Sök i Ratio Lex

Betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i förordningen

1969-11-27 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1969:65, Betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i förordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969

1

Nr 65

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om ändring i förordningen

(1923:116) angående skatt för hundar jämte

motioner.

Propositionen

I proposition nr 135 har Kungl. Maj :t under åberopande av utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för den 24 oktober 1969 föreslagit

riksdagen att anta vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i förordningen

(1923: 116) angående skatt för hundar.

I propositionen föreslås att den nuvarande begränsningen i kommunens

rätt att bestämma hundskattens storlek slopas.

Författningsförslaget har följande lydelse.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 65

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1923:116) angående skatt för hundar

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1923: 116) angående skatt

för hundar,

dels att 10 § skall upphöra att gälla,

dels att 4 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §d

Skatten skall av kommunen be- Skatten skall av kommunen bestämmas

till ett för varje hund lika stämmas till ett för varje hund lika

belopp, lägst tio högst sjuttiofem belopp för kalenderår.

kronor för kalenderår.

I fall--------annan kommun.

9

Den, som underlåter att fullgöra

anmälningsskyldighet, vilken enligt

5 § åligger honom, böte tio kronor.

Skattskyldig skall därjämte erlägga

dubbel hundskatt. Har skatteplikt

för hund inom viss kommun under

löpande år inträtt i fall, som avses

i 2 § 2 mom., må dock ej till ansvar

för underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet

dömas, med

mindre den skattskyldige av kommunen

erhållit anmaning att fullgöra

sådan skyldighet.

Söker någon genom oriktig uppgift

undandraga sig skattskyldighet

och är ej gärningen straffbar enligt

allmän strafflag, vare straffet böter

från och med tio till och med etthundra

kronor, och skall dessutom

gäldas dubbel hundskatt.

Den, som ej ställer sig till efterrättelse

föreskriften i 8 §, straffas

med böter, högst tjugu kronor.

§•*

Till böter, högst femhundra kronor,

dömes den som

1. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet

enligt 5 §,

2. genom oriktig uppgift söker

undandraga sig skattskyldighet, om

ej gärningen är belagd med straff i

brottsbalken, eller

3. bryter mot 8 §.

Har skatteplikt för hund inom

viss kommun under löpande år inträtt

i fall, som avses i 2 § 2 mom.,

dömes dock till ansvar enligt första

stycket 1 endast om den skattskyldige

av kommunen erhållit anmaning

att fullgöra anmälningsskyldighet

enligt 5 §.

Dömes någon enligt första stycket

1 eller 2, skall han därjämte erlägga

dubbel hundskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

1 Senaste lydelse 1954: 89.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969 3

Beträffande motiveringen för förslaget hänvisar utskottet till propositionen.

Motionerna

Yrkanden

Med anledning av propositionen har väckts följande motioner.

1. motionerna 1:1081 av herr Lindblad samt II: 1249 av herrar Westberg

i Ljusdal och Sellgren, vari hemställts,

att kommunerna skall få laglig rätt att medge nedsättning eller befrielse

från hundskatt för vissa ägarkategorier, samt

att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext;

2. motionerna I: 1082 av herrar Thorsten Larsson och Nils Nilsson samt

II: 1250 av herr Josef son i Arrie m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen

av Kungl. Maj :ts proposition nr 135 beslutar,

a. att kommunen skall äga fritt bestämma grunderna för uttag av hundskatt

i enlighet med vad som anförts i motionerna, samt

b. att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext;

3. motionerna I: 1083 av fröken Stenberg och herr Karl Pettersson samt

II: 1251 av herrar Ringaby och Nordstrandh, vari hemställts,

att riksdagen beslutar att avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 135 med förslag

till lag om ändring i förordningen angående skatt för hundar;

4. motionerna I: 1093 av fröken Lundbeck m. fl. och II: 1261 av fröken

Wetterström m. fl., vari hemställts,

att riksdagen avslår Kungl. Maj :ts proposition nr 135.

Motivering

I: 1081 och II: 1249

Den ökade brottsligheten i vårt land har även kommit att drabba åldringarna.

Det hör inte längre till ovanligheterna att äldre män och kvinnor blir

slagna och rånade i sina hem eller på öppen gata.

