Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om föranstaltande av åtgärder för att vid riksplaneringen må beaktas målsättningen, att åkerjorden skall komma till bästa möjliga användning med hänsyn till de krav som ställs från såväl beredskapspolitiska som samhällsekonomiska synpunkter.
1969-05-06 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1969:21, Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om föranstaltande av åtgärder för att vid riksplaneringen må beaktas målsättningen, att åkerjorden skall komma till bästa möjliga användning med hänsyn till de krav som ställs från såväl beredskapspolitiska som samhällsekonomiska synpunkter.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969
1
Nr 21
Utlåtande i anledning av motioner angående utnyttjande av åkerjord
m. m.
Till jordbruksutskottet har hänvisats följande av utskottet till behandling i ett
sammanhang upptagna motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna I: 20 av herr Svenungsson och II: 25 av herr
Nilsson i Agnäs, vari hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller
om skyndsamma åtgärder i syfte att förhindra att odlad eller för odling lämplig
jord används på sådant sätt att jordbruk och livsmedelsproduktion å densamma
omöjliggöres,
dels motionen II: 955 av herr Hansson i Skegrie, vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om föranstaltande av åtgärder för att vid
riksplaneringen må beaktas målsättningen, att åkerjorden skall komma till bästa
möjliga användning med hänsyn till de krav som ställs från såväl beredskapspolitiska
som samhällsekonomiska synpunkter.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden
dels
över motionerna I: 20 och II: 25 från lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk,
statens planverk, Svenska kommunförbundet och Riksförbundet Landsbygdens
folk,
dels över motionen II: 955 från lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens
planverk, Skånes regionplaneinstitut, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk.
Se bilaga till detta utlåtande.
Utskottet. I föreliggande motioner anförs starka betänkligheter mot att odlad
eller för odling lämplig jord, ofta av hög kvalitet, i allt större utsträckning tas i
anspråk för tätbebyggelse eller liknande ändamål. I motionen II: 955 påtalas bl. a.
den brist på intresse som i planeringssammanhang hittills ägnats ett så viktigt
och svårbemästrat problem som den framtida livsmedelsförsörjningen och livsmedelsberedskapen.
Mot bakgrund av utvecklingen särskilt inom Malmö—Lund-regionen
men även på andra håll inom landet hemställer motionären att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om föranstaltande av åtgärder för att vid riksplaneringen
må beaktas målsättningen att åkerjorden skall komma till bästa möjliga
användning med hänsyn till de krav som ställs från såväl beredskapspolitiska
som samhällsekonomiska synpunkter. I motionerna I: 20 och II: 25 går man i före
1
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 10 samt. Nr 21
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969
varande avseende ett steg längre och kräver skyndsamma åtgärder i syfte att förhindra
att odlad eller för odling lämplig jord används på sådant sätt att jordbruk
och livsmedelsproduktion på densamma omöjliggörs. I konsekvens härmed bör
enligt motionärernas mening projektering av stadsdelar, villaområden och industrier
på åkerjord omedelbart avbrytas.
I anledning av ifrågavarande motioner vill utskottet erinra om att de i motionerna
angivna förhållandena hänger nära samman med den pågående strukturomvandlingen
av samhället med därav betingade förskjutningar i fråga om näringsliv
och bosättning. Tätortsbefolkningen i vårt land utgör f. n. drygt 75 % av landets
folkmängd, och denna befolkningsandel är under fortsatt tillväxt. Som statens planverk
anfört i remissyttrande över motionerna måste resultatet av den pågående utvecklingen
ofrånkomligen bli, att växande krav ställs på mark för tätorternas utbyggnad,
krav som särskilt gör sig gällande i fråga om de större städerna och
inom de snabbt expanderande storstadsregionerna. Utan tvivel förhåller det sig så
att odlad jord i förhållandevis stor omfattning därvid tas i anspråk för den fortgående
utbyggnaden. Man torde också kunna räkna med att sådan jord även i fortsättningen
i viss utsträckning kommer att behöva tas i anspråk för ändamålet. Utskottet
vill dock erinra om att tätorterna sammanlagt upptar en mycket ringa del
av landets yta, eller f. n. omkring en procent därav. Även med den kraftiga framstegstakt
som kan förutses beräknas nämnda andel år 1980 inte ha uppnått två procent.
