Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion om kommunala åtgärder för att bereda sysselsättning åt partiellt arbetsföra. Ärendet I detta utlåtande behandlas motionen II: 472 av herrar Bengtsson i Landskrona och Lundberg

1969-10-22 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1969:29, Utlåtande i anledning av motion om kommunala åtgärder för att bereda sysselsättning åt partiellt arbetsföra. Ärendet I detta utlåtande behandlas motionen II: 472 av herrar Bengtsson i Landskrona och Lundberg

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969

1

Nr 29

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motion

om kommunala åtgärder för att bereda sysselsättning

åt partiellt arbetsföra.

Ärendet

I detta utlåtande behandlas motionen II: 472 av herrar Bengtsson i Landskrona

och Lundberg (båda s).

Hemställan avser: »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa

att sådana ändringar eller tillägg till kommunallagen göres att kommun

gives rätt att i stiftelseform eller egen regi bedriva sådan verksamhet som

kan sysselsätta partiellt arbetsföra».

Motionen

Motionärerna erinrar om att det årligen av staten och andra satsas stora

belopp för att bereda partiellt arbetsföra sysselsättning men att det ofta är

ytterst svårt att finna lämpliga arbetsuppgifter. Motionärerna påpekar att

de skyddade verkstäderna under en tid nära nog var den enda form av

sysselsättning som kunde ordnas av kommunerna. Efter hand kom man

dock fram till, säger motionärerna, att olika former av kioskhandel var

lämpliga arbetsobjekt. Sådana ställdes till förfogande på olika sätt. Ibland

bildade kommunen en allmännyttig stiftelse för att driva kioskrörelse. Vid

andra tillfällen drev en kommunal nämnd verksamheten. I några fall har

emellertid förekommit att regeringsrätten efter överklagande upphävt kommunala

beslut om bildande eller utökning av stiftelser, som drev kioskhandel

för sysselsättande av partiellt arbetsföra. Detta har skett med den motiveringen

att det inte är tillåtet för kommun att för sådant ändamål driva kioskhandel.

Härigenom har en möjlighet att bereda partiellt arbetsföra sysselsättning

bortfallit. Motionärerna anser inte att denna form av verksamhet skall

vara förbjuden för en kommun, när den avser att sysselsätta sådana som inte

kan få arbete och utkomst på annat sätt. Motionärerna understryker att alla

möjligheter att sysselsätta handikappade bör hållas öppna. Det är därför

angeläget, uttalar de, att sådan lagändring göres, att kommun äger rätt att

för beredande av sysselsättning åt partiellt arbetsföra, i stiftelseform eller i

egen regi, driva sådan verksamhet som ägnar sig härför.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 2 avd. Nr 29

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969

Gällande bestämmelser och deras bakgrund m. m.

Huvudregeln för borgerlig primärkommuns kompetens meddelas i 3 § i

1953 års kommunallag. Enligt första stycket av detta lagrum äger kommun

att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter,

såvitt inte handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer

annan. I ett andra stycke hänvisas angående vissa kommunala angelägenheter

till vad särskilt är stadgat.

Rättskällor vid detta stadgandes tolkning är vid sidan av lagtexten äldre

och nyare rättspraxis, kompetensdirektiv, givna i samband med att stadgandet

år 1948 erhöll sin nuvarande lydelse, samt speciallagstiftning och till

denna hörande förarbeten.

Med den lydelse lagrummet erhöll 1948 skall allmänintresset och inte som

tidigare gemensamhetsintresset vara normerande för kommuns enbart på

det första stycket grundade kompetens. För att vara lagenlig skall den kommunala

åtgärden tillgodose ett allmänt till kommunen knutet intresse. Denna

synpunkt på det kommunala befogenhetsområdet utvecklades närmare i

uttalanden av kommunallagskommittén (SOU 1947:53) och föredragande

departementschefen (prop. 1948: 140).

Beträffande tillämpningen på olika kommunala verksamhetsfält av den

nya kompetensbestämmelsen framhöll både kommittén och departementschefen,

att det i stort sett borde bli rättstillämpningens uppgift att närmare

bestämma gränserna för kommunernas verksamhet. Därvid skulle rättspraxis

erhålla en jämförelsevis stor frihet att anpassa sin ståndpunkt efter

förhållandena i de särskilda fallen och med beaktande av den allmänna samh

äll su tvecklingen.

