Utlåtande i anledning av motion om kommunala åtgärder för att bereda sysselsättning åt partiellt arbetsföra. Ärendet I detta utlåtande behandlas motionen II: 472 av herrar Bengtsson i Landskrona och Lundberg
1969-10-22 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1969:29, Utlåtande i anledning av motion om kommunala åtgärder för att bereda sysselsättning åt partiellt arbetsföra. Ärendet I detta utlåtande behandlas motionen II: 472 av herrar Bengtsson i Landskrona och Lundberg
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969
1
Nr 29
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motion
om kommunala åtgärder för att bereda sysselsättning
åt partiellt arbetsföra.
Ärendet
I detta utlåtande behandlas motionen II: 472 av herrar Bengtsson i Landskrona
och Lundberg (båda s).
Hemställan avser: »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
att sådana ändringar eller tillägg till kommunallagen göres att kommun
gives rätt att i stiftelseform eller egen regi bedriva sådan verksamhet som
kan sysselsätta partiellt arbetsföra».
Motionen
Motionärerna erinrar om att det årligen av staten och andra satsas stora
belopp för att bereda partiellt arbetsföra sysselsättning men att det ofta är
ytterst svårt att finna lämpliga arbetsuppgifter. Motionärerna påpekar att
de skyddade verkstäderna under en tid nära nog var den enda form av
sysselsättning som kunde ordnas av kommunerna. Efter hand kom man
dock fram till, säger motionärerna, att olika former av kioskhandel var
lämpliga arbetsobjekt. Sådana ställdes till förfogande på olika sätt. Ibland
bildade kommunen en allmännyttig stiftelse för att driva kioskrörelse. Vid
andra tillfällen drev en kommunal nämnd verksamheten. I några fall har
emellertid förekommit att regeringsrätten efter överklagande upphävt kommunala
beslut om bildande eller utökning av stiftelser, som drev kioskhandel
för sysselsättande av partiellt arbetsföra. Detta har skett med den motiveringen
att det inte är tillåtet för kommun att för sådant ändamål driva kioskhandel.
Härigenom har en möjlighet att bereda partiellt arbetsföra sysselsättning
bortfallit. Motionärerna anser inte att denna form av verksamhet skall
vara förbjuden för en kommun, när den avser att sysselsätta sådana som inte
kan få arbete och utkomst på annat sätt. Motionärerna understryker att alla
möjligheter att sysselsätta handikappade bör hållas öppna. Det är därför
angeläget, uttalar de, att sådan lagändring göres, att kommun äger rätt att
för beredande av sysselsättning åt partiellt arbetsföra, i stiftelseform eller i
egen regi, driva sådan verksamhet som ägnar sig härför.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 2 avd. Nr 29
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969
Gällande bestämmelser och deras bakgrund m. m.
Huvudregeln för borgerlig primärkommuns kompetens meddelas i 3 § i
1953 års kommunallag. Enligt första stycket av detta lagrum äger kommun
att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter,
såvitt inte handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer
annan. I ett andra stycke hänvisas angående vissa kommunala angelägenheter
till vad särskilt är stadgat.
Rättskällor vid detta stadgandes tolkning är vid sidan av lagtexten äldre
och nyare rättspraxis, kompetensdirektiv, givna i samband med att stadgandet
år 1948 erhöll sin nuvarande lydelse, samt speciallagstiftning och till
denna hörande förarbeten.
Med den lydelse lagrummet erhöll 1948 skall allmänintresset och inte som
tidigare gemensamhetsintresset vara normerande för kommuns enbart på
det första stycket grundade kompetens. För att vara lagenlig skall den kommunala
åtgärden tillgodose ett allmänt till kommunen knutet intresse. Denna
synpunkt på det kommunala befogenhetsområdet utvecklades närmare i
uttalanden av kommunallagskommittén (SOU 1947:53) och föredragande
departementschefen (prop. 1948: 140).
Beträffande tillämpningen på olika kommunala verksamhetsfält av den
nya kompetensbestämmelsen framhöll både kommittén och departementschefen,
att det i stort sett borde bli rättstillämpningens uppgift att närmare
bestämma gränserna för kommunernas verksamhet. Därvid skulle rättspraxis
erhålla en jämförelsevis stor frihet att anpassa sin ståndpunkt efter
förhållandena i de särskilda fallen och med beaktande av den allmänna samh
äll su tvecklingen.