Under angivna förhållande kan antas att de områden som tas ur jordbruksproduktionen
för bebyggelse eller för andra ändamål måste bli av sådan begränsad
omfattning i förhållande till landets totala åkerareal, att minskningen i fråga om
odlad jord inte kan väntas i nämnvärd grad påverka det inhemska försörjningsläget.
I fråga om vårt lands möjligheter att bidra till livsmedelsförsörjningen i utvecklingsländerna
vill utskottet erinra om att 1967 års riksdagsbeslut rörande riktlinjer
för den fortsatta jordbrukspolitiken i förevarande hänseende innebar att Sveriges
insatser lämpligen borde ske genom tekniskt ekonomiskt bistånd och inte — annat
än undantagsvis — genom livsmedelssändningar till berörda länder. Någon anledning
för riksdagen att nu frångå sin sålunda fattade ståndpunkt synes inte föreligga.
Vad gäller planeringsverksamheten har lantbruksstyrelsen i sitt remissyttrande
erinrat om det samråd som regelmässigt sker vid utarbetandet av region-, generaloch
byggnadsplaner mellan respektive planeringsorgan och vederbörande lantbruksnämnd
i de fall, då jordbruksfrågor av betydelse är berörda av dylik plan.
Lantbruksnämnden tillvaratar därvid jordbrukets intressen så långt detta är samhällsekonomiskt
motiverat. Statens planverk har i detta sammanhang vitsordat att
verket på grundval av sina erfarenheter bl. a. från granskningen av kommunernas
generalplaner kommit till den uppfattningen att tätorternas utbyggnad i de allra
flesta fall kan ske utan otillbörligt åsidosättande av jordbrukets långsiktiga intressen.
Som planverket framhållit existerar inte någon på förhand given prioritering till
förmån för samhällsbyggandet i nu förevarande fall, utan det måste bli en avvägning
i varje enskilt fall, där vikten av den ifrågasatta utbyggnaden vägs mot bl. a.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969
3
jordbrukets intresse. Enligt utskottets mening skulle det kunna leda till svåröverskådliga
konsekvenser för det fortsatta samhällsuppbyggandet om planeringsverksamheten
skulle bindas av föreskrifter som generellt hindrade att viss typ av mark
utnyttjades för ändamålet. Bl. a. med hänsyn härtill vill utskottet avstyrka bifall
till motionerna I: 20 och II: 25. Inte heller anser utskottet att i det föregående
redovisade förhållanden utgör tillräcklig grund för utskottet att föreslå någon särskild
åtgärd i anledning av motionen II: 955. Utskottet vill dock i likhet med lantbruksstyrelsen
framhålla att bl. a. ur jordbruksekonomisk synpunkt god åkerjord i
goda lägen givetvis såvitt möjligt bör bibehållas för fortsatt jordbruksproduktion.
Som bl. a. planverket anfört i sammanhanget framstår det tämligen självklart att
man inte bör ta högvärdig jordbruksmark i anspråk för tätbebyggelseändamål, om
en från samhällsbyggandets synpunkter likvärdig lösning kan åstadkommas på annan
för jordbruket mindre värdefull mark.
Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen
1. avslår motionerna I: 20 och II: 25,
2. lämnar motionen II: 955 utan åtgärd.
Stockholm den 6 maj 1969
På jordbruksutskottets vägnar:
NILS G. HANSSON
Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit
från första kammaren: herrar Mossberger (s), Skårman (fp)*, Carl Eskilsson
(m)*, Hermansson (ep)*, Magnusson (s), Augustsson (s), fru Hultell (m), herrar
Skagerlund (fp), Manne Olsson (s) och fru Margit Lundblad (s)*;
från andra kammaren: herrar Hansson i Skegrie (ep), Persson i Skänninge
(s), Antby (fp), Lundmark (s)*, Eskilsson i Likenäs (s), fru Lindberg (s), herr
Persson i Heden (ep), fru Sundström (s) och herr Nygren (s)*.
*) Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Skårman (fp), Carl Eskilsson (m), Hermansson (ep), fru Hultell (m),
herrar Skagerlund (fp), Hansson i Skegrie (ep), Antby (fp) och Persson i Heden
(ep), som anser att
dels det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 2 med »I anledning» och
slutar på s. 3 med »värdefull mark» bort ha följande lydelse:
»I anledning av ifrågavarande motioner vill utskottet erinra om att de i motionerna
angivna förhållandena hänger samman med den pågående strukturomvand1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 10 saml. Nr 21
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969
lingen av samhället med därav betingade förskjutningar i fråga om näringsliv och
bosättning. Tätortsbefolkningen i vårt land utgör f. n. drygt 75 % av landets folkmängd
och denna befolkningsandel är under fortsatt tillväxt. Som statens planverk
anfört i remissyttrande över motionerna måste resultatet av den pågående utvecklingen
ofrånkomligen bli, att växande krav ställs på mark för tätorternas utbyggnad,
krav som särskilt gör sig gällande i fråga om de större städerna och inom
de snabbt expanderande storstadsregionerna. Utan tvivel förhåller det sig så att
odlad jord i förhållandevis stor omfattning därvid tas i anspråk för den fortgående
utbyggnaden. Man torde också kunna räkna med att sådan jord även i fortsättningen
kommer att tas i anspråk för ändamålet.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om vad som anförts i årets statsverksproposition,
bilaga 13, inrikesdepartementet, beträffande de större tätorternas
fortsatta tillväxt. Då det gäller den fortsatta planeringsverksamheten anser dock
utskottet att denna inte bör bindas av så hårda föreskrifter som krävs i motionerna
I: 20 och II: 25 varför utskottet avstyrker bifall till dessa motioner.
Utskottet ansluter sig däremot till det i motionen II: 955 gjorda uttalandet att
man vid riksplaneringen må beakta att åkerjorden skall komma till bästa möjliga
användning med hänsyn till de krav som ställs från såväl beredskapspolitiska som
samhällsekonomiska synpunkter. De flesta i ärendet hörda remissmyndigheterna
har också gjort samma eller liknande uttalanden. Så framhåller t. ex. lantbruksstyrelsen
att bl. a. ur jordbruksekonomisk synpunkt god åkerjord i goda lägen givetvis
såvitt möjligt bör bibehållas för fortsatt jordbruksproduktion. Planverket
anför i sammanhanget att det framstår som tämligen självklart att man inte bör ta
högvärdig jordbruksmark i anspråk för tätbebyggelseändamål, om en från samhällsbyggandets
synpunkter likvärdig lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket
mindre värdefull mark.
För närvarande pågår inom kommunikationsdepartementet arbete på en översiktlig
markanvändningsplan för hela landet i form av en fysisk riksplan. Några närmare
riktlinjer för denna riksplanering har inte offentliggjorts. Då det är nödvändigt
att en dylik riksomfattande markanvändningsplan görs omfattande och anpassad
till olika delar av landet och lokala förhållanden anser utskottet det vara önskvärt
att den i kommunikationsdepartementet pågående utredningen förstärks med
parlamentariskt utsedda rådgivare eller ledamöter. En dylik breddning av utredningen
bör dock inte förhindra att arbetet med riksplanen bedrivs med skyndsamhet.
