Utlåtande i anledning av motioner om avskaffande av adelsväsendet. Ärendet I detta utlåtande behandlas de likalydande motionerna I: 2 av herr Hjorth samt herrar Björk, Paul Jansson, Helge Karlsson och Rönnberg samt 11:4 av fru Thunvall samt fru Eriksson i Stockholm, herrar Göransson och Gustavsson i Ängelholm, fru Hörnlund och fröken Sandell
1969-10-22 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1969:28, Utlåtande i anledning av motioner om avskaffande av adelsväsendet. Ärendet I detta utlåtande behandlas de likalydande motionerna I: 2 av herr Hjorth samt herrar Björk, Paul Jansson, Helge Karlsson och Rönnberg samt 11:4 av fru Thunvall samt fru Eriksson i Stockholm, herrar Göransson och Gustavsson i Ängelholm, fru Hörnlund och fröken Sandell
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969
1
Nr 28
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner
om avskaffande av adelsväsendet.
Ärendet
I detta utlåtande behandlas de likalydande motionerna I: 2 av herr Hjorth
samt herrar Björk, Paul Jansson, Helge Karlsson och Rönnberg samt 11:4
av fru Thunvall samt fru Eriksson i Stockholm, herrar Göransson och Gustavsson
i Ängelholm, fru Hörnlund och fröken Sandell (alla s). — Texten är
tryckt i första kammaren.
Hemställan avser: »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning om adelskapets upphävande».
Motionerna
Motionärerna uttalar, att adelsväsendet i Sverige är en kvarleva från det
gamla privilegierade ståndssamhället. De anför i övrigt i huvudsak följande:
Bestämmelser i BF ger fortfarande adeln karaktär av offentligrättslig
korporation. Rätten att adla har inte utnyttjats sedan 1902. Adelstitlar begagnas
dock i officiella sammanhang. Adeln förvaltar riddarhuset och dess
betydande fonder. Kvinnorna saknar emellertid representationsrätt vid
adelsmötena. Det sätt på vilket beslut därvid fattas strider även i övrigt
helt mot eljest i samhällslivet tillämpade demokratiska principer. Det synes
inte finnas någon möjlighet att avsäga sig adelskapet. I flera andra länder
har formerna för adelskap avskaffats. Även i vårt land med dess grundmurade
demokratiska principer borde nu tiden vara inne att ta bort de sista
resterna av det forna ståndssamhället. Riddarhuset bör då lämpligen överlämnas
till staten.
Grundlagsbestämmelser m, m.
Förlänande av adelsvärdigheter m. m.
Enligt 37 § första stycket RF äger Konungen »att i adeligt stånd upphöja
män, som, genom trohet, tapperhet och dygd, lärdom och nitiska tjänster,
gjort sig av Konungen och riket synnerligen förtjänte». Konungen må enligt
samma stadgande jämväl »såsom belöning för stora och utmärkta för1
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 2 avd. Nr 28
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969
tjänster, tilldela adelsmän friherrelig och friherrar grevlig värdighet». Dessa
befogenheter tillkommer enligt 39 § RF inte regent eller statsrådet såsom
interimsregering. Adelsvärdigheter som förlänats med stöd av Rf är ärftliga,
dock tillfaller de — till skillnad från vad som gällde före RF:s tillkomst
— endast äldste manlige avkomling och först efter föregående innehavares
död. Efter 1902 har inga adelsvärdigheter förlänats i Sverige. Någon
möjlighet att med laga verkan avsäga sig adelskap torde inte föreligga.
Riddarhusordningen in. in.
Ridderskapet och adeln är att betrakta som en offentligrättslig korporation
för vården av sina gemensamma angelägenheter. I 37 § andra stycket
RF sägs därom, att riddarhusordningen »som fastställes av Konungen samt
ridderskapet och adeln gemensamt, bestämmer huru ridderskapet och adeln
må sammanträda, för att om sina gemensamma angelägenheter besluta».
