Betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i förordningen
1969-11-27 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1969:65, Betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i förordningen
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969
1
Nr 65
Bevillningsutskottets betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i förordningen
(1923:116) angående skatt för hundar jämte
motioner.
Propositionen
I proposition nr 135 har Kungl. Maj :t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för den 24 oktober 1969 föreslagit
riksdagen att anta vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i förordningen
(1923: 116) angående skatt för hundar.
I propositionen föreslås att den nuvarande begränsningen i kommunens
rätt att bestämma hundskattens storlek slopas.
Författningsförslaget har följande lydelse.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 65
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969
Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen (1923:116) angående skatt för hundar
Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1923: 116) angående skatt
för hundar,
dels att 10 § skall upphöra att gälla,
dels att 4 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §d
Skatten skall av kommunen be- Skatten skall av kommunen bestämmas
till ett för varje hund lika stämmas till ett för varje hund lika
belopp, lägst tio högst sjuttiofem belopp för kalenderår.
kronor för kalenderår.
I fall--------annan kommun.
9
Den, som underlåter att fullgöra
anmälningsskyldighet, vilken enligt
5 § åligger honom, böte tio kronor.
Skattskyldig skall därjämte erlägga
dubbel hundskatt. Har skatteplikt
för hund inom viss kommun under
löpande år inträtt i fall, som avses
i 2 § 2 mom., må dock ej till ansvar
för underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet
dömas, med
mindre den skattskyldige av kommunen
erhållit anmaning att fullgöra
sådan skyldighet.
Söker någon genom oriktig uppgift
undandraga sig skattskyldighet
och är ej gärningen straffbar enligt
allmän strafflag, vare straffet böter
från och med tio till och med etthundra
kronor, och skall dessutom
gäldas dubbel hundskatt.
Den, som ej ställer sig till efterrättelse
föreskriften i 8 §, straffas
med böter, högst tjugu kronor.
§•*
Till böter, högst femhundra kronor,
dömes den som
1. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet
enligt 5 §,
2. genom oriktig uppgift söker
undandraga sig skattskyldighet, om
ej gärningen är belagd med straff i
brottsbalken, eller
3. bryter mot 8 §.
Har skatteplikt för hund inom
viss kommun under löpande år inträtt
i fall, som avses i 2 § 2 mom.,
dömes dock till ansvar enligt första
stycket 1 endast om den skattskyldige
av kommunen erhållit anmaning
att fullgöra anmälningsskyldighet
enligt 5 §.
Dömes någon enligt första stycket
1 eller 2, skall han därjämte erlägga
dubbel hundskatt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.
1 Senaste lydelse 1954: 89.
Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969 3
Beträffande motiveringen för förslaget hänvisar utskottet till propositionen.
Motionerna
Yrkanden
Med anledning av propositionen har väckts följande motioner.
1. motionerna 1:1081 av herr Lindblad samt II: 1249 av herrar Westberg
i Ljusdal och Sellgren, vari hemställts,
att kommunerna skall få laglig rätt att medge nedsättning eller befrielse
från hundskatt för vissa ägarkategorier, samt
att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext;
2. motionerna I: 1082 av herrar Thorsten Larsson och Nils Nilsson samt
II: 1250 av herr Josef son i Arrie m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr 135 beslutar,
a. att kommunen skall äga fritt bestämma grunderna för uttag av hundskatt
i enlighet med vad som anförts i motionerna, samt
b. att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext;
3. motionerna I: 1083 av fröken Stenberg och herr Karl Pettersson samt
II: 1251 av herrar Ringaby och Nordstrandh, vari hemställts,
att riksdagen beslutar att avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 135 med förslag
till lag om ändring i förordningen angående skatt för hundar;
4. motionerna I: 1093 av fröken Lundbeck m. fl. och II: 1261 av fröken
Wetterström m. fl., vari hemställts,
att riksdagen avslår Kungl. Maj :ts proposition nr 135.
Motivering
I: 1081 och II: 1249
Den ökade brottsligheten i vårt land har även kommit att drabba åldringarna.
Det hör inte längre till ovanligheterna att äldre män och kvinnor blir
slagna och rånade i sina hem eller på öppen gata.