Karaktäristiskt för den enligt rättspraxis tillåtna kommunala affärsverksamheten

fann kommittén vara att den tillgodosåg viktiga allmänintressen.

Särskilt tydligt var detta beträffande el- och gasverk samt företag med

liknande monopolställning på kommunikationsväsendets område. Betydelsefullt

var att dessa nyttigheter kunde erhållas till så billigt pris som möjligt.

Enligt en gammal rättsgrundsats ägde kommun nämligen inte inlåta sig

på företag enbart i syfte att erhålla ekonomisk vinst.

Vid sidan av sådan tillåten kommunal affärsverksamhet samt företagsamhet

i anknytning till i särskilda författningar reglerade kommunala uppgifter

förekom också att kommunerna subventionerade eller eljest främjade enskilda

näringsföretag. Efter att översiktligt ha redovisat den ganska restriktiva

rättspraxis som här vunnit insteg uttalade kommittén, att denna rättspraxis

i allmänhet kännetecknats av verklighetsblick och anpassning efter

de med olika tider växlande behoven av samhälleliga åtgärder. Den allmänna

ekonomiska och sociala utvecklingen samt de tekniska framstegen kunde

emellertid framkalla behov av kommunala åtgärder på verksamhetsfält som

hittills helt eller huvudsakligen varit förbehållna den enskilda företagsam
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969 3

heten. Det vore av vikt att rättstillämpningen vid bedömandet av sådana åtgärder

inte läte sig bindas av traditionella synpunkter utan beaktade vad

de allmänna intressena kunde anses kräva i olika fall.

Kommittén belyste därefter med exempel företag, där en positiv inställning

hos praxis i första hand syntes kunna förväntas antingen därför att företagen

anknöt till redan befintlig kommunal verksamhet eller därför att de

skapade arbetstillfällen åt arbetslösa eller hindrade hotande arbetslöshet. I

övrigt kunde arten och omfattningen av de näringsföretag, för vilka kommunal

drift kunde ifrågakomma, inte överblickas. Gränsdragningen härvidlag

måste hänskjutas till rättspraxis.

Motsvarande synpunkter kunde enligt kommittén läggas på kommunernas

understödjande av den enskilda verksamheten. Förelåg ett allmänt intresse

av kommunalt stöd åt ett enskilt företag, borde kommunen i princip kunna

lämna sådant stöd. Särskilt gällde detta, när ett nedläggande eller inskränkande

av driften skulle föranleda arbetslöshet i kommunen.

Kommittén ansåg att kommunerna i överensstämmelse med gällande rättspraxis

i princip borde äga rätt att bereda arbetslösa utkomst genom igångsättande

av arbetsföretag även i sådana fall, då företaget i och för sig inte

var en kommunal angelägenhet. Som exempel härpå anförde kommittén

dikningsarbete på enskild skogsägares mark.

Departementschefen förklarade sig i huvudsak ense med kommittén i

fråga om kommunal affärsverksamhet och understödjande av enskilda

näringsföretag. Införandet av allmänintresset som kompetensreglerande faktor

skulle enligt hans åsikt åtminstone inte för det dåvarande innebära någon

vidgning av gränserna för kommunernas kompetens, sådana dessa gränser

uppdragits av praxis. Liksom kommittén betonade han emellertid att på

detta område en snabb utveckling ägde rum med förskjutningar i betraktelsesättet

och att det därför just för detta område vore särskilt värdefullt med

en elestisk kompetensregel. Departementschefen berörde inte särskilt frågan

om kommuns rätt att igångsätta arbetsföretag i syfte att bereda arbetslösa

utkomst.

Vad departementschefen sålunda anfört föranledde ingen erinran från

konstitutionsutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande (1948 nr 24).