Stadgandet erhöll sin lydelse i samband med representationsreformen 1866.
Då tillkom också nu gällande riddarhusordning. Ändringar däri — varom
enligt dess § 33 gäller, att av ridderskapet och adeln beslutad ändring eller
beslutat tillägg skall överlämnas till Konungens stadfästelse — har gjorts
ett flertal gånger, senast 1947.
Riddarhusordningen förutsätter Kungl. Maj :ts prövning även av vissa
andra ärenden. Kungl. Maj :t kan sålunda återställa eljest försutten tid för
sökande av introduktion på riddarhuset ävensom ge tillstånd till avkomlingar
av en ur riket avflyttad adelsman »att i sina förfäders rättigheter
inträda». Dessa ärenden, som senast förekom 1967 resp. 1968, handläggs
som regeringsärenden.
Om innehållet i riddarhusordningen i övrigt skall här endast antecknas
följande.
Sveriges ridderskap och adel utgöres av de på riddarhuset introducerade
ätterna. Beslutande organ är ridderskapet och adeln vid adelsmöte. Lagtima
adelsmöte skall hållas vart tredje år. Därutöver kan urtima adelsmöte
förekomma. Vid adelsmöte har varje ätt rätt att låta sig representeras av en
adelsman, i första hand huvudmannen. Varje adelsmöte utser ett obligatoriskt
utskott, det s. k. riddarhusutskottet. Vid lagtima adelsmöte har ledamot
motionsrätt. Motion får avslås utan remiss till utskott. Vid varje lagtima
adelsmöte utses en riddarhusdirektion. Denna är ridderskapets och
adelns verkställande myndighet och förvaltar riddarhusets angelägenheter
enligt utfärdad instruktion. Riddarhusets chefstjänsteman är riddarhussekreteraren.
Varje myndig i riket mantalsskriven adelsman är skyldig att
varje år som han taxeras till statlig inkomst- eller förmögenhetsskatt erlägga
s. k. riddarhuskapitationsavgift. Denna avgift är avsedd för riddarhusets
underhåll och därmed sammanhängande ändamål. Avgiftens storlek
bestämmes av ridderskapet och adeln. Beslut därom länder till efterrättelse
sedan det kungjorts av Kungl. Maj:t (senast genom SFS 1962:379, då av
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969
3
giften fastställdes till trettio kronor). Utmätning må äga rum för uttagande
av avgiften ntan föregående dom eller utslag. Befrielse från erläggande av
avgift för visst år kan erhållas på grund av särskilda omständigheter. Adelsman
kan vidare genom skriftlig avsägelse av delaktighet i de av ridderskapet
och adeln stiftade fonderna erhålla avgiftsbefrielse för framtiden. Sådan
avsägelse kan inte återtagas. Den påverkar även barns rätt, dock inte sedan
barnet uppnått myndig ålder.
Här må också noteras att domstolarna genom skilda författningar är
ålagda underrättelseskyldighet till riddarhusdirektionen i fråga om vissa
domar och beslut rörande frälse man, t. ex. omyndigförklaring och försättande
i konkurs. Detta sammanhänger med att omyndigförklarad eller i konkurs
försatt adelsman enligt riddarhusordningen inte får deltaga i adelsmöte.
Slutligen kan anmärkas, att riddarhusdirektionen enligt ett JO-beslut
1968 inte står under JO:s tillsyn. Detta motiverades med att riddarbuset
inte kunde hänföras till den grupp av menigheter och allmänna inrättningar,
som enligt 20 kap. 12 § brottsbalken förvaltas under ämbetsansvar.
Ridderskapets och adelns privilegier in. in.
