Sök i Ratio Lex

Betänkande med anledning av motioner om skatteavdrag i vissa fall för ökade levnadskostnader.

1969-02-27 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1969:9, Betänkande med anledning av motioner om skatteavdrag i vissa fall för ökade levnadskostnader.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1909

1

Nr 9

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner om

skatteavdrag i vissa fall för ökade levnadskostnader.

(2:a avd.)

Bevillningsutskottet upptar till behandling i ett sammanhang följande

motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 80 av herrar Tistad och Stefanson samt

II: 92 av herr Larsson i Umeå, i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t begär utredning och förslag till liberalare regler i fråga

om avdrag vid inkomstbeskattningen för ökade levnadskostnader i fall då

skattskyldig har tjänst eller anställning på annan ort än där han är bosatt;

2) motionen II: 778 av herrar Boo och Eliasson i Sundborn, vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning och förslag

beträffande avdrag vid beskattningen för fördyrade levnadskostnader

vid tjänstgöring utom bostadsorten i enlighet med vad i motionen anförts.

Gällande bestämmelser

Skattskyldig, som i sin tjänst verkställer resor utom den vanliga verksamhetsorten,

har rätt till avdrag inte bara för kostnaden för själva resan

utan också för den ökning av levnadskostnaden som han får vidkännas

för att han vistas utom sin vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum,

ökad kostnad för föda o. s. v.

Avdrag för ökade levnadskostnader medges inte enbart på den grund att

den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den där han har sin bostad.

Om han bosätter sig annorstädes än där han har tjänst eller anställning

eller tar arbete som skall utföras på annan ort än där han är bosatt,

medges avdrag endast om anställningen avser en kortare tid eller skall

bedrivas på flera olika platser eller det av annan anledning inte kan ifrågasättas

att den skattskyldige skall flytta till arbetsorten.

Skattskyldig, som på grund av sitt arbete bosätter sig på annan ort än

den där hans familj är bosatt, är dock berättigad till avdrag för den ökning

av levnadskostnaden som föranleds av den skilda bosättningen om

det med avseende på makes förvärvsverksamhet, svårighet att anskaffa

familjebostad eller annan jämförlig omständighet inte skäligen kan ifrågasättas

att familjen skall flytta till den skattskyldiges bostadsort.

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 saml. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1969

Riksskattenämnden har i anslutning till dessa bestämmelser i meddelande

nr 2/1967 p. 1 gjort följande uttalande till ledning för taxeringsmyndigheterna:
Med

resa, som berättigar till avdrag för ökade levnadskostnader (tjänsteresa),

bör förstås sådan resa, som är föranledd av förrättning utom den

vanliga verksamhetsorten och som är beordrad av arbetsgivaren.

Begreppet den vanliga verksamhetsorten har en i viss mån obestämd innebörd.

Vad som bör omfattas av den vanliga verksamhetsorten framgår inte

heller av lagtexten eller av uttalanden under förarbetena. Följande allmänna

riktlinjer torde emellertid få tjäna till ledning för bedömningen.

I första hand bör avgöras huruvida den skattskyldige kan anses ha ett

särskilt tjänsteställe eller inte. Finns särskilt tjänsteställe, bör den vanliga

verksamhetsorten bestämmas med utgångspunkt från tjänstestället. I allmänhet

torde av omständigheterna framgå var detta är beläget. För anställda

på kontor och verkstäder, i butiker o. dyl. är sålunda tjänstestället

den byggnad, där vederbörande i regel har sin arbetsplats. Vissa anställda

såsom serviceingenjörer, inspektörer, chaufförer m. fl., vilkas tjänstgöring

är mera rörlig, har inte alltid fast arbetslokal. För dessa bör som tjänsteställe

betraktas den lokal, där vederbörande hämtar och inlämnar arbetsmaterial,

mottager arbetsorder och redovisar för deras utförande etc. —

För en del anställda saknas dock särskilt tjänsteställe. Så torde exempelvis

vara fallet för flertalet anställda inom byggnads- och anläggningsbranscherna.

I dylika fall bör den vanliga verksamhetsorten bestämmas med utgångspunkt

från den anställdes bostad.

Därest skattskyldig i enlighet med vad nyss sagts kan anses lia särskilt

tjänsteställe, bör den vanliga verksamhetsorten anses omfatta ett område,

vars yttre gräns är belägen på ett vägavstånd av 10 kilometer från tjänstestället.

