Utlåtande i anledning av motion angående den reglerade älgjakten.
1969-05-13 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1969:27, Utlåtande i anledning av motion angående den reglerade älgjakten.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande nr 27 år 1969
1
Nr 27
Utlåtande i anledning av motion angående den reglerade älgjakten.
I en inom riksdagen väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion 11:409 av herr
Wikner m. fl. har hemställts att riksdagen måtte besluta att, innan nya försök med
reglerad älgjakt i länen genomföres, en grundlig och fullständig undersökning först
bör utföras, samt att jägarorganisationernas medlemmar i större utsträckning än
hittills får möjlighet att uttala sig om denna jaktform.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden
över motionerna från statens naturvårdsverk, Svenska jägareförbundet och
Jägarnas riksförbund—Landsbygdens jägare. Se bilaga till detta utlåtande.
Utskottet. I motionen 11:409 anförs vissa kritiska synpunkter på den reglerade
älgjakt som försöksvis pågår i Kronobergs och Västmanlands län. Under hänvisning
till de olägenheter som särskilt många mindre markägare och jaktmarkslösa jägare
enligt motionärernas mening åsamkats genom ifrågavarande jaktform förordas i
motionen att en grundlig och fullständig undersökning utförs innan nya försök
med reglerad älgjakt geomförs. I motionen framförs även önskemålet att jägarorganisationemas
medlemmar i större utsträckning än hittills får möjlighet att uttala
sig om denna jaktform.
Utskottet får erinra om att Kungl. Maj:t i proposition nr 19 till 1965 års riksdag
anmälde sin avsikt att anordna försöksverksamhet med reglerad älgjakt i vissa län.
Departementschefen anförde i detta sammanhang att hela frågan om älgjaktens
organisation borde prövas på nytt, sedan erfarenheter vunnits av bl. a. försöken
med helt reglerad älgjakt. Därför skulle uppdras åt den centrala tillsynsmyndigheten
att följa utvecklingen på området och då så bedömdes lämpligt inkomma med förslag.
Riksdagen (JoU 1965:4, rskr 144) hade intet att erinra mot vad i propositionen
anförts rörande den planerade regleringen av älgjakten, men uttalade önskemål
om att frågan rörande älgjaktens utformning på nytt måtte anmälas för riksdagen
sedan erforderliga erfarenheter vunnits av ifrågavarande försöksverksamhet.
Som framgår av statens naturvårdsverks remissyttrande över nu förevarande
motion har verket i överensstämmelse med uttalandena vid 1965 års riksdag
erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att följa utvecklingen av försöksverksamheten med
reglerad älgjakt. Ämbetsverket anmäler sin avsikt att efter samråd med olika parter
före hösten 1969 redovisa erfarenheterna från de båda första årens försöksverksamhet
samt att därvid även på grundval av gjorda erfarenheter lämna vissa förslag.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 10 sand. Nr 27
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 27 år 1969
Under angivna förhållanden finner utskottet några särskilda åtgärder i anledning
av nu ifrågavarande motion inte vara erforderliga.
Utskottet hemställer alltså
att riksdagen lämnar motionen 11:409 utan åtgärd.
Stockholm den 13 maj 1969
På jordbruksutskottets vägnar:
ERIC MOSSBERGER
Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit
från första kammaren: herrar Mossberger (s), Hedström (s)*, Skårman (fp),
Carl Eskilsson (m), Magnusson (s), Augustsson (s), fru Hultell (m), herrar Skagerlund
(fp), Manne Olsson (s) och Nils Nilsson (ep)*;
från andra kammaren: herrar Arweson (s), Johanson i Västervik (s), Persson
i Skänninge (s)*, Eliasson i Moholm (m), Trana (s)*, Eskilsson i Likenäs (s),
Persson i Heden (ep), Nilsson i Lönsboda (fp), Brännström (s)* och Sundkvist (ep).
* Ej närvarande vid justeringen.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 27 år 1969
3
Bilaga
Yttranden över motionen 11:409
Statens naturvårdsverk (16.4.1969)
Naturvårdsverket anför att verket genom Kungl. Maj:ts beslut den 16 december
1966 erhållit uppdrag att följa utvecklingen av försöksverksamheten med reglerad
älgjakt i Kronobergs och Västmanlands län samt, då verket bedömer det lämpligt,
till Kungl. Maj:t inkomma med förslag som erfarenheterna av verksamheten kan
föranleda. Med anledning härav anmäler naturvårdsverket att verket har för avsikt
att före hösten 1969 redovisa erfarenheterna av de två föregående årens reglerade
älgjakt samt att därvid även lämna vissa förslag i frågan, på grundval av gjorda erfarenheter.
