Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående ägandeförhållandena inom skogsnäringen.

1969-11-11 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1969:46, Utlåtande i anledning av motioner angående ägandeförhållandena inom skogsnäringen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969

1

Nr 46

Utlåtande i anledning av motioner angående ägandeförhållandena

inom skogsnäringen.

I de likalydande motionerna I: 726 av herr Högström m. fl. och II: 848 av

herr Svanberg in. fl. hemställes att riksdagen skall hos Kungl. Maj :t anhålla

om utredning snarast beträffande ägandeförhållandena inom den svenska

skogsnäringen i syfte att öka samhällets innehav av skog och samhällets

inflytande över den skogsindustriella sektorn.

Över motionerna har utskottet inhämtat yttranden från Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund (SSR), Skogsindustriernas samarbetsutskott

och Landsorganisationen i Sverige (LO).

Motionerna

Tvivel rörande skogsindustrins framtid som en av våra främsta exportnäringar

uttalas, säger motionärerna, av många människor, inte minst i

skogslänen. Av exportstatistiken framgår också alt skogsprodukternas andel

gått ned från 40—45 % av det totala exportvärdet till mindre än 30 %. Detta

anger dock närmast, framhålles det, att andra sektorer inom exportindustrin

utvecklats väsentligt snabbare. Exporten av skogsprodukter hade 1967 ett

sammanlagt värde av ca 6 miljarder kr., en summa vars betydelse för importmöjligheterna

motionärerna belyser.

Strukturomvandlingen inom skogsbruket har, påpekas det vidare, lett till

en kraftig nedgång i sysselsättningen med omfattande friställningar som

följd. En kraftig strukturrationalisering försiggår samtidigt på förädlingssidan.

Denna utveckling har lett till betydande skillnader i sysselsättningshänseende

mellan skogslänen och landet i övrigt. De anställda har enligt

motionärernas uppfattning kommit i kläm när företagen påskyndat nedläggningar

för att rädda sitt kapital. Företagen har inte heller, hävdas det,

utnyttjat högkonjunkturerna för att nyinvestera och variera den industriella

bilden. »Kortsynta ägarintressen har fått bestämma, vilket lett till att vinsterna

under de goda åren placerats i andra näringar och i andra delar av

landet.»

Inför 1970-talet pekar konjunkturerna åter uppåt för svensk skogsnäring,

anför motionärerna härefter. Under hänvisning bl. a. till det forsknings- och

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. S samt. Nr 46

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969

utvecklingsarbete som pågår i syfte att vidga träets användningsområden

konstateras att skogsindustrin har möjligheter till kraftig expansion. Samhällets

inflytande över utvecklingen bör emellertid enligt motionärernas

uppfattning avsevärt förstärkas.

Motionärerna meddelar vissa uppgifter om ägandeförhållandena inom

skogsbruket och om statens skogsindustriella verksamhet. Staten har, påpekar

de, endast två industriföretag inom skogsnäringen, AB Statens skogsindustrier

(ASSI) och Tumba bruk. Skogsägarorganisationerna har fem

företag och den konsumentkooperativa rörelsen tre. Flertalet företag befinner

sig i enskild ägo. Den relativt ringa produktionsandelen för ASSI —

från 2 % för cellulosa till 25 % för wallboard — jämföres med det likaledes

statliga LKAB:s marknadsandel av drygt 75 %.

De motiv som staten hade för att öka sitt inflytande över malmtillgångarnas

exploatering är enligt motionärernas mening giltiga också för skogsnäringens

del. Ur både ekonomisk och social synvinkel är det ytterst betydelsefullt

att landets realvärden inte behärskas av ett fåtal enskilda kapitalstarka

ägare, säger motionärerna. De pekar på möjligheterna att bygga ut

ASSI och att inleda samarbete med enskilda och kooperativa företag inom

skogsnäringen. Den föreslagna utredningen kan, yttrar de avslutningsvis,

möjligen komma till stånd genom att skogspolitiska utredningen erhåller

tilläggsdirektiv.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Äganderätts- och strukturförhållanden inom skogsbruket

I tabell 1 redovisas länsvis fördelningen av rikets produktiva skogsmark

på ägargrupper 1967. Tabellen har liksom huvudparten av följande uppgifter

hämtats ur Skogsstatistisk årsbok 1967.

Skogsarealen ökas fortlöpande genom att en betydande del av den ur produktion

tagna jordbruksmarken skogsplanteras, för närvarande ca 20 000

hektar årligen. Vid jämförelse av skogsmarkens omfattning i olika landsdelar

bör observeras att stora skillnader råder i fråga om skogens produktionsförmåga

per ytenhet. För hela riket beräknas skogsmarkens genomsnittliga

produktionsförmåga vara 3,6 skogskubikmeter per hektar och år.

I Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, som har de största skogsbestånden,

ligger produktionsförmågan väsentligt under genomsnittet, vid

respektive 1,8, 2,3 och 2,5 skogskubikmeter. Ca 5 % av landets totala skogstillväxt

finns inom lågproduktiva s. k. 0-områden, huvudsakligen i Norrlands

inland och fj älltrakter, där skogen knappast är ekonomiskt tillgänglig.

Av tabellen framgår att av de tre huvudgrupper, vari skogsmarken med

hänsyn till äganderätten kan indelas, de allmänna skogarna och bolagsskogarna

omfattar vardera en fjärdedel av den totala skogsmarksarealen,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969

3

medan den återstående hälften består av privatskogar (d. v. s. enskilda skogar

exklusive bolagsskogar).

Tabell 1. Rikets produktiva skogsmarksareal länsDis fördelad på ägargrupper 1967

Län och

landsdel

Allmänna skogar

Enskilda skogar

Samtliga

skogar

krono-

skogar

Övriga

all-

männa

skogar

aktie-

bolags-

skogar

privat-

skogar

procent av skogsmarksarealen

areal

1 000 ha

Norrbottens

län

54

7

10

29

3 957

Västerbottens

it

32

5

24

39

3 201

Jämtlands

>1

5

6

46

43

2 549

Västernorrlands

tf

7

4

44

45

1 899

Gävleborgs

it

6

6

42

46

1454

Kopparbergs

it

13

11

33

43

2 031

Värmlands

>»

2

4

38

56

1 271

Örebro

it

17

7

27

50

559

Västmanlands

it

13

13

24

50

371

Uppsala

it

2

18

36

44

293

Stockholms

it

6

17

12

65

391

Södermanlands

it

6

12

6

76

338

Östergötlands

it

8

9

14

68

552

Skaraborgs

it

9

10

7

74

327

Älvsborgs

it

5

7

6

82

648

Jönköpings

it

5

5

5

85

666

Kronobergs

it

5

5

12

78

607

Kalmar

it

10

4

6

80

689

Gotlands

ti

4

8

4

84

137

Göteborgs o. Bohus

ii

7

13

2

78

151

Hallands

it

6

8

2

84

200

Blekinge

it

3

6

3

88

173

Kristianstads

it

8

5

3

85

265

Malmöhus

it

8

12

2

78

64

Norrland

27

6

29

38

13 061

Svealand

9

10

30

51

5 254

Götaland

7

7

7

79

4 479

Hela riket

19

7

25

49

22 794

Källa: Skogsstatistisk årsbok 1967, Tabell A.