En hund erbjuder förutom sällskap även viss trygghet mot överfall för
gamla människor. Därför synes det vara ett samhällsintresse att pensionärerna
kan få den trygghet, som det i många fall innebär att ha hund. Det är
dock förenat med betydande kostnader att hålla en sådan. Även hundskatten
kan för många pensionärer vara kännbar. Den har tidigare i regel varit relativt
låg, men när nu enligt föreliggande proposition nr 135 kommunerna
medgives rätt att själva bestämma skattens storlek kan den komma att väsentligt
höjas. Även om så inte skulle bli fallet innebär dock lagförslaget,
att kommunerna ej kommer att få möjligheter att differentiera skatten. Det
är en onödig inskränkning. Det borde vara möjligt för kommunerna att ta
ut en lägre skatt från folkpensionärer med hund och även att i övrigt göra
de bedömningar, som kan visa sig erforderliga.
lf Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 65
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969
1: 1082 och II: 1250
Enligt motionärernas mening finns goda skäl för att öka kommunernas
frihet att själva bestämma om hundskatten. Som framhålls i propositionen
bör rätten att fritt förfoga över medlens användning motsvaras av en liknande
frihet, när det gäller uttaget av skatt. Utöver att skapa begränsningarna
när det gäller skattebeloppet är det enligt motionärernas uppfattning
angeläget att kommunerna också får möjligheter att sätta ner eller helt
slopa skatten för vissa kategorier hundar. Bestämmelsen i 4 § hundskatteförordningen,
att skatten skall bestämmas till ett för varje hund lika belopp,
bör därför utgå och författningstexten i övrigt anpassas i enlighet därmed.
Behovet av att i vissa fall kunna differentiera hundskatten har ökat bl. a.
som en följd av kommunsammanläggningarna. Hundskattens viktigaste
funktion är numera att hindra att hundstammen växer alltför mycket så att
sanitära olägenheter uppkommer. Dessa problem är mest påtagliga i större
tätorter. Kommuner som har övervägande tätbebyggelse har också i allmänhet
hög hundskatt. När denna höga skattesats måste tillämpas i landsbygdsområden,
som i administrativt hänseende lagts samman med tätorter,
ter sig hundskatten omotiverat hög och orättvis för hundägarna där. Också
i andra fall kan kommunerna ha motiv för att helt eller delvis befria från
skatt för vissa hundar, t. ex. sådana som ägs av pensionärer. Kommunerna
bör därför ha rätt att själva bestämma om detta.
I: 1083 och II: 1251
Den gällande förordningen angående skatt för hundar kom till år 1923,
då antalet hundar var betydligt lägre än nu. Till en början tog kommunerna
i allmänhet ut ett ringa belopp i hundskatt och höll sig ofta under det
högsta tillåtna skattebeloppet.
Förhållandena är i dag helt andra än vid förordningens tillkomst. Enligt
statistiska centralbyråns beräkningar var antalet skattepliktiga hundar
under år 1967 369 122, och hundägarna erlade samma år i hundskatt icke
mindre än 15 678 000 kronor. Hundskatten enbart i Stockholm inbringade
det året 2 000 000 kronor.
Det är känt att kommunerna tillämpar eu skiftande praxis i fråga om
hundskattens storlek utan att detta alltid kan motiveras med olikartade
förhållanden inom respektive kommuner.
Från hundägarnas sida har gjorts gällande — och detta med all rätt —
att principen måste vara att hundskatten aldrig bör sättas högre än vad
som uppskattningsvis motsvarar samhällets merkostnad för renhållning
och liknande åtgärder, orsakade av hundhållningen. Vidare hävdar hundägarna
att en del av hundskattemedlen borde användas för åtgärder ägnade
att göra det lättare att hålla hund. Som exempel på sådana aktiviteter i
större och medelstora samhällen har nämnts jourtjänst bland veterinärer,
djursjukhus och inrättande av rastplatser.
Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969
5
I en framställning till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
under sommaren 1968 har Svenska kennelklubben velat fästa uppmärksamheten
på att det under tiden från förordningens tillkomst för 45 år sedan
skett så stora förändringar på det område som berör hundskatten, att
det vore önskvärt att snarast få till stånd en utredning av alla frågor med
anknytning till hundskatten. Enligt Svenska kennelklubbens åsikt vore
även det tekniska förfarandet vid uppbörd av hundskatten i behov av en
översyn i syfte att nå fram till en mer rationell ordning. Framställningen
synes ännu icke ha föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
En skattehöjning skulle hårdast drabba den kategori av människor som
är ett ständigt växande antal äldre personer -— ofta ensamstående — för
vilka hunden blivit en god kamrat, som ger både sällskap och sysselsättning
■— inte minst genom den motion, som den äldre hundägaren tvingas
att ordna för hunden samtidigt som han själv får en nyttig promenad och
kontakt med sina medmänniskor. Hunden blir m. a. o. ett medel bland andra
i syfte att bryta den ensamhetskänsla och isolering, som är ett av de gamlas
och därmed ett av åldringsvårdens svåraste problem.
Det bör också framhållas att en skattehöjning skulle komma att träffa
alla dem som måste hålla brukshund med skilda uppgifter såsom för bevakning
eller vid jakt eller i samband med fåravel. Särskilt på landsbygden har
man att räkna med ett mycket stort antal hundar, hänförliga till kategorin
brukshundar och jakthundar.
Det finns fortfarande gott om kommuner — i synnerhet på landsbygden
— där man endast tar ut tio kronor i hundskatt, även om antalet hundar i
kommunen når upp till några hundra. Så till exempel var skatten under år
1967 tio kronor i tre Skåne-kommuner med ett hundbestånd av respektive
309, 402 och 560 hundar.
Det har icke förebringats några bärande skäl för att frångå den hittills
tillämpade ordningen att fastställa ett högsta skattebelopp som kommun
får besluta ta ut i hundskatt.
I: 1093 och II: 1261
Motionärerna anser att vägande skäl talar mot en ändring i nu gällande
bestämmelser.
Det kan inte bortses från att maximibeloppet för hundskatt vid den förordade
förändringen blir avhängig av den inställning som drätselkammare
och fullmäktigeförsamlingar har och skatten kan därför i kritiska situationer
få tjänstgöra som budgetregulator. Tyvärr upplever hundägare i kommunerna
skatten som en fiskalisk åtgärd, som icke föranleder någon kommunal
motprestation i form av rastgårdar, promenadplatser för hundar och
dylikt. Prestationerna utgörs ofta av den gaturenhållning som, hunden förutan,
är nödvändig.
Det får inte förbises att hunden är många ensamma människors enda
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969
sällskap; delta gäller inte minst åldringar och avsidesboende. För många
av dessa är hunden dessutom den enda trygghetsgarantin.
En höjning av hundskatten torde, om propositionen godtas, kunna bli
följden i åtskilliga kommuner som redan nu har skatten fastställd till
maximibeloppet 75 kronor.
I och för sig är det riktigt att den kommunala beskattningsrätten, som är
en grundpelare för den kommunala självstyrelsen, icke begränsas genom
statlig lagstiftning. I detta fall synes emellertid benämningen skatt, som
godtyckligt drabbar innehavet av en viss sorts husdjur, vara felaktig och
borde ersättas med beteckningen kommunal hundlicens (jämför Radio-TVlicens).
Skrivelser m. m.
Hundfrämjandet (Sveriges Hundägareförening) anser att man ej kan lita
på att alla kommuner kommer att handha den föreslagna nya befogenheten
med måttfullhet och hänsyn. Resultatet kan bli att hundägarna i somliga
kommuner ställs inför hundskattebelopp som tvingar de flesta av dem att
göra sig av med sina hundar, i många fall ett mycket tungt beslut. Den nya
bestämmelsen kommer att fungera som en verklig klasslagstiftning eftersom
i sådana kommuner endast välsituerade personer kommer att kunna
hålla sig med hund.
Höjning av hundskatten till för hundägarna betungande belopp kommer
att ske endast i sådana kommuner där majoriteten av de styrande av någon
anledning saknar förståelse för hundhållning. Skatten blir därför en ojämnt
och orättvist fördelad pålaga.
Hundskatt som utkrävs med höga belopp drabbar särskilt hårt följande
två kategorier:
1) personer som behöver hålla flera hundar -— för jaktändamål och/eller
hunduppfödning,
2) ensamboende personer, ofta pensionärer med små inkomster, som behöver
ha hund för sin trygghets skull.