Karaktäristiskt för den enligt rättspraxis tillåtna kommunala affärsverksamheten
fann kommittén vara att den tillgodosåg viktiga allmänintressen.
Särskilt tydligt var detta beträffande el- och gasverk samt företag med
liknande monopolställning på kommunikationsväsendets område. Betydelsefullt
var att dessa nyttigheter kunde erhållas till så billigt pris som möjligt.
Enligt en gammal rättsgrundsats ägde kommun nämligen inte inlåta sig
på företag enbart i syfte att erhålla ekonomisk vinst.
Vid sidan av sådan tillåten kommunal affärsverksamhet samt företagsamhet
i anknytning till i särskilda författningar reglerade kommunala uppgifter
förekom också att kommunerna subventionerade eller eljest främjade enskilda
näringsföretag. Efter att översiktligt ha redovisat den ganska restriktiva
rättspraxis som här vunnit insteg uttalade kommittén, att denna rättspraxis
i allmänhet kännetecknats av verklighetsblick och anpassning efter
de med olika tider växlande behoven av samhälleliga åtgärder. Den allmänna
ekonomiska och sociala utvecklingen samt de tekniska framstegen kunde
emellertid framkalla behov av kommunala åtgärder på verksamhetsfält som
hittills helt eller huvudsakligen varit förbehållna den enskilda företagsam
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969 3
heten. Det vore av vikt att rättstillämpningen vid bedömandet av sådana åtgärder
inte läte sig bindas av traditionella synpunkter utan beaktade vad
de allmänna intressena kunde anses kräva i olika fall.
Kommittén belyste därefter med exempel företag, där en positiv inställning
hos praxis i första hand syntes kunna förväntas antingen därför att företagen
anknöt till redan befintlig kommunal verksamhet eller därför att de
skapade arbetstillfällen åt arbetslösa eller hindrade hotande arbetslöshet. I
övrigt kunde arten och omfattningen av de näringsföretag, för vilka kommunal
drift kunde ifrågakomma, inte överblickas. Gränsdragningen härvidlag
måste hänskjutas till rättspraxis.
Motsvarande synpunkter kunde enligt kommittén läggas på kommunernas
understödjande av den enskilda verksamheten. Förelåg ett allmänt intresse
av kommunalt stöd åt ett enskilt företag, borde kommunen i princip kunna
lämna sådant stöd. Särskilt gällde detta, när ett nedläggande eller inskränkande
av driften skulle föranleda arbetslöshet i kommunen.
Kommittén ansåg att kommunerna i överensstämmelse med gällande rättspraxis
i princip borde äga rätt att bereda arbetslösa utkomst genom igångsättande
av arbetsföretag även i sådana fall, då företaget i och för sig inte
var en kommunal angelägenhet. Som exempel härpå anförde kommittén
dikningsarbete på enskild skogsägares mark.
Departementschefen förklarade sig i huvudsak ense med kommittén i
fråga om kommunal affärsverksamhet och understödjande av enskilda
näringsföretag. Införandet av allmänintresset som kompetensreglerande faktor
skulle enligt hans åsikt åtminstone inte för det dåvarande innebära någon
vidgning av gränserna för kommunernas kompetens, sådana dessa gränser
uppdragits av praxis. Liksom kommittén betonade han emellertid att på
detta område en snabb utveckling ägde rum med förskjutningar i betraktelsesättet
och att det därför just för detta område vore särskilt värdefullt med
en elestisk kompetensregel. Departementschefen berörde inte särskilt frågan
om kommuns rätt att igångsätta arbetsföretag i syfte att bereda arbetslösa
utkomst.
Vad departementschefen sålunda anfört föranledde ingen erinran från
konstitutionsutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande (1948 nr 24).
