Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t begär förslag till ändring av reglerna om restitution av skatt i uppbördsförordningen i överensstämmelse med vad i motionen anförts.

1969-10-21 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1969:55, Skrivelse till Kungl. Maj :t begär förslag till ändring av reglerna om restitution av skatt i uppbördsförordningen i överensstämmelse med vad i motionen anförts.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969

1

Nr 55

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner beträffande

vissa uppbördsfrågor.

Yrkanden

1) motionerna I: 717 av herr Åkerlund m. fl. samt II: 789 av herr Fridolfsson

i Stockholm m. fl., vari hemställts,

att riksdagen beslutar sådan ändring av 49 § 2 mom. uppbördsförordningen,

att den anståndsbeviljande myndighetens beslut icke enbart blir beroende

på taxeringsintendentens yttrande;

2) motionen I: 380 av herrar Alexanderson och Ernulf, vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär förslag till ändring av reglerna

om restitution av skatt i uppbördsförordningen i överensstämmelse med

vad i motionen anförts.

Enligt utskottets hemställan i memorial nr 49 har riksdagen beslutat uppskjuta

behandlingen av föreliggande motioner till innevarande års höstsession.

Gällande bestämmelser och frågornas tidigare behandling

Anstånd med erläggande av skatt vid skatteprocess

49 § 1 och 2 mom. uppbördsförordningen (UF) innehåller de huvudsakliga

bestämmelserna om anstånd med erläggande av skatt vid taxeringsbesvär

och har från och med år 1968 följande lydelse.

1 mom. Skattskyldig må av lokal skattemyndighet erhålla anstånd med

inbetalning av skatt eller ränta

1) om taxeringsintendenten anfört besvär över taxering med yrkande om

ändring till den skattskyldiges förmån: till belopp som betingas av taxeringsintendentens

yrkande,

2) om den skattskyldige anfört besvär över taxering och taxeringsintendenten,

helt eller delvis, tillstyrkt besvären eller ansökan om anstånd: till

belopp som betingas av taxeringsintendentens yttrande,

3) om taxering blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller

annat uppenbart förbiseende: till belopp som betingas av förbiseendet,

4) om den skattskyldige taxerats på mer än en ort för samma inkomst,

garantibelopp för fastighet eller förmögenhet: till belopp, motsvarande ettdera

av eller båda de skattebelopp som påförts i anledning av taxeringen,

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 saml. Nr 55

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969

5) om skattskyldig gjort ansökan enligt förordningen den 21 maj 1965

(nr 153) om särskild skatteberäkning för makar: till belopp som betingas av

ansökningen,

6) om skatt påförts obehörigen eller med för högt belopp på grund av

fel vid debitering: till belopp som betingas av felaktigheten i debiteringen,

7) om preliminär skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall gottskrivas den

skattskyldige, kan beräknas överstiga motsvarande slutliga skatt och bliva

avkortad enligt 65 § samt den skattskyldige icke erhållit jämkning inom den

i 45 § 1 mom. sista stycket angivna tiden: till så stor del av skatten som kan

antagas bliva avkortad.

2 mom. Skattskyldig må av länsstyrelsen erhålla anstånd med inbetalning

av skatt eller ränta

1) om den skattskyldige anfört besvär över taxering och erläggandet av

skatt, som påförts i anledning av den icke lagakraftvunna taxeringen, skulle

för den skattskyldige medföra betydande skadeverkningar eller eljest framstå

såsom obilligt: till belopp som betingas av den skattskyldiges yrkande i

fråga om taxeringen,

2) om ansökan gjorts angående skatteberäkning för ackumulerad inkomst

eller angående befrielse från erläggande av skatt, som påförts avliden person

eller hans dödsbo, eller om skattskyldig eller dödsbo anfört besvär över beslut

med anledning av sådan ansökan: till belopp som betingas av ansökningen

eller besvären,

3) om ansökan gjorts angående avkortning enligt förordningen den 6 juni

1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall eller

angående befrielse enligt 85 § 2 mom. från erläggande av ränta å kvarstående

skatt eller om besvär anförts över beslut i anledning av sådan ansökan: till

belopp som betingas av ansökningen eller besvären.