En hund erbjuder förutom sällskap även viss trygghet mot överfall för

gamla människor. Därför synes det vara ett samhällsintresse att pensionärerna

kan få den trygghet, som det i många fall innebär att ha hund. Det är

dock förenat med betydande kostnader att hålla en sådan. Även hundskatten

kan för många pensionärer vara kännbar. Den har tidigare i regel varit relativt

låg, men när nu enligt föreliggande proposition nr 135 kommunerna

medgives rätt att själva bestämma skattens storlek kan den komma att väsentligt

höjas. Även om så inte skulle bli fallet innebär dock lagförslaget,

att kommunerna ej kommer att få möjligheter att differentiera skatten. Det

är en onödig inskränkning. Det borde vara möjligt för kommunerna att ta

ut en lägre skatt från folkpensionärer med hund och även att i övrigt göra

de bedömningar, som kan visa sig erforderliga.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 65

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969

1: 1082 och II: 1250

Enligt motionärernas mening finns goda skäl för att öka kommunernas

frihet att själva bestämma om hundskatten. Som framhålls i propositionen

bör rätten att fritt förfoga över medlens användning motsvaras av en liknande

frihet, när det gäller uttaget av skatt. Utöver att skapa begränsningarna

när det gäller skattebeloppet är det enligt motionärernas uppfattning

angeläget att kommunerna också får möjligheter att sätta ner eller helt

slopa skatten för vissa kategorier hundar. Bestämmelsen i 4 § hundskatteförordningen,

att skatten skall bestämmas till ett för varje hund lika belopp,

bör därför utgå och författningstexten i övrigt anpassas i enlighet därmed.

Behovet av att i vissa fall kunna differentiera hundskatten har ökat bl. a.

som en följd av kommunsammanläggningarna. Hundskattens viktigaste

funktion är numera att hindra att hundstammen växer alltför mycket så att

sanitära olägenheter uppkommer. Dessa problem är mest påtagliga i större

tätorter. Kommuner som har övervägande tätbebyggelse har också i allmänhet

hög hundskatt. När denna höga skattesats måste tillämpas i landsbygdsområden,

som i administrativt hänseende lagts samman med tätorter,

ter sig hundskatten omotiverat hög och orättvis för hundägarna där. Också

i andra fall kan kommunerna ha motiv för att helt eller delvis befria från

skatt för vissa hundar, t. ex. sådana som ägs av pensionärer. Kommunerna

bör därför ha rätt att själva bestämma om detta.

I: 1083 och II: 1251

Den gällande förordningen angående skatt för hundar kom till år 1923,

då antalet hundar var betydligt lägre än nu. Till en början tog kommunerna

i allmänhet ut ett ringa belopp i hundskatt och höll sig ofta under det

högsta tillåtna skattebeloppet.

Förhållandena är i dag helt andra än vid förordningens tillkomst. Enligt

statistiska centralbyråns beräkningar var antalet skattepliktiga hundar

under år 1967 369 122, och hundägarna erlade samma år i hundskatt icke

mindre än 15 678 000 kronor. Hundskatten enbart i Stockholm inbringade

det året 2 000 000 kronor.

Det är känt att kommunerna tillämpar eu skiftande praxis i fråga om

hundskattens storlek utan att detta alltid kan motiveras med olikartade

förhållanden inom respektive kommuner.

Från hundägarnas sida har gjorts gällande — och detta med all rätt —

att principen måste vara att hundskatten aldrig bör sättas högre än vad

som uppskattningsvis motsvarar samhällets merkostnad för renhållning

och liknande åtgärder, orsakade av hundhållningen. Vidare hävdar hundägarna

att en del av hundskattemedlen borde användas för åtgärder ägnade

att göra det lättare att hålla hund. Som exempel på sådana aktiviteter i

större och medelstora samhällen har nämnts jourtjänst bland veterinärer,

djursjukhus och inrättande av rastplatser.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969