Privilegielagstiftningen kan karakteriseras som en särlagstiftning rörande
vissa fri- och rättigheter vid sidan av den allmänna rätten. I 1720 års
regeringsform bekräftades giltigheten av äldre ståndsprivilegier och reglerades
ordningen för tillkomsten av nya. Från att ha varit en fråga som
konungen själv ägt avgöra skulle därefter fordras enighet mellan konungen
och alla fyra stånden. I enlighet med 1720 års regeringsform tillkom bl. a.
de för ridderskapet och adeln den 16 oktober 1723 utfärdade privilegierna.
I 1809 års regeringsform intogs i 114 § i huvudsak förut gällande bestämmelser
om riksståndens privilegier. Vid representationsreformen 1866 erhöll
114 § RF följande alltjämt gällande lydelse:
De forna riksståndens privilegier, förmåner, rättigheter och friheter skola,
där de ej ägt oskiljaktigt sammanhang med den stånden förut tillkommande
representationsrätt, och således med denna upphört, fortfarande gälla. Ej
må ändring eller upphävande därav ske, utan genom Konungens och riksdagens
sammanstämmande beslut och med bifall, om frågan rörer ridderskapet
och adelns eller prästerskapets privilegier, förmåner, rättigheter och
friheter, i förra fallet av ridderskapet och adeln samt i det senare av allmänt
kyrkomöte.
Adeln har sålunda enligt 114 § RF tillerkänts vetorätt i fråga om ändring
eller upphävande av adelns privilegier. Vetorätten omfattar dock inte
ändring eller upphävande av själva grundiagsstadgandet.
Redan då representationsreformen genomfördes hade adeln förlorat alla
ekonomiskt betydande privilegier. Ytterligare delar av 1723 års privilegier
har därefter vid skilda tillfällen upphävts. Sist skedde detta 1921 i samband
1-j- Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 2 and. Nr 28
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969
med upphävande av patronatsrätten. Formellt kvarstår fortfarande vissa
delar av 1723 års privilegier. Dessa torde dock numera sakna all reell betydelse.
Några privilegieanspråk har sedan länge inte heller hävdats av
adeln.
Någon direkt bestämmelse om skydd för adliga släktnamn fanns inte i
1723 års privilegieurkund. Även före tillkomsten av nu gällande namnlag
av år 1963 (nr 521) ansågs emellertid adlig ätts medlemmar äga ensamrätt
till egenartat adligt släktnamn. Namnlagen innebar bl. a. att namnskyddet
utvidgades till att avse alla egenartade släktnamn. Särställningen för adliga
namn i detta hänseende upphörde sålunda genom denna lag. Namnlagen
innehåller inte heller i övrigt några särskilda bestämmelser beträffande
adliga namn.
Riddarhuset och dess fonder m. m.
Riddarhusfastigheten i Stockholm är adelns gemensamma egendom. Byggnaden
är uppförd — i huvudsak under 1600-talet — på en från Axel Oxenstierna
förvärvad tomt. Dess uppförande och underhåll har helt bekostats
av adeln. Fastighetens taxeringsvärde var 2,3 milj. kr. 1967.
Under ridderskapets och adelns (riddarhusets) förvaltning hör jämväl
ett stort antal fonder. Vid utgången av 1967 upptogs fondernas sammanlagda
behållning till drygt 54,5 milj. kr. Egna fonder (riddarhuskassan, kapitationsfonden,
adliga kadettskolefonden och Vadstena adliga jungfrustift)
upptogs till ca 4 milj. kr., donationsfonder till drygt 47 milj. kr. och släktföreningsfonder
till ca 3,5 milj. kr. De belopp, som utbetalas från andra
fonder än kapitationsfonden utgör till omkring två tredjedelar understöd
till gamla och sjuka personer. Resten går till studiestipendier. Bestämmelser
i donationsurkunderna är avgörande för medlens fördelning. Riddarhusdirektionen
eftersträvar numera i viss utsträckning att genom permutation
modernisera för äldre fonder gällande bestämmelser. Av riddarhusdirektionen
förvaltad stiftelse är som regel fritagen från anmälningsplikt
enligt 1923 års lag om tillsyn över stiftelser.