Av de allmänna skogar som inte är kronoskogar utgörs ca två femtedelar

av häradsallmänningar samt allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, en

femtedel av skogar som förvaltas av stiftsnämnderna och en femtedel av

skogar tillhöriga landsting och primärkommuner. Stora olikheter råder

mellan skilda delar av riket i fråga om fördelningen på ägargrupper. De

allmänna skogarna dominerar i Norrbottens län och upptar en relativt hög

andel i två av de övriga skogslänen, nämligen Västerbottens och Kopparbergs

län. Bolagsskogarna har sin tyngdpunkt i Jämtlands, Västernorrlands

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 8 saml. Nr 46

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969

och Gävleborgs län. Ett tiotal aktiebolag äger över 100 000 hektar produktiv

skogsmark vartdera. Privatskogarna är dominerande i Svealand och än mer

i Götaland. Tre fjärdedelar av antalet skogsfastigheter i enskild ägo har en

total areal av högst 50 hektar. Skogsvårdsstyrelserna — med skogsstyrelsen

som centralmyndighet — har tillsyn över samtliga enskilda skogar och över

ca två tredjedelar av de allmänna skogar som inte är kronoskogar.

Genom den nya jordförvärvslag som trädde i kraft 1965 har aktiebolagen

fått avsevärt större möjligheter än tidigare att förvärva jordbruks- och skogsfastigheter.

Lagen upptar inga obligatoriska förvärvshinder men anger olika

fall då förvärvstillstånd kan vägras. Ett sådant är när egendomen bör tas i

anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig

storlek och arrondering. Ett annat är när det kan antas att förvärvaren

inte avser att själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen

eller driva skogsbruk där som stöd åt ett jordbruk som tillhör honom.

Från denna regel skall dock normalt göras undantag bl. a. för den som industriellt

förädlar skogsprodukter och avser att varaktigt utnyttja egendomens

alster i rörelsen.

Antalet brukningsenheter med privatskog uppgick 1962—1964 till ca

264 000, varav ca 65 000 rena skogsfastigheter. Samtidigt var antalet jordbruksenheter

utan skogsmark ca 81 000. Av den totala skogsmarksarealen

inom ägandegruppen privatskogar tillhörde 75 % de enheter där ägaren drev

skogsbruk i kombination med jordbruk.

Skogsmarkens arrondering anses i huvudsak godtagbar söder om Värmlands,

Kopparbergs och Gävleborgs län liksom i de inre delarna av Norrland.

Olämplig arrondering med smala och långsträckta skiften förekommer

ofta i Värmland, Dalarna och Norrlands kustland. Vid en inventering

1967 framkom för landet i dess helhet ett behov av arronderingsförbättring

berörande 13 % av skogsmarksarealen och 70 000 brukningsenheter. Detta

behov är till 90 % lokaliserat till västra och norra Mellansverige samt Norrlands

kustland. I Kopparbergs län berörs inte mindre än 45 % av länets totala

skogsmarksareal. För de olika ägarkategoriernas del gäller att behovet av

arronderingsförbättring berör mindre än 1 % av kronans skogar, 5 % av

övriga allmänna skogar, 12 % av aktiebolagens skogsareal och 20 % av

privatskogsbrukets. Till nära tre fjärdedelar avser åtgärdsbehovet sålunda

privatskogsbruket och till nära en fjärdedel industriskogsbruket. Under

åren 1955—1967 genomfördes skogsmarksbyten i arronderingssyfte berörande

i medeltal drygt 100 000 hektar per år. Därutöver påverkades arronderingen

bl. a. genom fusioner mellan skogsbolag och storleksrationalisering

inom privatskogsbruket.

Utarbetande av planer för skogsbrukets bedrivande under en viss period

— vanligen tio år — utgör inom storskogsbruket ett normalt led i verksamheten.

Inom det privata mindre skogsbruket sker skogsbruksplanläggningen

inte lika regelmässigt. Planläggningen äger här rum dels separat för enskilda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969

5

fastigheter, dels för större intresseområden med flera fastigheter. Områdesplanläggningen,

som framför allt bedrivs av skogsvårdsstyrelserna, inriktas

bl. a. på att skapa bättre beståndsarrondering och att klarlägga möjligheter

till samverkan mellan skogsägare. Intill slutet av budgetåret 1966/67 beräknas

ca en tiondel av det enskilda mindre skogsbrukets areal ha blivit föremål

för sådan planläggning. Skogsbruksutredningen har i betänkandet

»Skogsbrukets planläggningsfrågor» (SOU 1968: 8) lagt fram förslag om att

skogsproduktionsplaner skall med statens stöd och medverkan upprättas

såväl läns- som områdesvis. Områdesplanläggningen anses av utredningen

böra resultera i ett alltmer utvecklat samarbete mellan skogsägarna och

verka som incitament till en snabbare och effektivare omarronderingsverksamhet.

Samverkan över ägogränserna sker i första hand genom bildande av s. k.

skogsbruksoinråden, vilka administreras av skogsägarföreningarna. Vid

halvårsskiftet 1967 var 2,3 milj. hektar skogsmark, inemot en femtedel av

bondeskogsbruket, organiserad på detta sätt.

Virkesbalansutredningen framlade i slutet av år 1967 betänkandet »Virlcesbalanser

1967» (SOU 1968: 9). Dess uppgift hade angivits vara att upprätta

virkesbalanser »genom att sätta för olika skogsskötselprogram framräknade

avverkningskvantiteter i relation till förädlingsindustriernas råvarubehov

vid förutsatt kapacitet in. m.». Utredningen konstaterade att virkestillgången

år 1970 medger fullt utnyttjande av den industrikapacitet som då förutsatts

föreligga. Betydande skillnader beräknades emellertid råda mellan landets

norra och södra delar. Full behovstäckning skulle i den norra delen — omfattande

Norrland och en del av Svealand — erhållas först enligt det av utredningens

alternativ som innebar den starkaste avverkningen. Om sådana

virkestillgångar frånräknades som inte är ekonomiskt tillgängliga eller som

inte kan utnyttjas på grund av dålig kvalitet, blev resultatet av detta alternativ

ett barrvirkesunderskott. I södra delen av landet skulle ett betydande

överskott, främst bestående av lövvirke, uppstå redan vid ett medelalternativ

avseende slutavverkningsareal. För landet som helhet fanns enligt utredningens

uppfattning underlag för en vad råvarubasen beträffar positiv bedömning

av skogsindustrins utvecklingsmöjligheter, även på längre sikt.