Svenska hundskyddsföreningen anser att den föreslagna befogenheten för
kommunerna kan komma att drabba en del av landets hundägare både hårt
och orättvist. I en kommun kan hundskatten komma att plötsligt höjas till
belopp långt över grannkommunernas, kanske av rent godtyckliga skäl. Eu
hundskatt som höjs till dubbla det nuvarande maximum, eller kanske ännu
mera, medför allvarliga bekymmer och smärtsamma avgöranden bland
många mindre bemedlade. Barnens lekkamrat eller åldringens sällskap och
trygghet måste offras av ekonomiska skäl. Hundskatten torde väl egentligen
vara avsedd att verka som ett bidrag till skyddet mot epizotier genom att
Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969
7
landets hundstam blir kontrollerad och registrerad, ej som ett sätt att göra
hunden till en lyx förbehållen välsituerade.
Om man nu invänder att flertalet kommuner fortfarande kommer att nöja
sig med en hundskatt som är överkomlig för de flesta, kvarstår dock det
allvarliga osäkerhetsmomentet att skatten när som helst kan höjas. Att köpa
hund är ett avgörande då den blivande hundägaren måste bedöma sina möjligheter
att behålla hunden 12—15 år. Ty när den nye familjemedlemmen är
installerad, blir han en vän som man ej gärna vill göra sig av med. Möjligheten
att hundskatten när som helst kan stegras till ett orimligt belopp kommer
att hindra många från att skaffa en hund som de av psykiska eller praktiska
skäl skulle behöva.
Det finns också risk att många olika slags trassel kan uppkomma om
hundskatten så att säga fläckvis inom landet höjs till belopp som ligger högt
över grannkommunernas. Hundskyddsföreningens erfarenhet är att i liknande
situationer är det hundarna som blir lidande.
Svenska terrierklubben framhåller att propositionen väckt oro inom klubben.
Ett stort antal av klubbens medlemmar är mindre väl situerade, vilket
betyder att många av dem bli tvungna att avstå från sin hund, vilket vi förmodar
icke var avsikten med propositionen. Det synes oss också, att slopandet
av maximeringen av skattebeloppet skulle gynna en del hundägare i
landet och missgynna andra beroende på de olika kommunernas skiftande
förståelse för den enskilda människans rätt att ha hund.
Redan nu har det visat sig att många landskommuner som ej haft någon
olägenhet av sina hundar likväl tagit ut högsta tillåtna hundskatt. Med oro
frågar man sig, hur höga skatter dessa kommuner i framtiden kommer att
utdebitera.
Det skrämmande i denna godtyckliga beskattning är att de som drabbas
värst bli de hundägare som har låga inkomster, pensionärer och ensamma.
Det kommer att följa många tragedier i spåren på en dylik skattehöjning. Vi
lever i en tid och i ett samhälle, där allt fler personer i synnerhet de ensamma
och äldre hamnar i isolering med mycket ringa kontakt med andra människor.
För dessa kan hunden vara den enda känslomässiga förankring i tillvaron
de har. Det vore grymt om de av ekonomiska skäl skulle tvingas avstå
från detta.
Svenska terrierklubben hemställer att proposition nr 135 avstyrkes.
Svenska jägareförbundet anför följande synpunkter.
Den nuvarande ordningen med en av riksdagen bestämd ram för skattesatserna
— lägst 10 och högst 75 kronor för år — har fungerat väl. I regel
torde tätortskommuner ha tillämpat högre skattesatser än glesbygdskommuner,
vilket synes följdriktigt.
Om hundskattens storlek fritt får bestämmas av varje kommun föreligger
risk att kommun med ringa eller inget hundägarintresse representerat i kom
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969
munens styrelse kan komma att höja hundskatten till belopp, som inte kan
anses godtagbart vid jämförelse med hundskattens storlek i eljest likartade
kommuner.
Om och i den utsträckning en kommun vidtager speciella anordningar för
hundvården — särskilda rastplatser, hundsjukhus o. d. — är det rimligt,
att hundskatten bestämmes till högre belopp än som annars vore motiverat.