5

I en framställning till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet

under sommaren 1968 har Svenska kennelklubben velat fästa uppmärksamheten

på att det under tiden från förordningens tillkomst för 45 år sedan

skett så stora förändringar på det område som berör hundskatten, att

det vore önskvärt att snarast få till stånd en utredning av alla frågor med

anknytning till hundskatten. Enligt Svenska kennelklubbens åsikt vore

även det tekniska förfarandet vid uppbörd av hundskatten i behov av en

översyn i syfte att nå fram till en mer rationell ordning. Framställningen

synes ännu icke ha föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

En skattehöjning skulle hårdast drabba den kategori av människor som

är ett ständigt växande antal äldre personer -— ofta ensamstående — för

vilka hunden blivit en god kamrat, som ger både sällskap och sysselsättning

■— inte minst genom den motion, som den äldre hundägaren tvingas

att ordna för hunden samtidigt som han själv får en nyttig promenad och

kontakt med sina medmänniskor. Hunden blir m. a. o. ett medel bland andra

i syfte att bryta den ensamhetskänsla och isolering, som är ett av de gamlas

och därmed ett av åldringsvårdens svåraste problem.

Det bör också framhållas att en skattehöjning skulle komma att träffa

alla dem som måste hålla brukshund med skilda uppgifter såsom för bevakning

eller vid jakt eller i samband med fåravel. Särskilt på landsbygden har

man att räkna med ett mycket stort antal hundar, hänförliga till kategorin

brukshundar och jakthundar.

Det finns fortfarande gott om kommuner — i synnerhet på landsbygden

— där man endast tar ut tio kronor i hundskatt, även om antalet hundar i

kommunen når upp till några hundra. Så till exempel var skatten under år

1967 tio kronor i tre Skåne-kommuner med ett hundbestånd av respektive

309, 402 och 560 hundar.

Det har icke förebringats några bärande skäl för att frångå den hittills

tillämpade ordningen att fastställa ett högsta skattebelopp som kommun

får besluta ta ut i hundskatt.

I: 1093 och II: 1261

Motionärerna anser att vägande skäl talar mot en ändring i nu gällande

bestämmelser.

Det kan inte bortses från att maximibeloppet för hundskatt vid den förordade

förändringen blir avhängig av den inställning som drätselkammare

och fullmäktigeförsamlingar har och skatten kan därför i kritiska situationer

få tjänstgöra som budgetregulator. Tyvärr upplever hundägare i kommunerna

skatten som en fiskalisk åtgärd, som icke föranleder någon kommunal

motprestation i form av rastgårdar, promenadplatser för hundar och

dylikt. Prestationerna utgörs ofta av den gaturenhållning som, hunden förutan,

är nödvändig.

Det får inte förbises att hunden är många ensamma människors enda

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969

sällskap; delta gäller inte minst åldringar och avsidesboende. För många

av dessa är hunden dessutom den enda trygghetsgarantin.

En höjning av hundskatten torde, om propositionen godtas, kunna bli

följden i åtskilliga kommuner som redan nu har skatten fastställd till

maximibeloppet 75 kronor.

I och för sig är det riktigt att den kommunala beskattningsrätten, som är

en grundpelare för den kommunala självstyrelsen, icke begränsas genom

statlig lagstiftning. I detta fall synes emellertid benämningen skatt, som

godtyckligt drabbar innehavet av en viss sorts husdjur, vara felaktig och

borde ersättas med beteckningen kommunal hundlicens (jämför Radio-TVlicens).

Skrivelser m. m.

Hundfrämjandet (Sveriges Hundägareförening) anser att man ej kan lita

på att alla kommuner kommer att handha den föreslagna nya befogenheten

med måttfullhet och hänsyn. Resultatet kan bli att hundägarna i somliga

kommuner ställs inför hundskattebelopp som tvingar de flesta av dem att

göra sig av med sina hundar, i många fall ett mycket tungt beslut. Den nya

bestämmelsen kommer att fungera som en verklig klasslagstiftning eftersom

i sådana kommuner endast välsituerade personer kommer att kunna

hålla sig med hund.

Höjning av hundskatten till för hundägarna betungande belopp kommer

att ske endast i sådana kommuner där majoriteten av de styrande av någon

anledning saknar förståelse för hundhållning. Skatten blir därför en ojämnt

och orättvist fördelad pålaga.

Hundskatt som utkrävs med höga belopp drabbar särskilt hårt följande

två kategorier:

1) personer som behöver hålla flera hundar -— för jaktändamål och/eller

hunduppfödning,

2) ensamboende personer, ofta pensionärer med små inkomster, som behöver

ha hund för sin trygghets skull.

