Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om föranstaltande av åtgärder för att vid riksplaneringen må beaktas målsättningen, att åkerjorden skall komma till bästa möjliga användning med hänsyn till de krav som ställs från såväl beredskapspolitiska som samhällsekonomiska synpunkter.

1969-05-06 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1969:21, Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om föranstaltande av åtgärder för att vid riksplaneringen må beaktas målsättningen, att åkerjorden skall komma till bästa möjliga användning med hänsyn till de krav som ställs från såväl beredskapspolitiska som samhällsekonomiska synpunkter.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av motioner angående utnyttjande av åkerjord

m. m.

Till jordbruksutskottet har hänvisats följande av utskottet till behandling i ett

sammanhang upptagna motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 20 av herr Svenungsson och II: 25 av herr

Nilsson i Agnäs, vari hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller

om skyndsamma åtgärder i syfte att förhindra att odlad eller för odling lämplig

jord används på sådant sätt att jordbruk och livsmedelsproduktion å densamma

omöjliggöres,

dels motionen II: 955 av herr Hansson i Skegrie, vari hemställts att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om föranstaltande av åtgärder för att vid

riksplaneringen må beaktas målsättningen, att åkerjorden skall komma till bästa

möjliga användning med hänsyn till de krav som ställs från såväl beredskapspolitiska

som samhällsekonomiska synpunkter.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden
dels

över motionerna I: 20 och II: 25 från lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk,

statens planverk, Svenska kommunförbundet och Riksförbundet Landsbygdens

folk,

dels över motionen II: 955 från lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens

planverk, Skånes regionplaneinstitut, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

Landsbygdens folk.

Se bilaga till detta utlåtande.

Utskottet. I föreliggande motioner anförs starka betänkligheter mot att odlad

eller för odling lämplig jord, ofta av hög kvalitet, i allt större utsträckning tas i

anspråk för tätbebyggelse eller liknande ändamål. I motionen II: 955 påtalas bl. a.

den brist på intresse som i planeringssammanhang hittills ägnats ett så viktigt

och svårbemästrat problem som den framtida livsmedelsförsörjningen och livsmedelsberedskapen.

Mot bakgrund av utvecklingen särskilt inom Malmö—Lund-regionen

men även på andra håll inom landet hemställer motionären att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om föranstaltande av åtgärder för att vid riksplaneringen

må beaktas målsättningen att åkerjorden skall komma till bästa möjliga

användning med hänsyn till de krav som ställs från såväl beredskapspolitiska

som samhällsekonomiska synpunkter. I motionerna I: 20 och II: 25 går man i före
1

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 10 samt. Nr 21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969

varande avseende ett steg längre och kräver skyndsamma åtgärder i syfte att förhindra

att odlad eller för odling lämplig jord används på sådant sätt att jordbruk

och livsmedelsproduktion på densamma omöjliggörs. I konsekvens härmed bör

enligt motionärernas mening projektering av stadsdelar, villaområden och industrier

på åkerjord omedelbart avbrytas.

I anledning av ifrågavarande motioner vill utskottet erinra om att de i motionerna

angivna förhållandena hänger nära samman med den pågående strukturomvandlingen

av samhället med därav betingade förskjutningar i fråga om näringsliv

och bosättning. Tätortsbefolkningen i vårt land utgör f. n. drygt 75 % av landets

folkmängd, och denna befolkningsandel är under fortsatt tillväxt. Som statens planverk

anfört i remissyttrande över motionerna måste resultatet av den pågående utvecklingen

ofrånkomligen bli, att växande krav ställs på mark för tätorternas utbyggnad,

krav som särskilt gör sig gällande i fråga om de större städerna och

inom de snabbt expanderande storstadsregionerna. Utan tvivel förhåller det sig så

att odlad jord i förhållandevis stor omfattning därvid tas i anspråk för den fortgående

utbyggnaden. Man torde också kunna räkna med att sådan jord även i fortsättningen

i viss utsträckning kommer att behöva tas i anspråk för ändamålet. Utskottet

vill dock erinra om att tätorterna sammanlagt upptar en mycket ringa del

av landets yta, eller f. n. omkring en procent därav. Även med den kraftiga framstegstakt

som kan förutses beräknas nämnda andel år 1980 inte ha uppnått två procent.