Vid 1958 års B-riksdag och vid 1964 års riksdag väcktes motioner om
vidgad rätt för kommuner att driva industri- och affärsverksamhet i syfte
att allmänt befrämja kommunens ekonomiska utveckling. Vid båda dessa tillfällen
avslogs motionerna i enlighet med KU:s hemställan (uti. B 6/1958
resp. 29/1964). I 1958 års utlåtande framhöll KU bl. a., att en viss utveckling
på detta område av den kommunala kompetensen var naturlig och önskvärd
samt att besvärsmyndigheterna borde ta hänsyn till samhällsutvecklingen.
1964 avstod KU från saklig prövning under hänvisning till då framlagda
förslag om lokaliseringsåtgärder från samhällets sida och då aviserad utredning
beträffande kommunernas kompetens i näringspolitiska ärenden. Även
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 2 avd. Nr 29
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969
1966 års riksdag avslog i enlighet med KU:s hemställan (uti. nr 6) motioner
om rätt för kommun att främja eller driva affärsföretag. Detta motiverades
med att frågan var föremål för utredning genom kommunalrättskommittén
enligt tilläggsdirektiv den 5 mars 1965. För dessa redogöres nedan i avsnittet
om pågående utredningar.
Genom särskild lagstiftning 1968, som går tillbaka till ett riksdagsinitiativ
1964 (KU 14, rskr 318), har kommunerna getts befogenhet att vidtaga åtgärder
för uppförande och drift av turistanläggningar i den mån det är
påkallat för att främja turistväsendet inom kommunen (prop. 44, KU 18,
rskr 208, SFS 131). I detta särskilda hänseende har kommunerna således
uttryckligen tillerkänts möjligheter att driva rörelse.
Här skall också noteras, att kommun under vissa förutsättningar kan anlita
kommunalt bolag eller stiftelse för fakultativa uppgifter inom kompetensramen.
Att så var fallet hävdades bl. a. av kommunalrättskommittén i dess
betänkande angående kommunala bolag (SOU 1965:40) och har därefter
fastslagits i rättspraxis (RÅ 1966 ref. 7). I betänkandet uttalade kommittén
bl. a. (s. 197) att det »knappast (kunde) finnas något att invända mot att
exempelvis en s. 1c. skyddad verkstadsrörelse för partiellt arbetsföra drives
i stiftelseform e. d. om företagets försäljningsverksamhet kräver en affärsmässig
uppläggning och förekommande subventioner lämnas i öppna och
klart redovisade former».
Slutligen skall här antecknas, att det genom de ändringar av socialhjälpslagen
som beslöts 1968 (prop. 74, 2LU 38, rskr 176, SFS 244) har fastslagits
att kommunerna har ett förstahandsansvar för handikapp vår den.
Vissa uttalanden om kommunal kioskrörelse m. in.
19k7 års butiksstängningssakkunniga uttalade i ett betänkande med förslag
till ändrad butiksstängningslagstiftning (SOU 1948: 3), att de fann det
vara av stort värde om partiellt arbetsföra i lämplig omfattning bereddes
tillfälle att försörja sig genom lcioskför sälj ningsverksamhet. Fördelningen
av dessa försörjningsmöjligheter borde ske i samråd med kommunens socialvårdsorgan.
Det förekommande geschäftet med kioskrättigheter borde
förhindras. De sakkunniga erinrade om att olika metoder ifrågasatts för
att säkerställa det önskvärda inflytandet för socialvårdsorganen och anförde
till belysande därav bl. a. följande (s. 114):
En metod, som övervägts i Stockholm, är att kommunen på därför lämpade
platser, där behov av kioskförsäljning föreligger, låter uppföra ett antal
kiosker, vilka uthyras till personer, som anvisas av socialvårdsorganet och
som därefter hos länsstyrelsen söka tillstånd till handel å utsträckt tid å
förevarande plats. En annan utväg är att ett allmännyttigt företag, exempelvis
ett kommunalt bolag, förvärvar tillstånd till utövandet av handel å utsträckt
affärstid på därför lämpade platser, där behov av dylik försäljning
föreligger, och att detta bolag sedan anställer biträden och affärsföreståndare
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969
5
under beaktande av föreliggande personliga ömmande omständigheter hos
aspiranterna på dylika befattningar. Genom sist angivna system möj liggöres
en utjämning av inkomsterna från olika försäljningsställen med skiftande
omsättning allt efter läget.