Svenska hundskyddsföreningen anser att den föreslagna befogenheten för

kommunerna kan komma att drabba en del av landets hundägare både hårt

och orättvist. I en kommun kan hundskatten komma att plötsligt höjas till

belopp långt över grannkommunernas, kanske av rent godtyckliga skäl. Eu

hundskatt som höjs till dubbla det nuvarande maximum, eller kanske ännu

mera, medför allvarliga bekymmer och smärtsamma avgöranden bland

många mindre bemedlade. Barnens lekkamrat eller åldringens sällskap och

trygghet måste offras av ekonomiska skäl. Hundskatten torde väl egentligen

vara avsedd att verka som ett bidrag till skyddet mot epizotier genom att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969

7

landets hundstam blir kontrollerad och registrerad, ej som ett sätt att göra

hunden till en lyx förbehållen välsituerade.

Om man nu invänder att flertalet kommuner fortfarande kommer att nöja

sig med en hundskatt som är överkomlig för de flesta, kvarstår dock det

allvarliga osäkerhetsmomentet att skatten när som helst kan höjas. Att köpa

hund är ett avgörande då den blivande hundägaren måste bedöma sina möjligheter

att behålla hunden 12—15 år. Ty när den nye familjemedlemmen är

installerad, blir han en vän som man ej gärna vill göra sig av med. Möjligheten

att hundskatten när som helst kan stegras till ett orimligt belopp kommer

att hindra många från att skaffa en hund som de av psykiska eller praktiska

skäl skulle behöva.

Det finns också risk att många olika slags trassel kan uppkomma om

hundskatten så att säga fläckvis inom landet höjs till belopp som ligger högt

över grannkommunernas. Hundskyddsföreningens erfarenhet är att i liknande

situationer är det hundarna som blir lidande.

Svenska terrierklubben framhåller att propositionen väckt oro inom klubben.

Ett stort antal av klubbens medlemmar är mindre väl situerade, vilket

betyder att många av dem bli tvungna att avstå från sin hund, vilket vi förmodar

icke var avsikten med propositionen. Det synes oss också, att slopandet

av maximeringen av skattebeloppet skulle gynna en del hundägare i

landet och missgynna andra beroende på de olika kommunernas skiftande

förståelse för den enskilda människans rätt att ha hund.

Redan nu har det visat sig att många landskommuner som ej haft någon

olägenhet av sina hundar likväl tagit ut högsta tillåtna hundskatt. Med oro

frågar man sig, hur höga skatter dessa kommuner i framtiden kommer att

utdebitera.

Det skrämmande i denna godtyckliga beskattning är att de som drabbas

värst bli de hundägare som har låga inkomster, pensionärer och ensamma.

Det kommer att följa många tragedier i spåren på en dylik skattehöjning. Vi

lever i en tid och i ett samhälle, där allt fler personer i synnerhet de ensamma

och äldre hamnar i isolering med mycket ringa kontakt med andra människor.

För dessa kan hunden vara den enda känslomässiga förankring i tillvaron

de har. Det vore grymt om de av ekonomiska skäl skulle tvingas avstå

från detta.

Svenska terrierklubben hemställer att proposition nr 135 avstyrkes.

Svenska jägareförbundet anför följande synpunkter.

Den nuvarande ordningen med en av riksdagen bestämd ram för skattesatserna

— lägst 10 och högst 75 kronor för år — har fungerat väl. I regel

torde tätortskommuner ha tillämpat högre skattesatser än glesbygdskommuner,

vilket synes följdriktigt.

Om hundskattens storlek fritt får bestämmas av varje kommun föreligger

risk att kommun med ringa eller inget hundägarintresse representerat i kom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969

munens styrelse kan komma att höja hundskatten till belopp, som inte kan

anses godtagbart vid jämförelse med hundskattens storlek i eljest likartade

kommuner.

Om och i den utsträckning en kommun vidtager speciella anordningar för

hundvården — särskilda rastplatser, hundsjukhus o. d. — är det rimligt,

att hundskatten bestämmes till högre belopp än som annars vore motiverat.

