Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om avskaffande av adelsväsendet. Ärendet I detta utlåtande behandlas de likalydande motionerna I: 2 av herr Hjorth samt herrar Björk, Paul Jansson, Helge Karlsson och Rönnberg samt 11:4 av fru Thunvall samt fru Eriksson i Stockholm, herrar Göransson och Gustavsson i Ängelholm, fru Hörnlund och fröken Sandell

1969-10-22 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1969:28, Utlåtande i anledning av motioner om avskaffande av adelsväsendet. Ärendet I detta utlåtande behandlas de likalydande motionerna I: 2 av herr Hjorth samt herrar Björk, Paul Jansson, Helge Karlsson och Rönnberg samt 11:4 av fru Thunvall samt fru Eriksson i Stockholm, herrar Göransson och Gustavsson i Ängelholm, fru Hörnlund och fröken Sandell

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969

1

Nr 28

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner

om avskaffande av adelsväsendet.

Ärendet

I detta utlåtande behandlas de likalydande motionerna I: 2 av herr Hjorth

samt herrar Björk, Paul Jansson, Helge Karlsson och Rönnberg samt 11:4

av fru Thunvall samt fru Eriksson i Stockholm, herrar Göransson och Gustavsson

i Ängelholm, fru Hörnlund och fröken Sandell (alla s). — Texten är

tryckt i första kammaren.

Hemställan avser: »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

om utredning om adelskapets upphävande».

Motionerna

Motionärerna uttalar, att adelsväsendet i Sverige är en kvarleva från det

gamla privilegierade ståndssamhället. De anför i övrigt i huvudsak följande:

Bestämmelser i BF ger fortfarande adeln karaktär av offentligrättslig

korporation. Rätten att adla har inte utnyttjats sedan 1902. Adelstitlar begagnas

dock i officiella sammanhang. Adeln förvaltar riddarhuset och dess

betydande fonder. Kvinnorna saknar emellertid representationsrätt vid

adelsmötena. Det sätt på vilket beslut därvid fattas strider även i övrigt

helt mot eljest i samhällslivet tillämpade demokratiska principer. Det synes

inte finnas någon möjlighet att avsäga sig adelskapet. I flera andra länder

har formerna för adelskap avskaffats. Även i vårt land med dess grundmurade

demokratiska principer borde nu tiden vara inne att ta bort de sista

resterna av det forna ståndssamhället. Riddarhuset bör då lämpligen överlämnas

till staten.

Grundlagsbestämmelser m, m.

Förlänande av adelsvärdigheter m. m.

Enligt 37 § första stycket RF äger Konungen »att i adeligt stånd upphöja

män, som, genom trohet, tapperhet och dygd, lärdom och nitiska tjänster,

gjort sig av Konungen och riket synnerligen förtjänte». Konungen må enligt

samma stadgande jämväl »såsom belöning för stora och utmärkta för1

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 2 avd. Nr 28

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969

tjänster, tilldela adelsmän friherrelig och friherrar grevlig värdighet». Dessa

befogenheter tillkommer enligt 39 § RF inte regent eller statsrådet såsom

interimsregering. Adelsvärdigheter som förlänats med stöd av Rf är ärftliga,

dock tillfaller de — till skillnad från vad som gällde före RF:s tillkomst

— endast äldste manlige avkomling och först efter föregående innehavares

död. Efter 1902 har inga adelsvärdigheter förlänats i Sverige. Någon

möjlighet att med laga verkan avsäga sig adelskap torde inte föreligga.

Riddarhusordningen in. in.

Ridderskapet och adeln är att betrakta som en offentligrättslig korporation

för vården av sina gemensamma angelägenheter. I 37 § andra stycket

RF sägs därom, att riddarhusordningen »som fastställes av Konungen samt

ridderskapet och adeln gemensamt, bestämmer huru ridderskapet och adeln

må sammanträda, för att om sina gemensamma angelägenheter besluta».