En tillkallad expert ifrågasatte i ett särskilt yttrande lämpligheten av kommunalt
engagemang i kioskrörelse (s. 122).
I yttranden över de sakkunnigas betänkande ställde sig remissinstanserna
— i den mån de berörde frågan — i stort sett avvisande till vad de sakkunniga
anfört om kioskrörelse i kommunal regi (se prop. 1948: 248 s. 87).
Departementschefen uttalade i propositionen med förslag till butiksstängningslag
(1948: 248 s. 97), att han i likhet med de sakkunniga fann det riktigt
att de partiellt arbetsföra bereddes tillfälle att försörja sig genom kioskförsäljning.
Han ansåg sig sakna anledning att gå in på frågan om lämpligheten
av att de ifrågavarande socialvårdssynpunkterna tillgodosågs genom
att kommunerna i någon form engagerade sig i kioskliandeln.
Vid riksdagsbehandlingen framhöll andra lagutskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (1948: 47) önskvärdheten av att vid beviljande av kiosktillstånd
även de sociala synpunkterna beaktades. Partiellt arbetsföra borde,
uttalade utskottet, där så befinnes lämpligt beredas tillfälle att försörja sig
genom försäljning från kiosk. Utskottet berörde inte frågan om kommunalt
engagemang därvidlag.
Kommittén för partiellt arbetsföra tog i sitt betänkande angående särskilda
åtgärder för partiellt arbetsföras sysselsättande m. m. (SOU 1948: 54) upp
frågan om möjligheterna att tillgodose de partiellt arbetsföras intressen inom
kioskhandel genom kommunala åtgärder. Därvid uttalade kommittén att
detta kunde ske bl. a. genom bildandet av kommunala bolag eller stiftelser,
som förvärvade tillstånd till handel på utsträckt affärstid och som anställde
af färsföreståndare och biträden (s. 66). Uttalandet gjordes mot bakgrunden
av att det framgått av erfarenheterna från den verksamhet som vissa kommunala
myndigheter bedrivit, att det inte gett tillfredsställande resultat att
endast upplåta nya kioskrättigheter till partiellt arbetsföra.
Kommitténs uttalande var vid remissbehandlingen (se prop. 1950: 167 s.
34) föremål för skiftande bedömningar. Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna
liksom Svenska stadsförbundet tillstyrkte förslagen. Länsstyrelserna
lämnade dem i regel utan erinran. Förslagen avstyrktes av
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Handelns arbetsgivareorganisation,
AB Svenska pressbyrån, Stockholms handelskammare,
Handelskammaren i Göteborg och Sveriges kioskidkares riksförbund.
I propositionen angående vissa åtgärder för arbetsvärd åt partiellt arbetsföra
(1950: 167 s. 40) uttalade departementschefen — under hänvisning till
det ovan återgivna uttalandet i prop. 1948: 248 och vad andra lagutskottet
anfört därom — att de partiellt arbetsföras intressen i vad gällde kioskhandeln
syntes ha tillgodosetts relativt väl. Frågan om särskilda kommunala åt
-
6 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969
gärder berördes inte. Utskottsutlåtandet (SU 1950: 212) tog inte heller upp
denna fråga.
Pågående utredningar
Inom kommunalrättskommittén pågår f. n. utredning av frågor om den
kommunala och landstingskommunala kompetensen. Direktiv i detta hänseende
lämnades kommittén den 5 mars 1965. I direktiven uttalade departementschefen,
att regeringsrättens praxis på vissa områden inte syntes vara
entydig eller helt i samklang med utvecklingen. Olika exempel härpå lämnades.
En översyn av kompetensreglerna torde komma till stånd, varvid utgångspunkten
borde vara att reglerna alltjämt måste vara grundade på huvudprincipen
att kommunala åtgärder skall tillgodose allmänna till kommunen
knutna intressen. Inom denna ram borde sökas nå en lämplig precisering
av kommunernas befogenheter. Detta var särskilt angeläget när det gällde
kommunal drift av rörelse och kommunalt stöd åt enskilda näringsföretag.
