Sök i Ratio Lex

Utlåtande över riksdagens revisorers framställning med anledning av verkställd granskning rörande riksbankens avdelningskontor. Riksdagens revisorer har i skrivelse till riksdagen den 27 februari 1969 föreslagit att en förutsättningslös utredning om betalningsmedelsförsörjningen under fredsförhållanden skall verkställas att tjäna till ledning för ett slutligt ställningstagande i frågan om riksbankens kontorsnät.

1969-11-04 · 74 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 68 av 74 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1969:43, Utlåtande över riksdagens revisorers framställning med anledning av verkställd granskning rörande riksbankens avdelningskontor. Riksdagens revisorer har i skrivelse till riksdagen den 27 februari 1969 föreslagit att en förutsättningslös utredning om betalningsmedelsförsörjningen under fredsförhållanden skall verkställas att tjäna till ledning för ett slutligt ställningstagande i frågan om riksbankens kontorsnät.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969

1

Nr 43

Utlåtande över riksdagens revisorers framställning med anledning

av verkställd granskning rörande riksbankens

avdelningskontor.

Riksdagens revisorer har i skrivelse till riksdagen den 27 februari 1969

föreslagit att en förutsättningslös utredning om betalningsmedelsförsörjningen

under fredsförhållanden skall verkställas att tjäna till ledning för

ett slutligt ställningstagande i frågan om riksbankens kontorsnät. I uppdraget

anges även böra ingå att undersöka konsekvenserna av en eventuell

nedskärning eller indragning av lokalkontorsorganisationen med hänsyn

till de övriga arbetsuppgifter som för närvarande åvilar denna. Utredningen

säges böra bestå av eller biträdas av experter inom administrativ rationalisering,

samhällsekonomi och bankteknik. Vidare uttalas att arbetet med

hänsyn till personalläget vid riksbanken bör bedrivas så skyndsamt att riksdagens

principbeslut i frågan kan fattas senast år 1971.

En av revisorerna har, såsom framgår av ett till skrivelsen fogat protokollsutdrag,

anfört reservation mot revisorernas beslut att framlägga här

angivna förslag.

Revisorernas framställning jämte därtill hörande bilagor har med särskild

paginering fogats till detta utlåtande. Bilagorna är en inom revisorernas

kansli utarbetad granskningspromemoria, yttranden över denna från

fullmäktige i riksbanken, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Uppsala, Västernorrlands samt Norrbottens län, poststyrelsen,

bankinspektionen, Sveriges kreditbank och Svenska bankföreningen

samt expertutlåtanden av dels bankdirektören Åke Tollet, dels

professor Guy Arvidsson och kanslirådet Tony Hagström.

Över framställningen har utskottet inhämtat yttrande från fullmäktige

i riksbanken. Yttrandet har intagits i detta utlåtande som bilaga (s. 6 ff.).

Utskottet

Riksdagens revisorer har på grundval av en inom revisorernas kansli

genomförd undersökning samt ytterligare beredningsåtgärder föreslagit

riksdagen att låta verkställa en förutsättningslös utredning om betalningsmedelsförsörjningen

under fredsförhållanden. Avsikten är att härmed skall

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 8 samt. Nr 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969

.skapas underlag för ett slutligt ställningstagande i fråga om riksbankens

kontorsnät, varför utom sedel- och mynthanteringen även andra uppgifter

som nu åvilar riksbankens avdelningskontor skall omfattas av utredningen.

De beredningsåtgärder som företagits efter granskningspromemorians

framläggande innefattar remissbehandling av denna samt inhämtande av

vissa expertutlåtanden rörande synpunkter som bankofullmäktige framfört

med anledning av promemorian. Fullmäktige talar i sitt av utskottet inhämtade

slutliga yttrande i kritiska ordalag om det »utredningsförfarande,

som revisorerna funnit tjänligt, nämligen att sedan granskningsmaterialet

sammanställts och kommenterats och fullmäktige yttrat sig däröver, införa

ytterligare utlåtanden som fullmäktige ej beretts tillfälle ta del av». Utskottet

vill betona att ingen anmärkning i detta hänseende kan riktas mot

revisorerna. Dessa har tillämpat det förfaringssätt som föreskrives i deras

instruktion. Deras framställning är baserad på hela det föreliggande materialet,

och de inkomna remissyttrandena och expertutlåtandena återges in

extenso. Att fullmäktige skulle få tillfälle att yttra sig över revisorernas

framställning före utskottsbehandlingen av denna har varit självklart.

En utgångspunkt för revisorerna har varit bankoutskottets uttalande år

1959, när riksdagen senast behandlade frågan om riksbankens kontorsorganisation,

att det syntes uppenbart att kontoren måste få väsentligt ökade

arbetsuppgifter för att de skulle kunna bibehållas i oreducerad omfattning

på längre sikt. De åtgärder som bankofullmäktige därefter vidtagit

för att tillföra kontoren ytterligare arbetsuppgifter från statsförvaltningen

har, konstateras det, blivit i stort sett resultatlösa. Även om vissa äldre

verksamhetsgrenar, främst sedelhanteringen, har fått vidgad omfattning

har dock, hävdar revisorerna, någon ökning av den totala arbetsbelastningen

inte inträtt.

Bankofullmäktige anser att det nuvarande kontorsnätet bör i huvudsak

bibehållas. I tre omgångar — i en skrivelse till revisorerna som tillhört

underlaget för granskningspromemorian, i remissyttrandet över denna samt

i det slutliga yttrandet till bankoutskottet — har fullmäktige utvecklat sina

argument härför. I första hand hänvisas till de krav som sedelrörelsen och

därmed sammanhängande serviceförpliktelser ställer. Därutöver åberopas

dels betydelsen av att riksbanken bibehåller sin nuvarande möjlighet att i

vissa lägen bedriva direktutlåning till näringslivet i räntekontrollerande

syfte, dels behovet av direkta kontakter mellan länsstyrelserna och avdelningskontoren

i fråga om beredskapsåtgärder på betalningsväsendets område.

Remissyttrandena över granskningspromemorian från andra instanser

än bankofullmäktige utmynnar inte i någon entydig samfälld slutsats. Noteras

kan att Svenska bankföreningen snarast synes ha en ökad service

gentemot kreditinstituten som villkor för sitt tillstyrkande av att sedel
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr å3 år 1969

3

distributionen överförs till postverket och att poststyrelsen förutsätter att

postverket skall lå ersättning för kostnader som kan åsamkas verket genom

en sådan överflyttning.

Efter att ingående ha övervägt de olika parternas argumentation har utskottet

för sin del kommit till slutsatsen att revisorerna och övriga förespråkare

för en förutsättningslös omprövning av betalningsmedelsförsörjningens

nuvarande organisation icke har lyckats göra troligt att en radikal

förändring av nuvarande sedelhanteringssystem — med bibehållen servicenivå

— skulle minska den totala åtgången av arbetskraft och andra resurser

för ändamålet och salunda medföra fördelar från samhällsekonomisk

synpunkt. I det väsentliga kan utskottet ansluta sig till vad bankofullmäktige

i sitt senaste yttrande anfört beträffande sedelhanteringen, inte minst

vad gäller säkerhets- och kvalitetsaspekterna. Utskottet vill i detta sammanhang

framhålla att den avsevärda ökning av antalet uppräknade sedlar

som ägt rum under senare år har i icke ringa mån förändrat förutsättningarna

för den bedömning av frågan om avdelningskontorens sysselsättning

som gjordes för tio år sedan.

Vad fullmäktige anfört om direktutlåning i räntekontrollerande syfte och

om beredskapsuppgifterna på betalningsväsendets område har givetvis, vilket

fullmäktige också klart deklarerat, endast sekundär betydelse för bedömning

av organisationsfrågan. Utskottet anser sig därför inte ha anledning

att gå närmare in på dessa spörsmål. Noteras må dock, med hänsyn

till vad som anförts i ett av expertutlåtandena, att en räntekontrollerande

utlåning genom postbanken eller Sveriges kreditbank inte synes väl förenlig

med de grundsatser som eljest tillämpas för dessa instituts verksamhet.

Sammanfattningsvis finner utskottet inte skäl att förorda att en utredning

av den art som revisorerna föreslagit kommer till stånd. Detta ställningstagande

innebär dock inte att utskottet binder sig för att riksbankens

kontorsorganisation under någon viss längre tidrymd skall bibehållas vid

nuvarande utformning. Fastmera räknar utskottet med att förändringar

kan bli aktuella i framtiden.

Härvidlag bör främst erinras om de reformer som kan komma att äga

rum på betalningsväsendets område. För närvarande gäller att den utelöpande

sedelmängden trots ökad användning av checker och girosystem

år för år blir allt större. I regi av kreditinstitutens organisationer pågår

emellertid utredningsarbete rörande ett datastyrt system för betalningsförmedling,

avsett att i stor utsträckning ersätta utnyttjandet av nu gängse

betalningsmedel. Det synes lämpligt att avvakta resultaten av dessa strävanden,

som kan komma att leda till ändrade förutsättningar för sedelhanteringens

organisation. Om de pågående övervägandena rörande den regionala

statsförvaltningen skulle komma att utmynna i en länsindelningsreform

torde detta likaledes föranleda en omprövning av riksbankens kontorsorganisation.

fl Bihang till riksdagens protokoll 1969. 8 saml. Nr 43

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskoitets utlåtande nr 43 år 1969

Vad gäller utvecklingen på kortare sikt vill utskottet fästa uppmärksamheten

på bankofullmäktiges uttalande att de ändrade postala kommunikationslinjerna

har aktualiserat justeringar i det nuvarande kontorsnätet,

närmast med avseende på kontoret i Mariestad. Utskottet vill vidare understryka

att strävandena att tillföra riksbankens avdelningskontor nya

arbetsuppgifter från statsförvaltningen inte bör uppges. Ett par av remissyttrandena

över granskningspromemorian innehåller härvidlag uppslag

som synes kunna vara värda att prövas.

Utskottet förutsätter att fullmäktige i riksbanken fortlöpande ägnar

uppmärksamhet åt frågan om kontorsorganisationens uppgifter och utformning

och är inriktade på att ta erforderliga initiativ till reformer på

detta område.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet

att riksdagen avslår riksdagens revisorers förevarande

framställning.

Stockholm den 4 november 1969

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle (s)*, Åke Larsson (s), Åkerlund

(in), Lundin (s), Larfors (s), Mattsson (ep)*, Wirtén (fp) och Vilhelm

Erik Carlsson (m);

från andra kammaren: herrar Regnéll (in), Hagnell (s), Franzén i

Motala (s), Börjesson i Glömminge (ep)*, Larsson i Umeå (fp), Rask (s),

Fridolfsson i Rödeby (s) och Stridsman (ep).

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Wirtén (fp) och Larsson i Umeå (fp), vilka ansett att utskottets

yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Riksdagens revisorer har----(— utskottet, s. 1 f.)---på be
talningsväsendets

område.

Vid remissbehandlingen av granskningspromemorian har tanken på en

utredning om betalningsmedelsför sörj ningen vunnit stöd på flera håll. Särskilt

kan noteras bankinspektionens klara ställningstagande till förmån för

en sådan utredning och Svenska bankföreningens uttalande att en omläggning

innebärande att sedel- och myntdistributionen överflyttas till postverket

skulle medföra icke oväsentliga fördelar för bankerna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969 5

Efter att ingående ha övervägt de olika parternas argumentation har utskottet

för sin del kommit till slutsatsen att det ingalunda, såsom bankofullmäktige

vill hävda, kan anses givet att den nuvarande organisationen av sedelförsörjningen

är rationell och värd att i det väsentliga bevaras för framtiden.

Vissa av de argument som fullmäktige åberopar för bibehållande av

det nuvarande kontorsnätet synes i sammanhanget ha blott ringa betydelse.

Endast hänsyn till sedelförsörjningen kan rimligen tänkas motivera en så

kostnadskrävande organisation som den nu tillämpade. Att hållbarheten av

fullmäktiges bedömning härvidlag blir prövad kan inte för riksbanken medföra

några nackdelar som bör föranleda riksdagen att avstå från en sådan

prövning.

Utskottet tillstyrker sålunda revisorernas förslag att en förutsättningslös

utredning om betalningsmedelsförsörjningen under fredsförhållanden skall

verkställas att tjäna till ledning för ett mera slutgiltigt ställningstagande i

fråga om riksbankens kontorsnät än det som ägde rum för tio år sedan.

I uppdraget bör, som revisorerna anför, ingå att undersöka konsekvenserna

av en eventuell nedskärning eller indragning av lokalkontorsorganisationen

med hänsyn till de övriga arbetsuppgifter som för närvarande åvilar denna.

Uppdraget synes böra anförtros åt en parlamentariskt sammansatt kommitté,

vars ledamöter under sedvanliga förutsättningar torde få utses av talmanskonferensen.

Såsom revisorerna anvisat bör utredningen till sig knyta

experter inom administrativ rationalisering, samhällsekonomi och bankteknik.

Bistånd i utredningsarbetet bör givetvis i möjligaste mån lämnas av

riksbanken, vilken också torde få bära kostnaderna för utredningen. I enlighet

med vad revisorerna uttalat vill utskottet avslutningsvis understryka att

det är angeläget att arbetet bedrivs så skyndsamt att riksdagen kan fatta

principbeslut i frågan senast år 1971.

Utskottet hemställer alltså

att riksdagen i anledning av riksdagens revisorers förevarande

framställning uppdrar åt talmanskonferensen att föranstalta

om utredning rörande betalningsmedelsförsörjningen

och riksbankens kontorsorganisation i enlighet med

vad utskottet ovan anfört.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969

Bilaga

Till riksdagens bankoutskott

Genom skrivelse av den 28 mars 1969 har Bankoutskottet anhållit om

bankofullmäktiges yttrande över en den 27 februari 1969 dagtecknad skrivelse

till riksdagen av riksdagens revisorer rörande riksbankens avdelningskontor.

Fullmäktige får i anledning härav anföra följande.

Fullmäktige har i skrivelse till riksdagens revisorer av den 3 januari 1969,

vilken fogats som bilaga till den remitterade skrivelsen, tämligen utförligt

angivit sin ståndpunkt beträffande frågan om riksbankens avdelningskontor.

Fullmäktige vidhåller sin i denna skrivelse uttalade uppfattning och har,

inom ramen för ett remissyttrande, egentligen ingenting därutöver att tilllägga.

Det utredningsförfarande, som revisorerna funnit tjänligt, nämligen

att sedan granskningsmaterialet sammanställts och kommenterats och fullmäktige

yttrat sig däröver, införa ytterligare utlåtanden som fullmäktige ej

ber etts tillfälle ta del av, gör det emellertid angeläget att utöver vad som anförts

i tidigare skrivelse tillfoga vissa kommentarer och synpunkter.

Som fullmäktige ser det är den helt avgörande frågan, huruvida riksbanken

i fortsättningen som hittills skall eller inte skall i huvudsakligen nuvarande

omfattning svara för de uppgifter, som avdelningskontoren f. n.

ombesörjer, därvid främst med den befattning med sedelhanteringen, som är

deras arbetskvantitativt största och dominerande uppgift. Om riksdagen,

såsom hittills fullmäktige, bedömer det som rimligt, att riksbanken också i

fortsättningen svarar för dessa arbetsuppgifter, får man räkna med att därför

kommer att krävas en organisation, som i stort sett motsvarar den nuvarande.

Bedömes riksbanken däremot ej fortsättningsvis böra svara för

denna service för kreditväsendet, postverket, näringslivet i övrigt och allmänheten

eller anses det eljest orimligt att riksbanken bär kostnader av

nuvarande storleksordning för ett kontorsnät, är det som fullmäktige redan

framhållit fullt möjligt att utforma en sådan ordning för sedelrörelsens

handhavande, att huvuddelen av berörda arbetsuppgifter och kostnaderna

därför finge övertagas av andra organ och då närmast av kreditväsendets institut.

Att den faktiska arbetsåtgången, den »samhällsekonomiska kostnaden»,

vid en sådan alternativ ordning i vart fall inte skulle ställa sig lägre

än vid nuvarande ordning, torde stå klart utan särskilda ytterligare utredningar.

Att riksbankens under myndighetsansvar och rigorös säkerhetskontroll

genomförda sedelräkning nu ofta överflödiggör en motsvarande räkning

i mer än ett led i sedlarnas efterföljande hantering i kreditinstitut och

företag och att motsvarande fördel i vart fall inte automatiskt och självklart

kan vinnas vid en annan ordning, indikerar åtminstone möjligheten av att

arbetsåtgång och kostnader i stället komme att avsevärt öka. Det är som

statsrevisorerna påpekat riktigt, att fullmäktige som hela tiden utgått ifrån

att det är rimligt att riksbanken tillhandahåller nuvarande service på området,

inte utfört mera detaljerade och »kvantifierade» utredningar om en sådan

alternativ ordning. Om mot förmodan riksdagen skulle ha någon annan

syn på riksbankens nyssnämnda serviceförpliktelser, kan givetvis ytterligare

utredningar tarvas för att i detalj belysa konsekvenserna av en alternativ

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969

ordning. I annat fall förefaller de i vart fall fullmäktige som skäligen överflödiga.

Att fullmäktige funnit sin ståndpunkt beträffande den service, som riksbanken

bör lämna i samband med sedelrörelsen, som inte enbart rimlig utan

som tämligen given och självklar, sammanhänger inte bara med sådana saker

som att kreditväsen och allmänhet hittills vant sig vid och säkerligen

fortsättningsvis väntar sig den och afl en mer eller mindre motsvarande

service lämnas av de sedelutgivande centralbankerna i andra med oss jämförbara

länder — där för övrigt i påfallande grad organiserad på samma

sätt som i vårt land, nämligen med utnyttjande av en motsvarande lokalorganisation.

Det sammanhänger därutöver och i sista hand med det allmänna

ansvar för sedelförsörjningen i vårt land, som riksbanken ofrånkomligen

ytterst har och svårligen odelat kan överlämna åt någon annan instans. Mot

bakgrunden av de anmärkningar för oklarhet i presenterade ståndpunkter,

som fullmäktige mött under det pågående ärendets gång, må det vara fullmäktige

tillåtet att exempelvis påpeka, att ingen som därunder talat om

t. ex. postverkets övertagande av »sedeldistributionen» ens antydningsvis

gjort klart, vad denna uppgift skulle omfatta och hur en tänkt avgränsning

mot på riksbanken kvarstående uppgifter i sammanhanget skulle företagas.

Det torde inte behöva utvecklas, att riksbanken knappast bara kan överlämna

sitt »sedellager» till postverket med åtföljande åtaganden att på dess

rekvisition vid behov fylla på det.

Det är helt riktigt, att det för fullmäktige tett sig så mycket mera acceptabelt,

att riksbanken svarar för den organisation och kostnader, som bär

aktuella med sedelförsörjningen sammanhängande service för med sig, som

denna organisation samtidigt kunnat utnyttjas jämväl för andra uppgifter,

som tillkommit genom olika samhällsdispositioner och -behov och för vilkas

ombesörjande riksbankens lokalorganisation synts lämpad. Dit hör de

olika former av social och näringspolitisk långivning, som riksbanken omhänderhar

och i samband med vilka riksbanken kunnat tillgodose inte endast

kraven på bankmässig handläggning utan även de krav på handläggning

med myndighetsansvar, som för just dessa lån naturligen tett sig motiverade.

Dit hör också den möjlighet att utnyttja riksbankens lokalorganisation

för en sådan direktutlåning till näringslivet i räntekontrollerande syfte,

som fullmäktige i sina tidigare yttranden i det föreliggande ärendet berört

och som utvecklingen på kreditmarknaden alltmer aktualiserat behovet av.

Om den sistnämnda av dessa uppgifter gäller, att fullmäktige medvetet eftersträvat,

att den icke i onödan skulle få någon alltför stor faktisk omfattning

— i bästa fall kan det avsedda syftet nås redan genom att en sådan direktutlåning

just existerar som en potentiell möjlighet — men även om övriga

här nämnda uppgifter gäller, att de arbetsmässigt på ett icke alltför betungande

sätt kunnat inordnas i eu organisation, som s. a. s. redan existerat

för sedelrörelsens behov och därför kunnat avvecklas till en kostnad för

statsverket, som fullmäktige vågar hävda är inte bara acceptabel utan låg.

Som exempel kan nämnas, att riksbankens förvaltning av bosättningslånen,

inklusive aktförvaring, bokföring och indrivning, i dag äger rum till en kostnad

för statsverket av 6: 00 kr per lån och år.

Med denna allmänna erinran om bakgrunden till fullmäktiges ståndpunkt

i det föreliggande ärendet och ulan att ytterligare utveckla sina tidigare

anförda överväganden, till vilka fullmäktige alltjämt får hänvisa,

vill fullmäktige i detta sammanhang blott ta upp några punkter i den av

revisorerna i deras slutliga skrivelse utförda argumenteringen, som för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år i969

menas stödja åsikten, att behovet av riksbankens lokalorganisation ej till

fyllest klarlagts.

Fastän formuleringarna blivit försiktigare jämfört med motsvarande uttalanden

i den ursprungliga granskningspromemorian ''vidhåller revisorerna

i sin slutliga skrivelse till riksdagen, att någon ökning, »i varje fall icke

någon väsentlig sådan», av den totala arbetsbelastningen för riksbankens

avdelningskontor icke inträtt under den senaste tioårsperioden, ett förment

förhållande som då jämföres med att avdelningskontorens personal undergått

en viss ökning. Revisorerna har själva haft tillgång till uppgifter, varav

framgått, att detta påstående icke är korrekt. Avdelningskontorens arbete

med sedelrörelsen, mätt i antalet uppräknade sedlar, har under perioden

ökat med ungefär 50 %. Utgår man från att sedelrörelsen motsvarar

två tredjedelar av kontorens totala arbetsbelastning och att övriga arbetsuppgifter

varit i stort sett oförändrade, betyder detta att den totala arbetsvolymen

vid kontoren under perioden i fråga ökat med omkring 35 %,

vilket skall jämföras med att personalen, mätt i antal anställda, ökat med

16 %. Tages hänsyn till den lönegradsmässiga sammansättningen av personalen,

är personalökningen än mindre. Fullmäktige är medvetna om att

en viss godtycklighet alltid är ofrånkomlig vid varje försök att fördela en

total arbetsvolym på olika samtidigt ombesörjda arbetsuppgifter, men fullmäktige

vågar hävda, att dess här använda fördelning är så rättvisande

den kan vara. Det torde stå klart för var och en som allvarligt försöker

sätta sig in i arbetet vid avdelningskontoren, att sedelrörelsen är deras arbetsmässigt

dominerande uppgift. Innebörden av revisorernas ståndpunkt

belyses av att, även om man taxerade den av sedelrörelsen föranledda arbetsbelastningen

så lågt som till 50 % av den totala arbetsbelastningen

vid kontoren, skulle ändå kvarstå, att denna ökat med 25 % under den

ifrågavarande perioden. Hur man än räknar, står det fast att kontorens

arbetsbelastning i motsats till vad revisorerna hävdat undergått en icke

oväsentlig ökning och att denna ökning relativt sett varit avsevärt större

än den samtidiga personalökningen. Fullmäktige kan väl tänka sig, att

det är möjligt att leta fram exempel på verksamheter, även personalkrävande

administrativa sådana, där »rationaliseringstakten», mätt som relation

mellan arbetsvolym och personalåtgång, varit högre än den riksbankens

avdelningskontor kan uppvisa, men det är säkerligen också möjligt att ta

fram exempel på motsatsen utan att därför verksamhetens berättigande

ifrågasatts. Det är ofrånkomligt, att när avdelningskontorens prestationer i

dessa avseenden skall bedömas, någon hänsyn får tagas till den speciella

arten av deras arbete, till dess med nödvändighet endast begränsat mekaniserbara

karaktär, till att det avser en ömtålig hantering av pengar, till de

särskilda kraven på säkerhetskontroll och till att själva arbetsflödet åtminstone

delvis bestäms av omständigheter utanför kontorens egen kontroll.

Med anledning av att fullmäktige omnämnt, att en försämring av riksbankens

service gent emot kreditinstituten, som innebar en för dem ogynnsam

tidsförskjutning av sedelhållningens anpassning till behoven, dvs.

nödvändiggjorde tidigare och/eller större uttag av sedlar vid stigande sedelbehov

respektive medförde försenad återinleverans vid fallande sådant,

skulle åsamka kreditinstituten ränteförluster, har revisorerna tagit fasta

på ett i och för sig korrekt men i sammanhanget något »akademiskt» påpekande

av två anlitade sakkunniga. Ifrågavarande ränteförluster representerar,

heter det, inga samhällsekonomiska kostnader och de kan »alltså inte

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969

9

.. . vägas mot kontorsorganisationens kostnader». Det heter sedan, att

det är »en annan sak», att ifrågavarande räntekostnader har fördelningsmässiga

konsekvenser och närmast är att jämställa med en förmögenhetsbeskattning.

I de sakkunnigas eget utlåtande preciseras problemet vidare

därhän, att »Det är icke a priori givet, att en sådan skatteskärpning skall

betraktas som icke önskvärd».

Fullmäktige vill endast påminna om att fullmäktige som konsekvenser av

en minskad sedelhanteringsservice från riksbankens sida angivit inte endast

de ifrågavarande ränteförlusterna för kreditinstituten utan även och i

första hand det förhållandet, att det arbete med sedelhanteringen, räkning

och sortering etc., som riksbanken undandroge sig i stället finge utföras av

andra, dvs. av kreditinstituten, företagen osv. Detta arbete torde representera

just en samhällsekonomisk kostnad och enligt revisorerna få »vägas mot

kontorsorganisationens kostnader». Men vidare, även om det må vara ett betydande

akademiskt intresse att få de diskuterade räntekostnadernas sanna

natur klarlagd, torde det förhålla sig så, att den som drabbas av även en

icke samhällsekonomisk utgift eller intäktsminskning är begränsat intresserad

av den angivna distinktionen. Fullmäktige har funnit räntekonsekvenserrua

värda att nämna, därför att redan dessa mycket lätt kan komma

att uppgå till belopp, som blir jämförbara med eller större än riksbankens

totala kostnader för avdelningskontoren, och därför att det i vårt land finns

en viss hävd för att pålagor av detta slag från i vart fall offentliga organs

sida inte brukar få tillkomma på en slump och vitan redovisning.

De av revisorerna anlitade ekonomiska sakkunniga, som ägnat sig åt den

nyss nämnda frågan, har även prövat frågan om riksbankens ifrågasatta

räntekontrollerande direktutlåning. Den tendens till icke önskvärd ränteglidning,

som riksbanken kan vilja kontrollera, sägs kunna motverkas med

enklare och mera direkt verkande medel. Om man inte vill upphäva det

efterfrågeöverskott, för vilket ränteglidningen är ett uttryck, vore det, heter

det vidare, en motsägelse att söka motverka den med direkt utlåning. Och

slutligen påpekas, att en sådan stram kreditpolitik, som leder till ränteglidningstendenser,

med fördel kan ersättas med t. ex. finanspolitiska åtgärder.

Dessa obestridligen logiska satser förtjänar att inte förbigås. Att med

»enklare och mera direkt verkande medel» upphäva ett ränteglidningsframkallande

efterfrågeöverskott på kreditmarknaden torde bara kunna

ske på två sätt: antingen genom att höja räntan, vilket betyder att man avstår

från ambitionen att kontrollera den, eller genom att öka likviditeten i

kreditsystemet, vilket i det tänkta läget betyder att man avstår från ambitionen

att söka föra någon adekvat kreditpolitik. Den »motsägelse», som de

sakkunniga avslöjat i tanken att vid eftersträvad bibehållen stramhet på

kreditmarknaden söka motverka ränteglidning genom viss direktutlåning

från riksbanken, ligger kantänka i att den senare tillför marknaden likviditet.