Verkets redovisning och förslag kommer att avges efter samråd med
olika parter och motionens syfte synes enligt naturvårdsverket därigenom kunna tillgodoses.
Svenska jägareförbundet (22.4.1969)
Svenska jägareförbundet hemställer att motionen inte föranleder någon riksdagens
åtgärd. I anledning av de båda första styckena i motionen redovisar jägareförbundet
inledningsvis viss historik rörande behandlingen av frågan om älgjakt.
Förbundet konstaterar härefter att det icke torde finnas någon jaktlig fråga som har
varit bättre förberedd och mera allmänt känd och debatterad inom jägarkretsar
än den reglerade älgjakten.
Den information till jägarna och framför allt till jakträttsinnehavarna — ägarna
till markerna, som hyser älgarna — som lämnades var så allsidig som möjligt i de
av motionärerna angivna avseendena. På läns jakt vårdsföreningarnas årsmöten deltog
såväl ombud för lokala jaktvårdsorganisationer — främst jaktvårdsområden,
som dessförinnan behandlat frågan på sina stämmor — som enskilda direkt anslutna
medlemmar. De sistnämnda torde ha utgjort majoriteten bland de röstberättigade.
Även särskilda upplysningsmöten ordnades. Var och en som önskade
information hade goda möjligheter att erhålla sådan. Det är felaktigt att påstå att
avgörandet av ett ärende, som i jägarkretsar varit föremål för oavlåtlig debatt i
mer än 15 år, kommit överraskande och oväntat. Riktpunkten för jägareförbundets
behandling av ärendet var att ingen fick fråntagas sin jakträtt och jägareförbundets
ledning biträdde därför de förslag, som genomfördes genom Kungl. Maj:ts beslut
och som motionärerna kallar förbättringar.
I anledning av motionens tredje stycke anför förbundet följande.
Den svenska älgstammen är måhända den per genomsnittlig ytareal individrikaste
i något land, där älg förekommer, men den har genom felaktiga avskjutningsprinciper
en beklagligt låg medelålder. Vinterstammen innehåller således en
oekonomiskt hög andel fjolårsdjur och kalvar, alltså icke reproduktiva eller lågproduktiva
djur. Det råder vidare, i synnerhet i landets södra delar, en allvarlig
brist på vuxna tjurar vilket medför att fjolårskalvar ofta kommer att betäcka sina
mödrar. Härigenom sättes det naturliga urvalet ur spel, vilket på sikt kan medföra
en försämrad arvsmassa i älgstammen. Inom många områden har man konstaterat
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 27 år 1969
en nedgång i slaktvikten hos de fällda djuren och om radikala åtgärder inte vidtages
föreligger inom delar av landet risk för en biologisk krasch i älgstammen
liknande den som drabbade Uppsala län 1953.
Genom den reglerade jakten kan biologiskt betingade avskjutningsprinciper
tillämpas. Erforderlig del av den förutbestämda avskjutningen lägges på årskalv,
varigenom medelåldern bland de kvarvarande djuren successivt höjes.
Motionärerna synes hävda den åsikten att frågan om den svenska älgstammen
är något som endast berör jägarna och att det enda väsentliga är att jakten får ske
under helt fria former efter den enskilde jakträttsinnehavarens bedömande. Enligt
jägareförbundets uppfattning är detta synsätt på Europas förnämsta högvilt oriktigt.
Det väsentliga är i stället älgstammen. Därnäst kommer den nödvändiga hänsynen
till skogs- och jordbruksnäringens intressen. Först därefter bör de extremt jaktliga
aspekterna få göra sig gällande. Det bör för övrigt observeras att en sådan älgpolitik
på sikt måste ge det såväl kvalitativt som kvantitativt bästa utbytet av
jakten.
I motionen framhålles att tilldelningen på de älgrika småmarkerna har blivit
mindre jämförd med senare års avskjutning, medan större ofta älgfattiga marker
fått en förhållandevis stor tilldelning. Det förhåller sig emellertid så att de av motionärerna
åberopade småmarkemas älgtillgång i regel icke kan mätas i avskjutningens
storlek. Jakttrycket på dessa marker är nämligen icke jämförbart med de större
markernas. På många småmarker fälldes under den allmänna jakten utan urskiljning
varje älg, som visade sig, vilket lätt lät sig göra, då antalet jägare var mycket
stort. Eftersom älgen vandrar över mycket stora områden, är det uteslutet att dessa
små marker skulle hysa en älgstam, vars storlek ens tillnärmelsevis svarade mot avskjutningens
storlek.