Eljest bör hundskatten — ehuru den formellt inte är specialdestinerad —
inte bestämmas till större belopp än som kan anses skäligt med hänsyn till
kommunens merkostnader för hundar med avseende på renhållning o. d. Det
kan inte vara rimligt att hundskatten användes i syfte att därmed nå en väsentlig
begränsning av antalet hundar inom kommunen.
Det bör nämligen observeras att en avsevärt förhöjd hundskatt kan
komma att drabba sådana äldre ensamstående människor i små ekonomiska
omständigheter, som kan ha stort behov av att hålla sig med hund, inte
minst av trygghetsskäl.
Personer som driver kennelrörelse eller eljest behöver hålla flera hundar
kan också genom en kraftig skattehöjning åsamkas oskäligt stora utgifter.
Ett flertal intresserade jägare håller sig t. ex. med särskild eftersökshund,
avsedd att användas endast för spårning av skadat klövvilt. Sådana jägare
har ofta direkt kontakt med polismyndigheten och ställer sig och sin hund
till förfogande vid inträffade kollisioner mellan klöwilt och motorfordon. De
utför m. a. o. en direkt insats av djurskyddskaraktär genom att hålla sig med
en sådan hund, för vilken skattelindring enligt gällande bestämmelser inte
kan komma i fråga.
Svenska jägareförbundet finner således, att riksdagen alltjämt bör bestämma
högsta och lägsta skattesats för hundskatten. Något skäl att ändra den
sistnämnda torde inte finnas. Med hänsyn till penningvärdets förändring,
sedan gällande maximibelopp beslutades, synes detta böra höjas till en nivå,
som numera kan anses skälig. Jägareförbundet vill för sin del förorda 100
kronor.
Svenska kennelklubben har i en skrivelse till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet begärt att all lagstiftning som berör hundar skall sammanföras
till en särskild lag och samtidigt framhållit behovet av en översyn
av hundskatteförordningen.
Stockholms stad har till Kungl. Maj :t (Fi) överlämnat stadskollegiets
utlåtande (1969: 120) med anledning av utredning angående problematiken
beträffande hundar i Stockholm. Utlåtandet behandlar förslagen i ett
betänkande »Hund i storstad» av en särskild hundutredning inom kommunen.
Utredningen har bl. a. förordat revidering av hundskatteförordningen
och presenterat ett utkast härtill.
De två sistnämnda ärendena har ännu inte föranlett någon Kungl. Maj :ts
åtgärd.
Utskottet
Den obligatoriska hundskatten infördes genom beslut av 1923 års riksdag.
Förordningen om hundskatt har därefter endast justerats på vissa
punkter, i huvudsak avseende höjning av högsta och lägsta skattebelopp
Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969 9
samt utvidgning av undantagen från skatteplikt. Departementschefen föreslår
nu att kommunerna utan några begränsningar skall få fastställa skattebeloppen,
som dock även i fortsättningen skall vara enhetliga inom kommunen.
Vidare föreslås en modernisering av straffbestämmelserna och
upphävande av en inaktuell paragraf.
1 motionerna I: 1083 och II: 1251 samt I: 1093 och II: 1261 yrkas avslag
på propositionen med hänsyn till bl. a. riskerna för skattehöjningar. I de
sistnämnda motionerna ifrågasätts även om en avgift som endast drabbar
ägarna av vissa husdjur skall betecknas som en skatt. I motionerna liksom
i ett flertal skrivelser, som inkommit till utskottet från organisationer, vilka
företräder hundägarnas intressen, framhålls hundens betydelse som
sällskap och som vakt för äldre, ofta mindre bemedlade personer samt
riskerna för att hundskatten skall tjänstgöra som en kommunal budgetregulator.
I motionerna 1:1081 och 11:1249 samt 1:1082 och 11:1250 tillstyrks
förslaget i propositionen men motionärerna vill också ge kommunerna rätt
att differentiera skatten med hänsyn till om ägaren är exempelvis ensamboende
eller folkpensionär, om hunden hålls i tätort eller glesbygd. Vid
överläggningarna inom utskottet har särskilt framhållits att behovet av en
differentiering blir större då den beslutade kommunindelningsreformen genomförts.