Eljest bör hundskatten — ehuru den formellt inte är specialdestinerad —

inte bestämmas till större belopp än som kan anses skäligt med hänsyn till

kommunens merkostnader för hundar med avseende på renhållning o. d. Det

kan inte vara rimligt att hundskatten användes i syfte att därmed nå en väsentlig

begränsning av antalet hundar inom kommunen.

Det bör nämligen observeras att en avsevärt förhöjd hundskatt kan

komma att drabba sådana äldre ensamstående människor i små ekonomiska

omständigheter, som kan ha stort behov av att hålla sig med hund, inte

minst av trygghetsskäl.

Personer som driver kennelrörelse eller eljest behöver hålla flera hundar

kan också genom en kraftig skattehöjning åsamkas oskäligt stora utgifter.

Ett flertal intresserade jägare håller sig t. ex. med särskild eftersökshund,

avsedd att användas endast för spårning av skadat klövvilt. Sådana jägare

har ofta direkt kontakt med polismyndigheten och ställer sig och sin hund

till förfogande vid inträffade kollisioner mellan klöwilt och motorfordon. De

utför m. a. o. en direkt insats av djurskyddskaraktär genom att hålla sig med

en sådan hund, för vilken skattelindring enligt gällande bestämmelser inte

kan komma i fråga.

Svenska jägareförbundet finner således, att riksdagen alltjämt bör bestämma

högsta och lägsta skattesats för hundskatten. Något skäl att ändra den

sistnämnda torde inte finnas. Med hänsyn till penningvärdets förändring,

sedan gällande maximibelopp beslutades, synes detta böra höjas till en nivå,

som numera kan anses skälig. Jägareförbundet vill för sin del förorda 100

kronor.

Svenska kennelklubben har i en skrivelse till statsrådet och chefen för

justitiedepartementet begärt att all lagstiftning som berör hundar skall sammanföras

till en särskild lag och samtidigt framhållit behovet av en översyn

av hundskatteförordningen.

Stockholms stad har till Kungl. Maj :t (Fi) överlämnat stadskollegiets

utlåtande (1969: 120) med anledning av utredning angående problematiken

beträffande hundar i Stockholm. Utlåtandet behandlar förslagen i ett

betänkande »Hund i storstad» av en särskild hundutredning inom kommunen.

Utredningen har bl. a. förordat revidering av hundskatteförordningen

och presenterat ett utkast härtill.

De två sistnämnda ärendena har ännu inte föranlett någon Kungl. Maj :ts

åtgärd.

Utskottet

Den obligatoriska hundskatten infördes genom beslut av 1923 års riksdag.

Förordningen om hundskatt har därefter endast justerats på vissa

punkter, i huvudsak avseende höjning av högsta och lägsta skattebelopp

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969 9

samt utvidgning av undantagen från skatteplikt. Departementschefen föreslår

nu att kommunerna utan några begränsningar skall få fastställa skattebeloppen,

som dock även i fortsättningen skall vara enhetliga inom kommunen.

Vidare föreslås en modernisering av straffbestämmelserna och

upphävande av en inaktuell paragraf.

1 motionerna I: 1083 och II: 1251 samt I: 1093 och II: 1261 yrkas avslag

på propositionen med hänsyn till bl. a. riskerna för skattehöjningar. I de

sistnämnda motionerna ifrågasätts även om en avgift som endast drabbar

ägarna av vissa husdjur skall betecknas som en skatt. I motionerna liksom

i ett flertal skrivelser, som inkommit till utskottet från organisationer, vilka

företräder hundägarnas intressen, framhålls hundens betydelse som

sällskap och som vakt för äldre, ofta mindre bemedlade personer samt

riskerna för att hundskatten skall tjänstgöra som en kommunal budgetregulator.

I motionerna 1:1081 och 11:1249 samt 1:1082 och 11:1250 tillstyrks

förslaget i propositionen men motionärerna vill också ge kommunerna rätt

att differentiera skatten med hänsyn till om ägaren är exempelvis ensamboende

eller folkpensionär, om hunden hålls i tätort eller glesbygd. Vid

överläggningarna inom utskottet har särskilt framhållits att behovet av en

differentiering blir större då den beslutade kommunindelningsreformen genomförts.