Skogsbrukets lönsamhet har under de två senaste decennierna försämrats.

För virkesprisernas del gäller att trenden i fast penningvärde varit stillaliggande

eller fallande, medan arbetskostnaderna stigit i en omfattning som

ej kunnat kompenseras genom de rationaliseringar som skett. Skogsägarnas

rånello — som uppkommer sedan direkta och indirekta avverkningskostnader,

inklusive kostnader för transport i terrängen, avdragits från virkets

bruttovärde vid leveransplats och som skall inrymma skogsbrukets övriga

kostnader samt företagarvinst — utgjorde 1967 i fast penningvärde blott

62 % av motsvarande rånetto för år 1950.

Skogsarbetets karaktär har under de senaste decennierna alltmer föränd
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969

rats i riktning mot att bli ett huvudyrke för sina utövare. Såväl inom storskogsbruket

som inom privatskogsbruket har antalet fast anställda skogsarbetare

ökat samtidigt som tidigare starka säsongvariationer i arbetsvolymen

alltmer utjämnats. Inom privatskogsbruket får i samband med bildandet

av s. k. skogsbruksområden årsanställda skogsarbetare hand om avverkning

och skogsvårdsarbeten på medlemmarnas skogar. År 1970 beräknas

omkring två tredjedelar av skogsarbetarna vara fast anställda. Enligt folkoch

bostadsräkningen 1965 utgjorde den förvärvsarbetande befolkningen

inom skogsbruket i hela riket detta år ca 67 000 personer mot ca 83 000

personer år 1960. Skogsbrukets andel av den förvärvsarbetande befolkningen

i alla näringsgrenar hade sålunda gått ned från 2,6 % till 1,9 %.

Några uppgifter om skogsindustrin

De skogsindustriföretag som äger de s. k. bolagsskogarna täcker från

dessa marker ca 30 % av sin virkesförbrukning. Återstoden av råvarubehovet

tillgodoses genom inköp från det privata skogsbruket och från domänverket.

Bondeskogarnas virkesproduktion tillvaratas i ökad utsträckning av

förädlingsföretag som direkt eller indirekt genom föreningar ägs av privata

skogsägare. Huvuddelen av bondeskogarnas virkesproduktion utbjuds dock

på den öppna marknaden. ASSI täcker ca tre fjärdedelar av sitt råvarubehov

från de statliga skogar som förvaltas av domänverket.

I vidstående tabeller lämnas vissa data om skogsindustrin. Tabell 2

redovisar översiktligt industristatistikens uppgifter om träsektorn. Utom de

i tabellen upptagna sågverken finns flera tusen ej redovisade småsågar.

Tabell 3 ger upplysning om de större skogsindustriföretagens skogsinnehav

och produktionskapacitet. I fråga om produktionskapaciteten meddelas till

jämförelse hela skogsindustrins faktiska produktion under motsvarande

tidrymd.

ASSI producerar sågade trävaror, cellulosa och kemiska produkter, papper

och wallboard. Bolaget har sju sågverk, två sulfatmassafabriker och

pappersbruk, två wallboardfabriker och en snickerifabrik. Anläggningarna

är belägna i Norrbottens län och i Mellansverige. Dotterföretaget Förenade

Well AB tillverkar •wellpappkartonger vid tre fabriker. År 1968 var moderbolagets

omsättning 422,5 milj. kr. och antalet anställda ca 3 700. Fr. o. m.

1969 har domänverket och ASSI samordnats genom att en långtgående personidentitet

skapats mellan deras styrelser.

Från Sverige exporterades 1967 trävaror för 1 520 milj. kr., massa för

2 268 milj. kr. och papper för 2 133 milj. kr. Skogsindustrins totala exportsumma

var alltså ca 5 900 milj. kr., vilket innebar att den svarade för ca

25 % av den totala exporten. Denna andel beräknas ha bibehållits 1968.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969

7

Tabell 2. Träindustri samt massa- och pappersindustri år 1967

Antal

arbets-

ställen

Personal

1 000-tal

Produktio- nens salu- värde

milj. kr.

Förädlings-

värde

milj. kr.

Sågverk och hyvlerier.....

948

26

2 357

834

Lådämnes- och lådfabriker . . .

61

1

75

35

Fanér- och plywoodfabriker.....

17

1

101

45

Möbelfabriker...........

634

17

1 018

556

Annan snickeritillverkning.....

882

27

1 868

974

Annan trävaruindustri ....

136

4

282

150

Summa träindustri .......

2 678

76

5 701

2 594

Träsliperier...........

10

1

125

37

Cellulosafabriker .....

46

18

2 664

847

Pappersbruk och pappfabriker ____

67

27

2 979

1 211

Wallboardfabriker........

16

4

307

154

Papp- och pappersvaruindustri ....

166

11

952

447

Summa massa- och pappersindustri

305

61

7 027

2 696

Summa träsektorn..............

2 983

137

12 728

5 290

Källa: SOS Industri 1967.

Tabell 3. Skogsindustrins kapacitet och produktion 1966)6 7

Företag

Produktiv

skogsareal

ha

Sågade

trävaror

stds

Cellulosa o. slipmassa

totalt för avsalu

ton

Papper

o. papp

ton

Wall-

board

ton

Bergvik och Ala AB

345 000

35 000

165 000

165 000

85 000

Billeruds AB

310 000

47 000

335 000

150 000

165 000

Fiskeby AB

35 000

6 000

220 000

25 000

215 000

Holmens Bruks och Fabriks AB

105 000

9 000

360 000

405 000

60 000

AB Iggesunds Bruk

290 000

65 000

220 000

170 000

50 000

AB Klippans Finpappersbruk

35 000

8 000

110 000

15 000

180 000

Kopparfors AB

170000

24 000

215 000

190 000

35 000

Korsnäs-Marma AB

520 000

45 000

435 000

315 000

120 000

Mo och Domsjö AB

500 000

30 000

640 000

630 000

15 000

60 000

Munksjö AB

Norrlands Skogsägares

20 000

9 000

130 000

50 000

105 000

Cellulosa AB

60 000

31 000

390 000

320 000

70 000

AB Papyrus

20 000

2 000

65 000

20 000

120 000

Rottneros AB

Skogsägarnas Industri AB inkl.