Anstånd enligt första stycket vid 1) må medgivas endast om den skattskyldige

ställer nöjaktig säkerhet hos länsstyrelsen om icke med hänsyn till

anståndstidens varaktighet, den skattskyldiges förhållanden och omständigheterna

i övrigt kan antagas, att det belopp som avses med anståndet ändå

kommer att behörigen erläggas.

Enligt 1945 års uppbördsförordning fanns möjlighet till anstånd vid taxeringsbesvär

endast i det fall en skattskyldig blivit dubbeltaxerad. 1949 års

iippbördssakkunniga framlade i sitt betänkande (SOU 1952: 1) förslag till

utvidgade anståndsmöjligheter vid beslut i första instans under förutsättning

att taxeringsintendenten helt eller delvis tillstyrkt den skattskyldiges

taxeringsbesvär. I den på grundval av utredningen framlagda prop. 1953: 100,

som godkändes av riksdagen, biträdde departementschefen de sakkunnigas

förslag med den utvidgningen att anstånd också skulle kunna medges vid

besvär över prövningsnämnds och kammarrättens beslut, dock även i dessa

fall under förutsättning att taxeringsintendenten helt eller delvis tillstyrkt

bifall till besvären.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969

3

Frågan huruvida anstånd smöjligheterna i dessa fall borde vara beroende

av taxeringsintendentens tillstyrkande togs upp i motioner till 1958 års riksdag.

Motionärerna yrkade att anstånd skulle kunna medges efter tillstyrkan

av taxeringsintendent även i fall då denne inte var beredd att tillstyrka taxeringsbesvären.

Bevillningsutskottet (BeU 1968:20) avstyrkte dessa yrkanden

men ansåg att frågan borde ägnas fortsatt uppmärksamhet och prövas

i ett större sammanhang sedan man vunnit tillräckliga erfarenheter av 1953

års utformning av anståndsinstitutet.

Frågan togs även upp i JO:s ämbctsberättelse 1959. Med anledning av två

där återgivna fall konstaterade JO att de begränsade möjligheterna att bevilja

anstånd framstod som en uppenbar brist i uppbördssystemet. På grund

av bl. a. de sålunda framkomna erinringarna tillkallades 1959 sakkunniga

— uppbördsutredningen — för att utreda dessa och vissa andra uppbördsfrågor.

De tidigare nämnda motionsyrkandena rörande anståndsreglerna återkom

vid 1961 års riksdag men avstyrktes då av bevillningsutskottet (BeU

1961: 25) med hänvisning till den pågående utredningen.

De nu gällande bestämmelserna om anstånd bygger i huvudsak på det

förslag som uppbördsutredningen framlade i sitt första betänkande (SOU

1965: 23). I prop. 1967: 130 rörande bl. a. ändrade anståndsregler i UF angavs

de föreslagna åtgärderna i detta avseende innebära att anståndsfrågan

i tvistiga taxeringsmål i motsats till vad som tidigare gällt skulle bedömas

oberoende av taxeringsintendentens ställningstagande. Bevillningsutskottet

tillstyrkte och riksdagen antog utan ändring förslaget i denna del.

Ränta vid restitution av skatt

Om inbetald preliminär skatt överstiger den slutliga skatten, varmed likställes

tillkommande skatt som helt eller delvis skall gäldas med den preliminära

skatten, erhåller den skattskyldige enligt 69 § 1 mom. UF ränta

med fem procent för en beräknad tid av ett år på den del av det överskjutande

beloppet, som överstiger 1 000 kr. Det belopp varpå ränta skall beräknas

skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Bänta, som tillgodoräknas

skattskyldig, får vidare inte överstiga 100 000 kr.

Skattskyldig är enligt 69 § 2 mom. berättigad erhålla ränta efter fem

procent för år då slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt påförts obehörigen

eller med för högt belopp, då överskjutande preliminär skatt tillgodoräknats

med för lågt belopp samt då den skattskyldige eljest vunnit nedsättning

i eller befrielse från slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt eller

berättigats återbekomma ytterligare överskjutande preliminär skatt. Om

vid ränteberäkningen uppkommer öretal skall räntebeloppet jämnas till närmast

högre hela krontal. Ränta utgår dock inte om räntebeloppet understiger

5 kr. Beräkning av ränta sker inte heller på belopp, som dödsbo befriats från

att erlägga på grund av skattskyldigs död, eller på kvarskatteränta, som

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 55

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969

skall återbetalas till den skattskyldige. Om skattskyldig, som fått sin taxering

nedsatt, i stället har att utgöra skatt, som debiterats eller bör debiteras

på samma ort men i annan ordning eller på annan ort eller för annat år,

skall ränta slutligen utgå endast på den del av överskjutande skattebelopp,

som inte tas i anspråk för betalning av denna skatt.