Därvid framhölls att det borde övervägas om det fanns anledning att i särskilt
hänseende vidga kommuns rätt att driva rörelse, »då det med hänsyn till
allmänintresset och kommunens övrigt uppgifter kan bedömas vara ändamålsenligt
att verksamheten drivs i kommunal regi». Som exempel nämndes
drivande av parkeringshus med tillhörande service. Det framhölls, att sådan
verksamhet i uteslutande syfte att erhålla ekonomisk vinst alltjämt inte borde
hänföras till de kommunala angelägenheterna. I övrigt borde i reglerna om
den kommunala kompetensen göras de ändringar, som en genomgång av
praxis kunde ge anledning till.
Här skall även erinras om att sakkunniga har tillkallats enligt regeringens
bemyndigande den 15 augusti 1968 för utredning rörande den skyddade
sysselsättningen. Enligt direktiven bör de sakkunniga kartlägga den nuvarande
tillgången på skyddade arbetsplatser och därvid även beakta den
halvskyddade sysselsättningen. De bör även bilda sig en uppfattning om det
framtida behovet av olika slags skyddad och halvskyddad sysselsättning i
skilda delar av landet. I uppdraget ingår enligt direktiven bl. a. att överväga
om skyddad eller halvskyddad sysselsättning i delvis nya former kan
behöva anordnas för att tillgodose föreliggande behov. De sakkunniga skall
även lägga fram förslag beträffande det framtida huvudmannaskapet.
Regeringsrättens praxis
Regeringsrätten har under de senaste åren i två fall upphävt beslut av
fullmäktige att inrätta resp. anslå medel till en kommunal stiftelse med
ändamål att bereda utkomstmöjligheter åt partiellt arbetsföra genom deras
sysselsättande i kioskhandel, som skulle drivas resp. drevs av stiftelsen. Stadgarna
för stiftelserna var i båda fallen likartade. I det första fallet, som
rörde Södertälje stad, utlät sig regeringsrätten sålunda (RÅ 1965 ref. 17):
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969
7
Av handlingarna framgår väl, att stadsfullmäktige med sitt klandrade
beslut åsyftat att bereda partiellt arbetsföra personer i staden utkomst genom
lämpligt arbete,
men enär i målet icke visats, att det för detta syfte erfordrats att, såsom
skett, bilda en kommunal stiftelse med ändamål att driva vinstgivande affärsrörelse,
samt klandrade beslutet förty icke kan anses avse en stadens angelägenhet
prövar
regeringsrätten lagligt att. . . upphäva stadsfullmäktiges beslut.
Det andra fallet gällde Avesta stad och avgjordes av regeringsrätten den 5
september 1968 (RÅ 1968 K 1198). Regeringsrätten anförde där följande:
Visserligen får det anses vara en stadens angelägenhet att bereda utkomstmöjligheter
för partiellt arbetsföra, men det är icke tillåtet för staden att för
detta ändamål själv eller genom särskilt bildad stiftelse driva kioskhandel.
På grund härav kan det icke heller vara en stadens angelägenhet att, såsom
skett genom klandrade beslutet, bereda stiftelsen möjlighet att utvidga denna
affärsrörelse. Enär stadsfullmäktige därför genom klandrade beslutet överskridit
sin befogenhet prövar regeringsrätten lagligt (att upphäva fullmäktiges
beslut).
Ur regeringsrättens praxis i övrigt må nämnas, att regeringsrätten i ett
år 1953 avgjort fall (RÅ 1953 I 107) ansett stad få övertaga godsinlämningsoch
kioskrörelse vid en busstation, inrymd i en staden tillhörig fastighet.
Remissyttrande av Svenska kommunförbundet m. m.
I ett av utskottet inhämtat yttrande har Svenska kommunförbundets styrelse
tillstyrkt bifall till motionärernas hemställan. Yttrandet intages i sin
helhet som bilaga 1.