Stadgandet erhöll sin lydelse i samband med representationsreformen 1866.

Då tillkom också nu gällande riddarhusordning. Ändringar däri — varom

enligt dess § 33 gäller, att av ridderskapet och adeln beslutad ändring eller

beslutat tillägg skall överlämnas till Konungens stadfästelse — har gjorts

ett flertal gånger, senast 1947.

Riddarhusordningen förutsätter Kungl. Maj :ts prövning även av vissa

andra ärenden. Kungl. Maj :t kan sålunda återställa eljest försutten tid för

sökande av introduktion på riddarhuset ävensom ge tillstånd till avkomlingar

av en ur riket avflyttad adelsman »att i sina förfäders rättigheter

inträda». Dessa ärenden, som senast förekom 1967 resp. 1968, handläggs

som regeringsärenden.

Om innehållet i riddarhusordningen i övrigt skall här endast antecknas

följande.

Sveriges ridderskap och adel utgöres av de på riddarhuset introducerade

ätterna. Beslutande organ är ridderskapet och adeln vid adelsmöte. Lagtima

adelsmöte skall hållas vart tredje år. Därutöver kan urtima adelsmöte

förekomma. Vid adelsmöte har varje ätt rätt att låta sig representeras av en

adelsman, i första hand huvudmannen. Varje adelsmöte utser ett obligatoriskt

utskott, det s. k. riddarhusutskottet. Vid lagtima adelsmöte har ledamot

motionsrätt. Motion får avslås utan remiss till utskott. Vid varje lagtima

adelsmöte utses en riddarhusdirektion. Denna är ridderskapets och

adelns verkställande myndighet och förvaltar riddarhusets angelägenheter

enligt utfärdad instruktion. Riddarhusets chefstjänsteman är riddarhussekreteraren.

Varje myndig i riket mantalsskriven adelsman är skyldig att

varje år som han taxeras till statlig inkomst- eller förmögenhetsskatt erlägga

s. k. riddarhuskapitationsavgift. Denna avgift är avsedd för riddarhusets

underhåll och därmed sammanhängande ändamål. Avgiftens storlek

bestämmes av ridderskapet och adeln. Beslut därom länder till efterrättelse

sedan det kungjorts av Kungl. Maj:t (senast genom SFS 1962:379, då av
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969

3

giften fastställdes till trettio kronor). Utmätning må äga rum för uttagande

av avgiften ntan föregående dom eller utslag. Befrielse från erläggande av

avgift för visst år kan erhållas på grund av särskilda omständigheter. Adelsman

kan vidare genom skriftlig avsägelse av delaktighet i de av ridderskapet

och adeln stiftade fonderna erhålla avgiftsbefrielse för framtiden. Sådan

avsägelse kan inte återtagas. Den påverkar även barns rätt, dock inte sedan

barnet uppnått myndig ålder.

Här må också noteras att domstolarna genom skilda författningar är

ålagda underrättelseskyldighet till riddarhusdirektionen i fråga om vissa

domar och beslut rörande frälse man, t. ex. omyndigförklaring och försättande

i konkurs. Detta sammanhänger med att omyndigförklarad eller i konkurs

försatt adelsman enligt riddarhusordningen inte får deltaga i adelsmöte.

Slutligen kan anmärkas, att riddarhusdirektionen enligt ett JO-beslut

1968 inte står under JO:s tillsyn. Detta motiverades med att riddarbuset

inte kunde hänföras till den grupp av menigheter och allmänna inrättningar,

som enligt 20 kap. 12 § brottsbalken förvaltas under ämbetsansvar.

Ridderskapets och adelns privilegier in. in.