Ränta enligt ovan angivna bestämmelser utgår till och med den dag då

återbetalning sker till den skattskyldige. Beträffande den tidpunkt från

vilken räntan skall beräknas gäller följande.

För skatt, som preliminärt erlagts, beräknas räntan från utgången av

taxeringsåret. För skatt, som inte erlagts i denna ordning, sker ränteberäkningen,

om skatten inbetalts under förra hälften av ett kalenderår, från

och med den 1 därpå följande juli och, om skatten inbetalts under senare

hälften av ett kalenderår, från och med den 1 därpå följande januari. Skatt,

som betalts före uppbördstermin under vilken den förfallit till betalning,

skall dock anses erlagd under uppbördsterminen. Om skatten erlagts i flera

poster och restitutionen avser endast viss del av det sammanlagda skattebeloppet,

skall vidare den skatt som återbetalts avräknas mot det eller de

belopp som sist erlagts.

Om skattskyldigs slutliga skatt överstiger den gottskrivna preliminära

skatten med minst en femtedel av den slutliga skatten eller med minst 10 000

kr. har den skattskyldige enligt 27 § 3 mom. UF att erlägga ränta med nio

procent — för en beräknad tid av ett år — på den del av det överskjutande

beloppet, som överstiger 1 000 kr. Det belopp varpå ränta skall beräknas skall

avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Innan ränteberäkning sker

skall också göras vissa justeringar i fråga om såväl den slutliga som den

preliminära skatten.

Bestämmelsen om ränta på kvarstående skatt infördes 1951 (prop.

1951: 203) och tillämpades första gången 1952. Samtidigt därmed föreskrevs

att skattskyldig skall erhålla ränta på preliminär skatt, som överstiger motsvarande

slutlig skatt.

Räntan på kvarstående skatt infördes i syfte att förmå sådana skattskyldiga,

som i mera väsentlig mån själva kan bestämma storleken av sina inbetalningar

av preliminär skatt, att så nära som möjligt anpassa dessa inbetalningar

till den slutliga skatten. Föreskriften att räntan skall tillföras skattskyldiga,

som inbetalt för mycket preliminär skatt, tillkom närmast som

en konsekvens av räntan på kvarstående skatt.

Räntan på kvarstående skatt utgick från början efter fem procent och

räntan på överskjutande preliminär skatt efter tre procent. För att rätt till

ränta på överskjutande preliminär skatt skulle föreligga förutsattes vidare,

i motsats till vad som numera är fallet, att den erlagda preliminärskatten

översteg motsvarande slutliga skatt med minst en femtedel av den slutliga

skatten eller med minst 10 000 kr.

I enlighet med i prop. 1956: 175 framlagt förslag om höjning av räntan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969 5

på kvarstående och överskjutande preliminär skatt höjdes räntesatserna

från och med 1957 till sju respektive fyra procent. Nu gällande procentsatser,

nio respektive fem procent, infördes (prop. 1957: 186) att gälla från

och med 1958. Det tidigare omnämnda kravet på att den överskjutande

skatten skulle uppgå till minst en femtedel av den slutliga skatten eller till

minst 10 000 kr. för att skattskyldig skall äga rätt till ränta slopades enligt

förslag i prop. 1959: 63. Efter förslag i prop. 1960: 118 infördes från och

med den 1 juli samma år bestämmelse om att på överskjutande preliminär

skatt utgående ränta inte får överstiga 100 000 kr. På grundval av uppbördsutredningens

betänkande ändrades enligt förslag i prop. 1967: 130

reglerna för ränteberäkningen på vissa punkter.

Bestämmelserna om att skattskyldig skall erhålla ränta efter fem procent

för år vid återbetalning av skattebelopp, som påförts obehörigen eller med

för högt belopp eller som bortfallit efter besvär över taxering eller debitering,

infördes i 1945 års uppbördsförordning. Dessa bestämmelser överensstämde

med de regler härom, som redan tidigare gällde enligt förordningen

den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m.