Vid 1958 års B-riksdag och vid 1964 års riksdag väcktes motioner om

vidgad rätt för kommuner att driva industri- och affärsverksamhet i syfte

att allmänt befrämja kommunens ekonomiska utveckling. Vid båda dessa tillfällen

avslogs motionerna i enlighet med KU:s hemställan (uti. B 6/1958

resp. 29/1964). I 1958 års utlåtande framhöll KU bl. a., att en viss utveckling

på detta område av den kommunala kompetensen var naturlig och önskvärd

samt att besvärsmyndigheterna borde ta hänsyn till samhällsutvecklingen.

1964 avstod KU från saklig prövning under hänvisning till då framlagda

förslag om lokaliseringsåtgärder från samhällets sida och då aviserad utredning

beträffande kommunernas kompetens i näringspolitiska ärenden. Även

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 2 avd. Nr 29

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969

1966 års riksdag avslog i enlighet med KU:s hemställan (uti. nr 6) motioner

om rätt för kommun att främja eller driva affärsföretag. Detta motiverades

med att frågan var föremål för utredning genom kommunalrättskommittén

enligt tilläggsdirektiv den 5 mars 1965. För dessa redogöres nedan i avsnittet

om pågående utredningar.

Genom särskild lagstiftning 1968, som går tillbaka till ett riksdagsinitiativ

1964 (KU 14, rskr 318), har kommunerna getts befogenhet att vidtaga åtgärder

för uppförande och drift av turistanläggningar i den mån det är

påkallat för att främja turistväsendet inom kommunen (prop. 44, KU 18,

rskr 208, SFS 131). I detta särskilda hänseende har kommunerna således

uttryckligen tillerkänts möjligheter att driva rörelse.

Här skall också noteras, att kommun under vissa förutsättningar kan anlita

kommunalt bolag eller stiftelse för fakultativa uppgifter inom kompetensramen.

Att så var fallet hävdades bl. a. av kommunalrättskommittén i dess

betänkande angående kommunala bolag (SOU 1965:40) och har därefter

fastslagits i rättspraxis (RÅ 1966 ref. 7). I betänkandet uttalade kommittén

bl. a. (s. 197) att det »knappast (kunde) finnas något att invända mot att

exempelvis en s. 1c. skyddad verkstadsrörelse för partiellt arbetsföra drives

i stiftelseform e. d. om företagets försäljningsverksamhet kräver en affärsmässig

uppläggning och förekommande subventioner lämnas i öppna och

klart redovisade former».

Slutligen skall här antecknas, att det genom de ändringar av socialhjälpslagen

som beslöts 1968 (prop. 74, 2LU 38, rskr 176, SFS 244) har fastslagits

att kommunerna har ett förstahandsansvar för handikapp vår den.

Vissa uttalanden om kommunal kioskrörelse m. in.

19k7 års butiksstängningssakkunniga uttalade i ett betänkande med förslag

till ändrad butiksstängningslagstiftning (SOU 1948: 3), att de fann det

vara av stort värde om partiellt arbetsföra i lämplig omfattning bereddes

tillfälle att försörja sig genom lcioskför sälj ningsverksamhet. Fördelningen

av dessa försörjningsmöjligheter borde ske i samråd med kommunens socialvårdsorgan.

Det förekommande geschäftet med kioskrättigheter borde

förhindras. De sakkunniga erinrade om att olika metoder ifrågasatts för

att säkerställa det önskvärda inflytandet för socialvårdsorganen och anförde

till belysande därav bl. a. följande (s. 114):

En metod, som övervägts i Stockholm, är att kommunen på därför lämpade

platser, där behov av kioskförsäljning föreligger, låter uppföra ett antal

kiosker, vilka uthyras till personer, som anvisas av socialvårdsorganet och

som därefter hos länsstyrelsen söka tillstånd till handel å utsträckt tid å

förevarande plats. En annan utväg är att ett allmännyttigt företag, exempelvis

ett kommunalt bolag, förvärvar tillstånd till utövandet av handel å utsträckt

affärstid på därför lämpade platser, där behov av dylik försäljning

föreligger, och att detta bolag sedan anställer biträden och affärsföreståndare

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969

5

under beaktande av föreliggande personliga ömmande omständigheter hos

aspiranterna på dylika befattningar. Genom sist angivna system möj liggöres

en utjämning av inkomsterna från olika försäljningsställen med skiftande

omsättning allt efter läget.

