Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om ett värdefast statligt obligationslån.

1969-02-25 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1969:5, Utlåtande i anledning av motioner om ett värdefast statligt obligationslån.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1069

1

Nr 5

Utlåtande i anledning av motioner om ett värdefast statligt obligationslån.

I de likalydande motionerna I: 386 av herr Stefanson m. fl. och II: 445

av herr Ohlin in. fl. hemställes att riksdagen skall uppdra åt riksgäldsfullmäktige

att emittera ett värdesäkert lån i små valörer för att därigenom

erfarenhet skall vinnas om denna låneform.

Motionerna

Utgivandet av ett värdefast statligt obligationslån, d. v. s. lån med en

klausul enligt vilken låntagarens förpliktelser i förhållande till långivarens

ursprungliga prestation bestäms av utvecklingen av någon index, som mäter

förändringar i penningvärdet, skulle enligt motionärerna syfta till att bereda

småsparare möjlighet att välja en värdesäker placeringsform. Motionärerna

erinrar om att värdesäkringskommittén förordat ett försök i begränsad

omfattning med dylika indexlån. Sedermera kan, anser motionärerna,

ytterligare argument för utgivande av statliga värdefasta obligationer

sägas ha tillkommit. Staten bedriver numera ett slags indexreglerad utlåning

dels till studerande, dels till bostadsbyggandet i form av s. k. paritetslån.

Kapital till denna utlåning borde enligt motionärerna med fördel kunna

anskaffas genom utgivande av värdefasta obligationer i låga valörer.

Vidare uttalas att erfarenheterna i Finland av indexlån i stort sett varit

positiva. Indexsparandet utgjorde sålunda år 1967 ca 35 procent av samtliga

depositioner i de finska bankerna. År 1968 avskaffades dock alla former

av indexbindning på den finska marknaden i samband med de ekonomisk-politiska

åtgärder som då vidtogs i anslutning till devalveringen av

den finska valutan.

Motionärerna menar att inflationsförväntningarna är tillräckligt starka

för att indexlån skall efterfrågas även om prisstegringen varit måttlig det

senaste året. Realräntan skulle sannolikt kunna sättas något lägre än fyra

procent.

Frågan om indextilläggens beskattning har, påpekar motionärerna, intagit

en framskjuten plats i debatten om indexlån. Enligt motionärernas uppfattning

är indextilläggen vid inflation inte att betrakta som verklig inkomst

och bör därför inte beskattas. Erfarenheterna av den nya låneformen skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 8 samt. Nr 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1969

för övrigt bli föga belysande om kapitalets reala värdeskydd skulle beskattas

som inkomst.

V ärdesäkringskoramittén

Frågan om införande på den svenska kreditmarknaden av värdefasta lån

och de problem som aktualiseras vid värdesäkring av fordringar mera allmänt

har blivit föremål för ingående undersökningar. Det mest omfattande

utredningsmaterialet har presenterats av den s. k. värdesäkringskommittén,

som i slutet av 1963 avlämnade sitt betänkande Indexlån, del I och del II

(SOU 1964: 1 och 2). I betänkandet behandlas ingående de ekonomiska

och juridiska problem som sammanhänger med indexlån. Bl. a. belyses

utförligt frågan om indexlåns beskattning. Kommitténs allmänna slutsats

blev att behov syntes föreligga av nya värdesäkra placeringsformer, varigenom

spararna kunde beredas ökade möjligheter att värdesäkra sitt långfristiga

sparande. Kommittén menade därför att någon anledning inte förelåg

för statsmakterna att söka förhindra uppkomsten av indexlån. Dessutom

borde övervägas, hur staten som låntagare skulle kunna bereda sina långivare

viss värdesäkring. I detta hänseende angav kommittén vissa riktlinjer

för konstruktionen och uppläggningen av statliga indexlåneemissioner. Den

tänkte sig bl. a. begränsat överlåtbara sparobligationer med indexklausul.

Emitterandet av dylika obligationer skulle ha karaktär av försöksverksamhet.

Ställningstagandet till den närmare utformningen av indexlån, deras

omfattning och räntevillkor etc., skulle få ankomma på vederbörande myndigheter.

Värdesäkringskommitténs betänkande har remissbehandlats. Opinionen

bland remissorganen var splittrad i fråga om de allmänna attityderna till

dels indexlån i allmänhet, dels kommitténs förslag. En helt positiv inställning

redovisades av försäkringsinspektionen, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen

i Sverige och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Försiktigt

positiva var bl. a. fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Starkt tveksamma eller negativa var bl. a. bankinspektionen,

kommerskollcgium samt kreditmarknadens och bostadsmarknadens organisationer.