I och med den reglerade jakten medgives avskjutning av ett i förhållande till
markernas storlek bestämt antal älgar, ett system som i fråga om älg har tillämpats
sedan länge i Finland och Norge och som i fråga om klövvilt överhuvudtaget tilllämpas
i nästan alla länder i Europa. Att som motionärerna påstå att detta system
är orättvist är felaktigt. I stället är det ifrågavarande systemet det enda som ger
acceptabel rättvisa i fråga om avskjutningen av värdefullt högvilt. Det kan således
icke anses som rättvist att en jakträttsinnehavare på en mindre mark slumpvis
fäller flera älgar, som av en händelse kommer in på marken under jakttiden, medan
angränsande marker under resterande del av året hyst de ifrågavarande djuren
och fått acceptera deras skadegörelse på skog och gröda.
Det bör framhållas att ingen genom systemet med reglerad älgjakt fråntagits
sin jakträtt eller utestängts från möjligheterna till älgjakt. Tvärtom har den reglerade
jakten i stället ofta medfört att jakträttsinnehavarna fått möjligheter till en bättre
älgjakt under lugna former, d. v. s. utan den hets som ofta präglar den korta allmänna
älgjakten. Under en månads reglerad jakt har man möjligheter att verkställa
ett riktigt urval vid beskattningen av älgstammen. Vidare gynnar en lång jakttid
inte minst jägarna genom att de kan välja jaktdagar bl. a. med hänsyn till väderleken,
vilken är en mycket viktig faktor för jaktens ändamålsenliga bedrivande.
Motionärerna anför att den »höga kalvavskjutningen» i försökslänen för de
flesta jägare är osmaklig. Denna kalvavskjutning är helt baserad på älgforskningens
rön och syftar till att vrida den felaktiga åldersfördelningen hos älgstammen i försökslänen
rätt.
När motionärerna betecknar kalvavskjutningen som osmaklig, synes detta visa,
att de saknar tillräcklig kontakt med den moderna viltbiologiska"forskningen. Uppfattningen
att det är fult att fälla årskalv emanerar från det under lång tid gällande
kalvförbudet, som man på sin tid införde för att formera älgstammen. Något bio
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 27 år 1969
5
logiskt underlag har motionärernas omdöme således inte. Det bör också framhållas,
att alltför många älgkalvar blivit moderlösa under den traditionellt bedrivna
allmänna älgjakten, fastän de för sitt fodersök m. m. är beroende av modern under
hela den första levnadsvintem. Man har trott att dessa kalvar kan sluta sig till
andra älgkor. Forskningen visar emellertid att de ensamma kalvarna stöts bort av
dessa kor och måste klara sig själva. Även om de överlever vintern — vilket torde
vara vanligt i syd- och mellansverige — blir de utmärglade och dåliga vuxna djur.
Vad som anförts i motionens fjärde stycke föranleder jägareförbundet att i tilllämpliga
delar återge uttalandena i samband med 1965 års riksdagsbehandling av
frågan om den reglerade älgjakten (prop. 1965: 19, JoU 4, rskr 144). Förbundet
konstaterar härefter att riksdagen således redan prövat de spörsmål, som förevarande
motion aktualiserar och anför vidare.
Kungl. Maj:t prövade formerna för försöksverksamheten ytterligare — bl. a.
genom en särskild utredning, verkställd av en av statens naturvårdsnämnd och
domänverket gemensamt utsedd arbetsgrupp — innan Kungl. Maj:t den 16 december
1966 meddelade beslut om det försök med reglerad älgjakt, som började 1967.
Riksdagen har redan avböjt att pröva utformningen av försöket. Detta försök
—- som även innefattar kontinuerlig vetenskaplig uppföljning — är det viktigaste
återstående ledet i den pågående utredningen om älgjaktens slutliga utformning.
Riksdagen har genom sitt beslut 1965 överlåtit åt Kungl. Maj:t att bedöma, i vilken
omfattning, huru länge och på vad sätt försöket skall bedrivas. Det kan inte vara
påkallat, att riksdagen nu frånträder sitt ställningstagande år 1965, så mycket
mindre som riksdagen uttalat önskemålet att frågan om älgjaktens slutliga utformning
skall anmälas för riksdagen.
Det förtjänar även att nämnas, att uppföljning och redovisning av den reglerade
jakten sker direkt till jägarna genom informationsmöten och genom artiklar i tidskriften
Svensk Jakt.
Motionens femte stycke föranleder följande yttrande.