Från AB Svenska pressbyrån har till utskottet inkommit visst material avsett
att belysa den av motionärerna aktualiserade frågan. Av detta framgår
bl. a. att pressbyrån driver cirka 1 200 egna kiosker, där cirka 5 000 personer
är sysselsatta. Av dessa uppges nära 1 600 vara handikappade. Pressbyrån
framhåller bl. a. att sedan många år föreligger en överenskommelse mellan
arbetsmarknadsstyrelsen och pressbyrån om samarbete med länsarbetsnämnderna
för att underlätta anställning av handikappade i pressbyråns
kiosker. Cirkulär i frågan utfärdades av arbetsmarknadsstyrelsen senast
den 31 mars 1968 (V: 1). Pressbyrån uttalar att kioskhandeln numera knappast
kan sägas inta någon särställning från handikappvårdens synpunkt i
förhållande till andra näringsgrenar. Det finns därför, säger pressbyrån,
ingen anledning att särskilt med sikte på kioskhandeln ändra kommunallagen
på det sätt som motionärerna föreslår. Pressbyrån anser att arbetsuppgifterna
inom kioskhandeln är sådana att personer med besvärande handikapp
inte kan klara dem helt på egen hand. De måste därför arbeta tillsammans
med fullt arbetsför personal. Detta iakttages också i pressbyråns kiosker.
En på lämpligt sätt utformad och utrustad kiosk kan öka möjligheterna
till sysselsättande av fysiskt handikappade.
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år i969
Utskottet
De partiellt arbetsföras problem har under senare år ägnats ökande intresse
från samhällets sida. Att dessa personer i görlig mån beredes meningsfull
sysselsättning framstår därvid som en viktig uppgift. Det erkännes numera
allmänt att det ankommer på kommunerna att ■—• vid sidan av andra
samhällsorgan — vara verksamma i detta syfte. Vilka åtgärder kommun
äger vidtaga härför är emellertid i viss mån oklart. Detta gäller framför allt
frågan, i vad mån kommun äger driva verksamhet i syfte att därigenom
sysselsätta partiellt arbetsföra. Några särskilda kompetensföreskrifter har
inte meddelats. Frågan får därför för närvarande lösas med ledning endast
av den allmänna kompetensregleringen. Detta kan leda till otillfredsställande
resultat, i det att gränsen för vad som anses tillåtet bestämmes för snävt.
I rättspraxis har sålunda fastslagits, att det med gällande regler inte är tilllåtet
för kommun att driva kioskhandel i syfte att bereda utkomstmöjligheter
för partiellt arbetsföra. Enligt utskottets mening bör behovsfrågan
vara i första hand avgörande för tillåtligheten. Om behov föreligger av särskild
kommunal verksamhet i syfte att därigenom sysselsätta partiellt arbetsföra,
talar starka skäl för att kommunen också skall få driva sådan verksamhet.
I detta hänseende bör bl. a. kioskhandel och därmed jämförlig
rörelse kunna komma i fråga. Ett tillgodoseende av det sagda innebär en viss
utvidgning av den kommunala kompetensen i förhållande till vad som nu
gäller och fordrar därför särskild åtgärd från statsmakternas sida. Ett klarläggande
av den kommunala kompetensen på hithörande område är under
alla förhållanden påkallat. Om detta skall ske som ett led i den allmänna
översyn av reglerna om den kommunala kompetensen, på vilken kommunalrättskommittén
nu arbetar, eller i annan ordning anser sig utskottet inte
böra taga ställning till. Det är emellertid enligt utskottets mening angeläget
att frågan snarast bringas till en lösning.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av motionen II: 472 anhåller hos
Kungl. Maj :t om skyndsam prövning och förslag om kommuns
rätt att driva sådan verksamhet som kan sysselsätta
partiellt arbetsföra.
Stockholm den 22 oktober 1969
På konstitutionsutskottets vägnar:
GEORG PETTERSSON
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969
9
Närvarande:
från första kammaren: herrar Georg Pettersson (s), Erik Olsson (s),
fru Segerstedt Wiberg (fp), herrar Sveningsson (m), Harald Pettersson
(ep), Sörlin (s), Sten Andersson (s), Svenungsson (m), Nyquist (s) och
Lindblad (fp); samt
från andra kammaren: herrar Larsson i Luttra (ep), Adamsson (s),
Henningsson (s), fru Thunvall (s), herrar Johansson i Trollhättan (s), Boo
(ep), Nelander (fp), Andersson i Billingsfors (s), Werner (m) och Strömberg
(fp).