10 000

—

270 000

230 000

40 000

—

Skogsägarnas Cellulosa AB

30 000

35 000

325 000

255 000

85 000

AB Statens Skogsindustrier

Stora Kopparbergs

—

130 000

310 000

80 000

225 000

180 000

Bergslags AB

390 000

30 000

510 000

260 000

300 000

Svenska Cellulosa AB

1 610 000

in ooo

1 000 000

560 000

435 000

60 000

Uddeholms AB

350 000

40 000

330 000

185 000

140 000

Summa

657 000

6 030 000

3 620 000

2 705 000

445 000

Hela industrin

2 109 000

6 700 000

3 900 000

3 180 000

645 000

Anm. Huvudföretagen omfattar även samtliga dotterbolag eller övriga koncernföretag Produktionssiffrorna

avser för 1967 uppskattad praktisk kapacitet, medan de för jämförelsen’medtagna

siffrorna för hela industrin avser faktisk produktion 1966/67. Eftersom produktionen

normalt inte brukar uppnå 100 procent av kapaciteten, blir de uppräknade företagens andel i

totalproduktionen i tabellen något för hög.

Källa: Sveriges industri (utgiven av Sveriges Industriförbund) 1967, s. 203.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969

Skogspolitiska utredningen

Skogspolitiska utredningen (ordförande: generaldirektör Valfrid Paulsson)

tillkallades 1965 för att utreda riktlinjerna för den framtida skogspolitiken.

I direktiven (riksdagsberättelsen 1966, s. 320) redogörs för den

omdaningsprocess som pågår inom skogsbruket. Utredningens syfte i stort

anges vara att undersöka hur statsmakterna utifrån de förutsättningar för

skogsbruket som kan överblickas bör på lämpligaste sätt medverka till en

från samhällsekonomisk och social synpunkt sund utveckling av skogsbruket.

Därvid skall också den internationella situationen på längre sikt i fråga

om produktion och konsumtion av skogsprodukter undersökas. Frågan

om storlek och form på de skogliga behandlingsytor som fordras för att ett

rationellt skogsbruk skall kunna drivas betecknas som betydelsefull. Utredningen

skall överväga hur en skogsbruksenhet bör vara beskaffad för att

under olika betingelser medge en rationell drift och vilka ytterligare åtgärder

som kan vidtas för att underlätta arronderingsförbättring och storleksrationalisering.

Vidare skall den undersöka möjligheterna att stimulera

byten av skogsmark och fastighetsregleringsåtgärder för att nå förbättrad

arrondering. Särskilt skall den uppmärksamma möjligheterna att genom

samverkan över ägogränserna överbrygga de olägenheter som beror på bristfällig

storlek och arrondering av skogsbruksenheter. Utredningen skall också

pröva om det bör finnas möjlighet att ingripa mot underlåtenhet att avverka

skog som nått sådan ålder att markens produktionsförmåga ej tillfredsställande

utnyttjas och som efterfrågas för att tillgodose råvarubehov inom

skogsindustriföretag. I uppdraget ingår att överväga grunderna för statligt

stöd till skogsbruket. Härvid skall bl. a. prövas om de speciella förhållandena

i de fyra nordligaste länen gör det motiverat att där ha särskilda bestämmelser

för det ekonomiska stödet.

Utredningens arbete beräknas bli slutfört hösten 1970.

Statens och skogsnäringarnas samarbetsgrupp

Sommaren 1967 tillsattes ett samrådsorgan för träsektorn, vilket antog

benämningen Statens och skogsnäringarnas samarbetsgrupp. Ordförande ar

generaldirektör Valfrid Paulsson, statens naturvårdsverk, och ledamöter

förbundsordföranden Nils Haglund, Svenska pappersindustriarbetareförbundet,

disponent Lennart Helming, Mörrums bruk, planeringschef Erik Hook,

finansdepartementet, kanslirådet Stig Johansson, jordbruksdepartementet,

direktör Ewert Landberg, Svenska pappersbruksföreningen, direktör Tage

Lundén, Norrlands skogsägares cellulosa AB, kanslirådet Rune Olsson, inrikesdepartementet,

och direktör Lars Sjunnesson, Svenska cellulosaföreningen.

Som mål för gruppens arbete har angivits att den mot bakgrund av den

internationella och den inhemska utvecklingen skall söka åstadkomma ett

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr i6 år 1969

9

samstämt och grundläggande underlag för överväganden rörande skogsnäringarnas

framtid. Gruppen skall bl. a. diskutera pågående och planerade

utredningars uppläggning och arbetsfördelning samt skapa sig en uppfattning

om vilka problemkomplex som ytterligare kan behöva belysas. Vid

behov kan gruppen ta initiativ till nya utredningar och föreslå kompletteringar

av pågående. Gruppen har i en första etapp, avslutad våren 1968,

gjort en inventering av pågående utredningar rörande skogsnäringen. Sommaren

1969 har den återupptagit sitt arbete med sikte främst på att utvärdera

föreliggande utredningsmaterial.

Remissyttrandena

Motionärernas förslag avstyrkes av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

(SSR) och Skogsindustriernas samarbetsutskott, medan däremot

LO tillstyrker en utredning av ägandeförhållandena inom skogsnäringen.

SSR understryker först att skogsnäringens ställning som en exportnäring

med avsättning på en hårt konkurrerande världsmarknad har medfört att

skogsbruket måste drivas framför allt med den ekonomiska lönsamheten

som utgångspunkt. Detta gäller, säger SSR, oavsett ägandefördelningen inom

skogsbruket, och en förändring av denna rubbar således inte dessa grundläggande

förutsättningar.

Industrin har, framhåller SSR vidare, till följd av de senaste årens svaga

lönsamhet i skogsnäringen tvingats till genomgripande rationaliseringsåtgärder.

Dessa har medfört att mindre lönsamma enheter har lagts ned och

företag med gemensamma intressen eller produktionsinriktningar sammanförts

samt att kvarvarande konkurrenskraftiga enheter byggts ut. Samtidigt

har skogsbruket genomfört omfattande rationaliseringar, vilka enligt

SSR:s uppfattning drivits lika intensivt av alla ägarkategorier. Av material

som framlagts bl. a. av Träfackens utredningsinstitut 1966 framgår, säger

SSR, att någon väsentlig skillnad i dagsverksåtgången mellan olika ägarkategorier

inte föreligger. Att överföra skog i samhällelig ägo anser SSR

därför icke vara någon framkomlig väg för att öka sysselsättningen inom

skogslänen.

De omfattande friställningar av arbetskraft som under senare år skett

inom skogsbruket är, påpekar SSR, endast till en del en följd av minskade

avverkningar. I helt övervägande antal fall har de i stället skett parallellt

med betydande ökningar av avverkningarna. Deras huvudorsak har varit

rationaliseringsåtgärder som starkt minskat dagsverksåtgången per avverkad

enhet. De skillnader i fråga om sysselsättning mellan skogslänen och

övriga län som motionärerna påpekar måste, framhåller SSR, i huvudsak

ses mot denna bakgrund.