Under angivna förhållande kan antas att de områden som tas ur jordbruksproduktionen

för bebyggelse eller för andra ändamål måste bli av sådan begränsad

omfattning i förhållande till landets totala åkerareal, att minskningen i fråga om

odlad jord inte kan väntas i nämnvärd grad påverka det inhemska försörjningsläget.

I fråga om vårt lands möjligheter att bidra till livsmedelsförsörjningen i utvecklingsländerna

vill utskottet erinra om att 1967 års riksdagsbeslut rörande riktlinjer

för den fortsatta jordbrukspolitiken i förevarande hänseende innebar att Sveriges

insatser lämpligen borde ske genom tekniskt ekonomiskt bistånd och inte — annat

än undantagsvis — genom livsmedelssändningar till berörda länder. Någon anledning

för riksdagen att nu frångå sin sålunda fattade ståndpunkt synes inte föreligga.

Vad gäller planeringsverksamheten har lantbruksstyrelsen i sitt remissyttrande

erinrat om det samråd som regelmässigt sker vid utarbetandet av region-, generaloch

byggnadsplaner mellan respektive planeringsorgan och vederbörande lantbruksnämnd

i de fall, då jordbruksfrågor av betydelse är berörda av dylik plan.

Lantbruksnämnden tillvaratar därvid jordbrukets intressen så långt detta är samhällsekonomiskt

motiverat. Statens planverk har i detta sammanhang vitsordat att

verket på grundval av sina erfarenheter bl. a. från granskningen av kommunernas

generalplaner kommit till den uppfattningen att tätorternas utbyggnad i de allra

flesta fall kan ske utan otillbörligt åsidosättande av jordbrukets långsiktiga intressen.

Som planverket framhållit existerar inte någon på förhand given prioritering till

förmån för samhällsbyggandet i nu förevarande fall, utan det måste bli en avvägning

i varje enskilt fall, där vikten av den ifrågasatta utbyggnaden vägs mot bl. a.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969

3

jordbrukets intresse. Enligt utskottets mening skulle det kunna leda till svåröverskådliga

konsekvenser för det fortsatta samhällsuppbyggandet om planeringsverksamheten

skulle bindas av föreskrifter som generellt hindrade att viss typ av mark

utnyttjades för ändamålet. Bl. a. med hänsyn härtill vill utskottet avstyrka bifall

till motionerna I: 20 och II: 25. Inte heller anser utskottet att i det föregående

redovisade förhållanden utgör tillräcklig grund för utskottet att föreslå någon särskild

åtgärd i anledning av motionen II: 955. Utskottet vill dock i likhet med lantbruksstyrelsen

framhålla att bl. a. ur jordbruksekonomisk synpunkt god åkerjord i

goda lägen givetvis såvitt möjligt bör bibehållas för fortsatt jordbruksproduktion.

Som bl. a. planverket anfört i sammanhanget framstår det tämligen självklart att

man inte bör ta högvärdig jordbruksmark i anspråk för tätbebyggelseändamål, om

en från samhällsbyggandets synpunkter likvärdig lösning kan åstadkommas på annan

för jordbruket mindre värdefull mark.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen

1. avslår motionerna I: 20 och II: 25,

2. lämnar motionen II: 955 utan åtgärd.

Stockholm den 6 maj 1969

På jordbruksutskottets vägnar:

NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit

från första kammaren: herrar Mossberger (s), Skårman (fp)*, Carl Eskilsson

(m)*, Hermansson (ep)*, Magnusson (s), Augustsson (s), fru Hultell (m), herrar

Skagerlund (fp), Manne Olsson (s) och fru Margit Lundblad (s)*;

från andra kammaren: herrar Hansson i Skegrie (ep), Persson i Skänninge

(s), Antby (fp), Lundmark (s)*, Eskilsson i Likenäs (s), fru Lindberg (s), herr

Persson i Heden (ep), fru Sundström (s) och herr Nygren (s)*.

*) Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Skårman (fp), Carl Eskilsson (m), Hermansson (ep), fru Hultell (m),

herrar Skagerlund (fp), Hansson i Skegrie (ep), Antby (fp) och Persson i Heden

(ep), som anser att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 2 med »I anledning» och

slutar på s. 3 med »värdefull mark» bort ha följande lydelse:

»I anledning av ifrågavarande motioner vill utskottet erinra om att de i motionerna

angivna förhållandena hänger samman med den pågående strukturomvand1*

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 10 saml. Nr 21

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969

lingen av samhället med därav betingade förskjutningar i fråga om näringsliv och

bosättning. Tätortsbefolkningen i vårt land utgör f. n. drygt 75 % av landets folkmängd

och denna befolkningsandel är under fortsatt tillväxt. Som statens planverk

anfört i remissyttrande över motionerna måste resultatet av den pågående utvecklingen

ofrånkomligen bli, att växande krav ställs på mark för tätorternas utbyggnad,

krav som särskilt gör sig gällande i fråga om de större städerna och inom

de snabbt expanderande storstadsregionerna. Utan tvivel förhåller det sig så att

odlad jord i förhållandevis stor omfattning därvid tas i anspråk för den fortgående

utbyggnaden. Man torde också kunna räkna med att sådan jord även i fortsättningen

kommer att tas i anspråk för ändamålet.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om vad som anförts i årets statsverksproposition,

bilaga 13, inrikesdepartementet, beträffande de större tätorternas

fortsatta tillväxt. Då det gäller den fortsatta planeringsverksamheten anser dock

utskottet att denna inte bör bindas av så hårda föreskrifter som krävs i motionerna

I: 20 och II: 25 varför utskottet avstyrker bifall till dessa motioner.

Utskottet ansluter sig däremot till det i motionen II: 955 gjorda uttalandet att

man vid riksplaneringen må beakta att åkerjorden skall komma till bästa möjliga

användning med hänsyn till de krav som ställs från såväl beredskapspolitiska som

samhällsekonomiska synpunkter. De flesta i ärendet hörda remissmyndigheterna

har också gjort samma eller liknande uttalanden. Så framhåller t. ex. lantbruksstyrelsen

att bl. a. ur jordbruksekonomisk synpunkt god åkerjord i goda lägen givetvis

såvitt möjligt bör bibehållas för fortsatt jordbruksproduktion. Planverket

anför i sammanhanget att det framstår som tämligen självklart att man inte bör ta

högvärdig jordbruksmark i anspråk för tätbebyggelseändamål, om en från samhällsbyggandets

synpunkter likvärdig lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket

mindre värdefull mark.

För närvarande pågår inom kommunikationsdepartementet arbete på en översiktlig

markanvändningsplan för hela landet i form av en fysisk riksplan. Några närmare

riktlinjer för denna riksplanering har inte offentliggjorts. Då det är nödvändigt

att en dylik riksomfattande markanvändningsplan görs omfattande och anpassad

till olika delar av landet och lokala förhållanden anser utskottet det vara önskvärt

att den i kommunikationsdepartementet pågående utredningen förstärks med

parlamentariskt utsedda rådgivare eller ledamöter. En dylik breddning av utredningen

bör dock inte förhindra att arbetet med riksplanen bedrivs med skyndsamhet.