Privilegielagstiftningen kan karakteriseras som en särlagstiftning rörande

vissa fri- och rättigheter vid sidan av den allmänna rätten. I 1720 års

regeringsform bekräftades giltigheten av äldre ståndsprivilegier och reglerades

ordningen för tillkomsten av nya. Från att ha varit en fråga som

konungen själv ägt avgöra skulle därefter fordras enighet mellan konungen

och alla fyra stånden. I enlighet med 1720 års regeringsform tillkom bl. a.

de för ridderskapet och adeln den 16 oktober 1723 utfärdade privilegierna.

I 1809 års regeringsform intogs i 114 § i huvudsak förut gällande bestämmelser

om riksståndens privilegier. Vid representationsreformen 1866 erhöll

114 § RF följande alltjämt gällande lydelse:

De forna riksståndens privilegier, förmåner, rättigheter och friheter skola,

där de ej ägt oskiljaktigt sammanhang med den stånden förut tillkommande

representationsrätt, och således med denna upphört, fortfarande gälla. Ej

må ändring eller upphävande därav ske, utan genom Konungens och riksdagens

sammanstämmande beslut och med bifall, om frågan rörer ridderskapet

och adelns eller prästerskapets privilegier, förmåner, rättigheter och

friheter, i förra fallet av ridderskapet och adeln samt i det senare av allmänt

kyrkomöte.

Adeln har sålunda enligt 114 § RF tillerkänts vetorätt i fråga om ändring

eller upphävande av adelns privilegier. Vetorätten omfattar dock inte

ändring eller upphävande av själva grundiagsstadgandet.

Redan då representationsreformen genomfördes hade adeln förlorat alla

ekonomiskt betydande privilegier. Ytterligare delar av 1723 års privilegier

har därefter vid skilda tillfällen upphävts. Sist skedde detta 1921 i samband

1-j- Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 2 and. Nr 28

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969

med upphävande av patronatsrätten. Formellt kvarstår fortfarande vissa

delar av 1723 års privilegier. Dessa torde dock numera sakna all reell betydelse.

Några privilegieanspråk har sedan länge inte heller hävdats av

adeln.

Någon direkt bestämmelse om skydd för adliga släktnamn fanns inte i

1723 års privilegieurkund. Även före tillkomsten av nu gällande namnlag

av år 1963 (nr 521) ansågs emellertid adlig ätts medlemmar äga ensamrätt

till egenartat adligt släktnamn. Namnlagen innebar bl. a. att namnskyddet

utvidgades till att avse alla egenartade släktnamn. Särställningen för adliga

namn i detta hänseende upphörde sålunda genom denna lag. Namnlagen

innehåller inte heller i övrigt några särskilda bestämmelser beträffande

adliga namn.

Riddarhuset och dess fonder m. m.

Riddarhusfastigheten i Stockholm är adelns gemensamma egendom. Byggnaden

är uppförd — i huvudsak under 1600-talet — på en från Axel Oxenstierna

förvärvad tomt. Dess uppförande och underhåll har helt bekostats

av adeln. Fastighetens taxeringsvärde var 2,3 milj. kr. 1967.

Under ridderskapets och adelns (riddarhusets) förvaltning hör jämväl

ett stort antal fonder. Vid utgången av 1967 upptogs fondernas sammanlagda

behållning till drygt 54,5 milj. kr. Egna fonder (riddarhuskassan, kapitationsfonden,

adliga kadettskolefonden och Vadstena adliga jungfrustift)

upptogs till ca 4 milj. kr., donationsfonder till drygt 47 milj. kr. och släktföreningsfonder

till ca 3,5 milj. kr. De belopp, som utbetalas från andra

fonder än kapitationsfonden utgör till omkring två tredjedelar understöd

till gamla och sjuka personer. Resten går till studiestipendier. Bestämmelser

i donationsurkunderna är avgörande för medlens fördelning. Riddarhusdirektionen

eftersträvar numera i viss utsträckning att genom permutation

modernisera för äldre fonder gällande bestämmelser. Av riddarhusdirektionen

förvaltad stiftelse är som regel fritagen från anmälningsplikt

enligt 1923 års lag om tillsyn över stiftelser.

