II: 37'',
Åtskillnaden vid bedömningen av skattefrihet vid gåvor och testamentariska
förordnanden är ej motiverad. Genom den nuvarande bristande överensstämmelsen
mellan beskattningsreglerna i de båda fallen blir det ofta tillfälligheter
som avgör huruvida en donation beskattas eller inte. Många personer
som beslutat överlämna en del av sin förmögenhet till ett allmännyttigt
ändamål känner inte till de konsekvenser i skattehänseende som uppstår,
då gåvor ej överlämnas under livstiden.
Det har antagits bl. a. i förarbetena till lagstiftningen, att benägenheten
alt under livstiden genom gåvor understödja allmännyttiga ändamål kunde
befaras minska, om gåvan beskattades, men att motsvarande återhållande
moment inte är lika starkt i fråga om testamentariska förordnanden. Motionärerna
kan inte dela denna uppfattning.
Förslagen om befrielse från arvsskatt för här åsyftade stiftelser och
sammanslutningar har under riksdagsbehandlingen aldrig mött något större
motstånd men dock avslagits med motiveringen, att en utredning av frågan
borde ske i samband med en allsidig översyn av hela arvsskatteområdet.
Eu stark minoritet har dock menat att frågan bort kunnat lösas fristående
från denna översyn.
Utskottet har under åren 1963—1966 ansett de anförda synpunkterna
i och för sig beaktansvärda men att de inte var av sådan angelägenhetsgrad
att en särskild utredning omedelbart borde tillsättas.
I sitt utlåtande 1968 hemställde bevillningsutskottet, att motionen måtte
avslås och motiverade detta med att en utredning — kapitalskatteberedningen
— tillsatts i juni 1967 med uppgift bl. a. att överväga om bättre
överensstämmelse kan nås mellan arvs- och gåvobeskattningen i fråga om
vissa sammanslutningar. En förändring av stiftelsernas skatteförmåner
skulle, heter det, binda utredningen och därigenom ändra förutsättningarna
för dess arbete.
Med tanke på de ytterst komplicerade och mycket omfattande uppgifter
som kapitalskatteberedningen har fått kommer det med stor sannolikhet
att dröja avsevärd tid innan ett förslag på basis av detta nyligen givna utredningsuppdrag
kan föreläggas riksdagen. Utredningens arbete försvåras av
att uppdraget avser både svåröverskådliga tekniska och administrativa
frågor och problem som kan förväntas i vissa avseenden vara politiskt kontroversiella.
Denna utredning kan därför enligt motionärernas uppfattninginte
åberopas som skäl mot alt nu med snar verkan befria vissa stiftelser
och sammanslutningar, som är befriade från gåvoskatt, även från arvsskatt.
Något omfattande utredningsarbete krävs inte, då frågan ej är tekniskt och
administrativt svårlöst.
Bevillningsutskottets betänkande nr 34 är 1969
9
Utskottet
Stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att
främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning, att främja
vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta eller att främja vetenskaplig
undervisning eller forskning, är befriad från både arvsskatt och gåvoskatt.
Andra stiftelser och sammanslutningar är inte befriade från arvsskatt men
däremot från gåvoskatt, om deras ändamål huvudsakligen är att främja religiösa,
välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra
därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål. Arvsskatten
utgår i dessa fall enligt skatteklass III och är lägre än för testamentariska
förordnanden i allmänhet.
I motionerna I: 73 och II: 95 yrkar motionärerna lagstiftning av innebörd
att flertalet av de stiftelser, som nu är befriade endast från gåvoskatt, också
skall befrias från arvsskatt. I motionerna I: 328 och II: 374 framställs ett
yrkande om skrivelse till Kungl. Maj :t av samma innebörd. Motionärerna
anför att direktiven för kapitalskatteberedningen är vittomfattande, vilket
tyder på att utredningen kommer att ta avsevärd tid. Motionärerna anser att
gåva och arv, som tillfaller en och samma stiftelse, inte bör behandlas olika
i skattehänseende och att en ändring av gällande bestämmelser bör komma
till stånd snarast.
Under senare år har bevillningsutskottet upprepade gånger behandlat motionsyrkanden
om olika ändringar rörande arvsbeskattningen. Utskottet har
emellertid med hänvisning till den planerade och sedan år 1967 pågående
utredningen inom ifrågavarande område avstyrkt motionerna.