En tillkallad expert ifrågasatte i ett särskilt yttrande lämpligheten av kommunalt

engagemang i kioskrörelse (s. 122).

I yttranden över de sakkunnigas betänkande ställde sig remissinstanserna

— i den mån de berörde frågan — i stort sett avvisande till vad de sakkunniga

anfört om kioskrörelse i kommunal regi (se prop. 1948: 248 s. 87).

Departementschefen uttalade i propositionen med förslag till butiksstängningslag

(1948: 248 s. 97), att han i likhet med de sakkunniga fann det riktigt

att de partiellt arbetsföra bereddes tillfälle att försörja sig genom kioskförsäljning.

Han ansåg sig sakna anledning att gå in på frågan om lämpligheten

av att de ifrågavarande socialvårdssynpunkterna tillgodosågs genom

att kommunerna i någon form engagerade sig i kioskliandeln.

Vid riksdagsbehandlingen framhöll andra lagutskottet i sitt av riksdagen

godkända utlåtande (1948: 47) önskvärdheten av att vid beviljande av kiosktillstånd

även de sociala synpunkterna beaktades. Partiellt arbetsföra borde,

uttalade utskottet, där så befinnes lämpligt beredas tillfälle att försörja sig

genom försäljning från kiosk. Utskottet berörde inte frågan om kommunalt

engagemang därvidlag.

Kommittén för partiellt arbetsföra tog i sitt betänkande angående särskilda

åtgärder för partiellt arbetsföras sysselsättande m. m. (SOU 1948: 54) upp

frågan om möjligheterna att tillgodose de partiellt arbetsföras intressen inom

kioskhandel genom kommunala åtgärder. Därvid uttalade kommittén att

detta kunde ske bl. a. genom bildandet av kommunala bolag eller stiftelser,

som förvärvade tillstånd till handel på utsträckt affärstid och som anställde

af färsföreståndare och biträden (s. 66). Uttalandet gjordes mot bakgrunden

av att det framgått av erfarenheterna från den verksamhet som vissa kommunala

myndigheter bedrivit, att det inte gett tillfredsställande resultat att

endast upplåta nya kioskrättigheter till partiellt arbetsföra.

Kommitténs uttalande var vid remissbehandlingen (se prop. 1950: 167 s.

34) föremål för skiftande bedömningar. Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna

liksom Svenska stadsförbundet tillstyrkte förslagen. Länsstyrelserna

lämnade dem i regel utan erinran. Förslagen avstyrktes av

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Handelns arbetsgivareorganisation,

AB Svenska pressbyrån, Stockholms handelskammare,

Handelskammaren i Göteborg och Sveriges kioskidkares riksförbund.

I propositionen angående vissa åtgärder för arbetsvärd åt partiellt arbetsföra

(1950: 167 s. 40) uttalade departementschefen — under hänvisning till

det ovan återgivna uttalandet i prop. 1948: 248 och vad andra lagutskottet

anfört därom — att de partiellt arbetsföras intressen i vad gällde kioskhandeln

syntes ha tillgodosetts relativt väl. Frågan om särskilda kommunala åt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969

gärder berördes inte. Utskottsutlåtandet (SU 1950: 212) tog inte heller upp

denna fråga.

Pågående utredningar

Inom kommunalrättskommittén pågår f. n. utredning av frågor om den

kommunala och landstingskommunala kompetensen. Direktiv i detta hänseende

lämnades kommittén den 5 mars 1965. I direktiven uttalade departementschefen,

att regeringsrättens praxis på vissa områden inte syntes vara

entydig eller helt i samklang med utvecklingen. Olika exempel härpå lämnades.

En översyn av kompetensreglerna torde komma till stånd, varvid utgångspunkten

borde vara att reglerna alltjämt måste vara grundade på huvudprincipen

att kommunala åtgärder skall tillgodose allmänna till kommunen

knutna intressen. Inom denna ram borde sökas nå en lämplig precisering

av kommunernas befogenheter. Detta var särskilt angeläget när det gällde

kommunal drift av rörelse och kommunalt stöd åt enskilda näringsföretag.