Är tjänstestället beläget inom en tätort, bör dock den vanliga verksamhetsorten

i förekommande fall anses omfatta även den del av tätorten,

som är belägen utanför nyssnämnda område. Med tätort förstås därvid varje

samlad bebyggelse —■ stad, köping eller annat samhälle — oavsett om tätorten

omfattar en kommun eller del därav eller flera kommuner eller delar

därav. I respektive länsanvisningar bör lämpligen angivas, vilka samhällen

som i enlighet härmed är att anse som tätorter. Är den skattskyldiges tjänsteställe

och bostad belägna på olika orter och ligger bostaden inom en tätort,

bör som vanlig verksamhetsort även räknas denna tätort.

Saknar skattskyldig särskilt tjänsteställe bör som vanlig verksamhetsort

räknas ett område, vars yttre gräns är belägen på ett vägavstånd av 10 kilometer

från bostaden. Är bostaden belägen inom en tätort, bör dock den

vanliga verksamhetsorten i förekommande fall anses omfatta även den del

av tätorten, som är belägen utanför nyssnämnda område.

Inom exempelvis byggnads- och anläggningsbranscherna är det ofta svårt

att avgöra om en resa skall anses som tjänsteresa eller som resa till och

från arbetsplatsen. Utgår traktamentsersättning enligt gällande kollektivavtal

bör i allmänhet antagas att fråga är om tjänsteresa. I dylika fall bör —

såvida i kollektivavtalet angivna ersättningsgrunder följts — avdrag medgivas

med belopp motsvarande den uppburna ersättningen, dock högst normalbeloppet

eller vederbörlig kvotdel därav. Som förutsättning härför bör

emellertid gälla, att resan företagits utom den vanliga verksamhetsorten.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1969

Avdrag såsom för tjänsteresa utom den vanliga verksamhetsorten bör i

regel inte medgivas skattskyldig, som haft fortlöpande anställning på en

och samma ort under längre tid än två år.

Frågans tidigare behandling

1968 års bevillningsutskott hade att ta ställning till skrivelseyrkanden

med begäran om utredning och förslag till liberalare regler i fråga om avdrag

för ökade levnadskostnader i sådana fall då skattskyldig har sitt arbete

på annan ort än den, där han har sin bostad. Utskottet biföll yrkandet

(BeU 1968:50). Utskottet uttalade därvid bl. a. att den pågående strukturrationaliseringen

inom näringslivet otvivelaktigt förändrat förutsättningarna

för sysselsättning i vårt land. Åtskilliga arbetstagare tvingas till följd av

rationaliseringar, företagsnedläggelser eller liknande att bli yrkesverksamma

på annan ort än där de tidigare varit verksamma. Utskottet ansåg den

nya rörligheten på arbetsmarknaden vara förenad med avsevärda fördelar

och den borde på allt sätt underlättas. Med hänsyn till att gällande skatteregler

endast i undantagsfall erbjöd arbetstagarna möjlighet att med bibehållen

rätt till avdrag för ökade levnadskostnader på en ny arbetsort bo

kvar på en tidigare bostadsort ansåg utskottet att reglerna om avdrag för

ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning borde liberaliseras.

Riksdagen ogillade emellertid yrkandet och följde därvid en vid betänkandet

fogad reservation av herr John Ericsson m. fl. Reservanterna erinrade

om att genom 1963 års reform av traktamentsbeskattningen införts en

ganska vidsträckt rätt till avdrag för ökade levnadskostnader i sådana fall,

då en skattskyldig på grund av sitt arbete bosatte sig på annan ort än den

där hans familj var bosatt. Om det med hänsyn till makens förvärvsverksamhet,

svårighet att anskaffa familjebostad eller annan därmed jämförlig

omständighet inte skäligen kunde ifrågasättas att familjen skulle avflytta till

den skattskyldiges bostadsort, kunde sålunda avdrag medges för den ökning

av levnadskostnaderna som föranleddes av den skilda bosättningen. Om något

traktamente inte utgått, men den skattskyldige ändå ville komma i åtnjutande

av avdrag, borde han kunna visa att han på grund av sitt arbete vistats

viss tid utom bostads- eller den vanliga verksamhetsorten och göra sannolikt

att han därvid fått vidkännas viss ökning av sina normala levnadskostnader.