De centrala argumenten för indexlån — att dessa avlägsnar osäkerheten

rörande indexplacerade medels framtida realvärde, att de erbjuder

en form för värdesäkring av småspararnas medel och att de härigenom

kan förhindra icke planerade förmögenhetsöverföringar mellan olika subjekt

— accepterades i och för sig av en helt övervägande del av remissinstanserna.

De nackdelar med indexlån som framhölls var främst av praktisk

natur.

Samtliga remissorgan ställde sig avvisande till tanken på en mera allmän

övergång till indexlån. En majoritet ansåg dock att viss försöksverksamhet

från statens sida för att vinna erfarenheter av indexlåns verkningar kunde

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 106b

3

vara befogad. Denna uppfattning framfördes bl. a. av fullmäktige i riksbanken

och fullmäktige i riksgäldskontoret. Riksgäldskontoret hade därvid

bl. a. undersökt olika alternativ för indexreglerade låneemissioner och kommit

till slutsatsen att dylika rent tekniskt väl låter sig genomföra. Svårigheterna

att konstruera lån som är på en gång attraktiva för låntagarna och

väl anpassade till kreditmarknaden i övrigt bedömdes dock vara betydande,

varför fullmäktige kände en viss tveksamhet inför projekt av denna art.

Fullmäktige avsåg att med hänsyn till intresset på många håll för värdesäkrade

lån ytterligare överväga vilka åtgärder som kunde vara påkallade.

Kungl. Maj :t har ännu inte tagit ställning till värdesäkringskommitténs

förslag.

Vissa uppgifter i anslutning till motionerna

Återbetalning av studiemedel

Enligt det system för studiefinansiering som statsmakterna beslöt år 15)64

kan studerande vid universitet och högskolor m. fl. läroanstalter erhålla

s. k. studiemedel, bestående av dels studiebidrag, dels återbetalningspliktiga

studiemedel. Återbetalning av studiemedel sker genom årliga avgifter, vilkas

storlek är beroende av bl. a. prisutvecklingen genom att de anknyts till

basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Den återbetalningsskyldige

behöver dock inte i något fall betala tillbaka mera än ett belopp som motsvarar

vad han skulle behövt erlägga om studiemedlen utgjort ett vanligt

lån, som löpt med en ränta, motsvarande 60 % av normalräntan på lån från

statens utlåningsfonder.

Syftet med den här beskrivna indexregleringen av återbetalningarna av

studiemedel är att för de återbetalningsskyldiga åstadkomma en i reala

termer jämn periodisering av återbetalningarna. Konstruktionen syftar

däremot inte till att för statens del säkerställa realvärdet av de studiemedel

som utbetalas.

Statliga lån till bostadsbyggande

År 1967 fattades beslut om ett nytt system för statens finansiella stöd

till bostadsproduktionen. Räntan på statliga bostadslån fastställs för varje

år av Kungl. Maj :t på grundval av den kostnadsnivå som gäller för statens

egen upplåning. Amorteringstiden skall normalt vara 30 år. Då det gäller

kapitalkostnadernas fördelning i tiden tillämpas ett förfarande som bl. a.

syftar till att motverka sådana skillnader i kapitalkostnader mellan olika

årgångar av hus som beror på förändringar i byggnadskostnaderna. För

varje år skall beräknas vad låntagaren skall betala i ränta och amortering

på hela fastighetskapitalet. Denna beräkning sker genom att detta kapitalbelopp

multipliceras med produkten av basannuiteten — f. n. i regel 5,1 %

— och ett paritetstal — f. n. 1,00 — som för varje år fastställs av Kungl.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1969

Maj :t. Paritetstalet skall uttrycka skillnaden i byggnadskostnader mellan

förut byggda bus och nybyggda hus.

Genom paritetstalet åstadkommes ingen värdesäkring av de statliga bostadslånen.

Talets uppgift är att fördela låntagarens kapitalutgifter över

amorteringstiden. Summan av kapitalutgifterna för hela amorteringstiden

bestäms helt av marknadsräntan och den nominella statslåneräntan samt

amorteringarna.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om värdesäkring av lån har under senare år vid flera tillfällen

behandlats av riksdagen. De tre senaste åren har riksdagen avslagit gemensamma

motionsyrkanden från centerpartiet och folkpartiet som rört utgivning

av värdefasta statliga obligationslån och som framförts i motioner

som behandlat den ekonomiska politiken i stort. Bankoutskottet remissbehandlade

motionerna såväl år 1966 som år 1967.