Enligt riksdagens beslut år 1967 skall vår inhemska produktion av livsmedel

nedbringas till ca 80 % av behovet. Detta anses innebära att minst en tredjedel av

den nu odlade åkerarealen måste tas ur produktion och läggas ned. Den återstående

produktionen torde därefter komma att lokaliseras till slättbygdsområdena inom

landet. Av vikt är därför att åtminstone denna åkermark såvitt möjligt inte exploateras

för andra ändamål varigenom en ytterligare nedpressning av försörjningsgraden

blir ofrånkomlig. Av de nu redovisade länsplanerna framgår att vissa av

våra bästa jordbruksområden tyvärr hotas av mycket omfattande tätortsbebyggelse.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969

5

Utskottet finner det därför nödvändigt att man vid den pågående riksplaneringen

tar hänsyn till de försörjningspolitiska aspekterna vid sitt arbete och ej tillåter att

högvärdig jordbruksmark tas i anspråk därest en ur samhällsbyggandets synpunkter

godtagbar lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull

mark såsom också anförts i de förut omnämnda remissyttrandena från lantbruksstyrelsen

och statens planverk. Den norska markpolitiken torde även kunna utgöra

ett rättesnöre för svensk planeringspolitik. Där skonar man nämligen såvitt möjligt

odlingsbar jord från bebyggelse, väganläggning etc.

Parallellt med förenämnda departementsutredning pågår en prövning inom bygglagutredningen

av övriga problem i samband med den växande tätortsbebyggelsen

såsom miljövårdsaspekter, kommunikationer etc. Ur dess direktiv kan bl. a. följande

anföras: »---För ep god miljöutformning behövs i dag en helhets
bedömning

både av utgångsläget och av den väntade utvecklingen. Utan en sådan

finns betydande risk för att detaljplaner utförs och fastställs med otillräckligt beslutsunderlag,

vilket kan leda till felaktiga lokaliseringar, till investeringar som visar

sig ekonomiskt felaktiga, till förstörelse av stora miljövärden och till att möjligheter

att skapa nya miljövärden försitts. En sådan helhetsbedömning bör ske

genom översiktlig planering på olika nivåer. De nuvarande instituten för översiktlig

planering är emellertid inte utformade så att markdispositionerna genom

dem kan ledas i den omfattning samhällsutvecklingen motiverar. Någon helhetsbedömning

av markresurserna i en riksomfattande fysisk planering finns ännu inte.»

Det i motionen II: 955 påtalade behovet att såvitt möjligt förskona den mest

odlingsvärda åkerjorden från bebyggelse torde också komma att beröra den lagstiftning

som skall ligga till grund för de kommunala markplaneringarna och utbyggnaden.

I direktiven anförs ej de försörjningspolitiska synpunkterna såsom en

av utgångspunkterna för utredningens arbete. Utskottet finner emellertid att jämväl

inom denna bygglagutredning dylika hänsyn bör beaktas.»

dels utskottets hemställan under 2. bort ha följande lydelse:

»2. i skrivelse till Kungl. Maj:t

a. anhåller om åtgärder för att vid pågående riksplanering av

markanvändningen må beaktas att åkerjorden skall komma till

bästa möjliga användning med hänsyn till de krav som ställs

från såväl beredskapspolitiska som samhällsekonomiska synpunkter,

b. anhåller att motionen II: 955 överlämnas till bygglagutredningen

för beaktande i dess fortsatta arbete.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969

Bilaga

Yttranden över motionerna I: 20 och II: 25

Lantbruksstyrelsen (18.4.1969)

Lantbruksstyrelsen anser inte några särskilda åtgärder i anledning av motionerna

vara erforderliga och anför därvid.

Vad först knappheten på odlad jord beträffar får styrelsen hänvisa till de av

1967 års riksdag antagna riktlinjerna för jordbrukspolitiken, speciellt då produktionsmålsättningen.

Då dessa riktlinjer antogs beaktades en lång rad faktorer, bl. a.

livsmedelssituationen i de s. k. u-länderna och möjligheterna för vårt land att medverka

till en förbättring snarast möjligt av den rådande bristsituationen. Riksdagsmajoriteten

anslöt sig till departementschefens uttalande att Sveriges insatser på

detta område lämpligen borde ske genom tekniskt ekonomiskt bistånd och inte —

annat än undantagsvis — genom livsmedelssändningar till berörda länder. Enligt

styrelsens mening synes skäl ej finnas att på nytt överväga frågan om produktionsmåls

ättningen.