I riddarhusdirektionens berättelse till 1968 års lagtima adelsmöte uppges
hela antalet representationsberättigade ätter vara 586. Därav är 45 grevliga
ätter och 120 friherrliga ätter.
Tidigare riksdagsbehandling av vissa aktuella frågor m. m.
Vid 1881 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion, att 114 § RF
måtte utgå. KU (uti. nr 14) avstyrkte motionen och båda kamrarna avslog
densamma.
1889 års riksdag behandlade en inom andra kammaren väckt motion med
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969 5
förslag om upphävande av de delar av 37 och 39 §§ RF, som avsåg förlänande
av adliga värdigheter. KU (uti. nr 3 ) avstyrkte motionen under anförande
att motionären inte ens påstått, att ifrågavarande kungliga prerogativ blivit
brukat på ett sätt, som gjorde dess avskaffande önskvärt, och att utskottet
ej funnit den föreslagna grundlagsändringen högst nödig eller nyttig. Båda
kamrarna följde utskottet och avslog sålunda motionen.
Vid 1893 års riksdag återkom ett motionsyrkande av samma innebörd
som 1889. KU (uti. nr 3) avstyrkte motionen, som väckts inom andra kammaren,
med åberopande av 1889 års grunder. Första kammaren följde utskottet
medan andra kammaren biföll en reservation av fyra ledamöter i
motionens syfte.
Samma yrkande återkom vid 1901 års riksdag genom två inom andra kammaren
väckta motioner. I den ena yrkades dessutom sådan ändring av 37
och 114 §§ RF, att alla på börd beroende adliga privilegier fullständigt avskaffades.
KU (uti. nr 2) avstyrkte sistnämnda yrkande men tillstyrkte
(åtta res.( i övrigt motionerna. KU uttalade därvid i huvudsak följande:
Ifrågavarande kungliga prerogativ stod i strid med gällande allmänna uppfattning
av samhällsförhållandena. Efter adelns upphörande 1866 såsom
riksstånd hade grunden för ett förstärkande av adeln genom nytt adlande
bortfallit. Att stadgandet inte borttogs 1866 torde mest ha berott på obenägenhet
att ändra grundlagarna utöver vad som då ansågs oundgängligen
nödvändigt. Den sociala utvecklingen hade sedermera befäst uppfattningen
att uldelande av adelskap inte kunde tillföra den adlade ökning i anseende
eller innebära någon utmärkelse för hans efterkommande, som fått adelskapet
genom arv. Stadgandets fortvaro och tillämpning torde kunna menligt
påverka känslan av samhörighet inom nationen. — Första kammaren avslog
utskottets tillstyrkande förslag under det alt andra kammaren biföll detsamma.
Även vid 1908 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion om
ändring av berörda bestämmelser i 37 och 39 §§ RF. KU (uti. nr 4) avstyrkte
denna gång. Detta motiverades med att utskottet ansåg att utövningen av
ifrågavarande kungliga prerogativ rättsligen kunde förhindras endast genom
införande av en bestämmelse i grundlagen, som uttryckligen frånkände
Konungen denna rätt. Erforderliga skäl för ett sådant ingrepp i de Konungen
enligt grundlagens allmänna avfattning tillerkända rättigheterna hade enligt
utskottet inte förebragts. Förslaget kunde dessutom inte anses såsom
en sådan högst nödig och nyttig grundlagsändring, som avsågs i § 38 mom.
1 RO. — Utskottets avstyrkande hemställan bifölls av första kammaren.
Andra kammaren biföll däremot en reservation av sex ledamöter med yrkande
i motionens syfte.