Enligt riksdagens beslut år 1967 skall vår inhemska produktion av livsmedel
nedbringas till ca 80 % av behovet. Detta anses innebära att minst en tredjedel av
den nu odlade åkerarealen måste tas ur produktion och läggas ned. Den återstående
produktionen torde därefter komma att lokaliseras till slättbygdsområdena inom
landet. Av vikt är därför att åtminstone denna åkermark såvitt möjligt inte exploateras
för andra ändamål varigenom en ytterligare nedpressning av försörjningsgraden
blir ofrånkomlig. Av de nu redovisade länsplanerna framgår att vissa av
våra bästa jordbruksområden tyvärr hotas av mycket omfattande tätortsbebyggelse.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969
5
Utskottet finner det därför nödvändigt att man vid den pågående riksplaneringen
tar hänsyn till de försörjningspolitiska aspekterna vid sitt arbete och ej tillåter att
högvärdig jordbruksmark tas i anspråk därest en ur samhällsbyggandets synpunkter
godtagbar lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull
mark såsom också anförts i de förut omnämnda remissyttrandena från lantbruksstyrelsen
och statens planverk. Den norska markpolitiken torde även kunna utgöra
ett rättesnöre för svensk planeringspolitik. Där skonar man nämligen såvitt möjligt
odlingsbar jord från bebyggelse, väganläggning etc.
Parallellt med förenämnda departementsutredning pågår en prövning inom bygglagutredningen
av övriga problem i samband med den växande tätortsbebyggelsen
såsom miljövårdsaspekter, kommunikationer etc. Ur dess direktiv kan bl. a. följande
anföras: »---För ep god miljöutformning behövs i dag en helhets
bedömning
både av utgångsläget och av den väntade utvecklingen. Utan en sådan
finns betydande risk för att detaljplaner utförs och fastställs med otillräckligt beslutsunderlag,
vilket kan leda till felaktiga lokaliseringar, till investeringar som visar
sig ekonomiskt felaktiga, till förstörelse av stora miljövärden och till att möjligheter
att skapa nya miljövärden försitts. En sådan helhetsbedömning bör ske
genom översiktlig planering på olika nivåer. De nuvarande instituten för översiktlig
planering är emellertid inte utformade så att markdispositionerna genom
dem kan ledas i den omfattning samhällsutvecklingen motiverar. Någon helhetsbedömning
av markresurserna i en riksomfattande fysisk planering finns ännu inte.»
Det i motionen II: 955 påtalade behovet att såvitt möjligt förskona den mest
odlingsvärda åkerjorden från bebyggelse torde också komma att beröra den lagstiftning
som skall ligga till grund för de kommunala markplaneringarna och utbyggnaden.
I direktiven anförs ej de försörjningspolitiska synpunkterna såsom en
av utgångspunkterna för utredningens arbete. Utskottet finner emellertid att jämväl
inom denna bygglagutredning dylika hänsyn bör beaktas.»
dels utskottets hemställan under 2. bort ha följande lydelse:
»2. i skrivelse till Kungl. Maj:t
a. anhåller om åtgärder för att vid pågående riksplanering av
markanvändningen må beaktas att åkerjorden skall komma till
bästa möjliga användning med hänsyn till de krav som ställs
från såväl beredskapspolitiska som samhällsekonomiska synpunkter,
b. anhåller att motionen II: 955 överlämnas till bygglagutredningen
för beaktande i dess fortsatta arbete.»
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969
Bilaga
Yttranden över motionerna I: 20 och II: 25
Lantbruksstyrelsen (18.4.1969)
Lantbruksstyrelsen anser inte några särskilda åtgärder i anledning av motionerna
vara erforderliga och anför därvid.
Vad först knappheten på odlad jord beträffar får styrelsen hänvisa till de av
1967 års riksdag antagna riktlinjerna för jordbrukspolitiken, speciellt då produktionsmålsättningen.
Då dessa riktlinjer antogs beaktades en lång rad faktorer, bl. a.
livsmedelssituationen i de s. k. u-länderna och möjligheterna för vårt land att medverka
till en förbättring snarast möjligt av den rådande bristsituationen. Riksdagsmajoriteten
anslöt sig till departementschefens uttalande att Sveriges insatser på
detta område lämpligen borde ske genom tekniskt ekonomiskt bistånd och inte —
annat än undantagsvis — genom livsmedelssändningar till berörda länder. Enligt
styrelsens mening synes skäl ej finnas att på nytt överväga frågan om produktionsmåls
ättningen.