Vad det inhemska försörjningsläget beträffar har den faktiska självförsörjningsgraden

under senare år ökat trots att 50 000—60 000 ha åker årligen tagits ur produktionen.

Till inte obetydlig del får detta hänföras till de två senaste årens ovanligt

goda skördar, men framsteg på växt- och djurförädlingens område och i fråga

om odlings- och utfodringstekniken gör att det finns anledning antaga att det kommer

att möta betydande svårigheter redan då det gäller att uppnå det första steget

av den antagna produktionsmålsättningen, nämligen att nedbringa jordbruksproduktionen

till sådan nivå att kostsam överproduktion såvitt möjligt undvikes. Eftersom

en mera allmän extensifiering av jordbruksproduktionen inte kan påräknas och

inte heller är önskvärd måste ifrågavarande produktionsanpassning huvudsakligen

ske genom att åkerjord även i fortsättningen tages ur produktionen.

Beträffande åkerjordens framtida omfattning har gjorts ett flertal prognoser och

beräkningar med något varierande resultat. Enligt dessa kan den odlade arealen

komma att minska med ungefärligen 1 milj. ha fram till 1980.

Hur en sådan minskning av arealen odlad jord i landet skulle inverka på vårt

försörjningsläge är svårt att uttala sig bestämt om. Eftersom de arealer som kan

väntas bli dragna ur produktionen har låg produktionsförmåga och i regel redan är

i svag hävd synes det rimligt antaga att produktionsminskningen blir tämligen måttlig

och att den nära nog helt kommer att motverkas av den fortgående produktionsökningen

på kvarvarande åker.

Oaktat det anförda bör givetvis bl. a. ur jordbruksekonomisk synpunkt god

åkerjord i goda lägen såvitt möjligt bibehållas för fortsatt jordbruksproduktion.

Vid utarbetandet av region-, general- och byggnadsplaner förekommer alltid

samråd mellan respektive planeringsorgan och vederbörande lantbruksnämnd när

jordbruksfrågor av någon betydelse berörs av planen i fråga. Lantbruksnämnderna

tillvaratager därvid jordbrukets intressen så långt detta är samhällsekonomiskt

motiverat. Inom bygglagsutredningen pågår en översyn av byggnadslagstiftningen.

Utredningen har vänt sig till lantbruksstyrelsen och begärt att få styrelsens synpunkter

på sådana problem som styrelsen anser att bygglagsutredningen bör taga

hänsyn till.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969

7

Statens naturvårdsverk (1.4.1969)

Naturvårdsverket framhåller att de problem som tas upp i motionerna berör

förhållanden som endast delvis faller inom naturvårdens intresseområden. Så t. ex.

kan även från landskapsvårds- och miljövårdssynpunkt framföras starka skäl mot

en ny lokalisering av bl. a. tätbebyggelse till det öppna slättlandskapet. Ämbetsverket

utgår emellertid från att bl. a. pågående utredningar om byggnadslagstiftningen

och riksplanering kommer att behandla dessa problem.

Statens planverk (31.3.1969)

Planverket anför följande.

De förhållanden som beröres i motionerna hänger nära samman med de pågående

förskjutningarna i fråga om näringsliv och bosättning. Tätortsbefolkningen

utgör f. n. drygt 75 % av landets folkmängd, och denna befolkningsandel är under

fortsatt tillväxt. Till bilden hör också att markbehovet per tätortsinvånare undergår

en kraftig ökning. Gjorda beräkningar tyder på att detta specifika markbehov

under den närmaste tjugoårsperioden kommer att fördubblas.