Motionerna

I: 717 och II: 789

Skattskyldig kan, sedan han upprättat sin allmänna självdeklaration

sanningsenligt så långt han vet, bli upptaxerad av vederbörande taxeringsnämnd

av olika skäl. Därest han anför besvär över taxeringsnämndens beslut

och därest detta icke går i av honom önskad riktning, har han att fullfölja

talan hos prövningsnämnd, kammarrätten och såsom högsta instans

regeringsrätten. Detta förfarande brukar ta många år i anspråk. Så fort

han påförts upptaxeringen av taxeringsnämnden, blir han pliktig att betala

den på hela taxeringen belöpande skatten, oavsett om han överklagat taxeringen

eller icke. En sådan icke beräknad taxering kan medföra en skatt

som kan bereda den skattskyldige utomordentligt stora ekonomiska svårigheter.

Då 1966 års riksdag på grund av en motion tog ställning till ifrågavarande

problem framhöll bevillningsutskottet följande: »Redan i samband med

tillkomsten av de nuvarande anståndsbestämmelserna övervägdes, om man

inte borde medge en längre gående rätt till anstånd.» Man hänvisade till

SOU 1965:23, vari föreslagits att anstånd med inbetalning av skatt skall

kunna meddelas utan hinder av att taxeringsintendenten inte hunnit ta

ställning till taxeringsfrågan eller av att han förklarat sig skola helt eller

delvis avstyrka den skattskyldiges besvär.

Trots detta uttalande uttrycker förordningen en negativ hållning till förslaget,

vilket framgår av 49 § 1 mom. uppbördsförordningen: 2) om den

skattskyldige anfört besvär över taxering och taxeringsintendenten, helt eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969

delvis, tillstyrkt besvären eller ansökan om anstånd: till belopp som betingas

av taxeringsintendentens yttrande.

Denna lydelse måste ge den skattskyldige känslan av att i praktiken icke

kunna få anstånd. Denne vet icke om han genom det slutliga utslaget blir

skyldig att betala en merskatt, vars gäldande kan äventyra lians ekonomiska

ställning. Det är visserligen sant att han, om han vinner skatteprocessen i

högre instans, får tillbaka det av honom för mycket inbetalade skattebeloppet

med ränta, men detta förfaringssätt täcker icke hans förluster på grund

av den oberättigade höjningen av hans taxering. För det första får han oftast

vidkännas i många fall betydande kostnader för att hävda sina rättmätiga

anspråk gentemot beskattningsmyndigheterna. För det andra är köpkraften

hos det penningbelopp, som han efter kanske några år får tillbaka,

väsentligt minskad. Förlusterna täcks ingalunda av den på skatteåterbetalningen

belöpande räntan.

Även för vederbörande taxeringsintendent torde situationen vara förvirrande.

Man får givetvis utgå ifrån att taxeringsintendenten handlat med

oväld, då han granskat den verkställda taxeringen. Men detta innebär ingalunda

att han alltid får rätt i det slutliga utslaget. Man kan väl inte begära

annat än att han, medan processen pågår, måste hålla på att hans bedömning

av skattskyldigheten är icke endast riktig utan även den riktiga. I så

fall blir det en nästan självklar utväg för honom att avstyrka bifall till ansökan

om anstånd. I annat fall skulle han ju ge sken av att han ingalunda

är säker på att han, då han granskade taxeringen och påyrkade höjning av

densamma, handlat riktigt.

I: 380

Enligt uppbördsförordningen är skattskyldig pliktig att inbetala debiterad

skatt även om taxeringen överklagats och ännu icke slutligen fastställts.

Detta är i och för sig mindre tillfredsställande men torde få anses ofrånkomligt

med hänsyn till risken för att uppbördens effektivitet eljest äventyras.