Vad det inhemska försörjningsläget beträffar har den faktiska självförsörjningsgraden
under senare år ökat trots att 50 000—60 000 ha åker årligen tagits ur produktionen.
Till inte obetydlig del får detta hänföras till de två senaste årens ovanligt
goda skördar, men framsteg på växt- och djurförädlingens område och i fråga
om odlings- och utfodringstekniken gör att det finns anledning antaga att det kommer
att möta betydande svårigheter redan då det gäller att uppnå det första steget
av den antagna produktionsmålsättningen, nämligen att nedbringa jordbruksproduktionen
till sådan nivå att kostsam överproduktion såvitt möjligt undvikes. Eftersom
en mera allmän extensifiering av jordbruksproduktionen inte kan påräknas och
inte heller är önskvärd måste ifrågavarande produktionsanpassning huvudsakligen
ske genom att åkerjord även i fortsättningen tages ur produktionen.
Beträffande åkerjordens framtida omfattning har gjorts ett flertal prognoser och
beräkningar med något varierande resultat. Enligt dessa kan den odlade arealen
komma att minska med ungefärligen 1 milj. ha fram till 1980.
Hur en sådan minskning av arealen odlad jord i landet skulle inverka på vårt
försörjningsläge är svårt att uttala sig bestämt om. Eftersom de arealer som kan
väntas bli dragna ur produktionen har låg produktionsförmåga och i regel redan är
i svag hävd synes det rimligt antaga att produktionsminskningen blir tämligen måttlig
och att den nära nog helt kommer att motverkas av den fortgående produktionsökningen
på kvarvarande åker.
Oaktat det anförda bör givetvis bl. a. ur jordbruksekonomisk synpunkt god
åkerjord i goda lägen såvitt möjligt bibehållas för fortsatt jordbruksproduktion.
Vid utarbetandet av region-, general- och byggnadsplaner förekommer alltid
samråd mellan respektive planeringsorgan och vederbörande lantbruksnämnd när
jordbruksfrågor av någon betydelse berörs av planen i fråga. Lantbruksnämnderna
tillvaratager därvid jordbrukets intressen så långt detta är samhällsekonomiskt
motiverat. Inom bygglagsutredningen pågår en översyn av byggnadslagstiftningen.
Utredningen har vänt sig till lantbruksstyrelsen och begärt att få styrelsens synpunkter
på sådana problem som styrelsen anser att bygglagsutredningen bör taga
hänsyn till.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969
7
Statens naturvårdsverk (1.4.1969)
Naturvårdsverket framhåller att de problem som tas upp i motionerna berör
förhållanden som endast delvis faller inom naturvårdens intresseområden. Så t. ex.
kan även från landskapsvårds- och miljövårdssynpunkt framföras starka skäl mot
en ny lokalisering av bl. a. tätbebyggelse till det öppna slättlandskapet. Ämbetsverket
utgår emellertid från att bl. a. pågående utredningar om byggnadslagstiftningen
och riksplanering kommer att behandla dessa problem.
Statens planverk (31.3.1969)
Planverket anför följande.
De förhållanden som beröres i motionerna hänger nära samman med de pågående
förskjutningarna i fråga om näringsliv och bosättning. Tätortsbefolkningen
utgör f. n. drygt 75 % av landets folkmängd, och denna befolkningsandel är under
fortsatt tillväxt. Till bilden hör också att markbehovet per tätortsinvånare undergår
en kraftig ökning. Gjorda beräkningar tyder på att detta specifika markbehov
under den närmaste tjugoårsperioden kommer att fördubblas.