Licensjakten har under lång tid varit i ökande beroende på jägarnas allt bättre
biologiska och jägarmässiga kunskaper. Så t. ex. sker numera mer än halva beskattningen
av älgstammen på licens eller som reglerad jakt. Älgbeståndet regleras numera
— sedan varg och björn icke längre spelar någon som helst roll för älgstammens
numerär — nästan enbart genom avskjutning. Den svenska älgstammen är
en nationell tillgång som på intet sätt är förbehållen enbart jägarna. Man kan i dag
ganska väl fastställa hur stor den erforderliga avskjutningen bör vara för att
reglera älgstammens numerär. Det är ett allmänt såväl som ett jägarintresse att
inte förlora detta grepp om den värdefulla tillgång som älgstammen utgör. Så skulle
emellertid ske, om licensjakten — varvid antalet älgar som får fällas är på förhand
bestämt — slopades och ersattes med enbart det slumpmässigt fungerande
institutet »jakt under allmän jakttid».
I anledning av sjätte stycket i motionen uttalar förbundet:
Som i det föregående anförts innebär den reglerade jakten rättvisa: Varje markägare
får möjlighet att göra det uttag i älgstammen som kan anses befogat i förhållande
till hans markinnehav och älgtätheten inom räjongen.
För att åstadkomma en rimlig avvägning mellan olika intressen bygger systemet
med reglerad älgjakt på samverkan, antingen inom jaktvårdsområden eller inom
särskilt bildade älgjaktsområden. Flera markägare sammanför m. a. o. sina marker
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 27 år 1969
till älgjaktsområden, som får en gemensam licens för ett visst antal älgar om året.
Jaktbytet fördelas enligt avtal mellan markägarna. Inom varje sådant område styr
man beskattningen biologiskt genom att i licensen ange det högsta antalet vuxna
djur som får fällas.
Enligt jägareförbundets mening medför reglerad älgjakt så betydande vinster
för såväl älgstammen som jakten i Sverige, att det vore olyckligt, om man av hänsyn
till äldre jakttradition och med bortseende från såväl den viltbiologiska forskningens
erfarenheter och rön som skogs- och jordbruksnäringarnas intressen omöjliggjorde
en övergång till reglerad älgjakt.
Slutligen skall här redovisas det preliminära resultatet av en skriftlig enkät i
Kronobergs län. Till samtliga befintliga 701 älgjaktsområden inom länet — vare
sig dessa utgjordes av jaktvårdsområden, av särskilt bildade älgjaktsområden eller
av marker, som tillhörde varken jaktvårdsområde eller särskilt bildade älgjaktsområden
— har under år 1969 genom länsjaktvårdsföreningens försorg ställts
frågan: »Önskas reglerad älgjakt eller ej?»
Svar har hittills erhållits från 525 älgjaktområden. Inom dem önskar 4 162 älgjägare
behålla den reglerade jakten, medan 1 879 är negativa. Uttryckt i procent
av sammanlagda antalet berörda jägare inom de 525 områdena är 68,8 % för
reglerad älgjakt medan 31,2 % är emot den. De jägare som ställt sig positiva till
den reglerade jakten representerar 504 461 ha medan de som är negativa i frågan
representerar 162 605 ha eller uttryckt i procent 75,6 respektive 24,4.
Dessa uppgifter vederlägger klart motionens påstående om »en mycket stor
majoritet av jägarna är negativa---till den reglerade älgjakten». I verklig
heten
förhåller det sig tydligen så att majoriteten bland de jägare som bedriver älgjakt
i Kronobergs län och således deltar i försöket med reglerad älgjakt är positiva
därtill.
Jägarnas riksförbund — Landsbygdens jägare (5.5.1969)
Enligt riksförbundet bör motionärernas hemställan beviljas och alla med en
reglerad älgjakt sammanhängande frågor noga penetreras och belysas ur olika
aspekter samt jägarna beredas tillfälle att själva få göra sin röst hörd, så att framtida
regleringar och inskränkningar i såväl jakträtten som markrätten inte beslutas
över deras huvuden. Riksförbundet anför härutöver i huvudsak följande.
Vi vill främst understryka att de av motionärerna framförda synpunkterna sedan
länge framförts av oss och att såväl de faktiska omständigheterna som de i motionen
framförda kraven helt sammanfaller med vad en mycket stor del av landets
jägare anser.
Vi har med skärpa påtalat just de missförhållanden som motionärerna tryckt på,
nämligen den helt otillfredsställande upplysningen till landets jägare om såväl den
reella innebörden av reglerad älgjakt som de olika konsekvenser denna jaktform
får och redan fått för främst de mindre markägarna och de icke markägande
jägarna. De olika argument som framfördes för reglerad älgjakt var inte underbyggda
med några fakta utan helt baserade på antaganden och påståenden. Argumenten
har också i praktiken visat sig föga hållbara och i åtskilliga fall direkt felaktiga.