Frågan återkom vid 1911 års riksdag. KU (uti. nr 16; fem res.) tillstyrkte
denna gång den inom andra kammaren väckta motionen i saken. Utskottet
anslöt sig därvid till den uppfattning som uttalats av 1904 års KU och an
-
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969
förde vidare följande: Om Konung och riksdag samstämmigt upphäver
grundlagsstadgandet lär utövningen av ifrågavarande prerogativ för framtiden
vara omöjliggjord. Stadgandet är sannolikt att betrakta som en död
bokstav som bör uteslutas ur författningen. Skulle så inte vara fallet skulle
ett upphävande därav förebygga den misstämning inom vida lager av vårt
folk, som en tillämpning av stadgandet skulle framkalla. — Utskottets hemställan
avslogs av första och bifölls av andra kammaren.
Vid samma riksdag behandlades även yrkande i motioner, väckta inom
båda kamrarna, om sådan ändring av 114 § RF, att ridderskapets och adelns
rätt till veto i privilegiefrågor upphävdes. KU (uti. nr 18) avstyrkte motionerna,
då utskottet inte fann att utövningen av vetorätten så missbrukats,
att lagstiftningsarbetet därigenom menligt påverkats. Första kammaren biföll
utskottets hemställan, medan andra kammaren biföll en reservation av
åtta ledamöter i motionernas syfte.
Frågan om Konungens rätt att förläna adelsvärdigheterna återkom vid
1916 års riksdag. KU (uti. nr 13) tillstyrkte då (fem res.) ett motionsyrkande
om sådan ändring i 37 och 39 §§ RF att rätten skulle upphöra. Utskottet
åberopade sin skrivning i frågan 1911. I samma motion — väckt inom andra
kammaren — yrkades att riksdagen skulle hos Konungen anhålla om förslag
till lagstiftning, varigenom jämväl rättigheten att bära redan förvärvade
börds- och adelstitlar upphävdes. Utskottet avstyrkte detta och anförde i
denna del att en dylik lagstiftning syntes vara synnerligen vansklig att effektivt
genomföra. Bruket att i det enskilda umgänget begagna adelstitlar
kunde tänkas fortleva, även om adelsvärdighetens rättsliga betydelse helt
försvann. Motionen innehöll även begäran om sådan lagstiftning, att adelns
i 114 § RF omnämnda privilegier upphävdes. Detta tillstyrktes av KU (fem
res.). Utskottet erinrade i denna del om att urtima adelsmöte 1916 avslagit
ett förslag av riddarhusdirektionen, som under viss förutsättning tillstyrkts
av riddarhusutskottet, om privilegiernas upphävande. Utskottet ansåg motionsyrkandet
vara förtjänt av bifall. — Andra kammaren följde utskottet
helt medan första kammaren avslog utskottets hemställan i de delar motionen
tillstyrkts.
Frågan om upphävande av rätten att adla återkom vid 1928 års riksdag
till följd av en motion inom första kammaren. I denna yrkades att 37 § RF
måtte givas följande lydelse: »Konungen må icke utdela ordnar eller adliga
värdigheter». KU (uti. nr 14) avstyrkte motionen. Vad gällde förslaget om
förbud för Konungen att utdela adliga värdigheter fann utskottet någon
grundlagsändring i detta hänseende inte påkallad, då frågan saknade aktualitet
— »sådana värdigheter hava icke sedan över 20 år tillbaka utdelats».
Första kammaren biföll utskottets hemställan medan andra kammaren biföll
en reservation av nio ledamöter (s) i motionens syfte. Reservanterna
uttalade att då det blivit en praxis att inte nobilitera och då intet förnuftigt
skäl kunde anföras för ett bibehållande av ifrågavarande kungliga prerogativ
borde praxis bekräftas genom att prerogativet upphävdes.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969
7
1956 års riksdag hemställde i anledning av motioner hos Kungl. Maj :t
om utredning och förslag om upphävande av 114 § RF (rskr 276). KU uttalade
i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 13), att ståndsprivilegierna
utformats under helt andra samhällsförhållanden än de nu rådande och
att de föreställningar om olika medborgargruppens skyldigheter och rättigheter,
som kommit till uttryck i privilegielagstiftningen, inte lät sig förena
med nutida uppfattning om fördelning av samhälleliga plikter och förmåner.