År 1966 hemställdes om uppdrag åt riksgäldskontoret att verkställa teknisk

utredning rörande utgivning av ett värdefast statligt obligationslån i

mindre valörer och med inriktning på småsparare bland allmänheten. Riksgäldsfullmäktige

meddelade i sitt remissyttrande att undersökningar rörande

olika alternativ för indexreglerade låneemissioner utförts inom riksgäldskontoret,

varför motionärernas syfte i huvudsak fick anses tillgodosett.

Bankoutskottet avstyrkte med hänvisning härtill motionärernas förslag

(uti. nr 25). Utskottets borgerliga ledamöter reserverade sig för bifall.

De motionsyrkanden som förelåg 1967 och 1968 innebar i huvudsak att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa om utgivning av ett

värdefast statligt obligationslån i mindre valörer. Bankofullmäktige uttalade

vid den remissbehandling av motionerna, som förekom år 1967, att det

borde ankomma på riksgäldsfullmäktige att avgöra vilka lånetyper som

erbjöd de lämpligaste formerna för småsparare. Riksgäldsfullmäktige ansåg

att frågan då knappast kunde anses ha särskild aktualitet. Bankoutskottet

avstyrkte motionsyrkandet med hänvisning till dessa yttranden (uti. nr 32).

År 1968 intog utskottet samma ståndpunkt (ull. nr 43). Utskottets borgerliga

ledamöter reserverade sig båda åren till förmån för en begäran hos

Kungl. Maj :t om utredning av frågor sammanhängande med utgivning av

ett värdefast statligt obligationslån.

Riksdagen avslog år 1967 motioner i vilka begärdes utredning om uppräkning

av vissa varaktiga värdeskulder vid inflation. I första lagutskottets

utlåtande över motionerna (nr 46) anfördes att, särskilt med hänsyn till den

analys av värdesäkringsproblemets olika aspekter som gjorts av värdesäkringskommittén,

någon ytterligare utredning inte var erforderlig. De specialundersökningar

som kommittén funnit nödvändiga borde göras efter band.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1969

5

Utskottet

Frågan om värdesäkring av fordringar har blivit föremål för omfattande

undersökningar, senast av värdesäkringskommittén, vars betänkande även

remissbehandlats. Samtliga remissinstanser var därvid ense om att någon

allmän övergång till en omfattande indexlånemarknad inte var tillrådlig

och en dylik synes inte heller ha föresvävat kommittén.

Det förslag som framförs i de nu behandlade motionerna har en begränsad

räckvidd och avser endast emitterandet av ett statligt värdesäkert

lån i små valörer. Syftet härmed anges i motionernas yrkande vara att

vinna erfarenhet av denna låneform. Det framgår dock av motiveringen att

avsikten i första hand är att bereda småspararna möjligheter att välja en

värdesäker placeringsform. Detta förslag ansluter nära till de överväganden

som redovisades av värdesäkringskommittén. Denna ansåg nämligen att

statsmakterna borde överväga hur staten som låntagare skulle bereda sina

långivare viss värdesäkring och angav därvid vissa riktlinjer för konstruktionen

av hl. a. sparobligationslån med indexklausul, dock utan att direkt

föreslå en emission av dylika lån. Kommittén tänkte sig därvid att dessa

lån skulle tillgodose hushållens behov av värdesäkra placeringsformer.

Utskottet kan för sin del instämma i motionärernas allmänna syfte och

anser det sålunda angeläget att småspararna i möjligaste mån tryggas mot

effekterna av försämringar i penningvärdet. Utskottet har dock inte blivit

övertygat om att indexlån från olika synpunkter skulle vara den lämpligaste

formen härför. En introduktion av indexlån skulle sålunda enligt utskottets

uppfattning medföra vissa problem såväl från kreditmarknadssynpunkt

som i ekonomisk-politiskt hänseende. Riksgäldsfullmäktige har också i tidigare

sammanhang uppgivit sig av dylika skäl känna viss tveksamhet härinför.

Vidare anser utskottet till skillnad från motionärerna att det förhållandet

att man i Finland avskaffat alla former av indexbindning måste

tolkas så att statsmakterna där funnit sådana bindningar svåra att förena

med en effektiv stabiliseringspolitik.