Resultatet blir ofrånkomligen växande krav på mark för tätorternas utbyggnad,

krav som särskilt gör sig gällande i fråga om de större städerna och inom de snabbt

expanderande storstadsregionerna. I rätt betydande omfattning har detta lett till

att även odlad jord tagits i anspråk för den fortgående utbyggnaden. Att så skett

torde endast undantagsvis ha föranlett någon allvarligare kritik från dem som haft

att företräda lantbrukets intressen. Anledningarna härtill kan vara flera: marken

har legat påtagligt väl till för den avsedda utbyggnaden; i vissa fall — exempelvis

inom de stadsområden som nämnts i motionerna — har mark av annat slag knappast

stått att finna. Något som också vägt tungt vid bedömningen av dessa frågor

har varit det rätt vanliga förhållandet att markens utnyttjande för bebyggelse i

realiteten visar sig vara den mest lönsamma användningen.

Även i fortsättningen har man anledning räkna med att odlad mark i viss utsträckning

måste tas i anspråk för tätortsbyggandets behov. Utslaget på landet som

helhet blir denna del av den totala avgången kanske tämligen måttlig (år 1980 har

tätorternas areal beräknats uppgå till knappt 2 % av landets yta), men detta utesluter

inte att intrånget på åkermarken inom vissa områden, exempelvis i Skåne,

kan bli mycket betydande om icke drastiska åtgärder insättes till skydd för sådan

mark.

På grundval av sina erfarenheter bl. a. från granskningen av kommunernas generalplaner

— varvid samråd bl. a. med lantbruksmyndighetema brukat förekomma

— har planverket för sin del kommit till uppfattningen att tätorternas utbyggnad

i de allra flesta fall kan ske utan otillbörligt åsidosättande av jordbrukets

långsiktiga intressen. Någon på förhand given prioritering till förmån för samhällsbyggandet

existerar emellertid inte, det måste här gälla en avvägning i varje enskilt

fall, där vikten av den ifrågakomna utbyggnaden väges mot jordbrukets intressen.

I ett sådant sammanhang framstår det som tämligen självklart att man inte

bör ta högvärdig jordbruksmark i anspråk, om en från samhällsbyggandets synpunkter

likvärdig lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull

mark.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969

Svenska kommunförbundet (11.4.1969)

Kommunförbundets styrelse avstyrker bifall till motionerna och anför.

Motionärerna berör ett i och för sig intressant problem med både nationella och

internationella aspekter. I förstnämnda avseende påtalas särskilt de fördelar ur

allmän trivsel- och miljösynpunkt som skulle följa av ett accepterande av motionärernas

intentioner. Förslaget har vittgående konsekvenser för såväl jordbruksnäringen

som den fysiska samhällsplaneringen. Ur kommunal synpunkt är det närmast

följderna i sistnämnda hänseende som påkallar uppmärksamhet. Den starka

begränsningen av markanvändningen för bebyggelseändamål innebär en helt ny

syn på denna fråga.

Enligt styrelsen är det inte realistiskt att räkna med möjligheten av en sådan väsentlig

förändring i förutsättningarna för samhällsbyggande! som motionärerna utgår

från. Detta innebär inte att styrelsen anser att gällande normer och målsättning

är tillfredsställande. Särskilt har den allmänna miljövårdsdebatten fäst uppmärksamheten

på behovet av en ur miljösynpunkt mer avancerad samhällsplanering. I

detta avseende har man anledning utgå från att den pågående bygglagsutredningen

skall underlätta ett hänsynstagande till miljöfrågorna.

Sammanfattningsvis får styrelsen framhålla att den inte finner anledning ingå på

motionernas näringspolitiska och internationella aspekter. Även om realiserandet

av motionärernas tankegångar skulle medföra miljömässiga fördelar kan dessa självfallet

inte utgöra motiv för en reform av angivet slag. Erforderliga förbättringar i

detta avseende bör kunna vinnas på annat sätt. Med hänvisning härtill får styrelsen

avstyrka bifall till motionerna.

Sveriges lantbruksförbund (15.4.1969)

I ett gemensamt utlåtande över motionerna I: 20 och II: 25 samt motionen II:

955 anför lantbruksförbundet följande.

Under efterkrigstiden har den svenska åkerjorden successivt avtagit i storlek.