Vad gällde de särskilda adelsprivilegierna ansåg KU att dessa, även där
de inte formellt upphävts, i stort sett saknade reell innebörd. Om prästerskapets
privilegier upphävdes, saknades tillräcklig anledning att bibehålla
reglerna i 114 § RF om ståndsprivilegier. Frågan om upphävande av 114 §
borde därför enligt utskottet prövas i samband med ett av kyrkomöteskommittén
framlagt förslag om att upphäva prästerskapets återstående privilegier
och att i vissa delar ersätta dem med bestämmelser av kyrkolagsnatur.
— Om behandlingen av riksdagens skrivelse i frågan må i detta sammanhang
noteras följande. Skrivelsen överlämnades av Kungl. Maj:t den 13 juni
1958 till utredningen kyrka—stat för att tagas under övervägande vid fullgörandet
av dess uppdrag. Utredningen fann emellertid i sitt tionde delbetänkande
»Kyrklig egendom, skattefrågor, prästerskapets privilegier» (SOU
1967: 46), att det till följd av begränsningen i utredningens uppdrag till att
avse förhållandet mellan staten och svenska kyrkan inte syntes böra ankomma
på utredningen att ta ställning till spörsmålet om 114 § RF borde upphävas.
I Kungl. Maj :ts skrivelse nr 3 år 1967 med redogörelse för behandlingen
hos Kungl. Maj :t av riksdagens skrivelser sägs, att skrivelsen får anses
slutbehandlad i och med grundlagberedningens tillkallande 1966.
I en motion till 1968 års iagtima adelsmöte hemställde byråchefen Erland
(von) Hofsten att adelsmötet skulle göra en framställning hos Kungl. Maj :t
om adelskapets upphävande i vårt land. Han åberopade därvid i huvudsak
samma förhållanden som motionärerna i förevarande ärende. Ett upphävande
av såväl 37 § RF som riddarhusordningen skulle enligt Hofsten medföra
att adeln försvann som offentligrättslig korporation, att adelsmötena
upphörde och att adelstitlarna liksom prefixen »von» och »af» skulle försvinna,
åtminstone ur officiella sammanhang. I ett sådant läge borde enligt
Hofsten riddarhusbyggnaden överlämnas till staten medan frågan om adelns
fonder borde närmare utredas. Utan föregående remiss till riddarhusutskottet
avslog adelsmötet motionen.
F örfattningsutredningen
I författningsutredningens förslag till RF (SOU 1963: 16 och 17) återfinns
inte bestämmelserna i 37 § RF. Författningsutredningen anförde i
denna del följande:
Bruket att i adligt stånd upphöja vissa personer hör, liksom ståndssamhället
över huvud, till en förgången tid, och det är också betecknande att
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969
befogenheten att nobiiitera icke använts sedan seklets början. Det kan därför
enligt utredningens mening icke ifrågakomma att till en ny regeringsform
överföra bestämmelserna om nobilitering i RF 37 § eller att bruket
att adla över huvud skulle återupptagas.
RF 37 § första stycket bör därför upphävas. Det kan då ifrågasättas om
därmed samtidigt införes ett förbud mot nobilitering. . . . Enligt utredningens
mening kan det, sedan rätten att nobiiitera ej använts på nära 60
år, icke rimligen göras gällande annat än att ett upphävande av RF 37 §
första stycket innebär ett förbud mot nobilitering.
Även om RF 37 § första stycket upphäves, kommer ridderskapet och adeln
att kvarstå som offentligrättslig korporation och kunna vårda sina gemensamma
angelägenheter enligt riddarhusordningens bestämmelser. Även RF
37 § andra stycket kan enligt utredningens mening upphävas utan att ridderskapet
och adelns karaktär av offentligrättslig korporation ändras. I
riddarhusordningen stadgas nämligen, att om ridderskapet och adeln beslutar
ändring eller tillägg till riddarhusordningen, skall beslutet därom
överlämnas till konungens nådiga stadfästelse.