Reservanterna underströk att syftet med den nya lagstiftningen

varit att åstadkomma inte bara taxeringsmässiga förenklingar utan också

större materiell rättvisa mellan olika kategorier skattskyldiga. Avslutningsvis

erinrade reservanterna om att utskottet i sitt betänkande 1963: 43 i fråga

om endagsförrättningar framhöll att schablonregeln borde vara i viss mån

tillämplig även i sådana fall, då särskild ersättning för den skattskyldiges

kostnader inte utgått. Om en arbetstagare skulle anses ha haft ökade

levnadskostnader vid tjänstgöring viss tid utom hemorten, måste detta enligt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1969

utskottets mening rimligen avse alla arbetstagare alldeles oavsett om traktamente

utgått eller inte. Utskottet förutsatte därför att schablonregeln

skulle bli vägledande även i sådana fall, då skattskyldig inte uppburit

traktamente men likväl kunde antas ha fått vidkännas ökning av sina levnadskostnader

vid tjänstgöring utom den vanliga verksamhetsorten. Enligt

utskottets uppfattning var det, inte minst med hänsyn till rättvisekravet,

angeläget att frågan om sådan skattskyldigs rätt till avdrag för merkostnader

vid tjänsteresor inte bedömdes alltför restriktivt av taxeringsmyndigheterna.

Motionerna

I: 80 och II: 92

I dagens svenska samhälle är det en vanlig företeelse att människor, som

till följd av strukturomvandlingen i näringslivet förlorat sina utkomstmöjligheter

på den ort där de är bosatta och tagit arbete på annan ort, likväl

bibehåller sin bostadsort. Skälen därtill kan variera — den skattskyldige

har ett egetliem som han inte vill lämna, familjen vill bo kvar i en invand

miljö, en flyttning skulle kanske vara till nackdel för barnens skolgång

eller utbildning. I de fall avståndet mellan hemorten och arbetsorten inte

tillåter dagliga resor bor familjefadern under arbetsveckan på den ort där

han har sitt arbete och vistas hos familjen på hemorten endast under

veckouppehållet i arbetet. Förhållandena är mera sällan sådana, att avdrag

för ökade levnadskostnader kan medges enligt gällande regler.

Utformningen av de nuvarande avdragsreglerna synes vara grundad på

uppfattningen, att den som har tjänst eller anställning normalt skall vara

bosatt på eller i närheten av den ort där han har sitt arbete. Föredrar någon

att varaktigt bo på en mera avlägsen ort, är detta hans ensak, och

samhället har ingen anledning att vid beskattningen ta hänsyn till att han

därigenom vidkännes ökning i sina levnadskostnader.

Det kan ifrågasättas om detta betraktelsesätt numera är berättigat. Den

ständigt pågående strukturomvandlingen av näringslivet har otvivelaktigt

ändrat förutsättningarna för sysselsättningen i vårt land. Rationaliseringar,

företagsnedläggelser och andra omställningar inom näringslivet tvingar

ofta ett stort antal arbetstagare på en viss ort att söka arbete på andra

orter. Följderna för samhället av denna omflyttning av arbetskraften är

inte odelat gynnsamma. I utflyttningskommunerna sjunker skatteunderlaget,

servicenäringarna förlorar en del av sitt kundunderlag, privata och

samhälleliga investeringar sjunker i värde. Samtidigt tvingas inflyttningskommuerna

till stora investeringar, bostads- och serviceköerna växer och

särskilt i storstadsregionerna uppstår fara för ekonomisk överhettning.

Anställda som vid övergång till arbete på annan ort av privata skäl föredrar

att bo kvar på den gamla bostadsorten, även då denna är belägen långt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1969

bort, bidrar ofta till att mildra de för samhället oförmånliga verkningarna

av de arbetskraftsomflyttningar som strukturrationaliseringen inom näringslivet

leder till. Med hänsyn härtill har samhället ingen anledning att

genom beskattningens utformning beskära möjligheterna att bo kvar på

en tidigare bostadsort. De nuvarande bestämmelserna om avdrag för ökade

levnadskostnader vid bosättning på annan ort än sysselsättningsorten bör

därför liberaliseras.

II: 778

Förflyttning av friställd arbetskraft från en ort, där arbetsmarknaden inte

medger att arbete kan erhållas, till en optimistiskt expanderande tätort

innebär många problem för den enskilde men också för de berörda kommunerna.

Den enskilde kan ha ett eget hem som han får lämna. Barnen tvingas byta

skolor. Familjen får avstå från en känd och invand miljö. I den mån familjebostad

kan erhållas på den nya bosättningsorten är det inte säkert att trivseln

infinner sig. Möjligheter att bygga ett nytt eget hem kanske inte föreligger.

Utflyttningsorten drabbas av skattebortfall. Affärsmännen mister kunder.

Serviceinstitutioner får minskad verksamhet. Kommunikationer dras in.

Äldre personer blir ännu mera ensamma än de varit tidigare.