Resultatet blir ofrånkomligen växande krav på mark för tätorternas utbyggnad,
krav som särskilt gör sig gällande i fråga om de större städerna och inom de snabbt
expanderande storstadsregionerna. I rätt betydande omfattning har detta lett till
att även odlad jord tagits i anspråk för den fortgående utbyggnaden. Att så skett
torde endast undantagsvis ha föranlett någon allvarligare kritik från dem som haft
att företräda lantbrukets intressen. Anledningarna härtill kan vara flera: marken
har legat påtagligt väl till för den avsedda utbyggnaden; i vissa fall — exempelvis
inom de stadsområden som nämnts i motionerna — har mark av annat slag knappast
stått att finna. Något som också vägt tungt vid bedömningen av dessa frågor
har varit det rätt vanliga förhållandet att markens utnyttjande för bebyggelse i
realiteten visar sig vara den mest lönsamma användningen.
Även i fortsättningen har man anledning räkna med att odlad mark i viss utsträckning
måste tas i anspråk för tätortsbyggandets behov. Utslaget på landet som
helhet blir denna del av den totala avgången kanske tämligen måttlig (år 1980 har
tätorternas areal beräknats uppgå till knappt 2 % av landets yta), men detta utesluter
inte att intrånget på åkermarken inom vissa områden, exempelvis i Skåne,
kan bli mycket betydande om icke drastiska åtgärder insättes till skydd för sådan
mark.
På grundval av sina erfarenheter bl. a. från granskningen av kommunernas generalplaner
— varvid samråd bl. a. med lantbruksmyndighetema brukat förekomma
— har planverket för sin del kommit till uppfattningen att tätorternas utbyggnad
i de allra flesta fall kan ske utan otillbörligt åsidosättande av jordbrukets
långsiktiga intressen. Någon på förhand given prioritering till förmån för samhällsbyggandet
existerar emellertid inte, det måste här gälla en avvägning i varje enskilt
fall, där vikten av den ifrågakomna utbyggnaden väges mot jordbrukets intressen.
I ett sådant sammanhang framstår det som tämligen självklart att man inte
bör ta högvärdig jordbruksmark i anspråk, om en från samhällsbyggandets synpunkter
likvärdig lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull
mark.
8
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969
Svenska kommunförbundet (11.4.1969)
Kommunförbundets styrelse avstyrker bifall till motionerna och anför.
Motionärerna berör ett i och för sig intressant problem med både nationella och
internationella aspekter. I förstnämnda avseende påtalas särskilt de fördelar ur
allmän trivsel- och miljösynpunkt som skulle följa av ett accepterande av motionärernas
intentioner. Förslaget har vittgående konsekvenser för såväl jordbruksnäringen
som den fysiska samhällsplaneringen. Ur kommunal synpunkt är det närmast
följderna i sistnämnda hänseende som påkallar uppmärksamhet. Den starka
begränsningen av markanvändningen för bebyggelseändamål innebär en helt ny
syn på denna fråga.
Enligt styrelsen är det inte realistiskt att räkna med möjligheten av en sådan väsentlig
förändring i förutsättningarna för samhällsbyggande! som motionärerna utgår
från. Detta innebär inte att styrelsen anser att gällande normer och målsättning
är tillfredsställande. Särskilt har den allmänna miljövårdsdebatten fäst uppmärksamheten
på behovet av en ur miljösynpunkt mer avancerad samhällsplanering. I
detta avseende har man anledning utgå från att den pågående bygglagsutredningen
skall underlätta ett hänsynstagande till miljöfrågorna.
Sammanfattningsvis får styrelsen framhålla att den inte finner anledning ingå på
motionernas näringspolitiska och internationella aspekter. Även om realiserandet
av motionärernas tankegångar skulle medföra miljömässiga fördelar kan dessa självfallet
inte utgöra motiv för en reform av angivet slag. Erforderliga förbättringar i
detta avseende bör kunna vinnas på annat sätt. Med hänvisning härtill får styrelsen
avstyrka bifall till motionerna.
Sveriges lantbruksförbund (15.4.1969)
I ett gemensamt utlåtande över motionerna I: 20 och II: 25 samt motionen II:
955 anför lantbruksförbundet följande.