Risk föreligger då för att i rena landsbygdsområden med för närvarande

mycket låg hundskatt denna kommer att höjas till belopp som

hundägaren inte hade anledning att räkna med då hunden anskaffades och

som inte kan motiveras av kommunernas kostnader.

Frågan om hundskattens konstruktion är självfallet en i skattesammanhang

på sätt och vis perifer fråga. Samtidigt är det en fråga som angår ett

betydande antal människor och i vilken de flesta kan bilda sig en uppfattning.

Följaktligen har också de kommunala debatterna om hundskatten

ibland varit livliga. Utskottet vill med anledning härav och med hänsyn

till de i propositionen och i motionerna framförda yrkandena ta upp frågan

om hundskatten och dess utformning till principiell prövning.

De skäl för hundskattens införande som redovisas i 1923 års proposition

var nödvändigheten av en registrering av hundarna med hänsyn till farhågor

för spridning av epidemiska sjukdomar genom hundar och med hänsyn

till jaktvårdssynpunkter samt i fråga om sällskapshundarna, att de

skulle utgöra en form av lyx som borde beskattas. Samtidigt framhålls att

kommunernas kostnader för renhållning på grund av hundarna var ett motiv

för skattens införande. Om man granskar motiven för skattens införande

framstår alltså registreringen av hundarna och kostnaderna härför

som det primära.

Utskottet vill därför i första hand se hundskatten som en registreringsavgift

och anser att åtskilliga skäl talar för en fortsatt registrering av hundarna.

Registreringen är närmast en ordningsfråga och övervakningen här
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969

av av polisiär natur, och man kan med utgångspunkt härifrån ställa frågan

om inte vissa rationaliseringsvinster skulle kunna göras genom en centraliserad

registrering.

Utskottet finner med hänsyn till dessa synpunkter och till det väsentligt

ändrade läge i fråga om hundskatten som uppkommer genom kommunindelningsreformen

att en förutsättningslös översyn av hela hundskattefrågan

bör komma till stånd. Därvid bör prövas förutom förutsättningarna

för det nuvarande systemet även frågor om skatte- eller avgiftsbelopp liksom

de i motionerna aktualiserade spörsmålen rörande olika slag av differentiering.

Utredningen bör även kunna ta ställning till de önskemål som

framförts från Stockholms stad och Svenska kennelklubben rörande hundskatten.

Under sådana förutsättningar anser utskottet sig inte f. n. kunna tillstyrka

förslaget i propositionen om att kommunerna utan några begränsningar

skall få fastställa skattens höjd. Med hänsyn till att den nuvarande högsta

skattesatsen fastställdes år 1954, förordar utskottet dock att nämnda

gräns höjs till 100 kronor. Då endast ett fåtal kommuner nu utnyttjar

möjligheten att ta ut det högsta skattebeloppet bör den föreslagna höjningen

även tillgodose de önskemål om höjningar som kan framkomma under

den tid översynen pågår.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen med anledning av Kungl. Maj ds proposition

nr 135 antar det vid propositionen fogade förslaget till

lag om ändring i förordningen (1923: 116) angående skatt

för hundar med den ändringen att 4 § erhåller följande såsom

utskottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag

4 §.

Skatten skall av kommunen be- Skatten skall av kommunen bestämmas

till ett för varje hund lika stämmas till ett för varje hund lika

belopp för kalenderår. belopp, lägst tio högst etthundra kro
nor

för kalenderår.

I fan-----—-----annan kommun.

2. att riksdagen med anledning av motionerna 1: 1081 och

11:1249, 1:1082 och 11:1250, 1:1083 och 11:1251 samt

I: 1093 och II: 1261 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om

utredning angående skatten för hundar i enlighet med vad

utskottet anfört.

Stockholm den 27 november 1969

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson* (s),

fröken Ranmark* (s), herrar Lundström (fp), Tage Johansson (s), Gösta

Jacobsson (m), Tistad (fp), Stadling (s) och Karl Pettersson (m); samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (in), Brandt (s),

Engkvist* (s), fru Holmqvist (s), herrar Kristenson (s), Nyström (s), fru

Berglund (s), herrar Ahlmark* (fp), Sundkvist (ep) och Josefson i Arrie

(ep).

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690028

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:397 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen a1 i texten