Under denna tid har den odlade marken nedgått från drygt 3,5 till ca 3 milj. ha.

I första hand har naturligtvis sådana jordar tagits ur kultur, som varit olämpligt

belägna ur brukningssynpunkt eller som varit av mindre god kvalitet. Emellertid

har, som framhållits i motionen II: 955, också bättre jordar utnyttjats såsom i området

mellan Malmö och Lund. I motionerna I: 20 och II: 25 har även nämnts

Uppsalas omgivningar samt Linköpings-trakten. I motionerna har ifrågasatts klokheten

i att väl bördig jord och brukningsbar mark tas i anspråk för bostäder och

industrier m. m., särskilt i sådana fall där en förläggning av dessa senare likväl

kunde ske på underlag som inte kan utnyttjas för jordbruksproduktion. Enligt

motionerna erfordras en bättre planläggning och projektering med hänsyn till

knappheten totalt sett, i världen och i vårt land, på god åkerjord. Motionen II: 955

utmynnar i en hemställan om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla

om föranstaltande av åtgärder för att vid riksplaneringen må beaktas målsättningen,

att åkerjorden skall komma till bästa möjliga användning med hänsyn till

krav som ställs ur både beredskapspoiitiska och samhällsekonomiska synpunkter.

I motionsparet I: 20 och II: 25 föreslås, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhåller om skyndsamma åtgärder i syfte att förhindra, att odlad jord eller för

odling lämplig jord används på sådant sätt, att jordbruk och livsmedelsproduktion

på densamma omöjliggörs. Syftet med dessa motioner sammanfaller alltså i stort

sett. Lantbruksförbundet vill för sin del föreslå, att åtgärder vidtas för att åstad
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969

9

komma en riksplanering syftande till att på ett bättre sätt än för närvarande förhindra,

att god åkerjord tas i anspråk för bebyggelseändamål och liknande. Därest

den i samband med översynen av jordbruksnämndens organisation av jordbruksstatistikkommittén

föreslagna Samarbetsnämnden kommer till stånd skulle det vara

en lämplig åtgärd, att denna nämnd får i uppdrag att närmare granska här berörda

förhållanden och därefter framlägga de förslag granskningen kan föranleda.

Riksförbundet Landsbygdens folk (20.4.1969)

Riksförbundet, som i sitt yttrande behandlar förutom motionerna I: 20 och II: 25

även motionen II: 955, anför bl. a.

Som framhållits i motion nr II: 955 utgör åkerjorden en av våra främsta naturtillgångar.

Globalt sett är vårt lands odlingsmarker av god kvalitet. Det gäller även

våra marginella åkerarealer, som bedöms komma att successivt läggas ner. Enligt

professor Sven L. Jansson vid lantbrukshögskolan är odlingsmark av en kvalitet

motsvarande våra marginalmarker globalt sett en naturtillgång i starkt underskott

och en tillgång som fortlöpande förbrukas. Självfallet gäller detta omdöme i ännu

högre grad odlingsmarken i våra slättbygder. Samtidigt är det välbekant att livsmedelsbristen

i världen växer för varje år som går. Ser man saken från dessa utgångspunkter

är det oförsvarligt att genom bebyggelse, skogsplantering etc. fördärva

god åkerjord. Det är inte bara en nationell samhällsekonomisk fråga utan

något som berör hela mänskligheten.

Nu har emellertid en majoritet i riksdagen beslutat att en sänkning av vår självförsörjningsgrad

skall ske, vilket automatiskt framtvingar en långtgående nedläggning

av åker. Ett särskilt skydd för vissa områden där marken ur odlingssynpunkt

är av speciellt god kvalitet skulle under dessa omständigheter medföra att nedläggningen

måste bli än mer omfattande på andra håll. Enligt prognoserna skall i vissa

län redan utan en dylik åtgärd över 50 proc. av åkern läggas ner. En sådan utveckling

skulle få ödesdigra följder för dessa län och bygder. Så länge nuvarande

målsättning gäller torde därför ansträngningarna i första hand böra inriktas på att

bevara jordbruket i sådana hotade bygder och förhindra en alltför långtgående

nedläggning av åker och utglesning av produktionen.