Om detta är bara att säga, dels att riksbanken har möjlighet att upphäva

den effekten genom en motsvarande likviditetsindragning på annat håll,

dels att de sakkunnigas resonemang bygger på en väl förenklad ränteteori,

till vilket fullmäktige nedan återkommer. Vad slutligen gäller det mest

alexanderhugg-betonade påpekandet av alla, att all stram kreditpolitik och

därmed räntekontroll kan överflödiggöras genom ett starkare utnyttjande

av finanspolitiska medel, bör fullmäktige troligen bara säga, att det rör vid

en så stor fråga, att fullmäktige ansett den ligga utanför och ovanför det

här föreliggande praktiska organisationsproblemet men kanske också utan
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969

för de politiska realiteterna i den värld vi lever i. — Trots sitt avvisande av

tanken på en direktutlåning i räntekontrollsyfte från riksbankens sida gör

sig de sakkunniga skyldiga till den »motsägelsen», att de förordar att Postbanken

och Kreditbanken bedriver en sådan. Fullmäktige återkommer till

denna fråga.

Om fullmäktige finner sig föranlåtna att något mera på allvar än en

gång uppehålla sig vid frågan om behovet av en räntekontroll av det slag,

som här är aktuell, är det lika mycket för att betona, att fullmäktige själva

är starkt medvetna om svårigheterna med och gränserna för en sådan räntekontroll,

som för att understryka, att det föreliggande ränteglidningsproblemet

med den kreditmarknad, vi har och kan förutses fortsätta att ha

under nu överblickbar tid, är på väg att bli ett allvarligt problem. Som fullmäktige

redovisat i sin skrivelse till riksdagens revisorer den 3 januari i år,

kan det statistiskt beläggas, att vi under åren 1960—67 haft en ränteglidning

av 0,22 %, definierad som ökning av skillnaden mellan faktiskt uttagna

utlåning sräntor och riksbankens diskonto, till vilket de nominellt noterade

utlåningsräntorna hela tiden anknutits. Denna ränteglidning representerar

en merutgift för låntagarna av storleksordningen 200 milj. kr per

år. Ingenting tyder på att denna utveckling avbrutits efter 1967. Anledningarna

till att vi fått den är säkerligen flera, och flera av dem är i och för sig

lätt förklarliga: den höga ambitionsgraden för vår ekonomiska politik, som

ger en hög efterfrågenivå även för efterfrågan på kredit; den relativa grad

i vilken den ekonomiska politiken måst förlita sig till kreditpolitik i stället

för till andra ekonomiskt politiska medel, m. a. o. svårigheten att följa recept

som ovan apostroferats; förhandenvaron av kartellbetonade former för

kreditinstitutens uppträdande på marknaden, som stimulerat fram en extra

kostsam och sedan kostnadstäcknings-krävande service i konkurrensen mellan

dem, osv. Det vore lätt att säga, att vid etablerade utlåningsräntor de

motsvarande inlåningsräntorna allmänt bort få stiga för att svälja de med

ränteglidningen vidgade marginalerna, så att därmed insättarna-spararna

åtminstone kunde ha blivit bättre tillgodosedda, men just på grund av förhållanden

som de nyss anförda och andra jämförliga skulle troligtvis därmed

inga garantier vinnas för att inte i nästa steg utlåningsräntorna igen

hade anpassats uppåt och de vidgade marginalerna på nytt etablerats. Ännu

lättare är det att avfärda hela frågan med att säga, att problemet bör lösas

genom att kreditväsendet genomför en reduktion av sina vinstanspråk.

Bortsett från att en sådan inte utan vidare kan bara »kommenderas» fram,

finns det åtskilligt som talar för att de vidgade räntemarginalerna i betydande

grad konsumerats av i processen mer eller mindre automatiskt uppkomna

ökade kostnader, framför allt för de nya och utbyggda former av

service, som kreditinstituten givit sig in på i konkurrensen om inlåningen

men som ur andra synpunkter många gånger kan på allvar ifrågasättas. Om

åtminstone något och någorlunda effektivt motstånd kunde bjudas mot ränteglidningen

uppåt på utlåningssidan, skulle utrymmet för denna iitrymmesutfyllande

kostnadsexplosion minska, och det är inte utan vidare givet

att detta ens av kreditinstituten själva skulle betraktas som stridande mot

deras intresse. Att det för de bankkunder och den allmänhet, som nu översköljs

av allsköns, åtminstone ibland tvivelaktig service och service-dubbleringar

skulle vara någon nackdel, kan på mycket goda grunder betvivlas.

Än mera kan det betvivlas att det eljest ur några allmänna synpunkter skulle

vara det.

Tanken på en räntekontrollerande direktutlåning från riksbankens sida

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969

11

går tillbaka på sådana överväganden. Den kan sägas sedan länge i beaktansvärd

skala ha tillämpats genom den avbetalningslånerörelse, som riksbanken

bedrivit och som utan tvekan haft ett återhållande inflytande på räntesättningen

för närmast motsvarande utlåning inom bankväsendet. Att försiktigt

vidga en utlåning i direkt räntekontrollsyfte till andra låntagarsubjekt,

främst till låntagare inom näringslivet är enligt fullmäktiges mening

— i eu verklighet, som inte bjuder på så många andra praktikabla

möjligheter till verksamma åtgärder — en väg som på allvar vore värd att

ytterligare pröva. Det är icke en utan vidare övertygande invändning mot

den, att en sådan utlåning från riksbankens sida inte kan väntas och icke

heller skulle eftersträvas få en sådan omfattning, att den blir kvantitativt

betydande i relation till kreditväsendets totala utlåning. Inte heller är det

någon i realiteternas värld alltför avgörande invändning mot den, att den

kan synas stämma mindre väl ihop med textböckernas renodlade tankeschemata

om prisbildningen på kreditområdet. Samtidigt som man förvisso inte

skall negligera existensen av normala prisbildningskrafter också på kreditområdet

eller deras styrka, arbetar vi i verkligheten med en rad rent konventionellt

bestämda ränterelationer — lättast illustrerade och exemplifierade

vid ett studium av existerande räntedifferentiering mellan olika utlåningsändamål

— vilket innebär, att det bör finnas ett visst utrymme för

subjekt, som kan uppträda tillräckligt övertygande och med tillräckliga resurser,

att påverka och t. o. m. att »sätta» en räntesats och vinna efterföljd

för en sådan. Det kan knappast sättas i fråga, att riksbanken inte skulle ha

vissa sådana möjligheter, förutsatt att den inte rent organisatoriskt berövas

dem.

Det nu sagda leder in på den fråga, som spelat en viss roll för revisorernas

och ett par av de anlitade remissinstansernas ställningstaganden till

den här diskuterade uppgiften för en bibehållen lokalorganisation för riksbanken.

Man har sagt, att om en räntekontrollerande utlåning bör bedrivas,

så synes det ligga närmast till hands, att andra existerande statliga kreditinstitut,

Kreditbanken och Postbanken, ombesörjer den. Tanken är kanske

inte överraskande, i synnerhet inte som den explicit framfördes i samband

med Kreditbankens tillkomst och rent av anfördes som ett av skälen för att

banken borde komma till stånd. Erfarenheterna har dock visat att de statliga

bankernas möjligheter är synnerligen begränsade att utöva ett sådant

inflytande över räntebildningen som direkt syftar till eller som konsekvens

får en sammankrympning av räntemarginalerna. Kreditbanken och Postbanken

är, oberoende av att de är statsägda, kreditinstitut som i stort sett

är hänvisade till att bedriva sin verksamhet efter samma, om man så vill,

kommersiella eller affärsmässiga grunder som övriga kreditinstitut. De måste

bedriva den i konkurrens med dessa. Det gäller deras såväl in- som

utlåning, och de kan svårligen acceptera någon sådan förändring av deras

konkurrensförutsättningar, som äventyrar deras möjligheter att tävla om

inlåningen. Tanken att tilldela dem rollen som räntekontrollerande långivare

är, utdragen till sina yttersta konsekvenser, likabetydande med propåer

om att förvandla dem från med konkurrentinstituten jämförliga, i existerande

konkurrens- och övriga förhållanden på marknaden verkande kreditinstitut

till ämbetsverk med en utlåningsverksamhet, som i sista instans

i stället för med vanlig kreditmarknadsinlåning på annat sätt, t. ex. med

anslag över budgeten eller annorledes till dem kanaliserade pengar, finge försörjas

med de medel, varmed utlåningen kunde bedrivas. — Man kan så

väl förstå, att de som velat tilldela de statliga kreditinstituten rollen som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969

räntekontrollanter, alls inte tänkt sig något sådant — kanske på sin höjd

bara, att dessa institut i allmänintressets namn skulle nöja sig med att vara

litet mindre vinstintresserade. Icke desto mindre torde hela tanken vara

omöjlig, förutsatt att man inte är beredd att helt förändra dessa instituts

karaktär. Den skulle troligtvis vara lika tvivelaktig, även om den kompletterades

med sådana tillägg som att de statliga kreditinstituten skulle åtnjuta

särskilda tillskott av statsmedel för att kompensera dem för självpåtagna

konkurrensnackdelar och marginalförsämringar, bl. a. eftersom det skulle

exponera dem för alla de välbekanta risker, som varje annan motsvarande

subventionspolitik brukar föra med sig.

Frågan om en riksbankens direktutlåning i räntekontrollsyfte har inte

från fullmäktiges sida varit någon huvudpunkt i det föreliggande ärendet

om riksbankens lokalorganisation. Ej heller förhåller det sig så, att fullmäktige

vare sig förutser eller önskar någon kvantitativt kraftig expansion

av en sådan utlåning, som förvisso skulle bjuda på problem och vanskligheter

av annan art än här berörts och om vilka fullmäktige i hög grad är

medvetna. Att frågan omnämnts i det här föreliggande sammanhanget beror

på att den berör ett för vår kreditmarknad akut och växande problem

och att riksbankens möjligheter att på här aktuella vägar befatta sig med

den är intimt förknippade med bankens organisatoriska resurser. Det beror

vidare, som fullmäktige tidigare framhållit, på att de möjligheter att angripa

frågan med sådana alternativa metoder, som en av utvecklingen berörd

och påverkad opinion eljest kan komma att aktualisera, t. ex. en direkt

räntereglering enligt ränteregleringslagen, knappast ter sig lättframkomligare

eller mindre tveksamma. Att riksbanken ovillkorligen kommer in i bilden,

sammanhänger sedan inte bara med det allmänna förhållandet, att

riksbanken har, och skall ha, ett ansvar för räntebildningen i samhället,

utan även med att, om och när sådana speciella åtgärder som en direktutlåning

i räntepåverkande syfte bedömes böra tillgripas, riksbanken faktiskt

har möjligheter att göra det utifrån andra förutsättningar än reguljära

kreditinstitut. Riksbanken kan göra det utan sidoblickar på konkurrenters

reaktioner och framför allt utan att behöva beakta egna vinstintressen.

Den kan göra det utan att vara avhängig av någon inlåning och konkurrens

om denna och den kan förvisso också göra det utan att behöva

eftersätta sin vakthållning om likvididiteten i kreditsystemet, trots att de

nyss åberopade sakkunniga tydligen inte tänkt sig det. I lägen, då riksbanken

bedömes böra förse marknaden med ökad likviditet, skulle det kunna

ske via direktutlåning lika väl och lika effektivt som på något annat sätt;

i lägen återigen då en likviditetsindragning är erforderlig, är en samtidigt

bedriven direktutlåning inte mera »motsägelsefull» än att den bara nödvändiggör

en lika mycket större likviditetsindragning på andra vägar. Det bör

därtill sägas, att de likviditetseffekter av den direktutlåning, som i praktiken

kan komma i fråga, bleve närmast negligeabla i förhållande till övriga likviditetspåverkande

rörelser och operationer.

Liksom i revisorernas tidigare granskningspromemoria återkommer i de

nu presenterade skrifterna frågan om »sedeldistributionens» överförande

till postverket, utan att, som fullmäktige redan anmärkt, det någonstädes göres

klart, vad som skall menas därmed eller vad en sådan postverkets befattning

med sedelrörelsen skall omfatta. Fullmäktige kan i denna fråga bara hänvisa

till sin tidigare framställning och upprepa, att om med det föreslagna

»överförandet» bara menas en utbyggnad av de funktioner, som postverket

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskotlets utlåtande nr 43 år 1969

13

redan i begränsad omfattning fullgör, så att exempelvis all slutlig ut- och

inlämning av sedlar till och från banker m. fl. skall ske över postdiskarna i

paket, som riksbanken iordningställer respektive tar emot, bryter och uppräknar,

innebär en sådan omläggning icke någon minskning utan snarare en

ökning av riksbankens arbete med sedelhanteringen. Totalt sett skulle en

sådan ordning, även om den på vissa, icke alla, platser skulle innebära en

viss distributionsteknisk fördel för kreditinstituten, innebära ökade samhällsekonomiska

kostnader för sedelhanteringen och detta även om postens

del av arbetsuppgiften fullgjordes utan direkt ersättning, dvs. enbart mot

det vederlag som låge i att posten kunde räkna med att räntefritt få disponera

vissa saldobelopp vid de genomförda transaktionerna. Ur mera privatekonomiska,

eller för att använda den terminologi som revisorerna introducerat

»skattemässiga», synpunkter skulle omläggningen medföra en kostnadsökning

för främst kreditinstituten, eftersom den svårligen läte sig genomföras

utan en viss genomsnittlig ökning av den erforderliga utelöpande

sedelmängden och därmed medförde ökade ränteförluster för denna. —

Menar man med »sedeldistributionens» överförande till postverket någonting,

som ginge utöver detta och sålunda verkligen innefattade överförande

av i dag av riksbanken ombesörjda arbetsuppgifter till postverket, exempelvis

lagring och vård av icke utelöpande sedelförråd, räkning av ut- och

inlämnade sedlar, utsortering av makuleringsmogna sådana, etc., återstår

alltjämt att ange, vad omläggningen skulle avse. De sedlar som riksbanken

utfärdar är att anse som riksbankens skuldsedlar gent emot allmänheten.

Det är svårt att se, att riksbanken skulle kunna frånhändas all annan befattning

med dem än blott själva tryckningen. Det är sant, att inte heller

från riksbankens sida utformningen av någon sådan alternativ ordning närmare

penetrerats. Några av de överväganden, som legat bakom denna »underlåtenhet»,

kan lätt redovisas. Även postverket tvingades, om verket skulle

övertaga i varje fall några eller delar av nyss angivna uppgifter, få bygga

upp en organisation därför, som verket i dag inte förfogar över! Själva hanteringen

skulle inte kunna ske på några från riksbankens hantering väsentligt

avvikande sätt. Även om postverket i vissa avseenden vid uppbyggandet

av sin tänkta sedelhanteringsorganisation skulle vara obunden av förhållanden,

som i riksbankens fall varit historiskt givna, skulle verket i andra

avseenden få ta hänsyn till ungefär samma omständigheter som riksbanken,

etablerade kommunikationslinjer, nödvändigheter att nedbringa och

rationalisera transporter, nödvändigheter att nedbringa den tidsutdräkt,

varmed förändringar i marknadens sedelbehov kan tillgodoses. Med största

sannolikhet skulle även postverket få bygga upp en decentraliserad organisation

för uppgiften — med hänsyn till att de yttersta slutpunkterna för

sedeltransaktionerna med kreditinstituten väl bleve flera än i dag, i extremfallet

samtliga postanstalter, är det i varje fall inte uteslutet att rent av ett

ännu större antal centralpunkter för rörelsen än i dag skulle te sig erforderliga.

På en punkt, en rätt avgörande sådan, skulle initialkostnaderna för

att bygga upp organisationen bli betydande. Postverket förfogar i dag praktiskt

taget ingenstädes över valvsutrymmen av den standard, som bleve oundgänglig.

Investeringar enbart för den detaljen av storleksordningen inemot

en halv miljon kr. bleve nödvändiga på praktiskt taget varje vald centralpunkt

i organisationen. Samtidigt skulle en kvalificerad användning av

riksbankens valv i avdelningskontorens fastigheter vara svår att finna. Riksbanken

skulle kunna överlåta sina sedelräkningsmaskiner — men de skulle

få betjänas på samma sätt som nu. Riksbanken finge avskeda, posten an
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr hd år 1969

ställa sedelräknerskor etc. Till postverkets eget personalbehov för hanteringen,

som med mindre än att postverket vore en jämfört med riksbanken

mycket överlägsen organisatör av arbetet, väl bleve ungefär detsamma som

riksbankens motsvarande personalbehov i dag, finge läggas en ovisst stor

men oundgänglig nytillkommen stab av kontrollanter, som för riksbankens

räkning kontrollerade hanteringen av vad som alltjämt vore dess sedlar. —

Fullmäktige nödgas konstatera, att det uttalande från bank- och fondinspektionens

sida om att posten »har ett väl utbrett kontorsnät och personal

utbildad för göromål som det här är fråga om», som av revisorerna tydligen

tillmätts betydelse i sammanhanget, i sin generalitet är både otillräckligt

och högst bräckligt som underlag för några ställningstaganden i den aktuella

frågan.

Det meningsfyllda motiv, som finns i tanken på ett »överförande» till postverket

av riksbankens sedelrörelse, nämligen att utnyttja postens än mera

än riksbankens decentraliserade kontorsnät, tillgodoses redan i dag i rimlig

utsträckning. I övrigt är postverket, liksom kreditinstitut och andra, en part

som i dag inte minst åtnjuter, är mottagare av, riksbankens nuvarande service

på området. Att dra in eller minska på denna service från riksbankens

sida är för postverkets vidkommande i första hand att minska på förmåner,

som postverket i dag åtnjuter. Därest riksdagen skulle anse, att riksbankens

service såsom för dyrbar bör slopas eller reduceras, bör postverket liksom

övriga mottagare av den få finna sig i att så sker och bära de kostnadsökningar

för verket, som därmed aktualiseras. Att därifrån ta steget

till att inom postverket bygga upp den service för andra mottagare,

som riksbanken dragit in, skulle förutom överväganden om det ekonomiskt

rationella i åtgärden även aktualisera frågan om vem som skall bära kostnaden

för den. Det förefaller givet, att den frågan skulle resa betydande

problem, även om fullmäktige nu anser sig kunna avstå från att närmare

diskutera dem. Det behöver inte sägas, att fullmäktige hoppas, att icke heller

riksdagen skall ålägga riksbanken att bära kostnaderna för en verksamhet,

som den fortsättningsvis icke själv finge organisera och svara för och vars

utflyttning från riksbanken allvarligt skulle försämra bankens möjligheter

att fullfölja andra väsentliga uppgifter.

Fullmäktige har tidigare, låt vara mera i förbigående, som skäl för att

riksbanken själv även i fortsättningen omhänderhar nuvarande sedelräknings-

och sorteringsarbete anfört, att banken har ett ansvar för standarden

på det utelöpande sedelmaterialet. Detta har föranlett den av revisorerna

som sakkunnig anlitade bankdirektören Tollet till uttalandet att sedelstandarden

»huvudsakligen i praktiken baseras på bankkontorens och postkontorens

utsortering av förslitna och smutsiga sedlar i enlighet med riksbankens

direktiv». Uttalandet åtföljs försiktigtvis av kvalifikationen att

»även om denna uppfattning delvis vore oriktig...», så bör även vid annan

sedelhanteringsorganisation kvalitetsbehoven kunna beaktas. — Verkliga

förhållandet är, att riksbanken väl, som ett led i sin strävan att nedbringa

arbetet med sedelhanteringen, har försökt förmå posten och kreditinstituten

att i samband med sin hantering av sedlarna utsortera makuleringsmogna

sådana och vid inleveranserna till riksbanken lämna dessa avskilda

från det övriga materialet. Det måste emellertid konstateras, att bortsett

från något enstaka sedelinlevererande bankkontor i landet det ej har lyckats

riksbanken att på denna väg få till stånd ett godtagbart utsorteringsarbetc.

De sedelförpackningar, som inlämnas betecknade som makulatur, får

praktiskt taget undantagslöst sorteras om, och »uppfattningen» att sedelstandarden

baseras på bankernas sortering är definitivt inte bara »delvis

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969

15

orikiig» utan helt och hållet felaktig. För fullständighetens skull bör tilläggas,

att detta gäller också inleveranserna från den bank, den sakkunnige

bankdirektören representerar, och det gäller inleveranserna från postverket,

som av allt att döma med goda skäl, hävdat, att kassarörelsen inom

posten måste bedrivas på ett sådant sätt, att ifrågavarande utsorteringsarbete

i regel icke kan medhinnas. Likaså bör tilläggas, att riksbanken, så

som den fram till nu har ansett sig böra och kunna uppfatta sina serviceförpliktelser

i sammanhanget, hittills har avstått från att tillgripa den mera

drastiska metod att framtvinga en tillfredsställande sorteringsprestation

från sedelinlämnarnas sida, som skulle ligga i att banken efter enbart

okulärbesiktning av inlämnade sedelförpackningar vägrade att ta emot och

vägrade att omedelbart kreditera inlämnaren sådana förpackningar, som

befanns otillfredsställande sorterade. Det är emellertid den metod, som banken

ovillkorligen finge tillgripa, om sedelstandarden skulle »baseras» på

postens och kreditinstitutens utsortering, eller eljest om över huvud taget

riksbankens egen sedelräkning skulle avskaffas.

Beträffande riksbankens beredskapsuppgifter på betalningsmedelsförsörjningens

område uttalar revisorerna, att »den för ett krigsläge förberedda

organisationen enligt expertbedömning (kurs. här) inteär anpassad

till den nuvarande utformningen av riksbankens kontorsnät». Det är svårt

att se och förstå varpå denna revisorernas uppfattning grundas. Närmast

antagligt kan vara, att revisorerna utgått från följande formulering i den

förutnämnde bankdirektörens yttrande: »Varken den nuvarande riksbankskontor

slokali seringen eller en för fredsförhållanden helt ändamålsenlig

lokalisering av med moderna hjälpmedel utrustade rena betalningsmedelscentraler

av optimal storlek passar nämligen ihop med beredskapskraven.»

Detta som synes betydligt vagare uttalande av en expert, som antagligen

inte har haft fullständig tillgång till den sekretessbelagda beredskapsplaneringen

på området, skulle i så fall ha givits, vad som närmast finge kallas

utvidgat vitsord från revisorernas sida, samtidigt som de helt avstått från

att åberopa på punkten klarläggande yttranden från länsstyrelser, som förfogar

över sakkunskap på totalförsvarsfrågor. — Fullmäktige har inte pressat

beredskapsargumentet för riksbankens nuvarande lokalorganisation särskilt

hårt och har heller inte nu anledning att göra det. Med anledning avrevisorernas

uttryckliga uttalanden måste dock konstateras, att det inte

förhåller sig så att krigsorganisationen inte skulle vara anpassad till det

nuvarande kontorsnätet. Förhållandet är det motsatta.

Fullmäktige har i det föregående tagit upp speciella punkter i revisorernas

och ett par remissinstansers framställningar, som synts fullmäktige

påkalla genmälen och tillrättalägganden från riksbankens sida. Fullmäktige

vill därutöver göra ett par allmännare anmärkningar till revisorernas

metod att angripa och behandla det föreliggande organisationsproblemet.

Fullmäktige har, som tidigare framgått, givit uttryck för uppfattningen att

det för riksbanken är motiverat att åtminstone tills vidare för fortsättningen

bibehålla ett lokalkontorsnät av ungefär nuvarande omfattning. Fullmäktige

har därvid icke uteslutit, att förändringar i organisationen, omlokalisering

av kontor liksom eventuellt indragning av enstaka kontor, etc.,

kan komma att aktualiseras av utvecklingen, förändrade kommunikationsbetingelser,

ekonomiska och befolkningsmässiga tyngdpunktsförskjutningar

i regionerna, osv. Sådana förändringar i organisationen har genomförts

opaginerad Kontrollera mot PDF

1(3 Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969

för icke alltför länge sedan, och som fullmäktige återkommer till nedan

har åtminstone ytterligare en sådan förändring stått på dagordningen sedan

en tid tillbaka, fastän den i avvaktan på det nu anhängiggjorda ärendet

om hela kontorsorganisationens öde inte omedelbart synts böra tagas

upp för riksdagen. Fullmäktige vill sålunda icke vidkännas det »bestämda

ställningstagande mot varje reduktion av riksbankens kontorsnät», som

revisorerna i den nu föreliggande skrivelsen tillskriver fullmäktige.

Revisorerna synes emellertid icke vara beredda att godtaga fullmäktiges

attityd till organisationsfrågan. De kräver en »grundligare utredning, så

utförd att med moderna analytiska metoder införskaffade fakta kan ge

underlag för en noggrann värdering av olika alternativ». Detta skall, sägs

det, ge underlag för och möjliggöra »ett slutgiltigt ställningstagande i a\- delningskontorsfrågan». Beträffande den efterlysta utredningen heter det,

att det är »inte otänkbart att en sådan utredning kan resultera i ett förord

för en organisation, där stommen utgöres av ett fåtal regionala betalningscentraler’

i riksbankens regi». Det är naturligtvis meningslöst att göra invändningar

mot en slutsats, som formuleras på detta sätt, liksom det vore

meningslöst att säga, att andra konklusioner vore »inte otänkbara». Vad

man måste göra invändningar mot är den, om uttrycket tillätes, ohistoriska

tilltron till möjligheten av ett »slutgiltigt ställningstagande» och på tilltron

till möjligheten och lämpligheten att deducera fram en »optimal» lösning

tillgodoseende enbart en, låt vara den viktigaste, av flera olika uppgifter

som en diskuterad organisation i dag samtidigt tillgodoser. Inte heller fullmäktige

tror, att eu helt nyskapad organisation för en eller flera av dessa

uppgifter, som i dag finge byggas upp från ingenting, utan hänsyn till föregående

historia och föregående dispositioner, skulle bli helt identisk med

den nuvarande. Men bortsett från att inte heller en sådan organisation

skulle vara »slutgiltig», har vi i dag eu historiskt given verklighet att utgå

ifrån, alt ta hänsyn till och att anpassa önskvärda förändringar till. \ i

har och kan inte bortse från en organisation som faktiskt finns, och vi kan

inte heller bortse från att den organisationen hittills tillgodosett mer an en

uppgift och att samtliga dessa uppgifter helst även i fortsättningen bör tillgodoses

på något sätt. Inte heller kan fullmäktige finna, att denna organisation

varit så misslyckad, att den av det skälet måste helt raseras och

ersättas med något nytt. Med hänsyn till sådana förhållanden och överväganden

och med hänsyn till den grundläggande bedömning, som fullmäktige

hittills haft och, intill dess att riksdagen eventuellt givit annat besked,

måste vidhålla, nämligen att riksbanken även fortsättningsvis bör vidmakthålla

i stort sett nuvarande standard i fråga om sin service för kreditväsendet,

näringslivet och allmänheten, kan fullmäktige svårligen finna den

utredning revisorerna krävt motiverad. Det är överflödigt att säga, att fullmäktige

givetvis icke desto mindre är beredda att genomföra den, därest

riksdagen på denna punkt skulle vara av annan mening.