Reservation
av fru Segerstedt Wiberg och herr Nelander (båda fp).
10
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969
Bilaga 1
Remissyttrande av Svenska kommunförbundet
Kommunala åtgärder för att bereda sysselsättning åt partiellt arbetsföra
Sedan Svenska kommunförbundet beretts tillfälle att avge yttrande över
motion nr II: 472 om kommunala åtgärder för att bereda sysselsättning åt
partiellt arbetsföra, får förbundets styrelse anföra följande.
Styrelsen kan vitsorda att kommunerna i stor omfattning engagerar sig
för att bereda partiellt arbetsföra personer olika slag av sysselsättning. Sålunda
är ingalunda ovanligt att kommuner bildat särskilt rättssubjekt, t. ex.
kommunalt bolag eller stiftelse, med uppgift att driva kioskhandel och i
rörelsen sysselsätta partiellt arbetsföra. Ett kommunalt engagemang i denna
form har också erhållit en viss tradition i framför allt många städer, eftersom
redan 1947 års butiksstängningssakkunniga och den i slutet av 1940-talet
verksamma kommittén för partiellt arbetsföra rekommenderade en sådan
lösning. Sistnämnda kommitté framhöll sålunda i sitt betänkande om särskilda
åtgärder för partiellt arbetsföras sysselsättande m. in. (SOU 1948: 54
s. 66) att de partiellt arbetsföras intressen i fråga om kioskhandeln borde
kunna tillgodoses »exempelvis genom att kommunala bolag eller stiftelser
bildas, som förvärva tillstånd till handel å utsträckt affärstid och som anställa
affärsföreståndare och biträden, eller därigenom att de kommunala
myndigheterna, i fall då kommunerna själva icke vilja driva rörelsen, låta
uppföra kiosker i egen regi och uthyra dessa till personer, som anvisas av
de socialvårdande organen». Visserligen föranledde kommitténs förslag i
denna del ej någon proposition till riksdagen, då frågan om beredande av
företrädesrätt för partiellt arbetsföra ansågs kräva ytterligare överväganden
men kommitténs rekommendationer har ändå i många fall kommit att
ligga till grund för kommunala beslut om bildande av särskilda rättssubjekt
för att tillgodose de partiellt arbetsföras intressen.
Ett sådant anlitande av kommunalt bolag eller stiftelse har för kommunernas
del framstått såsom ännu mer motiverat efter det av kommunalrättskommittén
framlagda betänkandet om kommunala bolag (SOU 1965:40).
Sålunda uttalade kommittén (s. 197) bl. a. att det knappast kunde finnas
något att invända mot att »exempelvis en s. k. skyddad verkstadsrörelse för
partiellt arbetsföra drives i stiftelseform e. d. om företagets försälj ningsverksamhet
kräver en affärsmässig uppläggning och förekommande subventioner
lämnas i öppna och klart redovisade former». De synpunkter, som kommittén
i övrigt anfört i denna fråga, har senare också bekräftats i rättspraxis (RÅ
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969 11
1966: 7), varigenom hinder ej ansetts föreligga för kommun att genom kommunalt
bolag driva verksamhet för att tillgodose hantverkets och småindustriens
behov av arbetslokaler. I princip har sålunda kommun ansetts oförhindrad
enligt gällande rätt att genom ett för ändamålet bildat rättssubjekt
driva oreglerad verksamhet som faller inom ramen för den kommunala kompetensen.
De avgöranden, som regeringsrätten senast meddelat på detta område
och som motionärerna närmast synes åsyfta, avser upphävande av dels ett
beslut av stadsfullmäktige i Södertälje att bilda kommunal stiftelse med
huvudsakligt ändamål att driva vinstgivande kioskhandel för att sysselsätta
partiellt arbetsföra (RÅ 1965 ref. 17), dels ett beslut av fullmäktige i Avesta
att bevilja redan befintlig kommunal kioskstiftelse för partiellt arbetsföra
ett amorteringslån för att uppföra ytterligare en försäljningskiosk. I det
förra fallet torde utformningen av stiftelsens stadgar med angivande av det
speciella vinstsyftet ha varit en bidragande orsak till att fullmäktigebeslutet
upphävts. I det senare avgörandet synes emellertid frågan om verksamhetens
eventuellt vinstgivande karaktär ha spelat en underordnad roll. Sålunda konstaterar
regeringsrätten i detta utslag att det visserligen får anses vara en
stadens angelägenhet att bereda utkomstmöjligheter för partiellt arbetsföra
men att det icke är tillåtet för staden att för detta ändamål själv eller genom
särskilt bildad stiftelse driva kioskhandel.