Motionärerna anser att ytterligare argument för en statlig emission av indexlån

tillkommit genom att de regler som gäller för återbetalning av studiemedel

och bostadsbyggnadslån föreskriver viss indexanknytning. Utskottet

kan härvidlag begränsa sig till att understryka, att den indexbindning

som finns på dessa områden har till syfte att på visst sätt periodisera återbetalningarna

till staten och inte medför någon värdesäkring av statens

fordringar.

Utskottet vill erinra om att frågor om utgivande av statliga lån avgörs av

fullmäktige i riksgäldskontoret. Enligt utskottets mening bör det därvid

också ankomma på fullmäktige att avgöra vilka typer av lån som särskilt

kan tillgodose småspararnas behov. Riksgäldskontoret har de senaste åren

utgivit särskilda sparobligationslån i små valörer. Villkoren för obligatio
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1969

nerna är sådana att dessa, om de behålls till förfallodagen, ger innehavaren

en genomsnittlig årlig förräntning av 7—8 procent. Enligt utskottets mening

kan för närvarande dessa obligationslån anses i allt väsentligt tillgodose

motionärernas syften.

Mot bakgrund av vad som här anförts och med beaktande av att Kungl.

Maj :t ännu inte tagit ställning till värdesäkringskommitténs förslag finner

utskottet inte något initiativ från riksdagens sida påkallat.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen avslår motionerna I: 386 och II: 445.

Stockholm den 25 februari 1969

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande

från första kammaren: herrar Ståhle (s), Åke Larsson (s), Palm (s),

Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson (ep)*, Lundin (s), Strandberg (m)

och Österdahl (fp);

från andra kammaren: herrar Regnéll (m), Hagnell (s)*, Franzén i

Motala (s), Bengtsson i Landskrona (s), Börjesson i Glömminge (ep), Rask

(s), Fälldin (ep)* och Löfgren (fp).

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson (ep), Strandberg (in),

Österdahl (fp), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (ep), Fälldin (ep)

och Löfgren (fp), vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort

ha följande lydelse:

»Frågan om värdesäkring---(= utskottet, första stycket)---

ha föresvävat kommittén. Denna ansåg emellertid att behov förelåg av nya

värdesäkra placeringsformer, varigenom spararna kunde beredas ökade

möjligheter att värdesäkra sitt långfristiga sparande. Bl. a. borde övervägas,

hur staten som låntagare skulle kunna bereda sina långivare viss värdesäkring.

Därvid angavs vissa riktlinjer för emission av statliga sparobligationer

försedda med indexklausul. Emitterandet av dylika obligationer

skulle ha karaktär av försöksverksamhet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1969

7

Det förslag om utgivande av ett värdesäkert statligt lån i små valörer som

framförs i de nu behandlade motionerna anknyter till de av värdesäkringskommittén

redovisade riktlinjerna. Enligt motionärerna skulle syftet med

ett dylikt lån vara dels att bereda småsparare möjligheter att välja en värdesäker

placering, dels att vinna erfarenheter av denna låneform.

Utskottet anser i likhet med värdesäkringskommittén och motionärerna

att ett klart dokumenterat behov av värdesäkra placeringsformer finns, i

första hand för småspararna. Det kan visserligen konstateras att prisstegringarna

varit måttliga under det senaste året, men det finns skäl förmoda

att ett värdesäkert obligationslån likväl skulle efterfrågas. Utskottet kan i

det sammanhanget i likhet med motionärerna hänvisa till erfarenheterna

från Finland, vilka tyder på en stark efterfrågan från allmänhetens sida

på värdesäkra obligationer.

Utskottet vill i anslutning härtill framhålla, att värdesäkringsproblemets

lösning inte endast är heroende av att sparandet genom indexlån beredes

en högre avkastning än vad nuvarande placeringsformer kan erbjuda. Det är

också väsentligt att osäkerheten om sparmedlens framtida realvärde i möjligaste

mån avlägsnas, De särskilda sparohligationslån med tämligen hög

avkastning vid lång bindning av medlen som riksgäldskontoret utgivit de

senaste åren bör därför kompletteras genom utgivning av ett värdesäkert

lån.

En introduktion av indexlån aktualiserar vissa skattetekniska problem

vilka motionärerna också berör. Utskottet anser i likhet med motionärerna

att indextilläggen inte bör betraktas som verklig inkomst och därför inte

bör beskattas.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet

att riksdagen med bifall till motionerna 1: 386 och II: 445

uppdrar åt riksgäldsfullmäktige att emittera ett värdesäkert

lån i små valörer.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.