Vid sådant förhållande är det emellertid angeläget att skattskyldig,

som inbetalat mera skatt än han slutligen blir skyldig att betala, också blir

till fullo kompenserad för ränteförlust och övriga olägenheter. Härom ges

även vissa regler i 69 § 2 mom. uppbördsförordningen av innebörd att, vid

skatterestitution av nämnda grund, i princip även ränta skall utgå på restituerat

belopp. Dessa regler är emellertid så restriktivt utformade att de icke

ger full kompensation för ränteförlusten, varjämte fastställd räntefot icke

motsvarar dagens ränteläge. Sålunda betalas icke någon ränta på belopp

som erläggs enligt 27 § 3 mom. (ränta å kvarstående skatt), och vidare

räknas räntan från senare dag än den då skatten erlagts. I det vanligaste

fallet, då det gäller kvarstående skatt som erlagts vid uppbördsterminerna

i mars och maj, räknas sålunda räntan först från »den 1 september» samma

år.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969

7

Vissa schablonregler kan möjligen anses motiverade av administrativa

■skäl för att underlätta handläggningen av restitutionsärenden, men det är

av ovan angivna skäl angeläget att reglerna icke utformas så att de ensidigt

gynnar statsverket. De bör i stället väl kompensera för ränteförlusten, och

det bör beaktas att olägenheten för den skattskyldige ofta är större än

blotta ränteförlusten.

Det må framhållas att motsvarande restitutionsregler i arvskatteförordningen

är så utformade att ränta i princip beräknas från betalningsdagen.

Vid tillkomsten på 1940-talet av de nu ifrågavarande restitutionsreglerna

i uppbördsförordningen torde viss hänsyn ha tagits till att den fastställda

räntesatsen, fem procent, ej obetydligt översteg då gängse räntenivå. Nu

har däremot sedan lång tid den allmänna räntenivån regelmässigt överstigit

fem procent.

Utskottet

Anstånd med crläggande av skatt vid skatteprocess

I motionerna I: 717 och II: 789 yrkas sådan ändring av uppbördsförordningens

bestämmelser om anstånd med inbetalning av skatt, att den anståndsbeviljande

myndighetens beslut inte enbart blir beroende på taxeringsintendentens

yttrande.

Som framhålls i motionerna har frågan om anstånd med erläggande av

skatt i samband med taxeringsbesvär varit föremål för riksdagens prövning

vid ett flertal tillfällen. Motionärerna gör gällande att sådant anstånd ovillkorligen

förutsätter att taxeringsintendenten, som är den skattskyldiges

motpart i en taxeringsprocess, tillstyrkt en ansökan om anstånd för att den

skall kunna bifallas. Denna tolkning av gällande bestämmelser bygger uppenbarligen

på ett förbiseende. Det är riktigt att lokal skattemyndighet enligt

bestämmelser i 49 § 1 mom. uppbördsförordningen endast kan meddela anstånd

med inbetalning av skatt eller ränta om taxeringsintendenten helt eller

delvis tillstyrkt besvären eller ansökan om anstånd. Av andra momentet

i samma paragraf framgår emellertid att skattskyldig av länsstyrelsen kan

erhålla anstånd, om han anfört besvär över taxeringen, under förutsättning

att erläggandet av den påförda skatten skulle för honom medföra betydande

skadeverkningar eller eljest framstå som obilligt. Som villkor för sådant

anstånd gäller dock vissa bestämmelser om ställande av säkerhet. Utskottet

vill erinra om att dessa anståndsbestämmelser, som fastställdes av 1967 års

höstriksdag, tillkom på grundval av uppbördsutredningens förslag i betänkandet

Uppbördsfrågor (SOU 1965:23) och att en av huvudfrågorna för

denna utredning torde ha varit anståndsförfarandet i samband med taxeringsbesvär.

Av det anförda framgår att det i motionerna framförda önskemålet om

vidgade möjligheter till anstånd vid taxeringsbesvär redan är tillgodosett.

Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969

Ränta vid restitution av skatt

I motionen 1: 380 begärs översyn av reglerna om restitution av skatt. Motionärerna

syftar främst på bestämmelserna om ränta vid skatteåterbäring,

vilka enligt deras mening inte ger full kompensation för ränteförlusten. 1

sammanhanget framhålls även att räntefoten — fem procent — inte motsvarar

dagens ränteläge.