I riddarhusdirektionens berättelse till 1968 års lagtima adelsmöte uppges

hela antalet representationsberättigade ätter vara 586. Därav är 45 grevliga

ätter och 120 friherrliga ätter.

Tidigare riksdagsbehandling av vissa aktuella frågor m. m.

Vid 1881 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion, att 114 § RF

måtte utgå. KU (uti. nr 14) avstyrkte motionen och båda kamrarna avslog

densamma.

1889 års riksdag behandlade en inom andra kammaren väckt motion med

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969 5

förslag om upphävande av de delar av 37 och 39 §§ RF, som avsåg förlänande

av adliga värdigheter. KU (uti. nr 3 ) avstyrkte motionen under anförande

att motionären inte ens påstått, att ifrågavarande kungliga prerogativ blivit

brukat på ett sätt, som gjorde dess avskaffande önskvärt, och att utskottet

ej funnit den föreslagna grundlagsändringen högst nödig eller nyttig. Båda

kamrarna följde utskottet och avslog sålunda motionen.

Vid 1893 års riksdag återkom ett motionsyrkande av samma innebörd

som 1889. KU (uti. nr 3) avstyrkte motionen, som väckts inom andra kammaren,

med åberopande av 1889 års grunder. Första kammaren följde utskottet

medan andra kammaren biföll en reservation av fyra ledamöter i

motionens syfte.

Samma yrkande återkom vid 1901 års riksdag genom två inom andra kammaren

väckta motioner. I den ena yrkades dessutom sådan ändring av 37

och 114 §§ RF, att alla på börd beroende adliga privilegier fullständigt avskaffades.

KU (uti. nr 2) avstyrkte sistnämnda yrkande men tillstyrkte

(åtta res.( i övrigt motionerna. KU uttalade därvid i huvudsak följande:

Ifrågavarande kungliga prerogativ stod i strid med gällande allmänna uppfattning

av samhällsförhållandena. Efter adelns upphörande 1866 såsom

riksstånd hade grunden för ett förstärkande av adeln genom nytt adlande

bortfallit. Att stadgandet inte borttogs 1866 torde mest ha berott på obenägenhet

att ändra grundlagarna utöver vad som då ansågs oundgängligen

nödvändigt. Den sociala utvecklingen hade sedermera befäst uppfattningen

att uldelande av adelskap inte kunde tillföra den adlade ökning i anseende

eller innebära någon utmärkelse för hans efterkommande, som fått adelskapet

genom arv. Stadgandets fortvaro och tillämpning torde kunna menligt

påverka känslan av samhörighet inom nationen. — Första kammaren avslog

utskottets tillstyrkande förslag under det alt andra kammaren biföll detsamma.

Även vid 1908 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion om

ändring av berörda bestämmelser i 37 och 39 §§ RF. KU (uti. nr 4) avstyrkte

denna gång. Detta motiverades med att utskottet ansåg att utövningen av

ifrågavarande kungliga prerogativ rättsligen kunde förhindras endast genom

införande av en bestämmelse i grundlagen, som uttryckligen frånkände

Konungen denna rätt. Erforderliga skäl för ett sådant ingrepp i de Konungen

enligt grundlagens allmänna avfattning tillerkända rättigheterna hade enligt

utskottet inte förebragts. Förslaget kunde dessutom inte anses såsom

en sådan högst nödig och nyttig grundlagsändring, som avsågs i § 38 mom.

1 RO. — Utskottets avstyrkande hemställan bifölls av första kammaren.

Andra kammaren biföll däremot en reservation av sex ledamöter med yrkande

i motionens syfte.