Samtidigt som fullmäktige för sin del avstyrker en allmän utredning om

riksbankens kontorsnät får fullmäktige anmäla att de ändrade postala

kommunikationslinjerna föranlett ändrade arbetsförhållanden vid vissa

riksbankens avdelningskontor. Särskilt Mariestads-kontoret har, sasom

också uppmärksammats i postens till revisorerna avgivna remissyttrande,

påverkats härav. Inom riksbanken har också det senaste året övervägts åtgärder

i anledning av sålunda ändrade förhållanden, ehurn detta spörsmål,

sedan det blivit bekant att riksdagsrevisorerna tagit upp den större frågan

om riksbankens kontorsnät, tillsvidare lagts åt sidan. Uppenbarligen har

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1969 17

emellertid förutsättningarna för Mariestads-kontorets bibehållande så förändrats

att frågan därom på allvar måste prövas. Huruvida indragning av

detta kontor bör föranleda inrättandet av ett nytt kontor å annan ort och

i sådant fall eventuellt att ytterligare något riksbankskontor indras för att

dess uppgifter skall föras till ett sådant nybildat kontor, är frågor som

också har övervägts och som måste komma under slutlig bedömning den

närmaste tiden om inte något riksdagens beslut med anledning av den för

riksdagen anhängiggjorda frågan om hela kontorsnätets framtid föranleder

till andra dispositioner. Möjligen kan på någon sikt även någon annan

liknande justering av riksbankens kontorsorganisation bedömas lämplig.

Om i enlighet med fullmäktiges förslag en allmän utredning av kontorsfrågan

ej kommer till stånd, ämnar fullmäktige att åter ta upp dessa frågor

till utredning och slutligt ställningstagande och kommer därefter att

till riksdagen inkomma med förslag beträffande Mariestads-kontoret och

eventuellt därmed sammanhängande andra åtgärder.

Med åberopande av det anförda får fullmäktige hemställa, att Bankoutskottet

måtte föreslå riksdagen att den av riksdagens revisorer till riksdagen

avlåtna skrivelsen angående riksbankens avdelningskontor icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 april 1969.

Å Fullmäktiges vägnar:

KJELL-OLOF FELDT

/Karin Winberg

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690029

opaginerad Kontrollera mot PDF

RIKSDAGENS REVISORER

Till Riksdagen

I enlighet med riksdagens revisorers beslut den 28 maj 1968 har inom

revisorernas kansli verkställts en undersökning rörande riksbankens avdelningskontor.

Resultatet av undersökningen har redovisats för revisorerna i

bilagda granskningspromemoria (bilaga 1). Promemorian innehåller i huvudsak

följande.

Gransknings promemorian

Riksbanken förfogar sedan gammalt över ett kontorsnät, som för närvarande

omfattar förutom huvudkontoret i Stockholm 23 avdelningskontor,

ett i varje residensstad utanför huvudstaden. Till avdelningskontorens arbetsuppgifter

hör främst den regionala försörjningen med betalningsmedel

samt viss utlåning dels av riksbankens egna medel, dels av medel från ett

antal statliga lånefonder, varjämte kontoren medverkar vid beredskapsplanläggningen

rörande bank- och betalningsväsendet. Den lönegradsplacerade

personalen uppgick i slutet av år 1967 till 244 personer, varav 103 tillhörde

den s. k. bankpersonalen. Dessutom tjänstgör vid avdelningskontoren ca 120

sedelräknare. Kostnaderna för avdelningskontorens drift har för budgetåret

1967/68 redovisats till 10,4 milj. kronor. Till detta belopp får läggas pensions-

och socialförsäkringskostnader in. m„ vissa lokalkostnader samt centrala

merkostnader för avdelningskontorens administration.

Sedan mitten av 1930-talet har riksbankens kontorsnät varit föremål för

provning i riksdagen från lönsamhetssynpunkt vid ett flertal tillfällen. Särskilt

aktuell blev frågan i samband med inrättandet av Sveriges kreditbank.

Den senaste riksdagsbehandlingen i ämnet ägde rum år 1959. På grundval

av en inom riksbanken verkställd utredning tog riksdagen då ställning mot

en allmän kontorsindragning med hänsyn till att därmed skulle från centralbanksmässig

synpunkt följa olägenheter av både praktisk och principiell

art. Samtidigt konstaterades emellertid att avdelningskontoren måste få väsentligt

ökade arbetsuppgifter för att de skulle kunna bibehållas i oreducerad

omfattning på längre sikt. Möjligheterna att tillföra kontoren ytterligare

arbetsuppgifter från statsförvaltningen borde därför skyndsamt utredas och

resultaten redovisas för riksdagen. Ansvaret härför lades på riksbanksfullmäktige.

I avvaktan på utredningarnas slutförande och med utgångspunkt

i att en omprövning av omfattningen av riksbankens kontorsnät måste komma

till stånd under 1960-talet medgav riksdagen att riksbanken tills vidare

1—690160

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

fick behålla avdelningskontor på de platser där de då var — och alltjämt är

— inrättade.

Den verksamhet som riksbanksfullmäktige i enlighet med riksdagens uttalanden

bedrivit sedan år 1959 i syfte att tillföra riksbankens avdelningskontor

nya lämpliga arbetsuppgifter har blivit i stort sett resultatlös. Sålunda

har år 1962 ett av fullmäktige understött förslag att riksbanken skulle

övertaga förvaltningen av de statliga bostadslånen avvisats av statsmakterna

och lika liten framgång har fullmäktiges senare försök haft att t. ex.

få uppbörden och indrivningen av återbetalningspliktiga studiemedel lagda

på riksbanken. Någon samlad redovisning av det negativa resultatet av riksbanksfullmäktiges

undersökningar har inte tillställts riksdagen.

Av avdelningskontorens gamla arbetsuppgifter har under tioårsperioden

1958—1967 kassarörelsen uppvisat en 50-procentig ökning med uppräkning

av sedlar som måttstock. Även den del av avdelningskontorens utlåning som

bedrivs med riksbankens egna medel har vuxit något under samma tid.

Däremot har det övriga utlåningsarbetet liksom förekommande inlåning

kraftigt minskat och fortsatt utveckling i denna riktning kan förutses, bl. a.

till följd av planerad centralisering av vissa lånerutiner i samband med

övergång till automatisk databehandling.

Under den undersökta perioden kan konstateras en markant tillväxt av

personalstyrkan vid avdelningskontoren. Antalet lönegradsplacerade bär sålunda

vuxit med 33 eller med ca 16 procent och även sedelräknarna har blivit

flera. I fråga om de lönegradsplacerade hänför sig ökningen huvudsakligen

till bankexpeditörskategorin, och den oförändrade summan för s. k.

bankpersonal omfattade vid periodens slut ett antal kammarskrivaraspiranter

mot ingen sådan vid dess början.

På begäran av riksdagens revisorer redovisade riksbanksfullmäktige i

skrivelse den 12 september 1968 sina synpunkter i avdelningskontorsfrågan.

Fullmäktige tillkännagav som sin uppfattning att riksbanken för sin verksamhet

är beroende av ett kontorsnät. De hänvisade i första hand till riksbankens

uppgifter i fråga om betalningsmedelsförsörj ningen och till behovet

av en tillfredsställande och jämn sedelkvalitet. Vidare pekade fullmäktige

på angelägenheten att bevara riksbankens möjligheter att genom direkt och

lokal kreditgivning påverka låneräntorna inom kreditväsendet och därmed

utöva en räntepolitisk beredskapsfunktion. Slutligen framhölls behovet av

nära samverkan mellan länsstyrelser och avdelningskontor i fråga om riksbankens

beredskapsuppgifter på betalningsväsendets område. På de angivna

skälen förklarade fullmäktige sig anse att kontorsnätets omfattning tills

vidare bör vara oförändrad i avvaktan på att frågan om länsstyrelseorganisationen

blir avgjord, möjligen med någon jämkning i lokaliseringen av

visst avdelningskontor.

I granskningspromemorian framhålls att påvisade svårigheter att finna

ett alternativ till nuvarande system för den regionala försörjningen med be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

talningsmedel torde ha varit avgörande för riksdagens ställningstagande år

1959 mot en allmän kontorsindragning. Riksdagen fann emellertid uppenbarligen

detta inte utgöra nagot hinder för en omprövning av riksbankens

kontorsorganisation i nedskärningssyfte. I fullmäktiges skrivelse har inte

heller anförts några tyngre vägande skäl varför inte ifrågavarande uppgifter

skulle kunna lösas med ett avsevärt mindre antal lämpligt lokaliserade avdelningskontor

med rationellare driftsenheter och avsevärda kostnadsbesparingar

som följd. I fråga om den av fullmäktige starkt framhävda räntepolitiska

beredskapsfunktionen konstateras att detta argument till stöd för

ett oförändrat kontorsnät, som går tillbaka på en i äldre tid rådande uppfattning

av avdelningskontorens roll, knappast förekom i det utredningsmaterial

som låg til] grund för 1959 års riksdagsbeslut. I promemorian avstås

från försök att bedöma huruvida utvecklingen på kreditmarknaden

under senare år givit ökad betydelse åt riksbankens möjligheter att bedriva

direkt utlåning. Huruvida denna förnyade aspekt på avdelningskontorens

uppgiftsfält kan anses påverka frågans läge sägs endast kunna prövas i samband

med en ny riksdagsbehandling. Vad slutligen avdelningskontorens beredskapsuppgifter

angår understryks att sammankopplingen med länsindelningsreformen

skulle innebära ett uppskov med avdelningskontorsfrågans

slutliga lösning på obestämd tid. I sak ifrågasätts om de kvantitativt obetydliga

beredskapsuppgifterna kräver så intim kontakt mellan riksbanksoraan

O

och länsstyrelse att inte ett och samma avdelningskontor skulle kunna samverka

med ett flertal länsstyrelser i ifrågavarande ärenden.

Sammanfattningsvis anförs i promemorian bl. a. följande.

Varken genom tillkomst av nya arbetsuppgifter eller genom ökning av

gamla har sedan år 1959 ökad sysselsättning kunnat skapas vid riksbankens

avdelningskontor. Den totala reella arbetsbelastningen har snarast minskat

samtidigt som personalen har vuxit i antal. De villkor som riksdagen nämnda

år uppställde för att riksbanken skulle få behålla ett kontorsnät på längre

sikt i oförändrad omfattning har således inte uppfyllts. Någon samlad redovisning

av läget enligt vad som synes ha förutsatts har inte tillställts riksdagen,

än mindre därav föranledda förslag till åtgärder. Fullmäktiges svar

på riksdagens revisorers frågor i ämnet har ej heller kommit den av riksdagen

förutsatta omprövningen före år 1970 att framstå som mindre motiverad.

Med hänsyn även till den omfattande pensionsavgång som inträffar

om några år synes därför det definitiva ställningstagandet till frågan om

riksbankens distriktsorganisation nu inte böra uppskjutas längre.

Remissyttrandena

I enlighet med föreskriften i 11 § revisorernas instruktion har yttranden

över granskningspromemorian inhämtats från fullmäktige i riksbanken,

länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Uppsala,

Västernorrlands samt Norrbottens län, postverket, bankinspektionen, Sveriges

kreditbank och Svenska bankföreningen. Yttrandena, som bifogas denna

skrivelse som bilaga 2—12, innehåller i sammandrag följande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksbanksfullmäktige framhåller inledningsvis att granskningspromemorian

inte ställer det allmänna problemet om balansen mellan kostnaderna

för avdelningskontoren och värdet av deras prestationer eller mellan nackdelarna

vid en reduktion av kontorsnätet och de kostnadsbesparingar som

skulle kunna vinnas. Frågan om riksbankens avdelningskontor är enligt fullmäktige

mer komplicerad än att ilen kan tilllredsställande bedömas utifrån

»en metod med rent teoretiska slutledningar».

För fullmäktige står det klart att det grundläggande motivet för bibehållandet

av ett kontorsnät av nuvarande omfattning är sedellörsörjningens

behov. Genom avdelningskontoren tillhandahåller riksbanken en organisation

genom vilken mängden av utelöpande sedlar dag för dag kan smidigt

anpassas till i varje läge föreliggande efterfrågan. Detta innebär att kreditväsendets,

näringslivets och allmänhetens räntekostnader lör det i den utelöpande

sedelmängden bundna kapitalet reduceras till ett åtkomligt praktiskt

minimum. Värdet av den internationellt sett relativt höga standard i

fråga om utsortering av slitna och smutsiga sedlar som riksbanken upprätthåller

med hjälp av sitt kontorsnät medges vara svårtaxerat. Påtagligare och

till sin ekonomiska betydelse fattbarare borde, hävdar fullmäktige, vara den

prestation som riksbanken fullgör genom att i samband med sina in- och

utgående expeditioner av sedlar svara för en sedelräkning och en närmast

rigorös säkerhetskontroll, som i hög grad minskar behovet av motsvarande

operationer ute i kreditväsendet och näringslivet.

Fullmäktige säger sig förstå att upprätthållandet av en avdelningskontorsorganisation

med i flera fall små enheter, som ändå förutsätter en viss

uppsättning av kvalificerad personal, kan synas kostnadskrävande. Detta

måste emellertid ses mot bakgrunden av nyss angivna särskilda förhållanden.

Den avgörande synpunkten vid prövningen av organisationens och

dess kostnaders omfattning och rimlighet måste vara dels i vad mån förändringar

och reduktioner av den kan genomföras utan att motsvarande,

lika stora eller större kostnader därmed uppkommer på andra håll i samhället,

dels om det kan anses rimligt att kostnader för en service av det

slag riksbanken hittills tillhandahållit i samband med sedelhanteringen

även i fortsättningen skall bäras av riksbanken eller övervältras på andra

intressenter.

Det alternativ till nuvarande ordning i fråga om betalningsmedelsförsörjningen

som en utglesning eller indragning av avdelningskontoren i

förening med överflyttning av sedeldistributionsuppgifter till postverket

innebär skulle vid i övrigt oförändrad sedelhantering enligt fullmäktige

knappast medföra några besparingar för riksbanken. Å andra sidan skulle

stora nackdelar uppkomma främst till följd av de ökade sedeltransporterna

och därmed förknippade säkerhetsproblem. Endast om avdelningskontoren

lades ner i samband med att riksbankens befattning med sedelförsörjningen

radikalt minskades, t. ex. till alt omfatta bara leverans av

opaginerad Kontrollera mot PDF

nya sedlar och mottagande av genom bankernas försorg utsorterade förslitna

sedlar och uppräkning och förstöring av dessa, kunde betydande kostnadsreduceringar

vinnas för riksbanken som företag. Samhällsekonomiskt

sett skulle emellertid dessa med största sannolikhet uppvägas av de ökade

kostnader för kreditinstitutionerna som skulle bli följden.

Vad avser avdelningskontorens betydelse för utlåningsverksamheten

framhåller fullmäktige särskilt de möjligheter riksbanken härigenom har

att genom växeldiskonteringen påverka eller kunna påverka räntesättningen

på kreditmarkanden. Behovet av medel att styra den allmänna räntenivån

sägs ha blivit allt kännbarare under senare år genom att bankernas

räntesatser vid utlåning och inlåning tenderat att stiga i förhållande till

riksbankens diskonto. Bakgrunden härtill anges vara den intensiva servicekonkurrensen

mellan bankerna, som även antyds ha medfört en vidgning

av räntemarginalerna. Fullmäktige avvisar i detta sammanhang tanken

på att Sveriges kreditbank, som deltar i denna konkurrens på lika villkor

och med lika medel, skulle kunna utföra en speciell bevakningsuppgift

på ränteområdet. Riksbanken bör under sådana förhållanden inte frånhända

sig möjligheten till direkt kreditgivning till näringslivet och bör som

ett led i denna räntepolitiska beredskap även bedriva viss begränsad utlåning.

För att så långt som möjligt uppnå syftet med denna verksamhet

måste utlåningen bedrivas över hela landet och nå även mindre företag.

Fullmäktige hänvisar för övrigt till riksbankens ansvar för beredskapsplanläggningen

i fråga om betalningsmedelsförsörjningen och det nära

samarbete som på detta område bedrivs mellan länsstyrelser och riksbankskontor.

Det nuvarande kontor snätet sägs i varje fall för närvarande utgöra

en förutsättning för den upplagda organisationen för beredskapsärendenas

handläggning.

I yttrandet har fullmäktige även berört utvecklingen av avdelningskontorens

arbetsbörda och personalstyrka under tioårsperioden 1958—1967 i anslutning

till vad härom sagts i granskningspromemorian. Fullmäktige framhåller

att det inte torde finnas någon invändningsfri mätningsmetod för

den produktion som presteras av avdelningskontoren. Av fullmäktiges vidare

uttalanden på denna punkt framgår ej klart hur utvecklingen av den

totala arbetsbelastningen under perioden enligt deras uppfattning bör bedömas.

Gentemot den ökning av personalens antal som obestridligen skett

ställer fullmäktige en samtidigt genomförd förskjutning mot en större

andel tjänstemän med lägre utbildning, varigenom personalkostnaderna

ändock kunnat hållas nere.

Sammanfattningsvis anför fullmäktige bl. a. följande.

1 den av fullmäktige år 1959 till riksdagen överlämnade promemorian

angående riksbankens kontorsnät anfördes att frågan om riksbankens avdelningskontor

skulle upptagas till ny prövning i en möjlig framtida situation

då kontorens arbetsuppgifter skulle ha starkt minskat. Den i det ovan
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

nämnda yttrandet förutsedda situationen har icke inträtt. Kassarörelsens

fortlöpande snabba tillväxt har lett till en ökning av kontorens arbetsbörda,

som endast tack vare en målmedveten rationaliseringsverksamhet hindrats

att ta sig uttryck i ökade reala personalkostnader.

Fullmäktige menar för sin del, att riksbanken, vad sedelförsörjningen

beträffar, har anledning att även fortsättningsvis svara för en service för

kreditväsendet och näringslivet av i stort sett samma omfattning som hittills.

Om det är statsmakternas avsikt att denna servicestandard skall bibehållas

kan det konstateras att den på ett avgörande sätt underlättas av ett

kontorsnät av ungefär nuvarande omfattning, som i sin tur möjliggör att

riksbanken också i fortsättningen upprätthåller sin övriga vid avdelningskontoren

bedrivna verksamhet, inte minst den ur en räntekontrollsynpunkt

på senare år allt angelägnare utlåningsverksamheten.

Fullmäktige vill med det sagda givetvis icke hävda, att just det nuvarande

lcontorsnätet med dess historiskt betingade bindning till residensstäderna,

på alla punkter är det lämpligaste. Om den här intagna ståndpunkten om

bibehållandet av en decentraliserad kontorsorganisation och omfattningen

av riksbankens serviceuppgifter vinner statsmakternas godkännande och

klarhet sålunda skapas om principerna för riksbankens framtida organisation,

kommer fullmäktige givetvis att överse och löpande följa frågan om

avdelningskontorens lokalisering.

Enligt bankinspektionen bör undersökas om inte betalningsmedelsförsörj

ningen kan överflyttas från riksbankskontoren till postverket, som har

ett väl utbrett kontorsnät och för hithörande göromål utbildad personal.

Den centralbanksuppgift som består i övervakningen av sedelomloppets ‘omfattning

skulle genom lämpliga former för rapportering kunna bevaras åt

riksbanken, som givetvis även skulle ha möjlighet att utöva erforderlig

kontroll. Riksbankens och postverkets kostnader för en sålunda omorganiserad

betalningsmedelsförsörjning bör, framhåller inspektionen, betraktas

i förhållande till de mycket väsentliga besparingar som kan göras vid en

indragning av riksbankens avdelningskontor. Inte heller samarbetet mellan

länsstyrelserna och riksbanken i fråga om beredskapsplanläggning rörande

bank- och betalningsväsendet är enligt inspektionen ett tillräckligt

motiv för att bevara kontorsnätet. Hithörande uppgifter skulle även de

kunna övertagas av postverket eller skötas av riksbanken utan tillgång till

avdelningskontor. Riksbankens önskemål att bevara möjligheterna till lokal

kreditgivning i syfte att påverka räntesättningen anser inspektionen vid

en kontorsindragning kunna tillgodoses genom ett samarbete med Sveriges

kreditbank eller postbanken eller båda, varvid de senare kreditinstitutionerna

skulle verka som förmedlande organ på överenskomna villkor.

Bankinspektionen framhåller till sist att definitivt ställningstagande i

de i yttrandet berörda frågorna kräver ingående utredningar och har med

det anförda främst velat understryka behovet av att sådana kommer till

stånd.

Sveriges kreditbank inskränker sig till att framhålla att en koncentration

av uppgifterna på betalningsmedelsförsörjningens område till ett få
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

/

tal betalningscentraler bör kunna genomföras utan större olägenhet för de

kreditinstitut som utnyttjar riksbankens avdelningskontor. Kreditbanken

är beredd att vid en avveckling eller reducering av riksbankens kontorsnät

övertaga uppgifter i fråga om hantering av vissa typer av lån mot ersättning

för sina självkostnader.

En överflyttning av sedel- och myntdistributionen till postverket skulle

enligt Svenska bankföreningen medföra icke oväsentliga fördelar i form av

större lättillgänglighet och kortare transporter och från föreningens sida

finns under denna förutsättning ingenting att invända mot en indragning

eller krympning av riksbankens lokalorganisation. Om betalningsmedelsförsörjningen

däremot alltjämt skulle omhänderhas av riksbanken kan

föreningen inte tillstyrka att antalet avdelningskontor nämnvärt minskas.

För postverkets del anför poststyrelsen att en radikal nedskärning av

antalet riksbankskontor skulle medföra allvarliga svårigheter att försörja

perifert belägna postanstalter med betalningsmedel och avsevärt öka verkets

kostnader för penningtransporter, bevakning m. m. Härtill skulle komma

ökade ränteförluster på grund av att större belopp än för närvarande

måste befinna sig under transport. Dessa nackdelar skulle bli ytterligare

markerade genom att vid en reducering av riksbankens kontorsnät affärsoch

sparbanker i ökad utsträckning skulle utnyttja postverket för sin betalningsmed

elsför sörj ning. Styrelsen framhåller sammanfattningsvis som

sin åsikt att, om det också framdeles skall åligga riksbanken att svara för

penningdistributionen, bör riksbanken behålla avdelningskontor i ungefär

nuvarande omfattning. Styrelsen erinrar emellertid om att det tidigare

övervägts att överflytta denna uppgift på postverket och säger sig, om ett

sådant uppdrag skulle lämnas åt verket, förutsätta att ersättning kommer

att utgå för de kostnader det härigenom åsamkas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar att riksbankens nuvarande

lokalkontorsorganisation bibehålls till dess länsindelningen och därmed

sammanhängande frågor blivit lösta. Länsstyrelsen i Västernorrlands län

anser att till ledning för ett slutligt ställningstagande en mera inträngande

utredning bör företagas, där de samlade ekonomiska verkningarna av en

indragning närmare belyses. Länsstyrelserna i Malmöhus län och Norrbottens

län finner det av beredskapsskäl angeläget att avdelningskontoren

i Malmö respektive Luleå får finnas kvar. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län kan anordningen med riksbankskontor i varje residensstad

inte motiveras utifrån länsstyrelsernas behov i fred. Även med hänsyn till

penningmedelsförsörjningen i krigstid ifrågasätts, om inte en utökning av

ett avdelningskontors distrikt till att täcka ett helt militärområde kunde

anses vara en godtagbar lösning. Länsstyrelsen i Uppsala län slutligen

framhåller att beredskapsuppgifterna i fråga om betalningsväsendet ej får

förhindra en till synes motiverad rationalisering beträffande riksbankens

avdelningskontor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

I några länsstyrelsers yttranden har även berörts möjligheterna att vidga

avdelningskontorens arbetsuppgifter. Därvid har särskilt nämnts bostadslånen

och lånen till allmänna samlingslokaler samt verksamhet inom

regionpolitikens ram.

Expertutlåtanden

För ytterligare belysning av frågan om riksbankens avdelningskontor

har revisorerna låtit inhämta utlåtanden från några experter, nämligen

dels bankdirektören Åke Tollet i Sveriges kreditbank, dels professorn i nationalekonomi

vid Lunds universitet Guy Arvidsson och kanslirådet i industridepartementet

fil. dr Tony Hagström. Utlåtandena, som bifogas som

bilaga 13 och 14, innehåller i huvudsak följande.

Tollets utlåtande är begränsat till betalningsmedelsförsörjningens betydelse

i sammanhanget. Tollet framhåller att ingen systematisk undersökning

gjorts av den bästa lösningen av sedeldistributionens problem med tilllämpning

av moderna metoder och hjälpmedel. Den utredning som utfördes

av riksbankens organisationsutredning i slutet av 1950-talet fyller

enligt den sakkunnige inte dagens standardkrav och hade dessutom inte

till uppgift att behandla problemet förutsättningslöst. De skäl som riksbanksfullmäktige

andrar för sin uppfattning att betalningsför sörj ningen

bäst sköts som den nu är ordnad är således inte grundade på vetenskapliga

undersökningar av olika alternativ och kan inte i och för sig anses hållbara.

Den omständigheten att sedeldistributionen fungerar trots att avdelningskontoren

är olämpligt lokaliserade för denna uppgift visar enligt

Tollets mening att så kan ske även med ett avsevärt mindre omfattande

kontorsnät än nu. Någon form av betalningscentraler åtminstone i de allra

största städerna och av kommunikationsskäl även på en central plats i

Norrland framstår dock som ändamålsenlig. Tollet anför vidare att möjligheten

att anlita postverket för sedeldistributionsuppgifter avfärdats av

riksbanksfullmäktige med ofullständig argumentering. Från säkerhetssynpunkt

har, anser Tollet, eu omläggning av metoderna för sedelförsörjningen

ingen nämnvärd betydelse, då det, oavsett vilken lösning som väljes,

är samma mängd sedlar som transporteras och inte heller fördelningen

på små och stora transporter påverkas i högre grad. Vad sedelstandarden

angår hävdas i utlåtandet att den i praktiken baseras på bankernas och

postkontorens utsorteringsarbete.

I fråga om beredskapskraven på betalningsmedelsförsörjningen framhåller

Tollet att de står i klart motsatsförhållande till de ekonomiska och

praktiska aspekterna på verksamheten under normala förhållanden. Varken

det nuvarande riksbankskontorsnätet eller en för fredsförhållanden

helt ändamålsenlig lokalisering av rena betalningsmedelscentraler av optimal

storlek passar ihop med beredskapsplaneringen, som förutsätter en speciell

organisation. Frågan om betalningsmedelsförsörjningen synes därför

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

böra lösas oberoende därav på del för fredstida förhållanden mest ändamålsenliga

sältet.

Sammanfattningsvis föreslår Tollel att en expertgrupp tillsätts med

uppgift att utreda frågan om betalningsmedelsför sörj ningens ordnande under

fredstid. Expertgruppen bör med användande av moderna metoder,

såsom operationsanalys med simulering och databehandling av olika funktionsmodeller,

vetenskapligt pröva olika alternativ med hänsyn till effektivitet,

kostnader och konsekvenser. Under utredningen, som föreslås få

ta högst ett år i anspråk, bör riksbankens personalpolitik inriktas på att

inte försvåra en eventuell omläggning.

Arvidsson och Hagström efterlyser i sitt utlåtande som underlag för ett

ställningstagande till betydelsen av riksbankens kontorsnät för sedelförsörjningen

en grundlig och allsidig utredning, som kan ge kvantifierade

besked om konsekvenserna av olika alternativ med hänsyn till servicekvalitet

och resursanspråk. Det betecknas som högst osannolikt att den

optimala lösningen av sedelförsörjningsfrågan skulle vara den nuvarande,

huvudsakligen historiskt betingade kontorsorganisationen. Vad avser den

ränteförlust som enligt riksbanksfullmäktige skulle tillfogas privata subjekt

genom afl de till följd av minskad riksbanksservice i fråga om sedelförsörjningen

skulle nödgas hålla större förråd av sedlar konstaterar de

sakkunniga alt detta inte är en samhällsekonomisk kostnad och alltså inte

kan vägas mot kontorsorganisationens kostnader. Eu annan sak är att en

på detta sätt ökad sedelhållning utanför riksbanken har fördelningsmässiga

konsekvenser som närmast är att jämställa med en förmögenhetsbeskattning.