Därvid framhölls att det borde övervägas om det fanns anledning att i särskilt

hänseende vidga kommuns rätt att driva rörelse, »då det med hänsyn till

allmänintresset och kommunens övrigt uppgifter kan bedömas vara ändamålsenligt

att verksamheten drivs i kommunal regi». Som exempel nämndes

drivande av parkeringshus med tillhörande service. Det framhölls, att sådan

verksamhet i uteslutande syfte att erhålla ekonomisk vinst alltjämt inte borde

hänföras till de kommunala angelägenheterna. I övrigt borde i reglerna om

den kommunala kompetensen göras de ändringar, som en genomgång av

praxis kunde ge anledning till.

Här skall även erinras om att sakkunniga har tillkallats enligt regeringens

bemyndigande den 15 augusti 1968 för utredning rörande den skyddade

sysselsättningen. Enligt direktiven bör de sakkunniga kartlägga den nuvarande

tillgången på skyddade arbetsplatser och därvid även beakta den

halvskyddade sysselsättningen. De bör även bilda sig en uppfattning om det

framtida behovet av olika slags skyddad och halvskyddad sysselsättning i

skilda delar av landet. I uppdraget ingår enligt direktiven bl. a. att överväga

om skyddad eller halvskyddad sysselsättning i delvis nya former kan

behöva anordnas för att tillgodose föreliggande behov. De sakkunniga skall

även lägga fram förslag beträffande det framtida huvudmannaskapet.

Regeringsrättens praxis

Regeringsrätten har under de senaste åren i två fall upphävt beslut av

fullmäktige att inrätta resp. anslå medel till en kommunal stiftelse med

ändamål att bereda utkomstmöjligheter åt partiellt arbetsföra genom deras

sysselsättande i kioskhandel, som skulle drivas resp. drevs av stiftelsen. Stadgarna

för stiftelserna var i båda fallen likartade. I det första fallet, som

rörde Södertälje stad, utlät sig regeringsrätten sålunda (RÅ 1965 ref. 17):

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969

7

Av handlingarna framgår väl, att stadsfullmäktige med sitt klandrade

beslut åsyftat att bereda partiellt arbetsföra personer i staden utkomst genom

lämpligt arbete,

men enär i målet icke visats, att det för detta syfte erfordrats att, såsom

skett, bilda en kommunal stiftelse med ändamål att driva vinstgivande affärsrörelse,

samt klandrade beslutet förty icke kan anses avse en stadens angelägenhet
prövar

regeringsrätten lagligt att. . . upphäva stadsfullmäktiges beslut.

Det andra fallet gällde Avesta stad och avgjordes av regeringsrätten den 5

september 1968 (RÅ 1968 K 1198). Regeringsrätten anförde där följande:

Visserligen får det anses vara en stadens angelägenhet att bereda utkomstmöjligheter

för partiellt arbetsföra, men det är icke tillåtet för staden att för

detta ändamål själv eller genom särskilt bildad stiftelse driva kioskhandel.

På grund härav kan det icke heller vara en stadens angelägenhet att, såsom

skett genom klandrade beslutet, bereda stiftelsen möjlighet att utvidga denna

affärsrörelse. Enär stadsfullmäktige därför genom klandrade beslutet överskridit

sin befogenhet prövar regeringsrätten lagligt (att upphäva fullmäktiges

beslut).

Ur regeringsrättens praxis i övrigt må nämnas, att regeringsrätten i ett

år 1953 avgjort fall (RÅ 1953 I 107) ansett stad få övertaga godsinlämningsoch

kioskrörelse vid en busstation, inrymd i en staden tillhörig fastighet.

Remissyttrande av Svenska kommunförbundet m. m.

I ett av utskottet inhämtat yttrande har Svenska kommunförbundets styrelse

tillstyrkt bifall till motionärernas hemställan. Yttrandet intages i sin

helhet som bilaga 1.