Risk föreligger då för att i rena landsbygdsområden med för närvarande
mycket låg hundskatt denna kommer att höjas till belopp som
hundägaren inte hade anledning att räkna med då hunden anskaffades och
som inte kan motiveras av kommunernas kostnader.
Frågan om hundskattens konstruktion är självfallet en i skattesammanhang
på sätt och vis perifer fråga. Samtidigt är det en fråga som angår ett
betydande antal människor och i vilken de flesta kan bilda sig en uppfattning.
Följaktligen har också de kommunala debatterna om hundskatten
ibland varit livliga. Utskottet vill med anledning härav och med hänsyn
till de i propositionen och i motionerna framförda yrkandena ta upp frågan
om hundskatten och dess utformning till principiell prövning.
De skäl för hundskattens införande som redovisas i 1923 års proposition
var nödvändigheten av en registrering av hundarna med hänsyn till farhågor
för spridning av epidemiska sjukdomar genom hundar och med hänsyn
till jaktvårdssynpunkter samt i fråga om sällskapshundarna, att de
skulle utgöra en form av lyx som borde beskattas. Samtidigt framhålls att
kommunernas kostnader för renhållning på grund av hundarna var ett motiv
för skattens införande. Om man granskar motiven för skattens införande
framstår alltså registreringen av hundarna och kostnaderna härför
som det primära.
Utskottet vill därför i första hand se hundskatten som en registreringsavgift
och anser att åtskilliga skäl talar för en fortsatt registrering av hundarna.
Registreringen är närmast en ordningsfråga och övervakningen här
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969
av av polisiär natur, och man kan med utgångspunkt härifrån ställa frågan
om inte vissa rationaliseringsvinster skulle kunna göras genom en centraliserad
registrering.
Utskottet finner med hänsyn till dessa synpunkter och till det väsentligt
ändrade läge i fråga om hundskatten som uppkommer genom kommunindelningsreformen
att en förutsättningslös översyn av hela hundskattefrågan
bör komma till stånd. Därvid bör prövas förutom förutsättningarna
för det nuvarande systemet även frågor om skatte- eller avgiftsbelopp liksom
de i motionerna aktualiserade spörsmålen rörande olika slag av differentiering.
Utredningen bör även kunna ta ställning till de önskemål som
framförts från Stockholms stad och Svenska kennelklubben rörande hundskatten.
Under sådana förutsättningar anser utskottet sig inte f. n. kunna tillstyrka
förslaget i propositionen om att kommunerna utan några begränsningar
skall få fastställa skattens höjd. Med hänsyn till att den nuvarande högsta
skattesatsen fastställdes år 1954, förordar utskottet dock att nämnda
gräns höjs till 100 kronor. Då endast ett fåtal kommuner nu utnyttjar
möjligheten att ta ut det högsta skattebeloppet bör den föreslagna höjningen
även tillgodose de önskemål om höjningar som kan framkomma under
den tid översynen pågår.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
1. att riksdagen med anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 135 antar det vid propositionen fogade förslaget till
lag om ändring i förordningen (1923: 116) angående skatt
för hundar med den ändringen att 4 § erhåller följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag
4 §.
Skatten skall av kommunen be- Skatten skall av kommunen bestämmas
till ett för varje hund lika stämmas till ett för varje hund lika
belopp för kalenderår. belopp, lägst tio högst etthundra kro
nor
för kalenderår.
I fan-----—-----annan kommun.
2. att riksdagen med anledning av motionerna 1: 1081 och
11:1249, 1:1082 och 11:1250, 1:1083 och 11:1251 samt
I: 1093 och II: 1261 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om
utredning angående skatten för hundar i enlighet med vad
utskottet anfört.
Stockholm den 27 november 1969
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 65 år 1969
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson* (s),
fröken Ranmark* (s), herrar Lundström (fp), Tage Johansson (s), Gösta
Jacobsson (m), Tistad (fp), Stadling (s) och Karl Pettersson (m); samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (in), Brandt (s),
Engkvist* (s), fru Holmqvist (s), herrar Kristenson (s), Nyström (s), fru
Berglund (s), herrar Ahlmark* (fp), Sundkvist (ep) och Josefson i Arrie
(ep).
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690028
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1969:397 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen a1 i texten