De sakkunniga upptar vidare till bedömande riksbanksfullmäktiges argumentering

om riksbankens behov av att genom viss lokal utlåning kunna

påverka räntesättningen på kreditmarknaden. De påpekar att den

ränteglidning som fullmäktige uttryckt sin oro för måste vara betingad

av ett eflerfrågeöverskott på kredit. För att eliminera ett sådant överskott

utan räntehöjning har riksbanken, framhåller de sakkunniga, att tillgå

enklare och mera direkt verkande medel än egen utlåning till allmänheten.

Om riksbanken åter vill behålla efterfrågeöverskottet vid i möjligaste

män oförändrad räntenivå, skulle det innebära en motsägelse alt söka motverka

ränteglidning genom direkt utlåning. De sakkunniga ifrågasätter

för övrigt om inte eu sådan »stram» kreditpolitik från riksbankens sida

skulle, om man ser den som ett medel att nå andra, överordnade mål, kunna

med förde! ersättas med t. ex. finanspolitiska åtgärder. Även i den

mån den direkta utlåningens syfte skulle vara att påverka kreditinstitutens

räntemarginal framstår andra medel som mera effektiva och mindre

resurskrävande. De sakkunniga hänvisar till möjligheten att härför utnyltja

postbanken och Sveriges kreditbank och bemöter i delta sammanhang

riksbanksfullmäktiges invändningar mot att tillerkänna Kreditbanken

eu dylik funktion.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Revisorernas uttalande

Frågan om riksbankens lokalkontorsorganisation upptogs redan av 1933

års revisorer och har sedan dess vid återkommande tillfällen varit föremål

för riksdagens behandling. I förevarande granskningsärende har revisorerna

närmast haft att utgå från 1959 års riksdags ställningstagande

i ämnet. Det beslut som då fattades på grundval av en inom riksbanken

verkställd utredning innebar inte något definitivt avgörande. Visserligen

uttalade sig riksdagen mot en allmän indragning av riksbankens avdelningskontor,

och beslutet utmynnade i att det befintliga kontorsnätet

skulle tills vidare få bestå oförändrat. Det fastslogs emellertid att avdelningskontoren

måste få väsentligt ökade arbetsuppgifter för att de skulle

kunna bibehållas i oreducerad omfattning på längre sikt. Det uppdrogs

åt riksbanksfullmäktige att låta skyndsamt utreda möjligheterna att till

avdelningskontoren överföra verksamhet från den lokala statsförvaltningen

och redovisa resultatet för riksdagen. Riksdagen förutsatte att en omprövning

av lokalkontorsorganisationen på längre sikt måste komma till stånd

under 1960-talet.

Revisorerna har vid sin granskning kunnat konstatera att inga nya arbetsuppgifter

av nämnvärd betydelse kunnat tillföras avdelningskontoren

sedan år 1959. Även om vissa äldre verksamhetsgrenar, främst sedeldistributionen,

fått vidgad omfattning, har det dock, såvitt revisorerna kunnat

finna, inte visats att någon ökning, i varje fall inte någon väsentlig sådan,

av avdelningskontorens totala arbetsbelastning inträtt under den senaste

tioårsperioden. Den förutsättning som 1959 års riksdag uppställde för att

lokalkontorsorganisationen skulle få bibehållas i oinskränkt omfattning

på längre sikt har således inte uppfyllts. Desto angelägnare synes det vara

att den under alla förhållanden förutskickade omprövningen av avdelningskontorsfrågan

kommer till stånd inom fastställd tid. Då erforderligt initiativ

härtill inte synes vara att vänta från annat håll, har revisorerna funnit

sig böra väcka ärendet genom föreliggande skrivelse till riksdagen.

Vid sin granskning har revisorerna även sökt ta hänsyn till om vid sidan

av arbetsuppgifternas utveckling några nya omständigheter av betydelse

för en omprövning av frågan om riksbankens lokalkontorsorganisation tillkommit

efter dess behandling vid 1959 års riksdag. Revisorerna har därvid

kunnat bygga på den utförliga redovisning som riksbanksfullmäktige i

avgivna yttranden lämnat av skälen till sitt bestämda ställningstagande

mot varje reduktion av riksbankens kontorsnät.

Enligt riksbanksfullmäktige är det grundläggande motivet för bibehållande

av ett riksbankens kontorsnät av nuvarande omfattning sedelförsörjningens

behov. Avdelningskontorens betydelse för distributionen av betalningsmedel

framhölls också kraftigt i den utredning som låg till grund

för 1959 års riksdagsbeslut. Utredningens argumentering på denna punkt

torde också ha varit avgörande för det ställningstagande mot en allmän

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

kontorsindragning som då gjordes. Men medan vid detta tillfälle främst

uppmärksammades de administrativa och praktiska svårigheter som ansågs

vara förknippade med olika alternativa lösningar, uppehåller sig fullmäktige

i de aktuella yttrandena mera renodlat och med delvis nya argument

vid betalningsmedelsförsörjningens ekonomiska aspekter. Kort uttryckt

ifrågasätter fullmäktige besparingseffekten av en ifrågasatt överflyttning

till postverket av sedeldistributionsuppgifter och hävdar att samhällets

totala kostnader för betalningsmedelsförsörjningen inte skulle avsevärt

reduceras ens vid radikalaste möjliga nedskärning av riksbankens

befattning med denna verksamhet.

Att riksbanken förfogar över en lokal distributionsapparat för betalningsmedel

bidrar enligt riksbanksfullmäktige i hög grad till att minska räntekostnaderna

för det i den utelöpande sedelmängden bundna kapitalet. Som

framhållits i ett av revisorerna inhämtat expertutlåtande innebär emellertid

dylika kostnader inte nagot ianspraktagande av realekonomiska resurser.

De kan därför inte kategorimässigt jämställas med kostnaderna för

riksbankens kontorsnät och bör således inte medtas i en samhällsekonomisk

lönsamhetsoeräkning av effekten av avdelningskontorens utglesning

eller indragning. De omständigheter som fullmäktige i övrigt drar fram

i detta sammanhang synes, ehuru i och för sig förtjänta av beaktande,

inte utan vidare kunna läggas till grund för ett slutgiltigt ställningstagande

i avdelningskontorsfrågan, då kvantifierade uppgifter om

konsekvenserna av olika alternativ saknas. Härför krävs enligt revisorernas

mening en grundligare utredning, så utförd att med moderna analytiska metoder

införskaffade fakta kan ge underlag för en noggrann värdering av

olika alternativ med hänsyn till sedelförsörjningens kvalitet, ianspråktagna

resurser och kostnadernas fördelning. Det är inte otänkbart att en sådan

utredning kan resultera i ett förord för en organisation där stommen utgörs

av ett fåtal regionala »betalningscentraler» i riksbankens regi och detaljdistributionen

av betalningsmedlen anförtros åt postverket.

Som ytterligare motiv för upprätthållandet av eu lokalkontorsorganisation

av nuvarande omfattning har riksbanksfullmäktige hänvisat till avdelningskontorens

betydelse för den begränsade utlåning som riksbanken bedriver

i räntekontrollsyfte. Argumentet, vilket anknyter till den uppfattning

av kontorsnätets funktion som legat bakom dess framväxt, aktualiserades

ej i samband med lokalkontorsfrågans behandling vid 1959 års riksdag. Av

revisorerna anlitad expertis har på teoretiska grunder ifrågasatt hållbarheten

av fullmäktiges resonemang på denna punkt och revisorerna kan ansluta

sig till denna bedömning. Det synes vidare tveksamt om den ifrågavarande

utlåningen med hänsyn till sin ringa potentiella volym kan tillmätas någon

egentlig konkurrenskraft. Som fullmäktige själva påvisat har de kontrollmöjligheter

som utlåningen ger, i förening med de övriga räntepolitiska medel

som riksbanken förfogar över, ej kunnat hindra en av riksbanken inte

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

önskad ränteglidning över en följd av år. Under alla förhållanden kan det

ifrågasättas om en centralisering av denna verksamhet skulle nämnvärt försvaga

dess eventuella räntepolitiska effekt. Enligt revisorernas mening bör

man vid ett ställningstagande till riksbankens lokalkontorsorganisation

kunna i stort sett bortse från dess betydelse som kanal för riksbankens direkta

utlåning.

Riksbanksfullmäktige har slutligen i likhet med 1950-talets riksbankskommitté

hänvisat till riksbankens beredskapsuppgifter på betalningsmedelsför

sörj ningens område som ett särskilt skäl för att bibehålla avdelningskontor

i residensstäderna. Man synes här böra skilja mellan å ena sidan

själva planeringsarbetet och å andra sidan den verksamhet som planerats

för krigsförhållanden. Planeringen torde i huvudsak få anses som en redan

fullgjord engångsuppgift, och den föga omfattande fortsatta bevakningen av

hithörande frågor lär för riksbankens del kunna skötas centralt. Den för

ett krigsläge förberedda organisationen är enligt expertbedömning inte anpassad

till den nuvarande utformningen av riksbankens kontorsnät och synes

därför inte ge något stöd åt avdelningskontorens bibehållande till antal

och förläggningsort. Riksbankens lokalkontorsorganisation bör enligt revisorernas

mening kunna bedömas oberoende av dess beredskapsuppgifter på

penningmedelsförsörjningens område.

I vissa remissyttranden har berörts möjligheten att tillföra riksbankens

avdelningskontor ytterligare uppgifter inom länsförvaltningens ram. Mot

bakgrund av det negativa utfallet av riksbanksfullmäktiges mångåriga ansträngningar

i denna riktning finns det enligt revisorernas mening ingen

anledning att på en sådan förhoppning grunda ett bibehållande av lokalkontorsorganisationen

i obeskuret skick.

Med hänvisning till del ovan sagda och i anslutning till vad som anförts i

bl. a. bankinspektionens remissyttranden och i inhämtade expertutlåtanden

om behovet av ytterligare och mera djupgående undersökningar föreslår

revisorerna att en förutsättningslös utredning om betalningsmedelsförsörjningen

under fredsförhållanden verkställs att tjäna till ledning för ett slutligt

ställningstagande i frågan om riksbankens kontorsnät. I uppdraget bör

även ingå att undersöka konsekvenserna av en eventuell nedskärning eller

indragning av lokalkontor sorganisationen med hänsyn till de övriga arbetsuppgifter

som för närvarande åvilar denna. Utredningen bör bestå av eller

biträdas av experter inom administrativ rationalisering, samhällsekonomi

och bankteknik. Med hänsyn till personalläget vid riksbanken bör arbetet

bedrivas så skyndsamt att riksdagens principbeslut i frågan kan fattas senast

åil 1971. Stockholm den 27 februari 1969.

På riksdagens revisorers vägnar:

BERTIL von FRIESEN

/Per Dahlberg

Protokollsutdrag, utvisande vid frågans behandling anmäld reservation, bifogas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Utdrag av protokoll, fört vid sammanträde med riksdagens revisorer

torsdagen den 27 februari 1969 kl. 9.00.

§ 41

Föredrogs bordlagd tilläggspromemoria till granskningspromemoria nr

3/1968 från 2:a avdelningen ang. riksbankens avdelningskontor och beslöts,

efter viss av herr Lundström föreslagen ändring, att till riksdagen skulle

avlåtas skrivelse av den lydelse som framgår av bilaga 6 till protokollet.

Mot beslutet anfördes reservation av herr Nils Theodor Larsson.

Vid protokollet:

Göran Johnsson

Justerat

Bertil von Friesen

Bestyrkes i tjänsten

Gunnar Vinterskog

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bilaga 1

RIKSDAGENS REVISORER

ANDRA AVDELNINGEN

Granskningspromemoria nr 3/1968

(Utredningen beslutad den 28 maj 1968)

Riksbankens avdelningskontor

Allmän bakgrund

Riksbankens organisation omfattar jämte huvudkontoret i Stockholm 23

avdelningskontor, elt i varje residensstad utanför huvudstaden. De äldsta

kontoren, i Göteborg och Malmö, tillkom redan på 1820-talet som filialer till

det från riksbanken delvis organisatoriskt fristående diskontverket (helt införlivat

med riksbanken först år 1872) och de flesta övriga under 1800-talets

sista årtionden. Ett par i början av 1900-talet utanför residensstäderna inrättade

kontor indrogs efter beslut av riksdagen år 1952, sedan vilket år kontorsnätet

haft sin nuvarande omfattning.

Huvudsyftet med avdelningskontorens inrättande var att skapa bättre

kreditmöjligheter för allmänheten i olika delar av landet. På 1870- och

1880-talen kom initiativen till nya kontor främst från riksdagens lantmän,

som i tillskapandet av riksbanksfilialer såg ett verksamt medel mot de enskilda

bankernas enligt deras mening alltför höga utlåningsräntor. Av visst

intresse i sammanhanget med hänsyn till dagens läge är att dåtidens riksbanksfullmäktige

länge reste ett envist motstånd mot denna utveckling, vilket

bröts först mot århundradets slut. Fullmäktiges negativa inställning

synes ha motiverats av omsorger om riksbankens likviditet, som ansågs

kunna skadas av en alltför omfattande lokal utlåning.

Frågans riksdagsbehandling 193b—1952

Bank- och kreditväsendets snabba utveckling och riksbankens i samband

därmed stående övergång till att vara huvudsakligen centralbank medförde

i förening med de förbättrade kommunikationerna efter hand ändringar i de

förutsättningar som gällt för kontorsnätets utbyggnad, vars nytta därför

började ifrågasättas från lönsamhetssynpunkt. I mera allmän form upptogs

frågan i riksdagssammanhang först av 1933 års riksdagsrevisorer, som i sin

berättelse angående riksbanken till 1934 års riksdag utifrån en granskning

av avdelningskontorens rörelseresultat sade sig »vilja ifrågasätta, om icke

utredning lämpligen bör verkställas, huruvida driftskostnaderna skulle

kunna förbilligas genom införande av en enklare personalorganisation, genom

koncentrering av rörelsen eller annorledes». En av riksdagen med anledning

av revisorernas uttalande beslutad utredning ledde dock ej till något

resultat lika litet som några senare av riksbanksfullmäktige framställda förslag

i ämnet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Det främsta motivet till dessa tidigare ställningstaganden av riksdagen

synes ha varit att man inte ville försvaga riksbankens möjligheter att påverka

kreditväsendet. Den i början av 1940-talet på allvar aktualiserade

Irågan om inrättande av en statlig affärsbank medförde härvidlag ett ändrat

läge. Redan 1943 års bankoutskott uttalade att det vid tillkomsten av

en sådan bank syntes ligga nära till bands att riksbankens avdelningskontor

uppgiek i denna. I det principbeslut som fattades år 1949 om inrättandet av

nuvarande Sveriges kreditbank ingick också som ett led att den nya banken

skulle överta riksbankens kontorsnät. I detta avseende fullföljdes emellertid

ej beslutet, när ärendet slutligt avgjordes följande år. Vissa från riksbankshåll

framhävda organisatoriska svårigheter i förening med en lägre

värdering av besparingseffekten ledde till att avdelningskontorens framtid

gjordes beroende av fortsatta utredningar.

Frågan återkom vid 1952 års riksdag, till vilken riksbanksfullmäktige

gjort en framställning om riksbankens organisation på grundval av en av

dåvarande riksbankschefen Lemne verkställd utredning. I fråga om kontorsnätet

hade utredningsmannen — frånsett den ovan nämnda indragningen

av två kontor ■— förklarat sig inte beredd att framlägga definitiva

förslag med hänvisning till att möjligheterna att tillföra avdelningskontoren

nya arbetsuppgifter från andra statliga organ först borde prövas i kostnadsbesparande

syfte. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 35) uttalade

bankoutskottet i detta sammanhang bl. a. följande.

»Det torde få erinras om att avdelningskontoren tillkommo på en tid då

kreditmarknaden i vårt land var väsentligt mindre utvecklad än för närvarande.

En kontorsindragning synes därför ur denna synpunkt numera

kunna ske utan väsentliga olägenheter för allmänheten. På grund härav bör

enligt utskottets mening — med hänsyn till de betydande kostnaderna för

riksbankens avdelningskontor — en allmän indragning av kontoren allvarligt

övervägas, därest icke vid den fortsatta undersökningen, såsom av utredningsmannen

framhållits, nya uppgifter kunna överföras till avdelningskontoren

från andra statliga organ, såsom vissa länsorgan i residensstäderna,

med besparingar för det allmänna som följd. Om en sådan överflyttning

emellertid icke skulle visa sig fördelaktig, synes man enligt utskottet

icke kunna undgå att återupptaga frågan om indragning av kontoren till förnyad

prövning.»

Riksbankens organisationskommitté

För fortsatt utredning av bl. a. frågan om riksbankens avdelningskontor

tillsatte riksbanksfullmäktige hösten 1957 en kommitté — riksbankens

organisationskommitté — som i december 1958 redovisade sin principinställning

i frågan i en PM angående riksbankens kontorsnät.

Som bakgrund till sina ställningstaganden gav organisationskommittén

en översikt av avdelningskontorens dåvarande arbetsuppgifter och deras utveckling

under senare år. Uppgifterna fördelades på fem arbetsområden,

kassarörelse, inlåning, utlåning, diverse serviceuppgifter för allmänheten

och beredskapsuppgifter. Till kassarörelsen räknades dels in- och utväxling

av sedlar och mynt (betalningsmedelsförsörjning), dels kassatransaktioner

i samband med fullgörande av övriga arbetsuppgifter (kassavård). Inlåningen

avsåg huvudsakligen handhavande av skogs- och investeringskonton

(sedan åren 1951 och 1955). Till utlåningen hänfördes dels riksbankens

egen utlåning, omfattande diskontering av växlar, hypotekslån och avbetal
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

ningslån1, dels åt riksbanken anförtrodd utlåning av statliga fondmedel avseende

främst bosättningslån (sedan år 1938), s. k. egnahemslån (sedan år

1948) och stödlån till jordbrukare (sedan år 1954).

Kommittén ansåg sig kunna konstatera att en betydande utökning av

avdelningskontorens arbetsuppgifter och arbetsmängd inträtt sedan år 1945

(en naturligare jämförelse med läget år 1952 gjordes ej). Vad arbetsmängden

beträffade kunde man hänvisa till att den uppräknade sedelmängden

värdemässigt fördubblats och att antalet förvaltade lån, frånsett växeldiskonteringen,

ökat med mer än 150 procent. Antalet fast anställda (lönegradsplacerade)

hade under perioden stigit från 193 till 211. Genom en

överflyttning av mera rutinbetonade arbetsuppgifter till lägre personalkategorier

hade emellertid samtidigt antalet tjänstemän i bankkarriären (bankpersonalen)

kunnat nedbringas från 155 till 103.

Kommittén inledde sina överväganden med en prövning av frågan om det

över huvud taget fanns anledning att alltjämt upprätthålla en riksbankens

lokalorganisation och undersökte därvid möjligheterna att överföra avdelningskontorens

arbetsuppgifter till andra organ. Kommittén skilde vid sin

genomgång av kontorens verksamhetsformer från denna synpunkt mellan

centralbanksmässiga och icke centralbanksmässiga uppgifter.

Till den förra gruppen hänfördes främst betalningsmedelsförsörjningen.

Kommittén prövade i första hand om postverket kunde anförtros hithörande

arbetsuppgifter. Postverket självt hade visat visst intresse för att

övertaga denna verksamhet, men ett av verket framfört konkret förslag i

denna riktning hade befunnits vara förenat med så avsevärda principiella

olägenheter att kommittén för sin del inte kunde godtaga det. Förslagets

genomförande skulle sålunda bl. a. innebära att riksbanken till »ett Kungl.

Maj :t underställt affärsdrivande verk» överlät övervakningen av sedelomloppets

omfattning, vilket kommittén ansåg uteslutet. Vidare skulle den med

förslaget förenade överflyttningen av penningtillgångar från riksbanken till

postverket kunna tänkas i vissa situationer ge riksbanken mindre utrymme

för dess penningpolitiska handlande. Även från praktiska synpunkter fann

kommittén en överflyttning av betalningsmedelsförsörjningen till postverket

möta svårigheter och angav ett flertal skäl varför detta skulle vara

mindre rationellt.

Som alternativ till postverket som huvudman för denna verksamhet diskuterade

kommittén vidare dels Sveriges kreditbank, dels samtliga affärsbanker

genom ett efter inbördes överenskommelse avdelat filialkontor på

varje distributionsort. Det förra alternativet skulle emellertid enligt kommittén

innebära ett väsentligt avsteg från den princip som varit vägledande

vid utformningen av Kreditbankens verksamhet, nämligen att banken skulle

på lika villkor konkurrera med övriga affärsbanker, varjämte hänvisades

till att denna möjlighet i samband med Kreditbankens inrättande övervägts

med negativt resultat. I fråga om en uppdelning av betalningsmedelsförsörjningen

mellan affärsbankerna fann kommittén i huvudsak samma betänkligheter

kunna anföras som när det gällde postverket. Vid underhandskontakt

med bankerna hade dessa för övrigt visat sig inte beredda att påta

sig uppgiften.

Till avdelningskontorens centralbanksmässiga uppgifter hänförde orga
1

Formellt blev avbetalningslånen, såvitt avser den period som närmare behandlas i promemorian,

en del av riksbankens egen utlåning först år 1963, då en sedan år 1902 bestående statlig

lånefond för ändamålet avvecklades. I promemorian har de hänförts dit för hela perioden.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

nisationskommittén även den lokala lagerhållning av betalningsmedel som

krävdes av beredskapsskäl. Kommittén ansåg det visserligen i och för sig

möjligt att ordna lagringen på annat sätt, men detta skulle bli mera kostsamt.

I övrigt kunde det för upprätthållandet av betalningsväsendet under

krigstid i vissa, lägen vara angeläget att kunna falla tillbaka på en lokal

riksbanksorganisation. Även beredskapshänsyn talade sålunda för att en

sådan upprätthölls i någon form.

Kommittén övergick därefter till en granskning av avdelningskontorens

icke centralbanksmässiga uppgifter. Inga direkta betänkligheter anfördes

mot att överflytta inlåningsräkningarna till postverket eller andra penninginstitut.

Däremot menade kommittén att den socialt betonade utlåningsverksamheten,

dit såväl avbetalningslånen1 som utlåningen med statliga

fondmedel hänfördes, knappast utan olägenhet kunde övertagas av andra

bankinrättningar. Särskilt uppehöll sig kommittén vid bosättningslånen,

för vilka en lokal organisation ansågs behövlig med hänsyn till kraven på en

tillfredsställande låneprövning och en effektiv indrivning. Indragning av

avdelningskontoren skulle i detta avseende inte innebära någon rationaliseringsvinst.

Detsamma gällde enligt kommittén väsentligen — åtminstone

på kortare sikt — egnahemslånen och stödlånen till jordbrukare. Angelägenheten

av att för den socialt betonade kreditgivningen bibehålla en praktiskt

och ekonomiskt effektiv låneförvaltning utgjorde därför ytterligare ett

stöd för den redan från centralbanksmässiga synpunkter dragna slutsatsen

att riksbanken borde bibehålla en lokalorganisation i någon form.

Sedan kommittén sålunda funnit övervägande skäl tala för att riksbanken

skulle bibehålla ett kontorsnät, blev nästa fråga om distriktsindelningen

skulle få bestå i stort sett oförändrad eller om väsentligt större distrikt

borde skapas genom en kraftig nedskärning av avdelningskontorens antal.

Kommittén medgav att en större koncentration av riksbankens lokala

organisation skulle medföra arbetstekniska fördelar och minskade kostnader.

En nedskärning av kontorsnätet enligt en av kommittén presenterad

skiss till ny distriktsindelning med endast tio avdelningskontor beräknades

möjliggöra en minskning av personalen med ett 40-tartjänster — närmare

en fjärdedel av hela antalet. Icke obetydliga besparingar skulle därvid

göras, förutom genom minskade löneutgifter även i form av minskade fastighets-

och andra förvaltningskostnader.

Ett kontorsnät av denna reducerade omfattning skulle också enligt kommittén

i och för sig kunna sköta sedel- och myntdistributionen. Nackdelar

skulle emellertid uppkomma genom ökade kostnader främst för bankerna

och postverket till följd av längre transportvägar och genom att kvaliteten

på de utelöpande sedlarna skulle sjunka till följd av försämrade övervakningsmöjligheter

för riksbanken. För lånetjänstens del skulle de försvårade

kontakterna mellan riksbankens personal å ena sidan och myndigheter och

låntagare å den andra bli till förfång, varjämte indrivningen skulle bli lidande

på personalens minskade förtrogenhet med de lokala förhållandena.

Ställningstagandet till en organisation med större och glesare enheter blev

enligt kommitténs mening i sista hand beroende av hur långt man ville utsträcka

riksbankens service gentemot allmänheten och näringslivet och

vilka kostnader man ville acceptera.

För sin del höll kommittén före att om det gällt att från grunden

bygga upp en ny organisation borde samhället inte sträcka sin centralbankmässiga

service längre än ungefär till vad som motsvarade dess skiss till

1 Se noten sid 16.

2—690160

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

krympt kontorsnät. Vid oförändrade arbetsuppgifter krävdes det emellertid

tungt vägande ekonomiska skäl för att reformera en redan befintlig

organisation så, att möjligheterna för riksbanken att utföra dessa uppgifter

medvetet försämrades. Då kommittén ej ansåg att sådana skäl förelåg,

förordade den att distriktsindelningen skulle bibehållas i oförändrat

skick. Till detta ståndpunktstagande hade även bidragit hänsynen till de

fördelar som rådande lokala samordning med länsstyrelserna innebar

och omvänt de nackdelar som ett föregripande av en kommande länsindelningsreform

vid utformningen av ett reducerat kontorsnät kunde medföra.

I ett avslutande avsnitt tog kommittén upp till behandling det läge som

skulle uppkomma vid en förutsedd minskning av avdelningskontorens utlåningsrörelse,

om samtidigt inga nya arbetsuppgifter tillfördes dessa.

Skälen mot en kraftig krympning av distriktsorganisationen gällde enligt

kommittén även i detta fall, och i stället förordades indragning av 3 ä 5

kontor genom sammanslagning av vissa distrikt, där den centralbanksmässiga

verksamheten var av mindre omfattning.

1959 års riksdagsbeslut

Riksbanksfullmäktige överlämnade organisationskommitténs promemoria

till 1959 års riksdag med instämmande i vad kommittén anfört och hemställde

att riksbanken skidle få behålla sitt kontorsnät i oförändrat skick.

I sitt utlåtande (nr 44) i anledning av riksbanksfullmäktiges framställning

sade sig bankoutskottet vara berett att förorda att riksbanken tills

vidare fick behålla ett kontorsnät. Utskottet hade härvid fäst särskild

uppmärksamhet vid att det från centralbanksmässig synpunkt skulle

följa olägenheter både av praktisk och principiell art med en allmän

kontorsindragning. Utskottet fortsatte.

»En bedömning av frågan om den lämpliga distriktsindelningen ställer

sig för närvarande knappast lättare än 1952, då detta spörsmål senast

prövades av riksdagen utan att ett definitivt ställningstagande gjordes.