Inflyttningsorten får stora investeringskostnader för att utbygga service i

olika avseenden. Enligt vissa uppgifter bedöms samhällets investeringskostnader

inkl. bostad för en nyinflyttad familj uppgå till belopp av storleksordningen

100 000—150 000 kronor.

I utflyttningskommunen däremot kommer gjorda investeringar att bli

värdelösa. Egnahem står tomma. Naturtillgångar sjunker i värde. Realkapital

blir outnyttjat. Serviceorgan nödvändiga för de kvarboende blir

dåligt utnyttjade och får finansieringssvårigheter. Samtidigt måste i viss

ekonomisk situation inflationsdrivande investeringar göras i arbetsplatsorten

eller — om det gäller storstadsregioner — i någon annan kommun.

Arbete utom hemmet har successivt blivit allt vanligare för husmödrar.

Förflyttning till annan tjänst eller inskränkningar på en arbetsplats för

ena maken betyder inte att andra makens arbetsplats berörs.

Arbetskraft som flyttar till storstadsregionen tvingas som regel ta bostad

långt ut i periferin. Restider på flera timmar varje dag kan bli följden.

»Ort där arbete skall bedrivas» och »bostadsort» blir därmed inte densamma.

Avdragsgilla resekostnader blir stora.

Det är nödvändigt med en friare och liberalare utformning och tolkning av

kommunalskattelagens bestämmelser om avdrag för fördyrade levnadskostnader

och för resekostnader. Om en skattskyldig finner det förenligt med

sina och sin familjs eller anhörigas intresse att bo kvar på den tidigare

bostadsorten, bör skattebestämmelserna vara så utformade att reell valfrihet

föreligger.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1969

Utskottet

Om skattskyldig i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten,

äger han rätt att åtnjuta avdrag inte bara för kostnaden för

själva resan utan också för den ökning av levnadskostnaderna som han fått

vidkännas under vistelsen utom den vanliga verksamhetsorten, såsom

för hotellrum, ökad kostnad för föda o. s. v.

Avdrag för ökade levnadskostnader medges dock inte enbart på den grund

att den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den där han har sin

bostad. Har han bosatt sig på annan ort än den, där han har tjänst eller

anställning, eller antagit arbete, som skall utföras på annan ort än den där

han är bosatt, medges avdrag endast om anställningen avser en kortare

tid eller skall bedrivas på flera olika platser eller det av annan anledning

inte kan ifrågasättas att den skattskyldige skall avflytta till den ort, där

arbetet skall utföras.

Genom beslut av 1963 års riksdag har införts bestämmelser av innebörd,

att en skattskyldig, som på grund av sitt arbete bosätter sig på annan ort

än den där familjen är bosatt, skall vara berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader

på grund av den skilda bosättningen om det med hänsyn

till makes förvärvsverksamhet, svårighet att anskaffa familjebostad eller

annan därmed jämförlig omständighet inte skäligen kan ifrågasättas att

familjen skall avflytta till den skattskyldiges bostadsort.

Motionärerna i de förevarande motionerna anser att de nuvarande bestämmelserna

om avdrag för ökade levnadskostnader vid bosättning på

annan ort bör liberaliseras. Yrkandena innebär att en skattskyldig skall

ha möjlighet att — med bibehållen rätt till avdrag för ökade levnadskostnader

på en ny arbetsort — bo kvar på en tidigare bostadsort.

Tidigare medgavs avdrag för ökade levnadskostnader till följd av dubbel

bosättning endast i undantagsfall. 1963 års lagändring får anses innebära

en betydande utvidgning av möjligheterna till avdrag för sådana

kostnader. Som framgår av det föregående kan vid bedömningen av frågan

om avdrag bör medges eller ej hänsyn numera tas både till bostadsbrist

på den nya arbetsorten och till att make förvärvsarbetar. Men också då

det av annan »därmed jämförlig omständighet» inte skäligen kan ifrågasättas

att familjen skall avflytta till den skattskyldiges bostadsort kan

avdrag erhållas för de ökade kostnader som föranleds av den dubbla bosättningen.