Under efterkrigstiden har den svenska åkerjorden successivt avtagit i storlek.
Under denna tid har den odlade marken nedgått från drygt 3,5 till ca 3 milj. ha.
I första hand har naturligtvis sådana jordar tagits ur kultur, som varit olämpligt
belägna ur brukningssynpunkt eller som varit av mindre god kvalitet. Emellertid
har, som framhållits i motionen II: 955, också bättre jordar utnyttjats såsom i området
mellan Malmö och Lund. I motionerna I: 20 och II: 25 har även nämnts
Uppsalas omgivningar samt Linköpings-trakten. I motionerna har ifrågasatts klokheten
i att väl bördig jord och brukningsbar mark tas i anspråk för bostäder och
industrier m. m., särskilt i sådana fall där en förläggning av dessa senare likväl
kunde ske på underlag som inte kan utnyttjas för jordbruksproduktion. Enligt
motionerna erfordras en bättre planläggning och projektering med hänsyn till
knappheten totalt sett, i världen och i vårt land, på god åkerjord. Motionen II: 955
utmynnar i en hemställan om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om föranstaltande av åtgärder för att vid riksplaneringen må beaktas målsättningen,
att åkerjorden skall komma till bästa möjliga användning med hänsyn till
krav som ställs ur både beredskapspoiitiska och samhällsekonomiska synpunkter.
I motionsparet I: 20 och II: 25 föreslås, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhåller om skyndsamma åtgärder i syfte att förhindra, att odlad jord eller för
odling lämplig jord används på sådant sätt, att jordbruk och livsmedelsproduktion
på densamma omöjliggörs. Syftet med dessa motioner sammanfaller alltså i stort
sett. Lantbruksförbundet vill för sin del föreslå, att åtgärder vidtas för att åstad
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969
9
komma en riksplanering syftande till att på ett bättre sätt än för närvarande förhindra,
att god åkerjord tas i anspråk för bebyggelseändamål och liknande. Därest
den i samband med översynen av jordbruksnämndens organisation av jordbruksstatistikkommittén
föreslagna Samarbetsnämnden kommer till stånd skulle det vara
en lämplig åtgärd, att denna nämnd får i uppdrag att närmare granska här berörda
förhållanden och därefter framlägga de förslag granskningen kan föranleda.
Riksförbundet Landsbygdens folk (20.4.1969)
Riksförbundet, som i sitt yttrande behandlar förutom motionerna I: 20 och II: 25
även motionen II: 955, anför bl. a.
Som framhållits i motion nr II: 955 utgör åkerjorden en av våra främsta naturtillgångar.
Globalt sett är vårt lands odlingsmarker av god kvalitet. Det gäller även
våra marginella åkerarealer, som bedöms komma att successivt läggas ner. Enligt
professor Sven L. Jansson vid lantbrukshögskolan är odlingsmark av en kvalitet
motsvarande våra marginalmarker globalt sett en naturtillgång i starkt underskott
och en tillgång som fortlöpande förbrukas. Självfallet gäller detta omdöme i ännu
högre grad odlingsmarken i våra slättbygder. Samtidigt är det välbekant att livsmedelsbristen
i världen växer för varje år som går. Ser man saken från dessa utgångspunkter
är det oförsvarligt att genom bebyggelse, skogsplantering etc. fördärva
god åkerjord. Det är inte bara en nationell samhällsekonomisk fråga utan
något som berör hela mänskligheten.
Nu har emellertid en majoritet i riksdagen beslutat att en sänkning av vår självförsörjningsgrad
skall ske, vilket automatiskt framtvingar en långtgående nedläggning
av åker. Ett särskilt skydd för vissa områden där marken ur odlingssynpunkt
är av speciellt god kvalitet skulle under dessa omständigheter medföra att nedläggningen
måste bli än mer omfattande på andra håll. Enligt prognoserna skall i vissa
län redan utan en dylik åtgärd över 50 proc. av åkern läggas ner. En sådan utveckling
skulle få ödesdigra följder för dessa län och bygder. Så länge nuvarande
målsättning gäller torde därför ansträngningarna i första hand böra inriktas på att
bevara jordbruket i sådana hotade bygder och förhindra en alltför långtgående
nedläggning av åker och utglesning av produktionen.