Visserligen har avdelningskontoren i begränsad utsträckning tillförts nya

arbetsuppgifter på 1950-talet, men det synes utskottet uppenbart att kontoren

måste få väsentligt ökade arbetsuppgifter för att de skall kunna

bibehållas i nuvarande omfattning på längre sikt. Utskottet vill understryka

angelägenheten av att utredningar rörande möjligheterna att tillföra

avdelningskontoren ytterligare arbetsuppgifter från statsförvaltningen

snarast igångsättes och redovisas för riksdagen. Detta utredningsarbete

måste sannolikt omfatta stora delar av den lokala statsförvaltningen

och således företagas i annan ordning än den hittills inom riksbanken

verkställda utredningen. Det torde få ankomma på fullmäktige i riksbanken

— som förutsättes fortlöpande och ingående uppmärksamma förändringarna

i avdelningskontorens arbetsuppgifter och framlägga förslag

till en anpassning av kontorsorganisationen härefter — att taga initiativet

härtill och göra de hänvändelser till Ivungl. Maj :t som i anslutning härtill

kan visa sig erforderliga.

Först när dessa undersökningar slutförts kan klart överblickas vilka

arbetsuppgifter riksbankens avdelningskontor kommer att få på längre

sikt. Utskottet vill betona, att utredningarna, bl. a. med hänsyn till den

betydande pensionsavgången vid riksbanken under 1960-talet, bör slutföras

skyndsamt, eftersom ett lägligt tillfälle att inskränka organisationen

då erbjuder sig. I avvaktan på slutförandet av sådana undersök
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

ningar och då utskottet utgår från att en omprövning av distriktsindelmngen

på längre sikt måste komma till stånd under "l960-talet, kan utskottet

biträda förslaget om att distriktsindelningen för riksbankens kontor

snät får tills vidare bestå oförändrad.»

På utskottets hemställan beslöt riksdagen medge riksbanken att tills

vidare bibehålla avdelningskontor på de platser de då var — och alltiämt

är — inrättade.

Undersökningar om nya arbetsuppgifter

Redan i december 1959 några dagar efter riksdagens beslut — uppdrog

riksbanksfullmäktige åt den alltjämt arbetande organisationskommittén

att upprätta förslag till skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran

om utredningar rörande möjligheterna att tillföra riksbankens avdelningskontor

arbetsuppgifter från statsförvaltningen. Kommittén synes ha funmt

att uppdraget krävde en förberedande undersökning beträffande dessa

mojligheter. Resultatet av undersökningen redovisades i en ny prome™0I?a,

1 ,juni 1991; Av Promemorian framgick att kommittén prövat ett

ertal tor avdelningskontoren lämpliga nya arbetsuppgifter. Resultatet

hade dock blivit negativt utom beträffande en i samråd med den då sittande

bostadspolitiska organisationskommittén undersökt möilighet att

övertaga förvaltningen av de statliga bostadslånen. Kommittén tillstyrkte

att riksbanken förklarade sig beredd att påta sig denna uppgift.

Sedan bostadspolitiska organisationskommittén för sin del framfört förslag

harom i sitt betänkande rörande handläggning av bostadslån, förklarade

riksbanksfullmäktige i till Kungl. Maj :t avgivet yttrande över detta

i september 1961 sig vilja i sammanhanget ta upp den mera allmänna

fragan om möjligheten och lämpligheten av att tillföra riksbankens avdelmngskontor

ytterligare arbetsuppgifter från statsförvaltningen. Fullmäktige

framhöll att den successiva minskningen och avvecklingen av

den utlåning som tidigare i betydande omfattning förekommit vid avdelningskontoren

bade till affarsbankerna och allmänheten lett till att de

centralbanksmassiga uppgifterna blivit otillräckliga som arbetsunderlag

tor en lokalorganisation av denna storlek. Visserligen steg uppgifterna i fråga

om sedel- och myntforsorjningen, men då samtidigt en del av den socialt

betonade^ utlanmgsrorelsen var under avveckling, blev det totalt fråga om

en fortgående reduktion av arbetsuppgifterna. Om ej riksbanken i takt

med denna utveckling erhöll nya uppgifter, skulle arbetsvolymen efter

,hauntrnfaST,Sf; at1t det ekonomiskt kunde bli svårt att motivera deras

bibehållande. Fullmäktige fortsatte.

»De kontorsindragningar, som med hänsyn härtill kunna aktualiseras,

kunna emellertid yantas medföra en viss försämring även av den centralbanksmassiga

service riksbanken för närvarande erbjuder en försämring

som skulle drabba både affärsbankerna och allmänheten, den senare främsf

genom att riksbankens möjligheter till direkt inskridande på lånemarknaden

skulle forsamras. Härtill kommer att en allmän krympning av riksbanksorgamsationen

kan befaras komma att ogynnsamt påverka riksbankens

personalrekrytering, både genom minskade möjligheter till nyinagnnig

och genom att åtskilliga av de bättre arbetskrafterna inom Ssbanken

kunna föranledas att lamna banken på grund av de försämrade befordnngsutsikterna.

Det föreligger sålunda i och för sig skäl för att riksbanken

skall kunna bibehalla en lcontorsorganisation av ungefär nuvarande

omfattning for att därigenom på bästa sätt kunna fullgöra sina

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

centralbanksuppgifter. Härför erfordras att banken tillföres nya arbetsuppgifter.

»

Beträffande det remitterade förslaget framhöll fullmäktige att tillfredsställande

förutsättningar syntes föreligga för ett handhavande inom riksbankens

organisation av förvaltningen av bostadslånen och förklarade sig

beredda att låta riksbanken övertaga härmed förenade uppgifter. Riksbanksfullmäktiges

framstöt ledde emellertid ej till något resultat, då

statsmakterna år 1962 föredrog att låta all handläggning av bostadslån

och bostadsbidrag kvarligga hos bostadsorganen. Lika liten framgång mötte

senare försök av fullmäktige att för avdelningskontorens räkning få

överta bevakningen av statens fordringar (antydningsvis i remissyttrande

över utredningen angående redogöraransvaret år 1962) samt uppbörden

och indrivningen av återbetalningspliktiga studiemedel (i remissyttranden

åren 1964 och 1966 samt i särskild framställning till ecklesiastikdepartementet

år 1964).

För fullständighetens skull må nämnas att riksbanken under 1960-talet

fått överta förvaltningen av ett par smärre grupper av statliga lån, nämligen

värnpliktslån (år 1960) och fiskredskapslån (år 1962), av vilka de

förra till större delen och de senare helt ligger på avdelningskontoren. Sedan

år 1959 fungerar avdelningskontoren som lokalorgan för de av kommerskollegium

förvaltade s. k. hotellgarantilånen, vilket dock ger nämnvärt

arbete endast åt ett par norrlandskontor. (Däremot upphörde år 1960

motsvarande verksamhet i fråga om garantilån till hantverks- och småindustriföretag.

) Slutligen lädes år 1963 även formellt huvudansvaret för

beredskapsplanläggningen rörande bank- och betalningsväsendet på riksbanken.

Data om utvecklingen sedan år 1958 och dagsläget

På grundval av från riksbanken inhämtade uppgifter belyses nedan

siffermässigt utvecklingen av vissa viktigare arbetsuppgifter samt av personalresurserna

vid avdelningskontoren under den senaste 10-årsperioden,

varjämte redovisas nuläget i fråga om arbetstidens fördelning och kontorsorganisationens

kostnader.

In- och utväxling av sedlar samt riksbankens egen utlåning

Antal uppräknade Antal utestående lån per 30/6

sedlar (tusental) Avbetalningslån1 Hypotekslån

Antal diskonterade

växlar

1957 1967

182 961 274 609

1958 1968

13 825 17 409

1958 1968

1 680 2 409

1957 1967

9 899 11 659

Talen visar att avdelningskontorens arbetsvolym i fråga om betalningsmedelsför

sörj ningen med antalet uppräknade sedlar som måttstock ökat

med ca 50 procent. Även utlåningen av egna medel företer viss uppgång.

Övrig utlåning samt inlåning

Antal utestående lån per 30/6

Antal skogs-

Samtliga lån

Därav:

och investe-

Bosättningslån

Egnahemslån

Stödlån

ringskonton

per 30/6

1958 1968

1958 1968

1958

1968

1958

1968

1958 1968

142 080 57 706

39 828 40 535

48 458

14156

52 821

2 333

4 208 2 614

1 Se noten sid. 16.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Den totala utlåningen av statliga fondmedel har som synes minskat

mycket kraftigt, främst beroende på den pågående avvecklingen av egnahems-

och stödlånen, som väntas bli slutförd under 1970-talet. Däremot

är bosättningslånens antal ungefär detsamma vid periodens slut som vid

dess början. Kontona för investering i skogsbruk och i rörelse har ökat, men

då samtidigt skogskontona minskat till en obetydlighet, bar den totala inlåningsverksamheten

mätt i antal konton undergått en betydande reduktion.

Lönegradsplacerad personal

Bankpersonal

31/12 31/12 1/7

1957 1967 1968

103 103 108

Bankexpeditörer

31/12 31/12 1/7

1957 1967 1968

9 40 40

Biträdes- och bevakningspersonal
31/12

31/12 1/7

1957 1967 1968

99 101 103

Samtliga

31/12 31/12 1/7

1957 1967 1968

211 244 251

I bankpersonalen ingår de 23 direktörerna samt kammarskrivaraspiranterna,

som den 31 december 1967 var 15 mot ingen tio år tidigare. Den

1 juli 1968 var vidare till avdelningskontoren knutna 122 sedelräknare,

varav 108 fast anställda.

Pensionsavgången, som under 1960-talet varit relativt hög — enbart i

bankkarriären avgick under vart och ett av åren 1963—1967 i medeltal

fem personer med pension eller genom dödsfall — sjunker för närvarande

men beräknas åter stiga in på 1970-talet. Åren 1972—1976 uppnår 13 direktörer

och totalt 23 personer i bankkarriären pensioneringsperiodens nedre

gräns. Medelåldern för bankpersonalen utom direktörerna har från år

1958 till år 1968 sjunkit från 44,5 till 38 år (42,3 år om kammarskrivaraspiranterna

frånräknas). Även bankexpeditörernas medelålder har gått

ned med två år, medan i fråga om biträdes- och bevakningspersonalen i

stort sett ingen förändring inträtt i detta avseende.

Från riksbanken har även erhållits uppgifter om arbetstidens nuvarande

fördelning på arbetsområden vid avdelningskontoren. Sysslorna har sammanförts

till tre grupper, nämligen kassarörelse (sedel- och mynträkning samt

kassavård), utlåning samt inlåning, beredskapsfrågor och bevaknings- och

administrativa ärenden. Följande uppställning visar den procentuella andel

av arbetstiden som de olika personalkategorierna ägnar åt dessa tre slag

av uppgifter.

Bank-

Bank-

Biträdes-

Sedel-

Samtlig

personal

expeditörer

och bevak- ningspersonal

räknare

personal

Kassarörelse

27

54

50

99

58,6

Utlåning

52

43

36

_

30,7

Inlåning m. m.

21

3

14

1

10,7

100

100

100

100

100,0

De bokförda kostnaderna för riksbankens avdelningskontor uppgick för

budgetåret 1967/68 till 10,4 milj. kronor, varav 8,8 milj. kronor var avlöningar.

Till detta belopp bör läggas pensions- och socialförsäkringskostnader

m. m. (i årets petitaanvisningar beräknade till 23 % av lönesumman),

lokalkostnader för bankens egna fastigheter samt vissa centrala merkostnader

för avdelningskontorens administration.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksbanksfullmäktiges bedömning av dagsläget

I skrivelse den 4 juli i år har riksdagens revisorer till riksbankens ledning

riktat bl. a. följande fråga.

»Vilka sakskäl talar enligt Eder åsikt för att avdelningskontoren bör bibehållas?

Skulle de på kontoren ankommande arbetsuppgifterna kunna

fullgöras på något annat sätt och i så fall på vilket? Skulle enligt Eder åsikt

några speciella olägenheter vara förbundna med en organisatorisk omläggning

av antydd innebörd?»

Skrivelsen besvarades av riksbanksfullmäktige den 12 september. I kommentarer

till utvecklingen av avdelningskontorens arbetsuppgifter sedan år

1958 framhåller fullmäktige den ansvällning av kassarörelsen som markerades

av det starkt ökade antalet uppräknade sedlar, särskilt vid avdelningskontoren

utanför storstäderna. Från de mindre avdelningskontoren har således

rapporterats att sedelräkningens ökning fullt ut motsvarat nedgången i det

rutinmässiga arbetet på egnahems- och stödlånen och att även kassavårdarnas

arbete vuxit i takt med den ökade omslutningen. Enligt fullmäktiges mening

skulle i själva verket den ökade sedelräkningen icke ha kunnat bemästras

utan en väsentlig personalökning, om icke en rationalisering av

arbetet genomförts med utnyttjande av tekniska hjälpmedel. Vad avser personalutvecklingen

i allmänhet hävdas, att fullmäktige och riksbankens direktion

sökt anpassa avdelningskontorens personal till de ändrade förhållandena.

Denna anpassning har inneburit en minskning av personalen i bankkarriären

om man frånser kammarskrivaraspiranterna vilka rekryterats för

att ersätta avgående personal. Däremot har en ökning skett av den personal,

som främst har med penningmedelsförsörjningen att göra, nämligen

bankexpeditörer, kontorsbiträden och sedelräknerskor.

Fullmäktige förklarar sig fortfarande vara av den uppfattningen att riksbanken

för sin verksamhet är beroende av att bibehålla ett kontorsnät. De

hänvisar i första hand till bankens uppgifter i fråga om betalningsmedelsförsörjningen

och till behovet av tillfredsställande och jämn sedelkvalitet.

Fullmäktige pekar vidare på angelägenheten av att bevara riksbankens möjligheter

att med direkt kreditgivning påverka lånevillkoren inom kreditväsendet.

Tankegången utvecklas på följande sätt:

»Riksbanken har givetvis i motsats till övriga bankinstitut inte något företagsekonomiskt

intresse av att driva en direkt utlåning till företag och allmänhet.

Det intresse därav den kan ha är uteslutande förestavat av penningpolitiska

hänsyn. Under de återkommande perioder då en åtstramning

av banksystemets kreditgivning är nödvändig, tenderar utlåningsräntorna

ofta att stiga mera än vad som motsvarar riksbankens fastställda diskonto.

De nya högförräntade räkningarna på inlåningssidan och bankernas kostnader

för den intensiva servicekonkurrens de bedriver ger dem även starka

skäl att söka kompensation på utlåningssidan. I praktiken har resultatet

blivit risker för en eljest omotiverad glidning uppåt av utlåningsräntorna.

Med tanke på sådana lägen bör riksbanken icke frånhända sig den möjlighet

den nu har att, då så bedömes nödvändigt, söka påverka räntesättningen

inom kreditväsendet genom egen utlåning, och redan kännedomen om att

riksbanken har denna möjlighet bör ha en viss dämpande effekt. Det är emellertid

uppenbarligen icke tillräckligt att de legala förutsättningarna föreligger,

utan en tillfredsställande beredskap måste finnas för ingrepp av detta

slag. Ett led i denna beredskap är, att riksbanken under alla förhållanden be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

driver en viss begränsad utlåningsrörelse. Vidare, och det är vad som i detta

sammanhang måste beaktas, bör möjligheter finnas att bedriva en kreditgivning

över hela landet som kan nå även mindre företag.

Ifrågavarande räntepolitiska beredskapsfunktion, vars betydelse icke kan

anges med de kvantitativa arbetsprestationer riksbanken faktiskt får vidkännas

för ändamålet, utgör enligt fullmäktiges mening ett viktigt skäl att

bibehålla åtminstone i stort sett det nuvarande kontorsnätet.»

Fullmäktige berör även länsindelningsfrågans betydelse i sammanhanget.

De beredskapsuppgifter som riksbanken ålagts i fråga om penningmedelsförsörjningen

förutsätter enligt fullmäktige närmast att varje länsstyrelse

skall inom si It område ha att tillgå ett riksbankskontor för gemensam planering

av det ekonomiska försvaret. Det goda samarbete som etablerats

härutinnan mellan länsstyrelser och avdelningskontor bör få fortsätta åtminstone

tills vidare.

På de anförda skälen anser fullmäktige att kontorsnätets omfattning tills

vidare bör vara oförändrad i avvaktan på att frågan om länsstyrelseorganisationen

blir avgjord, möjligen med någon ändring i lokaliseringen av visst

avdelningskontor. Fullmäktige understryker till sist att frågan om riksbankens

kontorsorganisation är komplicerad och att ett allsidigt bedömande av

denna skulle kräva ytterligare ingående utredningar.

Slutsatser

Enligt 1959 års riksdagsbeslut skulle riksbanken tills vidare få behålla avdelningskontor

på de platser där sådana då var inrättade. Riksdagens ställningstagande

var emellertid mera bestämt endast såvitt gällde frågan, huruvida

riksbanken över huvud skulle ha ett kontorsnät. En allmän kontorsindragning

avvisades sålunda — i varje fall tills vidare — med särskild hänsyn

till härmed följande olägenheter från centralbanksmässig synpunkt.

Beträffande distriktsindelningen åter var riksdagens klart uttryckta mening

den, att avdelningskontoren måste få väsentligt ökade arbetsuppgifter

för att de skulle kunna bibehållas i nuvarande omfattning på längre sikt.

Möjligheterna att tillföra kontoren ytterligare arbetsuppgifter från statsförvaltningen

borde därför snarast utredas och resultaten redovisas för riksdagen.

Riksbanksfullmäktige ålades att vidtaga härför erforderliga åtgärder.

Under alla förhållanden måste en omprövning av distriktsindelningen på

längre sikt komma till stånd under 1960-talet.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att de försök som i enlighet

med riksdagens uttalanden hittills gjorts att tillföra riksbankens avdelningskontor

nya arbetsuppgifter nästan helt misslyckats. De få sysslor som tillkommit

under 1960-talet torde ha mycket ringa betydelse för arbetsbelastningen

och har ej heller — bortsett från beredskapsuppgifterna i fråga om

betalningsväsendet — åberopats i sammanhanget från riksbankens sida.

Efter statsmakternas ställningstagande till förvaltningen av bostadslånen år

1962 synes också riksbankens aktivitet i frågan ha minskat. De undersökningar

som på riksbanksfullmäktiges uppdrag dittills bedrivits av riksbankens

organisationskommitté torde kort därefter ha avstannat, och de korta

notiser i den årliga verksamhetsberättelsen till vilka fullmäktige inskränkt

sin redovisning till riksdagen för sina åtgärder upphörde från och med år

1963. Icke heller har, såvitt kunnat utrönas, inom riksbanken anstalter i

övrigt vidtagits för den omprövning av distriktsindelningen på längre sikt

som av riksdagen förutsatts skola ske före år 1970. I sin svarsskrivelse till

revisorerna konstaterar fullmäktige endast att ett allsidigt bedömande av

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

frågan skulle kräva ytterligare ingående utredningar. Någon avsikt att för

sin del aktualisera sådana utredningar synes fullmäktige inte hysa.

Av avdelningskontorens gamla arbetsuppgifter har kassarörelsen ökat

avsevärt med uppräkningen av sedlar som måttstock. Även den del av utlåningen

som bedrivs med riksbankens egna medel har vuxit något. Med hänsyn

till att det här enligt fullmäktiges uppfattning främst är fråga om en

beredskapsfunktion synes dock volymens växlingar inte böra tillmätas större

betydelse i sammanhanget. En mycket kraftig minskning uppvisar däremot

den åt riksbanken anförtrodda utlåningen av statliga fondmedel, bosättningslånen

undantagna, och fortsatt utveckling i denna riktning kan

förutses. Från och med år 1969 kommer vidare vissa lånerutiner att centraliseras

till huvudkontoret i samband med övergång till automatisk databehandling

med ytterligare avlastning från avdelningskontoren som följd.

Även inlåningsarbetet har minskat. Det har från riksbankens sida inte gjorts

gällande att nettoresultatet av den totala arbetsvolymens utveckling under

tioårsperioden skulle utvisa en ökning. Tvärtom torde den av fullmäktige

lämnade uppgiften att det växande sedelräkningsarbetet för de mindre avdelningskontorens

vidkommande fullt ut motsvarat nedgången i utlåningen

medge slutsatsen att arbetsbelastningen på kontorsnätet som helhet minskat.

I fråga om personalen har registrerats en markant tillväxt. Antalet lönegradsplacerade

har stigit med 33 eller ca 16 procent under åren 1958—1967.

Ökningen, som inte avstannat under första halvåret 1968, hänför sig nästan

helt till bankexpeditörskategorien, medan den s. k. bankpersonalen samt biträdes-

och bevakningspersonalen i stort sett är lika stor nu som för Ilo år

sedan. Även antalet genomsnittligt arbetande sedelräknare anges ha stigit

under perioden. Riksbanksfullmäktige uppger att riksbankens ledning sökt

anpassa avdelningskontorens personal till arbetsuppgifternas förskjutning

genom att minska antalet tjänstemän i bankkarriären och i stället öka de befattningshavarkategorier

som främst har med betalningsmedelsförsörjningen

att göra. Minskningen får fullmäktige fram genom att bortse från kammarskrivaraspiranterna.

Mot detta sätt att räkna kan invändas att aspiranterna

dock enligt vad fullmäktige själva uppger rekryteras för att ersätta avgående

personal och väl normalt kan väntas bli efter hand befordrade till

högre befattningar. I fullmäktiges årliga verksamhetsberättelse till riksdagen

inräknas också kammarskrivaraspiranterna utan särredovisning i bankpersonalen.

För övrigt synes aspirantkategoriens tillkomst och tillväxt vid

avdelningskontoren främst böra ses från synpunkten av den mera kvalificerade

personalens frigörande från rutinsysslor, en utveckling som medvetet

befrämjats genom bankexpedi för stjänsternas inrättande år 1955 och som

att döma av de redovisade uppgifterna om arbetstidens fördelning på olika

sysslor och tjänstemannagrupper torde med fördel i och för sig kunna drivas

ännu längre. Det kan i sammanhanget påpekas att i fullmäktiges svarsskrivelse

synes föreligga en viss motsägelse, när det på ett ställe framhålls

att det växande sedelräkningsarbetet skidle ha nödvändiggjort en väsentlig

personalökning, om inte maskinella hjälpmedel kunnat tillgripas, och på ett

annat att tillkomsten av bl. a. 31 bankexpeditörstjänster motiveras med just

betalningsmedelsförsörjningens behov. Det dominerande intrycket av personalutvecklingen

är under alla förhållanden en total ökning av antalet anställda

utan påvisbar motsvarighet i totalt ökade arbetsuppgifter.

Riksbanksfullmäktige motsätter sig i svarsskrivelsen varje reduktion av

kontorsnätet och tar således inte upp till diskussion ens den begränsade distriktssammanslagning

som enligt organisationskommitténs promemoria år

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

1958 kunde aktualiseras, om inga nya arbetsuppgifter tillfördes avdelningskontoren

och den totala arbetsvolymen till följd härav minskade. Sin oförändrade

inställning motiverar fullmäktige i första hand med riksbankens

behov av avdelningskontor för betalningsmedelsförsörjningen. De olägenheter

som en överflyttning av den regionala sedeldistributionen till andra organ

skulle medföra beskrevs ingående i 1958 års promemoria och torde ha

varit avgörande för riksdagens ställningstagande år 1959 mot en allmän

kontorsindragning. I nämnda promemoria medgavs emellertid att en till

exempelvis tio avdelningskontor reducerad distriktsorganisation skulle utan

större svårighet kunna svara för distributionen av sedlar och mynt, och

riksdagen fann uppenbarligen i denna centralbanksfunktion inget hinder

föreligga mot en omprövning av distriktsindelningen i nedskärningssyfte.

Fullmäktige anför icke heller nu några tyngre vägande skäl varför inte uppgiften

skulle kunna lösas med hjälp av ett mindre antal — kanske endast

tre eller fyra — lämpligt lokaliserade avdelningskontor. Att eu koncentration

till större arbetsenheter från arbetstekniska synpunkter enbart skulle

vara till fördel är uppenbart liksom att därigenom inte oväsentliga kostnadsbesparingar

skulle kunna göras.

Riksbankens möjligheter att genom direkt utlåning till allmänheten påverka

kreditmarknaden spelade som ovan antytts en stor roll i den tidigare

diskussionen om bankens kontorsnät. I dåvarande riksbankschefen Lemnes

utredning år 1952 hänfördes emellertid denna kreditgivning till traditionella

arbetsuppgifter av icke centralbanksmässig natur, och samma

klassificering återkom i organisationskommitténs promemoria år 1958, där

för övrigt den »räntepolitiska beredskapsfunktionen» knappast alls berördes.

Däremot togs den upp som en inte oviktig del av de centralbanksmässiga

uppgifterna i riksbanksfullmäktiges yttrande över bostadspolitiska organisationskommitténs

betänkande år 1961, och i svarsskrivelsen till riksdagens

revisorer har denna synpunkt avancerat till nära nog huvudargument

för kontorsnätets bibehållande i obeskuret skick. Här skall inte göras

ett försök att bedöma huruvida utvecklingen på kreditmarknaden under

senare år motiverar ett så kraftigt understrykande av betydelsen av riksbankens

möjligheter att bedriva egen direkt utlåning. Det kan dock erinras

om att riksbanken — och statsmakterna över huvud — har andra medel att

påverka kreditförhållandena i önskad riktning förutom att den statsägda

Sveriges kreditbank är verksam på detta område. Vidare bör framhållas

att den räntepolitiska beredskapsfunktionen, i den mån den alls uppmärksammades

— från riksbankens sida framfördes som nämnts detta argument

då ej — inte torde ha haft någon betydelse för den bedömning som

gjordes vid riksdagens behandling av kontorsnätsfrågan åren 1952 och

1959. I vilken mån denna från ett äldre skede hämtade och på nytt starkt

accentuerade aspekt på avdelningskontorens roll kan anses förändra hela

frågans läge synes endast kunna konstateras i samband med en ny prövning

i riksdagen.

Liksom redan i organisationskommitténs promemoria år 1958 har i riksbanksfullmäktiges

svarsskrivelse kontorsnätsfrågan sammankopplats med

spörsmålet om en ny länsindelning. Fullmäktige synes anse att, eftersom

riksbankens beredskapsuppgifler på betalningsväsendets område enligt deras

uppfattning närmast förutsätter parallellitet mellan länsstyrelser och

avdelningskontor, bör — särskilt med hänsyn till rådande ovisshet om

länsorganisationens framtida utformning — nu ingen ändring vidtas i kontorsnätet.

Bortsett från att större ändringar i länsindelningen numera icke

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

synes vara aktuella och att en sammankoppling med denna fråga därför

skulle på obestämd tid uppskjuta den slutliga prövningen av riksbankens

distriktsorganisation, synes det kunna ifrågasättas, om de kvantitativt obetydliga

beredskapsuppgifterna kräver så intim kontakt mellan riksbanksorgan

och länsstyrelse som görs gällande. Riksbanksfullmäktige antyder

själva möjligheten av bortflyttning av avdelningskontor från residensstad,

och med dagens kommunikationsteknik torde det inte innebära någon större

olägenhet, att ett flertal länsstyrelser har behövliga kontakter i ifrågavarande

ärenden med ett och samma avdelningskontor.