Utskottet vill beträffande räntan på återburen skatt först erinra om att

bestämmelser härom har tillämpats fr. o. m. 1952 och att räntesatsen då var

tre procent, medan räntan på kvarstående skatt var fem procent. Nuvarande

räntesatser på fem resp. nio procent har gällt fr. o. m. 1958. Med hänsyn till

kravet på en effektiv skatteuppbörd är givetvis räntan på kvarstående skatt

den från statsverkets synpunkt primära frågan och räntan på överskjutande

skatt närmast eu konsekvens härav. Om man med utgångspunkt från dagens

höga ränteläge vill höja återbäringsräntan bör det alltså finnas anledning

att först överväga en höjning av kvarskatteräntan. Enligt utskottets

mening kan visserligen skäl anföras för en sådan räntehöjning men samtidigt

talar åtskilliga omständigheter, bl. a. av administrativ art, mot att ränteberäkningen

i samband med skatteuppbörden anknyter alltför nära till

gällande diskonto. En ytterligare höjning av kvarskatteräntan bör därför

främst tillgripas om diskontot blir så högt att de skattskyldiga inte gör

några ränteförluster eller gör räntevinster genom att senarelägga sina skatteinbetalningar.

Vad gäller reglerna i övrigt för beräkning av ränta vid återbetalning av

skatt kan med visst fog invändningar göras mot det nuvarande systemet, om

man utgår från rent affärsmässiga synpunkter på återbetalningarna. Utskottet

anser emellertid viktigare att begränsa det administrativa arbetet med

uppbörden än att tillgodose långt gående önskemål om rättvisare ränteberäkning,

som i flertalet fall är av ringa ekonomisk betydelse för den skattskyldige.

Det bör erinras om att den som betalar preliminär B-skatt har betydande

möjligheter att undvika överskjutande skatt. Den i motionerna behandlade

frågan berör alltså främst löntagare, för vilka arbetsgivaren verkställer

preliminära A-skatteavdrag. För dessa skattskyldiga är räntan på

överskjutande skatt av betydelse, om de är berättigade till avdrag för exempelvis

periodiskt understöd, pensionsförsäkringspremier eller resekostnader,

men då avdragen inte är så stora att de medför rätt till jämkning av källskatteavdraget.

Dessa avdrag medför alltså i flertalet fall, att den preliminära

A-skatten kommer att överstiga den slutliga skatten, och de utgör därför

en skatteteknisk komplikation för den pågående utredningen om definitiv

källskatt. Om utredningen kan konstruera ett förslag till definitiv källskatt

elimineras också de här behandlade ränteproblemen. Det finns därför enligt

utskottets mening anledning att avvak la resultatet av utredningens arbete

liksom av den aviserade skattereformen, innan en översyn av uppbördsförordningens

räntebestämmelser övervägs.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1969

9

Det bör vidare framhållas att -— även om den definitiva källskatten inte

kommer till stånd utan nuvarande ordning i stort sett blir bestående — ett

mera nyanserat system för beräkning av ränta på överskjutande skatt kommer

att vara förenat med betydande svårigheter. Utskottet vill här endast

peka på att större arbetsgivare endast en gång årligen behöver insända en

skatteanvisning, på vilken upptagits sammanlagda beloppet av de för arbetstagare

gjorda skatteavdragen. Om arbetstagaren i sådant fall skulle bli berättigad

till ränta på överskjutande skatt från och med den dag arbetsgivaren

inbetalt skatten medför varje fall av skatteåterbäring ett tidskrävande

utredningsarbete, som troligen skulle orsaka det allmänna betydande kostnader.

Skulle man å andra sidan återgå till det ursprungliga systemet med

en detalj redovisning av skatteinbetalningarna, belastas arbetsgivaren med

ett betungande arbete. I intetdera fallet kan olägenheterna antas stå i rimlig

proportion till de obetydliga fördelar för den skattskyldige som skulle vinnas

genom dylika åtgärder.

Slutligen bör erinras om att utskottet redan år 1967 förutsatte att frågan

om ändrade principer för ränteberäkning, när tillämpningen av en särskild

författningsbestämmelse är beroende av särskild ansökan, skulle tas upp till

prövning efter ADB-systemets genomförande.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen I: 380.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår

1) motionerna I: 717 och II: 789

2) motionen I: 380.

Stockholm den 21 oktober 1969

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson*

(s), Lundström* (fp), Yngve Nilsson (m), Sundin* (ep), Wärnberg (s),

Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson* (m), Tistad (fp) och Arne Pettersson

(s); samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (m), Brandt* (s),

fru Holmqvist* (s), herrar Kristenson (s), Carlstein (s), Nyström (s),

Wiklund i Härnösand (s), Sundkvist (ep) och Josefson i Arrie* (ep).

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

av herr Tistad (fp).

Reservation

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.