Vid föregående års riksdag erinrade utskottet om att koncentrationsutredningen
fäst uppmärksamheten på stiftelsernas roll vid förmögenhetsfördelningen
(SOU 1968: 7) och fann att den i samband härmed förda debatten
manade till försiktighet i fråga om åtgärder som måste tolkas som ett ytterligare
befästande av stiftelsernas skatteförmåner. Sådana åtgärder skulle
utan tvivel också binda utredningen angående arvsbeskattningen och ändra
förutsättningarna för dess arbete. I direktiven för kapitalskatteberedningen
anges bl. a. att en central uppgift är att klarlägga ändringarna i förmögenhetstillväxt
och förmögenhetsfördelning och att beredningen bör överväga
om bättre överensstämmelse kan nås mellan arvs- och gåvobeskattningen i
fråga om vissa sammanslutningar. — Enligt vad utskottet inhämtat kommer
beredningen att framlägga sitt betänkande under år 1970.
Till stöd för yrkandena i motionerna har inte åberopats några omständigheter
som bör föranleda ändrat bedömande. Utskottet avstyrker således bifall
till motionerna.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1969
1) motionerna I: 73 och II: 95
2) motionerna I: 328 och II: 374.
Stockholm den 17 april 1969
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande
från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Yngve Nilsson (in),
Sundin (ep), Wärnberg (s), Tage Johansson* (s), Gösta Jacobsson (m),
Paul Jansson (s), Annerås (fp), Ove Karlsson (s) och Levin (fp); samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (m), Brandt (s),
Engkvist (s), fruar Holmqvist* (s), Nettelbrandt (fp), herrar Kristenson
(s), Josefsson i Halmstad (s), Andersson i Södertälje (s), Börjesson i Falköping
(ep) och Josefson i Arrie (ep).
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservation
av herrar Yngve Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson (in), Annerås
(fp), Levin (fp), Magnusson i Borås (in), fru Nettelbrandt (fp), herrar Börjesson
i Falköping (ep) och Josefson i Arrie (ep), vilka
dels anfört följande:
1 de likalydande molionerna I: 73 och II: 95 samt I: 328 och II: 374 anser
motionärerna att flertalet av de stiftelser, som nu är befriade från gåvoskatt,
också skall befrias från arvsskatt. Vi delar motionärernas uppfattning
åt i det är både rimligt och angeläget att skyndsamt medge skattefrihet för
testamentariska förordnanden till ideella stiftelser och sammanslutningar
som främjar l. ex. religiösa, välgörande eller eljest allmännyttiga ändamål.
Gåvor till stiftelser med samma ändamål är skattefria. Vi finner även att
skäl talar för ett likartat betraktelsesätt i fråga om folketshusförening, bygdegårdsförening
eller annan liknande sammanslutning, som har till främsta
syfte att anordna eller tillhandahålla allmän samlingslokal. Också den typen
av sammanslutning är enligt gällande bestämmelser befriad från gåvoskatt
men ej från arvsskatt.
Genom den bristande överensstämmelsen mellan beskattningsreglerna i
de båda fallen blir det, vilket motionärerna framhåller, ofta rena tillfälligheter
som avgör huruvida en donation blir föremål för beskattning eller inte.
Många personer som bär bestämt sig för att överlämna en del av sin förmögenhet
till ett allmännyttigt ändamål känner ej till skattekonsekvenserna av
att detta ej sker under livstiden.
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1969
Fjolårets motioner i detta ärende avvisades av utskottet med hänvisning
till kapitalskatteberedningen, tillsatt i juni 1967 med uppgift att överse förmögenhets-
samt arvs- och gåvobeskattningen. Kapitalskatteberedningen har
som motionärerna påvisar fått ett mycket omfattande utredningsuppdrag.
Utredningens arbete försvåras av att uppdraget avser både svåröverskådliga
tekniska och administrativa frågor och problem, som dessutom kan förväntas
i vissa fall vara politiskt kontroversiella.
Den arvskattebefrielse, som vi här aktualiserar, är ej svår att tekniskt
lösa och medför ej särskilda administrativa komplikationer. Det finns därför
enligt vår mening ingen anledning att invänta resultatet av kapitalskatteberedningens
arbete innan riksdagen tar ställning i sakfrågan. Vi anser därför
att förslag bör föreläggas nästa års riksdag.
dels hemställt
att riksdagen med anledning av motionerna I: 73 och
II: 95 samt I: 328 och II: 374 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhåller om förslag till nästa års riksdag angående ändring
av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt i syfte att från
arvsskatt befria ideell stiftelse och sammanslutning som
främjar t. ex. religiösa, välgörande eller eljest allmännyttiga
ändamål samt folketshusförening, bygdegårdsförening eller
annan liknande sammanslutning som har till främsta syfte
att anordna eller tillhandahålla allmän samlingslokal.
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690028
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.