Sammanfattningsvis kan sägas följande. Varken genom tillkomst av nya

arbetsuppgifter eller genom ökning av gamla har sedan år 1959 ökad sysselsättning

kunnat skapas vid riksbankens avdelningskontor. Den totala

reella arbetsbelastningen har snarast minskat samtidigt som personalen

har vuxit i antal. De villkor som riksdagen nämnda år uppställde för att

riksbanken skulle få behålla ett kontorsnät på längre sikt i oförändrad

omfattning har således inte uppfyllts. Någon samlad redovisning av läget

enligt vad som synes ha förutsatts har inte tillställts riksdagen, än mindre

därav föranledda förslag till åtgärder. Fullmäktiges svar på riksdagens revisorers

frågor i ämnet har ej heller kommit den av riksdagen förutsatta

omprövningen före år 1970 att framstå som mindre motiverad. Med hänsyn

även till den omfattande pensionsavgång som inträffar om några år

synes därför det definitiva ställningstagandet till frågan om riksbankens

distriktsorganisation nu inte böra uppskjutas längre. I detta sammanhang

får, såsom tidigare antytts, vad fullmäktige anfört om riksbankens beredskapsfunktioner

självfallet tillmätas den sakliga vikt som kan vara befogad,

liksom det då kan övervägas om och i vilken utsträckning en större

eller mindre reduktion av dess kontorsnät förutsätter överflyttning av vissa

banken nu tillkommande arbetsuppgifter till Sveriges kreditbank.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Bilaga 2

SVERIGES RIKSBANK

Genom remiss den 31 oktober 1968 har fullmäktige i riksbanken anmodats

avgiva yttrande över en hos riksdagens revisorer upprättad granskningspromemoria

angående riksbankens avdelningskontor. Fullmäktige,

som tidigare i skrivelse till revisorerna den 12 september 1968 besvarat

vissa frågor i ärendet, får med anledning härav anföra följande.

Granskningspromemorian ställer icke det allmänna problemet om balansen

mellan kostnaderna för avdelningskontoren och värdet av deras

prestationer eller mellan nackdelarna vid en reduktion av kontorsnätet och

de kostnadsbesparingar som skulle kunna vinnas. I stället tillämpas en metod

med rent teoretiska slutledningar från en som given betraktad utgångspunkt

att om icke nya typer av arbetsuppgifter tillfördes riksbanken skulle

arbetsvolymen vid avdelningskontoren minska så att dessa icke kan bibehållas

i sin nuvarande omfattning.

Fullmäktige måste hävda, att frågan om riksbankens avdelningskontor

är mer komplicerad, än att den kan tillfredsställande bedömas utifrån denna

metod. Avdelningskontorens arbete är främst ett led i den produktions-,

distributions- och serviceverksamhet som sedelförsörjningen kräver. Deras

existens möjliggör vidare för riksbanken att driva en utlåningsrörelse

som i dag främst avser bosättningslån, avbetalningslån och en viss utlåning

till näringslivet genom växeldiskontering. Härutöver skall endast tillläggas

att de har en funktion i den åt riksbanken anförtrodda beredskapsplaneringen

på betalningsområdet och vid krig. Dessa olika inslag i kontorens

arbete skulle nödvändigt förändras vid en reduktion av kontorsnätet.

Möjligheterna att fortsätta den lokalt inriktade lånerörelsen skulle redan

vid en begränsad reduktion av kontorsnätet väsentligt minskas och

vid en längre gående sådan helt bortfalla. För sedelrörelsen kan teoretiskt

tänkas en mera successiv anpassning till ett uttunnat kontorsnät, men frågan

kan rimligen icke bedömas annat än i samband med kraven på den

service nuvarande organisation erbjuder. All sannolikhet talar för att väsentliga

besparingar skulle kunna uppnås endast vid en mycket radikal

nedskärning av antalet avdelningskontor, varvid antingen standarden på

denna service starkt försämrades eller betydande kostnader för sedelförsörjningen

övervältades på andra parter eller av riksbanken finge bäras på

annat sätt i samband med att verksamheten organiserades i nya former.

För fullmäktige står det klart, att det grundläggande motivet för bibehållandet

av ett kontorsnät av nuvarande omfattning är sedelförsörjningens

behov. Sedelförsörjningens roll som huvudmotiv för existens av ett nät

av avdelningskontor understrykes av den starka och oavbrutna ökningen

av arbetsvolymen. Under den i granskningspromemorian behandlade perioden

1957—1967 har antalet hos riksbanken uppräknade sedlar stigit med

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

44 %. Fördelat på olika typer av kontor var ökningen för huvudkontoret

20 %, för de större avdelningskontoren i Göteborg och Malmö 15 % och

för de 21 övriga avdelningskontoren så stor som 74 %. Under samma period

ökade den utelöpande sedelmängden med 61 %. Utvecklingen av den

utelöpande sedelmängden kan redovisas även under längre perioder: från

1940 till 1967 sexdubblades sedelomloppet i landet.

Kraven på den sedelförsörjning och därmed förenad service för i sista

hand hela samhället, som den hittillsvarande ordningen sökt tillgodose,

har förutsatt inte bara att en tillräcklig sedelmängd producerats och distribuerats

över landet utan att riksbanken i samband därmed fullgjort jämväl

andra prestationer, vilka — på grund av att de sedan länge alltid stått

till buds, betraktats som självklara eller till sin innebörd jämfört med

andra, eljest tänkbara ordningar sällan särskilt redovisats — måhända icke

tilldragit sig den uppmärksamhet och det beaktande, som de i varje fall i ett

sammanhang som det här föreliggande förtjänar. Att riksbanken tillhandahåller

en organisation, varigenom mängden av utelöpande sedlar dag för

dag smidigt kan anpassas till det i varje läge föreliggande behovet, innebär

att kreditväsendets, näringslivets och allmänhetens räntekostnader för det

i den utelöpande sedelmängden bundna kapitalet reduceras till ett åtkomligt

praktiskt minimum. En ordning, som exempelvis förutsatte att ell

stigande sedelbehov måste tillgodoses (dvs. sedlar uttagas från riksbanken)

en enda dag tidigare än för närvarande respektive ett fallande sedelbehov

kunde regleras (dvs. sedlar inlämnas till och krediteras inlämnaren

av riksbanken) med en enda dags försening jämfört med nuvarande förhållanden,

skulle, i synnerhet om man beaktar de ökade säkerhetsmarginaler

för sedelhållningens storlek den skulle nödvändiggöra, med vår nuvarande

sedelomsättning medföra ökade räntekostnader för sedelhållarna,

vilka kostnader enbart de skulle motsvara högst beaktansvärda belopp

även i jämförelse med riksbankens kostnader för hela kontor sorganisationen,

troligen i det närmaste lika stora som dessa. Att riksbanken icke enbart

av hänsyn till estetiska utan även till hanterings-praktiska synpunkter

uppehåller en internationellt sett relativt hög standard i fråga om utsortering

av förslitna och smutsiga sedlar, må vara svårt att ekonomiskt

eller i andra avseenden taxera men har självklart betydelse för de kostnader

riksbanken får vara beredd att vidkännas för sedelförsörjningen. Påtagligare

och till sin ekonomiska betydelse fattbarare borde vara den prestation,

som riksbanken fullgör genom att i samband med sina in- och utgående

expeditioner av sedlar svara för en sedelräkning, och en närmast

rigorös säkerhetskontroll i samband med denna, som i hög grad minskar

behovet av en motsvarande räkning ute i kreditväsendet och näringslivet.

En av riksbanken utlevererad och uppräknad sedelbunt är med den standard

i fråga om kontroll, som riksbanken hittills ansett sig strikt böra upprätthålla,

närmast att anse som en av marknaden accepterad högre sedelvalör.

Den kan, varje gång utan ytterligare uppräkning och kontroll, av

exempelvis en mottagande banks huvudkontor först hämtas ut ur riksbanken

och därefter lämnas vidare till andra kreditinstitut eller till ett

bankens avdelningskontor, av avdelningskontoret till ett stort företag, av

detta eventuellt till dess underavdelningar etc. Vid en sedelström i motsatt

riktning kan en avlämnande bank i motsvarande grad eftersätta krav

på eljest erforderlig kontroll av sedelförpackningar, som den vidarebefordrar

från företag etc. eller uppsamlat i egen rörelse — den kan lita till riksbankens

slutliga uppräkning. En lägre standard i dessa avseenden i fråga

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

om riksbankens befattning med sedelomsättningen i samhället eller en

tänkbar alternativ ordning, vartill fullmäktige i det följande återkommer,

enligt vilken riksbanken helt avsade sig uppräkning av annat än primärleveranser

av nya sedlar och slutåtertagna makuleringsmogna sådana, skulle

möjliggöra avsevärda kostnadsbesparingar för riksbanken men nödvändiggöra

en däremot svarande arbetsåtgång för sedelräkning, ibland i flera

led, ute i kreditväsendet och näringslivet. På grund av att en sådan alternativ

sedelräkning utanför riksbanken endast i sällsynta fall skulle kunna

organiseras lika effektivt och i samma grad som riksbankens räkning utnyttja

maskinella hjälpmedel, skulle den relativa arbetsåtgången och kostnaderna

för den snarast bli högre än riksbankens.

Fullmäktige kan i och för sig väl förstå, att upprätthållandet av en avdelningskontorsorganisation

med i flera fall små enheter, som ändå förutsätter

en viss uppsättning av kvalificerad personal, kan synas kostnadskrävande.

Frågan måste emellertid ses mot bakgrunden av de särskilda

förhållanden, som här anförts och som dessvärre sällan beaktats i diskussionen

om kontoren. Riksbanken har sökt att, utan att eftersätta kraven

på snabb och därmed för kreditväsendet och näringslivet räntekostnadsgynnsam

anpassning av den utelöpande sedelmängden, av kraven på god

sedelkvalitet och av kraven på en rationell, arbetsbesparande sedelhantering

utanför riksbanken, genomföra de arbets- och personalbesparande rationaliseringsåtgärder,

som varit möjliga. Fullmäktige kan icke finna att

dessa strävanden, som innefattat bl. a. införandet av maskinella hjälpmedel,

sedelräkningsmaskiner och precisionsvågar för sedelräkningen, ett visst

distributionssamarbete med postverket och dispositioner i fråga om personalsammansättningen

vid kontoren, som förbilligat denna, varit utan framgång

eller varit mindre framgångsrika än motsvarande strävanden på andra

håll inom offentlig eller privat förvaltningsverksamhet. Trots ett under

perioden efter 1940 sexdubblat sedelomlopp har den totala personalstyrkan

vid kontoren icke stigit med mera än ett par tiotal procent, och om

hänsyn tages till den lönekostnadsmässiga personalsammansättningen har

utvecklingen snarast varit än gynnsammare. Den avgörande synpunkten,

som enligt fullmäktiges mening måste beaktas vid varje prövning av frågan

om organisationens och dess kostnaders omfattning och rimlighet, är

emellertid i vad mån förändringar och reduktioner av den kan genomföras,

utan att motsvarande, lika stora eller större kostnader därmed uppkommer

på andra håll i samhället, respektive om det kan anses rimligt att

kostnader för en service av det slag riksbanken hittills tillhandahållit i

samband med sedelhanteringen även i fortsättningen skall bäras av riksbanken

eller övervältas på andra intressenter.

Fullmäktige har vid sin bedömning av avdelningskontorens betydelse för

en tillfredsställande sedelförsörjning givetvis icke varit främmande för att

andra former för sedeldistributionen kan konstrueras och tillämpas. I

granskningspromemorian erinras om att vid tidigare tillfällen det ifrågasatts,

att verksamheten med distribution av riksbankens sedlar skulle överflyttas

till postverket. Bankföreningen har i sitt remissyttrande över promemorian

ånyo tagit upp denna tanke och förklarat, att för bankerna en

sådan omläggning skulle medföra icke oväsentliga fördelar i form av större

lättillgänglighet och kortare transporter. Under förutsättning att »sedeloch

myntdistributionen överförs till postverket» säger sig bankföreningen

icke ha något att erinra mot en krympning av riksbankens lokalorganisation,

medan däremot »om betalningsmedelsförsörjningen alltjämt skall om
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

händerhas av riksbanken» bankföreningen icke kan tillstyrka att antalet

lokalkontor nämnvärt minskas. »Då skulle nämligen en reducering av kontorstätheten

leda till mera besvär och ökade kostnader för bankerna.»

Det är angeläget att, när dessa propåer ur kostnads- och andra synpunkter

prövas, man gör klart för sig omfattningen av den service som man förväntar

sig av den via postverket organiserade sedelhanteringen respektive

av de arbetsuppgifter som alltjämt bleve kvar på riksbanken. Postverket

utnyttjas redan nu i stor utsträckning av banker på orter utanför de residensstäder,

där riksbanken har sina lokalkontor, för bankernas inlämning

och uttagning av sedlar. Det sker på det sättet att bankerna har rätt att för

kreditering på sina postgirokonton till postanstalter inleverera förseglade

och innehållsdeklarerade sedelpaket. Enligt överenskommelse mellan postverket

och riksbanken tar postverket icke annan befattning med dessa än att

de vidarebefordras till riksbanken, där paketen bryts och uppräknas i samma

ordning som om bankerna direkt inlämnat sedlarna vid avdelningskontoren.

För utlämnande av sedlar genom postanstalt iordningställer vidare

avdelningskontoren i stor utsträckning specialförpackningar, som sedan

sändes till postanstalterna. Det är att observera att denna medverkan från

postverkets sida i sedeldistributionen icke innebär någon som helst lättnad

i riksbankskontorens arbetsbelastning! Den innebär snarast en ökning av

denna, eftersom inleveranserna och även utleveranserna blir mera uppsplittrade

på småposter än om bankerna själva skulle samla ihop beloppen och

direkt inleverera dem till eller avhämta dem från riksbankskontoren. Verksamheten

kan snarast ses som en extra service till kreditinstituten. Det är

angeläget att betona, att om det är en utbyggnad av denna form av postens

befattning med sedeldistributionen, som föresvävar författarna av granskningspromemorian

och avses i bankföreningens remissyttrande, ett realiserande

av förslaget icke innebär någon minskning utan av antydda skäl snarast

en ökning av riksbankens eget arbete med sedelhanteringen.

Ett ökat utnyttjande av postverket i denna mening synes nödvändigt om

kontorsnätet vore glesare eller om — som en mera radikal lösning —- alla

avdelningskontoren slopades och riksbankens arbete förflyttades till huvudkontoret.

Riksbankens erfarenheter tyder emellertid på att en utveckling

efter dessa linjer knappast skulle innebära några fördelar. Den nuvarande

arbetsfördelningen mellan riksbanken och postverket är resultatet av ett

nära samarbete, där de bästa lösningarna eftersträvats med vederbörlig

hänsyn tagen till de båda institutionernas företagsekonomiska och andra

intressen. Det kan t. ex. nämnas, att en utglesning av riksbankens kontorsnät

skulle minska möjligheterna att smidigt tillgodose inte bara bankernas

och näringslivets behov utan även, och inte minst, postverkets lokala behov.

Frågan om de ökade transporter av sedlar mellan postanstalterna i hela

landet och riksbankens här tänkta utglesade kontorsnät eller dess huvudkontor

i Stockholm, som skulle bli ett resultat av en omläggning, förtjänar

att särskilt diskuteras. Riksbankens sedeltransporter reser redan med nuvarande

ordning stigande problem såväl ur säkerhets- som kostnadssynpunkt.

Den nuvarande ordningen innebär ändock den fördelen att transporterna,

som för riksbankens vidkommande bara gäller transporter mellan

Stockholm och avdelningskontoren, kan koncentreras till stora sedelmängder

åt gången, varvid den erforderliga bevakningen, som säkerhetshänsyn

naturligen påkallar, blir ekonomiskt rimligare att bära. Det går

också att säga att de små transporter mellan postkontor och riksbankens

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

kontor, som redan nu förekommer och som ombesörjs av postverket självt,

kan vara någorlunda försvarliga, trots att motsvarande säkerhetshänsyn där

icke kan tillgodoses, men en sådan bedömning skulle inte kunna accepteras,

om på detta sätt organiserade transporter skulle avse en än större del

av eller hela sedelomsättningen i landet. En stark begränsning av kontorsnätet

eller, i ytterlighetsfallet, ett avskaffande av avdelningskontoren skulle

ofrånkomligen medföra stora nackdelar ur här anförda synpunkter.

Slutligen får observeras, att möjligheterna till besparingar för riksbanken

skulle vara begränsade. En första effekt skulle som redan antytts vara en

kostnadsökande uppsplittring av antalet expeditioner. Vissa kostnader,

främst lokalkostnader, för nedlagda kontor skulle kunna inbesparas, men i

gengäld finge riksbanken bära både ökade lokal- och personalkostnader på

orter, dit verksamheten koncentrerades. Även om vissa stordriftsfördelar

som nämnts bör kunna realiseras också vad gäller sedelräkning och kassavård

— och enligt fullmäktiges mening genom kontorsorganisationen har

realiserats jämfört med en utanför riksbanken förlagd motsvarande verksamhet

— torde det vara riktigt att säga, att, vad själva räkningsarbetet

beträffar, en optimal arbetsenhet icke behöver vara alltför stor. Det kan

nämnas att den till huvudkontoret i Stockholm förlagda sedelräkningen

icke arbetar med lägre kostnader än de för avdelningskontoren genomsnittliga.

Det bör anmärkas, att motsvarande resonemang icke är analogt giltigt

för den för sedelräkningsverksamhetens ledning och övervakning erforderliga

högre personalen, men i samma mån som denna, såsom fallet nu är, är

sysselsatt jämväl med andra arbetsuppgifter vid kontoren, så är det i varje

fall tveksamt, om totalt besparingar skulle kunna realiseras vid en sådan

utglesning eller totalnedläggning av kontorsnätet, som här diskuteras.

En väsentligare besparing för riksbanken skulle förutsätta en mera grundlig

förändring, som innebar att riksbankens befattning med sedelförsörjningen

radikalt minskades. Om t. ex. avdelningskontoren lades ner i samband

med att riksbanken ville radikalt befria sig från så stor del som möjligt

av med sedelhanteringen förenade kostnader, så skulle en metod vara, att

riksbanken i fortsättningen inskränkte sin befattning med den till att omfatta

endast dels leverans av nya sedlar, dels mottagande av genom bankernas

försorg utsorterade, förslitna sedlar och uppräkning och förstöring av

dessa.

I detta fall finge väl närmast bankerna — eller eventuellt postverket i en

ordning som förutsatte dess medverkan i sedelhanteringen — ta på sig all

mellanliggande sedelräkning liksom ansvaret för utsorteringen av slitna

sedlar och dessutom svara för lagerhållningen av sedlar vid tidpunkter

med säsongmässigt lågt sedelomlopp hos allmänheten.

Om man, som vore rimligt och ofrånkomligt, ville nerbringa den nödvändiga

lagerhållningen av sedlar hos bankerna — en lagerhållning motsvarande

den över året genomsnittliga skillnaden mellan högsta och lägsta

sedelomlopp skulle dra en årlig räntekostnad av storleksordningen 50 milj.

kr. — utan att i övrigt belasta riksbanken med nuvarande kostnader för

sedelhanteringen, borde detta vara möjligt. Det borde kunna ske genom att

bankerna medgåves rätt att till riksbanken inleverera av den inlämnande

banken plomberade och innehållsdeklarerade sedelförpackningar, som riksbanken

sedan utan kontrollräkning vid behov åter lämnade ut, inte bara

till samma bank som inlevererat dem utan till vilka sedelrekvirerande banker

som helst — m. a. o. ett system som förutsatte att bankerna inför var
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

andra svarade för innehållet i förpackningarna. Av praktiska skäl finge dessa

paket säkerligen i så fall motsvara ett standardiserat totalvärde och eventuellt

även en standardiserad valörsammansättning.

Företagsekonomiskt kunde en omläggning av detta slag innebära betydande

besparingar för riksbanken. Ur samhällsekonomisk synpunkt skulle

emellertid med största sannolikhet de ökade kostnaderna för bankerna

uppväga besparingar för riksbankens del. Att postverket i denna situation

skulle träda in och utföra det arbete som riksbanken avlastat sig är väl

inte utan vidare givet. I varje fall skulle postverket självklart icke ha någon

anledning att självt bära kostnaderna för den här ifrågasatta hanteringen,

utan dessa skulle uppenbarligen få lov att täckas i särskild ordning. Det

är icke troligt att kostnaderna för arbetet i postverkets regi bleve lägre än

de som enligt nuvarande ordning uppstår hos riksbanken. Icke heller är

det troligt, att den antydda förändringen vore genomförbar utan en viss

ökning av den erforderliga lagerhållningen av sedlar utanför riksbanken

och därmed av räntekostnaden för denna. Men det kan ifrågasättas om

riksbanken eller överhuvud taget statliga instanser, ifall statsmakterna

dessförinnan ansett att riksbankens nuvarande service till det svenska kreditväsendet

och näringslivet är för dyrbar eller eljest överflödig, skulle

ha anledning att täcka kostnaderna för den. Det skulle då ligga närmast

till hands, att postverket erhölle ersättning från kreditinstitutionerna.

Innan fullmäktige lämnar den här diskuterade frågan, förtjänar nämnas

att på riksbankens förfrågan från bankföreningens sida förklarats, att

bankföreningen vid avgivande av sitt ovannämnda remissvar förutsatt, att

även vid en av föreningen ifrågasatt omläggning av »sedeldistributionen»

samma service i fråga om sedelräkning och annat som hittills även i fortsättningen

skall tillhandahållas kreditinstituten och utan kostnad för dessa.

Riksbankens utlåningsverksamhet består för närvarande i huvudsak av

bosättningslån, avbetalningslån och växeldiskontering. Bosättningslånen

synes, av erfarenheterna att döma, fortfarande fylla en betydande social

funktion, och frågan om deras fortsatta utgivande lär i vart fall inte få bli

beroende av förändringar i riksbankens lokalorganisation. Om denna nedskärs

så, att den inte längre kunde omhänderha utgivandet av bosättningslånen,

finge uppgiften läggas på andra organ. Med hänsyn till bosättningslånens

sociala karaktär, som borde göra det nödvändigt alt lånen handhas

av en institution med myndighetsansvar, synes den tanke som skymtat att

överföra verksamheten till exempelvis Sveriges Kreditbank knappast helt

invändningsfri. Avbetalningslåneverksamheten var tidigare till stor del inriktad

på studielån, men efter det nya studiestödsystemets införande har

detta förhållande ändrats, och om någon ändamålstyp skall särskilt nämnas

är det lån till insats i bostadsrättsförening. Också möjligheten att fortsätta

avbetalningslåneverksamheten kunde givetvis ifrågasättas, om den inte kunde

bedrivas någorlunda enhetligt över hela landet. Ett relativt utbrett nät av

lokala avdelningskontor är alltså även här en förutsättning för verksamhetens

fortsatta bedrivande.

Redan i fråga om riksbankens avbetalningslån kan det anmärkas att deras

existens har ett ur låntagarsynpunkt gynnsamt inflytande på räntesättningen

för närmast motsvarande utlåning inom bankväsendet. Riksbankens

utlåning till näringslivet i form av växeldiskontering har uteslutande

en sådan allmän räntepolitisk funktion — att påverka eller kunna påverka

räntesättningen på kreditmarknaden. Önskan alt genom egen diskontering

direkt påverka kreditvillkoren ute i landet var ett av huvudmotiven för den

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

ursprungliga uppbyggnaden av riksbankens kontorsnät. Under den närmaste

efterkrigstidens speciella förhållanden i fråga om räntebildningen

trädde dessa synpunkter i bakgrunden, så mycket mera som många därtill

väntade sig att den nytillkomna statliga affärsbanken, Sveriges Kreditbank,

skulle övertaga den bevakningsuppgift som tidigare fallit på riksbanken.

Sedermera har emellertid behovet av medel att påverka den allmänna

räntenivån blivit allt kännbarare, en utveckling som givetvis bär samband

med den ökade roll kreditpolitiken kommit att spela i den allmänna ekonomiska

politiken. Under ltHiO-talel bar det blivit alltmer uppenbart alt bankernas

räntesatser vid utlåning och inlåning tenderat att stiga i förhållande

till riksbankens diskonto.

Vid varje diskontoändring har bankernas utlåningsräntor enligt avgivna

deklarationer ändrats med samma antal procentenheter som riksbankens

diskonto. Trots detta kan det konstateras, att affärsbankernas genomsnittliga

utlåningsräntesats (vari icke ingår avgifter av annat slag än ränta)

stigit med 0,22 procentenheter 1960—1967, varav 0,17 enheter under perioden

1964—1967, Glidningen har gällt alla redovisade typer av utlåning

med undantag av vissa byggnadskreditiv, och kan därför icke förklaras av

förändringar i låneportföljens sammansättning.

Utlåningsräntornas glidning uppåt skapar utrymme för kostnaderna för

den intensivare servicekonkurrensen mellan bankerna och för ökade räntekostnader

för inlåningen. Kostnadsstegringarna ger sedan i sin tur bankerna

anledning att söka ytterligare kompensation på utlåningssidan. På

inlåningssidan är tre fenomen särskilt märkbara. Det första är införandet

av de nya, högre förräntade inlåningsräkningarna med tolv resp. sex månaders

uppsägning. Det andra är den snabba spridningen av tendensen att ge

en relativt hög avkastning på lönecheckräkningar och andra liknande räkningar.

Det tredje är den alltmer spridda vanan att erbjuda speciellt förmånliga

räntevillkor för stora belopp, något som lett till att i dag en

betydande del av bankernas inlåning enligt av riksbanken företagna undersökningar

tydligtvis minst 4—5 miljarder kronor, sker till räntesatser som

överstiger den högsta annonserade inlåningsräntan.

En ränteglidning uppåt på en kvarts procent är givetvis inte obetydlig.

Applicerad på den totala utlåningen i bankinstituten skulle den motsvara

nära 200 miljoner kronor per år i merkostnad för låntagarna. Vissa räntesatser

har dock av naturliga skäl icke deltagit i denna glidning uppåt, t. ex. bottenlåneräntan

i nyproducerade bostadsfastigheter. Detta betyder emellertid

icke att denna utlåning skulle vara oberörd av ränteglidningstendenserna.

Den icke mindre diskutabla effekten har i stället varit, att långivarna

sökt reducera bottenlånens andel till förmån för andra, räntemässigt mer

attraktiva placeringar.

Den tendens till en fortskridande ränteglidning uppåt som kan iakttagas

reser problemet vilka medel som kan utnyttjas för att ge riksbanken

den erforderliga kontrollen över räntesättningen. Den traditionella bindningen

av en serie räntesatser till diskontot är givetvis alltjämt den viktigaste

kanalen för riksbankens inflytande över ränteläget. Vad som ovan

sagts visar emellertid att denna traditionella form för påverkan av marknadens

räntesatser i dag ej ter sig tillräcklig.

Det är oklart om formuleringarna i granskningspromemorian betyder, att

dess författare ansett att Sveriges Kreditbank skulle kunna utföra en speciell

bevakningsuppgift på ränteområdet; detta kunde vara förståeligt med

hänsyn till uttalanden som gjordes i samband med Kreditbankens tillkomst.

Hela utvecklingen därefter har emellertid inneburit, att Kreditbanken

3—690160

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

kommit att fungera —- och förmodligen också själv hävdar, att den bör få

fungera — som en bank som på lika villkor och med lika medel konkurrerar

med övriga affärsbanker och som har att ta hänsyn till sin räntabilitet.

Den konkurrens mellan bankerna, som Kreditbanken deltar i, har olika

former av vilka vissa, serviceutbyggnad och hård konkurrens om inlåningen,

utan tvivel bidrager till en fortskridande räntepress upp.