Framför allt regeringsrättsutslaget rörande stiftelsen i Avesta ger otvetydigt
vid handen att kommunerna numera får anses lagligen förhindrade att
i egen regi eller i stiftelseform bedriva sådan kioskrörelse, som sysselsätter
partiellt arbetsföra personer. Enligt styrelsens mening kan ifrågasättas huruvida
detta utslag står i överensstämmelse med tidigare gällande rättsuppfattning
och med ovan redovisade uttalanden, som olika statliga utredningskommittéer
gjort i denna fråga. I varje fall kommer regeringsrättens ställningstagande,
såsom motionärerna mycket riktigt framhåller, att medföra
ökade svårigheter för kommunerna att på ett tillfredsställande sätt kunna
bereda de partiellt arbetsföra sysselsättning. Samtidigt som ett flertal kommuner
tvingas ompröva tidigare fattade beslut om sådan kioskhandel torde
möjligheterna att i fortsättningen stödja denna verksamhet i stort sett vara
begränsade till att endast avse upplåtelse av kiosk till den partiellt arbetsföre
mot erläggande av viss hyra. Kioskrörelsen torde sedan få drivas av den
partiellt arbetsföre själv utan större möjlighet för kommunen att utöva närmare
insyn i verksamheten.
För att kunna bereda dessa handikappade tillfredsställande utkomstmöjligheter
är det enligt styrelsen angeläget att kommunerna kan tillförsäkras
medinflytande i verksamheten genom att själva eller genom särskilt bildade
rättssubjekt driva sådan kioskhandel. Ett kommunalt engagemang i denna
form får även anses nödvändigt för att förhindra det geschäft med kioskrättigheter,
som ofta förekommer på detta område. I många fall saknar också
12
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1969
den partiellt arbetsföre tillräckliga förutsättningar och fysiska resurser för
att rent affärsmässigt kunna sköta en kioskrörelse och själv klara av exempelvis
sådana göromål som bokföring, inköp av varor och lagerhållning. För
att rörelsen skall kunna drivas rationellt och ge den partiellt arbetsföre en
något så när tillfredsställande försörjning måste därför kommunen stundom
ingripa och lämna hjälp i olika avseenden. Ett förbud för kommunerna att
själva eller i stiftelseform driva sådan kioskhandel skulle dessutom stå i
direkt strid med den av arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna sysselsättningspolitiken
för dessa handikappade. Arbetsmarknadsstyrelsen har sålunda vid
olika kurser och konferenser rekommenderat kommunerna att i egen regi
eller genom bildande av särskilda rättssubjekt driva kiosker för att bereda
dessa handikappade ökade möjligheter till förvärvsarbete. Även andra sysselsättningsfrämjande
åtgärder på detta område och då främst rätten för
den partiellt arbetsföre att erhålla näringshjälp skulle komma att få en allt
mindre betydelse om kommunerna skulle betagas möjligheten att i dessa
former driva kioskhandel och därmed jämförlig rörelse.
Under hänvisning till det ovan anförda får styrelsen tillstyrka bifall till
motionärernas förslag om att sådana ändringar eller tillägg göres i gällande
lagstiftning att kommun medges rätt att i egen regi eller i särskilt för ändamålet
bildat rättssubjekt bedriva sådan verksamhet som kan sysselsätta
partiellt arbetsföra.
SVENSKA KOMMUNFÖRBUNDET
Hj. Mehr
/Gunnar Thollander
ESSELTE AB. STHLM 6»
914510
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1969:313 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner angående avskaffande av adelsväsendet. s. 1 i texten