Hela frågan om en reglerad älgjakt är ju inte en teoretisk fråga om att på
papperet finna en form för jaktens utövande, utan en fråga av verkligt praktisk
betydelse. Och det är de praktiska resultaten från försöksverksamheten i Kronobergs
och Västmanlands län, som främst åstadkommit det stora motståndet bland
jägarna just mot reglerad jakt enligt de nu fastställda normerna. Om det praktiska
Jordbruksutskottets utlåtande nr 27 år 1969
7
resultatet i någon mån motsvarat de teoretiska förhandsspekulationema, hade knappast
tusentals jägare och markägare så intensivt opponerat sig.
Vi har inte möjlighet att i detta yttrande i detalj gå in på alla de spörsmål, som
borde ställas under debatt i frågan om reglerad älgjakt, men det är vår avsikt
att inom den närmaste tiden personligen uppvakta jordbruksministern i denna fråga
och därvid framlägga olika fakta och redovisa jägarnas inställning. Här kan dock
nämnas att inom Kronobergs län har 2 026 jägare och markägare skrivit under
protestlistor mot reglerad älgjakt, vilken siffra förmodligen överstiger hela antalet
direktanslutna medlemmar inom samma läns jaktvårdsförening. Ca 40 % av de
till denna läns jaktvårdsförening anslutna jaktvårdsområdcna inom länet har också,
därutöver, uttalat sig mot den reglerade älgjakten.
Inom Västmanlands län har vår organisation medlemmar endast inom de västra
länsdelarna, och från dessa delar av länet har 1 456 jägare och markägare på
liknande sätt protesterat mot reglerad älgjakt medan 13 uttalat sig för systemet.
Under alla förhållanden är det ett krav att motionärernas hemställan om att en
grundlig och fullständig undersökning först utföres innan några som helst nya försök
med reglerad älgjakt införes eller förlängning av försökstiden i de båda försökslänen
beslutas, liksom att jägarna i landet bereds möjligheter att dels få vetskap
om dessa resultat och dels därefter ges en möjlighet att säga sin mening i frågan.
Vi har tidigare i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om att jägarna på ett enkelt
och billigt sätt skulle beredas tillfälle att få säga sin mening i denna stora och viktiga
jägarfråga genom att vid lösandet av de årliga jaktkorten på talongen få »rösta»
på olika alternativ. Frågan berör dock främst jägare och markägare.
Till slut vill vi endast påpeka en i frågan viktig sak, som helt kommit bort vid
allt resonemang om reglerad älgjakt. Från regleringsivrarnas sida har sagts att
landets jägare misskött älgjakten så att en reglering måste införas. I själva verket
har jägarna handhaft älgjakten på ett synnerligen förnämligt sätt. På ca 35 år
har älgstammen i landet ökat från ca 35 000 djur till 135 000 djur. Om all viltbeskattning
i landet skett på liknande sätt att villebrådet på en 35-årsperiod i det
närmaste 4-dubblats, skulle inga klagomål framförts. Det förefaller egendomligt
att detta just görs beträffande älgen. Jägarna vill i fortsättningen jaga älg ungefär
efter samma riktlinjer och ser i gemen hellre en rik älgstam i markerna än en
liten, men eventuellt genomsnittligt kvalitctsmässigt bättre stam. De kvalitetsmässiga
kraven gäller ju troféerna, dvs. hornkronorna, och högre genomsnittlig
slaktvikt. Men man har helt bortsett från kvalitetskraven på köttet, vilket också
betyder mycket inte minst ur folkhushållets synpunkt.
Man kommer då osökt in på frågan om den stora kalvavskjutningen vid helt
reglerad älgjakt. Bortsett från det jägarestetiskt icke godtagbara att skjuta årskalvar
i så stora mängder som reglerad älgjakt förutsätter, upp till 50 % av hela
avskjutningen, så tillkommer en mängd ekonomiska och andra synpunkter. En stor
bortskjutning av årskalvar är nationalekonomiskt felaktigt, eftersom älgkalven fördubblar
sin vikt och köttmängd till kommande höst. Ett motsvarande sparande av
äldre djur för att höja medelåldern på älgstammen medför ett sämre kött också
på dessa djur med därav följande nationalekonomiska misshushållning. Denna
misshushållning drabbar i främsta hand de enskilda jägarna och markägarna, som
också får svara för de med en reglerad älgjakt förknippade dryga kostnaderna
för denna jaktforms organisation.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.