Med den rationaliseringstalct inom skogsbruket som förutses under de

närmaste åren i de prognoser, som kontinuerligt utarbetas av domänverket

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969

samt skogsbolagen och de enskilda skogsägarna, kommer antalet sysselsatta

inom skogslänen enligt SSR:s bedömning ytterligare att minska. De ökade

avverkningar som kan förväntas framför allt i södra Sverige förmodas visserligen

öka den totala sysselsättningen där men knappast på längre sikt

medföra någon ökad sysselsättning för skogsarbetare. Till en del kommer

emellertid, anför SSR, de ökade avverkningarna i Sydsverige att betyda

välbehövliga sysselsättningstillskott för ett antal jord- och skogsbrukare

som är bosatta på sina fastigheter.

Skillnaderna i sysselsättningshänseende mellan skogslänen och landet i

övrigt kan, fortsätter SSR, också sättas i samband med samhällets lokaliserings-

och glesbygdspolitik. En utökning av avverkningarna till gränsen

för vad som på längre sikt är möjligt kan inte, framhålles det, uppväga rationaliseringarnas

sysselsättningsminskande effekt, speciellt inte i skogslänen

där avverkningarna redan är relativt höga och endast mindre ökningar möjliga

och där också skogsindustrin har begränsade utbyggnadsmöjligheter.

Enligt SSR:s uppfattning måste därför sysselsättningsproblemen i skogslänen

i första hand lösas genom insatser för ett mera differentierat näringsliv.

Vad gäller skogsindustrin anses de största möjligheterna till ökad sysselsättning

ligga i en utbyggnad av vidareförädlingen av skogsprodukter.

Den stimulans som näringslivet i skogslänen behöver kan inte erhållas enbart

genom åtgärder inom själva skogsbruket, hävdar SSR, utan åtgärder

erfordras som syftar till vidareförädling av den skogliga råvaran och differentiering

av näringslivet.

I detta sammanhang vill SSR fästa uppmärksamheten vid att de privata

skogsägarna, organiserade i skogsägarföreningar, gjort stora insatser i hela

landet för att genom egna industrier skapa avsättning för skogens produkter.

Till belysning av storleken på dessa investeringar nämns att de medgivit

att virkesförbrukningen och därmed produktionen vid skogsägarföreningarnas

industrier på sju år, från 1960 till 1967, mer än tredubblats. Utbyggnaden

av den egna industrikapaciteten fortsätter, meddelas det, i stor omfattning

i olika delar av landet.

Stöd åt näringslivet i allmänhet från de s. k. landsbygdsnäringarna åstadkommes,

anser SSR, i stora delar av landet bäst inom ramen för kombinerat

jord- och skogsbruk. SSR finner det därför från sysselsättningssynpunkt

vara angeläget att de kombinerade företagen stimuleras. Områden med

enbart jordbruk eller enbart skogsbruk bedömes ge ett svagare sysselsättningsunderlag.

SSR nämner vissa åtgärder som organisationen anser kunna ifrågakomma

från samhällets sida i syfte att få till stånd en sysselsättningsfrämjande

effekt inom skogsnäringen eller på annat sätt överbrygga de svårigheter som

uppkommer i bygder där näringslivet starkt domineras av skogsnäringen.

Då Sveriges virkestillgångar, marknadsutsikter och avsättningsläge på

längre sikt kan anses vara gynnsamma från skogsindustriell synpunkt,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969

11

anses samhällets åtgärder böra inriktas på att stimulera en utbyggnad och

effektivisering av industrikapaciteten. Som exempel på ytterligare åtgärder

nämnes ökning av resurserna för den skogsindustriella forskning som bedrivs

av skogsindustrin i samarbete med staten, åtgärder för att underlätta

transporten av råvara och färdigprodukter samt åtgärder för att stimulera

marknadsföringen av skogsprodukter. För de bygder som drabbas hårdast

av skogsbrukets rationalisering är, påpekas det vidare, åtgärder som syftar

till att utj ämna de från konkurrenssynpunkt betydande skillnaderna i naturliga

förutsättningar beträffande t. ex. avstånd, vinterklimat och skogsproduktion

av väsentlig betydelse.

Motionärerna har, anför SSR, inte framlagt några bärande skäl för eu

översyn av ägandeförhållandena inom skogsnäringen. Dessa är enligt SSR:s

uppfattning väl kartlagda såväl för skogsbrukets som för skogsindustrins

del. De kompletteringar som eventuellt kan anses nödvändiga för en totalbedömning

i olika frågor torde, uttalar SSR, den skogspolitiska utredningen

inte kunna undgå att lägga fram.

Skogsindustriernas samarbetsutskott ansluter sig till motionärernas bedömning

att skogsindustrin under 1970-talet har möjlighet till en kraftig

expansion.

Med anknytning till virkesbalansutredningens beräkningar av kapacitetsutvecklingen

inom svensk skogsindustri anför samarbetsutskottet:

Sågverksindustrins totala produktion ökade från 1,7 milj. standards år

1958 till 2,0 milj. standards år 1964, dvs. med genomsnittligt 2,9 % per år.

Virkesbalansutredningens antaganden att ökningstakten skall hålla sig på

samma nivå fram till år 1970 har hittills bekräftats av den faktiska utvecklingen.

Den ofta påtalade förskjutningen av produktionens tyngdpunkt mot

söder är främst en följd av en markerad ökning av grovskog i södra Sverige.

Vad beträffar den övriga delen av den egentliga skogsindustrin — massaoch

skivmaterialindustrin — har utvecklingen gått betydligt snabbare. Från

en total tillverkning inom denna sektor om 4,0 milj. ton år 1954 skedde en

80-procentig ökning till 7,2 milj. ton år 1964. Virkesbalansutredningen beräknade

på basis av företagens år 1967 föreliggande planer en fortsatt

ökning från år 1964 med 32 % till 9,6 milj. ton år 1970. Den verkliga produktionen

åren 1967—68 visar att utredningen därvid ej varit för optimistisk.

Samarbetsutskottet hänvisar också till vissa resultat av en inom Svenska

cellulosa- och pappersbruksföreningen genomförd utredning av massaindustrins

kapacitet med utblick mot år 1974.

Landets totala, praktiska kapacitet, massa alla slag, beräknas år 1969 till

8,5 milj. ton, år 1970 till 9,0 milj. ton och år 1974 till 10,3 milj. ton, vilket

innebär en ökning under prognosperioden med ca 20 %. För den i Norrland

och Dalarna belägna massaproducerande industrin är motsvarande siffror

5,6, 5,8 resp. 6,2 milj. ton, dvs. en ökning under perioden 1969—1974 med

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969

drygt 10 %. Orsaken till att ökningstakten är lägre i norr än riksmedeltalet

hänför sig till några betydande kapacitetstillskott i det södra området, där

de största virkesöverskotten redovisats.