Frågan återkom vid 1911 års riksdag. KU (uti. nr 16; fem res.) tillstyrkte

denna gång den inom andra kammaren väckta motionen i saken. Utskottet

anslöt sig därvid till den uppfattning som uttalats av 1904 års KU och an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969

förde vidare följande: Om Konung och riksdag samstämmigt upphäver

grundlagsstadgandet lär utövningen av ifrågavarande prerogativ för framtiden

vara omöjliggjord. Stadgandet är sannolikt att betrakta som en död

bokstav som bör uteslutas ur författningen. Skulle så inte vara fallet skulle

ett upphävande därav förebygga den misstämning inom vida lager av vårt

folk, som en tillämpning av stadgandet skulle framkalla. — Utskottets hemställan

avslogs av första och bifölls av andra kammaren.

Vid samma riksdag behandlades även yrkande i motioner, väckta inom

båda kamrarna, om sådan ändring av 114 § RF, att ridderskapets och adelns

rätt till veto i privilegiefrågor upphävdes. KU (uti. nr 18) avstyrkte motionerna,

då utskottet inte fann att utövningen av vetorätten så missbrukats,

att lagstiftningsarbetet därigenom menligt påverkats. Första kammaren biföll

utskottets hemställan, medan andra kammaren biföll en reservation av

åtta ledamöter i motionernas syfte.

Frågan om Konungens rätt att förläna adelsvärdigheterna återkom vid

1916 års riksdag. KU (uti. nr 13) tillstyrkte då (fem res.) ett motionsyrkande

om sådan ändring i 37 och 39 §§ RF att rätten skulle upphöra. Utskottet

åberopade sin skrivning i frågan 1911. I samma motion — väckt inom andra

kammaren — yrkades att riksdagen skulle hos Konungen anhålla om förslag

till lagstiftning, varigenom jämväl rättigheten att bära redan förvärvade

börds- och adelstitlar upphävdes. Utskottet avstyrkte detta och anförde i

denna del att en dylik lagstiftning syntes vara synnerligen vansklig att effektivt

genomföra. Bruket att i det enskilda umgänget begagna adelstitlar

kunde tänkas fortleva, även om adelsvärdighetens rättsliga betydelse helt

försvann. Motionen innehöll även begäran om sådan lagstiftning, att adelns

i 114 § RF omnämnda privilegier upphävdes. Detta tillstyrktes av KU (fem

res.). Utskottet erinrade i denna del om att urtima adelsmöte 1916 avslagit

ett förslag av riddarhusdirektionen, som under viss förutsättning tillstyrkts

av riddarhusutskottet, om privilegiernas upphävande. Utskottet ansåg motionsyrkandet

vara förtjänt av bifall. — Andra kammaren följde utskottet

helt medan första kammaren avslog utskottets hemställan i de delar motionen

tillstyrkts.

Frågan om upphävande av rätten att adla återkom vid 1928 års riksdag

till följd av en motion inom första kammaren. I denna yrkades att 37 § RF

måtte givas följande lydelse: »Konungen må icke utdela ordnar eller adliga

värdigheter». KU (uti. nr 14) avstyrkte motionen. Vad gällde förslaget om

förbud för Konungen att utdela adliga värdigheter fann utskottet någon

grundlagsändring i detta hänseende inte påkallad, då frågan saknade aktualitet

— »sådana värdigheter hava icke sedan över 20 år tillbaka utdelats».

Första kammaren biföll utskottets hemställan medan andra kammaren biföll

en reservation av nio ledamöter (s) i motionens syfte. Reservanterna

uttalade att då det blivit en praxis att inte nobilitera och då intet förnuftigt

skäl kunde anföras för ett bibehållande av ifrågavarande kungliga prerogativ

borde praxis bekräftas genom att prerogativet upphävdes.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969

7

1956 års riksdag hemställde i anledning av motioner hos Kungl. Maj :t

om utredning och förslag om upphävande av 114 § RF (rskr 276). KU uttalade

i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 13), att ståndsprivilegierna

utformats under helt andra samhällsförhållanden än de nu rådande och

att de föreställningar om olika medborgargruppens skyldigheter och rättigheter,

som kommit till uttryck i privilegielagstiftningen, inte lät sig förena

med nutida uppfattning om fördelning av samhälleliga plikter och förmåner.