Yttranden över motionen II: 955
Lantbruksstyrelsen (18.4.1969)
Lantbruksstyrelsen anser några särskilda åtgärder i anledning av motionen inte
vara erforderliga och anför som motivering därtill.
Vid utarbetandet av region-, general- och byggnadsplaner förekommer alltid
samråd mellan resp. planeringsorgan och vederbörande lantbruksnämnd när jordbruksfrågor
av någon betydelse berörs av planen i fråga. Lantbruksnämnderna tillvaratager
därvid jordbrukets intressen så långt detta är samhällsekonomiskt motiverat.
Som motionären påpekat har några närmare riktlinjer inte offentliggjorts för
den översiktliga markanvändningsplanering för hela landet som f. n. pågår inom
kommunikationsdepartementet. Det torde emellertid inte vara möjligt att vid en
riksplanering ange markanvändningen annat än i mycket grova drag. Det får i
stället bli en uppgift vid region- och generalplaneringen att söka tillvarataga de
10
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969
intressen som motionären avser. Som nyss nämnts är det sörjt för att vid denna
planering jordbrukets intressen tillgodoses så långt detta är samhällsekonomiskt
motiverat. Styrelsen vill även framhåll att byggnadsutredningen företar en översyn
av byggnadslagstiftningen. Utredningen har vänt sig till lantbruksstyrelsen och begärt
att få styrelsens synpunkter på sådana problem som styrelsen anser att bygglagsutredningen
bör taga hänsyn till.
Statens jordbruksnämnd (22.4.1969)
Jordbruksnämnden påpekar, att från de synpunkter som jordbruksnämnden har
att företräda i fråga om livsmedelsberedskapen, det givetvis är angeläget att syftet
med motionen blir tillgodosett.
Statens planverk (31.3.1969)
Planverket hänvisar till de i yttrandet över motionerna I: 20 och II: 25 redovisade
synpunkterna.
Skånes regionplaneinstitut (23.4.1969)
Institutet anför.
I det regionala samhällsbyggandet framstår vid varje särskilt tillfälle olika urbana
markanvändningar, inklusive många typer av fritidsområden som ekonomiskt mera
lönande än jordbruk. Jordräntan blir därför högre vid praktiskt taget varje annan
markanvändning exklusive skogsbruk.
Med det begränsade perspektiv, som den regionala planeringen kan lägga,
kommer alltså — som motionären anför — ständigt större arealer i Skåne att utläggas
för urban markanvändning och därmed undandras från jordbruksproduktion.
I Skåne kommer detta oundgängligen att i viss utsträckning drabba relativt
högproduktiva jordar. I den mån att inte bortfallet kan kompenseras genom ökning
av avkastningen per arealenhet, nya produktionsmetoder eller uppodling inom
andra delar av landet, blir konsekvensen självklart en minskning av jordbruksproduktionen.
En bedömning av huruvida detta är förenligt med gällande jordbrukspolitiska
målsättningar, låter sig självfallet icke göras på regional nivå. En konsistensprövning
av den centralt bedrivna markanvändningsplaneringen med de jordbrukspolitiska
målsättningarna är därför i och för sig motiverat. Detta förutsätter då, att såväl
den s. k. fysiska riksplanen som planerna för jordbrukets yttre rationalisering
är tillräckligt konkreta och detaljerade. Huruvida detta är fallet, undandrar sig dock
vårt bedömande.
Sveriges lantbruksförbund (15.4.1969)
Se yttrandet över motionerna I: 20 och II: 25.
Riksförbundet Landsbygdens folk (20.4.1969)
Se yttrandet över motionerna I: 20 och II: 25.
TRYCKERIBOLAGET IVAR H>CGGSTRÖM AB. STOCKHOLM 1969
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.