Samtidigt med utbyggnaden av massatillverkningen har, framhåller samarbetsutskottet,

under 10—15 år stora förskjutningar ägt rum mot ökad

teknisk integration mellan massa- och papperstillverkning. Ca 45 % av den

totala papperscellulosa- och slipmassetillverkningen förbrukas i dag i direktintegrerade

pappersbruk. Utöver standardprodukter såsom tidnings- och

kraftpapper — vilka i Sverige traditionellt tillverkas i integrerade enheter

— har pappersbruken i allt större omfattning omhändertagit den fortsatta

lconverteringen vad gäller fabrikation av säckar, påsar, wellpappemballage,

hushålls- och hygienpapper m. m.

Mot bakgrunden av virkesbalansutredningens beräkningar står det enligt

samarbetsutskottet fullt klart att realiserandet av utbyggnadsprogrammet

förutsätter ett intensivt utnyttjande av landets råvarutillgångar och att detta

med särskild skärpa gäller för Norrland.

Innebörden av motionärernas uttalande att företagen »inte — som fallet

ofta var under 1950-talet — utnyttjat högkonjunkturerna för att nyinvestera

och variera den industriella bilden» i skogslänen är enligt samarbetsutskottets

uppfattning inte helt klar. För den händelse motionärerna velat uttala

den uppfattningen att skogsindustrins investeringstakt och allmänna utveckling

stagnerat under 1960-talet anför samarbetsutskottet att de fakta

och beräkningar som framkommit i »Virkesbalanser 1967» och den nämnda

kapacitetsutredningen icke ger något stöd för ett sådant påstående, vare sig

det gäller den svenska skogsindustrin i allmänhet eller en särredovisning för

de norrländska skogsföretagen. Produktionsstatistik och kapacitetsprognoser

säges ge belägg för att de expansionssträvanden som initierades under

1950-talets högkonjunkturår upprätthålles även under detta decennium och

de år som närmast kan överblickas på 1970-talet. Det erinras om att utbyggnaden

under senare år genomförts trots pressad lönsamhet och tidvis betydande

finansieringssvårigheter. En sammanställning av investeringsbeloppen

bakom den beskrivna produktionsutvecklingen stärker enligt samarbetsutskottets

uppfattning ytterligare intrycket av en näring under progressiv

omvandling.

Enbart de större enskilda skogsindustriföretagen i Norrland — alltså

exklusive ASSI och fristående träförädlingsindustrier och även exklusive

Norrlands skogsägares cellulosa AB (NCB) — har, meddelar samarbetsutskottet,

under den senaste tioårsperioden investerat 4 800 milj. kr. Häri

ingår investeringar i byggnader, vattenkraftanläggningar, maskiner, transportsystem

och vägar samt för skogsbrukets rationalisering. Därtill kommer

de betydande belopp som satsats i skogsvården.

Samarbetsutskottet tar vidare upp vad som i motionerna anföres om att

skogsindustrin placerat medel i andra näringar och i andra delar av landet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969

13

Det synes, uttalar utskottet, som om man därmed ville påtala ett negativt

drag i den enskilda företagsamheten till förfång för den sociala situationen

i vissa avfolkningsbygder. Utskottet säger sig ej kunna acceptera ett sådant

synsätt. Det borde rimligen, yttrar utskottet, ligga i varje anställds intresse att

företagets verksamhet inriktas så att dess personella och materiella resurser

bäst kan utnyttjas — först med en sådan utgångspunkt kan rörelsen utvecklas

och därmed tryggheten för den anställde vid basindustrin stärkas. En

strikt företagsekonomisk målsättning under vederbörligt hänsynstagande

till de normala samhälleliga krav som ställes på företagen ligger enligt samarbetsutskottets

uppfattning helt i linje med effektiviseringen av den statliga

industriella verksamheten. Härvidlag hänvisas till de av riksdagen

nyligen antagna riktlinjerna för effektivisering och samordning av domänverket

och ASSI.

Beträffande det nyss angivna investeringsbeloppet, 4 800 milj. kr., anför

samarbetsutskottet ytterligare att de ifrågavarande norrlandsföretagens insatser

utanför Norrland och Dalarna utgör 500 milj. kr., eller något mer än

10 % av totalsumman. Det påpekas att även detta belopp till större delen har

investerats i den skogsindustriella sektorn. I utlandet satsades därav ca 280

milj. kr. Samarbetsutskottet säger sig i detta sammanhang vilja erinra om

betydelsen av att denna ekonomiska och kommersiella integration från våra

basindustriers sida kommer till stånd. Vidareförädlingen av skogsindustriprodukter

kan, framhålles det, av naturliga skäl ej alltid ske vid basindustrin

utan bör i flera fall förläggas närmare den slutliga konsumenten. Ett

ökat inflytande i vidareförädlingen i anslutning till exportmarknaderna

säges stärka våra avsättningsmöjligheter och minska konjunkturkänsligheten

och därmed bidraga till fortsatt utveckling och ökad anställningstrygghet

vid basindustrierna och skogsbruket inom ifrågavarande regioner.

Samarbetsutskottet understryker att det är medvetet om trenden i vissa

skogslän och de omställningsproblem för enskilda människor och för samhället

som där uppkommit, mycket till följd av skogs- och jordbruksnäringarnas

omvandling. Samarbetsutskottet protesterar emellertid skarpt mot

antydningen att den negativa sidan av sysselsättningssituationen i dessa

områden skulle vara ett resultat av åtgärder betingade av mer eller mindre

kortsiktiga bolagsintressen. Avfolkningsproblemet är, säger utskottet, väsentligt

mera komplicerat än så. Vidare bemötes påståendet att ett större

statligt inflytande i skogsnäringen skulle ha resulterat i flera produktiva

arbetstillfällen. Såvitt gäller företagsekonomisk lönsamhet arbetar statlig

och enskild företagsamhet i stort sett under likartade villkor, framhålles det.

Här erinras ånyo om förhållandena vid de statliga skogsföretagen. Såväl

domänverket som ASSI bär, påpekas det, under senare år undergått en rationaliseringsprocess

som ligger i nivå med den som förekommit vid motsvarande

enskilda skogsföretag. Med domänverkets dominans i de från arbetsmarknadssynpunkt

mest känsliga regionerna har det, uttalar utskottet, ej

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969

kunnat undvikas att verkets av lönsamhetsskäl betingade satsning på skogsarbetets

mekanisering — med ett markant sjunkande arbetskraftsbehov som

resultat -— bidragit till omställningsproblem inom stora områden. Även

exempel på liknande följder av ASSI:s strukturanpassning säges kunna

anföras.