Med tanke på denna utveckling på ränteområdet är det naturligt, att

riksbanken icke vill avstå från möjligheten att påverka räntesättningen

inom kreditväsendet genom att bedriva en egen utlåning till näringslivet.

Detta innebär icke att fullmäktige tror sig i denna ha ett tillräckligt instrument

för att kontrollera utlåningsräntorna inom banksystemet. Men

problemet att undvika en fortskridande ränteglidning uppåt är, i vart

fall utan tillgripande av ur andra synpunkter tveksamma långtgående regleringsåtgärder,

så svårlöst, att riksbanken enligt fullmäktiges mening

icke bör avstå från någon av sina existerande möjligheter att påverka räntesättningen.

Såsom fullmäktige tidigare påpekat, är det icke tillräckligt

att enbart legala förutsättningar föreligger för att riksbanken skulle kunna

återupptaga sin utlåningsverksamhet i större skala. Ett led i den

räntepolitiska beredskap som bör upprätthållas är, att riksbanken bedriver

en viss begränsad utlåning till näringslivet. För att så långt som är möjligt

uppnå de syften som motiverar denna verksamhet är det nödvändigt,

att utlåningen kan bedrivas över hela landet och nå även mindre företag.

Slutligen vill fullmäktige hänvisa till att riksbanken är ansvarig för beredskapsplaneringen

på betalningsmedelsförsörjningens område. Som fullmäktige

tidigare framhållit, har också i enlighet med fastställda beredskapsplaner

ett nära samarbete i dessa frågor etablerats mellan länsstyrelserna

och riksbankskontoren, och planeringen utgår för närvarande

från att varje länsstyrelse inom sitt område skall ha att tillgå ett riksbankskontor

som kan fullgöra vissa uppgifter när det gäller planeringen

och som i krig är ansvarigt för penningmedelsförsörjningen inom distriktet.

Existensen av det nuvarande kontorsnätet utgör sålunda i varje

fall för närvarande en förutsättning för den upplagda organisationen för

beredskapsfrågornas handläggning. Fullmäktige kan icke heller utesluta,

att en fortsatt anknytning till länsorganisationen även i framtiden kan

aktualisera överförandet av arbetsuppgifter till riksbanken, på samma sätt

som vid övertagandet av förvaltningen av egnahems- och stödlånen och

vid förslaget om övertagande av bostadslåneförvaltningen.

Innan fullmäktige sammanfattar sina synpunkter på kontorsnätets omfattning

bör emellertid några i granskningspromemorian framförda påståenden

kommenteras.

Främst gäller detta granskningspromemorians slutsats, att avdelningskontorens

arbetsbelastning minskat; uttalandet avser sannolikt en jämförelse

mellan 1957 och 1967.

Det torde icke finnas någon invändningsfri mätningsmetod för den

produktion som presteras av avdelningskontoren. Vad beträffar utlåningsverksamheten

har det totala antalet utestående lån minskat starkt under

den period, 1957—1967, med vilken promemorian arbetar. Nedgången faller

emellertid uteslutande på lånetyper, egnahemslån och stödlån, vid vilka

riksbanken varit ansvarig endast för den rutinmässiga förvaltningen och,

i förekommande fall, indrivningsarbete. Vid avbetalningslån, bosättningslån

och växeldiskontering är riksbanken även engagerad i prövningen av

låneansökningarna och därmed i en verksamhet som ställer krav på arbetsinsatser

av relativt större omfattning och åtminstone ibland av mer

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

kvalificerat slag. Antalet utestående lån av dessa typer har icke minskat

om 1987 jämföres med 1957. Under de senaste fem åren har i själva verket

en stark ökning inträffat.

För var och en med erfarenhet från avdelningskontorens arbete står

det emellertid klart, att utvecklingen vid avdelningskontoren dominerats

av den fortgående expansionen av kassarörelsen, som jämte sedelräkningen

omfattar kassavård och planerings- och organisationsuppgifter i ansluining

härtill. Antalet uppräknade sedlar vid avdelningskontoren liar använts

som mått för produktionen på detta område och visar över den senaste

tio-årsperioden en uppgång på 50 %, för de 21 mindre avdelningskontoren

74 %. b

Mot den sålunda på diskutabla grunder påstådda nedgången i arbetsbelastningen

ställer granskningspromemorian eu uppgång i personalstyrkan

vid avdelningskontoren. I vad avser det totala antalet anställda i alla personalkategorier

är påpekandet givetvis korrekt. Den lönegradsplacerade

personalen uppgick vid 1950-talets början till ca 220 tjänstemän men föll

till ca 200 år 1954. Den steg sedan till 255 år 1965 och har nu sjunkit till

240. Det effektiva antalet sedelräknerskor är svårare att uppskatta på

grund av under årens lopp olika anställningsform, arbetstid per dag osv.,

men kan uppskattas till 80—90 stycken omkring år 1950, 112 år 1958

och 122 i dag.

Bakom totalsiffran för den lönegradsplacerade personalen ligger emellertid

en omfördelning mellan olika personalkategorier. Den utbildade bankpeisonalen

har minskat; biträdespersonalen och den nya kategorien bankexpeditörer

har ökat kraftigt. En utgångspunkt för bedömningen måste

också vara, att personalen genom en medveten politik i avvaktan på en

lösning av frågan om avdelningskontorens framtid vid slutet av 1950-talet

reducerades till ett minimum eller snarare — om man tar hänsyn till

bankaspiranterna — under det minimum som på någon sikt var erforderligt

för arbetets utförande. Efter 1959 har antalet bankaspiranter — som

genomgår en utbildning och ej kan jämställas med övriga — stigit till ett

normalt antal medan den utbildade bankpersonalen fortsatt att reduceras

så långt som varit möjligt.

Det för fullmäktige avgörande har varit att utnyttja möjligheterna till

mekanisering och överförandet av arbetsuppgifter för att hålla personalkostnaderna

nere trots den successivt ökade arbetsbelastningen. Dessa ansträngningar

har lett till påtagliga besparingar. Något entydigt mått på personalatgången

torde inte kunna konstrueras, men det är av intresse att

konstatera, att den totala lönesumman för lönegradsplacerad personal vid

avdelmngskontoren trots antalsökningen procentuellt steg mindre mellan

.7 och 1967 an den redovisade lönen per lönegradsplacerad tjänsteman

inom statsförvaltningen.

Fullmäktige kan sammanfatta sin bedömning i frågan om riksbankens

avdelningskontor på följande sätt.

Omsorgen om eu tillfredsställande sedelförsörjning är det tyngst vägande

motivet för bibehållandet av ett kontorsnät som icke är märkbart &°''lesare

an det nuvarande. En nedläggning av några få kontor skulle på kort

sikt vara oväsentlig ur besparingssynpunkt och även på sikt tveksam med

hansyn till kostnader för »flyttat» arbete, ökade, mer okoncentrerade och

mer svarskyddade sedeltransporter etc. Detsamma torde i stort sett «älla

aven eu totalnedläggning av avdelningskontoren och koncentration” till

huvudkontoret men med bibehållande av riksbankens alla nuvarande upp3f—690160
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

gifter på sedel försörjningsområde t. Det nuvarande decentraliserade systemet

synes klart överlägset ur säkerhets- och servicesynpunkt. Om man

önskar åstadkomma en mera väsentlig reduktion av riksbankens kostnader

för sedelförsörjningen finge avdelningskontoren läggas ned, samtidigt som

riksbanken inskränkte sin befattning med sedelförsörjningen till utlämnandet

av nya sedlar, mottagande av utsorterade sedlar och möjligen mottagandet

av av bankerna iordningställda paket, som sedan åter utlämnades

utan att räknas i riksbanken. En sådan ordning skiljer sig starkt

från den servicestandard riksbanken hittills tillhandahållit bankerna, postverket

och näringslivet. Den är emellertid fullt genomförbar och tillämpas

i olika utformningar och grader t. ex. i Storbritannien och Danmark. All

sannolikhet talar emellertid för att en omläggning av detta slag är samhällsekonomiskt

irrationell eftersom kostnadsökningar hos banker och

näringsliv skulle mer än uppväga riksbankens besparingar.

Ett kontorsnät av nngefär nuvarande omfattning är också en förutsättning

för att riksbankens lånerörelse i vad avser bosättningslån och avbetalningslån

och för att riksbankens begränsade men som potentiell räntekontroll

icke betydelselösa utlåning till näringslivet skall kunna nå ut över

hela landet. Riksbanken bör icke avhända sig de möjligheter som föreligger

att genom egen utlåning söka påverka räntevillkoren på kreditmarknaden.

Det nuvarande kontorsnätet är slutligen väl anpassat för fullgörandet av

riksbankens uppgifter i krig och som ansvarig för beredskapsplanläggningen

rörande betalningsväsendet.

I den av fullmäktige år 1959 Iill riksdagen överlämnade promemorian

angående riksbankens kontorsnät anfördes att frågan om riksbankens avdelningskontor

skulle upptagas till ny prövning i en möjlig framtida situation

då kontorens arbetsuppgifter skulle ha starkt minskat. Den i det

ovannämnda yttrandet förutsedda situationen har icke inträtt. Kassarörelsens

fortlöpande snabba tillväxt har lett till en ökning av kontorens arbetsbörda,

som endast tack vare en målmedveten rationaliseringsverksamhet

hindrats att ta sig uttryck i ökade reala personalkostnader.

Fullmäktige menar för sin del, att riksbanken, vad sedelförsörjningen

beträffar, har anledning att även fortsättningsvis svara för en service för

kreditväsendet och näringslivet av i stort sett samma omfattning som hittills.

Om det är statsmakternas avsikt att denna servicestandard skall bibehållas

kan det konstateras alt den på ett avgörande sätt underlättas av

ett kontorsnät av ungefär nuvarande omfattning, som i sin tur möjliggör

att riksbanken också i fortsättningen upprätthåller sin övriga vid avdelningskontoren

bedrivna verksamhet, inte minst den ur en räntekontrollsynpunkt

på senare år allt angelägnare utlåningsverksamheten.

Fullmäktige vill med det sagda givetvis icke hävda, att just det nuvarande

kontorsnätet med dess historiskt betingade bindning till residensstäderna,

på alla punkter är det lämpligaste. Om den här intagna ståndpunkten om

bibehållandet av en decentraliserad kontorsorganisation och omfattningen

av riksbankens serviceuppgifter vinner statsmakternas godkännande och

klarhet sålunda skapas om principerna för riksbankens framtida organisation,

kommer fullmäktige givetvis att överse och löpande följa frågan

om avdelningskontorens lokalisering.

Stockholm den 3 januari 1969.

Ä Fullmäktiges vägnar:

K.TELL-OLOF FELDT

/Karin W inb er g

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Bilaga 3

LÄNSSTYRELSEN

I ÖSTERGÖTLANDS LÄN 13.12.1968

Yttrande över en inom revisorernas kansli upprättad granskningspromemoria

ang. riksbankens avdelningskontor (nr 3/1968)

Enligt länsstyrelsens mening torde riksbanken för alt på ett rationellt och

ändamålsenligt sätt kunna fullgöra sina uppgifter framför allt i fråga om

penningmedelsförsörj ningen vara beroende av att bibehålla ett antal kontor

ute i landet. Vidare synes med hänsyn till det samarbete som från faeredskapssynpunkt

råder mellan länsstyrelse och riksbankskontor riksbankens

beredskapsfunktion bäst kunna fullgöras därest samband föreligger mellan

riksbankens distriktsindelning och länsindelningen.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang rikta uppmärksamheten på sambandet

mellan olika regionala indelningar och därvid hänvisa till sitt yttrande

över länsindelningsutredningens betänkande, i vilket yttrande länsstyrelsen

anförde bl. a. följande:

Under senare år har det blivit allt vanligare att skilda statliga verk och

inrättningar under olika förevändningar skisserat och ibland även lyckats

genomföra olika regionala indelningar, som medfört att vederbörande indelning

icke överensstämmer med nuvarande länsindelning. Länsstyrelsen vill

icke ingå på en närmare granskning av motiven för dessa olika sinsemellan

icke sammanfallande regionindelningar. Länsstyrelsen är emellertid icke

övertygad om att starka sakliga skäl framtvingat dessa. Länsstyrelsen kan

tvärtom konstatera att denna brokiga karta på olika indelningar försvårar

regional och lokal insyn och bevakning av den verksamhet, som bedrivs,

och ur allmänhetens synpunkt medför negativa icke önskvärda konsekvenser.

En ny länsindelning bör enligt länsstyrelsens mening förbindas med en

upprensning i den under tillväxt varande statliga regionindelningsfloran i

syfte att i möjligaste mån bringa den i överensstämmelse med länsindelningen.

Därest frågan om ny länsindelning blir uppskjuten, är det angeläget att

Kungl. Maj :t vidtager åtgärder för att den nuvarande länsindelningen och

annan regionindelning bringas i bättre samklang. Under inga förhållanden

bör det tolereras att en utebliven länsindelningsreform tas till intäkt för

ökad maktkoncentration till centrala ämbetsverk genom införandet av olika

områdesindelningar, vilka gör det regionala inflytandet helt illusoriskt.

I kommunikationsdepartementets remiss till länsstyrelsen med länsdemokrati

tredningens betänkande »Förvaltning och folkstyre» (remisstid

1.11.1969) har — under åberopande av departementsskrivelsen 24.10.1967

till remissmyndigheterna för länsförvaltnings-, landskontors- och länsindelningsutredningarnas

betänkanden — framhållits, att yttrande över länsdemokratiutredningens

betänkande bör, förutom ett ställningstagande till

bl. a. frågan om principerna för uppgiftsfördelningen mellan statliga och

kommunala organ, även innehålla de synpunkter som till följd av nämnda

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

ställningstagande kan vara att tillägga betr. länsindelningsfrågan och frågan

om den statliga länsförvaltningens organisation.

Med hänsyn till det ovan anförda anser länsstyrelsen att ett ställningstagande

till frågan om riksbankens avdelningskontor bör anstå tills länsindelningen

och därmed sammanhängande frågor blivit lösta.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade

landshövding och t. f. landskamrerare, ställföreträdande landssekreteraren

Lars Rydberg.

PER ECKERRERG

Nils Arfwidsson

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Bilaga h

LÄNSSTYRELSEN

MALMÖHUS LÄN

LANDSKONTORET 4.12.1968

Ärende angående riksbankens avdelningskontor

Den från länsstyrelsens synpunkt mest betydelsefulla uppgiften för riksbankens

avdelningskontor synes vara betalningsmedelsför sörj ningen vid beredskap

och krig. Därför torde ett avdelningskontors placering i Malmö vara

angelägen.

I detta ärendes handläggning har — förutom undertecknade — deltagit

landssekreteraren Hjelmqwist.

På länsstyrelsen vägnar:

C. ARTHUR NORGREN

A. Isaksson

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Bilaga 5

LÄNSSTYRELSEN

I GÖTEBORGS OCH BOHUS LÄN

LANDSKONTORET

I skrivelse till länsstyrelsen den 31.10.1968 har riksdagens revisorer hemställt

om länsstyrelsens yttrande över en inom revisorernas kansli upprättad

granskningspromemoria i ärende rörande riksbankens avdelningskontor.

Länsstyrelsen har på denna fråga velat anlägga följande synpunkter.

På den tiden då länsstyrelsens kassarörelse ombesörjdes av riksbanken

var det naturligt, att avdelningskontor skulle finnas alt tillgå i varje residensstad.

Samtliga inbetalningar skedde då genom insättning å statsverkets

räkning i riksbanken. Stadganden om insättning i riksbanken förekommer

alltjämt i medelsförvaltningskungörelsen; inflytande medel kan dock nu

även tillgodogöras riksbanken genom insättning på länsstyrelsens postgirokonto.

Denna form för överföring av inflytande medel till statens kassa är

den nu vanligaste.

Länsstyrelsens utbetalningar sker som regel över postgiro. Någon gång,

då behov av kontanter uppstår, exempelvis vid avlöningar inom civilförsvaret,

lyftes dock kontanter i riksbanken mot check. I detta län erhåller vidare

vissa skolor och domkapitlet sina rekvirerade lönemedel i form av check

på riksbanken. Om ett avdelningskontor skall indragas i viss residensstad,

torde länsstyrelsens checkräkning få överföras till riksbankens huvudkontor,

eventuellt till annat avdelningskontor. Någon egentlig olägenhet torde en

sådan förändring icke behöva förorsaka.

De checkar, som länsstyrelsen utskriver på riksbanken, torde kunna presenteras

för inlösning hos annan bank, exempelvis Sveriges kreditbank.

Eventuellt bör postverket åläggas att inlösa sådana chekar.

Det nu sagda ger vid handen att anordningen med riksbankskontor i varje

residensstad inte kan motiveras utifrån länsstyrelsens behov i fred.

Riksbanksfullmäktige har framhållit önskvärdheten av att varje länsstyrelse

inom sitt område äger tillgång till ett riksbankskontor för gemensam

planering av det ekonomiska försvaret.

Det är givetvis av största vikt, att penningmedelsför sörj ningen fungerar i

krigstid. Det torde dock böra undersökas om inte denna uppgift skulle kunna

fullgöras av visst riksbankskontor för flera län, åtminstone i södra och

mellersta Sverige, där avstånden ej är så stora. En utökning av ett riksbankskontors

område till att täcka ett helt militärområde kan måhända här

anses som en godtagbar anordning. Det bör då ankomma på ifrågavarande

kontor att organisera beredskapen så att penningmedel i tillräcklig grad

finnes tillgängliga i vart län.

I fråga om möjligheten att öka riksbankskontorens arbetsuppgifter kan

följande framhållas.

Lån till allmänna samlingslokaler — även kårlokaler för studenter — utbetalas

av länsstyrelserna. På länsstyrelserna ankommer även att förvara och

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

bevaka skuldförbindelser och säkerheter, som lämnas för lånen. Sedan lånen

utlämnats torde själva låneförvaltningen kunna överföras på riksbankskontoren.

Det torde dessutom finnas skäl för prövning av frågan om riksbankskontorens

arbetsuppgifter kan utökas därigenom att vården av säkerhetshandlingar

för statliga bostadslån överföres till riksbankskontoren.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit

landskamreraren Folke Elfving samt t. f. länsbostadsdirektören Olof Larborn.

Göteborg i landskontoret den 26 november 1968.

PER NYSTRÖM

Nils Hemmingsson

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Bilaga 6

LÄNSSTYRELSEN

UPPSALA LÄN

LANDSKONTORET io 12 1968

PM angående riksdagens revisorers granskningspromemoria nr 3/1968

rörande riksbankens avdelningskontor

Länsstyrelsens kassarörelse sker över olika postgirokonton. En kassa för

kontantinbetalningar finns dock även.

Berörda förhållanden medför att länsstyrelsens samröre med riksbanken

numera är ytterst ringa. Länsstyrelsen insätter emellertid i december varje

år medel i riksbanken för att postkontoren då skall kunna ombesörja utbetalningen

av överskjutande skatt till de skattskyldiga i länet.

Riksbankens avdelningskontor har tidigare från länsstyrelsen övertagit

förvaltningen av värnpliktslånen. Länsstyrelsen förvaltar fortfarande lånen

till allmänna samlingslokaler. Bestyret härmed är dock ej särskilt tidskrävande,

då låntagarna är föreningar och kommuner. Förvaltningen bör kvarligga

hos länsstyrelsen.

Enligt krigsinstruktionen för länsstyrelserna skall länsstyrelsen bl. a. vidtaga

åtgärder för att trygga betalningsväsendet och penningförsörjningen

under beredskap. Enbart denna uppgift bör dock ej få hindra en till synes

motiverad rationalisering beträffande riksbankens avdelningskontor.

Med hänsyn till vad sålunda anförts syns ej heller en framtida ändrad

länsindelning böra avvaktas.

På länsstyrelsens vägnar:

ARTUR HEDBERG

Elisabet Lindquist

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Bilaga 7

LÄNSSTYRELSEN

I VÄSTERNORRLANDS LÄNLANDSKONTORET
HÄRNÖSAND

30.11.1968

Ärende angående riksbankens avdelningskontor granskningspromemoria

3/1968

Remiss 7.11.1968

Vid frågans tidigare behandling har i huvudsak enighet nåtts därom att

riksbanken skulle vara utrustad med ett kontorsnät av viss omfattning. I

förevarande promemoria uttalas tämligen bestämt den uppfattningen att en

väsentlig reducering av riksbankens nuvarande kontorsnät bör ske. Länsstyrelsen

anser sig för sin del icke för närvarande kunna uttala någon bestämd

mening härom. Av betydelse i sammanhanget torde vara — utöver

vad som beröres i promemorian — bl. a. i vad mån riksbanken har inkomster

av utlåningsverksamhet som förutsätter en distriktsorganisation av viss

storlek. Det förefaller överhuvud taget svårt att ta ställning i den berörda

frågan förrän en bedömning av det totala ekonomiska utfallet ur samhällets

synpunkt av en reducering av kontorsnätet föreligger. Man kan nämligen

ej utan vidare förutsätta att en koncentration till ett fåtal kontor kan ske

av alla de olika arbetsuppgifter som ingår i riksbankens verksamhet. Det

synes också angeläget att följderna ur säkerhetssynpunkt m. m. av kontorsindragningar

med därav åtföljande större distributionsområden för betalningsmedel

närmare belyses. Av särskilt intresse ur länsstyrelsens synpunkt

är vilka följder en kontorsindragning får för riksbankens möjligheter att

fylla de betydande beredskapsuppgifter som åligger banken. Den lokala lagerhållning

av betalningsmedel som ankommer på riksbanken är uppenbarligen

av vital betydelse för totalförsvaret.

Om det å ena sidan synes uppenbart att rationaliseringsvinster kan uppnås

genom en reducering av kontorsnätet talar å andra sidan åtskilligt mot

en sådan reducering, bl. a. behovet av väl fungerande nederlag av betalningsmedel

i sedlar och mynt. Enligt länsstyrelsens mening synes emellertid frågan

om att tillföra riksbanken nya arbetsuppgifter vara förtjänt av en omprövning.

Länsstyrelsen ifrågasätter härvidlag om ej förvaltningen av de

statliga bostadslånen borde överflyttas på riksbanken, som därigenom skulle

tillföras en avsevärd ökning av den bankmässiga verksamheten. Länsstyrelsen

har i yttrande över länsförvaltningsutredningens betänkande hävdat att

länsbostadsnämndens planeringsverksamhet med fördel kunde inordnas i

länsstyrelsen. Genom en sådan uppdelning skulle en förenkling av den regionala

förvaltningen ske. Härigenom skulle antagligen också åstadkommas

en större rationaliseringsvinst än den som en reducering av riksbankens

kontorsnät skulle kunna medföra.

Länsstyrelsen anser ej utredningsunderlaget tillfyllest för ett slutligt

ställningstagande till frågan. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör en mera

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

inträngande utredning företagas där de samlade ekonomiska verkningarna

av en indragning närmare belyses.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade, landshövding

och t. f. förste länsassessor, även landskamreraren Sven Wasteson

deltagit.

HJALMAR NILSSON

Tord Oscarsson

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Bilaga 8

LÄNSSTYRELSEN

I NORRBOTTENS LÄN

LANDSKONTORET

Yttrande över remiss 31.10.1968 angående riksbankens avdelningskontor

Riksdagens avdelningskontor i Luleå är ett av de äldsta i landet. Ett huvudskäl

till att kontoret så tidigt inrättades torde ha varit det långa avståndet

till Stockholm och nödvändigheten av ett avdelningskontor i Luleå för

en effektiv sedel- och myntdistribution. Sedan dess har väl kommunikationerna

undergått stora förändringar. Riksbanksfullmäktige har emellertid

i sitt yttrande förklarat sig fortfarande vara av den uppfattningen, att riksbanken

för sin verksamhet är beroende av att behålla ett kontorsnät. Det

hänvisas- i första hand till bankens uppgift i fråga om betalningsmedelsförsörjningen

och till behovet av tillfredsställande och jämn sedelkvalitet.

Vidare åberopas de beredskapsuppgifter, som riksbanken ålagts i fråga om

penningmedelsförsörjningen och som förutsätter, att varje länsstyrelse skall

inom sitt område ha att tillgå ett riksbankskontor för gemensam planering

av det ekonomiska försvaret.

De av riksbanksfullmäktige andragna omständigheterna finner länsstyrelsen

med särskild styrka gäller för Norrbottens län. Riksbankens avdelningskontor

i Luleå har längsta avståndet till huvudkontoret i Stockholm

och länets karaktär av gränslän med riksgräns mot två länder gör beredskapssynpunkterna

särskilt betydelsefulla. De ändringar i länsindelningen

för riket, som varit under övervägande ha ej heller berört detta län.

Redan på nu anförda skäl anser länsstyrelsen angeläget att avdelningskontoret

i Luleå finnes kvar. Härutöver vill länsstyrelsen framhålla, att det

statliga engagemanget i olika former av lån och finansiellt stöd åt medborgare

och näringsliv ständigt ökar, icke minst ifråga om detta län för vilket

statsmakterna beslutat om en intensiv satsning. Det bör måhända finnas

möjligheter att vid administrerandet av denna verksamhet utnyttja den

sakkunskap, som finns inom riksbankens avdelningskontor, som härigenom

skulle kunna tillföras nya arbetsuppgifter.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit landshövdingen R. Lassinantti,

landskamreraren R. Broström och förste länsassessorn K. E. Hansén, föredragande.

Luleå i landskontoret den 9 december 1968.

R. LASSINANTTI

K. E. Hansén

4—690160

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Bilaga 9

KUNGL. POSTSTYRELSEN 16.12.1968

Angående Riksbankens avdelningskontor

Riksdagens Revisorers skrivelse den 31 oktober 1968 i rubricerade ärende

åberopas.

Från Postverkets synpunkt är det av största betydelse att sedel- och myntdepåer

är så placerade i landets olika delar att postanstalterna vid behov

snabbt kan fylla på sina lager av betalningsmedel och likaledes snabbt kan

sätta in för kassarörelse ej behövliga medel på Postverkets checkräkning i

Riksbanken. Depåerna bör således vara förlagda till orter med snabba och

säkra kommunikationer till och från det kringliggande försörjningsområdet.

Postverket har i egenskap av ansvarigt distributionsorgan för ett stort antal

penningtransporter ett vitalt intresse av att också säkerhetsaspekterna

blir beaktade vid organiserandet av landets medelsförsörjning. Det är från

denna utgångspunkt, men också från transporttekniska synpunkter, angeläget

att långa transporter av stora penningbelopp undviks och att antalet

omlastningar nedbringas till ett minimum. Detta gäller särskilt transporter

på landsväg.

Flertalet av Riksbankens nuvarande avdelningskontor uppfyller med

hänsyn till lokaliseringen de krav som ovan ställts. De senaste årtiondenas

snabba utveckling på skilda områden i samhället motiverar emellertid en

omprövning av vissa avdelningskontors lokalisering. Enligt Poststyrelsens

åsikt bör man sålunda överväga att till lämpligare orter flytta vissa avdelningskontor

t. ex. det nuvarande kontoret i Mariestad.

En radikal nedskärning av antalet avdelningskontor skulle för Postverkets

del medföra allvarliga svårigheter att försörja perifert belägna postanstalter

med betalningsmedel och avsevärt öka verkets kostnader för penningtransporter,

bevakning m. m. Härtill skulle komma ökade ränteförluster

på grund av att större belopp än f. n. måste befinna sig under transport.