Från AB Svenska pressbyrån har till utskottet inkommit visst material avsett

att belysa den av motionärerna aktualiserade frågan. Av detta framgår

bl. a. att pressbyrån driver cirka 1 200 egna kiosker, där cirka 5 000 personer

är sysselsatta. Av dessa uppges nära 1 600 vara handikappade. Pressbyrån

framhåller bl. a. att sedan många år föreligger en överenskommelse mellan

arbetsmarknadsstyrelsen och pressbyrån om samarbete med länsarbetsnämnderna

för att underlätta anställning av handikappade i pressbyråns

kiosker. Cirkulär i frågan utfärdades av arbetsmarknadsstyrelsen senast

den 31 mars 1968 (V: 1). Pressbyrån uttalar att kioskhandeln numera knappast

kan sägas inta någon särställning från handikappvårdens synpunkt i

förhållande till andra näringsgrenar. Det finns därför, säger pressbyrån,

ingen anledning att särskilt med sikte på kioskhandeln ändra kommunallagen

på det sätt som motionärerna föreslår. Pressbyrån anser att arbetsuppgifterna

inom kioskhandeln är sådana att personer med besvärande handikapp

inte kan klara dem helt på egen hand. De måste därför arbeta tillsammans

med fullt arbetsför personal. Detta iakttages också i pressbyråns kiosker.

En på lämpligt sätt utformad och utrustad kiosk kan öka möjligheterna

till sysselsättande av fysiskt handikappade.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år i969

Utskottet

De partiellt arbetsföras problem har under senare år ägnats ökande intresse

från samhällets sida. Att dessa personer i görlig mån beredes meningsfull

sysselsättning framstår därvid som en viktig uppgift. Det erkännes numera

allmänt att det ankommer på kommunerna att ■—• vid sidan av andra

samhällsorgan — vara verksamma i detta syfte. Vilka åtgärder kommun

äger vidtaga härför är emellertid i viss mån oklart. Detta gäller framför allt

frågan, i vad mån kommun äger driva verksamhet i syfte att därigenom

sysselsätta partiellt arbetsföra. Några särskilda kompetensföreskrifter har

inte meddelats. Frågan får därför för närvarande lösas med ledning endast

av den allmänna kompetensregleringen. Detta kan leda till otillfredsställande

resultat, i det att gränsen för vad som anses tillåtet bestämmes för snävt.

I rättspraxis har sålunda fastslagits, att det med gällande regler inte är tilllåtet

för kommun att driva kioskhandel i syfte att bereda utkomstmöjligheter

för partiellt arbetsföra. Enligt utskottets mening bör behovsfrågan

vara i första hand avgörande för tillåtligheten. Om behov föreligger av särskild

kommunal verksamhet i syfte att därigenom sysselsätta partiellt arbetsföra,

talar starka skäl för att kommunen också skall få driva sådan verksamhet.

I detta hänseende bör bl. a. kioskhandel och därmed jämförlig

rörelse kunna komma i fråga. Ett tillgodoseende av det sagda innebär en viss

utvidgning av den kommunala kompetensen i förhållande till vad som nu

gäller och fordrar därför särskild åtgärd från statsmakternas sida. Ett klarläggande

av den kommunala kompetensen på hithörande område är under

alla förhållanden påkallat. Om detta skall ske som ett led i den allmänna

översyn av reglerna om den kommunala kompetensen, på vilken kommunalrättskommittén

nu arbetar, eller i annan ordning anser sig utskottet inte

böra taga ställning till. Det är emellertid enligt utskottets mening angeläget

att frågan snarast bringas till en lösning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionen II: 472 anhåller hos

Kungl. Maj :t om skyndsam prövning och förslag om kommuns

rätt att driva sådan verksamhet som kan sysselsätta

partiellt arbetsföra.

Stockholm den 22 oktober 1969

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969

9

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson (s), Erik Olsson (s),

fru Segerstedt Wiberg (fp), herrar Sveningsson (m), Harald Pettersson

(ep), Sörlin (s), Sten Andersson (s), Svenungsson (m), Nyquist (s) och

Lindblad (fp); samt

från andra kammaren: herrar Larsson i Luttra (ep), Adamsson (s),

Henningsson (s), fru Thunvall (s), herrar Johansson i Trollhättan (s), Boo

(ep), Nelander (fp), Andersson i Billingsfors (s), Werner (m) och Strömberg

(fp).