Vad gällde de särskilda adelsprivilegierna ansåg KU att dessa, även där

de inte formellt upphävts, i stort sett saknade reell innebörd. Om prästerskapets

privilegier upphävdes, saknades tillräcklig anledning att bibehålla

reglerna i 114 § RF om ståndsprivilegier. Frågan om upphävande av 114 §

borde därför enligt utskottet prövas i samband med ett av kyrkomöteskommittén

framlagt förslag om att upphäva prästerskapets återstående privilegier

och att i vissa delar ersätta dem med bestämmelser av kyrkolagsnatur.

— Om behandlingen av riksdagens skrivelse i frågan må i detta sammanhang

noteras följande. Skrivelsen överlämnades av Kungl. Maj:t den 13 juni

1958 till utredningen kyrka—stat för att tagas under övervägande vid fullgörandet

av dess uppdrag. Utredningen fann emellertid i sitt tionde delbetänkande

»Kyrklig egendom, skattefrågor, prästerskapets privilegier» (SOU

1967: 46), att det till följd av begränsningen i utredningens uppdrag till att

avse förhållandet mellan staten och svenska kyrkan inte syntes böra ankomma

på utredningen att ta ställning till spörsmålet om 114 § RF borde upphävas.

I Kungl. Maj :ts skrivelse nr 3 år 1967 med redogörelse för behandlingen

hos Kungl. Maj :t av riksdagens skrivelser sägs, att skrivelsen får anses

slutbehandlad i och med grundlagberedningens tillkallande 1966.

I en motion till 1968 års iagtima adelsmöte hemställde byråchefen Erland

(von) Hofsten att adelsmötet skulle göra en framställning hos Kungl. Maj :t

om adelskapets upphävande i vårt land. Han åberopade därvid i huvudsak

samma förhållanden som motionärerna i förevarande ärende. Ett upphävande

av såväl 37 § RF som riddarhusordningen skulle enligt Hofsten medföra

att adeln försvann som offentligrättslig korporation, att adelsmötena

upphörde och att adelstitlarna liksom prefixen »von» och »af» skulle försvinna,

åtminstone ur officiella sammanhang. I ett sådant läge borde enligt

Hofsten riddarhusbyggnaden överlämnas till staten medan frågan om adelns

fonder borde närmare utredas. Utan föregående remiss till riddarhusutskottet

avslog adelsmötet motionen.

F örfattningsutredningen

I författningsutredningens förslag till RF (SOU 1963: 16 och 17) återfinns

inte bestämmelserna i 37 § RF. Författningsutredningen anförde i

denna del följande:

Bruket att i adligt stånd upphöja vissa personer hör, liksom ståndssamhället

över huvud, till en förgången tid, och det är också betecknande att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969

befogenheten att nobiiitera icke använts sedan seklets början. Det kan därför

enligt utredningens mening icke ifrågakomma att till en ny regeringsform

överföra bestämmelserna om nobilitering i RF 37 § eller att bruket

att adla över huvud skulle återupptagas.

RF 37 § första stycket bör därför upphävas. Det kan då ifrågasättas om

därmed samtidigt införes ett förbud mot nobilitering. . . . Enligt utredningens

mening kan det, sedan rätten att nobiiitera ej använts på nära 60

år, icke rimligen göras gällande annat än att ett upphävande av RF 37 §

första stycket innebär ett förbud mot nobilitering.

Även om RF 37 § första stycket upphäves, kommer ridderskapet och adeln

att kvarstå som offentligrättslig korporation och kunna vårda sina gemensamma

angelägenheter enligt riddarhusordningens bestämmelser. Även RF

37 § andra stycket kan enligt utredningens mening upphävas utan att ridderskapet

och adelns karaktär av offentligrättslig korporation ändras. I

riddarhusordningen stadgas nämligen, att om ridderskapet och adeln beslutar

ändring eller tillägg till riddarhusordningen, skall beslutet därom

överlämnas till konungens nådiga stadfästelse.