En annan väsentlig faktor att ta hänsyn till är den omständigheten att

många affärs- och sparbanker via sina postgirokonton utnyttjar Postverket

för sin medelsförsörjning. En minskning av antalet avdelningskontor kan

väntas medföra ökat utnyttjande av Postverket i nämnda hänseende. Detta

skulle innebära ytterligare ökade transport- och hanteringskostnader samt

ökade ränteförluster.

Sammanfattningsvis får styrelsen som sin åsikt framhålla att, om Riksbankens

avdelningskontor också framdeles ensamma skall svara för att tillgodose

behoven av betalningsmedel, det nuvarande kontorsnätet i stort sett

bör bibehållas.

Som påpekats i promemorian har det vid flera tillfällen tidigare ifrågasatts

att medelsförsörjningen skulle övertagas av Postverket. Denna funktion

finge i så fall karaktären av ett uppdrag, som riksdagen lämnade åt

Postverket och styrelsen förutsätter att — i likhet med vad fallet är med

opaginerad Kontrollera mot PDF

vissa andra uppdrag som Postverket nu fullgör åt stalen — särskild ersättning

kommer att utgå för de kostnader som åsamkas verket.

Därest vad som anförts i promemorian skulle föranleda en ny utredning

är det angeläget för Postverket att få tillfälle att framföra de synpunkter

som i sådant sammanhang kan bli relevanta för verkets del.

NILS HÖRJEL

Bengt Furbäck

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Bilaga 10

KUNGL. BANKINSPEKTIONEN 27.11.1968

Yttrande över granskningspromemoria om Riksbankens avdelningskontor

Nr 3/1968

Genom remiss den 31 oktober 1968 har Ni hemställt om bankinspektionens

yttrande över en granskningspromemoria avseende riksbankens avdelningskontor.

Med anledning härav får inspektionen anföra följande.

Riksbankens avdelningskontorsorganisation har upprepade gånger under

årens lopp varit föremål för utredningar och övervägts av riksdagen. Därvid

har konstaterats att det kvantitativa underlaget för avdelningskontoren inte

varit stort men att vissa av riksbankens funktioner krävt bibehållande av

åtminstone en begränsad kontorsorganisation. Man har i sistnämnda avseende

hänvisat till bland annat uppgifterna i fråga om betalningsmedelsförsörjningen

och det ekonomiska försvaret samt understrukit önskvärdheten

från riksbankens sida att genom lokal kreditgivning kunna inverka på utlåningsräntorna

i banksystemet. Två kontor — icke belägna i residensstäder

— har dock dragits in.

Enligt bankinspektionens uppfattning bör man undersöka om inte betalningsmedelsförsörjningen

kan ordnas via andra vägar än över riksbankskontoren.

Uppgiften är av det slaget att den synes ligga väl till för postverket,

som har ett väl utbrett kontorsnät och personal utbildad för göromål

som det här är fråga om. De principiella betänkligheter som tidigare anförts

mot att åt postverket skulle anförtros att fullgöra riksbankens uppgift att

tillhandahålla sedlar och mynt härrör från uppfattningen att postverket

därmed skulle tillerkännas en exklusiv centralbanksuppgift, nämligen övervakningen

av sedelomloppets omfattning. Denna övervakningsfunktion skulle

enligt inspektionens mening genom lämpliga former för rapportering

kunna bevaras åt riksbanken, även om det med funktionen förenade praktiska

arbetet uppdrogs åt postverket. Riksbanken skulle givetvis ha möjlighet

att utöva den kontroll över postverkets handhavande av uppdraget, som

kunde befinnas erforderlig. Det finge förutsättas att postverket icke skulle

komma att sprida ut de med uppdraget förenade arbetsuppgifterna på ett

större antal enheter än nödvändigt. De kostnader som uppgifterna avseende

betalningsmedelsför sörj ningen kan komma att medföra i riksbanken och

postverket efter en omorganisation bör betraktas i förhållande till de mycket

väsentliga kostnadsbesparingar som kan göras vid en indragning av kontorsnätet

i riksbanken.

Det har framhållits att riksbankens uppgifter med avseende på det ekonomiska

försvaret kräver att varje länsstyrelse har tillgång till ett riksbankskontor

inom länet i och för gemensam planering av beredskapen. Det

är möjligt att samarbetet mellan länsstyrelserna och riksbanken rörande

denna planering därmed underlättas, men enbart denna omständighet är

inte ett tillräckligt motiv för att bevara riksbankens kontorsnät. Om postverket

skulle komma att överta betalningsmedelsförsörjningen ligger den

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

tanken nära att verket — som i fråga om betalningsförmedlingen avses fylla

viktiga funktioner i det totala försvaret — även skulle sörja för beredskapsuppgifterna

såvitt avser uppläggandet av sedeldepåer etc. Dessa uppgifter

torde emellertid kunna skötas av riksbanken även utan tillgång till avdelningskontor.

Bibehållandet av riksbankens kontorsnät har också motiverats av bankens

önskan att ha kvar möjligheten att bedriva en lokal kreditgivning

över hela landet för att därigenom kunna påverka bankinstitutens utlåningsräntor.

I anledning härav vill inspektionen till en början erinra om

att den statliga affärsbanken — Sveriges Kreditbank — enligt sin ursprungliga

målsättning avsågs skola fungera såsom regulativ till andra banker.

Banken har ett välförgrenat kontorsnät med kontor i alla residensstäder

och det ligger uppenbarligen nära till hands att undersöka om icke denna

bank kunde tilldelas en uppgift i förevarande sammanhang. Man bör inte

heller bortse från att även postbanken skulle kunna användas såsom ett

instrument för räntereglerande åtgärder. Från nu angivna synpunkter är

av intresse att frågan om ett närmare samarbete mellan postbanken och

Sveriges Kreditbank f. n. är under utredning.

Inspektionen är medveten om att den kreditgivning, som man från riksbankens

sida velat bevara förutsättningar för, är avsedd som ett penningpolitiskt

hjälpmedel och att man därför icke ifråga om densamma kan i

allo upprätthålla de lönsamhetskrav som avses skola gälla för verksamheten

i de båda andra här berörda statsägda instituten. Inspektionen vill

därför ifrågasätta om icke en lämplig lösning vore, att den eventuellt erforderliga

kreditgivningen bedrives i riksbankens regi från huvudkontoret

men med Kreditbanken eller Postbanken eller båda som förmedlande organ

och på villkor, varom överenskommelse kunde träffas. Härigenom skulle

möjligheterna att genom operationer på kreditmarknaden påverka ränteutvecklingen

ökas samtidigt som den kostnadsbesparande effekten av eu

reduktion av riksbankens kontorsorganisation uppnåddes.

Definitiva ställningstaganden till de ovan berörda frågorna kräver emellertid

ingående utredningar och med det anförda har inspektionen främst

velat understryka behovet av att sådana kommer till stånd.

Vid behandlingen av detta ärende har deltagit förutom undertecknade

Wulff och Telestam, den senare särskilt förordnad föredragande, biträdande

ledamoten Sjöberg, bankinspektören Hanström, sparbanksinspektören Åkerblom

samt byråchefen Ström.

K. WULFF

G. Telestam

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Bilaga it

SVERIGES KREDITBANK

Genom skrivelse den 31 oktober 1968 har Sveriges Kreditbank beretts tillfälle

att avge yttranden över en vid skrivelsen fogad, inom Riksdagens Revisorers

kansli upprättad granskningspromemoria angående Riksbankens avdelningskontor.

Med anledning härav får banken anföra följande:

Det torde inte ankomma på Kreditbanken att göra något uttalande i frågan

i vad mån ett behållande av Riksbankens kontorsnät i nuvarande eller

väsentligen oförändrad omfattning kan anses erforderligt med hänsyn till

Riksbankens intresse av att genom direkt kreditgivning kunna påverka

lånevillkoren inom kreditväsendet, ur beredskapssynpunkt eller med hänsyn

till behovet av tillfredsställande jämn sedelkvalitet. Vad angår betalningsför

sörj ningen vill Kreditbanken framhålla att, såvitt banken kan finna,

en koncentration av uppgifterna på detta område till ett fåtal betalningscentraler

bör kunna ske utan större olägenheter för de kreditinstitut som

nu utnyttjar Riksbankens avdelningskontor. Om statsmakterna skulle besluta

en avveckling eller reducering av Riksbankens avdelningskontor och

det i samband därmed skulle anses lämpligt att överflytta uppgifter ifråga

om hantering av vissa typer av lån till Kreditbanken, är banken vidare beredd

att påtaga sig dessa uppgifter. Kreditbanken förutsätter givetvis att den

för dylika eventuellt tillkommande arbetsuppgifter skall erhålla ersättning

för sina självkostnader. Stockholm den 22 november 1968.

Sveriges Kreditbank

C.-H. NORDLANDER

B. Bayard

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Bilaga 12

SVENSKA BANKFÖRENINGEN

Med anledning av remiss av granskningspromemoria (nr 3/1968) angående

riksbankens avdelningskontor får Svenska Bankföreningen anföra följande.

Affärsbankernas kontakter med riksbankens avdelningskontor äger huvudsakligen

rum i samband med distributionen av sedlar och mynt. Såsom

erinras i promemorian har det tidigare vid flera tillfällen ifrågasatts att

denna distributionsverksamhet skulle överflyttas till postverket. För bankerna

skulle en sådan omläggning medföra icke oväsentliga fördelar i form

av större lättillgänglighet och kortare transporter. Under förutsättning att

sedel- och myntdistributionen överförs till postverket, finns därför — med

reservation för vad nedan sägs om krigsberedskapsfrågor — från bankföreningens

sida ingenting att invända mot en indragning eller krympning av

riksbankens lokalorganisation.

Om betalningsmedelsförsörjningen alltjämt skall omhänderhas av riksbanken,

kan bankföreningen däremot icke tillstyrka att antalet lokalkontor

nämnvärt minskas. Då skulle nämligen en reducering av kontorstätheten

leda till mera besvär och ökade kostnader för bankerna.

Genom särskild lagstiftning har riksbankens avdelningskontor tillagts åtskilliga

viktiga uppgifter som rör betalningsväsendets funktion under krigsförhållanden.

Direktörerna för riksbankskontoren har sålunda att närmast

under länsstyrelsen svara för ledningen och samordningen av beredskapsplaneringen

på detta område. Vid krig eller omedelbar krigsfara tillkommer

ytterligare åligganden, bl. a. att genom upprättande av sedeldepåer säkerställa

betalningsmedelsförsörjningen. Om riksbankens avdelningskontor

indrages, måste följaktligen beredskapsuppgifterna överflyttas till några

andra regionala organ. Stockholm den 30 november 1968.

För Svenska Bankföreningen

Dess styrelse:

RUNE HÖGLUND

Sven Strömberg

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Bilaga i 3

Till riksdagens revisorer

Undertecknad som den 10.1.1969 av riksdagens revisorer erhållit i uppdrag

att yttra sig i frågan om riksbankens sedelförsörjningsuppgift såsom

ett motiv för ett bibehållande av dess nuvarande kontorsnät, med särskild

hänsyn till Riksbanksfullmäktiges yttrande av den 31.1.1969, får härmed

avge följande utlåtande:

Fullmäktiges grundinställning till frågan om riksbankens kontorsnät

framgår av följande yttrande: »Omsorgen om en tillfredsställande sedelförsörjning

är det tyngst vägande motivet för bibehållande av ett kontorsnät

som icke är märkbart glesare än det nuvarande». Och ». . . . det grundläggande

motivet för bibehållandet av ett kontorsnät av nuvarande omfattning

är sedelförsörjningens behov».

Man måste naturligtvis ge fullmäktige rätt däri, att en effektiv och ekonomisk

lösning av sedelförsörjningens problem är av mycket stor vikt. Det

har emellertid — såvitt jag kunnat finna — icke genomförts någon systematisk

undersökning av vilken lösning av sedelförsörjningsfrågan som

är den såväl praktiskt som samhällsekonomiskt bästa och riktigaste — i

varje fall icke under de tio senaste åren och icke med sådana effektivare

vetenskapliga metoder (såsom operationsanalys) eller sådana förfinade

tekniska hjälpmedel (såsom datamaskiner ) som numera står till buds.

Den utredning som åren 1957—1958 gjordes av riksbankens organisationskommitté

fyller enligt min åsikt icke de krav man idag måste ställa

på en sådan specialundersökning. Redan den omständigheten att mer än

tio år förflutit sedan denna kommitté avgav sitt yttrande gör att detta

icke helt kan motsvara dagens förhållanden. Därtill kommer att kommittén

hade till uppgift att penetrera hela problemkomplexet i samband med

riksbankens kontorsnät och därför i fråga om inställningen till betalningsmedelsförsörjningsfrågan

måhända i alltför hög grad påverkades av sin

uppfattning om helt andra orsakssammanhang som enligt dess åsikt då

starkt talade för ett bibehållande av kontorsnätet. En ny utredning skulle

ha avsevärt mer förfinade och effektivare hjälpmedel till sitt förfogande för

en ingående analys och en sådan borde enligt min åsikt få sin uppgift begränsad

till frågan om hur betalningsmedelsförsörjningen effektivast och

samhällsekonomiskt riktigast kan organiseras. (Frågan om riksbankskontorens

övriga uppgifter kräver — ifall man anser alt dessa ännu icke

blivit tillräckligt belysta med hänsyn till nuvarande förhållande — möjligen

också en förnyad expertundersökning.)

Man måste emellertid också helt hålla med fullmäktige när de påpekar,

att man icke endast genom »rent teoretiska slutledningar från en som given

betraktad utgångspunkt» kan finna de rätta svaren på de olika frågorna i

hela detta problemkomplex. Men detta gäller självfallet också fullmäktiges

eget resonemang, icke minst i fråga om hur sedelförsörjningsfrågan bäst kan

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

lösas. De skäl som framförs å ena sidan för att sedelförsörjningen även i

fortsättningen bäst kan skötas av riksbanken med dess nuvarande kontorsnät

och genom dess samarbete med posten och å andra sidan för att

kontorsnätet med hänsyn härtill icke bör få »märkbart» minskas, är tydligen

icke grundade på några sådana vetenskapliga undersökningar av

olika alternativ och kan icke i och för sig anses vara hållbara.

Det första man fäster sig vid när man penetrerar riksbankskontorens

roll för sedelförsörjningen, är hur oändamålsenligt dessa kontor är lokaliserade

för denna uppgift. Man kan ju bl. a. konstatera att det finns riksbankskontor

i ett avsevärt antal mindre städer, medan sådana större städer

som Norrköping, Hälsingborg, Borås, Eskilstuna, Sundsvall och Skellefteå

— alla med över 60 000 invånare, ett avsevärt uppland och ett betydande

antal bankkontor — saknar riksbankskontor. Men ändå fungerar sedeldistributionen

på dessa platser liksom också i alla de andra städer och

samhällen som har flera bankkontor men icke något riksbankskontor.

Detta visar att sedelförsörjningen kan fungera tillfredsställande i varje

fall med ett avsevärt mindre antal riksbankskontor än nu. Å andra sidan

framstår det dock såsom ändamålsenligt, att det finns någon form av betalningscentral

åtminstone i de allra största städerna och av kommunikationstekniska

skäl även på någon från denna speciella synpunkt lämplig central

plats i Norrland. En sådan betalningsmedelscentral behöver däremot självfallet

icke nödvändigtvis vara ett kontor med nuvarande riksbanksuppgifter

och icke heller nödvändigtvis direkt skött av riksbanken.

Riksbanksfullmäktige avfärdar emellertid tanken på att »distribution

av riksbankens sedlar skulle överflyttas till postverket» med enligt min

åsikt ofullständiga argument. Att t. ex. anföra, att »riksbankens erfarenhet

tyder emellertid på att en utveckling efter dessa linjer knappast skuller

innebära några fördelar» kan knappast anses ha tillräcklig tyngd som

argument i en så invecklad och viktig fråga som denna. Det finns också

skäl att understryka, att — såsom det framgått av Bankföreningens remissyttrande

— en överflyttning till postverket av sedeldistributionen

åtminstone för bankerna huvudsakligen skulle medföra fördelar. Vilka

andra konsekvenser en sådan överflyttning skulle få kräver emellertid

avsevärt grundligare undersökningar.

Det är ett flertal olika, delvis i motsatt riktning verkande faktorer som

man måste ta hänsyn till vid utredningen i denna fråga. Såväl de företagsekonomiska

— för riksbanken å ena sidan och bankerna å den andra

— som speciellt de samhällsekonomiska aspekterna måste självfallet noga

beaktas. Men sammanhanget är här så pass invecklat, att endast en vetenskaplig,

med alla moderna hjälpmedel utförd utredning kan ge ett rättvisande

svar. Härtill kommer också säkerhets- och beredskapsaspekten.

Vad säkerhetsaspekten i samband med sedeltransporterna beträffar, så

förefaller det som om dessa icke nämnvärt skulle påverkas av en förändring

av metoderna för sedelförsörjningen. Totalt är det ju fortfarande

- oavsett vilken lösning som tillämpas — samma mängd sedlar som

skall transporteras — huvudsakligen genom postverkets försorg — och

även fördelningen på stora och små transporter skulle knappast komma

att i nämnvärd grad påverkas av en förändring.

Vad åter beredskapskraven beträffar, så kan man konstatera att de tyvärr

står i klart motsatsförhållande till de ekonomiska och praktiska aspekterna

på sedelförsörjningen under normala förhållanden. Varken den nuvarande

riksbankskontorslokaliseringen eller en för fredsförhållanden helt

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

ändamålsenlig lokalisering av med moderna hjälpmedel utrustade rena

betalningsmedelscentraler av optimal storlek passar nämligen ihop med

beredskapskraven. Det förefaller även därför som om det riktigaste vore

att på basis av en expertundersökning lösa betalningsmedelsförsörjningsfrågan

på det för fredstida förhållanden ändamålsenligaste sättet utan att

hänsyn tages till vad som blivit tradition. En sådan ny lösning skulle

nämligen knappast kunna medföra större svårigheter för beredskapsplaneringen

än vad som är fallet med nu tillämpade metoder, då den ju också

nu förutsätter en speciell organisation under beredskaps- och krigsförhållanden

baserad på förflyttning av de flesta av riksbankens kontor till

andra platser.

Vad slutligen sedelstandarden beträffar, så har jag fått den uppfattningen

att denna standard nu åtminstone huvudsakligen i praktiken baseras

på bankkontorens och postkontorens utsortering av förslitna och smutsiga

sedlar i enlighet med riksbankens direktiv. Även om denna uppfattning

delvis vore oriktig, så borde det icke medföra några större problem att med

en annan sedelförsörjningsorganisation upprätthålla samma standard som

hittills.

Sammanfattning

I fråga om betalningsmedelsförsörjningen delar jag helt riksbanksfullmäktiges

åsikt att problemet är invecklat och att det icke kan lösas enbart

genom »rent teoretiska slutledningar». Jag anser också, att problemet

icke penetrerats tillräckligt och att den undersökning som slutfördes för

mer än tio år sedan, icke kan ligga till grund för en lösning under nuvarande

i flera avseenden ändrade förhållanden. Jag anser mig därför böra

avsluta detta utlåtande med följande förslag:

En expertgrupp borde med det snaraste tillsättas för att med moderna

metoder — såsom operationsanalys med simulering och databehandling

av olika funktionsmodeller för att klarlägga deras karakteristika i fråga

om effektivitet, kostnader och konsekvenser — vetenskapligt utreda frågan

om hur betalningsmedelsförsörj ningen lämpligast kan ordnas under

fredstid. Sådana alternativa lösningar som omnämnts av riksdagens revisorer

och som kan tänkas vara effektivare och samhällsekonomiskt

fördelaktigare än det nu tillämpade systemet bör penetreras av denna

grupp. Men även andra alternativ är värda att granskas. Utredningen

borde icke få sträcka sig över mera än ett år. Under tiden borde riksbankens

nyrekrytering av personal begränsas — möjligen genom indragning

av något av de lägst belastade kontoren i enlighet med vad riksbanksfullmäktige

själva antytt — för att en senare eventuellt beslutad omläggning

icke skall behöva försvåras eller uppskjutas med hänvisning till svårigheter

i fråga om personalen. Stockholm den 3 februari 1969.

ÅKE TOLLET

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Bilaga 1''i

Till riksdagens revisorer

Genom hänvändelse från riksdagens revisorer har undertecknade anmodats

yttra sig över vissa delar av en skrivelse den 3 januari från fullmäktige

i riksbanken rörande riksbankens avdelningskontor. Vi får med anledning

härav anföra följande.

1. Det skulle falla långt utanför den överenskomna ramen för vårt yttrande

att söka mera i detalj granska det argument, som i fullmäktiges skrivelse

framhålles som »det grundläggande motivet» för bibehållande av ett kontorsnät

av ungefär nuvarande omfattning, nämligen sedelförsörjningens behov.

Vi vill här endast framhålla följande:

(a) Ehuru fullmäktige nämner ett antal omständigheter, som kan vara

av relevans för en bedömning av styrkan i angivna motiv, har fullmäktige

därmed icke presterat en egentlig utredning av frågan, tillräckligt grundlig

och allsidig för att kunna användas som beslutsunderlag. En sådan utredning

borde ge kvantifierade besked om konsekvenserna, förbundna med ett

antal alternativa lösningar, i vad avser servicekvalitet och resursanspråk på

olika lång sikt.

(b) Redan ytliga överväganden synes dock ge vid handen, att det är högst

osannolikt att den optimala lösningen av sedelförsörjningsfrågan skulle vara

den nuvarande, huvudsakligen historiskt betingade lokalkontorsorganisation.

Det förefaller oss mera sannolikt, att hela detta kontorsnät borde

avskaffas, om dess enda funktion vore att tjäna sedelförsörjningen.

2. Som ett argument för en långt driven service från samhällets sida i syfte

att reducera »det i den utelöpande sedelmängden bundna kapitalet. ..

till ett åtkomligt praktiskt minimum» anföres:

»En ordning, som exempelvis förutsatte, att ett stigande sedelbehov måste

tillgodoses (dvs. sedlar uttagas från riksbanken) en enda dag tidigare än

för närvarande respektive ett fallande sedelbehov kunde regleras (dvs. sedlar

inlämnas till och krediteras inlämnaren av riksbanken) med en enda

dags försening jämfört med nuvarande förhållanden, skulle, i synnerhet om

man beaktar de ökade säkerhetsmarginaler för sedelhållningens storlek den

skulle nödvändiggöra med vår nuvarande sedelomsättning medföra ökade

räntekostnader för sedelhållarna, vilka kostnader enbart de skulle motsvara

högst beaktansvärda belopp även i jämförelse med riksbankens kostnader

för hela kontorsorganisationen, troligen i det närmaste lika stora som

dessa.»

Den ränteförlust, som privata subjekt åsamkas genom sedelhållning, är

icke en samhällsekonomisk kostnad (resurskrävande aktivitet), och det är

därför meningslöst att väga dessa ränteförluster mot riksbankens kostnader

för kontorsorganisationen. Institutionella förändringar, som medför variationer

i privata subjekts behov av sedelhållning, har däremot fördelningsmässiga

konsekvenser, ökat sedelhållningsbehov, framkallat av mins
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

kad service från samhällets sida, kan ses som en ökning av en sorts beskattning

som närmast är att jämställa med förmögenhetsbeskattning. Det är

icke a priori givet, att en sådan skatteskärpning skall betraktas som icke

önskvärd.

3. Ett ytterligare, av fullmäktige i riksbanken anfört motiv för bibehållande

av ett kontorsnät av ungefär nuvarande omfattning är behovet att

»påverka eller kunna påverka räntesättningen på kreditmarknaden». Det

sägs att

»behovet av medel att påverka den allmänna räntenivån blivit allt kännbarare,

en utveckling som givetvis har samband med den ökade roll kreditpolitiken

kommit att spela i den allmänna ekonomiska politiken. Under

1960-talet har det blivit alltmer uppenbart att bankernas räntesatser vid utlåning

och inlåning tenderat att stiga i förhållande till riksbankens diskonto.

»

Här må först noteras, att fullmäktige uppenbarligen betraktar sist omnämnda

företeelse som icke önskvärd. Även bortsett från att denna fördelningspolitiska

(?) ståndpunkt icke kan vara fullt förenlig med den nyss

berörda värderingen av ränteförluster hos privata subjekt, betingade av

minskad service i fråga om sedelförsörjningen, kan den ifrågasättas. Vi återkommer

strax till detta. Låt oss först konstatera att den ränteglidning, varom

här är tal, rimligtvis måste förutsättas betingad av ett efterfrågeöverskott

på kredit. Man kan då, låt vara schematiskt, skilja mellan två fall:

(1) Riksbanken vill eliminera rådande efterfrågeöverskott utan att utgångslägets

räntesatser höjs. 1 detta fall finns uppenbarligen att tillgå enklare

och mera direkt verkande medel än utlåning från riksbanken till allmänheten.

(2) Man vill låta efterfrågeöverskottet bestå — man vill m. a. o. ha en

»stram» kreditmarknad — samtidigt som man vill behålla (så långt möjligt)

utgångslägets räntesatser. I detta fall skulle det innebära en motsägelse

att vilja motverka tendenserna till ränteglidning genom ökad utlåning från

riksbanken.

Vad angår det rimliga i den målsättning, som är angiven för fall (2), vill

vi bara helt kort påpeka, att det icke visats, att icke alla förekommande,

mera grundläggande mål (av exempelvis fördelningspolitisk art) skulle kunna

bättre tillgodoses på annat sätt (t. ex. genom finanspolitiska medel) än

genom en »stram» kreditpolitik.

4. Förutom att vilja påverka räntenivån (i förhållande till diskontot)

skulle man kunna tänkas vilja påverka kreditinstitutens räntemarginal.

En antydan därom finns på sid. 11 ff i fullmäktiges skrivelse.

Här återigen framstår emellertid andra medel än ut- och inlåning vid

riksbankens lokalkontor som mera effektiva (inklusive mindre resurskrävande).

Särskilt nära till hands ligger att utnyttja postbanken och/eller den

statliga affärsbanken. Vad angår Sveriges Kreditbank berör fullmäktige den

frågan i följande passus:

»Det är oklart om formuleringarna i granskningspromemorian betyder,

att dess författare ansett att Sveriges Kreditbank skulle kunna utföra en

speciell bevakningsuppgift på ränteområdet; detta kunde vara förståeligt

med hänsyn till uttalanden som gjordes i samband med Kreditbankens tillkomst.

Hela utvecklingen därefter har emellertid inneburit, att Kreditbankan

kommit att fungera — och förmodligen också själv hävdar, att den bör

få fungera — som en bank som på lika villkor och med lika medel konkurrerar

med övriga affärsbanker och som har att ta hänsyn till sin räntabili
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

tet. Den konkurrens mellan bankerna, som Kreditbanken deltar i, bär olika

former av vilka vissa, serviceutbyggnad och hård konkurrens om inlåningen,

utan tvivel bidrager till en fortskridande räntepress upp.»

Även om Kreditbanken hittills fått fungera så som här beskrives, är därmed

icke sagt att icke en ändring därvidlag vore motiverad, om staten verkligen

skulle vilja, mera accentuerat än hittills, uppträda som prisledare på

kreditmarknaden. Meningen med sådan verksamhet måste ju ändå vara att

den skall få effekt. I den mån man lyckas därmed, framstår det kanske som

mindre väsentligt om (1) Kreditbanken användes som medel i denna verksamhet

eller om (2) Kreditbanken får i likhet med övriga banker anpassa

sig efter alternativa medels effektiva utnyttjande i denna verksamhet.

Stockholm den 5 februari 1969

GUY ARVIDSSON TONY HAGSTRÖM

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690160

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.