Reservation

av fru Segerstedt Wiberg och herr Nelander (båda fp).

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969

Bilaga 1

Remissyttrande av Svenska kommunförbundet

Kommunala åtgärder för att bereda sysselsättning åt partiellt arbetsföra

Sedan Svenska kommunförbundet beretts tillfälle att avge yttrande över

motion nr II: 472 om kommunala åtgärder för att bereda sysselsättning åt

partiellt arbetsföra, får förbundets styrelse anföra följande.

Styrelsen kan vitsorda att kommunerna i stor omfattning engagerar sig

för att bereda partiellt arbetsföra personer olika slag av sysselsättning. Sålunda

är ingalunda ovanligt att kommuner bildat särskilt rättssubjekt, t. ex.

kommunalt bolag eller stiftelse, med uppgift att driva kioskhandel och i

rörelsen sysselsätta partiellt arbetsföra. Ett kommunalt engagemang i denna

form har också erhållit en viss tradition i framför allt många städer, eftersom

redan 1947 års butiksstängningssakkunniga och den i slutet av 1940-talet

verksamma kommittén för partiellt arbetsföra rekommenderade en sådan

lösning. Sistnämnda kommitté framhöll sålunda i sitt betänkande om särskilda

åtgärder för partiellt arbetsföras sysselsättande m. in. (SOU 1948: 54

s. 66) att de partiellt arbetsföras intressen i fråga om kioskhandeln borde

kunna tillgodoses »exempelvis genom att kommunala bolag eller stiftelser

bildas, som förvärva tillstånd till handel å utsträckt affärstid och som anställa

affärsföreståndare och biträden, eller därigenom att de kommunala

myndigheterna, i fall då kommunerna själva icke vilja driva rörelsen, låta

uppföra kiosker i egen regi och uthyra dessa till personer, som anvisas av

de socialvårdande organen». Visserligen föranledde kommitténs förslag i

denna del ej någon proposition till riksdagen, då frågan om beredande av

företrädesrätt för partiellt arbetsföra ansågs kräva ytterligare överväganden

men kommitténs rekommendationer har ändå i många fall kommit att

ligga till grund för kommunala beslut om bildande av särskilda rättssubjekt

för att tillgodose de partiellt arbetsföras intressen.

Ett sådant anlitande av kommunalt bolag eller stiftelse har för kommunernas

del framstått såsom ännu mer motiverat efter det av kommunalrättskommittén

framlagda betänkandet om kommunala bolag (SOU 1965:40).

Sålunda uttalade kommittén (s. 197) bl. a. att det knappast kunde finnas

något att invända mot att »exempelvis en s. k. skyddad verkstadsrörelse för

partiellt arbetsföra drives i stiftelseform e. d. om företagets försälj ningsverksamhet

kräver en affärsmässig uppläggning och förekommande subventioner

lämnas i öppna och klart redovisade former». De synpunkter, som kommittén

i övrigt anfört i denna fråga, har senare också bekräftats i rättspraxis (RÅ

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969 11

1966: 7), varigenom hinder ej ansetts föreligga för kommun att genom kommunalt

bolag driva verksamhet för att tillgodose hantverkets och småindustriens

behov av arbetslokaler. I princip har sålunda kommun ansetts oförhindrad

enligt gällande rätt att genom ett för ändamålet bildat rättssubjekt

driva oreglerad verksamhet som faller inom ramen för den kommunala kompetensen.

De avgöranden, som regeringsrätten senast meddelat på detta område

och som motionärerna närmast synes åsyfta, avser upphävande av dels ett

beslut av stadsfullmäktige i Södertälje att bilda kommunal stiftelse med

huvudsakligt ändamål att driva vinstgivande kioskhandel för att sysselsätta

partiellt arbetsföra (RÅ 1965 ref. 17), dels ett beslut av fullmäktige i Avesta

att bevilja redan befintlig kommunal kioskstiftelse för partiellt arbetsföra

ett amorteringslån för att uppföra ytterligare en försäljningskiosk. I det

förra fallet torde utformningen av stiftelsens stadgar med angivande av det

speciella vinstsyftet ha varit en bidragande orsak till att fullmäktigebeslutet

upphävts. I det senare avgörandet synes emellertid frågan om verksamhetens

eventuellt vinstgivande karaktär ha spelat en underordnad roll. Sålunda konstaterar

regeringsrätten i detta utslag att det visserligen får anses vara en

stadens angelägenhet att bereda utkomstmöjligheter för partiellt arbetsföra

men att det icke är tillåtet för staden att för detta ändamål själv eller genom

särskilt bildad stiftelse driva kioskhandel.