Yttranden över motionen II: 955

Lantbruksstyrelsen (18.4.1969)

Lantbruksstyrelsen anser några särskilda åtgärder i anledning av motionen inte

vara erforderliga och anför som motivering därtill.

Vid utarbetandet av region-, general- och byggnadsplaner förekommer alltid

samråd mellan resp. planeringsorgan och vederbörande lantbruksnämnd när jordbruksfrågor

av någon betydelse berörs av planen i fråga. Lantbruksnämnderna tillvaratager

därvid jordbrukets intressen så långt detta är samhällsekonomiskt motiverat.

Som motionären påpekat har några närmare riktlinjer inte offentliggjorts för

den översiktliga markanvändningsplanering för hela landet som f. n. pågår inom

kommunikationsdepartementet. Det torde emellertid inte vara möjligt att vid en

riksplanering ange markanvändningen annat än i mycket grova drag. Det får i

stället bli en uppgift vid region- och generalplaneringen att söka tillvarataga de

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1969

intressen som motionären avser. Som nyss nämnts är det sörjt för att vid denna

planering jordbrukets intressen tillgodoses så långt detta är samhällsekonomiskt

motiverat. Styrelsen vill även framhåll att byggnadsutredningen företar en översyn

av byggnadslagstiftningen. Utredningen har vänt sig till lantbruksstyrelsen och begärt

att få styrelsens synpunkter på sådana problem som styrelsen anser att bygglagsutredningen

bör taga hänsyn till.

Statens jordbruksnämnd (22.4.1969)

Jordbruksnämnden påpekar, att från de synpunkter som jordbruksnämnden har

att företräda i fråga om livsmedelsberedskapen, det givetvis är angeläget att syftet

med motionen blir tillgodosett.

Statens planverk (31.3.1969)

Planverket hänvisar till de i yttrandet över motionerna I: 20 och II: 25 redovisade

synpunkterna.

Skånes regionplaneinstitut (23.4.1969)

Institutet anför.

I det regionala samhällsbyggandet framstår vid varje särskilt tillfälle olika urbana

markanvändningar, inklusive många typer av fritidsområden som ekonomiskt mera

lönande än jordbruk. Jordräntan blir därför högre vid praktiskt taget varje annan

markanvändning exklusive skogsbruk.

Med det begränsade perspektiv, som den regionala planeringen kan lägga,

kommer alltså — som motionären anför — ständigt större arealer i Skåne att utläggas

för urban markanvändning och därmed undandras från jordbruksproduktion.

I Skåne kommer detta oundgängligen att i viss utsträckning drabba relativt

högproduktiva jordar. I den mån att inte bortfallet kan kompenseras genom ökning

av avkastningen per arealenhet, nya produktionsmetoder eller uppodling inom

andra delar av landet, blir konsekvensen självklart en minskning av jordbruksproduktionen.

En bedömning av huruvida detta är förenligt med gällande jordbrukspolitiska

målsättningar, låter sig självfallet icke göras på regional nivå. En konsistensprövning

av den centralt bedrivna markanvändningsplaneringen med de jordbrukspolitiska

målsättningarna är därför i och för sig motiverat. Detta förutsätter då, att såväl

den s. k. fysiska riksplanen som planerna för jordbrukets yttre rationalisering

är tillräckligt konkreta och detaljerade. Huruvida detta är fallet, undandrar sig dock

vårt bedömande.

Sveriges lantbruksförbund (15.4.1969)

Se yttrandet över motionerna I: 20 och II: 25.

Riksförbundet Landsbygdens folk (20.4.1969)

Se yttrandet över motionerna I: 20 och II: 25.

TRYCKERIBOLAGET IVAR H>CGGSTRÖM AB. STOCKHOLM 1969

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.