Bland de föreslagna övergångsbestämmelserna till en ny RF intog författningsutredningen
bestämmelserna i 114 § RF. Detta motiverade utredningen
allmänt med hänvisning till vad KU anfört 1956 om ståndsprivilegierna
(se ovan s. 7). Utredningen anförde därefter följande:
Med utgångspunkt från denna numera allmänt gängse uppfattning synes
det utredningen angeläget, att återstående ännu gällande ståndsprivilegier
upphäves.
Ridderskapet och adelns samt bondeståndets privilegier torde enligt utredningens
mening kunna upphävas utan mera ingående undersökningar.
Vad de förra beträffar synes något på dem grundat anspråk av reell innebörd
sedan länge icke hävdas, och de senare saknar egentlig betydelse.
De privilegier, som alltjämt har eller kan ha någon betydelse, är prästerskapets
och det forna borgarståndets. Frågan om upphävande av prästerskapets
privilegier beredes för närvarande av 1958 års utredning angående
förhållandet mellan stat och kyrka, frågan om upphävande av borgarståndets
och städernas privilegier kan vara avhängig av den avveckling av städernas
särskilda skyldigheter och rättigheter, som förberetts av 1955 års
stadsutredning. Sedan erforderligt utredningsarbete slutförts, bör tiden vara
inne att upphäva de återstående ståndsprivilegierna och därmed också nuvarande
grundlagsstadganden om dessa privilegier. I avvaktan härpå synes
de bestämmelser, som nu ingår i RF 114 §, böra bibehållas och upptagas i
övergångsbestämmelserna.
I sitt remissyttrande över författningsutredningens förslag framkastade
kammarkollegiet (SOU 1965: 34 s. 101 f) tanken att den föreslagna övergångsbestämmelsen
om ståndsprivilegierna fick utgå och ersättas av ett
stadgande om enbart prästerskapets privilegier. Kollegiet antecknade därvid
i likhet med författningsutredningen att några anspråk av reell innebörd
sedan länge inte hävdades vad gällde adelsprivilegierna. Kollegiet ansåg att
dessa torde kunna formellt upphävas utan ytterligare utredning. Adelsmötets
medverkan förutsattes dock.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969
9
Författningsutredningens förslag ledde som bekant inte till lagstiftning.
För att slutföra arbetet på en ny författning tillkallades enligt regeringens
bemyndigande den 1 april 1966 grundlagberedningen. Denna har ännu inte
redovisat några överväganden i här aktuella frågor.
Användandet av bördstitlar i officiella sammanhang m. m.
Andra kammaren beslöt år 1912 i anledning av en motion att vid kammarens
förhandlingar och i dess protokoll adelstitlar inte vidare skulle användas
vid benämningen av kammarens ledamöter. Första kammaren avslog
däremot samma år en motion med motsvarande syfte. År 1947 beslöt emellertid
första kammaren i anledning av en motion att följa andra kammaren
i nu ifrågavarande hänseende. I motionen hade även begärts, att greve- och
friherretitlarna skulle strykas i statskalendern och i kamrarnas ledamotsförteckningar.
Första kammarens första tillfälliga utskott (uti. nr 1) avstyrkte
motionen i denna del och uttalade att det, så länge adelsinstitutionen
bestod, fick anses riktigt att adelstitlarna också förekom. Kammaren följde
utskottet. — I kamrarnas ledamotsförteckningar förekommer bördstitlar
t. o. m. 1965. Under åren 1966—1968 fanns ingen friherrlig eller grevlig
riksdagsman. I 1969 års andra kammare invaldes en grevlig ledamot (Hans
Wachtmeister). Någon bördstitel för honom anges emellertid inte i ledamotsförteckningen.