Framför allt regeringsrättsutslaget rörande stiftelsen i Avesta ger otvetydigt

vid handen att kommunerna numera får anses lagligen förhindrade att

i egen regi eller i stiftelseform bedriva sådan kioskrörelse, som sysselsätter

partiellt arbetsföra personer. Enligt styrelsens mening kan ifrågasättas huruvida

detta utslag står i överensstämmelse med tidigare gällande rättsuppfattning

och med ovan redovisade uttalanden, som olika statliga utredningskommittéer

gjort i denna fråga. I varje fall kommer regeringsrättens ställningstagande,

såsom motionärerna mycket riktigt framhåller, att medföra

ökade svårigheter för kommunerna att på ett tillfredsställande sätt kunna

bereda de partiellt arbetsföra sysselsättning. Samtidigt som ett flertal kommuner

tvingas ompröva tidigare fattade beslut om sådan kioskhandel torde

möjligheterna att i fortsättningen stödja denna verksamhet i stort sett vara

begränsade till att endast avse upplåtelse av kiosk till den partiellt arbetsföre

mot erläggande av viss hyra. Kioskrörelsen torde sedan få drivas av den

partiellt arbetsföre själv utan större möjlighet för kommunen att utöva närmare

insyn i verksamheten.

För att kunna bereda dessa handikappade tillfredsställande utkomstmöjligheter

är det enligt styrelsen angeläget att kommunerna kan tillförsäkras

medinflytande i verksamheten genom att själva eller genom särskilt bildade

rättssubjekt driva sådan kioskhandel. Ett kommunalt engagemang i denna

form får även anses nödvändigt för att förhindra det geschäft med kioskrättigheter,

som ofta förekommer på detta område. I många fall saknar också

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969

den partiellt arbetsföre tillräckliga förutsättningar och fysiska resurser för

att rent affärsmässigt kunna sköta en kioskrörelse och själv klara av exempelvis

sådana göromål som bokföring, inköp av varor och lagerhållning. För

att rörelsen skall kunna drivas rationellt och ge den partiellt arbetsföre en

något så när tillfredsställande försörjning måste därför kommunen stundom

ingripa och lämna hjälp i olika avseenden. Ett förbud för kommunerna att

själva eller i stiftelseform driva sådan kioskhandel skulle dessutom stå i

direkt strid med den av arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna sysselsättningspolitiken

för dessa handikappade. Arbetsmarknadsstyrelsen har sålunda vid

olika kurser och konferenser rekommenderat kommunerna att i egen regi

eller genom bildande av särskilda rättssubjekt driva kiosker för att bereda

dessa handikappade ökade möjligheter till förvärvsarbete. Även andra sysselsättningsfrämjande

åtgärder på detta område och då främst rätten för

den partiellt arbetsföre att erhålla näringshjälp skulle komma att få en allt

mindre betydelse om kommunerna skulle betagas möjligheten att i dessa

former driva kioskhandel och därmed jämförlig rörelse.

Under hänvisning till det ovan anförda får styrelsen tillstyrka bifall till

motionärernas förslag om att sådana ändringar eller tillägg göres i gällande

lagstiftning att kommun medges rätt att i egen regi eller i särskilt för ändamålet

bildat rättssubjekt bedriva sådan verksamhet som kan sysselsätta

partiellt arbetsföra.

SVENSKA KOMMUNFÖRBUNDET

Hj. Mehr

/Gunnar Thollander

ESSELTE AB. STHLM 6»

914510

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1969:313 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner angående avskaffande av adelsväsendet. s. 1 i texten