Bland de föreslagna övergångsbestämmelserna till en ny RF intog författningsutredningen

bestämmelserna i 114 § RF. Detta motiverade utredningen

allmänt med hänvisning till vad KU anfört 1956 om ståndsprivilegierna

(se ovan s. 7). Utredningen anförde därefter följande:

Med utgångspunkt från denna numera allmänt gängse uppfattning synes

det utredningen angeläget, att återstående ännu gällande ståndsprivilegier

upphäves.

Ridderskapet och adelns samt bondeståndets privilegier torde enligt utredningens

mening kunna upphävas utan mera ingående undersökningar.

Vad de förra beträffar synes något på dem grundat anspråk av reell innebörd

sedan länge icke hävdas, och de senare saknar egentlig betydelse.

De privilegier, som alltjämt har eller kan ha någon betydelse, är prästerskapets

och det forna borgarståndets. Frågan om upphävande av prästerskapets

privilegier beredes för närvarande av 1958 års utredning angående

förhållandet mellan stat och kyrka, frågan om upphävande av borgarståndets

och städernas privilegier kan vara avhängig av den avveckling av städernas

särskilda skyldigheter och rättigheter, som förberetts av 1955 års

stadsutredning. Sedan erforderligt utredningsarbete slutförts, bör tiden vara

inne att upphäva de återstående ståndsprivilegierna och därmed också nuvarande

grundlagsstadganden om dessa privilegier. I avvaktan härpå synes

de bestämmelser, som nu ingår i RF 114 §, böra bibehållas och upptagas i

övergångsbestämmelserna.

I sitt remissyttrande över författningsutredningens förslag framkastade

kammarkollegiet (SOU 1965: 34 s. 101 f) tanken att den föreslagna övergångsbestämmelsen

om ståndsprivilegierna fick utgå och ersättas av ett

stadgande om enbart prästerskapets privilegier. Kollegiet antecknade därvid

i likhet med författningsutredningen att några anspråk av reell innebörd

sedan länge inte hävdades vad gällde adelsprivilegierna. Kollegiet ansåg att

dessa torde kunna formellt upphävas utan ytterligare utredning. Adelsmötets

medverkan förutsattes dock.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969

9

Författningsutredningens förslag ledde som bekant inte till lagstiftning.

För att slutföra arbetet på en ny författning tillkallades enligt regeringens

bemyndigande den 1 april 1966 grundlagberedningen. Denna har ännu inte

redovisat några överväganden i här aktuella frågor.

Användandet av bördstitlar i officiella sammanhang m. m.

Andra kammaren beslöt år 1912 i anledning av en motion att vid kammarens

förhandlingar och i dess protokoll adelstitlar inte vidare skulle användas

vid benämningen av kammarens ledamöter. Första kammaren avslog

däremot samma år en motion med motsvarande syfte. År 1947 beslöt emellertid

första kammaren i anledning av en motion att följa andra kammaren

i nu ifrågavarande hänseende. I motionen hade även begärts, att greve- och

friherretitlarna skulle strykas i statskalendern och i kamrarnas ledamotsförteckningar.

Första kammarens första tillfälliga utskott (uti. nr 1) avstyrkte

motionen i denna del och uttalade att det, så länge adelsinstitutionen

bestod, fick anses riktigt att adelstitlarna också förekom. Kammaren följde

utskottet. — I kamrarnas ledamotsförteckningar förekommer bördstitlar

t. o. m. 1965. Under åren 1966—1968 fanns ingen friherrlig eller grevlig

riksdagsman. I 1969 års andra kammare invaldes en grevlig ledamot (Hans

Wachtmeister). Någon bördstitel för honom anges emellertid inte i ledamotsförteckningen.