Enligt 1968 års skrivanvisningar för statsdepartementen bör bördstitlar
inte användas. I beslut den 17 januari 1969 medgav Kungl. Maj :t, att sådana
titlar inte upptages i statskalendern. Bördstitlarna har utgått ur denna
fr. o. m. 1969 års utgåva. I den inom försvarsdepartementet utarbetade
»Svenska försvarsväsendets rulla» har bördstitlar också slopats fr. o. m.
1969 års utgåva. Bördstitlar förekommer däremot fortfarande t. ex. i den
under innevarande år utgivna »Kungl. Utrikesdepartementets kalender 1969»
och i Riksdagsberättelsen år 1969.
Vid 1969 års riksdag väcktes en motion av herr Nilsson i Kristianstad (s)
om utfärdande av föreskrifter att i personalmatriklar, som bekostades av
allmänna medel, inte skall upptagas uppgifter om »ordnar, medaljer och
andra ovidkommande ting». I sitt tillstyrkande utlåtande (nr 26) uttalade
allmänna beredningsutskottet att för de syften matriklarna skulle tjäna
fick bördstitlar betraktas som ovidkommande. Utskottet fann det därför
önskvärt att bördstitlar utgick ur statliga personalmatriklar och motsvarande
publikationer. Riksdagen (rskr 229) biföll utskottets hemställan att
i anledning av motionen i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet
anfört.
10
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969
Utskottet
Adelsväsendet i Sverige saknar numera all reell betydelse. Tillhörighet
till adeln ger inga samhälleliga förmåner och medför inte heller några
särskilda plikter mot samhället. Några adliga privilegieanspråk hävdas inte
längre. Efter 1902 har inget adlande skett. I regeringsformen kvarstår dock
bestämmelser om adeln, bl. a. om förlänande av adelsvärdigheter. Även lagstiftningen
i övrigt innehåller bestämmelser om adeln. I förevarande motioner
hemställs nu om utredning om adelskapets upphävande.
Grundlagberedningen kan inte undgå att vid sitt arbete på en total författningsreform
taga ställning till de nuvarande grundlagsbestämmelserna
om adeln. Även övriga frågor om adeln aktualiseras sannolikt i detta sammanhang.
På grund härav anser utskottet anledning saknas till annan åtgärd
än att motionerna överlämnas till grundlagberedningen.
Utskottet hemställer därför,
att riksdagen anhåller hos Kungl. Maj :t att motionerna
I: 2 och II: 4 överlämnas till grundlagberedningen.
Stockholm den 22 oktober 1969
På konstitutionsutskottets vägnar:
GEORG PETTERSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Georg Pettersson (s), Erik Olsson (s),
fru Segerstedt Wiberg (fp), herrar Sveningsson (m), Harald Pettersson
(ep), Sörlin (s), Sten Andersson (s), Svenungsson (in), Nyquist (s) och
Lindblad (fp); samt
från andra kammaren: herrar Larsson i Luttra (ep), Adamsson (s),
Henningsson (s), fru Thunvall (s), herrar Johansson i Trollhättan (s),
Boo (ep), Nelander (fp), Andersson i Billingsfors (s), Werner (in) och
Strömberg (fp).
Reservation
av herrar Sveningsson, Svenungsson och Werner (alla m), vilka anfört:
Tillhörighet till den svenska adeln ger inga samhälleliga förmåner och
medför inte heller några särskilda plikter mot samhället. Några adliga
privilegieanspråk hävdas inte längre. Efter 1902 har inget adlande skett.
De i regeringsformen kvarstående bestämmelserna om adeln är därför
numera att betrakta närmast som historiska minnesmärken. Det framstår
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969
11
inte som påkallat att upphäva dem eller att eljest vidtaga någon åtgärd i
syfte att avskaffa adelsväsendet i Sverige. Vi anser därför, att utskottet bort
hemställa
att riksdagen avslår motionerna I: 2 och IT: 4.
■MARCUS BOKTR. STHLM 1960 690026
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1969:312 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner angående avskaffande av adelsväsendet. s. 1 i texten