LO understryker att skogsbruket i Sverige under den senaste tioårsperioden

har genomgått en utomordentligt drastisk rationaliseringsprocess. Arbetskraftåtgången

har nedbringats från 0,7—0,9 dagsverken per skogskubikmeter

till 0,2 dagsverken och därunder. Denna rationaliseringsprocess

har varit nödvändig för att uppehålla lönsamheten i skogsbruket och förse

skogsindustrierna med råvaror till sådana priser att de kan konkurrera på

världsmarknaden. Trots denna rationalisering och trots stora rationaliseringsinsatser

i skogsindustrierna har dock, säger LO, lönsamheten under

1960-talet för skogsnäringarna tidvis varit tämligen pressad. En förutsättning

för rationaliseringen inom skogsbruket har varit att ägandestrukturen

och arronderingen varit gynnsam så att avverkningarna har kunnat mekaniseras

och ske i stora enheter. Småskogsbruket har, framhåller LO, inte

kunnat följa med i utvecklingen — avverkningarna torde på många små

skogsinnehav ha begränsats, därför att virkespriserna inte ens täckt avverkningskostnaderna

när maskinella hjälpmedel inte kunnat utnyttjas.

LO påpekar att ett stort antal skogsbruksföreningar har bildats för att

råda bot på dessa svårigheter men att deras möjligheter att förbättra situationen

har varit begränsade, eftersom varje medlems skogsinnehav ändå

måste behandlas som en enhet med egen avverkningsplan. Medlemsanslutningen

har vidare inte varit fullständig, varför föreningarna i sina verksamhetsområden

inte täckt skogsmarken helt utan ofta endast förvaltat strövis

utplacerade skogsskiften. Omarrondering av skogsmark för att förbättra

ägandestrukturen är alltj ämt, säger LO, ett mycket tidskrävande och dyrbart

företag.

Ju mer skogsindusLrin byggs ut både på bredden och på djupet, desto mer

blir den, framhåller LO, beroende av en tryggad råvaruförsörjning vad gäller

både kvantitet och kvalitet. Beroendet av ett mycket stort antal småskogsägare,

som numera ofta flyttat in till tätorterna och är sysselsatta i andra

yrken och inte för sin utkomst är beroende av skogsavverkningen, säges

skapa osäkerhet i råvaruförsörjningen och för sysselsättningen i skogen.

Vidare anses utvecklingen av skogsbruket inom nollzonerna i Norrlands inland

kräva väsentligt mera samordning än den som hittills kommit till stånd.

Skogsodlingsgränsen har, säger LO, hittills betraktats som en relativt konstant

företeelse även om den förflyttats, stundom åt nordväst, stundom åt

sydost, beroende på prisutvecklingen på råvaran. Men under senare år har

framkommit resultat som visar att utvecklingsarbete inom dessa områden

kan löna sig och att marker, som tidigare varit helt improduktiva, genom

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969 15

omföring till andra trädslag eller med andra åtgärder kan ges högre produktivitet.

Ett forsknings- och utvecklingsarbete på detta område med samordning

för hela nollzonsområdet kan enligt LO:s mening få positiv effekt för

framtida skogsbruk och för sysselsättningen i dagens Norrland.

En hel del av dessa problem torde, anför LO, komma att behandlas av

skogspolitiska utredningen. LO finner det emellertid väl motiverat att en

utredning vid sidan härom tar upp själva frågan om ägandeförhållandena,

eftersom dessa inte synes bli föremål för behandling inom skogspolitiska

utredningen. Riktpunkten för den av LO förordade nya utredningen bör

vara att trygga en jämnare råvaruförsörjning till industrin, en jämnare och

mera planmässig sysselsättning och en samordning av utvecklingsarbetet

inom nollzonerna.

Utskottet

I motiveringen för sitt förslag om en utredning beträffande ägandeförhållandena

inom skogsnäringen berör motionärerna den viktiga roll som denna

näringsgren spelar i samhällsekonomin dels genom sin starka exportinriktning,

dels genom sin betydelse för sysselsättningen, särskilt i skogslänen.

Strukturomvandlingen inom skogsnäringen har, konstateras det, fått mycket

kannbara verkningar på sysselsättningen i dessa län. Det framgår att motionärerna

anser att situationen i detta avseende skulle ha varit gynnsammare,

om man mte på skogsägarhåll hade föredragit att under högkonjunkturerna

investera sina vinster i andra näringar än skogsnäringen och i andra landsdelar

an skogslänen. Framtidsutsikterna för skogsnäringen bedöms av motionärerna

som goda. Som en förutsättning härför anges emellertid att vår

skogsindustri inriktar sig på att expandera kraftigt och erövra nya marknader.

Både personella och tekniska resurser måste då utnyttjas väl. Ett

okat samhälleligt inflytande över näringsgrenens utveckling är motionärernas

krav. Landets realvärden får inte, menar de, behärskas av ett fåtal enskilda

kapitalägare.

I ett tidigare avsnitt i detta utlåtande har utskottet belyst skogsbrukets

äganderätts- och strukturförhållanden. Den bild som framträder i denna

redogörelse visar tydligt att de nuvarande förhållandena inte är i allo tillfredsställande.

Den ägosplittring som kännetecknar privatskogarna måste

utgöra ett allvarligt hinder för ett rationellt skogsbruk. Olämplig arrondering

och bristande planläggning av skogsbruket medverkar också till att försämra

utbytet av skogsmarken.

Den kraftiga sysselsättningsminskningen inom skogsbruket, vilken hårt

drabbar befolkningen i skogslänen, är givetvis till en del ett ofrånkomligt

resultat av eu nödvändig strukturrationalisering. En mera aktiv strävan att

fullt ut nyttiggöra skogsbeståndet borde emellertid kunna medverka till att

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 Bankoutskottets utlåtande nr 16 år 1969

skapa nya sysselsättningstillfällen inom skogsbruket. En sådan strävan

synes med hänsyn till skogsindustrins råvarubehov starkt motiverad.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att ägandeförhållandena inom

skogsbruket måste vara en viktig faktor vid bedömningen av skogsnäringens,

utvecklingsmöjligheter. Det synes därför angeläget att de blir beaktade i

det utredningsarbete som nu ägnas åt skilda problem inom skogsnäringen.

Som utskottet ovan redovisat undersöker skogspolitiska utredningen hur

statsmakterna på lämpligaste sätt skall medverka till en från samhällsekonomisk

och social synpunkt sund utveckling av skogsbruket. Direktiven

synes ge utrymme för överväganden rörande statliga åtgärder för att åstadkomma

att ägandeförhållandena inom skogsbruket inte skall lägga hinder

i vägen för ett rationellt utnyttjande av vårt lands skogsmark. Motionärernas

primära önskemål bör således kunna tillgodoses inom ramen för skogspolitiska

utredningens arbete utan särskilda tilläggsdirektiv.

Utskottet har hittills mest uppehållit sig vid skogsbrukets problem. Motionerna

berör emellertid även skogsindustrin. Ett ökat statligt inflytande

inom denna industrisektor kan, som motionärerna framhåller, uppnås på

olika vägar — genom produktion i rent statlig regi men också genom samarbete

med enskilda och kooperativa företag. Härvidlag synes någon särskild

utredning inte vara nödvändig. Redan nu besitter staten erforderliga

instrument för att överväga såväl samarbete av nyss nämnt slag som ytterligare

egna produktionsinsatser. Det statliga förvaltningsbolag som föreslagits

i propositionen 1969: 121 kommer att ge ökade möjligheter på detta område.