Förarbetena till de nya bestämmelserna (prop. 1963: 120) ger ingen

upplysning till ledning för bedömning av begreppet »annan därmed jämförlig

omständighet». Enligt ett regeringsrättsutslag år 1968 har avdrag

för ökade levnadskostnader på grund av dubbel bosättning medgivits när

den dubbla bosättningen föranletts av två söners studier. Likaså har man

i praxis vid avdragsbedömningen beaktat innehav av jordbruksfastighet

på vilken bedrivits jordbruk av inte alltför ringa omfattning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1969 ‘

En grundprincip i den svenska beskattningen vid beräkningen av inkomsten

från särskild förvärvskälla är att avdrag medges endast för kostnader

för intäkternas förvärvande och bibehållande. En skattskyldigs personliga

levnadskostnader är således i princip inte avdragsgilla. I den mån en skattskyldig

för förvärvande av en intäkt i förvärvskälla åsamkas en ökning av

sina normala levnadskostnader är han emellertid berättigad till avdrag för

ett belopp som motsvarar denna ökning av levnadskostnaderna. Reglerna

om avdrag för ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning innebär inte

något avsteg från denna princip, eftersom merkostnaderna i de fall då avdrag

kan ifrågakomma direkt eller indirekt är en följd av den skattskyldiges

f örvär vsver ksamhet.

Ett bifall till motionsyrkandena skulle innebära att en skattskyldig

i varje situation skulle ha möjlighet att — med rätt till avdrag för ökade

levnadskostnader på anställningsorten — ta ett arbete på annan ort än den

där familjen bor. Härigenom skulle begreppet ökade levnadskostnader vidgas

i en sådan utsträckning att inga kostnader av privat karaktär skulle

anses föreligga vid dubbel bosättning, och detta i sin tur skulle innebära

att det egentliga innehållet i begreppet ökade levnadskostnader går förlorat

i förevarande fall.

Enligt utskottets mening torde bestämmelserna i sin nuvarande utformning,

rätt tillämpade, tillgodose de fall då avdrag för ökade levnadskostnader

till följd av dubbel bosättning kan vara berättigat. Som reglerna är

avfattade har nämligen beskattningsmyndigheter och skattedomstolar tämligen

vittgående möjligheter till en liberal bedömning av frågan om avdrag

för merkostnader till följd av dubbel bosättning, och det är utskottets uppfattning

att bedömningen i praxis också är liberal. Med det anförda avstyrker

utskottet bifall till motionerna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår

1) motionerna I: 80 och II: 92 samt

2) motionen 11:778.

Stockholm den 27 februari 1969

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1969

Närvarande

från första kammaren: herr John Ericsson (s), fröken Ranmark

(s), herrar Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Paul

Jansson (s), Stadling (s), Annerås (fp), Karl Pettersson (m) och Johan

Olsson (ep); samt

från andra kammaren: herr Brandt (s), fru Holmqvist (s), herrar

Kristenson (s), Carlstein (s), Eriksson i Bäckmora (ep), Hammarsten (s),

Josefsson i Halmstad (s), Enarsson (m), Ahlmark (fp) och Josefson i

Arrie (ep).

Reservation

av herrar Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Annerås (fp), Karl Pettersson

(m), Johan Olsson (ep), Eriksson i Bäckmora (ep), Enarsson (m),

Ahlmark (fp) och Josefson i Arrie (ep), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med »Tidigare

medgavs» och slutar på s. 7 med »till motionerna» bort ha följande

lydelse:

Utskottet tillstyrkte förra året i betänkande nr 50 ett yrkande om utredning

i syfte att liberalisera rätten till avdrag för kostnader i samband med

dubbel bosättning. Utskottet framhöll därvid att den pågående strukturrationaliseringen

inom näringslivet otvivelaktigt förändrat förutsättningarna

för sysselsättning i vårt land. Åtskilliga arbetstagare tvingades till följd

av rationaliseringar, företagsnedläggelser eller liknande att bli yrkesverksamma

på annan ort än där de tidigare varit verksamma. Därvid drabbades

utflyttningskommunen av skattebortfall, medan inflyttningskommunen

åsamkades stora och ofta onödiga investeringskostnader, samtidigt som investeringar

i utflyttningskommunerna blev värdelösa. Utskottet ansåg den

nya rörligheten på arbetsmarknaden vara förenad med så avsevärda fördelar

att denna på allt sätt borde underlättas. Ett effektivt sätt att göra

det var enligt utskottets mening att ge skattereglerna en sådan utformning,

att en skattskyldig hade större möjligheter än nu att — med bibehållen

rätt till avdrag för ökade levnadskostnader på en ny arbetsort — bo kvar

på en tidigare bostadsort.

Utskottet anser sig inte ha anledning frånträda denna ståndpunkt och

tillstyrker således bifall till utredningsyrkandet i motionerna.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionerna 1:80 och

11:92 samt motionen 11:778 i skrivelse till Kungl. Maj :t

begär utredning och förslag till generösare regler om rätt

till avdrag för ökade levnadskostnader i de fall då skattskyldig

har tjänst eller anställning på annan ort än den där

han är bosatt.

ESSELTE AB. STHLM 60

914118

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.