Enligt 1968 års skrivanvisningar för statsdepartementen bör bördstitlar

inte användas. I beslut den 17 januari 1969 medgav Kungl. Maj :t, att sådana

titlar inte upptages i statskalendern. Bördstitlarna har utgått ur denna

fr. o. m. 1969 års utgåva. I den inom försvarsdepartementet utarbetade

»Svenska försvarsväsendets rulla» har bördstitlar också slopats fr. o. m.

1969 års utgåva. Bördstitlar förekommer däremot fortfarande t. ex. i den

under innevarande år utgivna »Kungl. Utrikesdepartementets kalender 1969»

och i Riksdagsberättelsen år 1969.

Vid 1969 års riksdag väcktes en motion av herr Nilsson i Kristianstad (s)

om utfärdande av föreskrifter att i personalmatriklar, som bekostades av

allmänna medel, inte skall upptagas uppgifter om »ordnar, medaljer och

andra ovidkommande ting». I sitt tillstyrkande utlåtande (nr 26) uttalade

allmänna beredningsutskottet att för de syften matriklarna skulle tjäna

fick bördstitlar betraktas som ovidkommande. Utskottet fann det därför

önskvärt att bördstitlar utgick ur statliga personalmatriklar och motsvarande

publikationer. Riksdagen (rskr 229) biföll utskottets hemställan att

i anledning av motionen i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet

anfört.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969

Utskottet

Adelsväsendet i Sverige saknar numera all reell betydelse. Tillhörighet

till adeln ger inga samhälleliga förmåner och medför inte heller några

särskilda plikter mot samhället. Några adliga privilegieanspråk hävdas inte

längre. Efter 1902 har inget adlande skett. I regeringsformen kvarstår dock

bestämmelser om adeln, bl. a. om förlänande av adelsvärdigheter. Även lagstiftningen

i övrigt innehåller bestämmelser om adeln. I förevarande motioner

hemställs nu om utredning om adelskapets upphävande.

Grundlagberedningen kan inte undgå att vid sitt arbete på en total författningsreform

taga ställning till de nuvarande grundlagsbestämmelserna

om adeln. Även övriga frågor om adeln aktualiseras sannolikt i detta sammanhang.

På grund härav anser utskottet anledning saknas till annan åtgärd

än att motionerna överlämnas till grundlagberedningen.

Utskottet hemställer därför,

att riksdagen anhåller hos Kungl. Maj :t att motionerna

I: 2 och II: 4 överlämnas till grundlagberedningen.

Stockholm den 22 oktober 1969

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson (s), Erik Olsson (s),

fru Segerstedt Wiberg (fp), herrar Sveningsson (m), Harald Pettersson

(ep), Sörlin (s), Sten Andersson (s), Svenungsson (in), Nyquist (s) och

Lindblad (fp); samt

från andra kammaren: herrar Larsson i Luttra (ep), Adamsson (s),

Henningsson (s), fru Thunvall (s), herrar Johansson i Trollhättan (s),

Boo (ep), Nelander (fp), Andersson i Billingsfors (s), Werner (in) och

Strömberg (fp).

Reservation

av herrar Sveningsson, Svenungsson och Werner (alla m), vilka anfört:

Tillhörighet till den svenska adeln ger inga samhälleliga förmåner och

medför inte heller några särskilda plikter mot samhället. Några adliga

privilegieanspråk hävdas inte längre. Efter 1902 har inget adlande skett.

De i regeringsformen kvarstående bestämmelserna om adeln är därför

numera att betrakta närmast som historiska minnesmärken. Det framstår

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1969

11

inte som påkallat att upphäva dem eller att eljest vidtaga någon åtgärd i

syfte att avskaffa adelsväsendet i Sverige. Vi anser därför, att utskottet bort

hemställa

att riksdagen avslår motionerna I: 2 och IT: 4.

■MARCUS BOKTR. STHLM 1960 690026

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:312 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner angående avskaffande av adelsväsendet. s. 1 i texten