Det kan förutsättas att man inom ledningen för den statliga företagsgruppen

prövar om ytterligare insatser från dennas sida skall göras på

skogsnäringens område. Med hänsyn till den begränsade tillgången på

skogsråvara i Norrland torde sådana överväganden särskilt komma att gälla

den från sysselsättningssynpunkt intressanta frågan om en högre förädlingsgrad

inom skogsindustrin än den nuvarande.

Utskottet hemställer sålunda

att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer att motionerna

I: 726 och II: 848 överlämnas till skogspolitiska utredningen

för beaktande och att riksdagen härvid som sin mening ger

till känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 11 november 1969

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 46 år 1969

17

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle (s), Åke Larsson (s), Åkerlund

(m), Lundin (s), Larfors (s), Thorsten Larsson (ep), Wirtén (fp)* och

Vilhelm Erik Carlsson (m)*;

från andra kammaren: herrar Regnéll (m), Bengtsson i Landskrona

(s), Börjesson i Glömminge (ep), Larsson i Umeå (fp), Bask (s), Haglund

(s), Fridolfsson i Bödeby (s) och Stridsman (ep).

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Åkerlund (m), Thorsten Larsson (ep), Wirtén (fp), Vilhelm

Erik Carlsson (m), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (ep), Larsson i

Umeå (fp) och Stridsman (ep), vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan

bort ha följande lydelse:

»I motiveringen för sitt förslag om en utredning beträffande ägandeförhållandena

inom skogsnäringen berör motionärerna den viktiga roll som

denna näringsgren spelar i samhällsekonomin dels genom sin starka exportinriktning,

dels genom sin betydelse för sysselsättningen, särskilt i skogslänen.

Strukturomvandlingen inom skogsnäringen har, konstateras det, fått

mycket kännbara verkningar på sysselsättningen i dessa län. Framtidsutsikterna

för skogsnäringen bedöms av motionärerna som goda. Som en förutsättning

härför anges emellertid att vår skogsindustri inriktar sig på att

expandera kraftigt och erövra nya marknader. Både personella och tekniska

resurser måste då utnyttjas väl. Ett ökat samhälleligt inflytande över näringsgrenens

utveckling är motionärernas krav. Landets realvärden bör, anför

de, ’inte behärskas av ett fåtal enskilda kapitalstarka ägare’.

Vad motionärerna uttalar om skogsbrukets samhällsekonomiska betydelse

och om dess framtidsutsikter uttrycker även utskottets uppfattning. Den

beskrivning som motionärerna i övrigt gör av skogsnäringen och de slutsatser

som de drar måste utskottet däremot i väsentliga hänseenden ta avstånd

från.

I ett tidigare avsnitt i detta utlåtande har utskottet belyst skogsbrukets

äganderätts- och strukturförhållanden. Grundläggande data om skogens

fördelning på ägarkategorier återfinns även i motionerna. Av skogsarealen

utgörs ungefär hälften av s. k. privatskogar, fördelade på ett par hundra

tusen brukningsenheter, och en fjärdedel av allmänna skogar, till största delen

i statens hand. Den återstående fjärdedelen av skogsarealen är fördelad på

ett flertal enskilda skogsbolag. Det är sålunda uppenbart att motionärernas

nyss återgivna krav beträffande äganderätten till landets realvärden är tillgodosett

för skogens del.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 46‘ dr 1969

Den nedgång som skett i dagsverksåtgången inom skogsbruket har medfört

svårigheter för befolkningen i skogslänen. Den är emellertid ett resultat

av en rationalisering som varit nödvändig för att vår skogsnäring skidle

bibehålla sin konkurrenskraft och ge arbetstillfällen. Rationaliseringen har

tett sig angelägen för alla ägarkategorier och kan därför knappast tas till

intäkt för krav på förändringar i ägandefördelningen.

Omarrondering av skogsmark, ökat samarbete mellan skogsägare och förbättrad

planläggning av skogsbruket är åtgärder som kan leda till ett mera

effektivt utnyttjande av skogsbeståndet. Av remissyttrandena och den redogörelse

utskottet i övrigt har lämnat framgår att sådana åtgärder genomförs

av alla ägarkategorier och stöds av staten. Skogspolitiska utredningen, vars

arbete snart är slutfört, har till uppgift bl. a. att finna metoder att ytterligare

stimulera arronderingsförbättringar och storleksrationalisering. Det

saknas anledning att förmoda att en ökning av statens skogsinnehav utgör

förutsättning för att åtgärder av nyssnämnda slag skall kunna genomföras.

Vad skogsindustrin beträffar kan konstateras att staten redan besitter

erforderliga instrument för att överväga såväl ökat samarbete med enskilda

och kooperativa företag som ytterligare egna produktionsinsatser. Någon

särskild utredning på detta område är alltså inte motiverad. Motionärernas

grundtanke att ett ökat statligt inflytande inom skogsindustrin skulle leda

till ett bättre utnyttjande av skogstillgångarna och en högre förädlingsgrad

inom skogsindustrin finns det enligt utskottets uppfattning inget stöd föi.

Motionärerna bortser från den dynamik och expansionsvilj a som präglar

vår skogsindustri och som bestyrks av tillgängliga uppgifter om skogsindustrins

investeringar.

Utskottet vill avslutningsvis framhålla att argumentationen i motionerna

ter sig oklar och ofullständig. Motionärerna tycks på en gång stå kritiska

inför den pågående strukturrationaliseringens konsekvenser och förorda en

ökad strukturrationalisering. De bortser från den starka strävan till ökat

samarbete — även vad gäller förädlingsverksamhet — som kännetecknar

det privata skogsbruket. De bortser likaledes från den starka strävan till

produktutveckling och vidareförädling som kännetecknar skogsindustrin i

dess helhet. De anger statens inlösen av aktierna i LKAB som ett föredöme

i fråga om skogssektorn utan att beakta de grundläggande skillnaderna i

ägandesstruktur mellan gruvindustrin och skogsbruket. I den mån deras

förslag om förstatligande avser privatskogarna bortser de från att en minskning

av nuvarande möjligheter till kombination av jordbruk och skogsbruk

snarast torde leda till en försämring av sysselsättningssituationen i skogslänen.

Utskottet, som sålunda finner motionärernas förslag ogrundat, hemställer

att riksdagen avslår motionerna I: 726 och II: 848.»

ESSELTE AB. STHLM 69

014581

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:345 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om förbud mot professionell boxning m. m., d el s o c k i ämnet väc s. 1 i texten